Kongo-Kinshasa – Demokrati och rättigheter
När invånarna Kongo-Kinshasa röstade 2006 var det första gången på 40 år som det hölls demokratiska val i landet. Men demokratiseringen kom av sig. Trots en massiv FN-insats och flera fredsavtal har våldet i landet inte upphört. Både rebellgrupper och regeringstrupper begår övergrepp mot civilbefolkningen. Rättsväsendet är svagt och korruptionen är mycket utbredd.
Det senaste president- och parlamentsvalet som hölls 2018 ledde till ett skifte på presidentposten. Oppositionspolitikern Félix Tshisekedi tog över efter Joseph Kabila som hade styrt sedan 2001 (se Modern historia).
Kabilas mandat hade egentligen löpt ut 2016 men valet sköts upp gång på gång, vilket väckte farhågor om att han tänkte försöka behålla makten. Fredliga oppositionsprotester slogs ned med våld. Tiotals demonstranter dödades och 100-tals greps trots att mötesfriheten garanteras i författningen.
Fortsatta oroligheter har gjort det svårt för internflyktingar att rösta i politiska val.
2019 benådade president Tshisekedi 700 politiska fångar som hade gripits under Kabilas styre. Han har också reformerat valmyndigheten, men kritiker anser att han kontrollerar den. En del politiker som hade gått i exil har kunnat återvända till hemlandet, men möjligheterna att kritisera regeringen är fortfarande begränsade. Trakasserier mot oppositionsledare och deras anhängare är vanliga.
Genom avhopp från Kabilatrogna partier lyckades dock Tshisekedi och hans allierade 2020/2021 vinna kontroll över nationalförsamlingen (se Inrikespolitik och författning).
Inför presidentvalet 2023 har såväl FN:s människorättskontor som organisationen Human Rights Watch kritiserat myndigheterna för förtryck och förföljelser av ledande oppositionspolitiker och deras anhängare. Särskilt utsatt är presidentkandidaten Moïse Katumbi och hans parti Tillsammans för republiken.
Kvinnor är underrepresenterade inom politiken. Bara 1 av 21 presidentkandidater 2018 var kvinna. I parlamentet är 13 procent av ledamöterna kvinnor. I den nya regering som utsågs 2021 var 14 av regeringens 57 medlemmar kvinnor (25 procent).
Det finns ett stort antal frivilligorganisationer, varav många har svårt att verka fritt. Särskilt utsatta är personer som försvarar mänskliga rättigheter.
Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Acceptansen är dock låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram.
Yttrandefrihet och medier
Under större delen av Mobuturegimens tid (1965–1997) styrdes massmedierna av staten. På 1990-talet började vissa tidningar bedriva mer självständig journalistik och medieutbudet är i dag bredare. De flesta medier är dock starkt politiserade i sin rapportering. Den mediemyndighet som ska se till att etiska regler följs är svag.
Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men i praktiken är denna begränsad. Journalister utsätts för trakasserier från både myndighetsföreträdare och ickestatliga aktörer. Makthavarna försöker kontrollera medierna genom censur, hot, utomrättsliga gripanden och misshandel. Att bedriva granskande journalistik kunde under Joseph Kabilas tid vid makten 2001–2019 vara förenat med stora risker. Tio journalister dödades under hans ämbetsår. Ingen har dömts för dessa mord.
I takt med att de president- och parlamentsval som skulle ha hållits 2016 närmade sig, hårdnade medieklimatet. Flera medier med anknytning till oppositionen stängdes av myndigheterna. Många av de journalister som 2017 rapporterade om oppositionens demonstrationer greps och misshandlades av de statliga säkerhetsstyrkorna och underrättelsetjänsten. Läget har dock förbättrats något efter regimskiftet 2019, men president Tshisekedi har långt kvar innan han kan uppfylla sitt löfte om verklig mediefrihet. Myndigheterna utnyttjade restriktionerna på grund av coronapandemin för att begränsa mediernas frihet.
Även inför presidentvalet 2023 rapporteras hur journalister får utstå alltmer hot om våld från politiska partiers anhängare.
Även utländska journalister har begränsad rörelsefrihet. För att bevaka områden utanför Kinshasa krävs tillstånd från myndigheterna. Periodvis har internationella mediers sändningar blockerats, såsom de från Radio France International.
Papperstidningar finns främst i de större städerna. Den traditionella pressen ägs ofta av politiker. Radion når ut till flest. Det statliga radio- och TV-bolaget RTNC sänder program på de stora språken. Det finns 100-tals lokala radiostationer, varav de flesta är privatägda och har anknytning till politiker.
Myndigheterna skärpte 2018 reglerna för medier som publicerar sig på nätet. Det händer också att myndigheterna stänger av internet för att hindra medborgarna från att kommunicera via sociala medier. Internet når ungefär 16 miljoner kongoleser och av dessa använder drygt 3 miljoner sociala medier. Facebook är den vanligaste plattformen.
Kongo-Kinshasa rankades som nummer 124 i Reportrar utan gränsers (RUG) index för pressfriheten i 180 länder 2023 (för lista, se här).
2021 dömdes två rappare, Katembo Delphin (med artistnamnet Idengo) och Muyisa Nzanzu Makasi till tio respektive två års fängelse för att ha kritiserat militären och presidenten i sina texter.
I maj 2023 fick myndigheterna kritik från såväl västländer som FN för polisens hårda nedslag mot en oppositionell demonstration i Kinshasa. Protesten utlöstes av att oppositionspolitikern Moïse Katumbi inte tilläts resa till provinsen Kongo-Central i landets västra del.
Korruption
I Kongo-Kinshasa finns diamanter, timmer, kobolt, koppar, coltan och andra metaller som ofta använts för att bekosta striderna i landet. Såväl statsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen. Stora summor försvinner också till korruption.
Den djupa mutkulturen omöjliggör i många fall normala finansiella transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför myndigheternas kontroll.
Höga poster inom regeringen, förvaltningen och statliga företag gick under landets tidigare regimer ofta till makthavarnas släktingar. President Tshisekedi har lovat att ta krafttag mot korruptionen. Det finns dock rapporter om att Tshisekedi, hans familj och andra i kretsen kring honom varit inblandade i mindre rumsrena affärer med kinesiska intressen. 2023 kom Kongos riksrevision fram till att tiotusentals icke anställda personer avlönats av den offentliga sektorn till en årlig kostnad av motsvarande cirka 8 miljarder kronor.
Det finns inga lagar som ger medborgarna rätt till insyn i statens affärer. De regler som stadgar att presidenten och ministrar öppet ska deklarera sina tillgångar följs inte.
Enligt organisationen Transparency Internationals index över upplevd korruption i världen hamnade Kongo-Kinshasa 2022 på plats 166 av 180 länder, (för lista se här).
Rättsväsen och rättssäkerhet
Liksom all annan offentlig verksamhet i Kongo-Kinshasa är rättsväsendet genomkorrupt, bland annat beroende på juristernas låga löner och dåliga arbetsförhållanden. Domarna utses av presidenten. Domstolsväsendets sammanbrott har medfört total rättslöshet för den enskilde medborgaren. På senare år har rättsfallen ofta hanterats av militärdomstolar, vars regler är vaga och vars utslag inte kan överklagas. De åtalade får sällan tillgång till advokat. Ute på landsbygden saknas ofta vanliga domstolar och i stället praktiseras sedvanerätt.
Rättsväsendet hanterar sällan de vanligt förekommande kränkningarna av mänskliga rättigheter. Många arméförband beter sig fortfarande som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp, särskilt i den oroliga östra delen. Polisen gör sig ofta skyldig till tortyr och våldtäkter. Förhållandena i häkten och fängelser är undermåliga och de intagna torteras och misshandlas närmast rutinmässigt.
Internationella brottmålsdomstolen ( ICC ) i Haag har åtalat sex personer för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Kongo-Kinshasa. En sjunde kongoles som hållits av ICC är Jean-Pierre Bemba (se Modern historia), som åtalades men friades från brott begångna i Centralafrikanska republiken 2002–2003. Han återvände till Kongo för att delta i presidentvalet 2018. Hans kandidatur underkändes dock eftersom han dömts av ICC för att ha mutat vittnen i samband med den tidigare rättsprocessen.
Tre kongoleser har dömts till fängelse av ICC. Milisledaren Thomas Lubanga blev 2006 den första i världen att gripas på order av ICC och 2012 den första att fällas. Han dömdes till 14 års fängelse för tvångsrekrytering av barnsoldater i regionen Ituri. En annan milisledare i Ituri, Germain Katanga, dömdes 2014 till tolv års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Bosco Ntaganda från tutsimilsen M23 fick 2019 30 års fängelse för samma typ av brott i samma region (se Modern historia).
Även i Tyskland har ledare från gerillan FDLR fällts för krigsbrott i östra Kongo-Kinshasa.
Vid inhemska domstolar har armésoldater och medlemmar av Mai-Mai dömts till långa fängelsestraff för bland annat våldtäkter. De högsta ansvariga befälen har i de flesta fall sluppit undan. 2020 dömdes den förre milisledaren Ntabo Ntaberi, till livstids fängelse för brott mot mänskligheten av en militärdomstol i Nordkivu.
2021 utlyste president Tshisekedi ett "belägringstillstånd" i de östliga provinserna Nordkivu och Ituri för att försöka få bukt med våldet där. Det har dock inte minskat. Flera tusen civila har dödats, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, och ett stort antal våldtäkter har rapporterats. Många dåd har begåtts av ADF-gerillan, en islamistisk grupp med rötter i Uganda. Även Kivu SecurityTracker (KST), ett samarbetsprojekt mellan Human Rights Watch (HRW) och Congo Research Group har rapporterat om ökat våld. I slutet av 2022 fanns sammanlagt omkring 3,6 miljoner internflyktingar i de två provinserna, och över en miljon i grannprovinsen Sydkivu.
2022 dömdes tolv aktivister från Lucha (Kamp för förändring) en grupp som arbetar för ökad demokratisering, till böter och ett års fängelse för att 2021 ha protesterat mot en förlängning av belägringstillståndet.
2022 dömdes 51 människor, varav 22 i sin frånvaro, till döden av en militärdomstol för kidnappningen och morden på två FN-experter, svenska Zaida Catalán och amerikanen Michael Sharp, i Kasai 2017. Även deras kongolesiska tolk mördades. Rättsprocessen får kritik bland annat för bristen på insyn utifrån. HRW hävdar att man inte heller fått veta vad som verkligen hänt och har krävt en utredning om vem/vilka i den militära hierarkin som beordrade morden. Eftersom dödsstraff inte verkställs i Kongo-Kinshasa kommer de dödsdömda att få sina straff omvandlade till livstids fängelse. Catalán och Sharp var i området för att utreda anklagelser om grova människorättsbrott.