Nato – Verksamheten

Natos försvarspolitiska samarbete är det viktigaste samarbetsområdet för alliansen. Syftet är att avskräcka från väpnade angrepp mot alliansens medlemmar och att bevara freden i det nordatlantiska området.

Natos stadga, Atlantpakten, verkar under FN-stadgan, vilket medför ett krav på att konflikter i första hand ska lösas utan våld. Däremot tillåts medlemsstaterna agera militärt i självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51.

Om en medlemsstat i alliansen angrips ska de övriga medlemmarna, enligt artikel 5 i Natostadgan, uppfatta angreppet som ett angrepp på dem själva, och tillsammans slå tillbaka angreppet och återställa fred och stabilitet. Artikel 1 stadgar att konflikter dock alltid i först hand ska lösas med fredliga medel. Ett annat viktigt inslag är artikel 4, som stadgar att varje medlem har rätt att begära samråd om det känner sig hotat av en yttre fiende.

Hur medlemsländernas hjälp ska se ut i det fall artikel 5 åberopas avgörs i förväg, genom överenskommelser mellan medlemsstaternas regeringar i samråd med Natos militära och civila organ. I dessa förhandlingar har de nationella regeringarna alltid vetorätt. Hjälpinsatserna påverkas av geografiska faktorer: danska och tyska förband kan sättas in i både Tyskland och Danmark, medan få eller inga norska förband planeras att sättas in i Turkiet – framför allt av logistiska skäl. Det är helt enkelt för svårt för Norge att flytta större mängder egen militär trupp över stora avstånd. Inom Natos försvarsplanering är det i första hand USA, men i viss mån även Storbritannien och Frankrike, som får i uppdrag att sätta in egen trupp långt borta – eftersom de är de enda Natoländer som har kapacitet för detta.

Under det kalla kriget var den viktigaste arbetsuppgiften för Natos militära organ planeringen för tänkbara operationer till Natoländernas försvar mot ett angrepp från den Sovjetdominerade Warszawapakten. Efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och den ryska interventionen i Ukraina 2014 hamnade fokus åter på kollektivt försvar. Rysslands angrepp mot Ukraina 2022 har lett till höjd beredskap och förflyttningar av trupper, men Nato har gjort klart att man inte är part i konflikten eftersom Ukraina inte är medlem i försvarsalliansen.

Medlemsländerna har ett särskilt system för hur samordningen och utbildningen av medlemmarnas försvarsmakter ska organiseras. Medlemsländernas regeringar enas först om vilken försvarsstrategi som ska användas. Detta ”strategiska koncept”, NATO Strategic Concept, anger Natos mål och vilka medel som behövs för att uppnå dessa. Därefter följer en mer detaljerad planering under ledning av alliansens försvarsministrar. Här uppställs specifika mål för varje Natomedlems militära styrkor – utifrån bland annat landets militära potential, ekonomiska styrka och geografiska storlek. De enskilda staternas mål sammanställs sedan i en gemensam plan (Nato Force Plan) som drar upp riktlinjer för utbildningen av militära förband. I takt med att den politiska och militära verkligheten förändras utvärderas och revideras planen med jämna mellanrum.

Skiftande strategiska koncept

Natos nuvarande strategiska koncept antogs 2010. Under det kalla kriget var alla strategiska koncept hemliga, men från 1991 gjordes de om till öppna dokument. Det strategiska konceptet som antogs 1991 var det första som inte utpekade någon specifik fiende. I stället poängterades att alliansen nu måste ha beredskap för många slags uppgifter – både avskräckning genom militärt försvar och fredsbevarande operationer. Samtidigt vidgades säkerhetsbegreppet. Vid en uppdatering av det strategiska konceptet 1999 tonades renodlat militära hot ner ytterligare till förmån för andra hot mot säkerheten, till exempel miljöhot samt ekonomiska och politiska hot. Den kollektiva försvarskapaciteten var dock fortsatt viktig och man underströk att Natoländernas militära försvar ska bestå av en blandning av konventionella styrkor och kärnvapen, även om de senare minskar i betydelse.

En förändring i 1999 års koncept var kopplingen till andra organisationer, till exempel FN. I Atlantpakten från 1949 står det att Natos medlemsstater inte ska använda våld på ett sätt som inte är förenligt med FN:s syften. Detta har traditionellt tolkats som att FN:s säkerhetsråd måste ge Nato ett klart mandat för uppgifter som ligger utanför rätten till kollektivt självförsvar, till exempel fredsbevarande eller fredsframtvingande operationer utanför Natos medlemsstaters territorium.

Men efter de ökande samarbetssvårigheterna med Ryssland och Kina, som är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och har vetorätt där, beslöt Natoländerna 1999 att inte kräva ett formellt FN-mandat för framtida fredsbevarande eller fredsframtvingande Natooperationer. Istället erkänns säkerhetsrådets primära ansvar för internationell fred och säkerhet och det sägs att Natos agerande ska ske i FN-stadgans anda.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 dominerade fredsfrämjande operationer, terroristbekämpning och insatser utanför Natoländernas egna territorier alliansens agenda. Under lång tid stod den internationella insatsen i Afghanistan (se Fredsfrämjande operationer) i centrum för hela alliansens militära verksamhet. I motsvarande grad försvann intresset för de flesta former av planering för det territoriella försvaret av alliansens medlemsstater.

År 2009 beslöt emellertid Natoländerna att förnya alliansens strategiska inriktning. Vid ett toppmöte i Lissabon året därpå fastslogs ett nytt strategiskt koncept för Nato. I detta återkom en mycket stark betoning på kollektivt, territoriellt försvar, detta sades vara den främsta av Natos tre kärnuppgifter. De övriga två är internationell krishantering samt olika former av säkerhetssamarbeten med partnerländer och andra aktörer. Samtidigt var man noga med att inte peka ut någon stat som fiende. Ryssland framställdes som en partner, som Nato genom ett antal kanaler och institutioner skulle öka sitt samarbete med. Detta låg i linje med den amerikanske presidenten Barack Obamas så kallade ”reset-politik”, som syftade till att återställa relationerna till Ryssland. Efter Rysslands invasion av Georgien 2008 hade den dåvarande presidenten George W Bush mycket starkt kritiserat den ryska utrikespolitiken i stort, något Obama ville förändra.

Nytt fokus på kollektivt försvar

2010 års strategiska koncept omfattade inte bara ett ökat fokus på kollektivt territorialförsvar. Nato beslöt också att på nytt börja planera för praktiskt militärt försvar av medlemsländerna, särskilt de baltiska länderna och Polen. Efter Rysslands illegala annektering av Krim och krig mot Ukraina från 2014 accelererade utvecklingen mot en än större betoning på kollektivt försvar inom Nato.

Även om Ukraina inte är medlem i alliansen hade landet under lång tid arbetat mycket nära Nato och en tidigare ukrainsk regering arbetade för att landet skulle bli medlem i alliansen. De mindre Natoländerna i centrala och östra Europa uppfattade den aggressiva ryska politiken mot Ukraina som ett direkt hot mot dem själva. Nato började därför under 2014 att genomföra en återförsäkringspolitik, som syftar att på olika sätt stödja dessa länder mot ett eventuellt ryskt hot. Under toppmötet i Wales i september 2014 beslöts om en mängd åtgärder, inte minst militära, för att göra detta. De sammanfattades i en Readiness Action Plan (ungefär ”beredskapshandlingsplan) och innebar bland annat en drastiskt ökad militär aktivitet från Natos sida i och runt alliansens geografiskt mest utsatta länder.

Men det nygamla hotet krävde också förändringar i kommandostrukturen som hade nedmonterats under åren med fokus på fredsbevarande insatser. Bakgrunden var att man identifierat brister i alliansens logistiska förmåga. I ett hemligstämplat dokument som läckte ut 2017 skrev en general att Nato ”helt enkelt glömt hur man flyttar stora markstyrkor i Europa”. Beslut fattades om två nya kommandon som skulle göra det lättare att snabbt flytta trupper över Europa samtidigt de nordatlantiska sjövägarna mellan USA och Europa skulle hållas öppna. Alliansens snabbutryckningsstyrka, NRF, utökades till cirka 40 000 man och kompletterades med multinationell spjutspetsstyrka som skulle kunna rycka ut på 48 timmar (se Uppbyggnaden). Dessutom inrättades stabsenheter i de baltiska länderna samt i Polen, Rumänien och Bulgarien.

Smältande isar ger ny spelplan

Samtidigt förändrade avsmältningen av isarna, till följd av den globala uppvärmningen, spelkartan i Europa. Nya sjövägar öppnades och Arktis, med sina rika råvarutillgångar, har seglat upp som en ny strategisk front. Fokus på Arktis har inneburit en avsevärd uppgradering av Keflavikbasen på Island och 2018 höll Nato sin största övning sedan kalla krigets slut i trakterna. Trident Juncture 18, som övningen benämndes, var en artikel 5-övning där 50 000 man ingick från alla medlemsländerna samt från partnerländerna Sverige och Finland (se Sverige och Nato).

Nato

Fullständigt namn: Nato/North Atlantic Treaty Organization

Grundad: 1949

Högsta ledare: generalsekreterare Jens Stoltenberg

Medlemmar: Albanien, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Montenegro, Nederländerna, Nordmakedonien, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA

Natos hemsida

Varukorg

Totalt 0