Frankrike – Befolkning och språk

Frankrike är en av Europas folkrikaste stater. Barnafödandet, som länge varit högt, har på senare tid börjat minska. Under de senaste årtiondena har invandringen till landet blivit en allt mer omdebatterad fråga, till följd av ekonomiska problem, arbetslöshet och flera terrordåd.

Befolkningstillväxten var länge långsammare än i flertalet europeiska länder. Efter andra världskriget vidtogs åtgärder för att uppmuntra barnafödandet, vilket bidrog till höjda födelsetal. Barnafödandet har minskat i Frankrike de senaste två åren och är i dag är det lägsta på över hundra år. Ändå är antalet födslar per kvinna fortfarande högre än i många andra EU-länder.

Invånarantalet väntas fortsätta att sakta växa, främst till följd av migration, fram till år 2050 då det når omkring 70 miljoner. Fram till dess kommer även andelen äldre i befolkningen bli större.

Fransmännen är ättlingar till en lång rad folk: som kelter, iberer, ligurier och greker i söder och germanska stammar norrifrån, som franker, alemanner och goter. Frankrike betyder frankernas rike.

Lagen förbjuder staten att samla information om etnicitet, ras och religion. I dag är omkring tio procent av befolkningen ”immigranter” enligt statistikmyndigheten, vilket innebär att de är av utländsk härkomst och födda utanför Frankrike. Av dessa beräknades omkring en tredjedel vara franska medborgare i slutet av 2010-talet. De flesta av dem har sitt ursprung i Algeriet, Marocko, Portugal, Tunisien och Italien.

Inflyttning från andra europeiska länder har förekommit länge. Från och med 1960- och 1970-talen började det även komma invandrare från forna franska kolonier, främst i Nord­afrika. Där ingick förutom araber och berber också ett stort antal judar. Frankrike har i dag, med runt en halv miljon judar, världens tredje största judiska befolkning. Samtidigt rapporteras flera tusen judar ha lämnat Frankrike på grund av rädsla för ökande antisemitism och trakasserier från unga muslimer som radikaliserats.

Fransmännens inställning till invandring har blivit mer negativ som en konsekvens av växande arbetslöshet, rädsla för terrordåd och ökande levnadsomkostnader. En intensiv debatt om franska värderingar och fransk identitet har förts på senare år (se Religion).

Under 2000-talet har invandringspolitiken successivt stramats åt och i högre grad inriktats på att locka högutbildade till landet medan det har blivit svårare för asylsökande och andra att få uppehållstillstånd. Den största delen av den lagliga invandringen till Frankrike sker dock i syfte att återförena familjer. En stor del av dem som kommer saknar utbildning och kan inte språket, vilket har gjort att de ofta har svårt att integreras i samhället och få arbeten.

Under 2015 – då hundratusentals flyktingar, varav många syrier, anlände till Europa – ökade antalet asylsökande till Frankrike med en fjärdedel jämfört med året innan. Frankrike var efter Tyskland det land i Europa där flest människor sökte asyl åren 2015 till 2019, med i genomsnitt 110 000 asylansökningar per år.

Frankrike har fått kritik för hanteringen av asylsökande. 2015 antogs ny lagstiftning som skulle snabba på beredningen av asylärenden. Franska myndigheter kritiserades för de undermåliga förhållandena i det ökända flyktinglägret i Calais, kallat ”Djungeln” där flera tusen migranter samlades under några år på 2010-talet i väntan på att försöka korsa Engelska kanalen för att ta sig över till Storbritannien. Lägret utrymdes 2016. Sedan Storbritannien lämnade EU 2021 har fler migranter åter försökt ta sig över kanalen i undermåliga farkoster och några har också drunknat under den farliga färden. I ett försök att komma till rätta med problemet prövade länderna från augusti 2025 under ett års tid ett nytt system. Det innebar att Storbritannien kunde skicka tillbaka migranter, som tagit sig över kanalen och saknade rätt till asyl, till grannlandet mot att i gengäld ta emot lika många migranter från Frankrike som ansökt om visum på laglig väg.

Flera försök att se över invandrarlagstiftningen har gjorts. År 2018 antogs en ny lag som gjorde det möjligt att hålla migranter som saknade resehandlingar i förvar under längre tid medan processen för att deportera personer som fått avslag på asylsökningar snabbades på.  Fem år senare godkände parlamentet en kontroversiell ny invandringslag. Den kunde antas av parlamentet först efter att bland annat Nationell samling drivit igenom skärpningar av lagen när det gällde tillgång till välfärdsbidrag och anhöriginvandring. Tilläggen underkändes dock senare av författningsdomstolen.

Franska, som tillhör den västromanska gruppen av den indoeuropeiska språkfamiljen, är Frankrikes officiella språk. Det finns sju större regionala språk i landet (se nedan), och totalt runt 75 språk om man även räknar de tungomål som talas i franska områden i andra världsdelar.

 I dag beräknas omkring 5 miljoner invånare tala något regionalt språk. Myndigheter höll länge fast vid att alla franska medborgare skulle tala franska. Efter många års het språkdebatt beslutade nationalförsamlingen dock 2008 att i grundlagen erkänna de regionala språken som en del av det franska kulturarvet.

Uppskattningarna av hur många i Sydfrankrike som talar olika dialekter av occitanska varierar mellan en halv miljon och tre miljoner. Upp till en miljon behärskar alsaciska, en tysk dialekt som talas i Alsace. Flera språk talas enligt uppskattningar av upp till 200 000 människor: det keltiska språket bretonska i Bretagne, baskiska vid gränsen mot Spanien, katalanska i Roussillon och korsikanska, som är nära släkt med italienska, på Korsika. En mindre grupp vid gränsen mot Belgien i norr talar flamländska.

Om våra källor