Kongo-Kinshasa – Naturtillgångar, energi och miljö

Gruvbrytning är sedan kolonialtiden hörnstenen i Kongo-Kinshasas formella ekonomi. Kopparproduktionen har gått upp de senaste åren och landet står för mer hälften av världens samlade koboltbrytning. Stora mängder zink, guld, kassiterit, mangan, kadmium, germanium, silver, volfram och columbit-tantalit (coltan) utvinns också. Nästan all el som produceras kommer från vattenkraft.

I årtionden var utländska bolag utestängda från gruvbrytning i Kongo-Kinshasa. Anledningen var den politik som fördes under diktatorn Mobutu Sese Seko då utländska bolag förstatligades. En ny lag som öppnade för internationella aktörer antogs 2002 och garanterade investerarnas äganderätt till sina anläggningar och minskade statens inflytande. Lagen kritiserades för att vara alltför generös mot bolagen och staten anklagades för att sälja ut sina tillgångar alldeles för billigt. 2018 ersattes den med en lag som innebar att royalties och skatter höjdes för gruvbolagen. Utländska gruvföretag motsatte sig förändringen och varnade för att investeringarna i landet skulle minska. Som en följd av den nya lagen väntades intäkterna från royalties för särskilt viktiga metaller mer än fyrfaldigas.

Kina dominerar den strategiskt viktiga gruvindustrin i Kongo. På senare år har dock det afrikanska landet försökt få större del av vinsten från gruvorna.

Inom nästan hela gruvnäringen har det sedan slutet av 1990-talet även utvecklats småskalig, mer eller mindre olaglig brytning. Ofta har unga män flockats kring gruvor som övergivits sedan den statligt kontrollerade produktionen brutit samman. Arbetsförhållandena är livsfarliga och arbetarna tvingas betala en lång rad mutor till polis och militär för att komma in i gruvområdena.

Väpnade grupper har berikat sig på gruvnäringen. Det gäller inte minst ide östliga Kivuprovinserna där främst guld, volfram, coltan och kassiterit (även kallat tennsten) bryts. Utvinningen började i större skala 1996, samtidigt med upproret mot Mobutu (se Modern historia). Trots att kriget formellt upphörde 2003 fortsatte den illegala verksamheten i det maktvakuum som uppstod. Både utländska och inhemska rebellgrupper drog nytta av mineralhandeln. Det innebar att centralregeringen fortsatte att gå miste om intäkter och att vinsterna till stor del gick till fortsatta strider. Flera länder, främst Rwanda, Uganda och Zimbabwe som var indragna i inbördeskriget 1998­–2003, anklagades i en FN-rapport för brottslig utvinning och plundring av Kongos fyndigheter. Detsamma gällde den kongolesiska armén och landets politiska elit.

Under ett halvår 2010–2011 var all gruvbrytning officiellt förbjuden i de båda Kivuprovinserna samt i det intilliggande Maniema för att försöka hindra rebellerna att tjäna pengar. Gruvstoppet ledde dock främst till att 2 miljoner familjer berövades sitt levebröd och att regerings­armén tog över den olagliga verksamheten. Soldater, fångar och tvångsarbetare kommenderades till gruvorna.

Kongo-Kinshasa tros ha bland de största oexploaterade guldfyndigheterna i Afrika, främst i Kivuprovinserna och Ituri. Brytningen sker främst småskaligt och under nästan helt oreglerade former. Olyckor med ett stort antal dödsoffer är vanliga.

Enligt beräkningar smugglas tiotals ton guld ut ur landet varje år, i första hand via Uganda. 2011 började ett kanadensiskt bolag bryta guld i Twangiza-gruvan i Sydkivu, den första större kommersiella guldbrytningen sedan självständigheten. Sedan starten har produktionen fått avbrytas flera gånger på grund av våld i regionen. Twangiza-gruvan såldes till en kinesisk minoritetsägare 2020.

Fyndigheterna av kassiterit och columbit-tantalit (coltan) nämns ofta som särskilt drivande i konflikterna i Kongo. Landet har de största kassiterittillgångarna i Afrika och en stor andel av världens coltan. Coltan bryts för utvinning av grundämnena niob och tantal och används i mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning.

Koppar finns främst i den sydöstra provinsen Katanga, som gränsar till Zambia och kopparbältet där. Kongo beräknas ha runt en tiondel av världens tillgångar av koppar. Landet var 2019 världens femte största kopparproducent. 2020 öppnades en ny koppar- och koboltgruva i Deziwa i den sydliga Lualaba-provinsen i samarbete med det statliga gruvbolaget Gécamines och det kinesiska bolaget CNMC.

Kobolt är en biprodukt av kopparbrytningen. Kongo-Kinshasa är världens största producent av kobolt och beräknas ha mer än hälften av världens reserver. Efterfrågan drivs främst av elbilsindustrin. De senaste åren har priserna sjunkit och under 2020 rasade de ytterligare på grund av coronapandemin. I takt med att världsekonomin återhämtar sig väntas efterfrågan på kobolt skjuta fart igen.

Människorättsorganisationer har belyst de mycket svåra, ibland livsfarliga, förhållanden som råder vid koboltbrytningen. Människorättsbrott och barnarbete är vanliga och avslöjandena fick 2017 stora internationella företag att sluta köpa kobolt från Kongo-Kinshasa till dess att förhållanden har förbättrats. Regeringen har försökt förbättra situationen genom hårdare regleringar samtidigt som höjda skatter på utvinning av metaller ska ge staten ökad inkomst. Den illegala handeln är fortfarande omfattande.

Diamanter finns i huvudsak i Kasaiprovinserna i söder. Kongo-Kinshasa är världens tredje största diamantproducent efter Ryssland och Botswana. Den största delen av brytningen sker med hantverksmässiga metoder. Landet har anslutit sig till den så kallade Kimberleyprocessen, som ska garantera att olagligt utvunna diamanter inte kommer ut på marknaden.

Energi

Elektriciteten framställs nästan uteslutande genom vattenkraft. Om Kongoflodens kapacitet var fullt utbyggd skulle den täcka hälften av det totala behovet av elektricitet i hela Afrika. Men bara omkring tre procent av denna kraftreserv har hittills använts. 2023 enades Kongo och Sydafrika om att förverkliga gamla planer på ett dammprjekt, Inga, som skulle ge sju vattenkraftverk vid Kongofloden. Det rapporteras i så fall bli det största projektet i sitt slag i världen. Sydafrika lider svårt av elbrist.

Organisationen Global Witness varnade 2021 för följderna av ett annat dammprojekt som man menade skulle få svåra ekologiska konsekvenser, då stora delar av nationalparken Upemba riskerar att svämmas över, vilket hotas stora skogsområden och en rad utrotningshotade djurarter.

Det mesta av elektriciteten används i gruvindustrin. Hushållen är i allmänhet hänvisade till att använda ved eller träkol. Endast omkring en femtedel av befolkningen hade tillgång till el 2018, av dessa bor i princip alla i städer eller samhällen. På landsbygden hade endast runt 1 procent el i hemmet.

Det finns olja utanför den smala kustremsan vid Atlanten. Råoljan exporteras, eftersom landets enda raffinaderi inte har kapacitet att förädla den. Betydande oljefyndigheter finns också vid de stora sjöarna i öster och omfattande prospektering pågår. Kol bryts men i mindre omfattning.

Klimat och miljö

Torka och översvämningar orsakar redan i dag stora problem i Kongo-Kinshasa, men i takt med att klimatet förändras väntas svårigheterna att öka än mer. Regnskogen i Kongobäckenet är en av de viktigaste kolsänkorna i hela Afrika. Om stora skogsområden skulle huggas ned och våtmarker torrläggas skulle det få svåra konsekvenser långt utanför Kongos gränser. Om inte utsläppen av växthusgaser minskar kan medeltemperaturen i regionen stiga med 2,5 grader fram till år 2050 och till mellan 3 och 5 grader till år 2100. Det väntas regna mer under regnperioderna, medan torrperioderna väntas bli ännu torrare än i dag. Experter påpekar att även små förändringar kan få stora följder för regnskogarnas känsliga ekosystem.

På klimatanpassningsindexet ND-Gain finns Kongo-Kinshasa bland de länder i världen som ligger allra sämst till, både vad gäller hur sårbart landet är för klimatförändringarna och hur illa rustat man är för att bemöta dem.

Kongo har anslutit sig till Parisavtalet från 2016, som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser. I likhet med flera av de allra fattigaste länderna i världen och regionen saknar man både långsiktig klimatstrategi och har inte angett något mål för när man ska nå nettonollutsläpp.

Om våra källor