Nato

Nato – Inledning

Nato är både en politisk organisation och en militär försvarsallians. Nato har inga egna styrkor utan bygger förlitar sig på medlemmarnas nationella försvarsresurser. När alliansen bildades 1949 bestod den av tolv länder, när Sverige anslöts 2024 blev medlemsantalet 32. USA har tidigare haft en självklar och dominerande roll inom Nato men i och med Donald Trumps återkomst som president har försvarsalliansen satts i gungning.

Nato bildades efter andra världskriget när spänningarna mellan västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen blev allt tydligare (se De första 50 åren). Atlantpakten, som är Natos grundstadga, pekar inte uttryckligen ut någon fiende. Men dess ursprungliga syfte var att hindra Sovjetunionen från att utvidga den kommunistiska maktsfären i Europa. Natoländernas samordning av framför allt militära resurser skulle avskräcka östblocket från väpnade angrepp. Om en medlemsstat ändå anfölls skulle Nato kollektivt komma till dess försvar inom det nordatlantiska området. Det kollektiva försvaret utgör fortfarande grunden för Nato (se Strategisk inriktning).

Nato har sitt högkvarter i Belgiens huvudstad Bryssel. Alla medlemsländer är representerade i det högsta beslutade organet, Nordatlantiska rådet. Rådets ordförande är generalsekreteraren som betraktas som alliansens högsta ledare. Nato har också ett stort antal underorgan runt om i Europa samt ett enda högkvarter i USA (se vidare Uppbyggnaden).

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 och det kalla krigets slut tog Nato på sig nya uppgifter, till exempel fredsbevarande och fredsskapande insatser i före detta Jugoslavien och i Afghanistan. Samarbetet med Ryssland prioriterades högt av Natoländerna men det blev av olika skäl aldrig särskilt framgångsrikt (se Fredsfrämjande operationer). Ryssland motsatte sig att Nato öppnade sina dörrar för länder i det forna sovjetdominerade östblocket (se Nato och Ryssland).

Rysk aggression

Rysslands angrepp mot Ukraina 2014 innebar ett nytt strategiskt läge med förnyat fokus på Europa och ursprungsuppgiften kollektivt försvar. Samarbetet med icke-medlemmar som Sverige stärktes och Nato placerade för första gången trupper i de baltiska staterna och i Östeuropa (se Uppbyggnaden).

Efter Rysslands storoffensiv som inleddes 2022 slöt Nato upp bakom Ukraina och fördömde kraftfullt den ryska aggressionen. Alliansen har liksom enskilda Natomedlemmar bistått Ukraina med omfattande stöd i form av pengar, vapen och underrättelsesamarbete.

Både Sverige och Finland fattade beslut om att söka medlemskap i Nato som en direkt följd av Rysslands fullskaliga invasion, som drastiskt förändrade det säkerhetspolitiska läget i Europa (se vidare Sverige i Nato). 

Med Donald Trump tillbaka som president i USA hamnade Nato i okända vatten. Redan under sin första ämbetsperiod, 2017–2021, ifrågasatte Trump både Nato och de allierade i organisationen. Efter hans återkomst 2025 blev relationen mellan USA och övriga västländer – även inom ramen för Nato – allvarligt ansträngd då Trumpadministrationen tycktes ifrågasätta själva grundtanken med försvarsalliansen (se Nato efter millennieskiftet).

Nato – De första 50 åren

Försvarsalliansen Nato grundades strax efter andra världskriget då västländer, anförda av USA, hamnade i kallt krig med östeuropeiska stater som kontrollerades av Sovjetunionen. Under de första årtiondena byggdes organisationen upp och växte med nya medlemsstater. Sovjetunionens fall 1991 innebar att Nato hade överlevt sin ursprungliga motståndare och alliansen fick en ny orientering, med större fokus på krishantering och fredsbevarande insatser. År 1999 anslöts de första öststaterna: Polen, Tjeckien och Ungern.

Nato – Nato efter millennieskiftet

Vid millennieskiftet hade Nato inlett sin östutvidgning och fått en ny roll med hantering av säkerhetsutmaningar även utanför alliansens område. Efter attentaten mot USA i september 2001 deltog flera Natoländer i amerikanernas ”krig mot terrorn”. Därefter har utvecklingen i Georgien 2008 och i Ukraina från 2014 lett till att alliansen återigen har fokus på avskräckning och kollektivt försvar mot Ryssland.

Nato – Uppbyggnaden

Nato är en mellanstatlig organisation med en civil och en militär del. Den militära delen är underställd den civila, politiska delen. Det finns ett drygt 40-tal institutioner och organisationer som inom Nato ofta betraktas som ett tredje ben trots att de utgör stödfunktioner för antingen de civila eller de militära delarna, eller båda.

Natos struktur är komplex och består av en lång rad samverkande organ. Medlemsländernas nationella försvarsmakter utgör de enda militära resurserna, Nato har inga egna stridskrafter. De avgörande besluten om alliansens politik fattas i de civila organen.

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, där alla medlemsländer är representerade. Rådets ordförande är generalsekreteraren som också är Natos ansikte utåt. Posten innehas sedan oktober 2024 av Mark Rutte, tidigare premiärminister i Nederländerna.

Högsta militära organ är Militärkommittén, som lyder direkt under Nordatlantiska rådet och består av medlemsländernas försvarschefer. Natos militära struktur består i övrigt av två delar som benämns kommandostrukturen och styrkestrukturen.

Kommandostrukturen (NCS) är alliansens permanenta högkvarter och ledningsorgan. Här ingår två strategiska militärkommandon (ACO och ACT), ett operativt som finns i Belgien och ett som ansvarar för utveckling och utbildning, baserat i USA. Därutöver finns en rad underordnade högkvarter och förband.

Styrkestrukturen (NFS) är förband och högkvarter som medlemsländerna står för och som kan sättas in vid Natoinsatser.

NATOS CIVILA STRUKTUR

Medlemsstaterna utgör den högsta nivån i Nato. Alla medlemsländer har en permanent delegation, som leds av en ambassadör, vid alliansens högkvarter i Bryssel. Många partnerländer har också kontor i högkvarteret.

Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC) är alliansens högsta beslutsfattande organ. Inom rådet fattar medlemsländerna de övergripande besluten om alliansens politik och militära planering. Alla beslut fattas genom konsensus.

I frågor som rör kärnvapen överlåter NAC rådgivning, planering och beslut till Kärnvapenplaneringsgruppen (Nuclear Planning Group, NPG) som bildades 1966. NPG sammanträder periodiskt på försvarsministernivå. Alla länder utom Frankrike deltar i gruppen som är underordnad NAC. (Läs mer om Natos kärnvapen här.)

Generalsekreteraren är ordförande i både NAC och NPG. Av tradition besätts posten alltid av en europé. Generalsekreteraren har inga formella befogenheter att styra alliansens politik men är Natos talesman i kontakter med regeringar och medier. Mandatperioden är fyra år med möjlighet till förlängning.

Generalsekreteraren är chef för ett den internationella staben (International Staff, IS) i Bryssel. Runt 1 600 civilpersoner anställda arbetar där, samtliga från Natoländer.

Beslutsfattande inom Nordatlantiska rådet

Inom NAC sammanträder medlemsstaterna på tre olika nivåer. Natoambassadörerna möts vanligtvis minst en gång i veckan. Medlemsländerna träffas även på utrikesminister- eller försvarsministernivå ett par gånger om året. På den tredje nivån sammanträder medlemsländernas stats- eller regeringschefer. Dessa möts vanligen varje eller vartannat år.

Konsultationer spelar en viktig roll inom Nato eftersom besluten fattas enhälligt. Alla medlemmar har vetorätt, men vanligtvis löses eventuella meningsskiljaktigheter genom förhandlingar. Medlemsstaterna har dock möjlighet att reservera sig mot beslut de ogillar, och de kan också avstå från att delta i en viss verksamhet som beslutas av NAC.

Medlemsländerna har formellt samma dignitet i NAC, alla har en röst vid mötena. Detta gäller även länder som saknar egna militära styrkor men som ändå är fullvärdiga medlemmar av Nato, till exempel Island. USA har dock, som det politiskt och militärt mäktigaste landet, traditionellt haft störst inflytande. Under NAC finns ett nätverk av kommittéer, vilka behandlar förslag som sedan filtreras uppåt i systemet.

NATOS MILITÄRA STRUKTUR

Militärkommittén (Military Committee, MC) har i egenskap av högsta militära organ i uppgift att ge råd till Nordatlantiska rådet i militära frågor.

Militärkommittén består av medlemsländernas försvarsstabschefer. Island, som saknar ett eget militärt försvar, har en civil representant. På försvarsstabschefsnivå möts kommittén minst tre gånger om året. Försvarsstabscheferna utser i sin tur ställföreträdare som utgör kommitténs permanenta session vid Natohögkvarteret i Bryssel. Militärkommitténs ordförande är alliansens främsta militära företrädare och talesman i militära frågor.

Till sin hjälp har kommittén ett sekretariat, den Internationella militära staben (IMS) i Natohögkvarteret i Bryssel. Staben består av omkring 500 personer som till stor del är militära officerare.

Natos kommandostruktur

Natos kommandostruktur (Nato Command Structure, NCS) är alliansens övergripande befälsordning. Den består av två så kallade strategiska kommandon: huvudkommandot ACO som ansvarar för planering och utförande av Natoinsatser och ACT som ansvarar för utveckling, utbildning och framtida militära förmågor. 

ACO (Allied Command Operations) ansvarar för planering och utförande av alla militära Natoinsatser, inklusive övningsverksamhet, oavsett var de utförs. Dess högste befälhavare kallas Saceur (Supreme Allied Commander in Europe) – en post som traditionellt innehas av en amerikansk general eller amiral. Saceur är också chef för det amerikanska Eucom (United States European Command) i Stuttgart i Tyskland. Eucom leder de amerikanska styrkor som är stationerade i Europa.

ACO och Saceur har sitt högkvarter Shape (Supreme Headquarters Allied Powers Europe) nära Mons i Belgien. Därifrån utövas den högsta ledningen och planeringen av operationer som kollektivt försvar, avskräckning, krishantering, fredsfrämjande insatser och militära övningar med Natoförband på global basis.

ACT (Allied Command Transformation), det andra av de två strategiska kommandona vid sidan av ACO, ansvarar för utveckling, innovation, utbildning och omvandling av medlemsländernas militära förmågor och styrkor. ACT har sitt högkvarter i Norfolk i Virginia och leds av Sact (Supreme Allied Commander Transformation). Posten har besatts av en fransk officer sedan 2009, då Frankrike återinträdde i det militära samarbetet efter att ha stått utanför sedan 1966 (se De första 50 åren).

Under både ACO och ACT finns en rad underkommandon, läs mer här.

Natos styrkestruktur

Natos styrkestruktur (Nato Force Structure, NFS) består av nationella och multinationella förband och högkvarter, som medlemsländerna ställer till förfogande. I huvudsak har Nato inga egna militära resurser.

Ett undantag är luftövervakningsplan (Airborne Warning and Control System, Awacs) som tillkom på 1980-talet och ägs kollektivt av Nato. Awacs-planen är flygande radarstationer och ska ge en tidig varning i händelse av en attack. Nato har också gemensamt finansierade kommunikationssystem samt underrättelse- och övervakningskapacitet.

Fram till 2024 var insatsstyrkan NRF (Nato Response Force) alliansens största och viktigaste ”brandkårsstyrka” att sätta in i krishärdar. Efter en omorganisation 2024 har Nato nu i stället en ny multinationell högberedskapsstyrka, ARF (Allied Reaction Force) som kan sättas in med kort varsel och utföra en lång rad uppgifter. Den har inslag från alla försvarsgrenar.

Som ett svar på ökande aggression från Ryssland har Nato steg för steg stärkt sin närvaro längs den östra flanken. Det har skett genom etablering av multinationella bataljonsstridsgrupper, Forward Land Forces (FLF), bestående av roterande styrkor från olika länder. Var och en leds av en ramnation.

Natos nionde FLF inrättades i Finland 2026, med Sverige som ramnation (se även Sverige i Nato).

De fyra första inrättades enligt beslut 2016 och finns i Estland (ramnation Storbritannien), Lettland (Kanada), Litauen (Tyskland) och Polen (USA).

Efter den ryska storinvasionen 2022 fattades beslut om ytterligare fyra bataljonsstridsgrupper, i Bulgarien (ramnation Italien), Rumänien (Frankrike), Slovakien (från början Tjeckien, sedan 2024 Spanien) och Ungern (som också utgör ramnation).

Nato – Strategisk inriktning

Kärnan i Natos verksamhet är det försvarspolitiska samarbetet. Syftet är att bevara freden i det nordatlantiska området och att avskräcka från väpnade angrepp mot alliansens medlemmar. I takt med att hotbilden förändras uppdateras Natos mål i så kallade strategiska koncept.

Natos stadga, Atlantpakten, verkar under FN-stadgan, vilket medför ett krav på att konflikter i första hand ska lösas utan våld. Däremot tillåts medlemsstaterna agera militärt i självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51.

Om en medlemsstat i alliansen angrips ska de övriga medlemmarna, enligt artikel 5 i Natostadgan, uppfatta angreppet som ett angrepp på dem själva, och tillsammans slå tillbaka angreppet och återställa fred och stabilitet.

Hur medlemsländernas insatser ska se ut planeras i förväg i samråd med Natos militära och civila organ. Medlemmarna bestämmer själva i vilken utsträckning de vill bidra med militär eller civil hjälp. Insatserna påverkas bland annat av geografiska faktorer. Danska och tyska förband kan sättas in i både Tyskland och Danmark, medan få eller inga norska förband planeras att sättas in i Turkiet – framför allt av logistiska skäl. Inom Natos försvarsplanering är det i första hand USA, och i viss mån även Storbritannien och Frankrike, som får i uppdrag att sätta in egen trupp långt borta eftersom de är de enda Natoländer som har kapacitet för detta.

Artikel 4: samråd vid hot

Ett annat viktigt inslag är artikel 4, som stadgar att varje medlem har rätt att begära samråd vid känsla av hot från en yttre fiende. Den artikeln har åberopats nio gånger, dels av Turkiet med anledning av krigen i Irak och Syrien från 2003, dels av östeuropeiska länder med anledning av rysk aggression mot Ukraina från 2014. Senast det skedde var i september 2025 när Polen och Estland begärde samråd på grund av ryska kränkningar av luftrummet.

Under kalla kriget var den viktigaste arbetsuppgiften för Natos militära organ att planera för Natoländernas försvar mot ett angrepp från Warszawapakten. Efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och den ryska interventionen i Ukraina 2014 hamnade fokus åter på kollektivt försvar. Rysslands angrepp mot Ukraina 2022 har lett till höjd beredskap och förflyttningar av trupper, men Nato har gjort klart att man inte är part i konflikten eftersom Ukraina inte är medlem i försvarsalliansen.

Strategiska koncept

Medlemsländerna har ett särskilt system för hur samordningen och utbildningen av medlemmarnas försvarsmakter ska organiseras. Medlemsländernas regeringar enas först om vilken försvarsstrategi som ska användas. Detta strategiska koncept, NATO Strategic Concept, anger Natos mål och vilka medel som behövs för att uppnå dessa. Därefter följer en mer detaljerad planering under ledning av alliansens försvarsministrar. Här uppställs specifika mål för varje Natomedlems militära styrkor utifrån bland annat landets militära potential, ekonomiska styrka och geografiska storlek. De enskilda staternas mål sammanställs sedan i en gemensam plan (Nato Force Plan) som drar upp riktlinjer för utbildningen av militära förband. I takt med att den politiska och militära verkligheten förändras utvärderas och revideras planen.

Under det kalla kriget var alla strategiska koncept hemliga, men från 1991 gjordes de om till öppna dokument. Det strategiska konceptet som antogs 1991 var det första som inte utpekade någon specifik fiende. I stället poängterades att alliansen nu måste ha beredskap för många slags uppgifter – både avskräckning genom militärt försvar och fredsbevarande operationer. Samtidigt vidgades säkerhetsbegreppet.

Vid en uppdatering av det strategiska konceptet 1999 tonades renodlat militära hot ned ytterligare till förmån för andra hot mot säkerheten, till exempel miljöhot samt ekonomiska och politiska hot. Den kollektiva försvarskapaciteten var dock fortsatt viktig och man underströk att Natoländernas militära försvar skulle bestå av en blandning av konventionella styrkor och kärnvapen.

Relationen till FN

I Atlantpakten från 1949 står det att Natos medlemsstater inte ska använda våld på ett sätt som inte är förenligt med FN:s syften. Detta har traditionellt tolkats som att FN:s säkerhetsråd måste ge Nato ett klart mandat för uppgifter som ligger utanför rätten till kollektivt självförsvar, till exempel fredsframtvingande operationer.

Efter samarbetssvårigheter med Ryssland och Kina, som är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och har vetorätt där, beslöt Natoländerna 1999 att inte kräva FN-mandat för framtida fredsfrämjande operationer. I stället erkänns säkerhetsrådets primära ansvar för internationell fred och säkerhet och det sägs att Natos agerande ska ske i FN-stadgans anda.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 dominerades alliansens agenda av fredsfrämjande operationer, terroristbekämpning och insatser utanför Natoländernas egna territorier. Under lång tid stod den internationella insatsen i Afghanistan (se Fredsfrämjande operationer) i centrum för alliansens militära verksamhet. I motsvarande grad försvann intresset för de flesta former av planering för det territoriella försvaret av medlemsstaterna.

Nytt fokus på kollektivt försvar

I det strategiska koncept som antogs 2010 återkom en stark betoning på kollektivt, territoriellt försvar. Nato började också på nytt att planera för praktiskt militärt försvar av medlemsländerna och då särskilt de baltiska länderna samt Polen. Det ryska angreppet mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim 2014 uppfattades av flera Natoländer som ett direkt hot mot dem. Nato började därför samma år att genomföra en återförsäkringspolitik för att på olika sätt stödja dessa länder.

Det nya säkerhetsläget tvingade också Nato till förändringar inom sin ledningsstruktur. Bakgrunden var att man identifierat brister i alliansens logistiska förmåga. I ett hemligstämplat dokument som läckte ut 2017 skrev en general att Nato ”helt enkelt glömt hur man flyttar stora markstyrkor i Europa”. Beslut fattades om två nya kommandon (JFC Norfolk och JSEC, läs mer här) som skulle göra det lättare att snabbt flytta trupper över Europa och alliansens snabbutryckningsstyrka (NRF) utökades (se Uppbyggnaden). Dessutom inrättades stabsenheter i de baltiska länderna samt i Polen, Rumänien och Bulgarien.

Natos nuvarande strategiska koncept antogs i juni 2022. Säkerhetsläget hade förändrats radikalt under de tolv som gått sedan det föregående konceptet. Rysslands aggression i Ukraina 2014, följt av det fullskaliga kriget från 2022, innebar att det inte längre var fred i Europa. Samtidigt fanns terrorhotet kvar, auktoritära strömningar och politisk instabilitet hade ökat, och nya utmaningar som klimatförändringar och snabb teknisk utveckling krävde nya anpassningar. Nato har förstärkt både avskräckning och försvar och höjt beredskapen, och medlemsländerna satsar alltmer på sitt försvar. Nato upprätthåller en bred säkerhetsdefinition och fokuserar även på motstånd mot exempelvis hybridhot.

Klimatförändringarna ger ny spelplan

Den globala uppvärmningen som bland annat orsakar avsmältning av isarna har också förändrat spelkartan i Europa. Nya sjövägar öppnades och Arktis, med sina rika råvarutillgångar, har seglat upp som en ny strategisk front. Fokus på Arktis har inneburit en avsevärd uppgradering av Keflavikbasen på Island och 2018 höll Nato sin största övning sedan kalla krigets slut i trakterna. Trident Juncture 18, som övningen benämndes, var en artikel 5-övning där 50 000 man ingick från alla medlemsländerna samt från Sverige och Finland som då var partnerländer (se Sverige i Nato).

I februari 2026 lanserade Nato en ny mission, Arctic Sentry, för att förstärka säkerheten i Arktis och de nordligaste delarna av Europa. Elva Natoländer bidrar till Arctic Sentry med bland annat soldater och stridsflyg. Arctic Sentry leds från JFC Norfolk, samma kommando som Sverige lyder under.

Nato -Nato och Ryssland

Nato skapade efter kalla kriget olika former för samarbete med Ryssland men ömsesidig misstro lade hinder i vägen för ett verkligt närmande mellan parterna. Natos utvidgning österut, kriget i Georgien 2008, konflikten som bröt ut i Ukraina 2014 och fortsatta provokationer vid Östersjön gjorde att relationerna var usla redan innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina 2022.

Samarbetet med Ryssland prioriterades högt av Natoländerna efter kommunismens fall efter 1989 men blev inte särskilt framgångsrikt. En orsak var rysk misstro mot Natos avsikter. Utvidgning av Nato som kommit att omfatta de före detta Warszawapaktsländerna och sovjetrepublikerna ses i Moskva som ett hot mot ryska säkerhetsintressen.

Ryssland gick år 1994 formellt in i Partnerskap för fred (PFF), det vill säga det samarbetsorgan som Nato skapat för länder i den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE som inte är medlemmar i alliansen (se De första 50 åren). Det dröjde emellertid ända till 2007 innan det ryska parlamentet hade ratificerat avtalet, vilket illustrerade den ryska tveksamheten gentemot Nato.

Efter segslitna förhandlingar undertecknades också ett särskilt samarbetsavtal, NATO-Russian Founding Act, mellan Ryssland och Nato i maj 1997. I avtalet uttalade Nato bland annat att alliansen under de rådande omständigheterna inte tänkte placera ut vare sig kärnvapen eller trupp i nya medlemsländer. År 2002 etablerades Nato-Rysslandsrådet som bland annat skulle hantera nedrustningsfrågor, terroristbekämpning, kamp mot narkotikasmuggling samt systemanpassning och samövningar som områden för samarbete.

Under 2007 försämrades relationen mellan USA och Ryssland kraftigt i samband med USA:s planer på att placera ut ett försvar mot ballistiska robotar i Polen och Tjeckien. Avsikten var att skydda Europa mot attacker från Iran och från internationella terrorister, men utplaceringen skulle samtidigt rubba den militära maktbalansen mellan Natoländerna och Ryssland. Moskva protesterade kraftfullt och hotade med motåtgärder, och projektet stoppades 2009 av president Barack Obama.

Andra trätoämnen var frågan om Kosovos självständighet som Ryssland motsatte sig och Natos fortsatta utvidgningsplaner.

Klyftan vidgas

Relationerna försämrades ytterligare under Georgienkriget 2008, då Ryssland skickade trupper till stöd för utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Dessa händelser ägde rum mot bakgrund av att Georgien ville försöka ansluta sig till Nato. Natoländerna och en stor del av världen fördömde kraftigt Rysslands agerande, även om Georgien fick skulden för själva krigsutbrottet. Ryssland argumenterade att de båda republikerna hade samma rätt till självständighet som västländerna hävdat för Kosovos del.

Under 2009 förbättrades relationerna med Ryssland på initiativ av USA:s då nyvalde president Barack Obama (reset-politiken). Nya nedrustningsförhandlingar ledde till ett avtal som reducerade antalet kärnvapenbärande med hälften. Inom Nato-Rysslandsrådet togs flera initiativ för samarbeten kring bland annat terroristbekämpning, samt avtal om Natotransporter via Ryssland till trupperna i Afghanistan.

Men en ny kil slogs in i relationen i samband med Libyeninsatsen då en Natoledd styrka ingrep för att skydda civilbefolkningen under det dåvarande upproret mot landets regering (se Fredsfrämjande operationer). Ryssland avstod från att i FN:s säkerhetsråd lägga in veto mot operationen, men efteråt kritiserade Ryssland insatsen för att ha varit för offensiv och överskridit FN:s mandat.

Tillbaka till ruta ett

Rysslands ingripande i Georgien sommaren 2008 gav upphov till en diskussion i Baltikum om huruvida Natotrupp borde stationeras permanent i de baltiska länderna för att möta ett eventuellt ryskt hot. Frågan fick förnyad aktualitet våren 2014 då Ryssland i strid mot folkrätten annekterade ukrainska halvön Krym (Krim) och krig utbröt i Ukraina mellan regeringen i Kyjiv (Kiev) och proryska separatister – stödda av rysk trupp – i östra delen av landet.

Rysslands uppenbara strategi att destabilisera östra Ukraina väckte oro för rysk aggression bland Natos medlemmar i Öst- och Centraleuropa. Framför allt Polen och Litauen begärde omgående hjälp. USA lovade stöd till alliansens medlemmar men påpekade att någon militär hjälp inte kunde skickas till Ukraina, eftersom landet står utanför Nato och därmed inte omfattas av det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i Natostadgan.

Spänningen mellan Ryssland och väst innebar för Natos del att tyngdpunkten skiftade från internationella insatser till kollektivt försvar. Natofördragets artikel 5 kom åter i förgrunden för alliansens samarbete.

Nato avbröt alla samarbeten med Ryssland 2014 och ökade sin närvaro i Östersjön, i de baltiska staterna och i Polen, Bulgarien och Rumänien. Samma år beslutade medlemsländerna att förstärka den gemensamma insatsstyrkan och inrätta en spjutspetsstyrka som skulle kunna sättas in inom 48 timmar (se Uppbyggnaden). Vid toppmötet 2016 var det dags för nästa steg: att placera multinationella bataljonsstridsgrupper om cirka 1 000 man vardera på plats i de tre baltiska staterna och i Polen. Vid nästa toppmöte 2018 beslutade man att inrätta två nya kommandon i syfte att snabbt kunna förflytta trupp över Europa och hålla sjövägarna mellan USA och Europa öppna (se Uppbyggnaden). Samma år lanserade Nato dessutom ett nytt koncept: 30-30-30 som i 30 bataljoner, 30 flygskvadroner och 30 fartyg som ska kunna sättas in som förstärkning mot rysk aggression inom 30 dagar. Initiativet fick namnet NATO Readiness Initiative.

Parallellt med uppbyggnad av nya strukturer ökade Nato den militära övningsverksamheten i Europa. Under 2014–2015 genomfördes stora övningar i bland annat Östersjön och Medelhavsområdet i syfte att öva det kollektiva försvaret. År 2018 deltog 50 000 man från alla medlemsländer samt från Sverige och Finland i den största övningen sedan kalla krigets slut (se Sverige i Nato). Det stod relativt klart att övningarna i huvudsak innebar förberedelser för att möta ett potentiellt ryskt angrepp mot något mindre Natoland. 

Ryska provokationer

Åtskilliga ryska provokationer har ägt rum i Östersjöregionen sedan 2008. En av de mest kända är när ryska bombflyg simulerade anfall mot Stockholm påsken 2013 (se Sverige i Nato). Attackövningar mot bland annat Öland och Bornholm har förekommit, liksom upprepade kränkningar av den finländska gränsen. Flera av Natos länder har utsatts för påverkansoperationer och cyberattacker österifrån och ryskt stöd till populistiska rörelser har visat sig vara en effektiv metod för att sätta alliansens demokratier i gungning.

Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 innebär att ett helt nytt kapitel skrivs i fråga om säkerhetspolitiken i Europa. Som en direkt följd av invasionen fick Ryssland två nya Natomedlemmar i sitt grannskap: Finland med sin drygt 130 mil långa landgräns mot Ryssland (2023) och Sverige på andra sidan Östersjön (2024).

I september 2025 utsattes Natoländer för ryska provokationer på en ny nivå. Ett stort antal drönare sändes in över Polen, varav flera sköts ned, och tio dagar senare kränktes Estlands luftrum av ryska stridsflygplan. Misstänkta eller bekräftade kränkningar förekom också över Rumänien, Danmark, Norge, Finland, Lettland och Litauen. I både Danmark och Norge fick flygplatser stängas av säkerhetsskäl.

Ryssland har också pekats ut som ansvarigt för ett attentatsförsök i augusti 2026, då en sprängmedelsbestyckad drönare upptäcktes på flygplatsen i Leipzig. Flygplatsen används till stor del av ukrainska fraktflygplan och är en viktig knutpunkt för Nato.

Nato – Sverige i Nato

Både de svenska partierna och svenskarna i gemen har länge varit delade i synen på ett svenskt Natomedlemskap, men Rysslands storskaliga invasion av Ukraina ledde till att Sverige hastigt ansökte om medlemskap och blev försvarsalliansens 32:a medlem i mars 2024.

När det säkerhetspolitiska läget i världen ändrades efter kalla krigets slut och vid Sveriges EU-inträde 1995 utlöstes en flerårig debatt om svensk säkerhetspolitik. Olika utredningar visade att Sverige under stora delar av efterkrigstiden haft ett omfattande inofficiellt samarbete med vissa Natostater. Fasta kommunikationer med en del Natostaber byggdes upp och ett antal svenska militära flygfält anpassades för att kunna ta emot Natos bombplan. I maj 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred (PFF), det vill säga Natos samarbetsavtal för länder i Europa som står utanför Nato (se De första 50 åren). Sverige deltog aktivt i PFF-verksamheten och svenska förband stod under direkt Natobefäl i alla Natos stora fredsbevarande operationer, bland annat i Kosovo, Afghanistan och Libyen. Samarbetet innebar att PFF-systemets försvarsplaneringsprocess integrerades i den svenska nationella försvarsplaneringen och att det svenska försvaret successivt införde Natostandard. Svenska officerare utplacerades vid flera av Natos viktigaste militära högkvarter och en svensk Natoambassad upprättades i anslutning till högkvarteret i Bryssel.

Närmare Nato

Efter Rysslands krig med Georgien 2008 försämrades säkerhetsläget i Östersjöregionen. Påsken 2013 drabbades svenska försvaret av en chockartad upplevelse när ryska bombplan simulerade attack mot mål i Stockholm. Eftersom de svenska piloterna hade påskledigt fick danska piloter från Natos bas i Litauen komma till undsättning. Denna händelse, liksom den ryska illegala annekteringen av Krym (Krim) i Ukraina 2014, förde åter frågan om ett svenskt Natomedlemskap högt upp på agendan i den svenska debatten. Samtidigt var Sveriges och Finlands strategiska placering invid Östersjön av stort intresse för Nato. Men den svenska opinionen kring ett svenskt Natomedlemskap var splittrad och Moskva hade vid flera tillfällen hotat om att vidta militära åtgärder om Sverige gick med i Nato.

Lösningen blev ett nytt program för utvidgat samarbete som Nato införde 2014 med sina mest närstående partner: Enhanced Opportunities Program, EOP (se Nato efter millennieskiftet). Detta gavs till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland samt Jordanien, Georgien och Australien.

Inom ramen för EOP fördjupade Sverige och Nato sin militära samarbetsförmåga och politiska dialog samt genomförde gemensamma övningar. Sverige och Finland deltog 2018 tillsammans med alla andra medlemsländer i den största övningen sedan kalla kriget. Övningen pågick i Norge och innebar att flera länder förflyttade trupper över Sverige. 

Den svenska opinionen

Fyra av riksdagens åtta partier (Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna) hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap redan före den ryska invasionen i februari 2022. Kort efter invasionen öppnade Sverigedemokraterna upp för medlemskap relativt kort invasionen och efter nära tre månader av intensiv debatt tog Socialdemokraterna ställning för att Sverige skulle ansöka om medlemskap. I maj samma år lämnade regeringen in ansökan om medlemskap i försvarsalliansen, samtidigt som Finland. 

Många Natoföreträdare spådde att Sveriges ansökan, liksom Finlands, skulle komma att godkännas mycket snabbt eftersom länderna redan hade ett nära samarbete med Nato. Men Turkiet satte käppar i hjulet och anklagade framför allt Sverige för att utgöra en fristad för terrorister. Vid ett Natotoppmöte i början av juli hade tvisten bilagts tillräckligt för att försvarsalliansen formellt skulle bjuda in båda länderna att bli medlemmar. Men klartecknet var också tvunget att godkännas av samtliga medlemsländers parlament innan ett medlemskap kunde bli ett faktum. Det skulle visa sig att Turkiet höll fast vid sina invändningar mot Sverige, och att även Ungern hakade på. Däremot godkändes Finlands medlemskapsansökan och i april 2023 blev landet Natos 31:a medlemsstat.  

Först i januari 2024 kom det slutgiltiga godkännandet också för Sverige i Turkiet, och en månad senare följde Ungern efter. Den 7 mars blev Sverige alliansens 32:a medlemsland och den svenska flaggan kunde hissas utanför Natos högkvarter.

Sverige placerades först under Natos operativa högkvarter i Nederländerna (JFC Brunssum) men flyttades i december 2025 över till högkvarteret i Virginia (JFC Norfolk) på USA:s östkust, tillsammans med Finland och Danmark. (Läs mer om Natos operativa underkommandon här.)

Aktiv roll

Under den korta tiden som medlem har Sverige skjutit till betydande militära resurser för att uppfylla sin del av försvaret av det nordatlantiska området. Redan i januari 2025 landsteg 600 svenska soldater i Lettland för att ingå i Natos multinationella brigad i syfte att avskräcka Ryssland från att angripa landet. Svenska Gripen-plan deltar i skyddet av det baltiska luftrummet genom Natooperationen Baltic Air Defence. Gripen-plan har även satts in över Polen och våren 2026 fick Skaraborgs flygflottilj, F7, ansvaret för att planera, organisera och genomföra det svenska bidraget till Natos incidentberedskap på Island med sex svenska Gripen-plan. 

Nato har sedan 2016 etablerat särskilda stridsgrupper i åtta länder vid alliansens östra flank (Forward Land Forces, FLF, se även Uppbyggnaden). Sverige leder den nya nionde markstyrkan som ansvarar för Finland. Den multinationella staben är placerad i Rovaniemi och den svenska styrkan finns vid I19 i Boden. Runt 600 svenska soldater står under Natobefäl och vid behov kan styrkan utökas till 1 200 personer.  Även marinen förändras för att möta Natos behov. Utöver att försvara den svenska territorialgränsen är uppdraget nu att tillsammans med allierade kontrollera Östersjön och förhindra ryska störningar av sjöfart och viktiga transporter av mat, varor och trupper till och från Natoländerna. För att klara det utökade uppdraget i Östersjön och i Nordatlanten har regeringen bland annat beslutat att köpa fyra nya fregatter från Frankrike, med leverans från 2030. Som fullvärdig medlem ingår Sverige i Natos gemensamma kärnvapenplanering (Nuclear Planning Group, NPG) och deltar i den årligen återkommande kärnvapenövningen Steadfast Noon.

Som en konsekvens av Rysslands krig mot Ukraina samt medlemskapet i Nato har försvarsbudgeten höjts kraftigt. Budgeten hamnade 2026 på 175 miljarder kronor, 2021 låg den på 66 miljarder. Dagens försvarsutgifter på 2,8 procent av BNP väntas utökas till 3,5 procent år 2035.

Nato – Samarbete med EU

Nato är den enda organisation i Europa som i dag kan ställa upp stora militära styrkor och genomföra större komplicerade internationella operationer. Därför har EU, som saknar egen militär organisation, stort behov av att kunna samarbeta med Nato.

På grund av bristen på resurser inom EU för militär verksamhet är det praktiskt att låta EU använda Natoresurser. Det skedde också 2003, när EU tog över en mindre Natooperation i Nordmakedonien och utnyttjade Natos militära ledningsresurser. När EU tog över i Bosnien 2005 uppstod ett liknande förhållande i en betydligt större insats.

EU:s förhållande till Nato har varit kontroversiellt, eftersom vissa av EU:s medlemsländer länge velat se ett autonomt EU som klarar av att genomföra operationer utan Natostöd. Frågan ställdes på sin spets under våren 2003, då Belgien, Frankrike, Tyskland och Luxemburg genomförde ett separat toppmöte och föreslog att EU skulle få ett eget militärt högkvarter med förmåga att leda förband. Förslaget, som kom till under den stora splittringsvåg som Irakkriget orsakat (se Nato efter millennieskiftet), föll dock senare. Det ersattes av en konstruktion där EU som sådant har en grupp stabsofficerare placerade vid det högkvarter som understödjer den högste befälhavaren för Natos alla operationer. Utvecklingen sedan 2011, när Libyenkriget tydligt visade att endast Nato rent praktiskt kunde hantera en så komplex operation (se Fredsfrämjande operationer), innebar dock att de flesta av de röster som tidigare ville se ett militärt autonomt EU tystnade. Den franska återintegrationen i Natos militära kommandostrukturer 2009 bidrog också till detta.

Likaså innebar reaktionerna på Rysslands annektering av ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 och striderna i östra Ukraina att en arbetsfördelning kom till stånd. EU hanterade de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland medan Nato stod för den militära avskräckningsförmågan och det militära skyddet av medlemmarnas territorier. Därefter fördjupades samarbetet mellan EU och Nato, särskilt i frågor som hybridpåverkan och cybersäkerhet. Rysslands storinvasion av Ukraina 2022 har därefter inneburit ett helt nytt läge för både EU och Nato.

Samtidigt har diskussionen om Europas försvarsförmåga aktualiserats av krav från USA:s president Donald Trump på att européerna i större utsträckning står för sitt eget försvar. Trumps oförutsägbarhet och hot om att dra tillbaka amerikanska trupper har bidragit till att inte minst Frankrikes president Emmanuel Macron talar om att Europa behöver stärka sin ”strategiska autonomi”.

Natoländerna har också utvecklat samarbetsformer med flera andra regioner. Sedan många år existerar den Medelhavsdialogen, där Nato och länderna kring Medelhavet (bland annat nordafrikanska stater) diskuterar gemensamma frågeställningar. Genom engagemanget i Natos Afghanistaninsats fick också länder som Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea tätare förbindelser med alliansen. Denna utveckling var inte helt okontroversiell inom alliansen då vissa medlemsländer hävdade att Nato drevs för långt från sin ordinarie uppgift. Inrättandet av ett nytt samarbetsprogram 2014 för särskilt viktiga partner, EOP, kan möjligen ses som ett svar på kritiken. Detta gavs endast till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland, Jordanien, Georgien och Australien (se även Nato efter millennieskiftet samt Sverige i Nato). Därmed satte Nato en begränsning för sina egna globala ambitioner.

Efter Sveriges inträde i Nato 2024 står bara fyra av EU:s 27 medlemländer utanför försvarsalliansen (Cypern, Irland, Malta och Österrike).

Nato – Fredsfrämjande operationer

Militära aktioner av annat slag än traditionellt försvar av det egna landets gränser var länge omstridda inom Nato. Från amerikanskt håll riktades det under 1990-talet ibland kraftig kritik mot fredsbevarande operationer, vilket grundade sig på en önskan att landet skulle slippa bli inblandat i europeiska kriser och krig som inte direkt rörde Nato. Inställningen kom att förändras och Natos strategiska koncept från 1999 visade att intresset för fredsbevarande och fredsskapande operationer hade ökat.

Ett konkret uttryck för medlemsländernas ökade intresse för krishantering var Natos insatser i kriget i det forna Jugoslavien i början av 1990-talet.

Nato engagerade sig i konflikten 1992, då organisationen började kontrollera att FN:s handels- och vapenhandelssanktioner mot Serbien och Montenegro efterlevdes. Fram till 1996 övervakade Natos örlogsfartyg sjöfarten i Adriatiska havet.

Från 1992 började Nato även flygbevaka Bosnien, bland annat för att skydda FN-personalen i den fredsbevarande styrkan Unprofor (United Nations Protection Force). Från 1994 blev Nato alltmer indraget i konflikten, och i december 1995 fick alliansen ledningen för en internationell styrka som skulle se till att det fredsavtal som undertecknats efterlevdes. Styrkan Ifor (Implementation Force) var den första Natostyrka någonsin som utplacerades utanför ett Natoland. I styrkan på närmare 60 000 man ingick även förband från 16 stater som inte var Natomedlemmar – bland dem Ryssland och Sverige.

Till skillnad från Unprofor var Ifor en tungt beväpnad styrka med såväl stora pansarförband som kvalificerat flygunderstöd. Den hade också helt andra och effektivare regler vad gällde att bekämpa överträdelser mot fredsavtalet. Allt detta gjorde att Ifor i stort sett lyckades uppnå flera av fredsavtalets mål under 1996.

I november 1996 beslöt FN och Nato att en uppföljningsstyrka till Ifor behövdes. En ny, betydligt mindre, Natoledd truppstyrka Sfor (Stabilisation Force) på drygt 30 000 man från ett 30-tal stater upprättades. 

I början på 2005 ersattes Sfor av EU-styrkan Eufor som leds från Natohögkvarteret men som i sig är en EU-styrka, med FN-mandat. Styrkan bestod från 2012 av cirka 600 man men efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utökades den till drygt 1 100 man.

Kosovo

Bakgrunden till Natos ingripande i Kosovo var att den till övervägande delen albanska befolkningen i den serbiska provinsen under lång tid hade förtryckts i ett samhälle där serber innehade alla viktiga poster inom till exempel polis och förvaltning. Detta ledde till allt mer omfattande oroligheter och aktioner genomförda av kosovoalbansk gerilla under 1999–2000 samt ökade krav på kosovoalbansk självständighet.

I syfte att genomdriva ett fredsavtal och att sätta stopp för övergreppen mot albanerna i Kosovo inledde Natoländerna ett militärt anfall genom flygangrepp mot Serbien, Montenegro och serbiska mål i Kosovo i mars 1999. Anfallet, som inte var sanktionerat av FN:s säkerhetsråd, riktades mot militära och civila mål som ansågs vara betydelsefulla för den serbiska krigsförmågan.

Ett första resultat blev att serbiska förband och grupper skyndade på fördrivningen av albaner från Kosovo. Inom ett par månader hade hundratusentals albaner samlats i primitiva flyktingläger utanför Kosovo. Nato fortsatte emellertid en kontinuerlig flygbombningskampanj.

Sommaren 1999 tvingades Serbiens ledare Slobodan Milošević gå med på en internationell fredsplan, som bland annat innebar ett totalt tillbakadragande av serbiska styrkor från Kosovo, insättandet av en internationell, Natodominerad fredsbevarande styrka där även ryska trupper ingick samt ett återbördande av de fördrivna kosovoalbanerna.

En resolution röstades också igenom i FN:s säkerhetsråd som folkrättsligt godkände och satte upp ramarna för en multinationell fredsbevarande styrka Kfor (Kosovo Force) som Nato fick i uppdrag att leda.

Styrkan hade som mål att upprätthålla ordning i provinsen, att övervaka efterlevandet av fredsavtalet, att avväpna den kosovoalbanska gerillan samt att assistera den FN-beskickning Unmik (United Nations Mission in Kosovo) som har till uppgift att bygga upp Kosovo efter kriget. År 2000 omfattade Kfor cirka 50 000 soldater från alla de då 19 Natoländerna och ett 20-tal andra, däribland Sverige och Ryssland. På grund av kvardröjande spänningar mellan Kosovos folkgrupper och FN-beskickningens brist på civila poliser tvingades Kfor med varierande framgång att också agera poliskår i den härjade provinsen.

Den politiska processen rörande Kosovos framtida status löstes bara till en del under 2008, när Kosovo förklarade sig självständigt. Många stater erkände Kosovo som självständig stat, däribland USA och Sverige, men både Nato och EU var som organisationer splittrade i frågan. Ryssland och Serbien, som inte erkänt självständigheten, har velat föra upp fallet i FN som ett brott mot internationell rätt. Kosovo har erkänts av över 100 länder, men inte av alla Natoländer.

Afghanistan

I Afghanistan tog Nato i augusti 2003 över ansvaret för Isaf (International Security Assistance Force) som skapats som en FN-styrka 2001 efter talibanregimens fall. Dess syfte var från början att skydda den afghanska interimsregeringen och FN-personalen på plats i Afghanistan.

Isafs huvuduppgifter var dels att bistå den lagliga, valda afghanska regeringens militära och polisiära insatser, dels att på olika sätt hjälpa till att bygga upp det krigshärjade landet. Isaf verkade till en början bara i huvudstaden Kabul men från 2003 till och med 2006 ökades Isafs ansvarsområde successivt till att täcka hela Afghanistans territorium. Isaf (och därmed Nato) tog på så sätt över merparten av krigföringen mot talibanerna och andra rebellgrupper.

Afghanistaninsatsen mötte stark kritik från många håll. Bland annat kritiserades den amerikanska strategin direkt efter 11 september-attacken. Strategin inriktades enbart på att jaga al-Qaidaoch bekämpa talibanerna, utan hänsyn till den afghanska befolkningens behov av säkerhet och utveckling. I kombination med en rad misstag och övergrepp som drabbade civilbefolkningen, skapades stor misstro mot de internationella trupperna, i synnerhet de amerikanska.

En ny strategi för Afghanistan, framtagen av USA under president Barack Obama, antogs 2009. Den gick ut på att kraftigt öka den militära insatsen för att tränga undan och försvaga talibanerna samtidigt som man i hög takt skulle bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna (armé, polis och underrättelseorganisation). Tanken var att successivt lämna över ansvaret för säkerheten till de inhemska säkerhetsstyrkorna så att större delen av de utländska trupperna skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan 2014.

I början av maj 2012 träffade Barack Obama och den afghanska regeringen en överenskommelse om framtida amerikanskt stöd efter år 2014.

Beslutet att dra sig tillbaka och lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna 2014 hade effekten att flera länder började betrakta uppdraget som mer eller mindre och slutfört och beslutade sig för att åka hem tidigare Det lade en större börda på dem som stannade kvar, framför allt USA, och skapade vissa slitningen inom alliansen.

De sista av USA:s trupper drogs under kaotiska förhållanden tillbaka sommaren 2021.

Irak

Nato deltog inte som organisation i det USA-ledda anfallet mot Irak 2003, men Nato gav visst stöd, bland annat satellit- och kommunikationsstöd, till polska förband som ansvarade för ett större område i Irak. Efter kriget engagerade sig Nato i begränsad utsträckning i Irak. På begäran av den nya irakiska interimsregeringen skickade alliansen i augusti 2004 en mindre insats till landet. Nato training implementation mission in Iraq (NTIM-I), bestående av cirka 300 personer, hade som huvuduppgift att utbilda irakiska militära förband och säkerhetsstyrkor så att dessa på sikt skulle kunna överta ansvaret för säkerhet och ordning i det krigsdrabbade och splittrade landet.

Libyen

I början av 2011 flammade det upp oroligheter i Libyen på en nivå som påminde om ett inbördeskrig. Den libyska regimen ledd av Muammar Gaddafi svarade på detta med militära anfall mot civila mål där regimmotståndare befann sig. FN:s säkerhetsråd samlades och för att hindra den libyska regimen från att genomföra flygangrepp mot sin egen befolkning antog rådet en resolution om inrättande av en flygförbudszon över större delen av Libyen. Resolutionen gav medlemsstaterna att med ”alla nödvändiga medel” skydda Libyens civila.

Två dagar senare började flygstridskrafter från ett tiotal länder, i huvudsak Natomedlemmar men även till exempel Qatar, att bekämpa den libyska regimens militära installationer. Operationerna skedde först under ledning av Storbritannien och Frankrike, med USA i en tung bakgrundsroll, men efter några dagar gick ansvaret för den militära ledningen över till Nato. Totalt deltog 19 länder: 15 av dem tillhörde Nato, de övriga var förutom Qatar också Förenade arabemiraten, Jordanien och Sverige. Ett viktigt Natoland, Tyskland, hade lagt ner sin röst i FN:s säkerhetsråd när FN-resolutionen 1973 röstades igenom, och vägrade också att på något sätt delta i operationen.

Ryssland lade också ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vid resolutionsomröstningen, i likhet med Kina. Det tolkades emellertid som en positiv signal, eftersom Ryssland (och Kina) har vetorätt i säkerhetsrådet och därmed skulle kunna ha stoppat resolutionen i sin helhet. Rysslands agerande uppfattades därför av Nato som ett tyst godkännande av operationen.

Stridigheterna på marken fortsatte i flera månader och avstannade i slutet av oktober när Gaddafi dödades av libyska oppositionsgrupper. Under hela den tid som stridigheterna pågick leddes koalitionens militära verksamhet av Natos ledningsstaber i Italien och Tyskland, med betydande hjälp från amerikanska staber. Sverige deltog med åtta stridsflygplan som i huvudsak hade spaningsuppgifter under operationen.

Initialt sågs operationen i Libyen som en stor framgång för Nato: man hade visat att organisationen är den enda i världen (förutom den amerikanska försvarsmakten) som kan genomföra komplexa, storskaliga och multinationella operationer långt från de egna ländernas militära baser. De inrikespolitiska problemen i Libyen löstes emellertid inte med störtandet av Gaddafi, och det faktum att landet fortfarande är svårt splittrat och saknar en fungerande nationell regering har negativt påverkat hur operationen uppfattats i efterhand.