Frankrike – Modern historia

Politisk instabilitet och ett sönderfallande kolonialvälde ledde till att krigshjälten Charles de Gaulle 1958 återkom som ledare. 1960-talet var ekonomiskt framgångsrikt men präglades av sociala omvälvningar och revolt. Under 1970-talet drabbades ekonomin av kris vilket bidrog till att socialisten François Mitterrand valdes till president 1981. Han satt vid makten till 1995 då gaullisten Jacques Chirac tog över. Chirac i sin tur efterträddes 2007 av Nicolas Sarkozy, kandidat för högern som samlats i det nybildade UMP.

Efter kriget återupprättades det parlamentariska systemet under ”fjärde republiken” (1946–1958). Inrikespolitiken kännetecknades av politisk oro, landet hade under perioden 26 olika regeringar. Utrikespolitiskt togs viktiga steg mot fransk-tysk försoning och ökat europeiskt samarbete.

Vietnameserna hade inlett ett uppror mot det franska väldet i Indokina efter världskriget, och 1954 tvingades Frankrike att överge sina kolonier där. Men det som knäckte den fjärde republiken var kolonialkriget i Algeriet, som inleddes 1954. Kriget mot den algeriska självständighetsrörelsen var kostsamt, underminerade successivt de franska regeringarnas auktoritet, och hade i maj 1958 lett till att det blivit närmast omöjligt att bilda en fungerande regering. Slutet för republiken kom när den franska civilbefolkningen och armén i Algeriet gjorde uppror mot vad man uppfattade som oförmågan att säkra franska intressen där.

1958 – femte republiken

Inbördeskrig tycktes hota, och krisen slutade med att parlamentet överlämnade makten till general de Gaulle som sedan 1946 stått utanför politiken. de Gaulle hade upprorsgeneralernas förtroende och kunde avvärja den dramatiska krisen. Han hade ställt som villkor att en ny författning med stark presidentmakt skulle antas. Den femte republiken inrättades och de Gaulle valdes till president.

General de Gaulle insåg snart att kolonialväldets tid var ute. Våren 1961 hotade militären i Algeriet åter med statskupp, och en blodig attentatsvåg svepte över både Frankrike och Algeriet. En folkomröstning samma år gav emellertid klart besked: 75 procent av fransmännen sade ja till Algeriets självständighet. Algeriet blev en självständig stat 1962.

Under resten av 1960-talet accelererade tillväxten och välståndet steg. de Gaulles politik syftade till att återge landet en framträdande roll internationellt (se Utrikespolitik och försvar). Inom EEC (nuvarande EU) motsatte sig de Gaulle planerna på att låta de gemensamma organen få ökad makt på de enskilda medlemsländernas bekostnad. Däremot arbetade de Gaulle för ett närmande mellan Frankrike och Västtyskland.

1968 – majrevolten och de Gaulles fall

Trots goda tider var Frankrike ett samhälle med starka spänningar. Dessa kom till ytan vid majrevolten 1968. Under nära en månad lamslogs landet av strejker och studentprotester. Revolten var en protest mot auktoritära makthavare, mot elitens dominans och mot orättvisor som kom i dagen under en snabb ekonomisk omvandling. Snart var de Gaulles tid förbi. Efter att ha förlorat en folkomröstning drog han sig tillbaka från makten 1969. Han dog året därpå.

I valet 1969 segrade gaullisten och tidigare premiärministern Georges Pompidou. Han dog i cancer på sin post 1974. Samma år utsågs Valéry Giscard d´Estaing, ledare för Oberoende republikanerna, ett parti på högerkanten, till ny president. Han sänkte rösträttsåldern till 18 år, införde aborträtt och gjorde det enklare att ta ut skilsmässa. Giscard d´Estaing tog även initiativ till en gemensam europeisk valutapolitik och förespråkade ett Europaparlament utsett genom allmänna val. Han minskade även statens roll i ekonomin.

1981 – Mitterrand och vänsterpolitik

Under 1970-talet drogs västvärlden in i en ekonomisk nedgång till följd av oljekrisen. Oro över växande arbetslöshet och krav på sociala reformer ledde 1981 till att vänstern i Frankrike erövrade makten, först i presidentvalet där socialisten François Mitterrand besegrade Giscard d´Estaing och sedan i parlamentsvalet. Socialisterna inledde sitt styre med en rad nationaliseringar. Minimilönen höjdes, förmögenhetsskatt infördes och de anställdas rättigheter i företagen stärktes. Socialisterna försökte blåsa liv i ekonomin genom statliga insatser. Men den ekonomiska politiken framkallade oro på finansmarknaderna. 1983 avbröts experimentet. Åtstramning och inflationsbekämpning blev nu politiska ledstjärnor även för socialisterna.

1986 vann de borgerliga parlamentsvalet och började privatisera näringslivet. Inför presidentvalet 1988 spelade Mitterrand på väljarnas osäkerhet inför privatiseringarna och vann valet. Han utlyste kort därefter ett nyval där socialisterna återtog regeringsmakten.

1995 – Gaullistpartiet och Chirac tar över

Socialisterna fick snabbt nya problem. En rad korruptionsaffärer skadade partiet. Regeringens oförmåga att få bukt med arbetslösheten liksom Socialistpartiets svårigheter att formulera en politik som skilde det från det borgerliga blocket tärde på väljarnas förtroende. Vid parlamentsvalet 1993 vann högern med gaullistpartiet RPR i spetsen en storseger. Två år senare segrade gaullistpartiets kandidat, Jacques Chirac, i presidentvalet mot socialisternas Lionel Jospin.

För att klara kraven på deltagande i EU:s valutaunion EMU 1999 var Frankrike tvunget att drastiskt minska sitt budgetunderskott. Nedskärningar i välfärdssystemet utlöste dock stora strejker och demonstrationer 1995 och regeringen tvingades dra tillbaka delar av sina förslag. I allians med miljöpartiet vann vänstern parlamentsvalet 1997. Frankrike fick åter en president och en premiärminister av olika politisk färg.

Lionel Jospin som blev regeringschef inriktade sig på en strikt kontroll av statsfinanserna för att Frankrike skulle kvalificera sig för EMU. Det skedde med höjda skatter men också genom fortsatt utförsäljning av statliga företag. För att minska arbetslösheten subventionerade regeringen ungdomsjobb i den offentliga sektorn och införde kortare arbetsvecka.

2002 – nytt borgerligt parti föds

I presidentvalet 2002 gick president Chirac som väntat vidare till andra valomgången. Helt oväntat blev tvåan emellertid inte socialisten Lionel Jospin, utan det invandringsfientliga nationalistpartiet Nationella frontens kandidat Jean-Marie Le Pen. En orsak till det ansågs vara att vänsterväljare känt sig svikna av den egna regeringen och vänt Jospin ryggen. Med Le Pen som motpart fick Chirac stöd även av många vänster­anhängare i andra valomgången och han vann med 82 procent av rösterna.

Inför parlamentsvalet i juni 2002 gick flera borgerliga partier samman och bildade Union för presidentmajoriteten (UMP). Valet blev ett nytt bakslag för socialisterna; de borgerliga fick en betryggande majoritet och bildade regering. Hösten 2002 omvandlades valalliansen UMP till ett nytt parti, Unionen för en folklig rörelse (UMP).

Ekonomin led av den internationella lågkonjunkturen och arbetslösheten ökade. En rad strejker hölls i protest mot regeringens politik som bland annat handlade om att reformera pensionssystemet. Samtidigt krävde EU-kommissionen att budgetunderskottet skulle sänkas.

I januari 2004 dömdes president Chiracs närmaste man, UMP-ledaren och tidigare premiärministern Alain Juppé, till villkorligt fängelse för politisk korruption i form av olaglig partifinansiering under sin tid som ansvarig för finanserna i Paris stad när Chirac var borgmästare 1988–1995. Chirac själv kunde inte åtalas eftersom han var statschef.

Växande kritik mot regeringen smittade av sig på 2005 års franska folkomröstning om EU-ländernas förslag till ett nytt EU-fördrag. I kampanjerna mot fördraget fick både regeringen och EU skulden för de flesta missförhållanden i Frankrike, och nästan 55 procent av de röstande avvisade fördraget. Valdeltagandet var cirka 70 procent. Vid sidan av de traditionellt antieuropeiska krafterna på vänster- och högerkanten hade en betydande andel av Socialistpartiets väljare röstat nej. Resultatet ledde till en svår kris både för EU och den franska ledningen.

2005 – kravaller i städerna

Hösten 2005 rörde inrikesminister Nicolas Sarkozy upp starka känslor när han uttalade sig om brottslighet och underjordisk ekonomi i invandrartäta förorter. Sarkozy, som hade valts till UMP:s ordförande ett år tidigare, sågs som en skicklig men också äregirig politiker. Efter utspelet drabbades invandrartäta förorter i Paris och andra franska städer av våldsamma upplopp.  Undantagslagar och utegångsförbud infördes. Efter tre veckor hade cirka 10 000 bilar och bussar bränts av ungdomsgäng. Upploppen kostade samhället miljonbelopp. 600 personer dömdes till fängelsestraff.

Inför presidentvalet 2007 utsågs inrikesminister Nicolas Sarkozy till UMP:s kandidat. Socialistpartiets kandidat blev Ségolène Royal, som bland annat varit utbildningsminister. Sarkozy vann i andra valomgången, med 53 procent av rösterna. I valet till nationalförsamlingen i juni samma år behöll UMP och dess stödpartier sin majoritet.

President Sarkozys styre kom att präglas av hårda personmotsättningar och skarpa politiska konflikter, främst kring ekonomi och invandring. Regeringens försök att minska budgetunderskottet genom nedskärningar i välfärden möttes av protester ledda av det traditionellt strejkvilliga franska facket.

Inför valen 2012 flirtade Sarkozy med Nationella frontens väljare och drev sin valkampanj med frågor om brottsbekämpning, gränskontroll och begränsad invandring. Socialistpartiets kandidat i presidentvalet, François Hollande, framställde sig själv som mittenkandidat. Han kritiserade den sittande regeringens politik och hävdade att stimulansåtgärder behövdes för att få igång ekonomin och minska den höga arbetslösheten. Hollande vann med knapp marginal över Sarkozy i den första omgången av presidentvalet 2012 och segrade även i den andra med 52 procent mot 48 procent för Sarkozy.

När val hölls till nationalförsamlingen i juni samma år befäste vänstern sitt grepp om makten. Socialistpartiet gick starkt fram och fick tillsammans med miljöpartiet Europaekologi–De gröna (EELV) och några vänstergrupper en betryggande majoritet i parlamentets underhus. Sarkozys UMP rasade med över 100 mandat. I senaten hade vänsterblocket sedan 2011 majoritet för första gången sedan femte republiken infördes 1958.

Fortsatta ekonomiska problem

Men även den nye presidenten Hollande misslyckades med att få ordning på det problematiska ekonomin  (se Ekonomi). Efter att till en början ha fört en politik med bland annat skattehöjningar för höginkomsttagare bytte regeringen 2014 till en mer företagarvänlig strategi med skattesänkningar för företag och minskningar av statsutgifterna. Men inte heller då lyckades man få fart på ekonomin som i stort sett upphört att växa med fortsatt hög arbetslöshet. Den nya ekonomiska politiken kritiserades av Socialistpartiets vänsterfalang och ledde även till splittring inom regeringen. Ekonomiminister Arnaud Montebourg gick i augusti 2014 ut offentligt med en uppmaning till regeringen om att vidta stimulansåtgärder för att få fart på tillväxten. Utspelet ledde till att Montebourg fick lämna sin post, tillsammans med ytterligare två upproriska ministrar.

2015 drev regeringen igenom ett omdebatterat åtgärdspaket med bland annat söndagsöppet för affärer, förändringar av tillsättningar av juristyrken samt försäljning av statliga företagsinnehav. För att undvika att lagförslaget röstades ned i nationalförsamlingen, med stöd från vänsterinriktade socialistpartianhängare, använde regeringen en kontroversiell paragraf i författningen som gör det möjligt att driva igenom ett beslut utan omröstning.

Framgångar för Nationella fronten

Regeringen och Hollandes problem fick även konsekvenser för Socialistpartiets stöd bland väljarna. Partiet förlorade makten till det borgerliga UMP i 150 av landets städer i lokalvalet i mars 2014, och backade även kraftigt i valen till fullmäktige i landets departement våren 2015.

Samtidigt skördade högerpopulistiska Nationella fronten stora framgångar. Partiet tog i lokalvalet 2014 kontroll över 14 städer och fick närmare en fjärdedel av rösterna i valet till EU-parlamentet samma år. Partiet tog också plats i fler departementsfullmäktige 2015. I valen till regionerna samma år såg Nationella fronten ut att vara nära att ta hem segern i Nord-Pas-de-Calais-Picardie och Provence-Alpes-Cote d’Azur, där partiledaren Marine Le Pen och hennes systerdotter Marion Marechal-Le Pen kandiderade. Socialistpartiet lyckades dock snuva dem på segern genom att dra bort sina kandidater i båda regionerna och uppmana väljarna att rösta på högern istället.

Terrordåd

Under 2015–2016 drabbades Frankrike av allvarliga terroristattentat. I januari 2015 chockades landet av ett kallblodigt attentat mot satirtidningen Charlie Hebdo, då tolv människor dödades, och strax därefter mordet på en kvinnlig polis och ett gisslandrama med ytterligare fyra dödsoffer i en judisk mataffär i Paris. De tre gärningsmännen, varav två hade koppling till islamistiska terrorgrupper, dödades till slut av polisen efter att hela Paris lamslagits under några dagar.

Fredagen den 13 november samma år drabbades Frankrike av de värsta terrordåden i landet i modern tid. 130 människor dödades och omkring 350 skadades i flera attentat i Paris. Minst sju gärningsmän utlöste sprängladdningar och sköt med kalasjnikovs mot gäster på barer och restauranger, i en konsertlokal samt i anslutning till en fotbollsmatch, där president Hollande satt i publiken. Extremiströrelsen IS tog på sig ansvaret för attentaten som uppgavs vara en hämnd för franska bombattacker mot IS i Syrien och Irak (se Utrikespolitik och försvar). Flera av gärningsmännen hade vistats i Syrien och några hade sin hemort i Bryssel i Belgien, däribland den misstänkte ledaren, som dog i en skottlossning med fransk polis några dagar efter dåden. En fransman greps i Bryssel i mars 2016 misstänkt för att ha deltagit i attentaten.

Bara åtta månader efter Parisattentaten inträffade ännu ett terrordåd. På nationaldagen, den 14 juli 2016, körde en fransman med tunisisk härkomst med en lastbil ihjäl 84 människor och skadade över 300 längs strandpromenaden i Nice.

Sjunkande stöd för Hollande

I februari 2016 genomförde Hollande åter en ombildning av regeringen. Den tidigare premiärministern Jean-Marc Ayrault återkom i regeringen, nu som utrikesminister, vilket sågs som ett sätt för presidenten att ytterligare försöka blidka kritikerna inom socialistpartiets vänsterfalang. Även det gröna partiet EELV tog åter plats i regeringen med tre ministrar.

Återigen använde regeringen sig av den omdiskuterade paragrafen i författningen för att undvika parlamentsomröstning när den beslutade om nya arbetsmarknadslagar. Förändringarna väckte starka protester bland annat från akademiker och fackföreningar. Sammandrabbningar förekom mellan aktivister och polis och flera hundratusen människor deltog i demonstrationer. Under våren genomfördes strejker bland annat inom den samhällsviktiga transportsektorn, oljeraffinaderier och kärnkraftverk.

Hösten 2016, några månader innan president- och parlamentsval skulle hållas, var stödet för president Hollande, vilket hade sviktat under stora delar av hans presidenttid, lägre än för någon sittande president under efterkrigstiden.

Om våra källor