Nato – Uppbyggnaden

Nato är uppdelat i en civil politisk och en militär del. I de civila organen fattas de avgörande besluten om Natos politik. Den militära delen är underställd de civila organen. Det finns inga ”överstatliga” militära förband inom Nato, medlemsländernas nationella försvarsmakter utgör de enda militära resurserna.

Atlantpakten från 1949 föreskrev endast att ett gemensamt organ skulle inrättas, Nordatlantiska rådet (NAC). Men NAC skulle se till att organisationer och institutioner skapades så att paktens mål kunde uppfyllas. Det är utifrån dessa riktlinjer som dagens Nato med dess många underorganisationer har växt fram.

De civila organen har till sin hjälp de en mängd Natokommittéer som genomför utredningar i olika frågor. Det finns också ett särskilt sekretariat som administrerar den civila verksamheten.

Natos militära förvaltningsapparat bistår de civila organen med rådgivning samt med att se till att de politiska besluten verkställs militärt. Medlemsländernas nationella trupper samordnas under befäl på skilda nivåer och i olika områden (den så kallade militära integrerade kommandostrukturen). Denna struktur omfattar ett antal högkvarter i Europa samt på den nordamerikanska östkusten.

Natos civila struktur

Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC) är alliansens högsta beslutsfattande organ. Inom rådet fattar medlemsländerna de övergripande besluten om alliansens politik och militära planering.

Medlemsstaterna sammanträder på tre olika nivåer inom Nordatlantiska rådet. Deras permanenta representanter (det vill säga Natoambassadörer stationerade vid högkvarteret i Bryssel) möts vanligtvis minst en gång i veckan. Medlemsländerna träffas även utrikesminister- eller försvarsministernivå två gånger om året. På den tredje nivån sammanträder medlemsländernas stats- eller regeringschefer. Dessa möts med längre mellanrum, ofta vartannat år. Formellt har sammanträdena, oavsett nivå, samma vikt.

Konsultationer spelar en viktig roll inom Nato eftersom besluten fattas enhälligt. Alla medlemmar har vetorätt, men det är vanligare att eventuella meningsskiljaktigheter löses genom förhandlingar än genom att något land faktiskt lägger ett veto vid sittande bord. Medlemsstaterna har dock möjlighet att reservera sig mot beslut de ogillar, och de kan också avstå från att delta i en viss verksamhet som beslutas av NAC.

Medlemsländerna har formellt samma dignitet i NAC, alla har en röst vid mötena. Detta gäller även länder som saknar egna militära styrkor men som ändå är fullvärdiga medlemmar av Nato, till exempel Island. USA har dock, som det politiskt och militärt mäktigaste landet, traditionellt haft störst inflytande. Även Tyskland, Storbritannien och Frankrike är, på grund av sina ekonomiska och militära resurser, centrala länder för Natos beslutsfattande. Under NAC finns ett nätverk av kommittéer, vilka behandlar förslag som sedan filtreras uppåt i systemet.

För att ge medlemsländerna större inflytande över alliansens kärnvapenprogram bildades Kärnvapenplaneringsgruppen (Nuclear Planning Group, NPG) 1966. Gruppen handlägger planering och policyfrågor för alliansens kärnvapen. Diskussionerna rör allt från nedskärningar av Natos kärnvapen till spridningen av kärnvapen i världen. Gruppen sammanträder periodiskt på försvarsministernivå. Alla länder förutom Frankrike deltar i gruppen som är underordnad det Nordatlantiska rådet.

Generalsekreteraren och den civila staben

Generalsekretaren har i Nato, liksom i många andra stora internationella organisationer, en central roll, men inga formella befogenheter att styra Natos politik. Som ordförande för de flesta större Natokommittéer, bland andra NAC och NPG, har generalsekreteraren ändå  betydelse. Generalsekreteraren, som av tradition alltid är europé, är också Natos talesman i kontakter med regeringar och massmedier, samt chef för Natos internationella stab i Bryssel. Ämbetet innehas av Jens Stoltenberg, norsk socialdemokratisk tidigare statsminister, som i 2014 efterträdde den före detta danske statsministern, liberalen Anders Fogh Rasmussen. Stoltenbergs mandat löper ut den 30 september 2022.

Natos militära struktur

Det högsta militära organet inom Nato är Militärkommittén (Military Committee, MC). Till dess uppgifter hör att ge råd till Nordatlantiska rådet i militära frågor. Militärkommittén ger också direktiv till Natos huvudbefälhavare i den integrerade militära kommandostrukturen (se nedan).

Militärkommittén lyder direkt under Nordatlantiska rådet och består av medlemsländernas försvarsstabschefer. Island, som saknar ett eget militärt försvar, har en civil representant i Militärkommittén. På försvarsstabschefsnivå möts Militärkommittén minst tre gånger om året. Försvarsstabscheferna utser i sin tur ställföreträdare som utgör kommitténs permanenta session vid Natohögkvarteret i Bryssel. Militärkommitténs ordförande är alliansens främsta militära företrädare.

Till sin hjälp har kommittén ett sekretariat, den Internationella militära staben (IMS) i Natohögkvarteret i Bryssel. Staben, på omkring 500 personer – huvudsakligen militära officerare – är uppdelad i fem huvudavdelningar, som ägnar sig åt exempelvis koordinering av underrättelser, operationer, krigsplanläggning och logistik.

Natos militära struktur består i övrigt schematiskt av två delar: den integrerade militära kommandostrukturen och Natos styrkestruktur.

Den integrerade militära kommandostrukturen

Åren 2002–2003 beslutade Natoländerna att fundamentalt omstrukturera Natos militära delar, främst beroende på den förändrade hotbilden och de nya uppgifter som alliansen tagit på sig. 2010 reducerades antalet primära kommandon till sex. Sju år senare, 2017, när det säkerhetspolitiska läget åter hade försämrats, beslutade medlemsländerna att etablera två nya kommandon.

Huvudkommandot för operationer Aco (Allied command operations) ansvarade under det kalla kriget för försvaret av Europa. Genom en omorganisering 2003/2004 fick ACO på strategisk nivå ansvar för alla Natos operationer, oavsett var de utförs. Dess högste befälhavare kallas Saceur (Supreme allied commander in Europe) – en post som traditionellt innehas av en amerikansk officer (general eller amiral). Denne är också chef för det amerikanska Europakommandot US European command (Eucom) i Stuttgart i Tyskland. Eucom leder amerikanska trupper som är baserade i Europa.

Saceur har sitt högkvarter Shape (Supreme Headquarters Allied Powers Europe) i Mons i Belgien. Därifrån utövas den högsta ledningen och planeringen av alla operationer – både fredsfrämjande insatser och de som rör traditionellt territorialförsvar – samt militära övningar med Natoförband på global basis.

När det gäller fredsfrämjande (fredsbevarande och fredsskapande) insatser ligger initiativet alltid på politisk nivå. Nordatlantiska rådet måste först besluta om att Nato ska göra något i en viss konflikt, till exempel i Afghanistan, innan Natos militära myndigheter kan agera. I händelse av att något Natoland skulle bli indraget i ett krig genom ett väpnat angrepp utifrån leder Saceur alla land-, sjö- och flygstridskrafter i området och får själv ta initiativ till aktioner för att komma till landets försvar. Saceur är dock, i likhet med alla andra militära befälhavare inom Nato, underställd civil ledning genom Nordatlantiska rådet. Detta innebär bland annat att varje Natolands regering måste godkänna Saceurs krigsplanläggning för att denne ska få disponera landets militära förband. Detta innebär att varje Natoland självt i varje konfliktsituation kan avgöra vilken form av stöd som ska ges, och detta stöd är inte med automatik militärt. Island kan endast ge civilt stöd, eftersom man inte har någon försvarsmakt alls, men är trots detta fullvärdig medlem i Nato.

När det gäller fredsfrämjande operationer har Natomedlemmarna ännu större valfrihet, eftersom sådana operationer i regel inte rör bestämmelserna om ömsesidigt stöd enligt artikel 5 i stadgan. Vid Natos operationer i Kosovo 1999 avstod Grekland – som motsatte sig operationerna men inte ville lägga in sitt veto mot dem – från att bidra till dem överhuvudtaget. På ett liknande sätt avstod Tyskland och några andra länder från att delta i Natos insats i Libyen 2011, trots att denna – i motsats till insatsen i Kosovo – baserades på ett FN-mandat.

Under Saceur och ACO lyder på operativ nivå två underkommandon. Det ena är Joint Force Command Brunssum har ett regionalt fokus på Centraleuropa och nordvästra Europa, inklusive Östersjöområdet och är baserat i Brunssum, Nederländerna. JFC Brunssum leds i regel av en tysk general. Det andra, Joint Force Command Naples,har regionalt fokus på södra Europa och är beläget i Neapel i Italien. JFC Naples leds alltid av en amerikansk amiral, som dessutom är chef för den amerikanska 6:e flottan i Medelhavet.

Ytterligare två kommandon tillkom 2019. Joint Force Command Norfolk på USA östkust är ett marint kommando som ska säkra att trupp- och materialförstärkningar från USA når fram till Europa och skydda de nordatlantiska sjövägarna. Joint Support and Enabling Command i Ulm i södra Tyskland ska säkra förflyttningar över land och samordna alliansens logistiska funktioner. 

Delvis parallellt med den operativa nivån finns den taktiska eller försvarsgrensspecifika nivån. Allied Air Command (Aircom) i Ramstein i Tyskland har ansvar för alliansens luftstridskrafter. Allied Maritime Command (Marcom) i Northwood, Storbritannien, hanterar alliansens marina stridskrafter, och Allied Land Command (Landcom) i Izmir iTurkiet, ansvarar för arméstridskrafterna.

Allied Command Transformation (ACT) ingår inte i den militära kommandostrukturen men har bland annat till uppgift att hjälpa till med utvecklingen och omvandlingen av Natomedlemmarnas militära styrkor – från det kalla krigets strukturer till en inriktning mot internationella snabbinsatsstyrkor på hög teknologisk nivå.

Natos militära styrkestruktur

Natoländernas nationella försvarsmakter utgör alltså Natos enda egentliga militära resurser. Högkvartersinstallationer och luftövervakningsplan (Awacs) med mera ägs dock kollektivt av Nato.

Natos militära förbandsstrukturer har genomgått en snabb omvandling. De militära förbanden kan delas upp i olika kategorier: insatsstyrkor, stationära styrkor och utsända styrkor:

  • Insatsstyrkorna är Natos styrkor för snabba insatser och ska kunna sättas in vid oroshärdar eller mindre konflikter. De är därför lättrörliga men välbeväpnade. De har också en mycket kort beredskapstid.
  • De stationära styrkorna utgör merparten av de enskilda Natoländernas egna militära försvarsmakter, men de behöver inte ha samma beredskapstid som insatsstyrkorna. De har i uppgift att försvara ländernas territorier samt att ibland utgöra förstärkningsförband till insatsstyrkorna.
  • Utsända multinationella styrkor finns sedan några år tillbaka i Polen och de tre baltiska staterna. Dessa styrkors fredstida avskräckande närvaro är underställda Saceur direkt men för att kunna utöva kollektivt försvar under Saceurs ledning krävs beslut av Nordatlantiska rådet.

Nato Response Force (NRF) är den största insatsstyrkan. Styrkan leds av Saceur men för att hen ska kunna ha mandat att leda operationer krävs beslut i Nordatlantiska rådet.   Styrkan inrättades 2002 med flera syften. Dels ville man sätta upp en mindre men effektiv snabbinsatsstyrka med toppmodern utrustning som skulle kunna fungera som ”brandkårsstyrka” i krishärdar, dels ge små länders försvarsstyrkor möjlighet att samverka med de stora ländernas trupper genom att förbanden som ingår i NRF får rotera. Ett litet land som Estland kanske inte har råd att utrusta hela sin försvarsmakt med avancerade vapen på amerikansk nivå, men ett kompani (cirka 200 soldater) med sådan utrustning kan man bekosta. När detta samövar inom NRF får Estland spela en roll bland även de största ländernas militära förband och ta med sig dessa erfarenheter hem.  Rysslands annektering av Krim 2014 fick Nato att påtagligt höja ambitionen vad gäller snabbinsatsstyrkor. Vid toppmötet i Wales hösten 2014 beslutade medlemsländerna om ett helt paket med nya åtgärder, Readiness action plan (RAP), i syfte att säkra de små och geopolitiskt utsatta länderna i Baltikum och Östeuropa. Bland dessa åtgärder fanns en tredubbling av NRF till omkring 40 000 man, samt skapandet av ytterligare en snabbinsatsstyrka, Very High Readiness Task Force, av brigads storlek (omkring 5 000 man) med 48 timmars beredskapstid. Nato aktiverade för första gången sin insatsstyrka efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.

I Estland, Lettland, Litauen och Polen finns multinationella bataljonsstridsgrupper, Enhanced forward presence, med roterande styrkor från olika länder. Var och en leds av en ramnation som i Estland utgörs av Storbritannien, i Lettland av Kanada, i Litauen av Tyskland och i Polen av USA. Parallellt har mindre stabsenheter inom ramen för Natos styrkestruktur i de baltiska länderna, Polen, Rumänien och Bulgarien inrättats. Dessa så kallade styrkeintegrationsenheter, NATO Force Integration Units (NFIU), fungerar som ett slags sambandscentraler mellan de allierade trupperna och respektive lands egen försvarsmakt.

Andra institutioner

Inom Nato finns, förutom de civila och militära högkvarteren och kommandostaberna, ett drygt 40-tal olika institutioner och organisationer för olika frågor. Dessa rör bland annat logistikfrågor, det vill säga transporten och omhändertagandet av trupper samt produktion, transport och skötsel av mat och militär utrustning. En viss samverkan sker också om inköp och produktion av militär utrustning. Nationellt ansvariga tjänstemän möts genom en särskild konferens, Conference of National Armaments Directors (CNAD), för att enas om rekommendationer för vilken typ av försvarsmateriel som länderna bör köpa in. CNAD försöker också standardisera krigsmateriel och kommunikationsutrustning, vilket är väsentligt för Natos möjligheter att fungera i kriser och krig.

Fristående samordningsorgan

Nordatlantiska församlingen (North Atlantic Assembly, NAA) är en församling som består av 269 parlamentariker från Natos medlemsländer. Medlemmarna i församlingen utses av de nationella parlamenten. Formellt är NAA helt fristående från alliansen. Församlingens mål är att främja samarbetet mellan de allierade länderna och att självständigt arbeta för Atlantpaktens syften. Dess rekommendationer och resolutioner i olika frågor vidarebefordras till regeringar, nationella parlament och till Natos generalsekreterare. Till NAA:s möten kommer också observatörer från länder utanför Nato.

En enskild organisation, Atlantic Treaty Association (ATA), bildades 1954 för att stödja Atlantpakten. ATA sysslar med information och forskning kring Natos aktiviteter. I dag finns ATA:s lokala avdelningar också i länder som inte är anslutna till Nato.

Nato

Fullständigt namn: Nato/North Atlantic Treaty Organization

Grundad: 1949

Högsta ledare: generalsekreterare Jens Stoltenberg

Medlemmar: Albanien, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Montenegro, Nederländerna, Nordmakedonien, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA

Natos hemsida

Varukorg

Totalt 0