Kongo-Kinshasa – Demokrati och rättigheter

När invånarna Kongo-Kinshasa röstade 2006 var det första gången på 40 år som det hölls demokratiska val i landet. Men demokratiseringen kom av sig. Trots en massiv FN-insats och flera fredsavtal har våldet i landet inte upphört. Både rebellgrupper och regeringstrupper begår övergrepp mot civilbefolkningen. Rättsväsendet är svagt och korruptionen är mycket utbredd.

När president- och parlamentsval hölls 2018 ledde det till ett skifte på presidentposten. Oppositionspolitikern Félix Tshisekedi tog över efter Joseph Kabila som hade styrt sedan 2001 (se Modern historia).

Kabilas mandat hade egentligen löpt ut 2016 men valet sköts upp gång på gång, vilket väckte farhågor om att han tänkte försöka behålla makten. Fredliga oppositionsprotester slogs ned med våld. Tiotals demonstranter dödades och hundratals greps trots att mötesfriheten garanteras i författningen.

Efter maktskiftet kunde oppositionen verka något friare. En av Félix Tshisekedis första åtgärder blev att frige 700 politiska fångar som hade gripits under Joseph Kabilas styre. Moïse Katumbi, som inte fått ställa upp i presidentvalet 2018, kunde återvända hem liksom en del andra politiker i exil, men möjligheterna att kritisera regeringen är fortfarande begränsade. Trakasserier mot oppositionsledare och deras anhängare är vanliga.

Inför presidentvalet den 20 december 2023 hårdnade det politiska klimatet. Enligt FN:s människorättskontor och organisationen Human Rights Watch var särskilt Katumbi och hans parti Tillsammans för republiken utsatta för förtryck och förföljelser. Regeringskritiska protester slogs ned hårt, oppositionspolitiker hindrades att resa och i september dömdes en tidigare allierad till Tshisekedi, Jean-Marc Kabund, till sju års fängelse för att ha "förolämpat statschefen".

Félix Tshisekedi har reformerat valmyndigheten, men kritiker anser att han kontrollerar den. I valet 2023 avstod Joseph Kabilas parti PPRD från att ställa upp eftersom partiet var missnöjt med valkommissionens sammansättning.

Fortsatta oroligheter har gjort det svårt för internflyktingar att rösta i politiska val.

Kvinnor är underrepresenterade inom politiken. I de senaste presidentvalen har bara någon enstaka kandidat varit kvinna. I den regering som utsågs 2021 var 14 av regeringens 57 medlemmar kvinnor (25 procent).

Det finns ett stort antal frivilligorganisationer, varav många har svårt att verka fritt. Särskilt utsatta är personer som försvarar mänskliga rättigheter.

Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Acceptansen är dock låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Under större delen av Mobuturegimens tid (1965–1997) styrdes massmedierna av staten. På 1990-talet började vissa tidningar bedriva mer självständig journalistik och medieutbudet är i dag bredare. De flesta medier är dock starkt politiserade i sin rapportering. Den mediemyndighet som ska se till att etiska regler följs är svag.

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men i praktiken är denna begränsad. Journalister utsätts för trakasserier från både myndighetsföreträdare och ickestatliga aktörer. Makthavarna försöker kontrollera medierna genom censur, hot, utomrättsliga gripanden och misshandel. Att bedriva granskande journalistik kunde under Joseph Kabilas tid vid makten 2001–2019 vara förenat med stora risker. Tio journalister dödades under hans ämbetsår. Ingen har dömts för dessa mord.

I takt med att de president- och parlamentsval som skulle ha hållits 2016 närmade sig, hårdnade medieklimatet. Läget förbättrades dock något efter regimskiftet 2019, men president Tshisekedi har långt kvar innan han kan uppfylla sitt löfte om verklig mediefrihet. Myndigheterna utnyttjade restriktionerna på grund av coronapandemin till att begränsa mediernas frihet.

Även inför presidentvalet 2023 rapporterades hur journalister fick utstå alltmer hot om våld från politiska partiers anhängare.

Även utländska journalister har begränsad rörelsefrihet. För att bevaka områden utanför Kinshasa krävs tillstånd från myndigheterna. Periodvis har internationella mediers sändningar blockerats, såsom de från Radio France International.

Papperstidningar finns främst i de större städerna. Den traditionella pressen ägs ofta av politiker. Radion når ut till flest. Det statliga radio- och TV-bolaget RTNC sänder program på de stora språken. Det finns hundratals lokala radiostationer, varav de flesta är privatägda och har anknytning till politiker.

Myndigheterna skärpte 2018 reglerna för medier som publicerar sig på nätet. Det händer också att myndigheterna stänger av internet för att hindra medborgarna att kommunicera via sociala medier. Facebook är den vanligaste plattformen.

Kongo-Kinshasa rankades 2023 som nummer 124 i Reportrar utan gränsers  (RUG) index för pressfriheten i 180 länder (för lista, se här).

2021 dömdes två rappare, Katembo Delphin (med artistnamnet Idengo) och Muyisa Nzanzu Makasi, till tio respektive två års fängelse för att ha kritiserat militären och presidenten i sina texter.

I maj 2023 fick myndigheterna kritik från såväl västländer som FN för polisens hårda nedslag mot en oppositionell demonstration i Kinshasa. Protesten utlöstes av att oppositionspolitikern Moïse Katumbi inte tilläts resa till provinsen Kongo-Central i landets västra del.

Korruption

I Kongo-Kinshasa finns diamanter, timmer, kobolt, koppar, coltan och andra metaller som ofta använts för att bekosta striderna i landet. Såväl statsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen. Stora summor försvinner också till korruption.

Den djupa mutkulturen omöjliggör i många fall normala finansiella transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför myndigheternas kontroll.

2023 kom Kongos riksrevision fram till att tiotusentals icke anställda personer avlönats av den offentliga sektorn till en årlig kostnad av motsvarande cirka 8 miljarder kronor.

Det finns inga lagar som ger medborgarna rätt till insyn i statens affärer. De regler som stadgar att presidenten och ministrar öppet ska deklarera sina tillgångar följs inte.

Höga poster inom regeringen, förvaltningen och statliga företag gick under landets tidigare regimer ofta till makthavarnas släktingar. President Tshisekedi har lovat att ta krafttag mot korruptionen, och ett tecken på att att presidenten menade allvar var när hans stabschef Vital Kamerhe 2020 dömdes till 20 års hårt straffarbete för korruption (han frigavs dock ”preliminärt” i slutet av 2021). Det finns dock rapporter om att Tshisekedi, hans familj och andra i kretsen kring honom varit inblandade i mindre rumsrena affärer med kinesiska intressen. Utredningar om makthavare som anklagas för korruption går också mycket långsamt enligt Transparency International. Enligt organisationens index över upplevd korruption i världen hamnade Kongo-Kinshasa 2023 på plats 162 av 180 länder (för lista se här), långt ner även för regionen. 

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Liksom all annan offentlig verksamhet i Kongo är rättsväsen­det genomkorrupt, bland annat beroende på juristernas låga löner och dåliga arbetsförhållanden. Domarna utses av presidenten. Domstolsväsendets sammanbrott har medfört rättslöshet för den enskilde medborgaren. På senare år har rättsfallen ofta hanterats av militärdomstolar, vars regler är vaga och vars utslag inte kan överklagas. De åtalade får sällan tillgång till advokat. Ute på landsbygden saknas ofta vanliga domstolar och i stället praktiseras sedvanerätt.

Rättsväsendet hanterar sällan de vanligt förekom­mande kränkningarna av mänskliga rättigheter. Många arméförband beter sig fortfarande som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp, särskilt i den oroliga östra delen. Polisen gör sig ofta skyldig till tortyr och våldtäkter. Förhållandena i häkten och fängelser är undermåliga och de intagna torteras och misshandlas närmast rutinmässigt.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag har åtalat sex personer för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Kongo. En sjunde kongoles som hållits av ICC är Jean-Pierre Bemba (se Modern historia), som åtalades men friades från brott begångna i Centralafrikanska republiken 2002–2003. Han återvände till Kongo för att delta i presidentvalet 2018. Hans kandidatur underkändes dock eftersom han dömts av ICC för att ha mutat vittnen i samband med den tidigare rättsprocessen. 

Tre kongoleser har dömts till fängelse av ICC. Milisledaren Thomas Lubanga blev 2006 den första i världen att gripas på order av ICC och 2012 den första att fällas. Han dömdes till 14 års fängelse för tvångsrekrytering av barnsoldater i regionen Ituri. En annan milisledare i Ituri, Germain Katanga, dömdes 2014 till tolv års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Bosco Ntaganda från tutsimilsen M23 fick 2019 30 års fängelse för samma typ av brott i samma region (se Modern historia).

Även i Tyskland har ledare från gerillan FDLR fällts för krigsbrott i östra Kongo.

Vid inhemska domstolar har armésoldater och medlemmar av milisen mai-mai dömts till långa fängelsestraff för bland annat våldtäkter. De högsta ansvariga befälen har i de flesta fall sluppit undan. 2020 dömdes den förre milisledaren Ntabo Ntaberi till livstids fängelse för brott mot mänskligheten av en militärdomstol i Nordkivu. 

2021 utlyste president Tshisekedi ett "belägringstillstånd" i de östliga provinserna Nordkivu och Ituri för att försöka få bukt med våldet där. Det har dock inte minskat. Flera tusen civila har dödats, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, och ett stort antal våldtäkter har rapporterats. Många dåd har begåtts av ADF-gerillan, en islamistisk grupp med rötter i Uganda. Även Kivu Security Tracker (KST), ett samarbetsprojekt mellan Human Rights Watch (HRW) och Congo Research Group, har rapporterat om ökat våld. I slutet av 2023 fanns enligt Interntionella migrationsorgansationen (IOM) sammanlagt omkring 5,6 miljoner internflyktingar i provinserna Nordkivu, Sydkivu, Ituri och Tanganyika.

2022 dömdes tolv aktivister från Lucha (Kamp för förändring), en grupp som arbetar för ökad demokratisering, till böter och ett års fängelse för att 2021 ha protesterat mot förlängning av belägringstillståndet.

I oktober 2023 meddelade president Tshisekedi att belägringstillståndet i Nordkivu och Ituri gradvis skulle avvecklas och det militära styret ersättas med civilt.

2022 dömdes 51 människor, varav 22 i sin frånvaro, till döden av en militärdomstol för kidnappningen och morden på två FN-experter, svenska Zaida Catalán och amerikanen Michael Sharp, i Kasai 2017. Även deras kongolesiska tolk mördades. Catalán och Sharp var i området för att utreda anklagelser om grova människorättsbrott.

Rättsprocessen fick bland annat kritik för bristen på insyn. HRW anser att det inte framkommer vad som verkligen hänt och kräver en utredning om vem/vilka i den militära hierarkin som beordrade morden.

Den senaste kända avrättningen i landet utfördes 2003, sedan dess har inga dödsstraff verkställts utan omvandlats till livstids fängelse. I mars 2024 meddelade justitieministern att regeringen avser att åter verkställa dödsstraff för vissa allvarliga brott, exempelvis landsförräderi, krigsbrott och väpnad revolt.

2023 inledde ICC en förundersökning om krigsförbrytelser mot tutsigerillan M23 (se Inrikespolitik och författning).

Om våra källor