Frankrike – Utrikespolitik och försvar

Frankrike är en kärnvapenmakt och en av de ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Landet har en tydlig ambition att vara en militär och ekonomisk stormakt. Under efterkrigstiden kom Frankrike att eftersträva en oberoende hållning mellan öst- och västblocken. Landet har ofta markerat självständighet i förhållande till supermakten USA och eftersträvat en europeisk ledarroll.

Utrikespolitiken orienterades under Charles de Gaulles presidenttid på 1960-talet mot internationellt oberoende och självbestämmande, inte minst i förhållande till USA. Senare presidenter har sökt sig mer mot internationellt samarbete, men samtidigt bibehållit en hög nivå av självständigt agerande.

I Europa har samarbetet med Tyskland länge varit viktigt. Den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps, stationerad i Strasbourg i Frankrike. Inom EU har Frankrike och Tyskland länge varit pådrivande för en fortsatt integration mellan medlemsländerna.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder 2018 − förutom Frankrike även Tyskland, Belgien, Estland, Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser. Initiativet ska bidra till att länderna kan agera utanför Nato, och minska beroendet av USA.

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Frankrike och Tyskland, en fortsättning på Elyseefördraget från 1963, undertecknades 2019 i den tyska staden Aachen. Avtalet skulle leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

Den ändrade säkerhetssituationen i Europa efter Donald Trumps tillträde som amerikansk president för en andra mandatperiod 2025 innebar att möjligheterna till ett tätare franskt-tyskt försvarssamarbete ökade. Som en följd av nya signaler om ett minskat amerikanskt engagemang för europeisk säkerhet har de franska och tyska regeringarna en ökad samsyn inte minst när det gäller betydelsen av att stärka det europeiska försvaret (se nedan samt även Tyskland: Utrikespolitik och försvar). De båda länderna bildade i början av 2026 en särskild styrgrupp för kärnvapensamarbete, samtidigt som president Macron presenterade en ny kärnvapendoktrin.

President Emmanuel Macron har sedan tillträdet 2017 upprepat ett budskap om att Europa behöver kunna sköta sitt eget försvar utan att vara beroende av USA:s hjälp. Hans linje om ”strategisk autonomi” har dock inte fått det stöd bland EU-länderna som han hoppats på. Men i början av 2025, med Donald Trump som ny amerikansk president, ändrades situationen när spänningar uppstod i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här, samt denna artikel i Utrikesmagasinet).

En samsyn nåddes inom EU om att det inte längre gick att förlita sig på USA som garanti för europeisk säkerhet. Den nya kärnvapendoktrin som Macron presenterade i mars 2026 är ett sätt att förstärka det franska kärnvapenskyddet av den europeiska kontinenten i samband med att säkerhetshoten ökat. Tio europeiska Natoländer har tackat ja till att samarbeta med Frankrike kring kärnvapenavskräckning genom gemensamma övningar och genom att vid behov ta emot kärnvapenbestyckade flygplan på sitt territorium. Samtidigt har president Macron varit noga med att understryka att det nya kärnvapensamarbetet ska uppfattas  som "ett komplement till" och inte som en ersättning till "Natos kärnvapenavskräckning" och i synnerhet USA:s kärnvapenparaply.

Förhållandet till Italien har tidvis varit ansträngt. Under senare år har ömsesidig kritik när det gäller migrationspolitiken bidragit till att försämra relationerna. I början av 2020-talet uppstod exempelvis missämja mellan länderna efter att den franska regeringen kritiserat Italiens nya högernationalistiska regering för att ha avvisat nödställda båtmigranter.

Aktivt stöd för Ukraina 

Relationerna med Ryssland försämrades efter den ryska annektering av den ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 och inblandningen i kriget i östra Ukraina. Frankrike röstade för att EU skulle införa sanktioner mot Ryssland och ställde också in försäljningen av två militärfartyg till Ryssland. Läget förvärrades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Liksom övriga EU-medlemmar har Frankrike fördömt invasionen och ställt sig bakom EU:s omfattande sanktioner mot Ryssland, se en översikt över sanktionerna här. Den franska regeringen har även bistått Ukraina med vapen och militär utrustning samt humanitärt bistånd.

Efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel i oktober 2023 tog Frankrike stark ställning för Israels rätt att försvara sig. Men efter hand ökade kritiken mot krigföringen i Gaza och den växande humanitära katastrofen där, och i juli 2025 tillkännagav president Macron att Frankrike som första G7-land skulle erkänna Palestina.

Relationen till USA

Förhållandet till USA har ofta präglats av viss misstro, trots att många fransmän känner tacksamhetsskuld mot amerikanerna för USA:s ledande roll i befrielsen av Frankrike under andra världskriget. I Frankrike, en historisk stormakt, finns en misstänksam och avvaktande hållning mot att USA under efterkrigstiden fick en alltmer dominerande ställning politiskt, kulturellt och språkligt.

Frankrike motsatte sig USA:s anfall mot Irak 2003, vilket ledde till starka spänningar mellan länderna. Mot slutet av 00-talet närmade sig Frankrike på nytt USA. Det skedde bland annat genom återinträdet 2009 i den västliga försvarsalliansen Natos militära samarbete. Frankrike hade dragit sig ur den kommitté som samordnar de militära styrkorna 1966, i protest mot USA:s dominans. Frankrike deltog dock hela tiden i Natos politiska arbete.

Frankrike var under 2010-talet en viktig partner för USA i kampen mot terrorism. Franska soldater deltog i Isafstyrkan i Afghanistan, och franska stridsflygplan bistod från augusti 2015 den USA-ledda koalitionen som bekämpade extremiströrelsen Islamiska staten (IS) i Irak. Från hösten 2015 deltog Frankrike också i bombanfall mot IS-mål i Syrien och efter terrorattentaten i Paris i november samma år intensifierades de franska flyganfallen mot IS. Även den franska militära operationen i Sahelområdet, där flera tusen franska styrkor sedan 2013 bekämpade terroristgrupper i Mali och dess grannländer, togs emot positivt i USA.

I september 2021 reagerade dock Frankrike kraftigt efter att det blev känt att USA, Australien och Storbritannien ingått en säkerhetspakt, Aukus, vilket innebar att den franska försäljningen av tolv militärubåtar till Australien inte skulle bli av. Australien skulle i stället genom den nya försvarspakten få stöd att utveckla atomdrivna ubåtar. Frankrike valde att kalla hem sina ambassadörer i USA och Australien för konsultation. Efter ett samtal med USA:s president Joe Biden några dagar senare beslöt dock president Macron att ambassadören skulle skickas tillbaka till Washington. Ytterligare ett par veckor senare fick även den franske ambassadören i Canberra återvända till Australien. Relationerna förbättrades 2022 efter det att det franska företaget som skulle ha tillverkat ubåtarna fått en stor ekonomisk kompensation från Australien. Även maktskiftet i Australien underlättade regeringarnas försök att vända blad och gå vidare.

Kina och den indopacifiska regionen

Kinas växande ekonomiska betydelse och ökande globala inflytande under de senaste två årtiondena har gjort att relationerna till Peking har blivit allt mer centrala för många länder, och så även Frankrike. Samtidigt har behovet även ökat att förhålla sig till Kinas militära makt och maktlystna agerande i den indo-pacifiska regionen. Frankrike har sedan slutet av 2010-talet ökat sin närvaro i Kinas närområde. Bland annat har franska krigsfartyg seglat genom Sydkinesiska havet några gånger om året, som en markering för navigationsfrihet och mot att Kina gör anspråk på omtvistade ögrupper där (se Kina: Utrikespolitik och försvar). Franska regeringen har även betonat vikten av att skydda landets intressen och de franska territorierna i regionen, däribland Mayotte och Réunion i Indiska oceanen och Nya Kaledonien, Wallis och Futuna och Franska Polynesien i Stilla havet. I regionen lever 1,5 miljoner fransmän och några tusen franska soldater är stationerade här. Frankrike var först bland EU-länderna att upprätta en egen indopacifisk strategi.

För Frankrike är Indien och Japan, och även Australien, viktiga bundsförvanter i regionen. Efter det brutna ubåtskontraktet med Australien 2021 och som en följd av den växande antagonismen mellan Kina och USA har den franska regeringen i ökad utsträckning velat framställa Frankrike som en balanserande, alternativ kraft som strävar efter rättssäkerhet, liberala demokratiska värden, fria rörlighet och ett multipolärt system i världen.

Arabvärlden och Turkiet

När upproret i arabvärlden inleddes i början av 2011 hamnade flera franska politiker i blåsväder på grund av nära kontakter med den regim som störtades. När upproret spred sig till Libyen höll Sarkozy en hög profil, i ett försök att återta en framträdande roll. Frankrike blev först med att erkänna övergångsstyret i Libyen, och fransk militär deltog i den Natoledda insatsen som bidrog till att få Muammar Gaddafis regim på fall. Även i samband med de folkliga protesterna mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad samma år ställde sig Frankrike tidigt på rebellernas sida och krävde att Assad skulle avgå.

Frankrikes relationer till Turkiet har tidvis varit ansträngda. Nicolas Sarkozy (president 2007−2012) var uttalad motståndare mot ett turkiskt medlemskap i EU. Han förespråkade också en lag som skulle göra det brottsligt att förneka att folkmord begicks på hundratusentals armenier i Osmanska riket (nu Turkiet) 1915. När nationalförsamlingen antog lagen i december 2011 kallade den turkiska regeringen hem sin ambassadör och ställde in alla möten med franska företrädare. Turkiet förnekar bestämt att något folkmord begåtts. Lagen, som var färdig för Sarkozys underskrift i januari 2012, revs dock upp i domstol med hänvisning till att den stred mot yttrandefriheten. Relationerna förbättrades när François Holland blev fransk president 2012 och 2014 besökte han Turkiet. Runt en halv miljon människor med armeniskt ursprung bor i Frankrike, och de har länge drivit folkmordsfrågan.

Frankrikes roll i Afrika

Frankrike har länge haft ekonomiska, politiska och militära intressen i de före detta kolonierna i Afrika. Många franska medborgare har dock lämnat de forna kolonierna, och samtidigt har andra afrikanska länder blivit viktiga, bland annat stora handelspartner som Nigeria, Angola och Sydafrika.

Frankrikes engagemang i Afrika minskade under en tid, särskilt efter folkmordet i Rwanda 1994. Frankrikes roll i samband med konflikten i Rwanda har stötts och blötts. När en fransk domstol 2006 anklagade Rwandas president Paul Kagame för att ha utlöst folkmordet bröt Rwanda de diplomatiska förbindelserna. Frankrike medgav senare att misstag begåtts, och 2010 återupptogs relationerna (se Rwanda: Utrikespolitik och försvar). År 2013 sände Frankrike över 3 000 soldater till den forna kolonin Mali för att hjälpa regeringen att bekämpa islamistiska rebeller. Från sommaren 2014 omvandlades insatsen i Mali till en större styrka med uppgiften att tillsammans med flera länder i Sahelregionen, förutom Mali bland annat Tchad, Mauretanien och Niger, bekämpa islamistisk terrorism. Men 2022 meddelade Frankrike att den europeiska insatsstyrkan Takouba skulle dras tillbaka från Mali efter en period av snabbt försämrade relationer till landets styrande militärregering. Ett år senare beslöt Frankrike även att ta hem de 400 soldater som var på plats i Burkina Faso där de bistått landet i dess kamp mot islamistiska rebeller. Sommaren 2026 bröt militärjuntan i Burkina Faso de diplomatiska relationerna med Frankrike efter en period av spänningar mellan länderna.

Franska trupper har på senare år även lämnat Niger, Tchad och Elfenbenskusten och sommaren 2025 stängde Frankrike även militärbaser i Senegal. Den franska militära närvaron har likaså minskat i Elfenbenskusten och Gabon. Den franska regeringen vill dock behålla sin militärbas i Djibouti för att ha den som utgångspunkt för fortsatta insatser i Afrika.

Frankrikes ställningstaganden när det gäller konflikten om Västsahara (se Västsahara) har påverkat relationerna med de tidigare franska kolonierna i Nordafrika. Sedan den franske presidenten Emmanuel Macron 2024 tydliggjort sitt stöd för marockansk överhöghet över Västsahara blev relationerna mellan Marocko och Frankrike genast varmare (se även Marocko: Utrikespolitik och försvar). Macrons utspel ledde dock till ökade spänningar med Algeriet, som stöder den västsahariska befrielsefronten Polisario.

FÖRSVAR

Terrordåden i Frankrike under 2015 ledde till att omkring 10 000 soldater sattes in i olika delar av landet. Samtidigt fortsatte det franska militära engagemanget utomlands. Det hela innebar att försvarets resurser belastades hårt.

Frankrikes tidigare värnpliktsarmé ersattes 2002 med en yrkesarmé. I slutet av 2025 tillkännagav president Emmanuel Macron att landet ska införa frivillig militärtjänstgöring för främst 18–19-åringar i tio månader från och med nästa år. Inledningsvis ska 3 000 män och kvinnor tas emot för att utökas till 50 000 till år 2035.

Efter terrordåden i Paris den 13 november 2015 bad den franska regeringen övriga EU-länder om hjälp i striderna mot extremiströrelsen IS och hänvisade till en solidaritetsklausul i EU:s Lissabonfördrag. Det var första gången som denna klausul om militär hjälp i händelse av att ett medlemsland utsatts för ett väpnat angrepp kom till användning. Alla EU-länder svarade ja på Frankrikes förfrågan.

Inför budgetperioden 2024–2030 offentliggjordes stora satsningar på att anpassa försvaret till högintensiv krigföring, inte minst mot bakgrund av den ryska stora invasionen av Ukraina 2022. Stora satsningar skulle göras bland annat på drönare och på att förbättra kompetensen när det gäller militär underrättelseverksamhet och försvaret mot cyberattacker. Frankrike har även bistått Ukraina med vapen för att bekämpa den ryska invasionen, bland annat franska Mirage-stridsflyg.

I likhet med andra Natoländer ställde sig Frankrike i juni 2025 bakom militäralliansens mål att fram till 2035 öka försvarsanslagen till sammanlagt 5 procent av BNP (3,5 procent till rena försvarsanslag och 1,5 procent till försvarsrelaterade utgifter).

Frankrike är en av världens största exportörer av vapen. Det är också en kärnvapenmakt och genomförde sin första provsprängning 1960. En stark kärnvapenstyrka skulle bidra till att garantera landets oberoende. När landet efter ett uppehåll återupptog sina provsprängningar av kärnvapen 1995 blev protesterna högljudda på många håll i omvärlden. Därefter kom ett provstoppsavtal till stånd, och Frankrike upphörde med proverna.

Som ett led i kärnvapendoktrinen från 2026 ska Frankrike öka antalet kärnvapenstridsspetsar (i dag uppges antalet vara knappt 300). Dessutom ska en ubåt som kan utrustas med kärnvapen så klar till 2036.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Frankrikes utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Antifransk trend kan slå mot terrorbekämpning (2023-09-11)  
Macron vill få in Ryssland i den europeiska värmen (2019-09-18)
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)