Kongo-Kinshasa

Kongo-Kinshasa – Geografi och klimat

Kongo-Kinshasa är det näst största landet i Afrika, efter Algeriet. Det upptar en stor del av Afrikas inland och har bara en kort kuststräcka, fyra mil lång, vid Kongoflodens mynning i Atlanten i väster. Kongo är till ytan fem gånger så stort som Sverige och gränsar till nio länder. Klimatet är tropiskt med hög luftfuktighet och en relativt hög temperatur året om.

Landet heter formellt Demokratiska republiken Kongo, men för att inte förväxlas med grannlandet Republiken Kongo kallas det ofta Kongo-Kinshasa (och grannen Kongo-Brazzaville). På engelska används ofta även förkortningen av det formella namnet: DRC (Democratic Republic of the Congo) och på franska RDC (La République démocratique du Congo).

Kongoflodens väldiga bäcken dominerar landet och utgör med sina bifloder ett vidsträckt nätverk av segelbara vattenvägar. Floden är världens näst största räknat i vattenvolym, efter Amazonfloden i Sydamerika, och viktig för vattenförsörjningen i Afrika.

Kongobäckenet är öppet mot norr och nordväst och avgränsas av högplatåer i söder samt berg i öster, bland annat Ruwenzorimassivet och Virungavulkanerna. En av de åtta vulkanerna, den 3 470 meter höga Nyiragongo, hade ett stort utbrott 2002 som förstörde delar av staden Goma, tog 250 människoliv och tvingade 400 000 människor på flykt. 2021 kom ännu ett utbrott som orsakade stor förödelse, men som inte krävde lika många dödsoffer som 2002.

Den östafrikanska gravsänkan Great Rift Valleys randberg sammanfaller till stor del med landets östgräns mot Stora sjöarnas område. Tanganyikasjön utgör gräns mot Tanzania och Burundi, Kivusjön mot Rwanda och Albertsjön samt Edwardsjön mot Uganda.

Huvudstaden Kinshasa ligger vid Kongofloden drygt 30 mil från Atlantkusten. Därifrån är det drygt 150 mil fågelvägen till staden Lubumbashi i söder och lika långt till Bukavu i öster, som gränsar till Rwanda.

Regnskogsområdet som sträcker sig in i grannländerna är världens näst största – efter Amazonas. Här finns över 600 trädslag, mer än 1 000 fågelarter och över 1 300 fjärilssorter. Skogen fungerar också som en enorm ”lunga” som producerar syre och fångar upp koldioxid, vilket är av stor betydelse för klimatet i världen. Den stora skogsavverkningen i landet är därför ett globalt problem. 2022 beräknades förlusten av skog i Kongo-Kinshasa ha varit den näst största i världen (se även Jordbruk och industri).

Klimat

Klimatet är tropiskt med hög luftfuktighet och en relativt hög temperatur året om. De två tredjedelar av landet som ligger söder om ekvatorn har regntid i stort sett mellan november och mars, då det är torrtid norr om ekvatorn. Det förekommer stora lokala variationer och vissa områden har dubbla perioder av regn- och torrtid.

Kring huvudstaden Kinshasa är det normalt torrt väder från slutet av maj till början av oktober och regnperiod under resten av året, med undantag för några veckor i januari–februari. Under regntiden är klimatet pressande med häftiga regnskurar flera gånger i veckan, ofta i samband med åska.

Läs om klimatförändringar i Kongo-Kinshasa i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Befolkning och språk

Kongo-Kinshasas befolkning brukar delas in i minst 200 folkgrupper. Invånarna är ojämnt fördelade över den enorma landytan och stora områden i landets inre är obebodda. Befolkningen ökar snabbt och nästan hälften av invånarna är under 14 år.

Över hälften av invånarna beräknas bo i byar på landsbygden, men folkomflyttningar under de många krigsåren och en bristfällig offentlig förvaltning gör alla befolkningsuppgifter osäkra.

De flesta av de etniska grupperna är bantufolk, det vill säga de talar språk som tillhör den stora familjen bantuspråk. I norr och öster bor folk som talar nilo-sahariska språk. Pygméerna i öster utgör en särskild grupp, kallad batwa eller twa, och betraktas som ursprungsfolk. Deras ursprungsspråk har i princip dött ut och de talar idag samma språk som grannfolken. Kongo-Kinshasas fyra största folkgrupper är bantufolken mongo, luba och kongo (eller bakongo) samt mangbetu-azande som talar nilo-sahariska språk. Dessa grupper utgör tillsammans 45 procent av befolkningen.

Etniskt våld

Etniska motsättningar har ofta blossat upp på olika håll i landet, ibland iscensatta av politiker. Den statsunderstödda hetsen mot banyamulenge under 1990-talet bidrog till att utlösa både den revolt som ledde till att diktatorn Mobutu störtades 1997 och det efterföljande inbördeskriget 1998–2003 (se Modern historia). Banyamulenge är ett tutsifolk som i huvudsak lever i de östliga Kivuprovinserna. Sydkivu och delar av Nordkivu, gränsar mot Rwanda och Burundi, länder där motsättningar mellan folkgrupperna tutsi och hutu lett till inbördeskrig, etnisk rensning och folkmord.

Många flyktingar

Trots att det formellt råder fred i Kongo har nya strider fortsatt att blossa upp. Oroligheterna har drivit många hundratusen människor på flykt, både inom landet och utomlands. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknade i november 2022 att det fanns omkring 5,5 miljoner internflyktingar, varav merparten i de bägge Kivuprovinserna, samt i Kasai-regionen. Drygt en miljon kongoleser hade flytt utomlands, varav ungefär hälften till Uganda. Samtidigt fanns det över en halv miljon flyktingar från grannländerna i Kongo-Kinshasa. De flesta av dem har sina rötter i Rwanda men från 2013 har allt fler anlänt från Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Burundi.

Krigets offer

De två inbördeskrigen (1996–1997 och 1998–2003) och de fortsatta oroligheterna har orsakat ett enormt mänskligt lidande. Uppskattningarna av hur många dödsoffer som krävts varierar men ligger vanligen mellan 3 miljoner och 5,5 miljoner. Fler människor har dött av sjukdomar och umbäranden orsakade av kriget än i direkta strider. I början av 2023 beräknades drygt 26 miljoner människor vara i behov av nödhjälp.

Våldet i framför allt östra Kongo-Kinshasa har fortsatt och enbart under de första åtta månaderna 2021 dödades över 1 200 människor i våldsamheter i den östra delen av landet.

Språk

Franska är officiellt språk och sedan kolonialtiden det som främst används inom förvaltning, näringsliv och utbildningsväsen. Av de över 200 språk som talas i landet har fyra officiell status som nationella språk: swahili, tshiluba, lingala och kikongo (kituba). Lingala har vuxit fram ur bobangi, som under kolonialtiden blandades upp med andra språk. Efter självständigheten från Belgien fick lingala en dominerande ställning genom att vara militärens, administrationens och utbildningsväsendets gemensamma språk. Det talas allmänt i Kinshasa.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Religion

De flesta kongoleser är kristna. 40–50 procent av befolkningen är katoliker och en ungefär lika stor andel är protestanter. Katolska kyrkan är i dag en viktig politisk kraft, men den, och många protestantiska samfund, bedriver också en omfattande social verksamhet med bland annat sjukhus, kliniker och skolor.

Under kolonialstyret som varade fram till 1960, var katolska kyrkan allierad med den belgiska kolonialmakten. Efter självständigheten förändrades kyrkans förhållande till staten och blev i stället en av dess främsta kritiker. Kuppmakaren och sedermera presidenten, Mobutu, som styrde landet mellan 1965 och 1997, försökte förgäves beröva kyrkan dess makt men den behöll sitt inflytande, särskilt inom skolväsendet. Katolska kyrkan är i dag en av få krafter som har moralisk auktoritet att kunna utmana landets elit. Kardinal Laurent Monsengwo Pasinya spelade en ledande roll i kyrkans opposition till Joseph Kabila, president 2006–2019. Han kritiserade öppet det utbredda våldet, inte minst efter dödsskjutningar under de protester som hölls utanför flera kyrkor i slutet av 2017. Även under Félix Tshisekedi, som tog över presidentposten 2019, har katolska ledare ofta ställt sig i spetsen för politiska och sociala protester. De har samtidigt regelbundna möten med presidenten och regeringen för att diskutera frågor som rör mänskliga rättigheter, utbildning och säkerheten i landet.

Katolska kyrkan har även därefter fortsatt att försöka påverka politiken. När påve Franciskus besökte Kongo-Kinshasa 2023, i det första påvebesöket i landet sedan 1985, uppmanade han de katolska biskoparna att även tänka på folkets villkor. Under sitt besök mötte han även offer för våldsamheterna i Kongo-Kinshasas östra delar och fördömde dem som utför övegreppen, men också dem som plundrar landets rikedomar.

De protestantiska kyrkornas politiska utveckling var den motsatta. År 1878 grundades den första protestantiska missionsstationen av brittiska baptister. Missionärerna, från bland annat Skandinavien, kritiserade tidigt kolonialmaktens övergrepp mot befolkningen (se Äldre historia) men efter självständigheten stödde flera protestantiska ledare Mobuturegimen. 

Till de protestantiska samfunden räknas även den inhemska kimbanguistkyrkan. Den grundades 1921 av den karismatiske predikanten Simon Kimbangu, som då var medlem av den brittiska baptistkyrkan. Han fick en kallelse att sprida evangeliet och skapade snart ett rykte om sig att kunna bota sjuka och uppväcka de döda. Tusentals kongoleser samlades för att höra honom predika. Kimbanguistkyrkan ställde stränga krav på sina anhängare och lyckades på kort tid få bort mer av traditionella föreställningar, som häxtro och seder som månggifte, än vad de europeiska missionärerna hade förmått under decennier.

En förklaring till kimbanguistkyrkans snabba spridning var att den hade en nationalistisk framtoning. Kolonialmakten dömde Kimbangu till döden 1921 och förbjöd hans kyrka. Straffet omvandlades till livstids fängelse men även från fängelset behöll Kimbangu ett starkt inflytande över anhängarna fram till sin död 1951 och hans samfund bedrev underjordisk verksamhet mot kolonialmakten. Kyrkan erkändes av statsmakten 1959 och kom sedermera att stå Mobuturegimen nära. Den blev medlem av Kyrkornas världsråd 1969. Under Félix Tshisekedi har kimbanguistkyrkan ökat sitt politiska inflytande. Kyrkan samlar ungefär en tiondel av befolkningen.

Vid sidan av kristendomen har en stor del av befolkningen fortsatt att utöva traditionella religioner med inslag av animism (andetro).

I landet bor även en liten grupp muslimer (uppgifter om hur stor andel av invånarna som är muslimer varierar mellan 1,5  och 9 procent). Islamistiska rebeller i provinsen Nordkivu i öster begår grova övergrepp mot civilbefolkningen. De flesta av offren är kristna, men även muslimer drabbas. Muslimska ledare som kritiserar islamisterna riskerar att utsättas för hämndattacker.

Religionsfriheten respekteras vanligtvis. Enligt författningen får den inte inskränkas ens när undantagstillstånd råder.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Utbildning

Efter årtionden av ekonomisk vanskötsel och blodiga konflikter är skolväsendet i Kongo-Kinshasa svårt eftersatt. Barnen ska börja skolan vid sex års ålder och formellt är det första sexåriga stadiet obligatoriskt men i praktiken får många barn, framför allt i konfliktområdena, ingen undervisning alls.

Skolsystemet präglas av dålig kvalitet, dålig infrastruktur och lågt skoldeltagande. Enligt den amerikanska biståndsorganet Usaid går omkring 3,5 miljoner barn inte i skolan. En av de främsta orsakerna är våld och oro som har fortsatt trots att det på pappret råder fred i landet sedan 2003. Särskilt i Kivuprovinserna i öster har skolor vandaliserats, plundrats eller intagits av milisgrupper som använt dem som förläggningar och ofta förstört inredning och material. Föräldrar är rädda för att låta sina barn gå till skolan och lärarfrånvaron är hög på grund av rädslan för attacker och det allmänt dåliga säkerhetsläget.

Utbredd fattigdom är också ett problem. Skolan ska vara avgiftsfri men föräldrarna måste ofta betala lärarlöner och skolmaterial. Det råder stor brist på skollokaler och utbildade lärare.

En knapp tredjedel av barnen beräknas fortsätta till den tvååriga motsvarigheten till högstadiet och det fyraåriga gymnasiet, i huvudsak i städerna. Fler pojkar än flickor går i de högre klasserna.

Religiösa samfund har spelat en avgörande roll för framväxten av ett skolsystem. Under kolonialtiden tillhandahöll både katolska och protestantiska församlingar undervisning och byggde skolor i de områden där de verkade. I mitten av 1970-talet slöt staten och landets fyra största religiösa samfund ett avtal som innebar att församlingar fortsatt får driva skolundervisning så länge de följer den nationella läroplanen och andra regler för exempelvis klasstorlek och lärarbehörighet. En viktig punkt i avtalet är att skolorna är statliga även om de drivs av religiösa organisationer. Flera religiösa samfund har kopplingar utomlands vilket är en viktig del av skolornas finansiering. 

Regeringen lägger mindre pengar på utbildning än vad afrikanska länder söder om Sahara vanligtvis gör.

Det finns nationella universitet i Kinshasa, Lubumbashi, Kisangani och Goma. Det finns också en rad privata och regionala universitet och högskolor runt om i landet och sammanlagt beräknas drygt 500 000 kongoleser läsa på universitetsnivå. De familjer som har råd skickar ofta sina barn att studera utomlands.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Kultur

Kongo-Kinshasa har rika kulturella traditioner och många folkgrupper är framstående inom träsnideri, konsthantverk, skulptur, måleri, musik och dans. I slutet av 2010-talet höjdes allt fler röster för att kräva att kulturskatter som förts ut ur landet under kolonialtiden ska lämnas tillbaka.

I den traditionella musiken används bland annat harpor, lutor, xylofoner och särskilt trummor. Populärmusiken, soukous, blandar traditionella rytmer och instrument med influenser från andra kontinenter. Särskilt stort inflytande under kolonialtiden hade kubansk och annan latinamerikansk dansmusik. Från 1960-talet och senare har kongolesisk musik lånat mycket från västerländsk rock. Soukousmusiken utvecklades på klubbar i Kinshasa och spreds över världen, särskilt sedan många av de populäraste artisterna emigrerat i början av 1990-talet. Bland de största soukousartisterna kan nämnas Sam Mangwana som haft flera olika band bland annat African All Stars och Festival des Maquisards, Papa Wemba (som avled 2016), gruppen Viva la Musica, sångaren Kanda Bongo Man, sångerska Tshala Muana (1958–2022) och gitarristen Diblo Dibala.

Staff Benda Bilili, är en musikgrupp där de flesta har fysiska funktionshinder och tidigare levde på härbärgen eller på gatan. Bandet har varit verksamt sedan 2005 och gjorde internationell succé efter att den första skivan Très släpptes 2009. En dokumentärfilm om bandmedlemmarnas historia och karriär har visats på biografer världen över. Några år senare splittrades bandet och två av ursprungsmedlemmarna spelar nu i gruppen Mbongwana Star.

2021 sattes den kongolesiska varianten av musiken och dansen rumba upp som ett kulturellt världsarv av FN:s kulturorgan Unesco. Själva ordet rumba kommer från kikongaspråket och betyder navel.

Hösten 2011 hade den första spelfilmen som producerats i landet på 25 år premiär: Viva Riva! i regi av Djo Tunda Wa Munga.

Någon äldre skriven litteratur finns inte, men däremot en rik muntlig tradition av sånger, sagor, myter och ordspråk. Den moderna skönlitteraturen har utvecklats snabbt och är vanligtvis skriven på lingala eller franska. Fiston Mwanza Mujilas debutroman Tram 83 är översatt till svenska, bland andra välkända författare finns Koli Jean Bofane, Clémentine Nzuji, Kama Kamanda och barnboksförfattaren Dominique Mwankumi.

Under kolonialtiden fördes mängder av konst- och kulturföremål ut ur landet och hamnade så småningom hos konstsamlare och på museum i Europa. Regeringen i Kongo-Kinshasa har krävt att den forna kolonialmakten Belgien återbördar Kongos kulturskatter. Debatten aktualiserades i samband med återinvigningen av Afrikamuseet utanför Bryssel 2018. Det finns även privata initiativ med samma målsättning. Affärsmagnaten och konstsamlaren Sindika Dokolo (som avled 2020) hade under många år spårat och köpt upp afrikanska konstföremål som tagits från kolonierna. Även den kongolesiske aktivisten Emery Mwazulu Diyabanza har blivit känd för sin kampanj med krav på att förlorade kulturföremål förs tillbaka till sina ursprungsländer. Han dömdes 2020 till böter för att ha försökt stjäla kulturföremål från Tchad som ingår i samlingarna på museet Quai Branly i Paris. Diyabanza förklarade att aktionen var ett sätt att dra uppmärksamhet till föremålets afrikanska ursprung.

I juni 2022, i samband med det belgiska kungaparets statsbesök blev det klart att  Belgien skulle återlämna 84 000 konstföremål som Belgien till Kongo-Kinshasa.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Sociala förhållanden

Det ekonomiska och sociala kaoset och de väpnade konflikterna under 1990-talet och in på 2000-talet har slagit hårt mot befolkningen. Situationen är fortfarande svår, med utbrett våld, djup fattigdom och brist på offentlig service, särskilt i de östra delarna.

Kongo-Kinshasa låg 2022 på plats 179 av 191 länder på FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), som mäter sådant som livslängd, tillgång till utbildning och inkomst per capita. Cirka tre fjärdedelar av befolkningen lever under gränsen för extrem fattigdom, det vill säga på mindre än motsvarande 1,90 amerikanska dollar om dagen. I exempelvis oktober 2020 var det drygt 21 miljoner kongoleser som inte hade tillräckligt med mat för dagen och 3,5 miljoner barn beräknades vara akut undernärda, enligt FN:s livsmedelsprogram WFP.

Hjälporganisationen Rädda barnen klassade 2015 Kongo-Kinshasa som det näst sämsta landet i världen för mödrar. Vid en jämförelse bland 179 länder när det gäller mödrahälsa, barnadödlighet, kvinnors utbildningsnivå samt deras inkomster och samhällsställning var det bara Somalia som placerade sig efter Kongo.

Sjukhus och vårdcentraler har stor brist på personal och utrustning och har svårt att betala ut löner. Patienterna måste ofta själva hålla sig med mediciner. Utanför Kinshasa finns knappt någon tillgång till modern sjukvård. Sjukdomar har förvärrats på grund av hunger och svält.

Det stora inbördeskriget 1998–2003 och konflikterna som följt därefter, främst i öst och nordöst, beräknas ha krävt mellan 3 miljoner och 5,5 miljoner människors liv, direkt eller indirekt.

Knappt hälften av befolkningen (43 procent) har enligt Världsbanken tillgång till rent dricksvatten, men skillnaderna mellan städerna och landsbygden är stor. Endast en femtedel av kongoleserna har tillgång till toaletter.

Vaccinationskampanjer upphörde under inbördeskriget, vilket bidrog till ökad spridning av sjukdomar som mässling, hjärnhinneinflammation och tuberkulos. Vid flera tillfällen har mässlingsepidemier brutit ut, senast 2019. WHO beräknade i november det året att över en kvarts miljon människor hade insjuknat i mässling och över 7 000 hade avlidit i sjukdomen. Detta trots att en stor vaccinationskampanj inleddes i september 2019. I augusti 2020 deklarerades att mässlingsutbrottet var över. Malaria, tyfus och kolera fortsätter att kräva många människoliv.

Hiv/aids är ett problem, även om andelen smittade är betydligt lägre än i framför allt grannländerna söderut. FN-organet UN Aids beräknade 2018 att omkring 450 000 människor i åldersintervallet 15 till 49 år bar på hivviruset eller hade utvecklat aids, vilket motsvarar cirka 0,8 procent av befolkningsgruppen. Av dessa var drygt två av tre kvinnor. Enligt UN Aids beräknas 62 procent av alla hivsmittade över 15 år få behandling för sjukdomen, men när det gäller barn är motsvarande siffra 25 procent. Det är också fler män än kvinnor som får bromsmediciner.

Den offentliga sektorns sammanbrott gör att alla statistiska uppgifter är rena gissningar. I områden som drabbats särskilt hårt av kriget befaras andelen hivsmittade kvinnor vara betydligt högre än vad siffrorna ovan antyder, inte minst på grund av de systematiska våldtäkter som begås av soldater på alla sidor av konflikten.

I maj 2017 rapporterades om ett mindre utbrott av den smittsamma virussjukdomen ebola i ett otillgängligt område på landsbygden i provinsen Bas-Uele. Ett år senare avled 33 människor i sjukdomen i Equateurprovinsen i nordvästra delen av landet. Sjukdomen ebbade ut men nya fall av ebolasmittan upptäcktes i provinsen 2020.

Från augusti 2018 till våren 2020 avled cirka 2 800 människor av ebola i östra Kongo-Kinshasa, mest utsatta var Beniregionen i Nordkivu och den närbelägna Ituri-provinsen. Under utbrottet användes nya läkemedel i behandling av patienterna. Det fortsatta våldet i området och den djupa misstro som finns mot myndigheterna försvårade arbetet med att bekämpa sjukdomen och upptäcka nya sjukdomsfall (läs mer om det här). Under de första tio månaderna 2019 riktades minst 300 attacker mot vårdinrättningar och dess personal, 6 människor dödades och 70 skadades. Våldet fördröjde arbetet med att vaccinera befolkningen. Många kongoleser tror inte heller att sjukdomen existerar.

När det första ebolafallet rapporterades i storstaden Goma i Nordkivu utlyste WHO ett internationellt krisläge. I juni 2020 sades epidemin i östra Kongo vara över.

När covid-19 började spridas i början av 2020 utlyste president Tshisekedi undantagstillstånd och gränserna stängdes. Cirka 1 500 dödsfall i sjukdomen har rapporterats till WHO, men siffran får anses mycket osäker.

Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Men acceptansen är låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram. Hbtq-personers rättigheter debatteras annars sällan öppet. Det finns inga lagar som ger homosexuella par rättsligt skydd.

Ett svårt socialt problem som fått stor uppmärksamhet är de många våldtäkter som begås i landet. Det sexuella våldet har blivit en del av krigföringen främst i östra Kongo. Värst drabbade är kvinnor men även barn och män drabbas. Milismän och soldater begår systematiskt sexuella övergrepp som ofta är mycket brutala, med inslag av tortyr, och lämnar offren med svåra skador. Få fall når domstol, även om fler har lagförts på senare år jämfört med tidigare. Våldtäkt som vapen i krig har uppmärksammats internationellt. Under perioden 2010−2012 var den förra svenska ministern och EU-kommissionären Margot Wallström den första särskilda representanten för FN:s generalsekreterare med ansvar för frågor som rör sexuellt våld i konflikter. Kongolesen Denis Mukwege fick Nobels fredspris 2018 för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Han driver Panzisjukhuset i Bukavu i Sydkivu där våldtagna kvinnor kan få vård.

I början av 00-talet kom de första anklagelserna att även FN-soldater utnyttjat kvinnor och unga flickor sexuellt. Drygt 700 fall av övergrepp har anmälts.

Kvinnor har en utsatt situation även utanför konfliktområden. Särskilt på landsbygden är kvinnor diskriminerade, trots att alla kongoleser ska vara lika inför lagen. Många kvinnor gifter sig innan de har fyllt 18 år, även om det i juridisk mening är förbjudet. Lagstiftningen har förbättrats på senare år och numera har män och kvinnor samma myndighetsålder: 18 år. I de flesta fall betraktas mannen som familjens överhuvud.

Abort är bara tillåten när kvinnans liv anses vara i fara.

Svåra levnadsförhållanden och social misär har lett till hög krimina­litet i stora delar av landet, i synnerhet i de stora städerna och de krigshärjade provinserna i öster.

Kongo beskrevs i septmber 2023 av Unicef som det troligen värsta landet att leva i för barn. Förfärande många barn rekryteras som soldater till miliser och utsätts för sexuella och andra våldsamma övergrepp.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Seder och bruk

Kongo-Kinshasa är ett mångkulturellt samhälle med vitt skilda lokala traditioner och sedvänjor i olika delar av landet. Religionen och det franska språket är två saker som förenar befolkningen.

Att det råder en utbredd fattigdom betyder inte att det är acceptabelt att en utländsk besökare klär sig slarvigt i möten med kongoleser. Generellt är umgänget mellan människor avspänt, och reglerna för klädseln inskränker sig i stort sett till att man ska vara ren och prydlig. Jeans anses inte prydliga i mer officiella sammanhang och kvinnor i kortbyxor anses utmanande.

Ju närmare bekanta kongoleser är, desto mer fysisk kontakt förekommer det mellan dem. När man skakar hand med en vän kan man samtidigt hålla sin andra hand om vännens överarm eller klappa vännen på axeln. En utländsk man bör dock undvika att röra vid en kongolesisk kvinna, utöver handhälsningen.

Humor uppskattas i konversationen. Ett säkert sätt att vinna sympati är att skämta om sig själv, men inte så intimt och avslöjande att man förlorar omgivningens respekt.

De flesta människor är troende men det finns inga större religiösa motsättningar inom landet och religion är inte något hett diskussionsämne. Däremot bör man vara försiktig med att ställa frågor om krigen. De många krigsåren, och de svåra umbäranden de medförde, gör att nästan alla kongoleser har personliga erfarenheter som är plågsamma att ta upp med främlingar.

Krigen gjorde också etnicitet till en ytterst känslig fråga. I delar av landet kan det fortfarande vara livsfarligt att tillhöra “fel” etnisk grupp i ett visst sammanhang. Utlänningar som till exempel ska anställa inhemsk personal vid ett företag bör rekrytera sina anställda bland olika grupper för att ställa sig neutrala och dessutom kunna hålla sig bättre informerade om det lokala läget.

Som i alla andra länder ägnas de stora helgerna framför allt åt att äta god mat. Moambe är en klassisk kongolesisk kryddig sås gjord på palmnötter eller jordnötter och som ofta serveras till stekt kyckling. I brist på kyckling kan vilken sorts kött som helst passa. Chikwanga är en rätt som tillagas av kassavarot och serveras inlindad i bananblad. Fufu är en av de vanligaste kongolesiska stapelfödorna, gjord av kassavamjöl och serverad till vilken mat som helst, ungefär som potatis eller ris.

Julen är den största helgen och de flesta firar den i december medan anhängarna av kimbanguistkyrkan (se Religion) firar jul den 25 maj eftersom Kristus enligt deras övertygelse föddes i maj, inte i december.

Självständighetsdagen den 30 juni räknas bland landets största helgdagar liksom Befrielsedagen den 17 maj, den dag 1997 då Laurent Kabila utropades till president.

Vid högtidliga tillfällen sjungs Debout Congolais (Stå upp, kongoleser), som var landets nationalsång 1960–1971 och återinfördes 1997. Däremellan hette nationalsången La Zaïroise. Båda texterna hyllar det enade kongolesiska folket som rakryggat och stolt marscherar mot framtiden.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Äldre historia

Som många andra afrikanska länder är Kongo-Kinshasa en kolonial skapelse. De riken som byggdes upp under medeltiden av afrikanska folk bröts ned av europeiska slavhandlare och krossades när den belgiske kungen Leopold II i slutet av 1800-talet skapade en privat koloni. Hänsynslös plundring av naturresurser präglade landet även efter det att belgiska staten tog över kolonin, problem som satt sina djupa spår efter självständigheten.

De äldsta mänskliga spåren inom det som i dag är Kongo-Kinshasa har påträffats i Katanga, Kasai och vid Albertsjöns stränder. Fynden tros vara en miljon år gamla. Nära gränsen till Uganda har man funnit tekniskt avancerade fångstredskap av ben, långt äldre än liknande fynd i Europa.

De första kända invånarna i Kongo-området var pygméer. Under årtusendet före, och de första århundradena efter, vår tideräknings början kom bantufolk från norr och spred sig genom Kongobäckenet. Mellan 1200- och 1500-talen fanns där en utvecklad kultur med flera kungadömen, bland annat Kongo, Luba och Lunda.

År 1482 nådde portugisen Diogo Cão Kongoflodens mynning. Därmed inleddes en europeisk exploatering av befolkningen och naturtillgångarna. Floden blev ett centrum för exporten av slavar till Arabien, Mellanöstern och Nya världen (dagens Nord- och Sydamerika). I slutet av 1600-talet hämtades 15 000 slavar om året från Kongoflodens nedre lopp.

Flodens strida strömmar, tropiskt klimat och sjukdomar hindrade länge européerna från att utforska Kongos inre. Först i mitten av 1800-talet blev området kring floden känt i västvärlden. År 1878 gav Belgiens kung Leopold II i uppdrag åt amerikanen Henry Morton Stanley att utforska Kongo ytterligare, upprätta handelsstationer och träffa avtal med lokala hövdingar. Detta skedde oftast med brutala metoder.

Vid Berlinkonferensen 1884–1885, träffades de europeiska stormakterna för att diskutera frihandel och nå en överenskommelse för framtida anspråk på territorier längs Afrikas kust. Då erkändes den belgiske kungens rätt till den så kallade Kongofristaten. Kungen betraktade därefter landet som sin privata egendom. Han utnyttjade girigt de rika mineraltillgångarna och tvingade invånarna till hårt arbete under slaveriliknande former, men han besökte aldrig landet. Kring sekelskiftet avslöjades, bland annat efter den brittiske konsuln Roger Casements resor i landet, hur kung Leopold II:s europeiska soldater mördade, misshandlade och plundrade befolkningen. Mellan fem miljoner och tio miljoner kongoleser, som tappade gummi eller jagade elfenben för kungens räkning, dog av sjukdomar, svält och våld. Skandalen ledde 1908 till att Leopold II tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten. Landet bytte därefter namn till Belgiska Kongo.

Belgarna fortsatte exploateringen om än inte riktigt lika grymt och hänsynslöst som under kung Leopold II:s tid. All ekonomisk aktivitet anpassades efter belgiska intressen. Rika fyndigheter av mineraler och billig arbetskraft gjorde kolonin mycket vinstgivande.

Andra världskriget skapade ökad efterfrågan på produkter från Belgiska Kongo, vilket ökade kolonins lönsamhet. Denna utveckling fortsatte efter kriget. Gruvproduktionen steg med 60 procent mellan 1945 och 1955. Mot slutet av 1950-talet producerades i Kongo en tiondel av världens koppar, hälften av kobolten och drygt två tredjedelar av industridiamanterna. Därtill gav Kongo stora intäkter genom export av palmolja, bomull och kaffe. Den koloniala armén och polisen höll befolkningen i schack.

Politiska partier var förbjudna under det belgiska styret men kongoleserna började på 1950-talet bilda kulturella och etniska föreningar för att främja sina intressen. Den viktigaste hette Ba-Kongofolkets allians (Abako) och leddes av Joseph Kasavubu. Abako antog 1956 ett manifest med krav på självständighet. I kommunvalet 1957 segrade Abako stort i huvudstaden Léopoldville (nuvarande Kinshasa) och stödet för organisationen växte snabbt ute i landet.

När polisen i början av 1959 upplöste en politisk demonstration arrangerad av Abako i huvudstaden följde upplopp och blodiga kravaller. Inför hotet om fortsatta oroligheter beslöt Belgien att påskynda övergången till självständighet. Den 30 juni 1960 blev Belgiska Kongo en självständig stat under namnet Republiken Kongo. Avvecklandet av kolonin skedde med nästan panikartad hastighet och det var en illa förberedd kongolesisk förvaltning som fick ta över efter belgarna.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Modern historia

Kongo-Kinshasa fick sämsta tänkbara start som nation och hotades omedelbart av splittring. Inom ett halvår kom arméuppror, belgisk invasion, provinser som bröt sig ur landet, FN-trupper, militärkupp och mord på premiärministern. Efter en fem år lång kris följde årtionden av diktatur under Mobutu Sese Seko. Första Kongokriget 1996–1997 ledde till Mobutus fall men blev upptakten till andra Kongokriget 1998–2003, ett regionalt storkrig som krävde flera miljoner människoliv. Sedan dess har strider fortsatt rasa framför allt i öster.

Kongo-Kinshasa blev ett offer för det kalla krigets stormaktskonkurrens och utländska gruvbolags krassa ekonomiska intressen. Plundring av de rika naturresurserna och ett socialt förfall kom att prägla den nybildade staten.

Inför det val som hölls i maj 1960, strax före självständigheten, hade 120 politiska partier bildats, bland dem Patrice Lumumbas Kongolesiska nationella rörelsen (på franska förkortat till MNC). Lumumba stod ideologiskt nära den unga generation av socialistiska självständighetskämpar som förespråkade afrikansk enighet, panafrikanism.

MNC kämpade för ett enat Kongo medan nästan alla andra partier hade bildats för att främja etniska intressen. Ett sådant var Ba-Kongofolkets allians (Abako), lett av Joseph Kasavubu. I motsats till Lumumba ville Kasavubu ha en federal stat med stora befogenheter för provinserna. Resultatet blev en kompromiss. Kongo blev en enhetsstat, men provinserna fick ha egna regeringar och parlament.

Efter valet hade MNC fått flest röster men hade långt ifrån egen majoritet i parlamentet. Lumumba utsågs till premiärminister och Kasavubu blev president. Utnämningen av Lumumba väckte missnöje i Belgien. Fem dagar efter självständigheten gjorde armén myteri mot de belgiska officerare som var kvar på sina tidigare poster. Lumumba avskedade hela officerskåren och ersatte dem med kongoleser. Till arméstabschef (i praktiken överbefälhavare) utsågs Joseph-Désiré Mobutu, som då var Lumumbas närmaste sekreterare. Belgien satte in trupper för att skydda sina medborgare. Samtidigt bröt sig provinserna Kasai och Katanga ut – ett område i söder som motsvarar en tredjedel av landet. Det kopparrika Katangas ledare Moïse Tshombe fick stöd av belgiska gruvbolag.

Lumumba och Kasavubu begärde FN:s stöd mot den belgiska interventionen och utbrytarna. Säkerhetsrådet uppmanade de belgiska trupperna att dra sig tillbaka och skickade i juli 1960 omkring 10 000 FN-soldater till Kongo för att upprätthålla fred och säkerhet. Lumumba ville att FN skulle tvinga tillbaka utbrytarprovinserna men FN ansåg att det var en intern angelägenhet och avslog begäran. Lumumba vände sig då till Sovjetunionen som lovade ge honom sitt stöd med vapen, fordon och militära rådgivare. Kongo blev därmed en bricka i kalla kriget och maktkampen mellan öst och väst.

Kasavubu anklagade Lumumba för kommunistsympatier och avskedade både honom och vice premiärministern Antoine Gizenga. Lumumba försökte i sin tur få presidenten avsatt. Den 14 september 1960 tog Mobutu makten i arméns namn, men efter några månader återinfördes civilt styre.

Lumumbisternas hade sitt starkaste fäste i Stanleyville (nuvarande Kisangani) och där utropade Gizenga i slutet av 1960 en ny stat, Orientale. Han fick den lokala militärens stöd. Lumumba, lyckades rymma från sin husarrest och försökte ta sig till Stanleyville. Han greps och fördes till Katanga där han avrättades i januari 1961 av Tshombes polis och med medverkan av Belgien. Enligt vissa källor ska ordern ha kommit från USA.

Mobutu tar makten

FN-styrkan fick 1961 säkerhetsrådets tillstånd att använda våld för att förhindra inbördeskrig och återställa ordningen. På väg till ett möte med Tshombe, störtade det plan som den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, färdades i. Samtliga ombord omkom. Omständigheterna kring händelsen är fortfarande oklara.

Under de följande åren tvingade FN-trupperna Orientale, Kasai och Katanga att återförena sig med Kongo. Nya uppror följde, men i juli 1964 svors Moïse Tshombe in som ny premiärminister och centralregeringen började få kontroll över större delen av landet. Maktkampen mellan Tshombe och Kasavubu ledde till att den senare avsattes i oktober 1965. Ett par månader senare, i november 1965, tog arméchefen Mobutu makten i en kupp och utnämnde sig själv till president. Han stöddes i hemlighet av USA, som fruktade att maktkampen i Kongo skulle leda till att kommunisterna tog över.

Mobutus Revolutionära folkrörelsen (på franska MPR) blev nu enda tillåtna parti. Genom en folkomröstning 1967 drev Mobutu igenom en ny författning som gjorde honom till statsöverhuvud, regeringschef, överbefälhavare och högste polischef.

President Mobutu förespråkade en återgång till traditionella afrikanska värden. Medborgarna tvingades byta sina kristna och europeiska namn mot afrikanska och förbjöds att bära västerländska kläder. Huvudstaden som tidigare hette Léopoldville döptes om till Kinshasa och landet fick namnet Zaire. Många andra namn afrikaniserades också, presidenten själv antog namnet Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu Wa Za Banga.

I en zairiseringskampanj 1971 nationaliserades de flesta utlandsägda företag. I flera fall överlämnades förstatligade företag till medlemmar av landets elit. De ekonomiska följderna blev katastrofala. Några gigantiska industriprojekt som finansierades med utländska lån misslyckades på grund av misskötsel och korruption. BNP sjönk, industrialiseringen kom av sig och utlandsskulden växte, vilket bidrog till att ekonomin knäcktes.

Mobutu blir beroende av USA och andra västländer

Mobutu blev alltmer beroende av militärt och ekonomiskt stöd från väst, särskilt från USA. Trots regimens brott mot de mänskliga rättigheterna gjorde Zaires strategiska läge och dess mineralrikedomar landet till en viktig allierad för USA, Frankrike och Belgien.

Under Mobutus ämbetstid nådde regeringsmakten knappt utanför huvudstaden. Statstjänstemännen och militären fick vänta på sina löner. Statens inkomster gick direkt till Mobutu i stället för till statskassan. Mobutu höll sig kvar vid makten genom att spela ut sina motståndare mot varandra, muta guvernörer och militära befälhavare samt genom att ständigt förflytta lokala makthavare så att de inte skulle kunna utmana honom.

När kalla kriget tog slut i början av 1990-talet ändrades spelplanen radikalt. Ökat internationellt och inhemskt opinionstryck tvingade Mobutu att tillåta oppositionspartier samtidigt som han mötte demonstrationer, studentprotester och strejker med våld. Den ekonomiska krisen fördjupades när utländska givare drog åt svångremmen. 1992 röstade en nationell konferens för en övergångsförfattning som tog ifrån Mobutu all reell makt. Oppositionsledaren Etienne Tshisekedi valdes till premiärminister för en provisorisk regering som skulle föra landet mot demokrati. Mobutu vägrade att erkänna den nya författningen och utnämnde en egen regering.

Försöken att ge Zaire ett fungerande parlamentariskt system misslyckades. Oppositionen var splittrad och landet befann sig i en djup ekonomisk kris på grund av sjunkande kopparproduktion, många år av vanskötsel och att flera västmakter dragit in stödet till Mobutu.

Mobutu tvingas fly, Kabila tar makten

Oroligheter i östra Kongo blev katalysatorn för en revolt mot diktatorn. Efter folkmordet mot tutsier i Rwanda 1994 hade 1,2 miljoner hutuflyktingar sökt skydd i östra Kongo (se Rwanda: Modern historia). Bland flyktingarna fanns hutusoldater och milismän (Interahamwe) som planerat och utfört folkmordet. Från flyktinglägren gjorde den avsatta rwandiska armén och Interahamwe räder in i Rwanda.

Rwanda krävde att flyktingarna skulle repatrieras alternativt att lägren skulle flytta från gränsområdet. När det inte skedde steg de politiska spänningarna i regionen. Flyktinglägren blev en del av Mobutus spel om makten och han tog ställning för den gamla hutuarmén.

Den inhemska oppositionen mot Mobutu hade länge grott i östra Kongo. Situationen och säkerhetsläget förvärrade under 1995. Till ekvationen lades den zairiska tutsiminoriteten, banyamulenge som hotades med fördrivning av regimen och attackerades av lokala förband.

Banyamulenge och grupper ur den zairiska motståndsrörelsen gick 1996 samman i Demokratiska styrkornas allians för Kongo-Zaires befrielse (AFDL), ledd av Laurent-Désiré Kabila (för enkelhetens skulle kallas han i fortsättningen för Laurent Kabila). Han hade tidigare varit medhjälpare i Lumumbas regering och var en långvarig kritiker av Mobutu. AFDL blev snabbt en samlande kraft mot regimen. Målet för den första offensiven var de rwandiska flyktinglägren som snart upplöstes. Flyktingarna tvingades tillbaka till Rwanda eller djupare in i Kongo.

Den zairiska armén var hjälplös mot AFDL och dess stödtrupper, främst från Uganda och Rwanda. Upprorsrörelsen ryckte snabbt fram och intog Kisangani i mars, Lubumbashi i april och Kinshasa den 17 maj 1997. Dagen innan hade Mobutu flytt landet; han avled några månader senare i Marocko av prostatacancer.

Laurent Kabila utropade sig till president och landet döptes om till Demokratiska republiken Kongo.

”Afrikas första världskrig”

Kabila visade sig snart vara lika auktoritär som Mobutu. Han bröt med banyamulenge och beordrade rwandisk och ugandisk militär ut ur landet. Hetspropaganda ledde till fortsatta förföljelser av banyamulenge. Ett nytt uppror bröt ut i östra Kongo-Kinshasa. Rebellrörelsen hette den här gången Kongolesisk samling för demokrati (RCD) och bestod till stor del av tidigare AFDL-medlemmar.

Rwanda och Uganda som nu hamnat i konflikt med Kabila gav RCD sitt stöd. Rebellerna ryckte snabbt fram mot Kinshasa. När huvudstaden var nära att inringas fick Kabila hjälp från länder ur den regionala samarbetsorganisationen SADC. Soldater från Angola, Namibia och Zimbabwe kom till presidentens undsättning. Även rwandisk hutumilis och kongolesiska tutsifientliga grupper slöt upp på regeringens sida.

Nu var sex länder och ett stort antal väpnade grupper direkt inblandade i det som kom att kallas ”Afrikas första världskrig”, den dödligaste konflikten i kontinentens moderna historia. Ytterligare ett antal länder stödde indirekt vardera sidan.

När Kabilas armé fått förstärkning kunde RCD och rwandierna drivas tillbaka men de behöll kontrollen över de östra provinserna. I början av 1999 hade RCD flera militära framgångar, men motsättningar inom rörelsen splittrade den i två fraktioner, en Ugandastödd i Kisangani och en Rwandastödd med bas i Goma. Dessutom bildades med ugandisk hjälp Rörelsen för Kongos befrielse (MLC) som tog kontroll över stora delar av norra Kongo.

Kriget komplicerades av ledande politikers, affärsmäns och militärers personliga ekonomiska intressen. En FN-utredning 2001 anklagade Rwanda, Uganda och Zimbabwe för att avsiktligt driva kriget vidare för att kunna samla på sig så stora rikedomar som möjligt i det mineralrika Kongo.

Ett första fredsavtal slöts i juli 1999 i Lusaka i Zambia men det bröts snart av båda sidor. I januari 2001 mördades Laurent Kabila av en av sina egna livvakter. Den officiella utredningen pekade ut Rwanda, Uganda och RCD som ansvariga för mordet, vilket alla förnekade.

Joseph Kabila tar över makten, fredsavtal sluts

Kretsen kring Kabila utsåg hans 30-årige son Joseph till ny president och han tog snabbt över kommandot och inledde en ny fredsprocess. FN-medling kom i gång, presidenten tog kontakt med rebellerna och tillät politiska partier att verka fritt. Utländska trupper började dras tillbaka och en FN-styrka, Monuc, sattes in.

I tomrummet efter de utländska trupperna bröt hårda strider ut mellan RCD och milisalliansen Mai-Mai i Kivuregionen i öster. Civilbefolkningen drabbades hårt.

I december 2002 nådde alla parter fram till en fredsuppgörelse. I enlighet med den upphörde kriget formellt i april 2003 då Kabila installerades som statschef och ledare för en bred samlingsregering. Där ingick de flesta partier och rebellrörelser. I juli samma år tillträdde fyra vicepresidenter: en av dem var MLC-ledaren Jean-Pierre Bemba.

Fredsavtalet innebar inte att striderna tog slut. I öster splittrades rebellrörelserna när lokala kommendanter ansåg sig förbigångna och inte ville låta sig avrustas eller inlemmas i armén. Hösten 2005 gick Monuc, i samarbete med den kongolesiska armén, till offensiv mot miliser i öster i ett försök att oskadliggöra dem.

Krig i kriget

Vid sidan av den större konflikten utkämpades från 1999 ett ”krig i kriget” i Ituri-regionen i nordöst. En långvarig konflikt om mark mellan folkgrupperna lendu (mestadels jordbrukare) och hema (mestadels herdar) skärptes av det stora kriget. Stora mängder vapen strömmade in i området och främst Uganda anklagades för att via lokala allierade försöka ta kontroll över Ituris rika fyndigheter.

Minst 60 000 människor beräknas ha dödats i Ituri, en halv miljon drevs bort från sina hem och civilbefolkningen utsattes för grova övergrepp. EU sände i maj 2003 en franskledd styrka på cirka 1 200 man för att försöka sätta stopp för striderna. Sverige bidrog till truppen, som var EU:s första militära insats utanför Europa. Efter tre månader avlöstes EU-truppen av Monuc. FN började avväpna miliserna och i juni 2005 betraktades de som till största delen upplösta.

Demokratiska val, men oroligheterna fortsätter

I början av 2006 trädde en ny författning i kraft och i juli hölls de första demokratiska valet på över 40 år. Parlamentsvalet gav en majoritet till de partier som samlats kring Joseph Kabila. I presidentvalets avgörande omgång i oktober besegrade han vicepresident Bemba.

Den politiska utvecklingen till trots fortsatte oroligheterna. I mars 2007 utkämpades hårda strider i Kinshasa mellan regeringstrupper och Bembas gamla rebellarmé. Bemba anklagades för högförräderi och lämnade Kongo. Han åtalades senare av vid den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Centralafrikanska republiken.

Även i öster var det spänt. En tidigare RCD-ledare, Laurent Nkunda, bildade tutsimilisen CNDP som anklagades för grova övergrepp. Hårda strider utkämpades mot Mai-Mai-milis och regeringsarmén, och hundratusentals människor fick fly. Splittring mellan rivaliserande fraktionsledare gjorde att CNDP försvagades. Nkunda greps 2009 sedan Kabila hade inlett ett omstritt samarbete med den tidigare fienden Rwanda. Vad som hänt med honom efter det är inte känt.

Ungefär samtidigt inledde Rwanda, Kongo och FN en gemensam operation för att bekämpa hutumilisen FDLR som fanns kvar i landet sedan folkmordet 1994. FDLR hämnades genom att angripa civilbefolkningen och hjälporganisationer.

Efter gripandet av Nkunda inlemmades CNDP till stor del i den kongolesiska armén och skulle omvandlas till ett politiskt parti. Men 2012 deserterade en grupp tidigare CNDP-rebeller från rege­rings­armén och bildade milisgruppen 23 mars-rörelsen (M23). Gruppen leddes av Bosco Ntaganda, även han med bakgrund i kriget i Rwanda. M23 intog stora delar av provinsen Nordkivu, med stöd av andra milisgrupper och, av allt att döma, av Rwanda. Mot slutet av 2013 hade regeringsarmén med stöd av FN-trupper besegrat M23. Då hade Ntaganda överlämnat sig till ICC i Haag (se Demokrati och rättigheter).

Parallellt med oroligheterna i Kivuprovinserna förekom strider i nordöstra Kongo, där landsbygden infiltrerats av den ugandiska LRA-gerillan. Kongo fick 2008–2009 stöd av ugandiska och sydsudanesiska trupper för att driva bort LRA men oroligheterna i gränsområdet mellan Kongo, Sydsudan och Uganda fortsatte i mindre skala.

Monuc ombildades vid halvårsskiftet 2010 till Monusco, vars uppdrag blev att stabilisera de oroliga provinserna i öster.

Omstritt presidentval

Spänningarna steg inför valet 2011. Etienne Tshisekedi, som lett oppositionen mot centralmakten i decennier, ställdes mot den sittande presidenten Joseph Kabila. Enligt det officiella resultatet segrade Kabila med 49 procent av rösterna mot 32 procent för Tshisekedi. Den senare vägrade att godta resultatet, utropade sig själv till president och sattes efter det i inofficiell husarrest. Utländska observatörer var också kritiska till hur valet genomförts.

I parlamentsvalet backade Kabilas parti men hans partiallians, Presidentmajoritet (MP), behöll en knapp majoritet av de 500 platserna i parlamentet.

I början av 2015 uppstod en politisk kris då delar av MP försökte genomdriva en ändring av vallagen som innebar att president- och parlamentsval skulle hållas först efter att en folkräkning hade gjorts. Oppositionen bojkottade en omröstning i parlamentet och våldsamma demonstrationer bröt ut i Kinshasa. Regeringen drog tillbaka förslaget och tillkännagav senare att lokalval skulle hållas i oktober 2015, följt av fyra indirekta lokala och regionala val, och till sist president- och parlamentsval i november 2016. Protester, där krav ställdes på Kabilas avgång, slogs ned med våld och krävde 10-tals dödsoffer och flera hundra oppositionsaktivister fängslades.

Maktskifte

Kabilas mandat löpte officiellt ut 2016 men valen sköts upp flera gånger och oppositionens protester slogs ner med våld. Först i december 2018 hölls president- och parlamentsval. På sommaren samma år hade regeringssidan presenterat en ny allians, Kongos gemensamma front (FCC) och dess presidentkandidat den före detta inrikesministern Emmanuel Ramazani Shadary, en hårdför och lojal medarbetare till Kabila. De försök som hade gjorts för att ena oppositionen hade misslyckats (se nedan). Den försvagades också av att UDPS-ledaren Etienne Tshisekedi hade avlidit 2017 och partiledarposten hade övertagits av hans politiskt oerfarne son Félix och av att Moïse Katumbi, en annan av oppositionens starka namn, hade gått i exil 2016 och hindrades nu från att resa in i landet för att kunna registrera sig som presidentkandidat. Inte heller den förre vicepresidenten Jean-Pierre Bemba fick ställa upp (se även Demokrati och rättigheter).

Det betydde att de två främsta oppositionskandidaterna blev Félix Tshisekedi från UDPS och Vital Kamerhe från Unionen för den kongolesiska nationen (UNC). Ingen av dem hade samma starka väljarbas som Bemba och Katumbi. I november såg oppositionen ut att enas om en gemensam kandidat i presidentvalet: affärsmannen och parlamentsledamoten Martin Fayulu, men Tshisekedi och Kamerhe drog sig ur uppgörelsen med hänvisning till missnöje bland gräsrötterna inom deras egna partier. De bildade kort därefter en valpakt, På väg mot förändring (Cach) med Tshisekedi som affischnamn. Fayulu ställde sig i spetsen för en allians kallad Lamuka. Enligt observatörer hade en rad oegentligheter förekommit, något som avvisades av valmyndigheten.

När det preliminära resultatet kom i januari 2019 hade Tshisekedi fått nästan 39 procent av rösterna, nästan 4 procent mer än Fayulu. Resultatet som läckte ut tydde dock på att Fayulu hade vunnit valet med klara siffror. Han överklagade resultatet till författningsdomstolen, som avisade hans överklagan. Samtidigt stod det klart att Kabila-trogna partier vunnit en klar majoritet av platserna i nationalförsamlingen, och att Lamuka hade fått betydligt fler röster än Cach. FCC hade också stora framgångar i de guvernörsval som hölls samtidigt.

Läs mer om konflikten i Kongo-Kinshasa här.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Demokrati och rättigheter

När invånarna Kongo-Kinshasa röstade 2006 var det första gången på 40 år som det hölls demokratiska val i landet. Men demokratiseringen kom av sig. Trots en massiv FN-insats och flera fredsavtal har våldet i landet inte upphört. Både rebellgrupper och regeringstrupper begår övergrepp mot civilbefolkningen. Rättsväsendet är svagt och korruptionen är mycket utbredd.

Det senaste president- och parlamentsvalet som hölls 2018 ledde till ett skifte på presidentposten. Oppositionspolitikern Félix Tshisekedi tog över efter Joseph Kabila som hade styrt sedan 2001 (se Modern historia).

Kabilas mandat hade egentligen löpt ut 2016 men valet sköts upp gång på gång, vilket väckte farhågor om att han tänkte försöka behålla makten. Fredliga oppositionsprotester slogs ned med våld. Tiotals demonstranter dödades och 100-tals greps trots att mötesfriheten garanteras i författningen.

Fortsatta oroligheter har gjort det svårt för internflyktingar att rösta i politiska val.

2019 benådade president Tshisekedi 700 politiska fångar som hade gripits under Kabilas styre. Han har också reformerat valmyndigheten, men kritiker anser att han kontrollerar den. En del politiker som hade gått i exil har kunnat återvända till hemlandet, men möjligheterna att kritisera regeringen är fortfarande begränsade. Trakasserier mot oppositionsledare och deras anhängare är vanliga.

Genom avhopp från Kabilatrogna partier lyckades dock Tshisekedi och hans allierade 2020/2021 vinna kontroll över nationalförsamlingen (se Inrikespolitik och författning).

Inför presidentvalet 2023 har såväl FN:s människorättskontor som organisationen Human Rights Watch kritiserat myndigheterna för förtryck och förföljelser av ledande oppositionspolitiker och deras anhängare. Särskilt utsatt är presidentkandidaten Moïse Katumbi och hans parti Tillsammans för republiken.

Kvinnor är underrepresenterade inom politiken. Bara 1 av 21 presidentkandidater 2018 var kvinna. I parlamentet är 13 procent av ledamöterna kvinnor. I den nya regering som utsågs 2021 var 14 av regeringens 57 medlemmar kvinnor (25 procent).

Det finns ett stort antal frivilligorganisationer, varav många har svårt att verka fritt. Särskilt utsatta är personer som försvarar mänskliga rättigheter.

Homosexualitet är inte förbjuden i Kongo-Kinshasa, till skillnad från många andra länder i Afrika. Acceptansen är dock låg och ämnet tabubelagt. På senare år har flera förslag om att kriminalisera homosexualitet lagts fram.

Yttrandefrihet och medier

Under större delen av Mobuturegimens tid (1965–1997) styrdes massmedierna av staten. På 1990-talet började vissa tidningar bedriva mer självständig journalistik och medieutbudet är i dag bredare. De flesta medier är dock starkt politiserade i sin rapportering. Den mediemyndighet som ska se till att etiska regler följs är svag.

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men i praktiken är denna begränsad. Journalister utsätts för trakasserier från både myndighetsföreträdare och ickestatliga aktörer. Makthavarna försöker kontrollera medierna genom censur, hot, utomrättsliga gripanden och misshandel. Att bedriva granskande journalistik kunde under Joseph Kabilas tid vid makten 2001–2019 vara förenat med stora risker. Tio journalister dödades under hans ämbetsår. Ingen har dömts för dessa mord.

I takt med att de president- och parlamentsval som skulle ha hållits 2016 närmade sig, hårdnade medieklimatet. Flera medier med anknytning till oppositionen stängdes av myndigheterna. Många av de journalister som 2017 rapporterade om oppositionens demonstrationer greps och misshandlades av de statliga säkerhetsstyrkorna och underrättelsetjänsten. Läget har dock förbättrats något efter regimskiftet 2019, men president Tshisekedi har långt kvar innan han kan uppfylla sitt löfte om verklig mediefrihet. Myndigheterna utnyttjade restriktionerna på grund av coronapandemin för att begränsa mediernas frihet.

Även inför presidentvalet 2023 rapporteras hur journalister får utstå alltmer hot om våld från politiska partiers anhängare.

Även utländska journalister har begränsad rörelsefrihet. För att bevaka områden utanför Kinshasa krävs tillstånd från myndigheterna. Periodvis har internationella mediers sändningar blockerats, såsom de från Radio France International.

Papperstidningar finns främst i de större städerna. Den traditionella pressen ägs ofta av politiker. Radion når ut till flest. Det statliga radio- och TV-bolaget RTNC sänder program på de stora språken. Det finns 100-tals lokala radiostationer, varav de flesta är privatägda och har anknytning till politiker.

Myndigheterna skärpte 2018 reglerna för medier som publicerar sig på nätet. Det händer också att myndigheterna stänger av internet för att hindra medborgarna från att kommunicera via sociala medier. Internet når ungefär 16 miljoner kongoleser och av dessa använder drygt 3 miljoner sociala medier. Facebook är den vanligaste plattformen.

Kongo-Kinshasa rankades som nummer 124 i Reportrar utan gränsers  (RUG) index för pressfriheten i 180 länder 2023 (för lista, se här).

2021 dömdes två rappare, Katembo Delphin (med artistnamnet Idengo) och Muyisa Nzanzu Makasi till tio respektive två års fängelse för att ha kritiserat militären och presidenten i sina texter.

I maj 2023 fick myndigheterna kritik från såväl västländer som FN för polisens hårda nedslag mot en oppositionell demonstration i Kinshasa. Protesten utlöstes av att oppositionspolitikern Moïse Katumbi inte tilläts resa till provinsen Kongo-Central i landets västra del.

Korruption

I Kongo-Kinshasa finns diamanter, timmer, kobolt, koppar, coltan och andra metaller som ofta använts för att bekosta striderna i landet. Såväl statsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen. Stora summor försvinner också till korruption.

Den djupa mutkulturen omöjliggör i många fall normala finansiella transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför myndigheternas kontroll.

Höga poster inom regeringen, förvaltningen och statliga företag gick under landets tidigare regimer ofta till makthavarnas släktingar. President Tshisekedi har lovat att ta krafttag mot korruptionen. Det finns dock rapporter om att Tshisekedi, hans familj och andra i kretsen kring honom varit inblandade i mindre rumsrena affärer med kinesiska intressen. 2023 kom Kongos riksrevision fram till att tiotusentals icke anställda personer avlönats av den offentliga sektorn till en årlig kostnad av motsvarande cirka 8 miljarder kronor.

Det finns inga lagar som ger medborgarna rätt till insyn i statens affärer. De regler som stadgar att presidenten och ministrar öppet ska deklarera sina tillgångar följs inte.

Enligt organisationen  Transparency Internationals  index över upplevd korruption i världen hamnade Kongo-Kinshasa 2022 på plats 166 av 180 länder, (för lista se här). 

Rättsväsen och rättssäkerhet

Liksom all annan offentlig verksamhet i Kongo-Kinshasa är rättsväsen­det genomkorrupt, bland annat beroende på juristernas låga löner och dåliga arbetsförhållanden. Domarna utses av presidenten. Domstolsväsendets sammanbrott har medfört total rättslöshet för den enskilde medborgaren. På senare år har rättsfallen ofta hanterats av militärdomstolar, vars regler är vaga och vars utslag inte kan överklagas. De åtalade får sällan tillgång till advokat. Ute på landsbygden saknas ofta vanliga domstolar och i stället praktiseras sedvanerätt.

Rättsväsendet hanterar sällan de vanligt förekom­mande kränkningarna av mänskliga rättigheter. Många arméförband beter sig fortfarande som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp, särskilt i den oroliga östra delen. Polisen gör sig ofta skyldig till tortyr och våldtäkter. Förhållandena i häkten och fängelser är under­måliga och de intagna torteras och misshandlas närmast rutinmässigt.

Internationella brottmålsdomstolen ( ICC ) i Haag har åtalat sex personer för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Kongo-Kinshasa. En sjunde kongoles som hållits av ICC är Jean-Pierre Bemba (se Modern historia), som åtalades men friades från brott begångna i Centralafrikanska republiken 2002–2003. Han återvände till Kongo för att delta i presidentvalet 2018. Hans kandidatur underkändes dock eftersom han dömts av ICC för att ha mutat vittnen i samband med den tidigare rättsprocessen. 

Tre kongoleser har dömts till fängelse av ICC. Milisledaren Thomas Lubanga blev 2006 den första i världen att gripas på order av ICC och 2012 den första att fällas. Han dömdes till 14 års fängelse för tvångsrekrytering av barnsoldater i regionen Ituri. En annan milisledare i Ituri, Germain Katanga, dömdes 2014 till tolv års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Bosco Ntaganda från tutsimilsen M23 fick 2019 30 års fängelse för samma typ av brott i samma region (se Modern historia).

Även i Tyskland har ledare från gerillan FDLR fällts för krigsbrott i östra Kongo-Kinshasa.

Vid inhemska domstolar har armésoldater och medlemmar av Mai-Mai dömts till långa fängelsestraff för bland annat våldtäkter. De högsta ansvariga befälen har i de flesta fall sluppit undan. 2020 dömdes den förre milisledaren Ntabo Ntaberi, till livstids fängelse för brott mot mänskligheten av en militärdomstol i Nordkivu. 

2021 utlyste president Tshisekedi ett "belägringstillstånd" i de östliga provinserna Nordkivu och Ituri för att försöka få bukt med våldet där. Det har dock inte minskat. Flera tusen civila har dödats, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, och ett stort antal våldtäkter har rapporterats. Många dåd har begåtts av ADF-gerillan, en islamistisk  grupp med rötter i Uganda. Även Kivu SecurityTracker (KST), ett samarbetsprojekt mellan Human Rights Watch (HRW) och Congo Research Group har rapporterat om ökat våld. I slutet av 2022 fanns sammanlagt omkring 3,6 miljoner internflyktingar i de två provinserna, och över en miljon i grannprovinsen Sydkivu.

2022 dömdes tolv aktivister från Lucha (Kamp för förändring) en grupp som arbetar för ökad demokratisering, till böter och ett års fängelse för att 2021 ha protesterat mot en förlängning av belägringstillståndet.

2022 dömdes 51 människor, varav 22 i sin frånvaro, till döden av en militärdomstol för kidnappningen och morden på två FN-experter, svenska Zaida Catalán och amerikanen Michael Sharp, i Kasai 2017. Även deras kongolesiska tolk mördades. Rättsprocessen får kritik bland annat för bristen på insyn utifrån. HRW hävdar att man inte heller fått veta vad som verkligen hänt och har krävt en utredning om vem/vilka i den militära hierarkin som beordrade morden. Eftersom dödsstraff inte verkställs i Kongo-Kinshasa kommer de dödsdömda att få sina straff omvandlade till livstids fängelse. Catalán och Sharp var i området för att utreda anklagelser om grova människorättsbrott.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Inrikespolitik och författning

Kongo-Kinshasa är en republik som leds av en president med stora befogenheter. Det demokratiska systemet har brister och det är osäkert om den sittande presidenten Félix Tshisekedi verkligen vann presidentvalet 2018. Inledningsvis var han beroende av stöd från företrädaren Joseph Kabila, men han har i viss mån lyckats frigöra sig från det. Trots att det formellt råder fred i landet pågår strider, framför allt i den östra delen. 

Det finns drygt 600 registrerade partier men det är svårt att urskilja några ideologiska skiljelinjer mellan dem. Flertalet partier har en etnisk eller regional identitet och få är representerade i hela landet. Partierna är ofta uppbyggda kring starka ledare.  

Kongo-Kinshasa är ett djupt splittrat land av flera orsaker. Under det belgiska kolonialväldet tvingades traditionella riken utan naturliga kontakter ihop inom en och samma gräns, under Mobutu Sese Sekos diktatur 1965–1997 föll landet sönder av vanskötsel, och flera år av krig efter Mobutus fall har skapat starka motsättningar mellan olika folkgrupper och landsdelar. Kriget 1998–2003 är en av de blodigaste konflikterna i modern tid (se Modern historia) och det som hände då har satt djupa spår. De senaste åren har landets ekonomiska problem försämrats.  

Flera väpnade grupper skrev aldrig under det fredsavtal som slöts i december 2002 och en rad nya rebellgrupper och miliser har tillkommit sedan dess. Särskilt oroligt är det i Kivuprovinserna där kriget började och i Ituri, som alla ligger längst i öster. Oroligheter har också förekommit i provinserna Orientale i nordöst, Katanga i sydöst och Kasai längre västerut. I det kopparrika Katanga har det funnits separatistströmningar sedan självständigheten 1960.  

De olika väpnade grupperna, inklusive regeringsstyrkorna, har samtidigt skott sig på landets rika naturtillgångar. En del av vinsterna från illegal gruvbrytning har gått till att finansiera fortsatta stridigheter. 

Regeringsarmén – vars soldater ofta hämtats direkt från olika rebellstyrkor efter fredsavtal och med samma befäl som då – har i många fall varit lika farlig för civilbefolkningen som rebellerna. Hundratusentals människor har tvingats på flykt och tusentals barn, kvinnor och män har utsatts för övergrepp av såväl rebeller som regeringssoldater. Flera miljoner människor är beroende av humanitär hjälp för att klara sin överlevnad. 

Maktskifte

Félix Tshisekedi tillträdde som president i januari 2019. Hans valseger ifrågasattes dock. Enligt den allmänna uppfattningen var det en annan kandidat, Martin Fayulu, som hade vunnit valet (se Modern historia).

Tshisekedi ställdes omedelbart inför en rad akuta problem: omfattande korruption, utbredd fattigdom, en pågående ebola-epidemi och hur han skulle hantera de många konflikterna i landet. En av hans första åtgärder blev att frige 700 politiska fångar som hade gripits under Kabilas styre.  

Regeringsbildningen efter maktskiftet tog lång tid. När en regeringskoalition presenterades i augusti 2019 var det uppenbart att Tshisekedi hade slutit någon form av överenskommelse med företrädaren Joseph Kabila. Flera av ministrarna hade nära band till Kabila och de viktigaste posterna med ansvar för ekonomi och gruvnäringen gick till hans valallians.  

Snart nog blev det tydligt att Kabila-trogna politiker på höga poster, bland andra premiärministern, motarbetade Tshisekedi, men presidenten lyckades ta kommando över händelseutvecklingen. Med hjälp av parlamentsledamöter från flera mindre partier kunde Tshisekedi avsätta den Kabila-trogna talmannen och därefter premiärministern. Tshisekedis allierade samlades 2021 i en ny allians som bestod av ett 20-tal olika partier. Det blev därmed möjligt för Tshisekedi att utse en ny regering, ny ordförande för valkommissionen och ny styrelse för centralbanken. Det var dock svårt att veta hur lojala försvarsstyrkorna, som byggts upp av den förre presidenten Joseph Kabila, var med Tshisekedi. 

Kabila skapade under sina år som president, 2001–2019, en stark maktbas, samtidigt som han och hans familj byggde upp en stor privat förmögenhet, bland annat genom omfattande affärsintressen i gruvbranschen. Än så länge har expresidenten inte visat något större intresse för att komma tillbaka till politiken. 

Sedan Tshisekedi tog över makten i Kongo-Kinshasa har oppositionen kunnat verka något friare. Oppositionsledaren Moïse Katumbi, som inte fick ställa upp i presidentvalet 2018, har kunnat återvända hem. Ett tecken på att Tshisekedi menat allvar med sin kamp mot korruptionen var när hans stabschef, Vital Kamerhe, 2020 dömdes till 20 års hårt straffarbete för korruption (han frigavs dock ”preliminärt” i slutet av 2021). Det finns dock uppgifter om att Tshisekedi, hans familj och andra i kretsen kring honom varit inblandade i mindre rumsrena affärer med kinesiska intressen.

Inför presidentvalet den 20 december 2023 har det politiska klimatet hårdnat. Enligt FN:s människorättskontor och organisationen Human Rights Watch är särskilt Katumbi och hans parti Tillsammans för republiken utsatta för förtryck och förföljelser. Regeringskritiska protester har slagits ner hårt, oppositionspolitiker hindrats att resa och i september dömdes en tidigare allierad till Tshisekedi, Jean-Marc Kabund, till sju års fängelse för att ha "förolämpat statschefen".

En stor FN-styrka finns på plats i landet sedan slutet av 1990-talet, sedan 2010 under namnet Monusco. Tshisekedi har inte heller lyckats få bukt med de många konflikterna i landet. Omkring 120 väpnade grupper sägs vara aktiva i Nordkivu och Ituri. Särskilda regler gäller där sedan maj 2021, då en militär offensiv inleddes mot rebellgrupperna och civila ledare har bytts ut mot militära. Sedan dess har säkerhetsläget stadigt försämrats. Bland de väpnade grupperna finns det islamistiska ADF, som har dödat flera tusen civila sedan 2013, milisgruppen Codeco i Ituri och hutumilisen FDLR. 2021 kom dessutom rapporter om att rebellrörelsen M23, som formellt besegrades 2013, åter hade börjat angripa den kongolesiska armén. Det ledde till ökade spänningar med Rwanda som anklagas för att stödja M23. Dessa tilltog hösten 2022, efter att M23 hade intagit flera områden i provinsen. Sommaren 2022 beslöt den regionala samarbetsorganisationen EAC att skicka en egen fredsstyrka till östra Kongo (se Utrikespolitik och försvar) och inledde samtal med ett 50-tal rebellgrupper. I februari 2023 enades östafrikanska ledare om att alla ickestatliga grupper skulle börja backa från de områden de ockuperade, men i stället avancerade M23 i Nordkivu. FN:s säkerhetsråd i mars 2023 våldet och krävde att alla milisgrupper, bland dem M23, skulle upplösas omedelbart. Enligt FN hade då 1 300 människor främst i Ituri och Nordkivu dödats på ett halvår. Det sexuella våldet beskrevs också som systematiskt. I juni 2023 meddelade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, att den skulle inleda en förundersökning mot M23 om krigsförbrytelser. Samtidigt uppgavs omkring 6 miljoner människor ha flytt sina hem i landet, varav 1 miljon sedan årsskiftet.

Civilbefolkningen i östra Kongo-Kinshasa har med jämna mellanrum protesterat mot att Monusco inte gör mer för att skydda dem. Liknande protester riktades i början av 2023 mot EAC-styrkan. I augusti 2023 dödades ett 50-tal personer i staden Goma när en liten kristen-animistisk rörelse hindrades av kongolesisk militär att genomföra en protest mot FN.

Läs mer om de väpnade grupperna nedan. 

FÖRFATTNING 

Kongo-Kinshasas författning trädde i kraft 2006. Enligt den är presidenten statschef och överbefälhavare och utses i allmänna val på fem år. Presidenten, som kan väljas om en gång och måste vara minst 30 år gammal, har stor makt och är inte ansvarig inför parlamentet. Efter en författningsändring 2011 sker presidentvalet i en enda omgång, där den som får flest röster segrar.  

Parlamentet består av två kamrar: nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen har 500 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fem år, och senaten har 108 ledamöter som utses av provinsförsamlingarna, också på fem år. Premiärministern utses av presidenten och tillhör vanligtvis nationalförsamlingens största parti. Presidenten har rätt att upplösa parlamentet i händelse av en allvarlig konflikt mellan parlamentet och regeringen. 

Landet har 25 provinser vid sidan av huvudstaden Kinshasa, som utgör en egen provins. Provinserna har egna parlament och regeringar. Provinsförsamlingarna utser också guvernörer, som sitter på femåriga mandat. 

Historiskt har Kongo-Kinshasa varit ett på papperet starkt centraliserat land. I praktiken har banden mellan huvudstaden och de avlägsnare landsdelarna varit svaga, vilket skapat oklarhet om lokala ledares befogenheter och bidragit till en misstro mot centralmakten. 

En viktig punkt i den nya författningen är att alla personer som tillhör en folkgrupp som levde i landet vid självständigheten 1960 erkänns som medborgare. Därmed fastslås att tutsifolket banyamulenge är kongoleser (se Befolkning och språk). 

POLITISKA PARTIER 

Det ledande politiska partiet har varit expresident Joseph Kabilas organisation Folkets parti för återuppbyggnad och demokrati (Parti du peuple pour la reconstruction et la démocratie, PPRD). Inför valet 2018 bildade det och andra Kabilatrogna partier en ny allians, Kongos gemensamma front (Front commun pour le Congo, FCC). Då Joseph Kabila inte fick inte ställa upp till omval representerades FCC av den före detta inrikesministern Emmanuel Ramazani Shadary, som kom på tredje plats i presidentvalet. FCC fick dock egen majoritet i nationalförsamlingen, men har sedan dess förlorat mycket av sitt inflytande. 

Det äldsta partiet är Unionen för demokrati och sociala framsteg (Union pour la démocratie et le progrès social, UDPS) som under flera decennier leddes av Etienne Tshisekedi (han avled 2017). I valet 2018 representerades partiet av Etienne Tshisekedis son Félix, som tagit över som partiledare. Tillsammans med Vital Kamerhe bildade han alliansen På väg mot förändring (Cap pour le changement, Cach). Kamerhe, som tidigare varit nationalförsamlingens talman, grundade partiet Unionen för den kongolesiska nationen (Union pour la nation congolaise, UNC)  sedan han lämnat Kabilas läger i protest mot att rwandiska trupper tilläts gå in i Kongo-Kinshasa 2009. Sedan Tshisekedi, genom avhopp från FCC, tagit kontroll över nationalförsamlingen bildade han en ny allians: Nationens heliga union (Union sacré de la nation, USN) som bestod av ett 20-tal partier. Inför presidentvalet 2023 företräder kandidaten Moïse Katumbi partiet Tillsammans för republiken.

I valet 2006 var oppositionens samlande kraft den före detta rebellstyrkan Rörelsen för Kongos befrielse (Mouvement du libération du Congo, MLC) (se Modern historia). MLC- ledaren Jean-Pierre Bemba dömdes 2016 av den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Centralafrikanska republiken. Han överklagade domen och friades 2018. Samma år återvände han till Kongo men tilläts inte att kandidera i presidentvalet, då han hade fällts av ICC för att ha mutat vittnen under rättsprocessen mot honom. 

Inflytelserika rebellgrupper 
Flera milisgrupper är inblandade i konflikterna som framför allt pågår i östra Kongo-Kinshasa, och alla parter, inklusive regeringsarmén, gör sig skyldiga till grova övergrepp mot civilbefolkningen. Flera grupper har mer eller mindre tydliga anknytningar till grannländer, främst Rwanda och i viss mån Uganda. Bakgrunden är motsättningar mellan hutuer och tutsier som tidigare lett till krig och etnisk rensning främst i Rwanda och Burundi (se Modern historia). Stridigheterna handlar också till stora delar om kontrollen över naturtillgångar.  

Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (Forces démocratiques pour la libération du Rwanda, FDLR) består till stor del av etniska hutuer från Rwanda. FDLR är en arvtagare till hutumilisen Interahamwe som genomförde folkmordet i Rwanda 1994, och andra hutumiliser som opererat i Kongo (se även Rwanda: Modern historia ). Upprepade försök att avväpna FDLR har misslyckats även om antalet medlemmar har minskat. FN uppskattade 2019 att FDLR hade mellan 500 och 600 aktiva medlemmar. FDLR kontrollerar en del mineraltillgångar men har trängts bort från de större fyndigheterna. Milisgruppen får också stora inkomster genom att beskatta lokalbefolkningen. Den har även utpekats som en av de mest hårdföra grupperna i konflikten i Kivuprovinserna och anklagas bland annat för brutala massvåldtäkter. Kongo-Kinshasas regering och armé har under åren omväxlande betraktat FDLR och dess föregångare som fiende eller allierad i kampen mot tutsimiliser. En del av FDLR:s ledare deltog i folkmordet i Rwanda 1994 men flertalet av dagens medlemmar är för unga för att ha varit med då. 

Tutsimiliser med mer eller mindre öppet stöd av Rwanda har avlöst varandra. I samband med krigsutbrottet 1998 bildades Kongolesisk samling för demokrati (Rassemblement congolais pour la démocratie, RCD) som snart delades i två fraktioner. Båda bildade politiska partier efter krigsslutet. Utbrytningsgrupper från RCD bildade tutsimiliserna CNDP och Rörelsen 23 mars (Mouvement du 23 mars, M23) som var aktiva under 00-talet och i början av 2010-talet (se Modern historia). M23 besegrades formellt 2013, och dess medlemmar skulle efter det infogas i regeringsarmén och/eller få hjälp att återintegreras i samhället. Från november 2021 kom armérapporter om att rebellrörelsen åter var aktiv i östra Kongo-Kinshasa. M23 anklagade makthavarna i Kinshasa för att inte ha uppfyllt de löften som gavs i samband med ett fredsavtal 2013. Rwanda anklagades i mars 2022 för att bistå M23 i attacker mot arméposteringar. Läget trappades senare upp. En uppgörelse om eldupphör slöts mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda i november samma år. Den omfattade även M23, trots att rebellrörelsen inte hade fått delta i samtalen (se ovan och Utrikespolitik och försvar). Regeringssidan anklagade i samband med det M23 för en massaker på omkring 300 civila, något rebellrörelsen tillbakavisade. 

Mai-mai-miliserna är ett slags lokala jägarförband som stöder regeringssidan Även de anklagas för omfattande våldtäkter och andra övergrepp på civila. 

I norr, på gränsen mot Sydsudan och Uganda, har befolkningen trakasserats av den ugandiska extremiströrelsen Herrens motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA), som drivits ut ur hemlandet (se Uganda: Herrens motståndsarmé (LRA)). 

Den islamiska gerillan Allierade demokratiska styrkorna-Nalu (Allied democratic forces-national army for the liberation of Uganda, ADF-Nalu) grundades 1989 i Uganda. Den hade då som mål att störta president Yoweri Museveni och införa ett islamistiskt styre i Uganda. Sedan 2013 är den främst verksam i Kongo-Kinshasa. Gruppen är främst aktiv i Rwenzori i nordöst, längs gränsen mot Uganda, där den är inblandad i illegal skogsavverkning och gruvverksamhet. I april 2019 tog terrororganisationen Islamiska staten (IS) på sig ett våldsdåd som utförts av ADF och aviserade samtidigt bildandet av ”Islamiska statens centralafrikanska provins” (Iscap) där senare islamister i Moçambique sades ingå, även om de olika grupperna agerade på egen hand. ADF:s nuvarande ledare ugandiern Musa Seka Baluku har svurit trohet till IS, och men det är oklart hur kontakterna ser ut och hur nära de egentligen är. I kongolesiska medier benämns milisen fortfarande ADF. Den muslimska befolkningen i det hårt utsatta Beni i Nordkivu har tydligt tagit avstånd från ADF, men har efter det utsatts för hämndaktioner. Enligt en amerikansk frivilligorganisation, Bridgeway Foundation, vände sig ADF till IS när dess pengar var på väg att ta slut 2017 och att det lett till ett inflöde av utländska jihadister. FN:s experter har dock betonat att de inte kunnat belägga att det finns några direkta kontakter mellan ADF och IS. Enligt medieuppgifter hösten 2021 kallar sig ADF numera Madina at Tauheed Wau Mujahedeen (MTM). 

2016 blossade oroligheter även upp i Kasairegionen sedan milisgruppen Kamuina Nsapu (stavas ibland Kamwina Nsapu), med bas i lubafolket, hade angripit regeringsstyrkor. En av gruppens före detta ledare greps 2020 misstänkt bland annat för morden på två FN-experter några år tidigare, varav den ena var svenskan Zaida Catalán. 

Kooperativet för ekonomisk utveckling i Kongo (Coopérative de développement économique du Congo, Codeco) är en lös sammanslutning av milisgrupper som företräder det jordbrukande lendufolket i Ituri, som även går under namnet Revolutionära unionen för försvar av det kongolesiska folket (Union des révolutionnaires pour la défense du people congolais, URDPC). Den har blivit alltmer aktiv sedan 2017/2018, i strider mot regeringsarmén men också genom att angripa flyktingläger. 1999–2003 dödades omkring 60 000 människor i konflikter mellan lendu och det boskapsskötande hemafolket. 2021 beräknades Codeco ha drygt 2 300 medlemmar. Den beskrivs ibland som en religiös sekt, som blandar kristendom och animism.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Kongo-Kinshasa i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Nytt fredsförsök för plågad afrikansk gigant (2021-05-28)

Kongo-Kinshasa – Utrikespolitik och försvar

Utrikespolitiken präglas av att Kongo-Kinshasa är ett oroligt land i en orolig del av Afrika. Framför allt Rwanda och Uganda har under många år varit indragna i strider mot den kongolesiska regeringsarmén, medan flera andra länder har stridit på regeringens sida. Särskilt komplicerat är förhållandet till grannlandet Rwanda.

Ex-diktatorn Mobutu stödde den tidigare huturegimen i Rwanda som iscensatte folkmordet på rwandiska tutsier 1994. När den kongolesiske rebelledaren Laurent-Désiré Kabila (han benämns Laurent Kabila) 1996 gjorde uppror mot Mobutu hade han fullt stöd från Rwanda. När Laurent Kabila året efter hade tagit över makten i Kinshasa försämrades relationerna snabbt (se Modern historia). Rwandas fortsatta inblandning i Kongo-Kinshasas interna angelägenheter har under många år förgiftat relationerna trots att länderna också samarbetat mot väpnade milisgrupper.

I mars 2022 uppstod en ny kris, då den kongolesiska armén anklagade den rwandiska armén för att ha bistått tutsimilisen M23 (se Modern historia och Inrikespolitik och författning) i attacker mot arméposteringar i Nordkivu i östra Kongo-Kinshasa. Företrädare för Rwanda tillbakavisade anklagelserna. Företrädare för M23 sade sig ha tagit till vapen på nytt då regeringen i Kinshasa, enligt dem, inte hade uppfyllt sin del av ett fredsavtal från 2013.

Några månader senare bröt dessutom strider ut mellan M23 och den kongolesiska armén längs gränsen mot Rwanda. Upptrappningen ska ha skett sedan M23 inte fått delta i fredssamtal mellan den kongolesiska regeringen och flera andra rebellgrupper. Kongo-Kinshasa ställde in alla flyg till Rwanda och kallade till sig den rwandiska ambassadören och i flera kongolesiska städer bröt anti-rwandiska protester ut. Rwanda anklagade i samband med det den kongolesiska regeringen för att stödja rwandiska rebellgrupper, framför allt hutumilisen FDLR. 

I juli 2022 lovade de bägge ländernas presidenter, efter angolansk medling, att försöka minska spänningarna i området. Enligt en rapport från en expertgrupp från FN fanns det bevis för att rwandiska soldater hade stridit tillsammans med M23 2021 och 2022. Samtidigt ska, enligt rapporten som läcktes ut till medier, en del kongolesiska soldater ha deltagit i strider tillsammans med FDLR.

Senare samma sommar beslöt den regionala samarbetsorganisationen EAC (se nedan) att skicka en militär styrka till östra Kongo-Kinshasa för att bekämpa rebellgrupperna. Den skulle stå under kenyanskt befäl men det var oklart vilket mandat den skulle ha.

Hösten 2022 skickade även Kenya omkring 1 000 man till östra Kongo-Kinshasa, och Uganda lovade att skicka en lika stor truppstyrka. Burundi och Angola utlovade i sin tur hudratals soldater. På ett toppmöte i maj 2023 beslutade samarbetsorganisationen för södra Afrika, SADC, också att gemensamt skicka trupp.

En vapenvila slöts mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda i november 2022 men höll inte länge. Kort därefter anklagade Rwandas president Paul Kagame sin kongolesiske kollega Félix Tshisekedi för att försöka utnyttja situationen för att kunna skjuta upp de val som ska hållas 2023. Samtidigt anklagade regeringen i Kinshasa M23 för en massaker på 300 civila. Det tillbakavisades av rebellrörelsen, som dock sade sig vara villig att delta i förhandlingar. Uppgifterna om massakern stöddes dock av FN-experter, USA, Frankrike och Belgien, medan Rwanda hävdade att de var uppdiktade av den kongolesiska regeringen.

M23 lovade i slutet av 2022 lämna över kontrollen över Kibumba till EAC-styrkan, men föreföll bara ha gett upp delar av staden. Nya strider bröt efter det ut mellan den kongolesiska armén och M23 i närheten av nationalparken Virunga. Enligt FN:s expertgrupp stred rwandiska soldater tillsammans med rebellgruppen. Rwanda ska också ska ha försett M23 med vapen, uniformer och annan utrustning. Senare drog sig dock M23 tillbaka från en del av det område mn kontrollerat.

Flera internationella aktörer, bland annat EU, Frankrike och USA uppmanade i slutet av 2022 Rwanda att upphöra med sitt stöd till M23. EAC uppmanade i slutet av februari alla väpnade grupper att utlysa vapenvila och lämna ockuperade områden före 30 mars.

Kontakterna till Uganda och Burundi

Relationerna till Uganda, och i viss mån Burundi, innehåller också spänningar. Bägge länderna deltog i kriget 1998–2003, Uganda längst och mest ihärdigt och med aktivt stöd till kongolesiska rebeller. Internationella domstolen i Haag (ICJ) fastslog i december 2005 att Uganda hade kränkt Kongo-Kinshasas suveränitet. Förhandlingarna om skadeståndets storlek var i oktober 2020 ännu ej fastlagt. I april 2021 inleddes nya förhandlingar i Haag där Kongo-Kinshasa krävde att Uganda skulle betala drygt 4 miljarder dollar i skadestånd. Domstolen gick i februari 2022 på Kongo-Kinshasa linje och beordrade Uganda att betala 325 miljoner dollar. 

2021 kom Uganda och Kongo-Kinshasa överens om att ugandiska styrkor skulle få gå in i grannlandet för att bekämpa den islamistiska gerillan ADF. Gruppen har rötter i Uganda men har på senare år begått merparten av sina våldsdåd i Kongo-Kinshasa, där över 6 000 människor beräknades ha dödats från 2003 till början av december 2021. En ugandisk grupp med band till ADF misstänktes ligga bakom två självmordattentat i Uganda hösten 2021. Ugandisk militär uppgavs i slutet av november ha flygbombat ADF:s positioner i de kongolesiska provinserna Nordkivu och Ituri.

Enligt en forskningsrapport från CRG vid New York University och den kongolesiska forskningsinstitutet Ebuteli i juni 2022 har Uganda delvis deltagit i operationen i Kongo-Kinshasa för att skydda oljeintressen kring Albertsjön vid gränsen mellan Uganda och Kongo-Kinshasa. Enligt rapporten har Ugandas inblandning bidragit till att Rwanda åter blivit mer aktivt i Kongo-Kinshasa. 

Regionala samarbeten

Ett närmare samarbete med Rwanda och Burundi om bland annat ekonomiska frågor och kommunikationer sker inom Storsjöländernas ekonomiska gemenskap (fransk förkortning CEPGL), en organisation som bildades 1976 men som inte var aktiv under alla år av konflikter. År 2007 beslöt de tre länderna att återuppta arbetet. Relationerna till Burundi är i dag relativt goda och 2015 slöt de ett avtal om att gemensamt bekämpa de burundiska oppositionella som sökt sin tillflykt till Sydkivu. 

Kongo-Kinshasa är medlem av den gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (Common Market for Eastern and Southern Africa, Comesa), som syftar till att skapa en tullunion mellan medlemsländerna, samt den regionala samarbetsorganisationen för södra Afrika (Southern African Development Community, SADC). 2022 blev Kongo-Kinshasa även medlem av Östafrikanska gemenskapen (East African Community, EAC), som ursprungligen bildades av Kenya, Tanzania och Uganda, men där även Rwanda och Burundi samt Sydsudan ingår numera. Sedan 2010 har samarbetet i organisationen fördjupats: arbetskraft och kapital kan fritt röra sig över gränserna och 2017 bildades medlemsländerna en tullunion. 

Det finns planer på att ersätta Comesa och SADC samt EAC med en ny frihandelszon som skulle omfatta 26 länder: TFTA (Tripartite Free Trade Area).

Relationerna till Angola och Tanzania

Angola stödde upprorsledaren Laurent Kabila i det första Kongokriget (1996–1997). Anledningen var att Mobutu i sin tur hade stått på den angolanska rebellrörelsen Unitas sida (se Angola: Utrikespolitik och försvar). När det andra Kongokriget bröt ut 1998 ställde sig Angola åter på Kabilas sida, även den här gången måste stödet i första hand ses som att Angola handlade i egenintresse. Under Joseph Kabilas år som president blev förhållandet mellan de två staterna allt mer ansträngt. Det finns också tvistefrågor kring oljetillgångar i havet, som bägge länderna gör anspråk på. Hösten 2018 utvisades eller flydde omkring flera hundratusen kongoleser från Angola där de flesta av dem hade försörjt sig på att gräva efter diamanter.

Kongo-Kinshasa har goda relationer till Tanzania.

Kongo-Kinshasas viktigaste partner på den afrikanska kontinenten är i dag Sydafrika, mycket beroende på Sydafrikas medlarroll under inbördeskriget. En lång rad sydafrikanska företag är aktiva i landet.

Vapenembargo

FN införde 2003 totalt förbud för vapenleveranser till alla parter i Kongo-Kinshasa men hävde 2008 förbudet att sälja vapen till regeringssidan, det skulle bara gälla väpnade grupper. Vapenembargot för andra rörelser och personer har förnyats årsvis och gäller minst fram till juli 2021. Eftersom vapen ändå strömmar in till miliserna finns det särskilda straffsanktioner mot dem som bryter mot vapenförbudet. En särskild expertgrupp, som för FN:s säkerhetsråds räkning övervakar hur förbuden efterlevs, har påtalat att det förekommer samarbeten mellan kriminella ligor och delar av den kongolesiska armén för olaglig utvinning av mineraler, olaglig beskattning av befolkningen och “beskyddarverksamhet”.

I slutet av 2022 lättades FN något på embargot för vissa vapen. Det krävs inte längre att FN:s säkerhetsråd i förväg informeras om vapenköp, men den kongolesiska regeringen måste i fortsättningen redovisa alla vapenköp till exepertgruppen.

Relationerna till andra länder

Kontakterna till den gamla kolonialmakten Belgien var spända under många år och 1990, efter en massaker på demonstranter och studenter avbröt den belgiska regeringen i protest allt utvecklingsbistånd till landet. Biståndet återupptogs 2001 men förhållandet mellan länderna var fortsatt spänt. Den kongolesiska regeringen anklagade upprepade gånger Belgien för koloniala attityder och undanbad sig tillrättavisningar i människorättsfrågor. Efter valet 2018 förbättrades relationerna. När Félix Tshisekedi besökte Belgien några månader efter att han installerats som president, kallade han Belgien för ”sitt andra Kongo”. Resan var en av många som presidenten företog i ett försök att förbättra Kongo-Kinshasas relationer till omvärlden.

Vid ett statsbesök i Kongo-Kinshasa 2022 tog Belgiens kung Philippe öppet avstånd från de övergrepp som hans förfäder begick i landet under kolonialtiden och den rasism som präglade styret. Det var första gången en belgisk monark hade gjort det. Han lämnade samtidigt över en kongolesisk mask som tidigare förvarats på ett belgiskt museum. Det var ett av de 84 000 konstföremål som Belgien har lovat att återlämna till Kongo-Kinshasa.

Relationen med Kina har blivit allt viktigare på senare år, inte minst eftersom stormakten är den största investeraren i Kongos eftertraktade och strategiskt viktiga gruvindustri. Under 2023 lovade de båda länderna, i samband med att Tshisekedi  gjorde ett statsbesök i Peking, att ingå ett allt närmare strategiskt partnerskap. För Tshisekedi är det också viktigt att Kongo får en större del av vinsten från gruvorna.

I takt med att Joseph Kabila tycktes bli allt mer ovillig att lämna ifrån sig makten, höjde USA tonen mot regimen. USA och EU införde riktade sanktioner mot kongolesiska makthavare som tros ha större delen av sina tillgångar i Europa. Sanktionerna lyftes delvis lyfts efter valet 2018.

På senare år har även kontakterna till Turkiet stärkts. I början av 2022 gjorde den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan sitt första officiella besök i Kongo-Kinshasa.

I mars 2022 tillhörde Kongo-Kinshasa de 28 afrikanska länder som ställde sig bakom en FN-resolution där Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fördömdes.

Försvar

Försvaret har genomgått stora förändringar sedan Mobuturegimens fall. Det nya försvaret utgjordes till en början av de rebellförband som förde Laurent Kabila till makten men stora nyrekryteringar gjordes också, i synnerhet av personer från Kabilas hemtrakter i Katanga. Senare inlemmades ett större antal Mobutusoldater i armén.

Enligt fredsavtalet 2002 (se Modern historia) har rebellarméer formellt integrerats i det nationella försvaret FARDC (Forces Armées de la République Démocratique du Congo). Bara en mindre del av FARDC:s soldater har fått en riktig militär utbildning och många känner fortfarande starkast lojalitet mot sina gamla rebellbefäl. Åtskilliga arméförband beter sig som rebellstyrkor och gör sig skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen, särskilt i de instabila östra provinserna. Situationen förvärras av att soldaterna har låga löner som de ofta inte betalas ut. Enligt bland annat FN är armésoldater ansvariga för ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna.

FN har militär närvaro i Kongo sedan 1999. År 2010 övergick den dåvarande styrkan Monuc till en så kallad ”stabiliseringsstyrka” under den franska förkortningen Monusco (se Modern historia). I juni 2020 bestod den av nästan 18 300 personer varav drygt 16 000 var soldater och 1 050 poliser. Inom Monusco finns sedan 2013 en mer offensiv FN-styrka, Force Intervention Brigade (FIB) som till stor del agerar självständigt och består av trupper från Sydafrika, Malawi och Tanzania.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Ekonomisk översikt

Med sina enorma naturrikedomar av framför allt mineraler kunde Kongo-Kinshasa vara ett av de mest välmående länderna i världen. Därtill finns väldiga tillgångar på vatten och skog. Men landet har länge präglats av ekonomisk skövling, vanskötsel och väpnade konflikter. Kongo är idag en av världens mest utblottade stater. Ökad efterfrågan på mineraler har dock gjort att tillväxten stärkts, även om den planat ut på senare år på grund av att världsmarknadspriserna har sjunkit. 

Merparten av befolkningen lever på det de odlar för eget bruk och står utanför den formella ekonomin. Under kolonialtiden fanns stora kommersiella jordbruk som ägdes av vita men dessa odlingar har i princip försvunnit. I de konfliktdrabbade områdena har hundratusentals människor drivits bort från sina hem och är beroende av bistånd och humanitär nödhjälp för sin överlevnad.

Mycket av den ekonomiska verksamheten pågår i skymundan, utan redovisning eller beskattning, utan insyn och inte sällan olagligt. Det gäller inte minst den lukrativa gruvdriften. En stor del av naturtillgångarna utvinns i områden och av grupper som statsmakten inte kontrollerar. Situationen har blivit något bättre sedan krigsslutet 2003 (se Modern historia) men staten går fortfarande miste om stora rikedomar. Flera initiativ har tagits i omvärlden för att reglera handeln, bland annat görs försök att spåra mineralernas ursprung för att hindra handel med ”konfliktmineraler” och ”bloddiamanter”. Ett problem är att även högt uppsatta företrädare för myndigheter och militären ofta är inblandade i den illegala hanteringen (se vidare Naturtillgångar och energi).

Under andra världskriget ökade den industriella produktionen och jordbruksproduktionen dramatiskt. Kongo-Kinshasa var under krigsåren en viktig leverantör av gummi till de allierade nationerna. När landet blev självständigt 1960, byggde den formella ekonomin till 60 procent på mineralutvinning, främst koppar. I princip alla gruvbolag ägdes, eller kontrollerades, av utländska intressen. Tillverkningsindustrin var relativt väl utbyggd i huvudstadsregionen och i Katangaprovinsen. Under kolonialtiden var det inte tillåtet för kongoleser att äga företag.

Den förre diktatorn Mobutus misslyckade program att förstatliga landets bolag, i kombination med utbredd korruption och elitens plundring av landet (se Modern historia), ledde till ett ekonomiskt sammanbrott. I början av 1990-talet ställdes betalningarna in på utlandsskulden som då låg på över 10 miljarder dollar. Själv hade Mobutu enligt senare uppskattningar förskingrat motsvarande 5 miljarder dollar ur statskassan. Under 1990-talet sjönk BNP i snitt med drygt 6 procent per år.

Trots vanskötseln fortsatte inflödet av utländskt bistånd i decennier, även från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). En anledning var att USA såg Mobutu som en viktig allierad mot kommunismen i Afrika. Biståndet drogs in i början av 1990-talet, när kalla kriget upphörde och Mobutus excentriska personkult började framstå som besvärande i västvärlden. Världsbanken förklarade det dåvarande Zaire bankrutt 1994. Den politiska oron på 1990-talet skrämde också iväg många utländska experter och avhöll utländska företag från att investera i landet. Korruptionen gjorde hållbar affärsverksamhet omöjlig. Upplopp och plundringar bidrog till att ekonomin föll samman.

I början av 2000-talet återkom biståndsgivarna sedan ett fredsavtal slutits och den dåvarande presidenten Joseph Kabila hade inlett ekonomiska reformer. Bland annat genomfördes en liberalisering av gruvindustrin. En del beskrev det som en utförsäljning av nationaltillgångar:  2004–2005 såldes 75 procent av koppartillgångarna till utländska intressen.

Vid sidan av Världsbanken hör USA, EU, Belgien och Frankrike till de viktigaste givarna.

Kinas allt starkare närvaro och stora råvaruhunger har väckt oro bland västländerna. Den asiatiska jätten dominerar Kongos strategiskt viktiga gruvindustri.

De väldiga naturtillgångarna fortsätter att locka utländska företag. Men pågående och uppblossande strider påminner ständigt om det osäkra läget. Regeringens legitimitet framstår för många som tveksam. Kongo-Kinshasa hamnar i bottenskiktet bland världens länder när Världsbanken rankar risker för investerare (se Demokrati och rättigheter).

Turistsektorn är liten och nästan helt koncentrerad till nationalparken Virunga som är Afrikas äldsta nationalpark. Besökare kan se bergsgorillor och schimpanser i parken men på grund av dess läge i östra Kongo-Kinshasa är säkerheten periodvis mycket dåligt. Två brittiska turister kidnappades i parken 2018.

Långa perioder av hög inflation har lett till en dollarisering av ekonomin. Amerikanska dollar är den mest efterfrågade valutan i alla sammanhang utom i den vanliga, vardagliga handeln. Inflationen har fallit till strax över 1 procent. Efter några år av god ekonomisk tillväxt i mitten av 2010-talet mattades tillväxttakten av som en följd av sjunkande världsmarknadspriser på mineraler. Trots den ekonomiska tillväxten har invånarna inte fått det särskilt mycket bättre, en orsak är att befolkningen växer i nästan samma takt som ekonomin.

Världsbanken beräknar att tillväxten under 2020 kommer att hamna på minus på grund av coronapandemin. Även inflationen väntas stiga i spåren av covid-19. Kongo-Kinshasa tillhörde de länder som fick skuldlättnader och krisutbetalningar från IMF för att bättre kunna hantera den ekonomiska tillbakagång som coronapandemin innebar.

Våren 2022 blev Centralafrikanska republiken det andra landet i världen, efter El Salvador, att införa bitcoin som laglig valuta. Kritiker menade att åtgärden vidtogs för att underminera CFA-francen, som är gemensam valuta för Centralafrikanska republiken, Kamerun, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea och Gabon. Hård kritik kom även från Internationella valutafonden (IMF).

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Naturtillgångar, energi och miljö

Gruvbrytning är sedan kolonialtiden hörnstenen i Kongo-Kinshasas formella ekonomi. Kopparproduktionen har gått upp de senaste åren och landet står för mer hälften av världens samlade koboltbrytning. Stora mängder zink, guld, kassiterit, mangan, kadmium, germanium, silver, volfram och columbit-tantalit (coltan) utvinns också. Nästan all el som produceras kommer från vattenkraft.

I årtionden var utländska bolag utestängda från gruvbrytning i Kongo-Kinshasa. Anledningen var den politik som fördes under diktatorn Mobutu Sese Seko då utländska bolag förstatligades. En ny lag som öppnade för internationella aktörer antogs 2002 och garanterade investerarnas äganderätt till sina anläggningar och minskade statens inflytande. Lagen kritiserades för att vara alltför generös mot bolagen och staten anklagades för att sälja ut sina tillgångar alldeles för billigt. 2018 ersattes den med en lag som innebar att royalties och skatter höjdes för gruvbolagen. Utländska gruvföretag motsatte sig förändringen och varnade för att investeringarna i landet skulle minska. Som en följd av den nya lagen väntades intäkterna från royalties för särskilt viktiga metaller mer än fyrfaldigas.

Kina dominerar den strategiskt viktiga gruvindustrin i Kongo. På senare år har dock det afrikanska landet försökt få större del av vinsten från gruvorna.

Inom nästan hela gruvnäringen har det sedan slutet av 1990-talet även utvecklats småskalig, mer eller mindre olaglig brytning. Ofta har unga män flockats kring gruvor som övergivits sedan den statligt kontrollerade produktionen brutit samman. Arbetsförhållandena är livsfarliga och arbetarna tvingas betala en lång rad mutor till polis och militär för att komma in i gruvområdena.

Väpnade grupper har berikat sig på gruvnäringen. Det gäller inte minst ide östliga Kivuprovinserna där främst guld, volfram, coltan och kassiterit (även kallat tennsten) bryts. Utvinningen började i större skala 1996, samtidigt med upproret mot Mobutu (se Modern historia). Trots att kriget formellt upphörde 2003 fortsatte den illegala verksamheten i det maktvakuum som uppstod. Både utländska och inhemska rebellgrupper drog nytta av mineralhandeln. Det innebar att centralregeringen fortsatte att gå miste om intäkter och att vinsterna till stor del gick till fortsatta strider. Flera länder, främst Rwanda, Uganda och Zimbabwe som var indragna i inbördeskriget 1998­–2003, anklagades i en FN-rapport för brottslig utvinning och plundring av Kongos fyndigheter. Detsamma gällde den kongolesiska armén och landets politiska elit.

Under ett halvår 2010–2011 var all gruvbrytning officiellt förbjuden i de båda Kivuprovinserna samt i det intilliggande Maniema för att försöka hindra rebellerna att tjäna pengar. Gruvstoppet ledde dock främst till att 2 miljoner familjer berövades sitt levebröd och att regerings­armén tog över den olagliga verksamheten. Soldater, fångar och tvångsarbetare kommenderades till gruvorna.

Kongo-Kinshasa tros ha bland de största oexploaterade guldfyndigheterna i Afrika, främst i Kivuprovinserna och Ituri. Brytningen sker främst småskaligt och under nästan helt oreglerade former. Olyckor med ett stort antal dödsoffer är vanliga.

Enligt beräkningar smugglas tiotals ton guld ut ur landet varje år, i första hand via Uganda. 2011 började ett kanadensiskt bolag bryta guld i Twangiza-gruvan i Sydkivu, den första större kommersiella guldbrytningen sedan självständigheten. Sedan starten har produktionen fått avbrytas flera gånger på grund av våld i regionen. Twangiza-gruvan såldes till en kinesisk minoritetsägare 2020.

Fyndigheterna av kassiterit och columbit-tantalit (coltan) nämns ofta som särskilt drivande i konflikterna i Kongo. Landet har de största kassiterittillgångarna i Afrika och en stor andel av världens coltan. Coltan bryts för utvinning av grundämnena niob och tantal och används i mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning.

Koppar finns främst i den sydöstra provinsen Katanga, som gränsar till Zambia och kopparbältet där. Kongo beräknas ha runt en tiondel av världens tillgångar av koppar. Landet var 2019 världens femte största kopparproducent. 2020 öppnades en ny koppar- och koboltgruva i Deziwa i den sydliga Lualaba-provinsen i samarbete med det statliga gruvbolaget Gécamines och det kinesiska bolaget CNMC.

Kobolt är en biprodukt av kopparbrytningen. Kongo-Kinshasa är världens största producent av kobolt och beräknas ha mer än hälften av världens reserver. Efterfrågan drivs främst av elbilsindustrin. De senaste åren har priserna sjunkit och under 2020 rasade de ytterligare på grund av coronapandemin. I takt med att världsekonomin återhämtar sig väntas efterfrågan på kobolt skjuta fart igen.

Människorättsorganisationer har belyst de mycket svåra, ibland livsfarliga, förhållanden som råder vid koboltbrytningen. Människorättsbrott och barnarbete är vanliga och avslöjandena fick 2017 stora internationella företag att sluta köpa kobolt från Kongo-Kinshasa till dess att förhållanden har förbättrats. Regeringen har försökt förbättra situationen genom hårdare regleringar samtidigt som höjda skatter på utvinning av metaller ska ge staten ökad inkomst. Den illegala handeln är fortfarande omfattande.

Diamanter finns i huvudsak i Kasaiprovinserna i söder. Kongo-Kinshasa är världens tredje största diamantproducent efter Ryssland och Botswana. Den största delen av brytningen sker med hantverksmässiga metoder. Landet har anslutit sig till den så kallade Kimberleyprocessen, som ska garantera att olagligt utvunna diamanter inte kommer ut på marknaden.

Energi

Elektriciteten framställs nästan uteslutande genom vattenkraft. Om Kongoflodens kapacitet var fullt utbyggd skulle den täcka hälften av det totala behovet av elektricitet i hela Afrika. Men bara omkring tre procent av denna kraftreserv har hittills använts. 2023 enades Kongo och Sydafrika om att förverkliga gamla planer på ett dammprjekt, Inga, som skulle ge sju vattenkraftverk vid Kongofloden. Det rapporteras i så fall bli det största projektet i sitt slag i världen. Sydafrika lider svårt av elbrist.

Organisationen Global Witness varnade 2021 för följderna av ett annat dammprojekt som man menade skulle få svåra ekologiska konsekvenser, då stora delar av nationalparken Upemba riskerar att svämmas över, vilket hotas stora skogsområden och en rad utrotningshotade djurarter.

Det mesta av elektriciteten används i gruvindustrin. Hushållen är i allmänhet hänvisade till att använda ved eller träkol. Endast omkring en femtedel av befolkningen hade tillgång till el 2018, av dessa bor i princip alla i städer eller samhällen. På landsbygden hade endast runt 1 procent el i hemmet.

Det finns olja utanför den smala kustremsan vid Atlanten. Råoljan exporteras, eftersom landets enda raffinaderi inte har kapacitet att förädla den. Betydande oljefyndigheter finns också vid de stora sjöarna i öster och omfattande prospektering pågår. Kol bryts men i mindre omfattning.

Klimat och miljö

Torka och översvämningar orsakar redan i dag stora problem i Kongo-Kinshasa, men i takt med att klimatet förändras väntas svårigheterna att öka än mer. Regnskogen i Kongobäckenet är en av de viktigaste kolsänkorna i hela Afrika. Om stora skogsområden skulle huggas ned och våtmarker torrläggas skulle det få svåra konsekvenser långt utanför Kongos gränser. Om inte utsläppen av växthusgaser minskar kan medeltemperaturen i regionen stiga med 2,5 grader fram till år 2050 och till mellan 3 och 5 grader till år 2100. Det väntas regna mer under regnperioderna, medan torrperioderna väntas bli ännu torrare än i dag. Experter påpekar att även små förändringar kan få stora följder för regnskogarnas känsliga ekosystem.

På klimatanpassningsindexet ND-Gain finns Kongo-Kinshasa bland de länder i världen som ligger allra sämst till, både vad gäller hur sårbart landet är för klimatförändringarna och hur illa rustat man är för att bemöta dem.

Kongo har anslutit sig till Parisavtalet från 2016, som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser. I likhet med flera av de allra fattigaste länderna i världen och regionen saknar man både långsiktig klimatstrategi och har inte angett något mål för när man ska nå nettonollutsläpp.

Om våra källor

Kongo-Kinshasa – Jordbruk och industri

Endast en liten del av Kongo-Kinshasa yta är uppodlad trots att landet har stor jordbrukspotential. Odling av kommersiella grödor har minskat sedan 1970-talet och de senaste årens konflikter i kombination med stora interna flyktingströmmar har gjort att många miljoner kongoleser går hungriga. Den tidigare relativt välutvecklade industrisektorn lider fortfarande av följderna av många av ekonomiskt vanstyre.

Omkring två tredjedelar av befolkningen är beroende av inkomster från jordbruket för sin överlevnad. Men minskad produktivitet och konflikter som tvingat många att lämna hem och mark gör att flera miljoner människor inte längre kan försörja sig eller odla sina marker. FN beräknade i oktober 2020 att omkring 21 miljoner kongoleser led av akut matbrist och 3,5 miljoner barn var svårt undernärda.

Kaffe är jordbrukets största exportprodukt. Det odlas i den östra delen av landet, men oroligheterna där har lett till stadigt minskande skördar sedan början av 1990-talet. Palmolja, gummi, frukt, nötter, te och kakao odlas också för exportmarknaden. Jordbruket står för omkring 20 procent av landets BNP.

De viktigaste grödorna för inhemsk konsumtion är kassava, majs, ris, matbananer och jordnötter. Den mesta odlingen sker på traditionellt sätt med handredskap i självhushållande familjejordbruk. De väpnade konflikterna har drabbat jordbruket hårt. Periodvis har inte utsäde och gödningsmedel nått fram till odlarna vilket gjort att dessa inte har kunnat leverera varor till sina kunder. Usla vägar och dåliga möjligheter för transporter har också påverkat jordbruket i en negativ riktning.

Boskapsskötseln är ganska begränsad och förekommer mest i landets östra provinser.

Fisket skulle kunna utvecklas kraftigt men bedrivs ännu främst för husbehov vid floder och sjöar. Kongo-Kinshasa har endast en mycket liten kust mot Atlanten och havsfisket är obetydligt.

Över hälften av landet täcks av skog. År 2002 beslöt regeringen att tills vidare inte utfärda några nya tillstånd för skogsavverkning för att försöka bromsa den skövling som pågick i skydd av krigskaoset. Men regeringen har ingen verklig insyn i vad som händer i skogarna, och den illegala avverkningen fortsätter. Regnskogen i centrala Afrika är viktig för den biologiska mångfalden och för klimatet i världen (se Geografi och klimat samt Jordbruk och industri).

2018 publicerade organisationen Global Witness en rapport om massiv skogsavverkning i Kongo-Kinshasa, till stor del illegal, till bland annat Asien. Året efter släppte Global Witness en ny rapport där organisationen pekar ut tio europeiska bolag som misstänks för att importera illegalt timmer från Kongo. 2023 konstaterades i genomgången Global Forest Review att landet året före stod för den näst största förlusten av skog i världen, över en halv miljon hektar (motsvarar halva Skåne), bland annat för att ge plats åt jordbruk.

Om våra källor