Nato

Nato – Inledning

Nato är både en politisk organisation och en militär försvarsallians. När alliansen bildades 1949 bestod den av tio västeuropeiska stater samt USA och Kanada. I dag har Nato 32 medlemsländer sedan Finland och Sverige anslutits. USA har tidigare haft en självklar och dominerande roll inom Nato men i och med Donald Trumps återkomst som president har försvarsalliansen satts i gungning.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (North Atlantic Treaty Organization, Nato) bildades efter andra världskriget när spänningarna mellan västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen blev allt tydligare (se Framväxten).  

Nordatlantiska fördraget, som utgör Natos grundstadga, pekar inte uttryckligen ut någon fiende. Men dess ursprungliga syfte var att hindra Sovjetunionen från att utvidga den kommunistiska maktsfären i Europa. Natoländernas samordning av västliga, framför allt militära, resurser skulle avskräcka östblocket från väpnade angrepp. Om en medlemsstat ändå anfölls skulle Nato kollektivt komma till dess försvar inom det nordatlantiska området. Det kollektiva försvaret utgör fortfarande grunden för Nato.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 och det kalla krigets slut ställdes Nato inför nya former av hot. Försvarsalliansen tog på sig nya uppgifter, till exempel fredsbevarande och fredsskapande insatser i före detta Jugoslavien och i Afghanistan. Samarbetet med Ryssland prioriterades högt av Natoländerna men det blev av olika skäl aldrig särskilt framgångsrikt. Ryssland motsatte sig att Nato öppnade sina dörrar för länder i det forna sovjetdominerade östblocket.

Rysk aggression

Rysslands annektering av ukrainska halvön Krym (Krim) våren 2014 och angrepp mot ukrainskt territorium i öster innebar ett nytt strategiskt läge med förnyat fokus på Europa och ursprungsuppgiften kollektivt försvar. Samarbetet med icke-medlemmar som Sverige stärktes och Nato placerade för första gången trupper i de baltiska staterna och i Östeuropa.

Efter Rysslands storoffensiv som inleddes i februari 2022 slöt Nato upp bakom Ukraina och fördömde kraftfullt den ryska aggressionen. Alliansen har liksom enskilda Natomedlemmar bistått Ukraina med omfattande stöd i form av pengar, vapen och underrättelsesamarbete.

Med Donald Trump tillbaka som president i USA hamnade Nato i okända vatten. Redan under sin första ämbetsperiod, 2017–2021, ifrågasatte Trump både Nato och de allierade i organisationen. Efter hans återkomst 2025 blev relationen mellan USA och övriga västländer – även inom ramen för Nato – allvarligt ansträngd då Trumpadministrationen ifrågasatte själva grundtanken med försvarsalliansen. Men när Natoledarna vid ett toppmöte i juni 2025 enades om en historiskt stor höjning av försvarsanslagen var enigheten god och ordningen tycktes återställd (se Framväxten).

Historiskt sett har Nato varit en framgångsrik allians. Det finns få, om ens några, liknande exempel på allianser som fungerat och utvecklats så länge som Nato.

Sveriges roll

Sedan 1990-talet har Sverige deltagit med styrkor i Natos fredsbevarande insatser. År 2014 knöts Sverige närmare Nato genom en ny form av samarbetsavtal för särskilt utvalda partner. Det innebar bland annat att Sverige 2018 deltog i den största Natoövningen sedan kalla krigets slut, på norsk mark. Frågan om en svensk medlemsansökan väcktes redan i december 2021 då Moskva framförde krav på vetorätt i fråga om vidare utvidgning av Nato samtidigt som stora ryska trupper samlats vid den ukrainska gränsen. I och med det storskaliga ryska anfallet mot Ukraina 2022 fick frågan högsta aktualitet.

Bara tre månader senare, i maj 2022, ansökte både Sverige och Finland om medlemskap i försvarsalliansen. Ett anslutningsprotokoll skrevs vid Natos toppmöte i Madrid i juli. Men ett medlemskap blir inte av förrän samtliga Natomedlemmars parlament har ratificerat ansökningarna. Både Turkiet och Ungern drog ut på godkännandet av Sverige och först den den 7 mars 2024 var det svenska medlemskapet ett faktum. För Finlands del var processen klar nästan ett år tidigare, i april 2023.

Både Sverige och Finland fattade beslut om att söka medlemskap som en direkt följd av Rysslands fullskaliga invasion, som drastiskt förändrade det säkerhetspolitiska läget i Europa (se vidare Sverige och Nato). 

Nato – Framväxten

Grunden för Nato lades under åren strax efter andra världskriget. De allierades seger över Nazityskland förvandlades snabbt till ett kallt krig mellan västländerna, anförda av USA, och östländerna som kontrollerades av Sovjetunionen.

I mars 1948 slöt fem länder i Västeuropa (Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien) en pakt om gemensamt självförsvar och utökat ekonomiskt samarbete, Brysselpakten. För USA var Brysselpakten ett tecken på att länderna var beredda att gemensamt söka en lösning på sina säkerhetsproblem, vilket var en förutsättning för amerikanskt engagemang i Europas framtida säkerhet. Sovjetunionen uppfattade pakten som ett hot.

I slutet av 1948 förhandlade Brysselpaktsstaterna med USA:s och Kanadas regeringar om att ta med dessa i ett utvidgat försvarssamarbete. Nordatlantiska fördraget (North Atlantic Treaty). Danmark, Island, Italien, Norge samt Portugal inbjöds också att delta. I och med att fördraget undertecknades bildades Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato. På svenska kallas fördraget ofta Atlantpakten, ett begrepp som ibland även används som en synonym till Nato snarare än till fördraget.

Trots sovjetiska påtryckningar för att förhindra avtalet kunde Atlantpakten undertecknas av de tolv staternas representanter vid ett möte i Washington den 4 april 1949.

Genom Atlantpaktens femte paragraf, den så kallade artikel 5, förband sig staterna att betrakta ett väpnat angrepp mot någon av dem som ett angrepp mot dem alla. Vidare drog Atlantpakten upp riktlinjer för samarbetsområden som inte var direkt knutna till försvarssamarbetet. Staterna skulle förbättra sina inbördes ekonomiska relationer, bygga upp demokratiska institutioner och på det viset bidra till en fredlig världsordning.

Huvudkommando i Europa

Då det kommunistiska Nordkorea invaderade Sydkorea 1950 drog alliansstaterna genast paralleller till risken för sovjetiska hot mot Europa. Därför beslutade man att ge alliansens organisation, som hittills bara hade bestått av det Nordatlantiska rådet (NAC), en fastare utformning. General Dwight D Eisenhower (allierad överbefälhavare under andra världskriget, senare USA:s president) utsågs till högste befälhavare för det europeiska huvudkommandot, det vill säga de allierade styrkor som skulle försvara Europa. Dessa fick våren 1951 ett permanent högkvarter utanför Paris. Hit lokaliserades även hela Natos högkvarter 1952 och britten Hastings Ismay blev den första generalsekreteraren. Samma år upptogs Turkiet och Grekland i alliansen.

För att stärka alliansen mot Sovjetunionen ansåg USA att det dåvarande Västtyskland borde få bidra till Natoförsvaret med egna militära styrkor. I maj 1955 blev Västtyskland formellt medlem i Nato.

Nio dagar senare undertecknade Sovjetunionen en försvarsallians, Warszawapakten, tillsammans med Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. Därmed cementerades Europas delning och det så kallade kalla kriget mellan öst och väst kom att prägla säkerhetspolitiken i Europa fram till Sovjetunionens upplösning 1991. 

Inre motsättningar

Suezkrisen 1956 ledde till allvarlig intern splittring, trots att Nato inte var en formell part i kriget. De båda Natoländerna Frankrike och Storbritannien anföll, tillsammans med Israel, den egyptiska Sinaihalvön för att hindra Egypten från att nationalisera Suezkanalen. USA som hållits utanför planerna kritiserade öppet sina allierade och agerade i FN för ett fördömande av invasionen. Påtryckningar som var både politiska och ekonomiska bidrog till att de brittiska och franska styrkorna snart lämnade Suezkanalen.

Krisen stärkte skepsis i Frankrike kring beroendet av USA, vars dominerande roll nu var tydlig. Fransmännen var tveksamma till den amerikanska så kallade kärnvapengarantin som Nato hade beslutat om 1954. Enligt den var USA:s kärnvapen nödvändiga för alliansens försvar, och USA försäkrade att landet skulle avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen om Europa blev angripet. Frankrike började 1958 bygga upp en egen kärnvapenstyrka och valde 1966 att lämna Natos militära samarbete. De franska styrkorna skulle därmed inte automatiskt kunna mobiliseras av Natokommandot i Europa i händelse av krig. Nato tvingades flytta sina högkvarter från Frankrike till Belgien. Frankrike fortsatte dock att delta i Natos politiska samarbete och 2009 återinträdde Frankrike i det militära samarbetet utom när det gäller just kärnvapen.

En av Natos största interna kriser uppstod 1974. På Cypern, som har en grekisktalande majoritetsbefolkning och en turkisktalande minoritetsbefolkning, hade en statskupp genomförts i syfte att Cypern skulle bli en del av Grekland. Turkiet valde då att sätta in militär och i området som ockuperades bildades den turkiska republiken Nordcypern. Interventionen riskerade att utlösa ett krig mellan de båda Natomedlemmarna Grekland och Turkiet, men det kunde undvikas efter amerikanska påtryckningar. De båda länderna har även senare varit nära väpnad konflikt och Cypernfrågan är fortfarande olöst, vilket innebär ett orosmoment för sammanhållningen vid Natos sydöstra flank.

Nedrustning

År 1972 enades USA och Sovjetunionen om begränsningar av strategiska kärnvapen, det så kallade Salt I-avtalet (Strategic Arms Limitation Talks). Ett Salt II-avtal om fortsatta begränsningar av strategiska vapen undertecknades 1979. Men Warszawapaktens upprustning – inte minst av kärnvapenrobotar – fortsatte att oroa Natoländerna. Särskilt de nya sovjetiska medeldistansrobotarna SS-20 upplevdes som ett allvarligt hot.

Därför fattade Nato 1979 det så kallade dubbelbeslutet. Enligt detta skulle Nato placera ut 572 kärnvapenstridsspetsar med medeldistansräckvidd (Intermediate-Range Nuclear Forces, INF) i bland annat Västtyskland och Storbritannien. Eftersom dessa kunde nå stora delar av Sovjetunionen, medan de sovjetiska SS-20-robotarna endast kunde nå mål i Västeuropa, skulle Sovjetunionen avskräckas från ett angrepp.

Om Warszawapakten däremot lovade att minska sin arsenal av medeldistansrobotar i Europa skulle Nato reducera omfattningen av de nya utplaceringarna. Detta var dubbelbeslutets andra del. I praktiken innebar detta att Sovjetunionen skulle dra bort ett stort antal kärnvapen, utan annan motprestation från Nato än att det inte utplacerades några nya robotar i Västeuropa. Sovjetunionen förkastade budet som orimligt.

Spanien blev Natomedlem 1982 men beslutade först 1986 att ansluta sig till det militära samarbetet.

Nato började placera ut medeldistansrobotar 1983. Dagen efter det att de första robotarna anlänt till Västtyskland avbröt Sovjetunionen alla nedrustningsförhandlingar med omedelbar verkan och offentliggjorde planer på utplacering av nya kärnvapen i Europa samt vägrade ange något datum för nya förhandlingar med USA.

Kommunismens fall

När nedrustningsförhandlingarna om medeldistansvapen återupptogs i början av 1985 hade förutsättningarna ändrats dramatiskt. Michail Gorbatjov, som gjort sig känd för ett helt nytt säkerhetspolitiskt tänkande, hade nu tagit över makten i Sovjetunionen.

Relationerna mellan supermakterna förbättrades märkbart och efter långa förhandlingar enades USA och Sovjetunionen i slutet av 1987 om att alla USA:s och Sovjetunionens medeldistanskärnvapen skulle förstöras. Samtidigt förde USA och Sovjet samtal om en halvering av antalet långdistanskärnvapen.

Efter ett initiativ av Gorbatjov beslutade Warszawapakten 1989 att genomföra stora nedskärningar av sina konventionella stridskrafter i Europa vilka var numerärt överlägsna Natos.

Året 1989 präglades också av politiska omvälvningar i Europa. De kommunistiska regeringarna föll i Öst- och Centraleuropa och Berlinmuren, den tydligaste symbolen för det kalla kriget och Europas delning, revs.

Inga fiender?

För Natos egen del innebar omvälvningarna en triumf blandad med förvirring. Alliansens politiska och militära sammanhållning hade bestått provet. Dess huvudmotståndare höll på att falla samman, men hade organisationen därför ”gjort sitt” och blivit mogen för avveckling?

Sommaren 1990 förklarade Nato att man inte längre betraktade Sovjetunionen och de öst- och centraleuropeiska länderna som fiender. Sovjetunionen å sin sida accepterade en återförening av de bägge tyska staterna. I oktober samma år blev det enade Tyskland medlem i Nato och i november enades Nato och Warszawapakten om långtgående nedrustning av konventionella stridskrafter (CFE-avtalet, Conventional Armed Forces in Europe).

Året därpå, 1991, meddelade länderna i Warszawapakten att den alliansen skulle upplösas. Samma år avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upplöstes. Nato antog en ny militär strategi (Strategic Concept, se Verksamheten) och för första gången offentliggjordes strategin. I den beskrevs den nya säkerhetspolitiska hotbilden som svårförutsägbar, mångfacetterad och inte alltid renodlat militär.

Den amerikanske presidenten George H W Bush presenterade i början av 1990-talet flera nedrustningsinitiativ och avtalade med sin ryske kollega Boris Jeltsin att länderna skulle minska sina kärnvapenarsenaler ytterligare. Även Natomedlemmar beslutade om långtgående nedskärningar av sina försvarsmakter.

Krigen i forna Jugoslavien

När hotet från öst övergick i samarbete ökade Natos intresse för fredsbevarande insatser vilka kunde ge alliansen ett nytt existensberättigande. Under inbördeskriget i det forna Jugoslavien i början av 1990-talet bevakade Natoflyg bosniskt territorium, bland annat för att skydda FN-personalen i den fredsbevarande styrkan Unprofor (United Nations Protection Force). På FN:s uppdrag deltog Natoförband i upprättandet av en fredad zon runt Sarajevo och andra bosniska städer. Sedan kriget i Bosnien trappats upp under 1994 och 1995 utförde Nato allt oftare på FN:s uppdrag flyganfall mot framför allt bosnienserbiska militära mål.

Genom det fredsavtal som slöts 1995 fick Nato ledningen för en större multinationell styrka, Ifor (Implementation Force), som skulle övervaka och genomdriva avtalets politiska delar (läs mer i Fredsfrämjande operationer).

Natos 50-årsfirande 1999 dämpades betydligt av det faktum att försvarsalliansen befann sig i en öppen militär konflikt med Serbien om den serbiska provinsen Kosovo. Det var Natos första storskaliga konflikt någonsin.

För att skydda Kosovos albanska majoritetsbefolkning från serbiska övergrepp inledde Nato flygangrepp mot Serbien, Montenegro och serbiska mål i Kosovo. Anfallet var inte var sanktionerat av FN:s säkerhetsråd. Efter flera rundor stormaktsdiplomati utformades en internationell fredsplan och en Natoledd fredsbevarande styrka skapades, Kfor (Kosovo Force, se Fredsfrämjande operationer).

Partnerskap för fred

Parallellt med den fredsskapande verksamheten i före detta Jugoslavien stod frågan om att utvidga Nato österut i fokus. Sedan början av 1990-talet hade flera av de central- och östeuropeiska länderna ansökt om medlemskap i Nato. De befann sig i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland mellan Västeuropa och Ryssland och fruktade för vad den instabila situationen i hela det forna Sovjetunionen kunde leda till.

Ryssland å sin sida uppfattade en utbredning av Nato som hotfull och ett sätt för USA att utvidga sitt inflytande och sin militära närvaro i området. Natoländerna var till en början tveksamma till att släppa in de östeuropeiska staterna. Som ett försök att lugna de länder som ville närma sig Nato utan att irritera Ryssland inrättades efter ett amerikanskt initiativ en ny samarbetsform inom den europeiska säkerhetspolitiken, Partnerskap för fred (PFF), vid Natos toppmöte i januari 1994. Genom att ansluta sig till PFF fick europeiska länder i den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE som inte var medlemmar i Nato, till exempel Sverige, möjlighet att samarbeta med alliansen.

Inom PFF genomförde länderna militära samövningar av typen fredsbevarande och fredsskapande operationer samt räddningsinsatser och humanitära insatser. Efter bara tre år hade PFF-verksamheten växt så kraftigt att Nato och partnerländerna började överväga att förändra formerna för samarbete. I maj 1997 beslöt de att bilda en ny organisation, det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR, på engelska EAPC). Inom rådet skulle de då 28 Natoländerna och ett antal partnerländer kunna mötas för dialog och konsultationer samt planera mer strukturerat för PFF-övningar.

I PFF/EAPR ingår i dag 18 länder utöver de nu 32 Natomedlemmarna. Många av de 18 är stater i Centralasien och Kaukasien. De har relativt få gemensamma intressen med de länder i Europa som fortfarande inte är Natomedlemmar. Denna utveckling har gjort att PFF/EAPR har förlorat i betydelse.

11 september 2001

Natos strategiska koncept från 1991 (se ovan) uppdaterades 1999. De renodlat militära hoten tonades ned ytterligare medan andra säkerhetshot, till exempel ekonomiska och politiska, fick en mer framträdande plats.

Men de terrorattacker som skakade USA i grunden den 11 september 2001 påverkade också Nato. Dagen efter attentatet aktiverade Nato för första gången i sin historia den så kallade artikel 5 i stadgan, som föreskriver ömsesidig hjälp vid ett angrepp mot någon medlemsstat.

Det fanns två något paradoxala aspekter av denna situation. För det första hade Nato i över 50 år levt i föreställningen att om artikel 5 någonsin skulle åberopas så skulle det vara USA som kom till de svagare västeuropeiska Natoländernas undsättning vid ett anfall österifrån. Nu blev det i stället de västeuropeiska allierade och Kanada som på detta vis förklarade sin solidaritet med det attackerade USA. För det andra var Nato som sådant helt oförberett på att faktiskt agera mot det strategiska terrorangreppet mot USA som nätverket al-Qaida och dess ledare Usama bin Ladin hade genomfört. Dels hade man en mycket begränsad beredskap vad gällde terroristbekämpning, dels saknades det helt enkelt mål att slå mot. Natoländerna hade som alla andra stater vant sig vid att definiera hot i termer av andra stater, som ju innehåller många möjliga anfallsmål i händelse av en motattack.

USA:s krig i Afghanistan

USA tog från början tacksamt emot hjälp från Natoländerna. Nato lånade till exempel ut sin flotta av luftövervakningsflygplan (Awacs) till USA, vars egna resurser då var upptagna på annat håll, och erbjöd amerikanskt flyg fri tillgång till luftrum och flygfält inom alliansen.

USA kom snart att definiera kampen mot al-Qaida som kampen mot terroristnätverkets baser i Afghanistan, ett  land som sedan början av 1990-talet styrdes av den fundamentalistiska, islamistiska talibanregimen. Efter mindre än en månad fick USA, efter betydande diplomatiskt arbete, ett mandat av FN:s säkerhetsråd att agera militärt i Afghanistan för att antingen få talibanregimen att utlämna al-Qaida-terroristerna eller, om så inte skedde, avsätta talibanerna med våld. Eftersom talibanerna avfärdade USA:s krav påbörjades militära operationer mot Afghanistan i oktober 2001, vilket ledde till talibanregimens fall bara en dryg månad senare.

När talibanerna drivits från makten inrättades med FN-stöd en ny provisorisk regering i Afghanistan, och den stöddes av en internationell  säkerhetsstyrka Isaf (International Security Assistance Force). Här fick Nato sitt första stora uppdrag utanför den europeiska kontinenten, när man övertog ledningen och ansvaret för Isaf i augusti 2003 (se Fredsfrämjande operationer).

Irakkriget frestar på sammanhållningen

USA:s krig mot terrorismen fortsatte i det anfall mot Irak som en USA-ledd allians inledde under våren 2003. Syftet var att avsätta president Saddam Hussein och ”avväpna” Irak, det vill säga finna och förstöra de massförstörelsevapen som påstods finnas i landet i strid mot FN:s resolutioner.

Nato som organisation deltog inte kriget men det innebar en allvarlig påfrestning på sammanhållningen inom alliansen. Precis som EU var Nato djupt splittrat när det gällde anfallet mot Irak. Ungefär hälften av Nato- och EU-länderna stödde anfallsplanerna, och Storbritannien och Polen bidrog med trupp. Den andra hälften – under främst fransk och tysk ledning – var helt emot.

Dessutom kom solidariteten inom alliansen att ifrågasättas. Turkiet åberopade Natostadgans artikel 4 som talar om konsultationer inom alliansen i händelse av yttre hot. Turkiet begärde att Nato skulle initiera ett visst planeringsarbete för den händelse att Irak skulle vedergälla ett amerikanskt anfall med ett motanfall mot Turkiet.

Belgien, Frankrike och Tyskland lade in sina veton mot denna begäran vilket kunde tolkas som att några Natoallierade inte ville komma till ett annat allierat lands försvar när detta kände sig hotat. Detta ansågs av många stå i strid med hela Natos kärna, de ömsesidiga försvarsgarantierna. Motivet för de tre länderna att lägga in sina veton var att man inte ville se ett krig mot Irak som oundvikligt.

Konflikten löste sig på mindre än en vecka genom att ett beslut om att inleda planering för ett eventuellt skydd av Turkiet togs av ett annat Natoorgan, Försvarsplaneringskommittén – där Frankrike inte ingick. Detta beslut fattades med Frankrikes goda minne, eftersom man börjat inse hur destruktivt det skulle vara för alliansen om Turkiets begäran inte blev uppfylld. (Försvarsplaneringskommittén, DPC, upplöstes 2010 och dess funktion övertogs av Nordatlantiska rådet).

En annan splittring inom alliansen var insatsen i Libyen 2011 då en Natoledd allians genomförde flygräder för att skydda civilbefolkningen under ett uppror mot landets diktator Muammar Gaddafi (se Fredsfrämjande operationer).

Fler länder ansluts

Vid Natos toppmöte i Madrid i juli 1997 inbjöds Polen, Tjeckien och Ungern till förhandlingar om medlemskap. De tre länderna upptogs formellt som Natomedlemmar vid alliansens 50-årsjubileum i april 1999.

Med George W Bush i Vita huset från 2001 ökades tempot i utvidgningsprocessen. USA ansåg att man hade en moralisk skyldighet att hjälpa de små länderna i till exempel Baltikum att säkra sin plats i det västliga Europa genom ett Natomedlemskap. Under de närmaste två åren leddes därför en process inom Nato för att ta upp inte bara de syd- och östeuropeiska länderna Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien utan också de tidigare sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen. Ryssland bedömde att utvidgningen skulle äga rum vare sig man protesterade eller inte, varför det ryska motståndet tonades ned betydligt.

Vid Natos toppmöte i Prag 2002 bjöds alla sju länderna in och 2004 var de upptagna som medlemmar.

Fyra år senare bjöds Albanien och Kroatien in att bli Natomedlemmar så fort de uppfyllt de kriterier som ställts upp i gällande plan för vägen till Natomedlemskap, Membership Action Plan (MAP). De bägge länderna blev formellt medlemmar i Nato 2009.

Vad gällde Georgien och Ukraina, vars regeringar agerat aktivt för anslutning till Nato, utlovade Natos ledare vid toppmötet 2006 en ”intensifierad dialog”. I klartext innebar detta att de båda ländernas inrikes- och utrikespolitiska problem, särskilt vad gäller Ryssland och minoritetsfrågor, gjorde att Nato inte kunde utlova något medlemskap för dem vare sig på kort eller medellång sikt. Men toppmötet i april 2008 föregicks av en intensiv debatt bland Natoländerna. USA med flera ville ge Georgien och Ukraina MAP-status, medan bland annat Frankrike och Tyskland var emot, vilket framför allt berodde på det starka ryska motståndet mot planerna. Ryssland såg både Georgien och Ukraina som del av sin historiska intressesfär. Kompromissen blev att inte ge Georgien och Ukraina MAP-status, samtidigt som Nato fastslog att länderna skulle kunna bli medlemmar i framtiden.

Men utvecklingen kom att gå åt ett annat håll. Det ryska erkännandet sommaren 2008 av Sydossetien och Abchazien som självständiga stater satte effektivt stopp för Georgiens Natomedlemskap. Ett av kriterierna inom MAP-processen är nämligen att ett kandidatland ska ha löst alla gräns- och minoritetskonflikter med sina grannar. Samma moratorium gällde Ukraina efter 2014, då Ryssland annekterade Krimhalvön och tog kontroll över territorier i Donbas i öst, med stöd av separatister. 

Montenegro blev medlem 2017 och Nordmakedonien anslöts 2020. 

Tillbaka till kärnuppgiften

Rysslands ingripande till förmån för Sydossetien och Abchazien och anfallen mot Georgien 2008 lade grunden för en omvärdering av säkerhetsläget i Europa. År 2009 inledde Nato en revidering av sitt strategiska koncept och i den version som antogs 2010 betonades åter kraftfullt vikten av territoriellt kollektivt försvar. I efterhand framstår Georgienkriget dock bara som en liten förövning till vad som skulle komma i Ukraina. Den ryska illegala annekteringen av Krimhalvön 2014 fick Nato att lägga in högsta växeln för att stärka försvaret vid alliansens östfront (se Verksamheten och Nato och Ryssland). Det nya säkerhetsläget innebar också förändringar i den militära strukturen (se Uppbyggnaden).

Det alltmer aggressiva och aktiva Ryssland satte förnyat fokus på Nato som medlemsklubb. Under tiden efter kalla kriget var tillhörighet inte en lika viktig fråga men i ett skarpt läge fick tidigare samarbetspartner plötsligt se sig stå utan tillgång till information och inflytande. För att behålla relationen med viktiga partner beslutade toppmötet 2014 om ett nytt program för utvidgat samarbete med länder som stod Nato särskilt nära: Enhanced Opportunities Program, EOP (se Sverige och Nato). Detta gavs till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland med sitt strategiska läge vid Östersjön, Jordanien vid den konflikthärjade gränsen mot krigets Syrien, Georgien med sitt särskilda samarbete i Nato-Georgia Commission och Australien intill det strategiskt allt viktigare Asien.

Nya utmaningar

Den nygamla hotbilden från Ryssland utgjorde inte det enda problemet för Nato som också plågades av stora interna spänningar, särskilt när Donald Trump var USA:s president 2017–2021. Trump kallade Nato föråldrat och hotade med att villkora försvarsgarantierna om inte länderna i Europa ökade sina anslaget till försvaret.

Relationen till medlemslandet Turkiet har också utgjort ett problem för Nato. Under president Recep Tayyip Erdoğan har Turkiet utmanat alliansen genom att etablera nya politiska och militära band till Ryssland. Särskilt omstritt var Turkiets köp av ett ryskt luftvärnssystem som började levereras 2019.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 innebär ett helt nytt säkerhetsläge. Nato hade redan före invasionen gjort klart att det inte var aktuellt att skicka militär till Ukraina. Däremot hjälper Nato till med att samordna icke-militära stödinsatser till Ukraina medan enskilda Natoländer bistår med vapen. En direkt följd av invasionen blev också att både Sverige och Finland beslutade att ansöka om medlemskap i Nato. Finland blev Natomedlem i april 2023 och Sverige i mars 2024.

Efter Donald Trumps återkomst som president i början av 2025 uppstod snabbt en djup kris i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här).

Trumpadministrationen tycktes till stor del anamma Rysslands bild av konflikten med Ukraina och det sades att europeiska allierade inte kunde räkna med militärt stöd från USA om de inte satsade mer på sitt försvar. Ett sådant undanhållande av stöd vid ett militärt anfall skulle strida mot artikel 5 och därmed mot en helt central del av försvarsalliansen.

Som en följd av det försämrade säkerhetsläget – och USA:s påtryckningar – beslutades vid ett toppmöte i Haag i juni 2025 att varje medlemsland ska lägga 5 procent av BNP på försvaret år 2035, varav 3,5 procent på militärt försvar och 1,5 procent på civilt försvar. Det innebar en rejäl höjning jämfört med den tidigare målsättningen på 2 procent av BNP. Natoledarna pekade i deklarationen på gemensamma säkerhetsutmaningar, ”det långsiktiga hotet från Ryssland” och terrorism. Beslutet sågs som en stor framgång för Donald Trump som nu också sade sig stödja artikel 5 i Natostadgan.

Natos toppmöte i Ankara i Turkiet i juli 2026 slutade i enighet, trots att Donald Trump inför mötet hade framfört mycket skarp kritik mot de europeiska medlemsländerna och upprepat krav på att Grönland ska kontrolleras av USA. I mötets korta slutdeklaration betonades att alla medlemsländer står bakom artikel 5 om ömsesidigt försvar, att Ryssland utgör ett stort hot mot alliansens medlemmar och att den militära upprustningen i europeiska medlemsländer ska fortgå, med målet att uppnå försvarsanslag på 5 procent av landets BNP till 2035. Starkt stöd uttrycktes till Ukraina.

Nato – Uppbyggnaden

Nato är en mellanstatlig organisation med en civil och en militär del. Den militära delen är underställd den civila, politiska delen. Det finns ett drygt 40-tal institutioner och organisationer som inom Nato ofta betraktas som ett tredje ben trots att de utgör stödfunktioner för antingen de civila eller de militära delarna, eller båda.

Natos struktur är komplex och består av en lång rad samverkande organ. Medlemsländernas nationella försvarsmakter utgör de enda militära resurserna, Nato har inga egna stridskrafter. De avgörande besluten om alliansens politik fattas i de civila organen.

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, där alla medlemsländer är representerade. Rådets ordförande är generalsekreteraren som också är Natos ansikte utåt. Posten innehas sedan oktober 2024 av Mark Rutte, tidigare premiärminister i Nederländerna.

Högsta militära organ är Militärkommittén, som lyder direkt under Nordatlantiska rådet och består av medlemsländernas försvarschefer. Natos militära struktur består i övrigt av två delar som benämns kommandostrukturen och styrkestrukturen.

Kommandostrukturen (NCS) är alliansens permanenta högkvarter och ledningsorgan. Här ingår två strategiska militärkommandon (ACO och ACT), ett operativt som finns i Belgien och ett som ansvarar för utveckling och utbildning, baserat i USA. Därutöver finns en rad underordnade högkvarter och förband.

Styrkestrukturen (NFS) är förband och högkvarter som medlemsländerna står för och som kan sättas in vid Natoinsatser.

NATOS CIVILA STRUKTUR

Medlemsstaterna utgör den högsta nivån i Nato. Alla medlemsländer har en permanent delegation, som leds av en ambassadör, vid alliansens högkvarter i Bryssel. Många partnerländer har också kontor i högkvarteret.

Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC) är alliansens högsta beslutsfattande organ. Inom rådet fattar medlemsländerna de övergripande besluten om alliansens politik och militära planering. Alla beslut fattas genom konsensus.

I frågor som rör kärnvapen överlåter NAC rådgivning, planering och beslut till Kärnvapenplaneringsgruppen Kärnvapenplaneringsgruppen (Nuclear Planning Group, NPG) som bildades 1966. NPG sammanträder periodiskt på försvarsministernivå. Alla länder utom Frankrike deltar i gruppen som är underordnad NAC.

Generalsekreteraren är ordförande i både NAC och NPG. Av tradition besätts posten alltid av en europé. Generalsekreteraren har inga formella befogenheter att styra alliansens politik men är Natos talesman i kontakter med regeringar och medier. Mandatperioden är fyra år med möjlighet till förlängning.

Generalsekreteraren är chef för ett den internationella staben (International Staff, IS) i Bryssel. Runt 1 600 civilpersoner anställda arbetar där, samtliga från Natoländer.

Beslutsfattande inom Nordatlantiska rådet

Inom NAC sammanträder medlemsstaterna på tre olika nivåer. Formellt har sammanträdena, oavsett nivå, samma vikt. Natoambassadörerna möts vanligtvis minst en gång i veckan. Medlemsländerna träffas även på utrikesminister- eller försvarsministernivå ett par gånger om året. På den tredje nivån sammanträder medlemsländernas stats- eller regeringschefer. Dessa möts vanligen varje eller vartannat år.

Konsultationer spelar en viktig roll inom Nato eftersom besluten fattas enhälligt. Alla medlemmar har vetorätt, men det är vanligare att eventuella meningsskiljaktigheter löses genom förhandlingar än genom att något land faktiskt lägger ett veto vid sittande bord. Medlemsstaterna har dock möjlighet att reservera sig mot beslut de ogillar, och de kan också avstå från att delta i en viss verksamhet som beslutas av NAC.

Medlemsländerna har formellt samma dignitet i NAC, alla har en röst vid mötena. Detta gäller även länder som saknar egna militära styrkor men som ändå är fullvärdiga medlemmar av Nato, till exempel Island. USA har dock, som det politiskt och militärt mäktigaste landet, traditionellt haft störst inflytande. Under NAC finns ett nätverk av kommittéer, vilka behandlar förslag som sedan filtreras uppåt i systemet.

NATOS MILITÄRA STRUKTUR

Militärkommittén (Military Committee, MC) har i egenskap av högsta militära organ i uppgift att ge råd till Nordatlantiska rådet i militära frågor.

Militärkommittén består av medlemsländernas försvarsstabschefer. Island, som saknar ett eget militärt försvar, har en civil representant. På försvarsstabschefsnivå möts Militärkommittén minst tre gånger om året. Försvarsstabscheferna utser i sin tur ställföreträdare som utgör kommitténs permanenta session vid Natohögkvarteret i Bryssel. Militärkommitténs ordförande är alliansens främsta militära företrädare och talesman i militära frågor.

Till sin hjälp har kommittén ett sekretariat, den Internationella militära staben (IMS) i Natohögkvarteret i Bryssel. Staben består av omkring 500 personer som till stor del är militära officerare.

Natos kommandostruktur

Natos kommandostruktur (Nato Command Structure, NCS) är alliansens övergripande befälsordning. Den består av två så kallade strategiska kommandon: huvudkommandot ACO som ansvarar för planering och utförande av Natoinsatser och ACT som ansvarar för utveckling, utbildning och framtida militära förmågor. 

ACO (Allied Command Operations) ansvarar för planering och utförande av alla militära Natoinsatser, inklusive övningsverksamhet, oavsett var de utförs. Dess högste befälhavare kallas Saceur (Supreme Allied Commander in Europe) – en post som traditionellt innehas av en amerikansk general eller amiral. Saceur är också chef för det amerikanska Eucom (United States European Command) i Stuttgart i Tyskland. Eucom leder de amerikanska styrkor som är stationerade i Europa.

ACO och Saceur har sitt högkvarter Shape (Supreme Headquarters Allied Powers Europe) nära Mons i Belgien. Därifrån utövas den högsta ledningen och planeringen av operationer som kollektivt försvar, avskräckning, krishantering, fredsfrämjande insatser och militära övningar med Natoförband på global basis.

ACT (Allied Command Transformation), det andra av de två strategiska kommandona vid sidan av ACO, ansvarar för utveckling, innovation, utbildning och omvandling av medlemsländernas militära förmågor och styrkor. ACT har sitt högkvarter i Norfolk i Virginia och leds av Sact (Supreme Allied Commander Transformation). Sedan 2009, då Frankrike återinträdde i det militära samarbetet (se Framväxten) har posten som Sact besatts av en fransk officer.

Under både ACO och ACT finns en rad underkommandon, läs mer här.

Natos styrkestruktur

Natos styrkestruktur (Nato Force Structure, NFS) består av nationella och multinationella förband och högkvarter, som medlemsländerna ställer till förfogande. I huvudsak har Nato inga egna militära resurser. Ett undantag är luftövervakningsplan (Airborne Warning and Control System, Awacs) som ägs kollektivt av Nato. Nato har också gemensamt finansierade kommunikationssystem samt underrättelse- och övervakningskapacitet.

Fram till 2024 var insatsstyrkan NRF (Nato Response Force) alliansens största och viktigaste ”brandkårsstyrka” att sätta in i krishärdar. Efter en omorganisation 2024 har Nato nu i stället en ny multinationell högberedskapsstyrka, ARF (Allied Reaction Force) som kan sättas in med kort varsel och utföra en lång rad uppgifter. Den har inslag från alla försvarsgrenar.

Som ett svar på ökande aggression från Ryssland har Nato steg för steg stärkt sin närvaro längs den östra flanken. Det har skett genom etablering av multinationella bataljonsstridsgrupper, Forward Land Forces (FLF), bestående av roterande styrkor från olika länder. Var och en leds av en ramnation.

Natos nionde FLF inrättades i Finland 2026, med Sverige som ramnation.

De fyra första inrättades enligt beslut 2016 och finns i Estland (ramnation Storbritannien), Lettland (Kanada), Litauen (Tyskland) och Polen (USA).

Efter den ryska storinvasionen 2022 fattades beslut om ytterligare fyra bataljonsstridsgrupper, i Bulgarien (ramnation Italien), Rumänien (Frankrike), Slovakien (från början Tjeckien, sedan 2024 Spanien) och Ungern (som också utgör ramnation).

Nato – Verksamheten

Natos försvarspolitiska samarbete är det viktigaste samarbetsområdet för alliansen. Syftet är att avskräcka från väpnade angrepp mot alliansens medlemmar och att bevara freden i det nordatlantiska området.

Natos stadga, Atlantpakten, verkar under FN-stadgan, vilket medför ett krav på att konflikter i första hand ska lösas utan våld. Däremot tillåts medlemsstaterna agera militärt i självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51.

Om en medlemsstat i alliansen angrips ska de övriga medlemmarna, enligt artikel 5 i Natostadgan, uppfatta angreppet som ett angrepp på dem själva, och tillsammans slå tillbaka angreppet och återställa fred och stabilitet. Artikel 1 stadgar att konflikter dock alltid i först hand ska lösas med fredliga medel. Ett annat viktigt inslag är artikel 4, som stadgar att varje medlem har rätt att begära samråd vid känsla av hot från en yttre fiende.

Hur medlemsländernas hjälp ska se ut i det fall artikel 5 åberopas avgörs i förväg, genom överenskommelser mellan medlemsstaternas regeringar i samråd med Natos militära och civila organ. I dessa förhandlingar har de nationella regeringarna alltid vetorätt. Hjälpinsatserna påverkas av geografiska faktorer. Danska och tyska förband kan sättas in i både Tyskland och Danmark, medan få eller inga norska förband planeras att sättas in i Turkiet – framför allt av logistiska skäl. Det är helt enkelt för svårt för Norge att flytta större mängder egen militär trupp över stora avstånd. Inom Natos försvarsplanering är det i första hand USA, men i viss mån även Storbritannien och Frankrike, som får i uppdrag att sätta in egen trupp långt borta – eftersom de är de enda Natoländer som har kapacitet för detta.

Under det kalla kriget var den viktigaste arbetsuppgiften för Natos militära organ planeringen för tänkbara operationer till Natoländernas försvar mot ett angrepp från den Sovjetdominerade Warszawapakten. Efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och den ryska interventionen i Ukraina 2014 hamnade fokus åter på kollektivt försvar. Rysslands angrepp mot Ukraina 2022 har lett till höjd beredskap och förflyttningar av trupper, men Nato har gjort klart att man inte är part i konflikten eftersom Ukraina inte är medlem i försvarsalliansen.

Strategiska koncept

Medlemsländerna har ett särskilt system för hur samordningen och utbildningen av medlemmarnas försvarsmakter ska organiseras. Medlemsländernas regeringar enas först om vilken försvarsstrategi som ska användas. Detta ”strategiska koncept”, NATO Strategic Concept, anger Natos mål och vilka medel som behövs för att uppnå dessa. Därefter följer en mer detaljerad planering under ledning av alliansens försvarsministrar. Här uppställs specifika mål för varje Natomedlems militära styrkor – utifrån bland annat landets militära potential, ekonomiska styrka och geografiska storlek. De enskilda staternas mål sammanställs sedan i en gemensam plan (Nato Force Plan) som drar upp riktlinjer för utbildningen av militära förband. I takt med att den politiska och militära verkligheten förändras utvärderas och revideras planen med jämna mellanrum.

Natos nuvarande strategiska koncept, det åttonde i ordningen, antogs i juni 2022. Säkerhetsläget hade då förändrats radikalt sedan det föregående konceptet antogs tolv år tidigare. Rysslands aggression i Ukraina 2014, följt av det fullskaliga kriget från 2022, innebär att det inte längre råder fred i Europa. Samtidigt har auktoritära strömningar och instabilitet ökat även av andra skäl, terrorhotet består och nya utmaningar som klimatförändringar och snabb teknisk utveckling gör att nya anpassningar krävs. Nato har förstärkt både avskräckning och försvar och höjt beredskapen, och medlemsländerna har börjat satsa alltmer på sitt försvar. Nato upprätthåller en bred säkerhetsdefinition och fokuserar även på uthållighet och motstånd mot exempelvis hybridhot och klimatförändringar, samt andra hot mot mänsklig säkerhet.

Under det kalla kriget var alla strategiska koncept hemliga, men från 1991 gjordes de om till öppna dokument. Det strategiska konceptet som antogs 1991 var det första som inte utpekade någon specifik fiende. I stället poängterades att alliansen nu måste ha beredskap för många slags uppgifter – både avskräckning genom militärt försvar och fredsbevarande operationer. Samtidigt vidgades säkerhetsbegreppet. Vid en uppdatering av det strategiska konceptet 1999 tonades renodlat militära hot ner ytterligare till förmån för andra hot mot säkerheten, till exempel miljöhot samt ekonomiska och politiska hot. Den kollektiva försvarskapaciteten var dock fortsatt viktig och man underströk att Natoländernas militära försvar skulle bestå av en blandning av konventionella styrkor och kärnvapen, även om de senare minskade i betydelse.

Relationen till FN

En viktig förändring i 1999 års koncept var kopplingen till FN. I Atlantpakten från 1949 står det att Natos medlemsstater inte ska använda våld på ett sätt som inte är förenligt med FN:s syften. Detta har traditionellt tolkats som att FN:s säkerhetsråd måste ge Nato ett klart mandat för uppgifter som ligger utanför rätten till kollektivt självförsvar, till exempel fredsbevarande eller fredsframtvingande operationer utanför Natos medlemsstaters territorium.

Efter de ökande samarbetssvårigheterna med Ryssland och Kina, som är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och har vetorätt där, beslöt Natoländerna 1999 att inte kräva ett formellt FN-mandat för framtida fredsbevarande eller fredsframtvingande Natooperationer. I stället erkänns säkerhetsrådets primära ansvar för internationell fred och säkerhet och det sägs att Natos agerande ska ske i FN-stadgans anda.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 dominerades alliansens agenda av fredsfrämjande operationer, terroristbekämpning och insatser utanför Natoländernas egna territorier. Under lång tid stod den internationella insatsen i Afghanistan (se Fredsfrämjande operationer) i centrum för alliansens militära verksamhet. I motsvarande grad försvann intresset för de flesta former av planering för det territoriella försvaret av medlemsstaterna.

I det strategiska koncept som antogs 2010 återkom en stark betoning på kollektivt, territoriellt försvar. Det sades vara den främsta av Natos tre kärnuppgifter, vid sidan av internationell krishantering samt olika former av säkerhetssamarbeten med partnerländer och andra aktörer. Samtidigt var man noga med att inte peka ut någon stat som fiende. Ryssland framställdes som en partner, som Nato genom ett antal kanaler och institutioner skulle öka sitt samarbete med. Detta låg i linje med den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obamas så kallade ”reset-politik”, som syftade till att återställa relationerna med Ryssland. Efter Rysslands invasion av Georgien 2008 hade hans företrädare George W Bush mycket starkt kritiserat den ryska utrikespolitiken i stort.

Nytt fokus på kollektivt försvar

I och med 2010 års strategiska koncept började Nato också på nytt att planera för praktiskt militärt försvar av medlemsländerna, särskilt de baltiska länderna och Polen. Efter Rysslands illegala annektering av Krim och krig mot Ukraina från 2014 accelererade utvecklingen mot en än större betoning på kollektivt försvar inom Nato.

Även om Ukraina inte är medlem i alliansen har landet under lång tid samarbetat mycket nära Nato och uttryckt en önskan om medlemskap. De mindre Natoländerna i centrala och östra Europa uppfattade det ryska angreppet mot Ukraina som ett direkt hot mot dem själva. Nato började därför under 2014 att genomföra en återförsäkringspolitik, som syftade till att på olika sätt stödja dessa länder vid ett ryskt hot.

Det nygamla hotet krävde också förändringar i kommandostrukturen som hade nedmonterats under åren med fokus på fredsbevarande insatser. Bakgrunden var att man identifierat brister i alliansens logistiska förmåga.I ett hemligstämplat dokument som läckte ut 2017 skrev en general att Nato ”helt enkelt glömt hur man flyttar stora markstyrkor i Europa”. Beslut fattades om två nya kommandon (JFC Norfolk och JSEC) som skulle göra det lättare att snabbt flytta trupper över Europa och alliansens snabbutryckningsstyrka (NRF) utökades (se Uppbyggnaden).  Dessutom inrättades stabsenheter i de baltiska länderna samt i Polen, Rumänien och Bulgarien.

Smältande isar ger ny spelplan

Samtidigt förändrade avsmältningen av isarna, till följd av den globala uppvärmningen, spelkartan i Europa. Nya sjövägar öppnades och Arktis, med sina rika råvarutillgångar, har seglat upp som en ny strategisk front. Fokus på Arktis har inneburit en avsevärd uppgradering av Keflavikbasen på Island och 2018 höll Nato sin största övning sedan kalla krigets slut i trakterna. Trident Juncture 18, som övningen benämndes, var en artikel 5-övning där 50 000 man ingick från alla medlemsländerna samt från Sverige och Finland som då var partnerländer (se Sverige och Nato).

Nato – Fredsfrämjande operationer

Militära aktioner av annat slag än traditionellt försvar av det egna landets gränser var länge omstridda inom Nato. Från amerikanskt håll riktades det under 1990-talet ibland kraftig kritik mot fredsbevarande operationer, vilket grundade sig på en önskan att landet skulle slippa bli inblandat i europeiska kriser och krig som inte direkt rörde Nato. Inställningen kom att förändras och Natos strategiska koncept från 1999 visade att intresset för fredsbevarande och fredsskapande operationer hade ökat.

Ett konkret uttryck för medlemsländernas ökade intresse för krishantering var Natos insatser i kriget i det forna Jugoslavien i början av 1990-talet.

Nato engagerade sig i konflikten 1992, då organisationen började kontrollera att FN:s handels- och vapenhandelssanktioner mot Serbien och Montenegro efterlevdes. Fram till 1996 övervakade Natos örlogsfartyg sjöfarten i Adriatiska havet.

Från 1992 började Nato även flygbevaka Bosnien, bland annat för att skydda FN-personalen i den fredsbevarande styrkan Unprofor (United Nations Protection Force). Från 1994 blev Nato alltmer indraget i konflikten, och i december 1995 fick alliansen ledningen för en internationell styrka som skulle se till att det fredsavtal som undertecknats efterlevdes. Styrkan Ifor (Implementation Force) var den första Natostyrka någonsin som utplacerades utanför ett Natoland. Styrkan på närmare 60 000 man baserades på Natos ARRC-förband (se Uppbyggnaden). Där ingick även förband från 16 stater som inte var Natomedlemmar – bland dem Ryssland och Sverige.

Till skillnad från Unprofor var Ifor en tungt beväpnad styrka med såväl stora pansarförband som kvalificerat flygunderstöd. Den hade också helt andra och effektivare regler vad gällde att bekämpa överträdelser mot fredsavtalet. Allt detta gjorde att Ifor i stort sett lyckades uppnå flera av fredsavtalets mål under 1996.

I november 1996 beslöt FN och Nato att en uppföljningsstyrka till Ifor behövdes. En ny, betydligt mindre, Natoledd truppstyrka Sfor (Stabilisation Force) på drygt 30 000 man från ett 30-tal stater upprättades. 

I början på 2005 ersattes Sfor av EU-styrkan Eufor som leds från Natohögkvarteret men som i sig är en EU-styrka, med FN-mandat. Styrkan bestod från 2012 av cirka 600 man men efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utökades den till drygt 1 100 man.

Kosovo

Bakgrunden till Natos ingripande i Kosovo var att den till övervägande delen albanska befolkningen i den serbiska provinsen under lång tid hade förtryckts i ett samhälle där serber innehade alla viktiga poster inom till exempel polis och förvaltning. Detta ledde till allt mer omfattande oroligheter och aktioner genomförda av kosovoalbansk gerilla under 1999–2000 samt ökade krav på kosovoalbansk självständighet.

I syfte att genomdriva ett fredsavtal och att sätta stopp för övergreppen mot albanerna i Kosovo inledde Natoländerna ett militärt anfall genom flygangrepp mot Serbien, Montenegro och serbiska mål i Kosovo i mars 1999. Anfallet, som inte var sanktionerat av FN:s säkerhetsråd, riktades mot militära och civila mål som ansågs vara betydelsefulla för den serbiska krigsförmågan.

Ett första resultat blev att serbiska förband och grupper skyndade på fördrivningen av albaner från Kosovo. Inom ett par månader hade hundratusentals albaner samlats i primitiva flyktingläger utanför Kosovo. Nato fortsatte emellertid en kontinuerlig flygbombningskampanj.

Sommaren 1999 tvingades Serbiens ledare Slobodan Milošević gå med på en internationell fredsplan, som bland annat innebar ett totalt tillbakadragande av serbiska styrkor från Kosovo, insättandet av en internationell, Natodominerad fredsbevarande styrka där även ryska trupper ingick samt ett återbördande av de fördrivna kosovoalbanerna.

En resolution röstades också igenom i FN:s säkerhetsråd som folkrättsligt godkände och satte upp ramarna för en multinationell fredsbevarande styrka Kfor (Kosovo Force) som Nato fick i uppdrag att leda.

Styrkan hade som mål att upprätthålla ordning i provinsen, att övervaka efterlevandet av fredsavtalet, att avväpna den kosovoalbanska gerillan samt att assistera den FN-beskickning Unmik (United Nations Mission in Kosovo) som har till uppgift att bygga upp Kosovo efter kriget. År 2000 omfattade Kfor cirka 50 000 soldater från alla de då 19 Natoländerna och ett 20-tal andra, däribland Sverige och Ryssland. På grund av kvardröjande spänningar mellan Kosovos folkgrupper och FN-beskickningens brist på civila poliser tvingades Kfor med varierande framgång att också agera poliskår i den härjade provinsen.

Den politiska processen rörande Kosovos framtida status löstes bara till en del under 2008, när Kosovo förklarade sig självständigt. Många stater erkände Kosovo som självständig stat, däribland USA och Sverige, men både Nato och EU var som organisationer splittrade i frågan. Ryssland och Serbien, som inte erkänt självständigheten, har velat föra upp fallet i FN som ett brott mot internationell rätt. Kosovo har erkänts av över 100 länder, men inte av alla Natoländer.

Afghanistan

I Afghanistan tog Nato i augusti 2003 över ansvaret för Isaf (International Security Assistance Force) som skapats som en FN-styrka 2001 efter talibanregimens fall. Dess syfte var från början att skydda den afghanska interimsregeringen och FN-personalen på plats i Afghanistan.

Isafs huvuduppgifter var dels att bistå den lagliga, valda afghanska regeringens militära och polisiära insatser, dels att på olika sätt hjälpa till att bygga upp det krigshärjade landet. Isaf verkade till en början bara i huvudstaden Kabul men från 2003 till och med 2006 ökades Isafs ansvarsområde successivt till att täcka hela Afghanistans territorium. Isaf (och därmed Nato) tog på så sätt över merparten av krigföringen mot talibanerna och andra rebellgrupper.

Afghanistaninsatsen mötte stark kritik från många håll. Bland annat kritiserades den amerikanska strategin direkt efter 11 september-attacken. Strategin inriktades enbart på att jaga al-Qaidaoch bekämpa talibanerna, utan hänsyn till den afghanska befolkningens behov av säkerhet och utveckling. I kombination med en rad misstag och övergrepp som drabbade civilbefolkningen, skapades stor misstro mot de internationella trupperna, i synnerhet de amerikanska.

En ny strategi för Afghanistan, framtagen av USA under president Barack Obama, antogs 2009. Den gick ut på att kraftigt öka den militära insatsen för att tränga undan och försvaga talibanerna samtidigt som man i hög takt skulle bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna (armé, polis och underrättelseorganisation). Tanken var att successivt lämna över ansvaret för säkerheten till de inhemska säkerhetsstyrkorna så att större delen av de utländska trupperna skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan 2014.

I början av maj 2012 träffade Barack Obama och den afghanska regeringen en överenskommelse om framtida amerikanskt stöd efter år 2014.

Beslutet att dra sig tillbaka och lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna 2014 hade effekten att flera länder började betrakta uppdraget som mer eller mindre och slutfört och beslutade sig för att åka hem tidigare Det lade en större börda på dem som stannade kvar, framför allt USA, och skapade vissa slitningen inom alliansen.

De sista av USA:s trupper drogs under kaotiska förhållanden tillbaka sommaren 2021.

Irak

Nato deltog inte som organisation i det USA-ledda anfallet mot Irak 2003, men Nato gav visst stöd, bland annat satellit- och kommunikationsstöd, till polska förband som ansvarade för ett större område i Irak. Efter kriget engagerade sig Nato i begränsad utsträckning i Irak. På begäran av den nya irakiska interimsregeringen skickade alliansen i augusti 2004 en mindre insats till landet. Nato training implementation mission in Iraq (NTIM-I), bestående av cirka 300 personer, hade som huvuduppgift att utbilda irakiska militära förband och säkerhetsstyrkor så att dessa på sikt skulle kunna överta ansvaret för säkerhet och ordning i det krigsdrabbade och splittrade landet.

Libyen

I början av 2011 flammade det upp oroligheter i Libyen på en nivå som påminde om ett inbördeskrig. Den libyska regimen ledd av Muammar Gaddafi svarade på detta med militära anfall mot civila mål där regimmotståndare befann sig. FN:s säkerhetsråd samlades och för att hindra den libyska regimen från att genomföra flygangrepp mot sin egen befolkning antog rådet en resolution om inrättande av en flygförbudszon över större delen av Libyen. Resolutionen gav medlemsstaterna att med ”alla nödvändiga medel” skydda Libyens civila.

Två dagar senare började flygstridskrafter från ett tiotal länder, i huvudsak Natomedlemmar men även till exempel Qatar, att bekämpa den libyska regimens militära installationer. Operationerna skedde först under ledning av Storbritannien och Frankrike, med USA i en tung bakgrundsroll, men efter några dagar gick ansvaret för den militära ledningen över till Nato. Totalt deltog 19 länder: 15 av dem tillhörde Nato, de övriga var förutom Qatar också Förenade arabemiraten, Jordanien och Sverige. Ett viktigt Natoland, Tyskland, hade lagt ner sin röst i FN:s säkerhetsråd när FN-resolutionen 1973 röstades igenom, och vägrade också att på något sätt delta i operationen.

Ryssland lade också ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vid resolutionsomröstningen, i likhet med Kina. Det tolkades emellertid som en positiv signal, eftersom Ryssland (och Kina) har vetorätt i säkerhetsrådet och därmed skulle kunna ha stoppat resolutionen i sin helhet. Rysslands agerande uppfattades därför av Nato som ett tyst godkännande av operationen.

Stridigheterna på marken fortsatte i flera månader och avstannade i slutet av oktober när Gaddafi fångades och avrättades under juridiskt oklara omständigheter av libyska oppositionsgrupper. Under hela den tid som stridigheterna pågick leddes koalitionens militära verksamhet av Natos ledningsstaber i Italien och Tyskland, med betydande hjälp från amerikanska staber. Sverige deltog med åtta stridsflygplan som i huvudsak hade spaningsuppgifter under operationen.

Initialt sågs operationen i Libyen som en stor framgång för Nato: man hade visat att organisationen är den enda i världen (förutom den amerikanska nationella försvarsmakten) som kan genomföra komplexa, storskaliga och multinationella operationer långt från de egna ländernas militära baser. De inrikespolitiska problemen i Libyen löstes emellertid inte med störtandet av Gaddafi, och det faktum att landet fortfarande är svårt splittrat och saknar en fungerande nationell regering har negativt påverkat hur operationen uppfattats i efterhand.

Nato – Kärnvapen och luftförsvar

Kärnvapnen har en betydelsefull roll inom Nato och en stor del av konsultationerna, liksom konflikterna, inom alliansen har kretsat kring dessa. I och med det kalla krigets slut förlorade kärnvapnen i aktualitet och antalet kärnvapen inom den europeiska delen av Nato minskades drastiskt.

På 1970-talet fanns omkring 7 000 kärnvapen på amerikanska förband över hela Västeuropa. Efter det kalla krigets slut minskade antalet så att USA i början av 2020-talet hade färre än 200 sådana vapen i Europa, enligt tillgängliga uppgifter. Den amerikanska kärnvapengarantin, det vill säga löftet att amerikanska strategiska kärnvapenmissiler ska vara en del av Västeuropas försvar, består dock och utgör en yttersta länk mellan USA och Västeuropa.

Kärnvapenfrågan har aktualiserats i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Den ryske presidenten Vladimir Putin har uttalat sig i hotfulla ordalag och beordrat höjd beredskap för förband med kärnvapenkapacitet. Tre andra tidigare sovjetrepubliker har haft kärnvapen – Belarus, Kazakstan och Ukraina –  men de överlämnades till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall.

I fredstid äger arbetet och konsultationerna om kärnvapenfrågor inom Nato rum i Kärnvapenplaneringsgruppen (se Uppbyggnaden). Om Nato skulle dras in i ett krig ankommer det dock på de stater som deltar i det militära samarbetet och har kärnvapen i sin ägo (det vill säga för närvarande USA och Storbritannien) att besluta om dessa ska sättas in. Frankrike beslutar likaså självt när dess kärnvapen ska användas. Några europeiska länder har överenskommelser med USA vad gäller att kunna beväpna sina egna flygplan med amerikanska kärnvapen som baseras i dessa länder. Detta ingår som en del av kärnvapengarantin (se ovan) men de amerikanska vapnen kvarstår under strikt amerikansk kontroll i fredstid. 

För att förbättra möjligheten att upptäcka fiendens flygattacker byggde Nato under 1960- och 1970-talen en kedja av radarstationer i Europa, från norra Norge till östra Turkiet. På 1980-talet kompletterades dessa med radarstationer monterade i flygplan. Dessa luftövervakningsplan (Awacs) ska ge en tidig varning i händelse av en attack. 

Nato -Nato och Ryssland

Nato skapade efter kalla kriget olika former för samarbete med Ryssland men ömsesidig misstro lade hinder i vägen för ett verkligt närmande mellan parterna. Natos utvidgning österut, kriget i Georgien 2008, konflikten som bröt ut i Ukraina 2014 och fortsatta provokationer vid Östersjön gjorde att relationerna var usla redan innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina 2022.

Samarbetet med Ryssland prioriterades högt av Natoländerna efter kommunismens fall i Östeuropa efter 1989 men blev inte särskilt framgångsrikt. En orsak var rysk misstro mot Natos avsikter. Utvidgning av Nato som kommit att omfatta de före detta Warszawapaktsländerna och tidigare sovjetrepubliker som de baltiska staterna ses i Moskva som ett hot mot ryska säkerhetsintressen.

Ryssland gick år 1994 formellt in i Partnerskap för fred (PFF), det vill säga det samarbetsorgan som Nato skapat för länder i den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE som inte är medlemmar i alliansen (se Framväxten). Det dröjde emellertid ända till 2007 innan det ryska parlamentet hade ratificerat avtalet, vilket illustrerade den ryska tveksamheten gentemot Nato.

Efter segslitna förhandlingar undertecknades också ett särskilt samarbetsavtal, NATO-Russian Founding Act, mellan Ryssland och Nato i maj 1997. I avtalet uttalade Nato bland annat att alliansen under de rådande omständigheterna inte tänkte placera ut vare sig kärnvapen eller trupp i nya medlemsländer. År 2002 etablerades Nato-Rysslandsrådet som bland annat skulle hantera nedrustningsfrågor, terroristbekämpning, kamp mot narkotikasmuggling samt systemanpassning och samövningar som områden för samarbete.

Under 2007 försämrades relationen mellan USA och Ryssland kraftigt i samband med USA:s planer på att placera ut ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. Avsikten med projektet var att skydda Europa mot attacker från Iran och från internationella terrorister, men utplaceringen skulle samtidigt rubba den militära maktbalansen mellan Natoländerna och Ryssland. Moskva protesterade kraftfullt och hotade med motåtgärder.

Andra trätoämnen var frågan om Kosovos självständighet som Ryssland motsatte sig och Natos fortsatta utvidgningsplaner.

Klyftan vidgas

Relationerna försämrades ytterligare under Georgienkriget 2008, då Ryssland skickade trupper till stöd för utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Dessa händelser ägde rum mot bakgrund av att Georgien ville försöka ansluta sig till Nato. Natoländerna och en stor del av världen fördömde kraftigt Rysslands agerande, även om Georgien fick skulden för själva krigsutbrottet. Ryssland argumenterade att de båda republikerna hade samma rätt till självständighet som västländerna hävdat för Kosovos del.

Under 2009 förbättrades relationerna med Ryssland på initiativ av USA:s då nyvalde president Barack Obama (reset-politiken). Nya nedrustningsförhandlingar ledde till ett avtal som reducerade antalet kärnvapenbärande med hälften. Inom Nato-Rysslandsrådet togs flera initiativ för samarbeten kring bland annat terroristbekämpning, samt avtal om Natotransporter via Ryssland till trupperna i Afghanistan.

Men en ny kil slogs in i relationen i samband med Libyeninsatsen då en Natoledd styrka ingrep för att skydda civilbefolkningen under det dåvarande upproret mot landets regering (se Fredsfrämjande operationer). Ryssland avstod från att i FN:s säkerhetsråd lägga in veto mot operationen, men efteråt kritiserade Ryssland insatsen för att ha varit för offensiv och överskridit FN:s mandat.

Tillbaka till ruta ett

Rysslands ingripande i Georgien sommaren 2008 gav upphov till en diskussion i Baltikum om huruvida Natotrupp borde stationeras permanent i de baltiska länderna för att möta ett eventuellt ryskt hot. Frågan fick förnyad aktualitet våren 2014 då Ryssland i strid mot folkrätten annekterade ukrainska halvön Krym (Krim) och krig utbröt i Ukraina mellan regeringen i Kyjiv (Kiev) och proryska separatister – stödda av rysk trupp – i östra delen av landet.

Rysslands uppenbara strategi att destabilisera östra Ukraina väckte oro för rysk aggression bland Natos medlemmar i Öst- och Centraleuropa. Framför allt Polen och Litauen begärde omgående hjälp. USA lovade stöd till alliansens medlemmar men påpekade att någon militär hjälp inte kunde skickas till Ukraina, eftersom landet står utanför Nato och därmed inte omfattas av det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i Natostadgan.

Spänningen mellan Ryssland och väst innebar för Natos del att tyngdpunkten skiftade från internationella insatser till kollektivt försvar. Natofördragets artikel 5 kom åter i förgrunden för alliansens samarbete.

Nato avbröt alla samarbeten med Ryssland 2014 och ökade sin närvaro i Östersjön, i de baltiska staterna och i Polen, Bulgarien och Rumänien. Samma år beslutade medlemsländerna att förstärka den gemensamma insatsstyrkan och inrätta en spjutspetsstyrka som skulle kunna sättas in inom 48 timmar (se Uppbyggnaden). Vid toppmötet 2016 var det dags för nästa steg: att placera multinationella bataljonsstridsgrupper om cirka 1 000 man vardera på plats i de tre baltiska staterna och i Polen. Vid nästa toppmöte 2018 beslutade man att inrätta två nya kommandon i syfte att snabbt kunna förflytta trupp över Europa och hålla sjövägarna mellan USA och Europa öppna (se Uppbyggnaden). Samma år lanserade Nato dessutom ett nytt koncept: 30-30-30 som i 30 bataljoner, 30 flygskvadroner och 30 fartyg som ska kunna sättas in som förstärkning mot rysk aggression inom 30 dagar. Initiativet fick namnet NATO Readiness Initiative.

Parallellt med uppbyggnad av nya strukturer ökade Nato den militära övningsverksamheten i Europa. Under 2014–2015 genomfördes stora övningar i bland annat Östersjön och Medelhavsområdet i syfte att öva det kollektiva försvaret. År 2018 deltog 50 000 man från alla medlemsländer samt från Sverige och Finland i den största övningen sedan kalla krigets slut (se Sverige och Nato). Det stod relativt klart att övningarna i huvudsak innebar förberedelser för att möta ett potentiellt ryskt angrepp mot något mindre Natoland. 

Ryska provokationer

Åtskilliga ryska provokationer har ägt rum i Östersjöregionen sedan 2008. En av de mest kända är när ryska bombflyg simulerade anfall mot Stockholm påsken 2013 (se Sverige och Nato). Attackövningar mot bland annat Öland och Bornholm har förekommit, liksom upprepade kränkningar av den finländska gränsen. Flera av Natos länder har utsatts för påverkansoperationer och cyberattacker österifrån och ryskt stöd till populistiska rörelser har visat sig vara en effektiv metod för att sätta alliansens demokratier i gungning.

Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 innebär att ett helt nytt kapitel skrivs i fråga om säkerhetspolitiken i Europa. Som en direkt följd av invasionen fick Ryssland två nya Natomedlemmar i sitt grannskap: Finland med sin drygt 130 mil långa landgräns mot Ryssland (2023) och Sverige på andra sidan Östersjön (2024).

I september 2025 utsattes Natoländer för ryska provokationer på en ny nivå. Ett stort antal drönare sändes in över Polen, varav flera sköts ned, och tio dagar senare kränktes Estlands luftrum av ryska stridsflygplan. Misstänkta eller bekräftade kränkningar förekom också över Rumänien, Danmark, Norge, Finland, Lettland och Litauen. I både Danmark och Norge fick flygplatser stängas av säkerhetsskäl.

Ryssland har också pekats ut som ansvarigt för ett attentatsförsök i augusti 2026, då en sprängmedelsbestyckad drönare upptäcktes på flygplatsen i Leipzig. Flygplatsen används till stor del av ukrainska fraktflygplan och är en viktig knutpunkt för Nato.

Nato – Samarbete med FN och EU

Nato är den enda organisation i Europa som i dag kan ställa upp stora internationella militära styrkor och genomföra större komplicerade operationer. Därför har andra organisationer visat intresse för att samarbeta med Nato, framför allt FN och EU.

Under 1992 inledde Nato ett samarbete med FN om fredsbevarande operationer i före detta Jugoslavien och tog senare över dessa på FN:s uppdrag.

Det potentiellt stora samarbetsfältet i framtiden kan dock bli samarbetet med EU. På grund av bristen på resurser inom EU för militär verksamhet kan det ses som mycket praktiskt att låta EU använda Natoresurser vid sådana operationer. Det skedde också 2003, när EU tog över en mindre Natooperation i Nordmakedonien och utnyttjade Natos militära ledningsresurser. När EU tog över i Bosnien 2005 uppstod ett liknande förhållande i en betydligt större insats.

EU:s förhållande till Nato har varit kontroversiellt, eftersom vissa av EU:s medlemsländer länge velat se ett autonomt EU som klarar av att genomföra operationer utan Natostöd. Denna fråga ställdes på sin spets under våren 2003, då Belgien, Frankrike, Tyskland och Luxemburg genomförde ett separat toppmöte och föreslog att EU skulle få ett eget militärt högkvarter med förmåga att leda förband. Förslaget, som kom till under den stora splittringsvåg som Irakkriget åstadkom (se Framväxten), föll dock senare. Det ersattes av en konstruktion där EU som sådant har en grupp stabsofficerare placerade vid det högkvarter som understödjer den högste befälhavaren för Natos alla operationer. Utvecklingen sedan 2011, när Libyenkriget tydligt visade att endast Nato rent praktiskt kunde hantera en så komplex operation (se Fredsfrämjande operationer), innebar dock att de flesta av de röster som tidigare ville se ett militärt autonomt EU tystnade. Den franska återintegrationen i Natos militära kommandostrukturer 2009 bidrog också till detta.

Likaså innebar reaktionerna på Rysslands annektering av ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 och striderna i östra Ukraina att en arbetsfördelning kom till stånd. EU hanterade de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland medan Nato stod för den militära avskräckningsförmågan och det militära skyddet av medlemmarnas territorier. Därefter fördjupades samarbetet mellan EU och Nato, särskilt i frågor som hybridpåverkan och cybersäkerhet. Rysslands storinvasion av Ukraina 2022 har därefter inneburit ett helt nytt läge för både EU och Nato.

Samtidigt har diskussionen om Europas försvarsförmåga aktualiserats av krav från USA:s president Donald Trump på att européerna i större utsträckning står för sitt eget försvar. Trumps oförutsägbarhet och hot om att dra tillbaka amerikanska trupper har bidragit till att inte minst Frankrikes president Emmanuel Macron talar om att Europa behöver stärka sin ”strategiska autonomi”.

Natoländerna har också utvecklat samarbetsformer med flera andra regioner. Sedan många år existerar den Medelhavsdialogen, där Nato och länderna kring Medelhavet (bland annat nordafrikanska stater) diskuterar gemensamma frågeställningar. Genom engagemanget i Natos Afghanistaninsats fick också länder som Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea tätare förbindelser med alliansen. Denna utveckling var inte helt okontroversiell inom alliansen då vissa medlemsländer hävdade att Nato drevs för långt från sin ordinarie uppgift. Inrättandet av ett nytt samarbetsprogram 2014 för särskilt viktiga partner, EOP, kan möjligen ses som ett svar på kritiken. Detta gavs endast till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland, Jordanien, Georgien och Australien (se även Framväxten samt Sverige och Nato). Därmed satte Nato en begränsning för sina egna globala ambitioner.

Efter Sveriges inträde i Nato 2024 står bara fyra av EU:s 27 medlemländer utanför försvarsalliansen (Cypern, Irland, Malta och Österrike).

Nato – Sverige och Nato

Både de svenska partierna och svenskarna i gemen har länge varit delade i synen på ett svenskt Natomedlemskap, men Rysslands storskaliga invasion av Ukraina ledde till att Sverige hastigt ansökte om medlemskap och blev försvarsalliansens 32:a medlem i mars 2024. 

I Sverige har synen på ett svenskt Natomedlemskap varit delad. När frågan blev högaktuell 2022 ökade stödet för att gå med i alliansen, åtminstone bland de politiska partierna.

När det säkerhetspolitiska läget i världen ändrades efter kalla krigets slut och vid Sveriges EU-inträde 1995 utlöstes en flerårig debatt om svensk säkerhetspolitik. Olika utredningar visade att Sverige under stora delar av efterkrigstiden haft ett omfattande inofficiellt samarbete med vissa Natostater. Fasta kommunikationer med en del Natostaber byggdes upp och ett antal svenska militära flygfält anpassades för att kunna ta emot Natos bombplan. I maj 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred (PFF), det vill säga Natos samarbetsavtal för länder i Europa som står utanför Nato (se Framväxten). Sverige deltog aktivt i PFF-verksamheten och svenska förband stod under direkt Natobefäl i alla Natos stora fredsbevarande operationer, bland annat i Kosovo, Afghanistan och Libyen. Samarbetet innebar att PFF-systemets försvarsplaneringsprocess integrerades i den svenska nationella försvarsplaneringen och att det svenska försvaret successivt införde Natostandard. Svenska officerare utplacerades vid flera av Natos viktigaste militära högkvarter och en svensk Natoambassad upprättades i anslutning till högkvarteret i Bryssel.

Närmare Nato

Efter Rysslands krig med Georgien 2008 försämrades säkerhetsläget i Östersjöregionen. Påsken 2013 drabbades svenska försvaret av en chockartad upplevelse när ryska bombplan simulerade attack mot mål i Stockholm. Eftersom de svenska piloterna hade påskledigt fick danska piloter från Natos bas i Litauen komma till undsättning. Denna händelse, liksom den ryska illegala annekteringen av Krym (Krim) i Ukraina 2014, förde åter frågan om ett svenskt Natomedlemskap högt upp på agendan i den svenska debatten. Samtidigt var Sveriges och Finlands strategiska placering invid Östersjön av stort intresse för Nato. Men den svenska opinionen kring ett svenskt Natomedlemskap var splittrad och Moskva hade vid flera tillfällen hotat om att vidta militära åtgärder om Sverige gick med i Nato.

Lösningen blev ett nytt program för utvidgat samarbete som Nato införde 2014 med sina mest närstående partner: Enhanced Opportunities Program, EOP (se Uppbyggnaden). Detta gavs till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland samt Jordanien, Georgien och Australien.

Inom ramen för EOP fördjupade Sverige och Nato sin militära samarbetsförmåga och politiska dialog samt genomförde gemensamma övningar. 2018 deltog Sverige och Finland tillsammans med alla andra medlemsländer i Trident Juncture 18, den största övningen sedan kalla kriget. Övningen pågick i Norge och innebar att flera länder förflyttade trupper över Sverige. Sverige deltar sedan 2013 också med förband i ett reservstyrkeregister till insatsstyrkan, NRF (se Uppbyggnaden).

Den svenska opinionen

Fyra av riksdagens åtta partier (Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna) hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap redan före den ryska invasionen i februari 2022. Relativt kort efter invasionen öppnade Sverigedemokraterna upp för medlemskap relativt kort invasionen och efter nära tre månader av intensiv debatt tog Socialdemokraterna ställning för att Sverige skulle ansöka om medlemskap i alliansen. I maj samma år lämnade regeringen in ansökan om medlemskap i försvarsalliansen, samtidigt som Finland. 

Många Natoföreträdare spådde att Sveriges ansökan, liksom Finlands, skulle komma att godkännas mycket snabbt eftersom länderna redan hade ett nära samarbete med Nato. Men Turkiet satte käppar i hjulet och anklagade framför allt Sverige för att utgöra en fristad för terrorister. Vid ett Natotoppmöte i början av juli hade tvisten bilagts tillräckligt för att försvarsalliansen formellt skulle bjuda in båda länderna att bli medlemmar. Men klartecknet var också tvunget att godkännas av samtliga medlemsländers parlament innan ett medlemskap kunde bli ett faktum. Det skulle visa sig att Turkiet höll fast vid sina invändningar mot Sverige, och att även Ungern hakade på. Däremot godkändes Finlands medlemskapsansökan och i april 2023 blev landet Natos 31:a medlemsstat.  

Först i januari 2024 kom det slutgiltiga godkännandet också för Sverige i Turkiet, och en månad senare följde Ungern efter. Den 7 mars blev Sverige alliansens 32:a medlemsland och den svenska flaggan kunde hissas utanför Natos högkvarter.