Nato och Ryssland

Nato skapade efter kalla kriget olika former för samarbete med Ryssland men ömsesidig misstro lade hinder i vägen för ett verkligt närmande mellan parterna. Natos utvidgning österut, kriget i Georgien 2008, konflikten som bröt ut i Ukraina 2014 och fortsatta provokationer vid Östersjön gjorde att relationerna redan var usla redan innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina 2022.

Samarbetet med Ryssland prioriterades högt av Natoländerna efter kommunismens fall i Östeuropa efter 1989 men av olika skäl blev det inte särskilt framgångsrikt. En orsak var rysk misstro mot Natos avsikter. Utvidgning av Nato som kommit att omfatta de före detta Warszawapaktsländerna och tidigare sovjetrepubliker som de baltiska staterna ses i Moskva som ett hot mot ryska säkerhetsintressen.

Ryssland gick år 1994 formellt in i Partnerskap för fred (PFF), det vill säga det samarbetsorgan som Nato skapat för länder i den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen Osse som inte är medlemmar i alliansen (se Framväxten). Det dröjde emellertid ända till 2007 innan det ryska parlamentet hade ratificerat avtalet, vilket illustrerade den ryska tveksamheten gentemot Nato.

Efter segslitna förhandlingar undertecknades också ett särskilt samarbetsavtal, (NATO-Russian Founding Act, mellan Ryssland och Nato i maj 1997. I avtalet uttalade Nato bland annat att alliansen – under de rådande omständigheterna - inte tänkte placera ut vare sig kärnvapen eller trupp i nya medlemsländer. År 2002 etablerades det så kallade Nato-Rysslandsrådet. I den överenskommelse som låg till grund för upprättandet av rådet nämndes bland annat nedrustningsfrågor, terroristbekämpning, kamp mot narkotikasmuggling samt systemanpassning och samövningar som områden för samarbete.

Under 2007 försämrades relationen mellan USA och Ryssland kraftigt i samband med USA:s planer på att placera ut ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. Avsikten med projektet var att skydda Europa mot attacker från Iran och från internationella terrorister, men utplaceringen skulle samtidigt rubba den militära maktbalansen mellan Natoländerna och Ryssland. Moskva protesterade kraftfullt och hotade med motåtgärder.

Andra trätoämnen var frågan om Kosovos självständighet som Ryssland motsatte sig och Natos fortsatta utvidgningsplaner.

Klyftan vidgas

Relationerna försämrades ytterligare under Georgienkriget 2008, då Ryssland skickade trupper till stöd för utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Dessa händelser ägde rum mot bakgrund av att Georgien var på väg att försöka ansluta sig till Nato. Natoländerna och en stor del av världen fördömde kraftigt Rysslands agerande, även om Georgien fick skulden för själva krigsutbrottet. Ryssland argumenterade att de båda republikerna hade samma rätt till självständighet som västländerna hävdat för Kosovos del.

Under 2009 förbättrades relationerna med Ryssland på initiativ från USA:s då nyvalde president Barack Obama (reset-politiken). Nya nedrustningsförhandlingar ledde till ett avtal som reducerade antalet kärnvapenbärande med hälften. Inom Nato-Rysslandsrådet togs flera initiativ för samarbeten kring bland annat terroristbekämpning, samt avtal om Natotransporter via Ryssland till trupperna i Afghanistan.

Men en ny kil slogs in i relationen i samband med Libyeninsatsen då en Natoledd styrka ingrep för att skydda civilbefolkningen under det dåvarande upproret mot landets regering (se Fredsfrämjande operationer). Ryssland avstod från att i FN:s säkerhetsråd lägga in veto mot operationen, men efteråt har Ryssland kritiserat insatsen för att ha varit för offensiv och överskridit FN:s mandat.

Tillbaka till ruta ett

Rysslands ingripande i Georgien sommaren 2008 gav upphov till en diskussion i Baltikum om huruvida Natotrupp borde stationeras permanent i de baltiska länderna för att möta ett eventuellt ryskt hot. Frågan fick förnyad aktualitet våren 2014 då Ryssland i strid mot folkrätten annekterade Krim och krig utbröt i Ukraina mellan regeringen i Kiev och proryska separatister – stödda av rysk trupp – i östra delen av landet.

Rysslands uppenbara strategi att destabilisera östra Ukraina genom sitt stöd till de proryska rebellerna väckte oro för rysk aggression bland Natos medlemmar i öst- och Centraleuropa. Framförallt Polen och Litauen begärde omgående hjälp. USA lovade stöd till alliansens medlemmar men påpekade att någon militär hjälp inte kunde skickas till Ukraina, eftersom landet står utanför Nato och därmed inte omfattas av det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i Natostadgan.

Spänningen mellan Ryssland och väst innebar för Natos del att tyngdpunkten skiftade från internationella insatser till kollektivt försvar. Natofördragets artikel 5 kom åter i förgrunden för alliansens samarbete.

2014 avbröt Nato alla samarbeten med Ryssland och ökade sin närvaro i Östersjön, i de baltiska staterna och i Polen, Bulgarien och Rumänien. Samma år beslutade medlemsländerna att förstärka den gemensamma insatsstyrkan och inrätta en spjutspetsstyrka som skulle kunna sättas in inom 48 timmar (se Uppbyggnaden). Vid toppmötet 2016 var det dags för nästa steg: att placera multinationella bataljonsstridsgrupper om cirka 1 000 man vardera på plats i de tre baltiska staterna och i Polen. Vid nästa toppmöte 2018 beslutade man att inrätta två nya kommandon i syfte att snabbt kunna förflytta trupp över Europa och hålla sjövägarna mellan USA och Europa öppna (se Uppbyggnaden). Samma år lanserade Nato dessutom ett nytt koncept: 30-30-30 som i 30 bataljoner, 30 flygskvadroner och 30 fartyg som ska kunna sättas in som förstärkning mot rysk aggression inom 30 dagar. Initiativet går under namnet NATO Readiness Initiative.

Parallellt med uppbyggnad av nya strukturer har Nato starkt ökat den militära övningsverksamheten i Europa. Under 2014–2015 genomfördes stora övningar i bland annat Östersjön och Medelhavsområdet i syfte att öva det kollektiva försvaret. 2018 deltog 50 000 man från alla medlemsländer samt från Sverige och Finland i den största övningen sedan kalla krigets slut (se Sverige och Nato). Det stod relativt klart att övningarna i huvudsak innebar förberedelser för att möta ett potentiellt ryskt angrepp mot något mindre Natoland. 

Ryska provokationer

Åtskilliga ryska provokationer har ägt rum i Östersjöregionen sedan 2008. Den mest kända är kanske när ryska bombflyg simulerade anfall mot Stockholm påsken 2013 (se Sverige och Nato). Attackövningar mot bland annat Öland och Bornholm har förekommit, liksom upprepade kränkningar av den finska gränsen. Flera av Natos länder har utsatts påverkansoperationer och cyberattacker österifrån och ryskt stöd till populistiska rörelser har visat sig vara en effektiv metod för att sätta alliansens demokratier i gungning.

Den nygamla relationen till Moskva har resulterat i krav från medlemsländer på att det strategiska konceptet från 2010, där Ryssland omtalas som en viktig partner till Nato, byts ut.

Rysslands invasion av Ukraina 2022 innebär att ett helt nytt kapitel skrivs i fråga om säkerhetspolitiken i Europa, vilket lär få långtgående konsekvenser också för Nato.

Nato

Fullständigt namn: Nato/North Atlantic Treaty Organization

Grundad: 1949

Högsta ledare: generalsekreterare Jens Stoltenberg

Medlemmar: Albanien, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Montenegro, Nederländerna, Nordmakedonien, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA

Natos hemsida

Varukorg

Totalt 0