Frankrike

Frankrike – Geografi och klimat

Frankrike är något större än Sverige till ytan. Norra och västra delen består av ett väldigt låglandsområde, med slätter som sluttar mot Atlanten och Nordsjön. I sydöst sträcker sig Alperna in i Frankrike. Här finns Europas högsta berg utanför Kaukasien, Mont Blanc. Större delen av Frankrike har tempererat klimat med varma somrar och milda vintrar.

Centralmassivet är en högplatå i det inre av södra Frankrike. De högsta partierna ligger inom platåns centrala del Auvergne, vars utslocknade vulkaner har toppar på knappt 1 900 meters höjd. I söder, längs gränsen mot Spanien, reser sig Pyrenéerna. Jurabergen och Vogeserna är bergsområden i öster, norr om Alperna.

Landet har få sjöar. Den största är Lac Léman (Genèvesjön), som delas med Schweiz. Flera stora floder genomkorsar landet. De största är Loire, Rhône, Seine och Garonne, av vilka Rhône är den enda som mynnar i Medelhavet. Landets långa kuster mot Engelska kanalen, Atlanten och Medelhavet är omväxlande sandiga eller klippiga. Såväl Atlantkusten som Medelhavskusten ger Frankrike flera goda hamnar. I Frankrike ingår också ön Korsika i Medelhavet.

Till Frankrike hör dessutom ett antal utomeuropeiska områden, rester av landets forna kolonialvälde. Det är Franska Guyana på Sydamerikas nordkust; Guadeloupe, Martinique, Saint-Barthélemy och Saint-Martin i Västindien; Franska Polynesien (med bland annat Tahiti), Nya Kaledonien samt Wallis och Futuna i Söderhavet; öarna Mayotte och Réunion i Indiska oceanen; ön Saint-Pierre-et-Miquelon utanför Kanadas östkust; och Franska södra och antarktiska territorierna, en samling områden i Indiska oceanen och Antarktis vilka saknar permanent befolkning. Därtill har Frankrike den obebodda atollen Clipperton i östra Stilla havet.

Om våra källor 

Frankrike – Befolkning och språk

Frankrike är en av Europas folkrikaste stater. Barnafödandet, som länge varit högt, har på senare tid börjat minska. Under de senaste årtiondena har invandringen till landet blivit en allt mer omdebatterad fråga, till följd av ekonomiska problem, arbetslöshet och flera terrordåd.

Befolkningstillväxten var länge långsammare än i flertalet europeiska länder. Efter andra världskriget vidtogs åtgärder för att uppmuntra barnafödandet, vilket bidrog till höjda födelsetal. Barnafödandet har minskat i Frankrike de senaste två åren och är i dag är det lägsta på över hundra år. Ändå är antalet födslar per kvinna fortfarande högre än i många andra EU-länder.

Invånarantalet väntas fortsätta att sakta växa, främst till följd av migration, fram till år 2050 då det når omkring 70 miljoner. Fram till dess kommer även andelen äldre i befolkningen bli större.

Fransmännen är ättlingar till en lång rad folk: som kelter, iberer, ligurier och greker i söder och germanska stammar norrifrån, som franker, alemanner och goter. Frankrike betyder frankernas rike.

Lagen förbjuder staten att samla information om etnicitet, ras och religion. I dag är omkring tio procent av befolkningen ”immigranter” enligt statistikmyndigheten, vilket innebär att de är av utländsk härkomst och födda utanför Frankrike. Av dessa beräknades omkring en tredjedel vara franska medborgare i slutet av 2010-talet. De flesta av dem har sitt ursprung i Algeriet, Marocko, Portugal, Tunisien och Italien.

Inflyttning från andra europeiska länder har förekommit länge. Från och med 1960- och 1970-talen började det även komma invandrare från forna franska kolonier, främst i Nord­afrika. Där ingick förutom araber och berber också ett stort antal judar. Frankrike har i dag, med runt en halv miljon judar, världens tredje största judiska befolkning. Samtidigt rapporteras flera tusen judar ha lämnat Frankrike på grund av rädsla för ökande antisemitism och trakasserier från unga muslimer som radikaliserats.

Fransmännens inställning till invandring har blivit mer negativ som en konsekvens av växande arbetslöshet, rädsla för terrordåd och ökande levnadsomkostnader. En intensiv debatt om franska värderingar och fransk identitet har förts på senare år (se Religion).

Under 2000-talet har invandringspolitiken successivt stramats åt och i högre grad inriktats på att locka högutbildade till landet medan det har blivit svårare för asylsökande och andra att få uppehållstillstånd. Den största delen av den lagliga invandringen till Frankrike sker dock i syfte att återförena familjer. En stor del av dem som kommer saknar utbildning och kan inte språket, vilket har gjort att de ofta har svårt att integreras i samhället och få arbeten.

Under 2015 – då hundratusentals flyktingar, varav många syrier, anlände till Europa – ökade antalet asylsökande till Frankrike med en fjärdedel jämfört med året innan. Frankrike var efter Tyskland det land i Europa där flest människor sökte asyl åren 2015 till 2019, med i genomsnitt 110 000 asylansökningar per år.

Frankrike har fått kritik för hanteringen av asylsökande. 2015 antogs ny lagstiftning som skulle snabba på beredningen av asylärenden. Franska myndigheter kritiserades för de undermåliga förhållandena i det ökända flyktinglägret i Calais, kallat ”Djungeln” där flera tusen migranter samlades under några år på 2010-talet i väntan på att försöka korsa Engelska kanalen för att ta sig över till Storbritannien. Lägret utrymdes 2016. Sedan Storbritannien lämnade EU 2021 har fler migranter åter försökt ta sig över kanalen i undermåliga farkoster och några har också drunknat under den farliga färden. I ett försök att komma till rätta med problemet prövade länderna från augusti 2025 under ett års tid ett nytt system. Det innebar att Storbritannien kunde skicka tillbaka migranter, som tagit sig över kanalen och saknade rätt till asyl, till grannlandet mot att i gengäld ta emot lika många migranter från Frankrike som ansökt om visum på laglig väg.

Flera försök att se över invandrarlagstiftningen har gjorts. År 2018 antogs en ny lag som gjorde det möjligt att hålla migranter som saknade resehandlingar i förvar under längre tid medan processen för att deportera personer som fått avslag på asylsökningar snabbades på.  Fem år senare godkände parlamentet en kontroversiell ny invandringslag. Den kunde antas av parlamentet först efter att bland annat Nationell samling drivit igenom skärpningar av lagen när det gällde tillgång till välfärdsbidrag och anhöriginvandring. Tilläggen underkändes dock senare av författningsdomstolen.

Franska, som tillhör den västromanska gruppen av den indoeuropeiska språkfamiljen, är Frankrikes officiella språk. Det finns sju större regionala språk i landet (se nedan), och totalt runt 75 språk om man även räknar de tungomål som talas i franska områden i andra världsdelar.

 I dag beräknas omkring 5 miljoner invånare tala något regionalt språk. Myndigheter höll länge fast vid att alla franska medborgare skulle tala franska. Efter många års het språkdebatt beslutade nationalförsamlingen dock 2008 att i grundlagen erkänna de regionala språken som en del av det franska kulturarvet.

Uppskattningarna av hur många i Sydfrankrike som talar olika dialekter av occitanska varierar mellan en halv miljon och tre miljoner. Upp till en miljon behärskar alsaciska, en tysk dialekt som talas i Alsace. Flera språk talas enligt uppskattningar av upp till 200 000 människor: det keltiska språket bretonska i Bretagne, baskiska vid gränsen mot Spanien, katalanska i Roussillon och korsikanska, som är nära släkt med italienska, på Korsika. En mindre grupp vid gränsen mot Belgien i norr talar flamländska.

Om våra källor

Frankrike – Religion

Frankrike är ett övervägande katolskt land. Andelen kyrkligt aktiva har dock minskat avsevärt. Över en tredjedel av invånarna uppger sig sakna religiös tillhörighet. Religionsfrihet garanteras i författningen. Islam är den näst största religionen.

Antalet katoliker har minskat kraftigt under de senaste årtiondena. Enligt uppskattningar är omkring hälften av befolkningen katoliker. Den franska katolska kyrkan har skakats av rapporter om pedofili vid början av 2020-talet. Cirka 330 000 barn har sedan 1950-talet blivit sexuellt utnyttjade av bland andra präster och kyrkliga ungdomsledare. Den katolska ledningen har beslutat att offren ska få skadestånd. 

Islam är den näst största religionen och antalet muslimer beräknades till omkring 6 miljoner vid mitten av 2020-talet. De flesta muslimer har sitt ursprung i Frankrikes tidigare kolonier främst i Nordafrika. Bland den judiska befolkningen beräknas färre än hälften vara praktiserande. I landet finns också en rad icke-katolska kristna samfund. De flesta är protestanter, främst reformerta men också lutheraner och frikyrkliga, men det finns också ortodoxt kristna. Därtill finns en grupp buddister.

Kyrkan skildes från staten 1905, och det anses vara en viktig författningsprincip att stat och religion är åtskilda. Religiösa symboler får inte synas på offentliga institutioner, myndigheter, stadshus eller kommunala kontor och religionsundervisning tillåts inte i statliga skolor.  Staten får inte föra statistik över medborgarnas religiösa tillhörighet. 

Efter intensiva diskussioner om huruvida muslimska elever skulle tillåtas bära huvudduk eller slöja i skolan antogs en lag 2004, som innebar att alla religiösa symboler, som det kristna korset, den judiska kippan och muslimska huvudsjalen, förbjuds i statliga skolor.  En lag antogs även 2010 som innebär att kvinnor som bär burka eller niqab (heltäckande plagg som döljer ansiktet) på allmän plats riskerar böter. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna slog sommaren 2014 fast att förbudet inte strider mot religionsfriheten.

Även användningen av burkini, en heltäckande baddräkt som blivit populär bland en del muslimska kvinnor, har varit omdebatterat i Frankrike. Franska badorter har vid flera tillfällen försökt förbjuda burkinin, bland annat för att den inte ansetts förenlig med landets sekulära värderingar. Andra har menat att försöken att få till stånd förbud är ett utslag av islamofobi. Den högsta förvaltningsdomstolen upprätthöll 2022 ett förbud mot att bära burkini i offentliga simhallar.

Om våra källor

Frankrike – Utbildning

Sedan 2019 är det obligatoriskt för alla 3-åringar att gå i förskola i Frankrike.  Det är den lägsta åldern för skolplikt bland EU-länderna. Skolplikten gäller därefter till 16 års ålder. Utbildningen ska inte kosta något för eleverna, men skolorna kan debitera en mindre summa i anmälningsavgift. 

Även många tvååringar börjar i förskolan (maternelle) som innehåller en hel del undervisning. Grundskolan inleds vid sex års ålder och pågår i fem år. Därefter följer ett fyraårigt fortsättningsstadium (collège).

Fram till 2008 gick barnen i allmänhet i skolan på lördagar, men hade onsdagar lediga. I dag är alla lediga på lördagar, men en del har fortfarande helledigt eller läser halva dagar på onsdagar. Det är ganska vanligt att elever går om en klass, för att förbättra sina resultat.

OECD:s undersökningar (Pisa) av skolutbildningen i medlemsländerna visar att de franska elevernas skolresultat är särskilt beroende av deras socioekonomiska bakgrund. De som kommer från fattigare hushåll presterar också sämre i skolan.

Ett annat problem är svårigheterna att rekrytera lärare. Det beror bland annat på att lönerna är förhållandevis låga samtidigt som sociala problem i vissa förorter gör situationen särskilt besvärlig med många vakanta lärartjänster.

Efter grundskolan kan eleverna fortsätta i tvååriga fackskolor eller treåriga gymnasier (lycée). Gymnasiestudier avslutas med studentexamen (baccalauréat, ”le bac”), som ger automatiskt tillträde till högre utbildning. En relativt hög andel väljer sedan att läsa en högre utbildning. Många slutar dock i förtid, endast 40 procent tar en universitetsexamen.

Frankrike har ett 70-tal universitet. Det äldsta och mest kända är Sorbonne i Paris. Dessutom finns flera specialhögskolor (les grandes écoles) som utbildar eliten inom politik, administration och näringsliv.

Universiteten är öppna för alla medan det för specialhögskolorna krävs flera års särskilda förberedelser samt att man klarar ett inträdesprov. Den mest kända av dessa högskolor var ENA (l´Ecole Nationale d´Administration) som grundades 1945 och ansvarade för högre utbildning inom statsförvaltningen. Den kritiserades för att vara elitistiskt och befästa klassklyftorna i landet och ersattes 2022 av president Emmanuel Macron med en ny högskola, Institut national du service public (INSP).               

Om våra källor

Frankrike – Sociala förhållanden

Det välfärdssystem som infördes vid andra världskrigets slut och som sedan vidareutvecklats ger god grundtrygghet för fransmännen. Men ökande kostnader har på senare år skapat stora påfrestningar på socialförsäkringssystemen. Utgifterna för inte minst pensioner och sjukvård har stigit kraftigt. Den höga arbetslösheten har också medfört att färre bidrar till inbetalningarna.

I FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), befinner sig Frankrike i den grupp länder som bedöms ha högst utvecklingsnivå (se hela listan här).  Frankrike ligger en bra bit över mitten i denna kategori, som bland annat inkluderar de övriga västeuropeiska länderna.

Socialförsäkringssystemet ger skydd vid bland annat sjukdom, arbetslöshet och olycksfall. Där ingår också barnbidrag, föräldrapenning och pension. Redan från starten fick arbetsgivare och fackförbund ta huvudansvaret för socialförsäkringarna.

Pensionsåldern sänktes i början av 1980-talet till 60 år, men har senare höjts på nytt. I dag är den lägsta åldern för att gå i pension 62 år. Pensionssystemet är komplext och bestämmelserna har varierat mellan olika yrkesgrupper. 

Liksom flera franska ledare före honom inledde president Emmanuel Macron redan under sin första mandatperiod försök att förändra det krångliga och för samhället kostsamma pensionssystemet. Planerna lades på is efter stora protester och som en följd av covid-19-pandemin (se nedan). Men 2023 presenterades ett nytt uppdaterat förslag som bland annat innebar att pensionsåldern under loppet av sju år successivt skulle höjas till 64 år. Tidigare var planen 65 år. Därtill skulle det krävas 43 års arbete i stället för som tidigare 42, något som regeringen ville införa från år 2027.

Regeringen drev igenom reformen i nationalförsamlingen utan omröstning, vilket ledde till ett ramaskri inom både vänster- och högeroppositionen, samtidigt som det utlöste nya massprotester (se Inrikespolitik och författning) bland många fransmän. Över hälften av befolkningen var enligt opinionsundersökningar emot de föreslagna förändringarna i pensionssystemet. Ett viktigt skäl till missnöjet har inte minst varit att förslagen anses slå mot låginkomsttagare och anställda med fysiskt krävande yrken. 

Hösten 2025 sköts förändringarna i pensionssystemet på nytt upp efter politiska påtryckningar mot premiärminister Sébastien Lecornu och hans regering (se Inrikespolitik och författning). Enligt Lecornu lades reformen på is till presidentvaet 2027.

Liksom andra länder drabbades Frankrike av flera omgångar av covid-19-pandemin från mars 2020. Landets gränser stängdes och samhället stängdes mer eller mindre ned. Våren 2021 ledde nya varianter av coronaviruset till ökande smittspridning. Då blev Frankrike också det tredje landet i Europa som passerade gränsen på 100 000 avlidna i covid-19. Vaccinationerna mot covid-19 hade inte hunnit tillräckligt långt för att kunna stoppa smittspridningen. Kraven på vaccinpass för resor inom landet, restaurang- bio- eller teaterbesök ledde till missnöje bland en del invånare.

Regeringen införde stimulansåtgärder och stöd till företag och enskilda människor som hade drabbats ekonomiskt av nedstängningar i samhället. Efter att pandemin hade klingat av 2022 har åtgärder genomförts för att ekonomin ska kunna återhämta sig (se Ekonomisk översikt).

Klyftan mellan rika och fattiga i det franska samhället är förhållandevis stor: de 20 procent som har högst inkomst i befolkningen beräknas tjäna fem gånger så mycket som de 20 procent som har lägst inkomst. Det ekonomiska läget har försämrats för många fransmän under de senaste decennierna. 

Upplopp har flera gånger brutit ut i socialt utsatta och invandrartäta miljöer i storstädernas förorter.  Det blev 2007 möjligt att döma 16-åringar efter samma regler som vuxna.

Ledigheten för pappor utökades 2021 till 28 dagar från tidigare två veckor. Det blev obligatoriskt för fäder att ta ut minst en veckas ledighet.

Diskriminering på grund av kön eller sexuell läggning är förbjudet. Kvinnor fick rösträtt 1944. Många kvinnor, omkring 30 procent, arbetar deltid.

Homosexuella har sedan 2013 rätt att gifta sig och adoptera barn. Lagen antogs efter en långdragen bitter debatt och flera månader av omfattande demonstrationer, arrangerade av motståndare till samkönade äktenskap.

Det franska parlametet antog i juli 2026 ett förbud för barn under 15 år att ha konton på sociala medier. Lagen förkastades dock en månad senare av landets författningsdomstol bland annat eftersom delar av den ansågs strida mot barnens yttrandefrihet. Regeringen har därefter börjat utarbeta ett nytt lagförslag.

Frankrike införde även i juli 2026 rätt till dödshjälp (eutanasi) efter en flera år lång debatt. Vuxna som har en obotlig sjukdom och lider av svår smärta ska under strikta regler kunna få hjälp att avsluta sina liv. 

Om våra källor

Frankrike – Kultur

Fransk kultur har spelat en viktig roll för den europeiska civilisationen. Inte minst under 1600-talet och 1700-talets upplysningstid hade fransk kultur en betydande ställning, och landet har även därefter behållit ett starkt inflytande. Frankrike är bland annat det land som har tilldelats flest Nobelpris i litteratur.

Redan på medeltiden spelade Frankrike med sin gotiska katedralbyggnadskonst och vetenskap en viktig roll för den europeiska civilisationen. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade Frankrike genom impressionismen, expressionismen och kubismen en närmast total dominans på bildkonstens område. Namn som Paul Cézanne, Claude Monet, Paul Gauguin och Henri Matisse är centrala i en omvälvande tid i konsthistorien.

Fransk film har alltid haft stort internationellt inflytande. Bröderna Lumière tillhörde filmens pionjärer. Under 1930-talet var regissören Jean Renoir ett framträdande namn. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet introducerade regissörer som Jean-Luc Godard och François Truffaut ett nytt tänkande inom filmkonsten med den så kallade nya vågen. I dag hör Jacques Audiard, Clarie Denis, François Ozon, Olivier Assayas och Julia Ducournau till de mest prisbelönta och kritikerrosade filmregissörerna.

Fransk litteratur upplevde en ny guldålder under 1900-talet. Bland betydande författare kan nämnas Marcel Proust, Louis-Ferdinand Céline, André Gide (Nobelpristagare 1947) och André Malraux. Till de främsta författarna efter andra världskriget hör Albert Camus (Nobelpristagare 1957), Jean-Paul Sartre (Nobelpristagare 1964, men han vägrade att ta emot utmärkelsen) och hans mångåriga livskamrat Simone de Beauvoir, en av kvinnorörelsens pionjärer. Bland andra uppmärksammade författare märks Claude Simon (Nobelpristagare 1985), Marguerite Yourcenar, Marguerite Duras och Michel Tournier. Jean-Marie Gustave Le Clézio tilldelades 2008 Frankrikes 13:e Nobelpris i litteratur,  2014 fick författaren Patrick Modiano ta emot priset och 2022 gick priset till Annie Ernaux.

Barnboksförfattaren Jean-Claude Mourlevat tilldelades 2021 det svenska Almapriset till Astrid Lindgrens minne och 2025 fick Marion Brunet priset.

Bland klassiska franska tonsättare finns Georges Bizet, Maurice Ravel och Claude Debussy. På 1900-talet utvecklades en musikstil kallad chanson (sång på franska) som anses bygga mer på det franska språkets rytm än annan, mer engelskinfluerad populärmusik. Några namn i genren är Édith Piaf, Charles Aznavour och Joe Dassin.

En annan aspekt av franskt kulturliv utspelas på de stora modehusens uppvisningar. Under 1900-talet har de tongivande modeskaparna i Paris bestämt hur världens kvinnor och män ska klä sig. Det franska modet har på senare tid förlorat terräng men Paris är fortfarande huvudstaden för hela modeindustrin. Namn som Coco Chanel, Charles Dior och Yves Saint-Laurent är för alltid förknippade med modets historia. De har i dag efterföljare som Christian Lacroix eller Jean-Paul Gaultier. 

Om våra källor

Frankrike - Seder och bruk

Franska traditioner har formats av både landets långa romersk-katolska historia och den franska revolutionens idéer om frihet och upplysning. I dag är landet mångkulturellt, med en stor andel muslimska och judiska invånare, vilket också präglar traditioner och samhällsliv. Internationellt är Frankrike känt för sin matkultur, konst, litteratur och sina modehus.

Kultur, bildning och intellektuella samtal värderas högt i Frankrike, och många fransmän föredrar att tala franska. Som besökare är det därför uppskattat att kunna några enkla fraser och att visa intresse för fransk historia, politik och kultur. I vardagliga sammanhang undviker man däremot ofta personliga eller känsliga ämnen som ålder, religion, politik och ekonomi.

Artighet har stor betydelse i den franska kulturen, särskilt vid möten med nya personer och i professionella sammanhang. Titlar och efternamn används ofta, och hälsningsfraser samt att tacka ses som självklara. I affärssammanhang och med ytligt bekanta är handskakning normen, medan vänner och släktingar oftast hälsar med la bise, en lätt kindpuss eller två i luften. I butiker och restauranger förväntas man alltid hälsa med ett bonjour, annars kan man uppfattas som oartig.

Vardag och fest

Fransmän kan vara reserverade när det gäller heminbjudningar, och oanmälda besök anses oartiga. Vid middagsinbjudningar är det vanligt att gäster kommer 15–20 minuter efter utsatt tid och tar med sig exempelvis vin eller dessert. Man förväntas hälsa på alla när man kommer och går. Gott bordsskick är viktigt och måltiden äts långsamt som ett sätt att visa uppskattning.

I vardagen är middagen dagens viktigaste måltid. Den äts relativt sent och består ofta av flera rätter, vanligtvis förrätt, huvudrätt, ost och dessert. En vanlig tradition är l’apéritif, en drink före middagen med enklare tilltugg. Vin har en central roll i den franska matkulturen och serveras ofta till maten, där smak och kvalitet gärna diskuteras.

Den franska matkulturen är särskilt känd för att den tidigt utvecklade tydliga matlagningstekniker och gjorde en klar åtskillnad mellan vardagsmat och ”fin” mat (haute cuisine). Den franska matlagningskonstens betydelse erkändes internationellt när ”den franska gastronomiska måltiden” upptogs på FN-organet Unescos lista över immateriellt kulturarv år 2010.

Det franska köket präglas av stor regional variation, men bröd, ost och vin är ofta självklara inslag i måltiden. Bland rätter som räknas som klassiker finns köttgrytor som bœuf bourguignon, coq au vin och pot-au-feu. Andra välkända rätter är sniglar med vitlökssmör, surkål med korv och fläsk, fiskgrytan bouillabaisse och queneller (fisk- eller köttbollar). Typiskt franska efterrätter är bland annat crêpes och äppeltårtan tarte tatin.

Många högtider är förknippade med särskilda maträtter. På julafton äter man den klassiska julmiddagen, le réveillon, som ofta är mer exklusiv än i andra länder. Vanliga inslag är ostron och skaldjur, anka, ost och regionala specialiteter. En typisk julefterrätt är bûche de noël, en rulltårta formad som en vedkubbe, och till maten dricker man gärna champagne eller mousserande vin.

På trettondagen är en vanlig maträtt mandelfylld paj, galette des rois, där en liten figur bakas in. Den som får figuren blir ”kung” eller ”drottning” för dagen och får bära en papperskrona (”roi” betyder kung, de tre vise männen som på trettondagen kommer fram till Jesusbarnet i krubban kallas också kungar).

På kyndelsmässodagen, den 2 februari, är det tradition att äta crêpes. De tunna pannkakornas runda, gyllene form sägs symbolisera solen och ljusets återkomst. Enligt en gammal folktro ska man vända en crêpe i stekpannan medan man håller ett mynt i den andra handen, vilket anses bringa lycka och välstånd under året.

Påsken är en viktig familje- och mathögtid. Lamm är en vanlig huvudrätt och choklad spelar en stor roll, särskilt för barn. En särskilt fransk tradition är berättelsen om kyrkklockorna, som är tysta från skärtorsdag till påskdag eftersom de enligt folktron har ”flugit till Rom”. När de återvänder på påskdagen sägs de sprida choklad och ägg till barnen.

Franskt mode och haute couture har länge haft ett starkt internationellt inflytande, och fransmän uppfattas ofta som välklädda och modemedvetna. Modehistorien har sina rötter i det franska hovet på 1600-talet, där klädsel användes för att signalera makt, status och smak. Under 1800-talet etablerades Paris som modecentrum genom utvecklingen av exklusivt skräddarsydda plagg. I dag kombinerar franskt mode lyxmärken med modern vardagsstil, och Paris räknas fortfarande som en av världens viktigaste modestäder.

Helgdagar och högtider

Många av Frankrikes nationella helgdagar har sitt ursprung i den kristna traditionen. Bland dem finns annandag påsk, Kristi himmelfärdsdag, annandag pingst och juldagen. Vidare firas den 15 augusti Jungfru Marie himmelsfärd, som är en särskilt viktig katolsk högtid. På vissa platser ordnas då processioner, ofta med Mariastatyer, och firandet är särskilt stort i vallfartsorter som Lourdes. I vissa städer förekommer även fyrverkerier, konserter och folkfester. Allhelgonadagen firas den1 november.

Utöver de religiösa högtiderna finns flera allmänna helgdagar som är knutna till avgörande historiska händelser. Frankrikes nationaldag, den 14 juli, firas till minne av stormningen av Bastiljen under den franska revolutionen 1789. Dagen uppmärksammas med en militärparad på Champs-Élysées i Paris, ofta ackompanjerad av flyguppvisningar med rök i blått, vitt och rött, som symboliserar den franska flaggan. Många städer arrangerar stora fyrverkerier och folkfester.

Andra allmänna helgdagar är nyårsdagen den 1 januari, arbetarrörelsens högtidsdag den 1 maj, segerdagen i Europa den 8 maj och vapenstilleståndet efter första världskriget den 11 november.

Nationalsymboler

Den franska flaggan trikoloren är starkt förknippad med den franska revolutionen eftersom den skapades och började användas under revolutionsåret 1789. Färgerna blått och rött hämtades från Paris och symboliserade folket, medan vitt representerade nationen och tidigare även monarkin. Tillsammans uttryckte flaggan idén om en ny enhet mellan folk och stat och blev en symbol för revolutionens ideal om “frihet, jämlikhet och medborgarskap”. Valspråket är Frankrikes officiella motto och sammanfattar de grundläggande republikanska värderingar som växte fram under revolutionen.

Marseljäsen är Frankrikes nationalsång som skrevs under den franska revolutionen och sjungs än i dag vid officiella ceremonier, sportevenemang och högtider.

Marianne är en symbolisk kvinnogestalt som representerar den franska republiken. Hon uppstod under den franska revolutionen som en representation av frihet och folkets suveränitet. Hennes bild används i dag på statyer, frimärken och officiella dokument.

Den galliska tuppen (le coq gaulois) är ett franskt emblem, särskilt känt inom sport. Den bygger på en latinsk ordlek och blev under den franska revolutionen en symbol för republikansk identitet. I dag används den främst som nationell maskot, särskilt vid sportevenemang.

Källor till detta kapitel

Frankrike – Äldre historia

Efter århundraden av strider mellan olika furstar uppstod på 1300-talet fröet till en nationalstat. Franska kungar lade efter hand nya områden under sig och en centralstyrd stat utvecklades. I början av 1700-talet var landet det mest inflytelserika i Europa. Revolutionen i slutet av århundradet följdes av Napoleons auktoritära styre och fortsatt centralisering. Under 1800-talet följde flera omvälvningar i kampen om politisk makt och organisation, samtidigt som Frankrike stärkte sin ställning som kolonialmakt. Första hälften av 1900-talet kom att präglas av de båda världskrigen.

För omkring 100 000 år sedan kom neandertal-människan till det område som i dag utgör Frankrike och gravar från den tiden har påträffats i Périgord (departementet Dordogne) i sydväst.

Cro Magnon, den nuvarande människan, anses ha uppenbarat sig för 35 000 år sedan, och de har lämnat sina märkligaste spår i form av sublima grottmålningar i bland annat Lascaux-grottan i Dordogne för cirka 17 000 år sedan.

För många fransmän börjar dock historien med gallerna, som var ett keltiskt folk som cirka 1000 f Kr vandrade över Rhen från det nuvarande Sydtyskland. Gallerna organiserade emellertid aldrig någon sammanhållen stat på fransk mark. Så småningom kom romarriket att sträcka ut sitt välde över Gallien. År 122 f Kr hade romarna upprättat ett härläger i det nuvarande Aix-en-Provence, vilket blev inledningen till 500 år av romersk dominans.

Efter de stora folkvandringarna och romarrikets fall var Frankrike på 400-talet delat mellan västgoter, burgunder, franker och alemanner. I början av 500-talet lades grunden till ett frankiskt storrike, men detta utvecklades aldrig till någon enhetlig statsbildning. Detta rike nådde sin höjdpunkt under den så kallade karolingska dynastin (751–987) då det sträckte sig från Pyrenéerna i söder till Nordsjön i norr. Det karolingska väldet föll samman efter Karl den stores son Ludvigs död, då riket delades mellan dennes söner. Dess västliga del kom så småningom att bli Frankrike.

År 987 valdes Hugo Capet – en furste med bas i Parisområdet – efter ett sekel av oavbrutna inbördeskrig till frankisk kung. Landet var dock uppsplittrat både politiskt och territoriellt. Mellan år 1000 och 1500 pågick ständiga strider mellan olika feodala furstar vilket långsamt ledde till att ätten Capet utvidgade sin maktbas och stärkte kungamakten. Under denna tid överbryggades klyftan mellan landets norra och södra delar. Det var också en blomstringstid både ekonomiskt och kulturellt.

På 1200-talet blev frankernas kung officiellt kung av Frankrike men det var först i början av 1300-talet som man började tala om en fransk nation. Vid denna tid tillhörde betydande delar av det som idag är Frankrike England, bland annat området i sydväst kring Bordeaux och området i norr kring Calais. När den engelske kungen 1337 gjorde anspråk på den franska kronan utbröt det hundraåriga kriget (1337–1453) mellan länderna. Under kampen mot engelsmännen började en fransk nationalkänsla att formas.

1500-talet – religionskrig

I mitten av 1400-talet återerövrades Bordeaux och i slutet av århundradet införlivades Bretagne med Frankrike. Omkring 50 år senare återtogs de delar i norr som fram till dess hade hållits av engelsmännen. Ändå var kungarikets enhet hotad under en stor del av 1500-talet. Inte minst under religionskrigen under seklets andra hälft, då konflikterna växte mellan de protestantiska hugenotterna och katolikerna. Det rörde sig inte bara om en kamp om religionen utan än mer om vilken grupp som skulle styra landet. Religionskampen slutade med seger för katolikerna men freden, genom ediktet i Nantes 1598, skedde i form av en kompromiss som inte bara gav protestanterna rätt att utöva sin tro i vissa delar av landet. De fick även ansvar för försvaret där.

Under kardinal Richelieu, förste minister från 1624, återställdes den centrala maktens auktoritet och protestanternas militära makt krossades. Richelieu kunde sedan under det trettioåriga kriget i Europa (1618–1648) inrikta sig på Frankrikes stormaktspolitiska ambitioner. Frankrike gav sig in i kampen om Den nya världen, Amerika, genom att ockupera några öar i Västindien och fullfölja koloniseringen av Kanada.

1700-talet – Europas stormakt

När Ludvig XIV, ”solkungen”, avled 1715 var han ledare för Europas mäktigaste stat. Statens auktoritet var starkare än någonsin. Hovlivet i Versailles och fransk kultur var mönsterbildande i hela Europa.

Men mot slutet av 1700-talet befann sig Frankrike i en samhällelig kris. Kungliga utsvävningar och kostsamma krig hade framkallat en stor ekonomisk kris. Samhällssystemet gynnade en liten privilegierad elit, samtidigt som bönderna saknade politiska rättigheter och arbetade under svåra förhållanden. Även den växande borgar- och medelklassen var utestängd från all politisk makt. Men handelns och industrins framväxt höll på att radikalt stöpa om samhället. I detta klimat spirade nya värderingar om individens möjligheter. Det gamla samhällets ideal, där en kung som Guds representant på jorden regerade med oinskränkt makt, hade underminerats. Redan på 1600-talet hade filosofen René Descartes pekat på möjligheten att med vetenskapen behärska naturen. Dessa tankar fördes vidare av 1700-talets upplysningsfilosofer. Tänkare som Denis Diderot, François de Voltaire och Jean-Jacques Rousseau ville på alla områden ersätta despotism och tron på en gudomlig makt med tron på det mänskliga förnuftets obegränsade möjligheter, där politisk och ekonomisk frihet bara kunde stimulera framstegen.

1789 – revolution

En snabb folkökning under 1700-talets andra hälft gjorde att den föråldrade samhällsstrukturen bågnade. Trots att centralmakten hade stärkts och landet moderniserats under 1600-talet var den nationella enheten långt ifrån självklar. Inom landet fanns mängder av inre tullgränser och skilda vikt- och måttsystem. Förvirring och oordning kännetecknade administrationen. Detta banade väg för franska revolutionen, det samlade namnet för händelserna 1789–1799 då landets sociala, politiska, juridiska och religiösa struktur förändrades på ett omvälvande sätt. Revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap skulle för lång tid påverka politiken inte bara i Frankrike utan i hela världen.

Den ekonomiska krisen utlöste revolten. Aristokratins motstånd mot ett förslag om att adel och präster skulle beskattas samt mot att ge nya samhällsskikt ökat inflytande omintetgjorde alla försök att hitta en kompromiss. Den 14 juli 1789 stormades Bastiljen, en fästning i Paris som användes som fängelse. Denna händelse har blivit en symbol för det folkliga upproret mot kungamakten. Bönder och borgare bildade tillsammans med prästerskapet en ny konstituerande församling som avskaffade livegenskapen och aristokratins privilegier.

Den 26 augusti 1789 antogs förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna i nationalförsamligen. I denna slås bland annat allas likhet inför lagen, en regering som representerar medborgarna, yttrandefrihet och privat äganderätt  fast. Kung Ludvig XVI fanns fortfarande kvar som maktfaktor men försöken att finna en kompromiss mellan kungamakten och den nya nationalförsamlingen visade sig omöjliga. Efterhand gick revolutionärerna allt hårdare fram. 1792 avskaffades monarkin och i januari 1793 avrättades kung¬en. Denna första republik visade sig vara fylld av inre motsättningar och för svag för att överleva. Det var skräckväldets år med stor oro i landet, då även många av revolutionens mest framträdande gestalter avrättades. Nya finansiella och sociala kriser samt krig följde under de närmaste åren och gav näring åt en längtan efter stabilitet och en stark regering.

1799 – Napoleon Bonaparte

I det läget kom generalen Napoleon Bonapartes statskupp 1799. Hans omedelbara mål var att upprätta statens auktoritet i ett land i sönderfall. 1804 utropade han sig till kejsare. Napoleons 15-åriga regeringstid (1799–1814) präglades av en inre reformaktivitet där den centralism som ännu kännetecknar Frankrike förstärktes. Han omorganiserade finanser, administration och rättssystem och skapade en central byråkrati. Napoleons utrikespolitiska ambitioner resulterade i ett europeiskt storkrig som också skulle bli hans fall.

Efter stora framgångar inledningsvis visade det sig att Napoleon gapat över för mycket. 1814 tågade trupper från en koalition av europeiska makter in i Paris. Napoleon avsattes och ersattes med Ludvig XVIII, bror till den kung som avrättats 1793. Ett år senare var Napoleon tillbaka vid makten, men efter ”de hundra dagarna” slutade det hela med ett förödande nederlag för Napoleon 1815, i slaget mot britterna vid Waterloo söder om Bryssel.

1830 och 1848 – nya revolutioner

Efter Napoleons fall återinfördes monarkin och den period som kallas restaurationen inleddes. Men det handlade inte om en återgång till de förhållanden som rått före 1789. Kungens makt var visserligen stor men parlamentet kunde utöva viss kontroll. Personlig frihet och likhet inför lagen garanterades även om till exempel rösträtten var begränsad till män med en viss förmögenhet. De sociala och politiska spänningarna ökade för att kulminera när det 1830 såg ut som om kungamakten var beredd att omintetgöra revolutionens landvinningar. Än en gång avgjordes en politisk kris på Paris gator genom julirevolutionen 1830. Den nye kungen tvingades lova att han skulle följa en mer liberal författning. Det politiska lugn som uppnåddes skedde till priset av förtryck av dem som hyste mer radikala idéer. Till sist hade regimen helt förlorat sin legitimitet vilket utmynnade i revolutionen 1848 som bland annat ledde till upprättandet av en ny republikansk författning, ”den andra republiken”, och – för första gången i historien – rösträtt för alla män.

Det var under denna tid idén om en republik vann fotfäste bland fransmännen. Ändå slutade det hela med en blodig statskupp 1852 där Napoleons brorson Louis Napoleon tog makten och utropade sig själv till kejsare med namnet Napoleon III. Under hans tid vid makten genomfördes en generös sociallagstiftning och en betydande utbildningsreform. Att kejsardömet föll berodde på att  en diplomatisk kris mellan Frankrike och Preussen ledde till krig 1870. Frankrike led ett svårt nederlag och förlorade Alsace-Lorraine. Kejsardömet ersattes med den ”tredje republiken”. Fram till sekelskiftet genomfördes en ekonomisk, finansiell och militär omorganisation.

Utbyggnaden av kolonialväldet i Asien och Afrika, som inletts under 1830-talet, fortsatte och Frankrike försökte bryta sin utrikespolitiska isolering genom allianser med Storbritannien och Ryssland. Samtidigt var Frankrike splittrat politiskt mellan monarkister, bonapartister och anhängare av republiken. Så småningom befästes en konservativ republik och kyrkans och kungaanhängarnas intressen trängdes tillbaka.

1914–1918 – revansch på Tyskland

I början av 1900-talet tillspetsades det internationella läget och speciellt spända var relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Första världskriget (1914–1918) startade på Balkan, men de allianser som knutits mellan bland annat Frankrike och Ryssland ledde snart till att nästan hela Europa drogs in i kriget. Tyskarna besegrades och Frankrike hade därmed fått revansch för nederlaget 1870 och även återfått Alsace och Lorraine. Men priset var högt; 1,3 miljoner stupade. Återuppbyggnaden gick dock relativt fort. Redan 1924 hade industriproduktionen uppnått förkrigsnivån. Men ekonomiskt var Frankrike ännu svagt. En stor och ineffektiv jordbrukssektor hade överlevt. Industrin dominerades av småföretag som ofta var ålderdomligt utrustade. Frankrike var också ett samhälle med stora sociala klyftor.

1930-talets ekonomiska depression slog hårt med snabbt växande arbetslöshet. Samma årtionde gick vänstern, socialister och kommunister, framåt i flera val. 1936 kom Folkfrontsregeringen, en koalition mellan socialister och ett borgerligt vänsterparti med stöd av kommunisterna, till makten efter att ha utlovat sociala reformer. Lönehöjningar, 40-timmarsvecka och två veckors semester genomfördes men redan efter två år föll regeringen på inre splittring och motstånd från konservativt håll.

Europa gick mot ett nytt krig. I Frankrike mindes man första världskrigets förödelse. Regeringen försökte blidka nazisterna genom eftergifter. Många såg också Sovjetunionen som ett större hot än Nazityskland. Stora summor hade satsats på försvaret under 1930-talet men när det tyska angreppet kom den 10 maj 1940 visade det sig att de franska trupperna var dåligt tränade, att militärledningen var obeslutsam, att de taktiska riktlinjerna var felaktiga och att flygvapnet var illa utrustat.

Sammanbrottet inför Hitlers pansarstyrkor var snabbt och brutalt. På fem veckor förlorade fransmännen 92 000 man och tyskarna tog 1,8 miljoner krigsfångar. 1940–1944 var norra och västra Frankrike ockuperat av tyska trupper. Resten av landet samt kolonierna i Asien och Afrika styrdes av en regim med säte i staden Vichy i landets centrala delar. Vichyregimen samarbetade med nazisterna. Från juni 1940 ledde generalen Charles de Gaulle en motståndsrörelse, först från London och sedan, efter de allierades landstigning i Nordafrika hösten 1942, från Alger. Så småningom började motståndsrörelsen agera på fransk mark. de Gaulle lyckades vid krigsslutet inte bara kontrollera motståndsrörelsen, där en betydande del var kommunistisk, utan även få Frankrike inkluderat bland krigets segrarmakter.

Om våra källor

Frankrike – Modern historia

Politisk instabilitet och ett sönderfallande kolonialvälde ledde till att krigshjälten Charles de Gaulle 1958 återkom som ledare. 1960-talet var ekonomiskt framgångsrikt men präglades av sociala omvälvningar och revolt. Under 1970-talet drabbades ekonomin av kris vilket bidrog till att socialisten François Mitterrand valdes till president 1981. Han satt vid makten till 1995 då gaullisten Jacques Chirac tog över. Chirac i sin tur efterträddes 2007 av Nicolas Sarkozy, kandidat för högern som samlats i det nybildade UMP.

Efter kriget återupprättades det parlamentariska systemet under ”fjärde republiken” (1946–1958). Inrikespolitiken kännetecknades av politisk oro, landet hade under perioden 26 olika regeringar. Utrikespolitiskt togs viktiga steg mot fransk-tysk försoning och ökat europeiskt samarbete.

Vietnameserna hade inlett ett uppror mot det franska väldet i Indokina efter världskriget, och 1954 tvingades Frankrike att överge sina kolonier där. Men det som knäckte den fjärde republiken var kolonialkriget i Algeriet, som inleddes 1954. Kriget mot den algeriska självständighetsrörelsen var kostsamt, underminerade successivt de franska regeringarnas auktoritet, och hade i maj 1958 lett till att det blivit närmast omöjligt att bilda en fungerande regering. Slutet för republiken kom när den franska civilbefolkningen och armén i Algeriet gjorde uppror mot vad man uppfattade som oförmågan att säkra franska intressen där.

1958 – femte republiken

Inbördeskrig tycktes hota, och krisen slutade med att parlamentet överlämnade makten till general de Gaulle som sedan 1946 stått utanför politiken. de Gaulle hade upprorsgeneralernas förtroende och kunde avvärja den dramatiska krisen. Han hade ställt som villkor att en ny författning med stark presidentmakt skulle antas. Den femte republiken inrättades och de Gaulle valdes till president.

General de Gaulle insåg snart att kolonialväldets tid var ute. Våren 1961 hotade militären i Algeriet åter med statskupp, och en blodig attentatsvåg svepte över både Frankrike och Algeriet. En folkomröstning samma år gav emellertid klart besked: 75 procent av fransmännen sade ja till Algeriets självständighet. Algeriet blev en självständig stat 1962.

Under resten av 1960-talet accelererade tillväxten och välståndet steg. de Gaulles politik syftade till att återge landet en framträdande roll internationellt (se Utrikespolitik och försvar). Inom EEC (nuvarande EU) motsatte sig de Gaulle planerna på att låta de gemensamma organen få ökad makt på de enskilda medlemsländernas bekostnad. Däremot arbetade de Gaulle för ett närmande mellan Frankrike och Västtyskland.

1968 – majrevolten och de Gaulles fall

Trots goda tider var Frankrike ett samhälle med starka spänningar. Dessa kom till ytan vid majrevolten 1968. Under nära en månad lamslogs landet av strejker och studentprotester. Revolten var en protest mot auktoritära makthavare, mot elitens dominans och mot orättvisor som kom i dagen under en snabb ekonomisk omvandling. Snart var de Gaulles tid förbi. Efter att ha förlorat en folkomröstning drog han sig tillbaka från makten 1969. Han dog året därpå.

I valet 1969 segrade gaullisten och tidigare premiärministern Georges Pompidou. Han dog i cancer på sin post 1974. Samma år utsågs Valéry Giscard d´Estaing, ledare för Oberoende republikanerna, ett parti på högerkanten, till ny president. Han sänkte rösträttsåldern till 18 år, införde aborträtt och gjorde det enklare att ta ut skilsmässa. Giscard d´Estaing tog även initiativ till en gemensam europeisk valutapolitik och förespråkade ett Europaparlament utsett genom allmänna val. Han minskade även statens roll i ekonomin.

1981 – Mitterrand och vänsterpolitik

Under 1970-talet drogs västvärlden in i en ekonomisk nedgång till följd av oljekrisen. Oro över växande arbetslöshet och krav på sociala reformer ledde 1981 till att vänstern i Frankrike erövrade makten, först i presidentvalet där socialisten François Mitterrand besegrade Giscard d´Estaing och sedan i parlamentsvalet. Socialisterna inledde sitt styre med en rad nationaliseringar. Minimilönen höjdes, förmögenhetsskatt infördes och de anställdas rättigheter i företagen stärktes. Socialisterna försökte blåsa liv i ekonomin genom statliga insatser. Men den ekonomiska politiken framkallade oro på finansmarknaderna. 1983 avbröts experimentet. Åtstramning och inflationsbekämpning blev nu politiska ledstjärnor även för socialisterna.

1986 vann de borgerliga parlamentsvalet och började privatisera näringslivet. Inför presidentvalet 1988 spelade Mitterrand på väljarnas osäkerhet inför privatiseringarna och vann valet. Han utlyste kort därefter ett nyval där socialisterna återtog regeringsmakten.

1995 – Gaullistpartiet och Chirac tar över

Socialisterna fick snabbt nya problem. En rad korruptionsaffärer skadade partiet. Regeringens oförmåga att få bukt med arbetslösheten liksom Socialistpartiets svårigheter att formulera en politik som skilde det från det borgerliga blocket tärde på väljarnas förtroende. Vid parlamentsvalet 1993 vann högern med gaullistpartiet RPR i spetsen en storseger. Två år senare segrade gaullistpartiets kandidat, Jacques Chirac, i presidentvalet mot socialisternas Lionel Jospin.

För att klara kraven på deltagande i EU:s valutaunion EMU 1999 var Frankrike tvunget att drastiskt minska sitt budgetunderskott. Nedskärningar i välfärdssystemet utlöste dock stora strejker och demonstrationer 1995 och regeringen tvingades dra tillbaka delar av sina förslag. I allians med miljöpartiet vann vänstern parlamentsvalet 1997. Frankrike fick åter en president och en premiärminister av olika politisk färg.

Lionel Jospin som blev regeringschef inriktade sig på en strikt kontroll av statsfinanserna för att Frankrike skulle kvalificera sig för EMU. Det skedde med höjda skatter men också genom fortsatt utförsäljning av statliga företag. För att minska arbetslösheten subventionerade regeringen ungdomsjobb i den offentliga sektorn och införde kortare arbetsvecka.

2002 – nytt borgerligt parti föds

I presidentvalet 2002 gick president Chirac som väntat vidare till andra valomgången. Helt oväntat blev tvåan emellertid inte socialisten Lionel Jospin, utan det invandringsfientliga nationalistpartiet Nationella frontens kandidat Jean-Marie Le Pen. En orsak till det ansågs vara att vänsterväljare känt sig svikna av den egna regeringen och vänt Jospin ryggen. Med Le Pen som motpart fick Chirac stöd även av många vänster­anhängare i andra valomgången och han vann med 82 procent av rösterna.

Inför parlamentsvalet i juni 2002 gick flera borgerliga partier samman och bildade Union för presidentmajoriteten (UMP). Valet blev ett nytt bakslag för socialisterna; de borgerliga fick en betryggande majoritet och bildade regering. Hösten 2002 omvandlades valalliansen UMP till ett nytt parti, Unionen för en folklig rörelse (UMP).

Ekonomin led av den internationella lågkonjunkturen och arbetslösheten ökade. En rad strejker hölls i protest mot regeringens politik som bland annat handlade om att reformera pensionssystemet. Samtidigt krävde EU-kommissionen att budgetunderskottet skulle sänkas.

I januari 2004 dömdes president Chiracs närmaste man, UMP-ledaren och tidigare premiärministern Alain Juppé, till villkorligt fängelse för politisk korruption i form av olaglig partifinansiering under sin tid som ansvarig för finanserna i Paris stad när Chirac var borgmästare 1988–1995. Chirac själv kunde inte åtalas eftersom han var statschef.

Växande kritik mot regeringen smittade av sig på 2005 års franska folkomröstning om EU-ländernas förslag till ett nytt EU-fördrag. I kampanjerna mot fördraget fick både regeringen och EU skulden för de flesta missförhållanden i Frankrike, och nästan 55 procent av de röstande avvisade fördraget. Valdeltagandet var cirka 70 procent. Vid sidan av de traditionellt antieuropeiska krafterna på vänster- och högerkanten hade en betydande andel av Socialistpartiets väljare röstat nej. Resultatet ledde till en svår kris både för EU och den franska ledningen.

2005 – kravaller i städerna

Hösten 2005 rörde inrikesminister Nicolas Sarkozy upp starka känslor när han uttalade sig om brottslighet och underjordisk ekonomi i invandrartäta förorter. Sarkozy, som hade valts till UMP:s ordförande ett år tidigare, sågs som en skicklig men också äregirig politiker. Efter utspelet drabbades invandrartäta förorter i Paris och andra franska städer av våldsamma upplopp.  Undantagslagar och utegångsförbud infördes. Efter tre veckor hade cirka 10 000 bilar och bussar bränts av ungdomsgäng. Upploppen kostade samhället miljonbelopp. 600 personer dömdes till fängelsestraff.

Inför presidentvalet 2007 utsågs inrikesminister Nicolas Sarkozy till UMP:s kandidat. Socialistpartiets kandidat blev Ségolène Royal, som bland annat varit utbildningsminister. Sarkozy vann i andra valomgången, med 53 procent av rösterna. I valet till nationalförsamlingen i juni samma år behöll UMP och dess stödpartier sin majoritet.

President Sarkozys styre kom att präglas av hårda personmotsättningar och skarpa politiska konflikter, främst kring ekonomi och invandring. Regeringens försök att minska budgetunderskottet genom nedskärningar i välfärden möttes av protester ledda av det traditionellt strejkvilliga franska facket.

Inför valen 2012 flirtade Sarkozy med Nationella frontens väljare och drev sin valkampanj med frågor om brottsbekämpning, gränskontroll och begränsad invandring. Socialistpartiets kandidat i presidentvalet, François Hollande, framställde sig själv som mittenkandidat. Han kritiserade den sittande regeringens politik och hävdade att stimulansåtgärder behövdes för att få igång ekonomin och minska den höga arbetslösheten. Hollande vann med knapp marginal över Sarkozy i den första omgången av presidentvalet 2012 och segrade även i den andra med 52 procent mot 48 procent för Sarkozy.

När val hölls till nationalförsamlingen i juni samma år befäste vänstern sitt grepp om makten. Socialistpartiet gick starkt fram och fick tillsammans med miljöpartiet Europaekologi–De gröna (EELV) och några vänstergrupper en betryggande majoritet i parlamentets underhus. Sarkozys UMP rasade med över 100 mandat. I senaten hade vänsterblocket sedan 2011 majoritet för första gången sedan femte republiken infördes 1958.

Fortsatta ekonomiska problem

Men även den nye presidenten Hollande misslyckades med att få ordning på det problematiska ekonomin  (se Ekonomi). Efter att till en början ha fört en politik med bland annat skattehöjningar för höginkomsttagare bytte regeringen 2014 till en mer företagarvänlig strategi med skattesänkningar för företag och minskningar av statsutgifterna. Men inte heller då lyckades man få fart på ekonomin som i stort sett upphört att växa med fortsatt hög arbetslöshet. Den nya ekonomiska politiken kritiserades av Socialistpartiets vänsterfalang och ledde även till splittring inom regeringen. Ekonomiminister Arnaud Montebourg gick i augusti 2014 ut offentligt med en uppmaning till regeringen om att vidta stimulansåtgärder för att få fart på tillväxten. Utspelet ledde till att Montebourg fick lämna sin post, tillsammans med ytterligare två upproriska ministrar.

2015 drev regeringen igenom ett omdebatterat åtgärdspaket med bland annat söndagsöppet för affärer, förändringar av tillsättningar av juristyrken samt försäljning av statliga företagsinnehav. För att undvika att lagförslaget röstades ned i nationalförsamlingen, med stöd från vänsterinriktade socialistpartianhängare, använde regeringen en kontroversiell paragraf i författningen som gör det möjligt att driva igenom ett beslut utan omröstning.

Framgångar för Nationella fronten

Regeringen och Hollandes problem fick även konsekvenser för Socialistpartiets stöd bland väljarna. Partiet förlorade makten till det borgerliga UMP i 150 av landets städer i lokalvalet i mars 2014, och backade även kraftigt i valen till fullmäktige i landets departement våren 2015.

Samtidigt skördade högerpopulistiska Nationella fronten stora framgångar. Partiet tog i lokalvalet 2014 kontroll över 14 städer och fick närmare en fjärdedel av rösterna i valet till EU-parlamentet samma år. Partiet tog också plats i fler departementsfullmäktige 2015. I valen till regionerna samma år såg Nationella fronten ut att vara nära att ta hem segern i Nord-Pas-de-Calais-Picardie och Provence-Alpes-Cote d’Azur, där partiledaren Marine Le Pen och hennes systerdotter Marion Marechal-Le Pen kandiderade. Socialistpartiet lyckades dock snuva dem på segern genom att dra bort sina kandidater i båda regionerna och uppmana väljarna att rösta på högern istället.

Terrordåd

Under 2015–2016 drabbades Frankrike av allvarliga terroristattentat. I januari 2015 chockades landet av ett kallblodigt attentat mot satirtidningen Charlie Hebdo, då tolv människor dödades, och strax därefter mordet på en kvinnlig polis och ett gisslandrama med ytterligare fyra dödsoffer i en judisk mataffär i Paris. De tre gärningsmännen, varav två hade koppling till islamistiska terrorgrupper, dödades till slut av polisen efter att hela Paris lamslagits under några dagar.

Fredagen den 13 november samma år drabbades Frankrike av de värsta terrordåden i landet i modern tid. 130 människor dödades och omkring 350 skadades i flera attentat i Paris. Minst sju gärningsmän utlöste sprängladdningar och sköt med kalasjnikovs mot gäster på barer och restauranger, i en konsertlokal samt i anslutning till en fotbollsmatch, där president Hollande satt i publiken. Extremiströrelsen IS tog på sig ansvaret för attentaten som uppgavs vara en hämnd för franska bombattacker mot IS i Syrien och Irak (se Utrikespolitik och försvar). Flera av gärningsmännen hade vistats i Syrien och några hade sin hemort i Bryssel i Belgien, däribland den misstänkte ledaren, som dog i en skottlossning med fransk polis några dagar efter dåden. En fransman greps i Bryssel i mars 2016 misstänkt för att ha deltagit i attentaten.

Bara åtta månader efter Parisattentaten inträffade ännu ett terrordåd. På nationaldagen, den 14 juli 2016, körde en fransman med tunisisk härkomst med en lastbil ihjäl 84 människor och skadade över 300 längs strandpromenaden i Nice.

Sjunkande stöd för Hollande

I februari 2016 genomförde Hollande åter en ombildning av regeringen. Den tidigare premiärministern Jean-Marc Ayrault återkom i regeringen, nu som utrikesminister, vilket sågs som ett sätt för presidenten att ytterligare försöka blidka kritikerna inom socialistpartiets vänsterfalang. Även det gröna partiet EELV tog åter plats i regeringen med tre ministrar.

Återigen använde regeringen sig av den omdiskuterade paragrafen i författningen för att undvika parlamentsomröstning när den beslutade om nya arbetsmarknadslagar. Förändringarna väckte starka protester bland annat från akademiker och fackföreningar. Sammandrabbningar förekom mellan aktivister och polis och flera hundratusen människor deltog i demonstrationer. Under våren genomfördes strejker bland annat inom den samhällsviktiga transportsektorn, oljeraffinaderier och kärnkraftverk.

Hösten 2016, några månader innan president- och parlamentsval skulle hållas, var stödet för president Hollande, vilket hade sviktat under stora delar av hans presidenttid, lägre än för någon sittande president under efterkrigstiden.

Om våra källor

Frankrike – Demokrati och rättigheter

Frankrike är en väl fungerande demokrati och en rättsstat. Det finns en lång tradition av pressfrihet. Efter att landet sedan 2015 drabbats av svåra terrordåd har lagstiftningen mot terrorism skärpts. Det har ökat myndigheternas möjligheter till övervakning och kontroll av medborgarna, något som tagits upp som ett problem av människorättsorganisationer.  

Vikten av att skydda individens rättigheter och friheter uppmärksammades i Frankrike redan under den franska revolutionen 1789, då landet var först i världen med att anta en deklaration om mänskliga rättigheter. Denna har varit av stor betydelse för det internationella regelverk om mänskliga rättigheter som senare vuxit fram.

Frankrikes politiska system är uppbyggt efter demokratiska principer med allmänna, fria och rättvist genomförda val till presidentposten och parlamentet (se vidare Inrikespolitik och författning).

Politiska partier kan verka fritt och det gäller också fackföreningar som är en viktig kraft i franska samhället. Det finns ett stort antal enskilda organisationer som arbetar aktivt med olika frågor.

Terrorattentat 2015 och 2016 (se Modern historia) ledde till att regeringen ökade försöken att bekämpa terrorismen och skydda landet från nya attentat. Undantagstillstånd infördes efter attentaten i Paris i november 2015 och det förlängdes sedan i omgångar. Under de två år då undantagstillstånd rådde i landet, 2015−2017, kunde myndigheterna bland annat begränsa mötes- demonstrationsfriheten samtidigt som säkerhetstjänst och polisen hade utökade möjligheter till övervakning och att utföra insatser mot misstänkta terrorister.
Efter att undantagstillståndet upphävdes infördes ny lagstiftning mot terrorism som innebar att polisens och säkerhetstjänsten fortsatt har befogenhet till skärpt övervakning och kontroll av misstänkta, bland annat genom husrannsakan och husarrester. Lagstiftningen har varit kontroversiell och bland annat fått kritik av människorättsorganisationer för att besluten om husarrest tidvis utfärdats på vaga grunder. Försöken att stärka polisens och underrättelsetjänstens möjligheter att förhindra terrorattacker har fortsatt, bland annat genom ökad övervakning av extremistiska internetsajter. 

Beslutsfattare strävar efter att stärka kvinnornas roll i politiken och i samhället i stort. Det finns ingen lagstiftning som hindrar någon grupp i samhället, vare sig etniska och religiösa minoriteter eller hbtq-personer, från att delta i det politiska livet. Men högerextrema ideologier har fått en större utbredning i samhället under senare år, vilket lett till en växande invandringsfientlighet och även till att särskilt muslimska grupper, invandrare från Nordafrika och romer upplever att de diskrimineras i samhället och i politiken. Det finns problem med hatbrott mot både judar och muslimer.

Korruption

Korruption förekommer i samhället och inom politiken, men det är inget utbrett problem. Frankrike låg på plats 27 bland 182 länder på Transparency Internationals lista över upplevd korruption i världen 2025 (rankningslistan finns här). Landet har fått kritik för att det saknas en genomgripande offentlig policy för korruptionsbekämpning. Landet kritiseras också för att näringslivet påverkat ett lagförslag om klimatet, som tagits fram i samarbete med allmänheten (la convention citoyenne pour le climat). Klimatlagstiftningen blev därmed mindre långtgående än vad medborgarna från början bestämt.

De tidigare presidenterna Nicolas Sarkozy och Jacques Chirac har utretts för korruption. Chirac fick 2011 en villkorlig dom för korruption när han var borgmästare i Paris på 1990-talet medan Sarkozy har varit föremål för flera utredningar om korruption. Han dömdes 2024 till att bära en elektronisk fotboja under ett år för försök att muta en domare. Året därpå dömdes Sarkozy av en domstol till fem års fängelse för att ha gjort en illegal överenskommelse med Libyens dåvarande diktator Muammar Gaddafi i syfte att få bidrag till sin presidentkampanj inför valet 2007. Han släpps dock i november 2025 efter bara tre veckor i fängelse, då han överklagat domen. Sarkozy har även dömts till att åter bära en elektronisk fotboja i sex månader för olaglig finansiering av sin presidentvalskampanj 2012.

I samband med presidentvalet 2017 fördes en debatt om korruption bland folkvalda. Politiker har anklagats för att ha anställt familjemedlemmar till höga arvoden, som till exempel presidentkandidaterna i valet 2017 François Fillon  och Marine Le Pen. 

En ny antikorruptionslag från 2017 förbjuder bland andra politiker med förtroendeuppdrag och offentligt anställda att anlita familjemedlemmar.

En annan uppmärksammad dom kom våren 2025 då Marine Le Pen, tidigare partiledare för Nationell samling, dömdes till fyra års fängelse för fusk med EU-bidrag. Assistenter som anställts med EU-stöd för att bistå partiets EU-parlamentariker fick i stället utföra sysslor för partiets räkning.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrandefriheten finns inskriven i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789. Samtidigt finns det begränsningar för yttrandefriheten. Det är förbjudet att ge uttryck för åsikter som är rasistiska, antisemitiska eller som förespråkar terrorism och att uppmana till hets mot folkgrupp och sexuella minoriteter är straffbart.

Pressfriheten garanteras i lag sedan 1881 och den är även i hög grad respekterad i praktiken. Medierna representerar ett stort antal politiska åsikter, har en oberoende ställning och kan verka förhållandevis fritt. Landet rankas på plats 25 av  Reportrar utan gränser (se rankningslista här). Den strikta lagstiftningen mot förtal har lett till att journalister vid flera tillfällen åtalats.

Det är ett problem att ägandet av medierna blivit allt mer koncentrerat till ett fåtal företag. Under senare år har flera fall uppmärksammats där ägare försökt utöva påtryckningar mot anställda journalister i deras rapportering. Vid mitten av 2010-talet antog parlamentet en ny medielag som bland annat stärkt skyddet för journalister mot ägarpåtryckningar. De statliga TV-kanalerna har fått problem med finansiering sedan TV-licensen avskaffades 2022.

Den franska satirveckotidningen Charlie Hebdo hamnade i blåsväder när den publicerade de så kallade Muhammedteckningarna 2006. Chefredaktören blev stämd men friades i domstol. Yttrandefriheten i förhållande till respekt för olika religiösa inriktningar debatterades intensivt med anledning av de satiriska teckningarna av profeten Muhammed. Debatten blossade upp på nytt 2012, då Charlie Hebdo åter hade satirbilder på profeten. Tre år senare, i januari 2015, sköt två gärningsmän med koppling till islamistisk terrorism ihjäl tolv människor, varav åtta var journalister eller tecknare. Efter dådet antogs en ny lag som gav myndigheterna större möjligheter till övervakning av användning av mobiler och internet. Lagen väckte oro bland journalister för att den skulle försvåra deras arbete.

Sedan slutet av 2010-talet har journalister i ökande grad hotats och fysiskt attackerats i samband med demonstrationer och gatuprotester. Trots åtgärder för att försöka få bukt med problemet utsätts journalister forfarande för polisvåld och fysiska attacker från demonstranter.

Det finns inga restriktioner för yttrandefriheten på internet och ingen censur förekommer.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendets oberoende ställning i Frankrike skyddas i författningen och rättssäkerheten garanteras. Det finns dock problem med långa väntetider innan rättegångar kan hållas mot misstänkta, vilket betyder att en del misstänkta kan tvingas tillbringa långa tider i rättsligt förvar, något som kritiserats av människorättsorganisationer och tagits upp av internationella människorättsorgan.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1981, och även i krig 2002. Fängelserna är överfulla och ofta i dåligt skick, och självmordsfrekvensen i de franska fängelserna är hög.  Rapporter från Europarådet har också på senare år tagit upp problem med polisvåld och trakasserier.

Frankrike – Inrikespolitik och författning

Frankrike är en republik som kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick med presidentstyre. Emmanuel Macron är president sedan 2017. Stödet för honom och hans mittenparti har dock minskat. Efter nyvalet 2024 har den politiska instabiliteten förvärrats med tre olika partiallianser som står långt ifrån varandra. Sebastién Lecornu är landets tredje premiärminister inom loppet av ett år.

Det politiska landskapet i Frankrike dominerades tidigare av ett höger- och ett vänsterblock, men Socialistpartiet och Republikanerna blev 2017 utklassade i både president- och parlamentsvalet av Emmanuel Macron och hans då nybildade mittenparti, som i dag heter Renässans. Det var första gången sedan 1950-talet som landets president inte kom från något av de etablerade partierna och den 38-årige Macron var också den yngsta folkvalda presidenten någonsin. Han segrade även i det följande presidentvalet 2022, då han liksom tidigare vann över ytterhögerpartiet Nationell samlings kandidat Marine Le Pen i andra valomgången.

Efter nyvalet till nationalförsamlingen (parlamentets andrakammare) i juni och juli 2024 blev den spretiga vänsteralliansen Nya folkfronten störst i parlamentet, följd av president Macrons mittenallians Tillsammans och därefter Nationell samling. Ingen fick egen majoritet. Den nya politiska sammansättningen av kammaren har radikalt förändrat den politiska spelplanen för Macron och gjort det problematiskt att tillsätta stabila, handlingskraftiga regeringar. Presidenten är den som utser premiärminister men regeringen måste ha parlamentets förtroende (se Författning nedan).

Först nära två månader efter nyvalet 2024 – efter att Macron pausat regeringsbildningen med motiveringen att den inte skulle skapa oordning under de Olympiska spelen i Paris i augusti – utsågs den rutinerade politikern Michel Barnier från Republikanerna till premiärminister. Det var ett sätt från Macron att söka stöd från parlamentets högerfalang, med Nationell samling som starkaste kraft.  Regeringen blev kortvarig: bara efter tre månader fälldes den i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Michel Barnier hade då använt sig av författningens specialparagraf (se nedan) för att få igenom en åtstramningsbudget, som varken ytterhögern eller vänstern ville acceptera (se även Ekonomisk översikt). 

Under president Emmanuel Macrons tid vid makten har det politiska läget varit turbulent och landet har skakats av omfattande folkliga protester. Foto: AP/TT

I december 2024 gav president Macron regeringsuppdraget till allianspartnern Modems ledare François Bayrou. Det var en framgång för Bayrou när budgeten för 2025 till slut kunde antas, efter att han först drivit igenom den utan omröstning i nationalförsamlingen. Men i september 2025 tvingades även Bayrou ge upp efter att ha förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet, som han själv påkallat för att söka stöd för omfattande besparingsåtgärder.

President Macron utsåg kort därefter försvarsminister Sébastien Lecornu, från sitt eget parti Renässans, till ny premiärminister. Lecornu lämnade in sin avskedsansökan efter mindre än en månad, sedan han kritiserats för sina val av ministrar. President Macron lyckades dock övertala Lecornu att göra ett nytt försök att bana väg för en ny regering och nå en politisk enighet kring budgeten för 2026, något som framstod som alltmer akut i ljuset av den skyhöga statsskulden (se Ekonomisk översikt). Lecornu fortsatte som premiärminister och överlevde därefter försök både av yttersta vänstern och högern att störta regeringen. Han klarade sig med hjälp av Socialistpartiet, som valde att inte stödja misstroendeförklaringarna efter det att Lecornu lovat att skjuta upp planerade höjningar av pensionsåldern (se nedan). I mitten av december godkände parlamentet till slut budgeten för social säkerhet, vilket innebar att den kontroversiella pensionsreformen lades på is. Efter att nya försök att få klartecken i parlamentet för den resterande delen av statsbudgeten misslyckats tvingades premiärminister Lecornu i början av 2026 använda sig av författningens specialparagraf, trots att han tidigare lovat att undvika detta. Budgeten kunde därigenom drivas igenom utan omröstning. Regeringen lyckades även stå emot flera misstroendeförklaringar, från både höger- och vänsteroppositionen, med hjälp av uppbackning från Socialistpartiet.  

Den politiska krisen i landet har på senare tid fördjupats. President Macrons  opinionssiffror är de lägsta sedan hans tillträde: endast 25 procent av väljarna hade förtroende för honom i slutet av 2025. Krav på nyval till nationalförsamlingen och på att Macron ska avgå i förtid hörs nu inte bara från oppositionen utan även från personer inom hans eget politiska läger. Själv har Emmanuel Macron tydliggjort att han tänker sitta kvar hela perioden ut fram till presidentvalet våren 2027. 

Kampen hårdnar inför presidentvalet

Redan ett år före valet har flera politiska ledare meddelat att de vill ställa upp som presidentkandidater. Två av Macrons tidigare premiärministrar, Gabriel Attal och Édouard Philippe (för närvarande borgmästare i Le Havre) konkurrerar om att bli den politiska mittens kandidat. På högerkanten kandiderar Bruno Retailleau för Republikanerna, medan det blir fjärde gången som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon ställer upp.

Mer intresse riktas dock mot vem som blir presidentkandidat för Nationell samling. Marine Le Pen dömdes 2025 till fyra års fängelse för förskingring av EU-medel och förbjöds samtidigt inneha ett offentligt uppdrag i fem år. Hon överklagade domen till en appellationsdomstol som i juli 2026 kortade hennes fängelsestraff till två år villkorligt och ett år med fotboja. Förbudet mot Marine Le Pen att inneha ett offentligt uppdrag kortades till 15 månader, vilket innebär att hon kan bli partiets presidentkandidat. Efter domen meddelade Marine Le Pen att hon kommer att ställa upp som presidentkandidat. Enligt opinionsmätningar i maj 2026 kan över en tredjedel av väljarna tänka sig att rösta på en kandidat från Nationell samling.

Macrons försök till förändring

Emmanuel Macron sågs som en frisk fläkt i fransk politik när han våren 2017 tog över presidentposten efter Socialistpartiets François Hollande (se Modern historia). Den EU-vänlige tidigare ekonomiministern Macron utlovade bland annat sänkta skatter för företag, satsningar på förnybara energikällor och presenterade även en ambitiös plan för ett starkare EU. Macrons parti och en allianspartner säkrade också en stor majoritet i nationalförsamlingen.

I valet 2022 backade regeringspartierna och det blev svårare för presidenten att driva sin politik. Regeringen tvingades bland annat ta hjälp av en särskild paragraf i författningen (49:3), som gör det möjligt att få igenom lagförslag utan omröstning, när budgeten för 2023 skulle antas. När även den impopulära pensionsreformen (se nedan) drevs igenom med samma metod ett halvår senare dalade invånarnas förtroende för Macron till rekordlåga nivåer. Presidenten kritiserades av oppositionen för att köra över folket och inte respektera demokratins spelregler, men hans regering klarade sig helskinnad genom två förtroendeomröstningar i nationalförsamlingen.

Efter en skräll i valet till EU-parlamentet i juni 2024, då Nationell samling blev överlägset största parti, utlyste president Macron till mångas överraskning nyval till nationalförsamlingen. Han framställde nyvalet som en möjlighet för väljarna att sluta upp bakom hans "demokratiska mittenalternativ" för att hindra såväl höger- som vänsterextremister att erövra premiärministerposten. 

Den första omgången i parlamentsvalet ledde till en ny skräll: Nationell samling med allierade fick stöd av var tredje väljare och vann stort. Inför den andra valomgången samarbetade tvåan och trean – Nya folkfronten och Tillsammans – för att försöka hindra ytterhögern från att få egen majoritet. Över 200 kandidater från de två lägren hoppade av för att inte mitten- och vänsterpolitiker skulle konkurrera med varandra. Valtaktiken lyckades – Nationell samlings valallians kom först på tredje plats (även om det förblev det största enskilda partiet).

Pensionsreformen

I början av 2023 blåste regeringen nytt liv i president Macrons kontroversiella planer på att göra om pensionssystemet. Då presenterades ett förslag som bland annat skulle innebära att pensionsåldern successivt höjs till 64 år (se Sociala förhållanden). Initiativet möttes av starkt motstånd. Fackföreningar anordnade landsomfattande strejker och stora demonstrationer som samlade över en miljon människor.

Senaten röstade ja till reformpaketet, men regeringen bedömde att stödet i nationalförsamlingen inte skulle räcka till och drev därför igenom reformen utan omröstning i kammaren. I april 2023 godkändes större delen av lagpaketet av Konstitutionsrådet (författningsdomstolen). Men i slutet av 2025 sköts, som redan nämnts, genomförandet av reformen upp.

Gula västarna och nya folkliga protester

Hösten 2018 samlades tiotusentals demonstranter, ibland flera hundratusen, i protester organiserade av en rörelse som kallades "Gula västarna" (efter de trafikvästar som måste användas av bilförare i Frankrike vid till exempel motorstopp). Protesterna gällde till en början ökande levnadskostnader till följd av höjda bränslepriser, men det fanns även en underliggande misstro mot presidenten och hans politik som kritiserades för att gynna de redan rika. I Paris skadades ett hundratal människor, i de våldsammaste upploppen på länge, medan byggnader och turistmål vandaliserades. Regeringen drog så småningom tillbaka prishöjningarna och utlovade höjd minimilön och slopad skatt på övertidsarbete. Men demonstranterna lät sig inte bevekas utan fortsatte demonstrera varje lördag. Efter en två månader lång nationell medborgarkonsultation i hela landet presenterade regeringen en rad åtgärder, däribland sänkningar av inkomstskatten, höjningar av de allra lägsta pensionerna och klimatreformer. Demonstrationerna bedarrade därefter gradvis. Flera tusen människor skadades under de Gula västarnas protester och ett hundratal miste livet i olyckshändelser i anslutning till vägblockader.

Några år in på 2020-talet ledde hög inflation och svårigheter att täcka energibehovet i spåren av Rysslands krig i Ukraina till nya protester mot försämrade levnadsförhållanden.

I början av 2024 ordnade tiotusentals bönder vägblockader mot en planerad höjning av skatten på diesel. Bönderna klagade även över högre kostnader och inflation, konkurrens från billiga importerade livsmedel samt hårda miljökrav och byråkrati. Först när regeringen kom med löften om ekonomiskt stöd och lättnader i försöken att minska användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket avtog protesterna.

Terrorismen

Sedan de svåra terrorattentaten 2015−2016 (se Modern historia) har en av de viktigaste politiska frågorna varit att bekämpa terrorism. Efter terrordåden infördes undantagstillstånd, vilket förlängdes fram till 2017 då ny lagstiftning infördes som innebar att polisens utökade befogenheter fick vara kvar.

År 2022 fälldes 20 personer för delaktighet i terrordåden 2015, sex av dem i sin frånvaro eftersom de förmodades vara döda. Den enda överlevande gärningsmannen Salah Abdeslam dömdes till lagens strängaste straff, livstid utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Frankrike har fortsatt att vara utsatt för återkommande terrordåd. Hösten 2020 halshöggs en lärare i en förort till Paris. Han hade visat satirbilder på profeten Muhammed vid en lektion om yttrandefrihet. Samma höst knivhöggs tre människor knivhöggs vid en kyrka i Nice. En ny lag antogs året därpå som gav regeringen rätt att stänga moskéer och upplösa religiösa organisationer med koppling till radikal islamism.

FÖRFATTNING

Författningen är från 1958 då den ”femte republiken” infördes (se Modern historia). Flera ändringar har dock gjorts sedan dess. Frankrike har halvpresidentiellt styre där regeringen och premiärministern är ansvariga endast inför parlamentet.

Tidigare hade presidenten och nationalförsamlingens ledamöter olika långa mandatperioder. Det bidrog till att presidenten och parlamentsmajoriteten under perioder hade olika politisk tillhörighet, så kallat samboende (la cohabitation). För att minska risken för att denna situation uppstår, infördes från och med 2002 lika långa mandatperioder.

Presidentval hålls numera vart femte år (mot tidigare vart sjunde), normalt några veckor före val till nationalförsamlingen. Om ingen kandidat får mer än hälften av rösterna i en första valomgång möts de två främsta kandidaterna i en andra omgång. Enligt en regel som tillkom 2008 får en president inte sitta mer än två mandatperioder efter varandra. 

Presidenten utser själv premiärminister, kan upplösa nationalförsamlingen samt utlysa nyval och bindande folkomröstningar. Under exceptionella omständigheter kan presidenten styra via dekret, det vill säga beslut som har samma kraft som lagar trots att de inte antagits av parlamentet. I huvudsak är det presidenten som leder regeringens politik, även om premiärministern sköter mycket av det dagliga arbetet. Presidenten har särskilt stort inflytande över utrikes- och försvarspolitiken. 

Av det lagstiftande parlamentets båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, har den sistnämnda starkast ställning.

I nationalförsamlingen sitter 577 ledamöter, varav 22 representerar Frankrikes utomeuropeiska områden och 11 tillsätts av franska medborgare bosatta utomlands. Ledamöterna utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna i sin valkrets har de som fått minst 12,5 procent rätt att ställa upp i en avgörande andra valomgång, där den som får flest röster segrar. 

Senatens ledamöter väljs indirekt av cirka 160 000 företrädare för regionalförsamlingar, kommunfullmäktige och andra politiska instanser. Mandattiden är sex år och val hålls till hälften av platserna vart tredje år. Fram till 2004 var mandattiden nio år och val hölls då till en tredjedel av platserna åt gången. Övergången skedde gradvis fram till 2011, samtidigt som antalet platser successivt utökades från 321 till 348. Nitton senatorer representerar de utomeuropeiska områdena och tolv företräder franska medborgare utomlands. 

Förvaltning

France métropolitaine, det vill säga det franska fastlandet samt ön Korsika, är indelat i 13 regioner och 96 departement och cirka 35 000 kommuner. Antalet regioner var tidigare 22, men de slogs samman 2016. Fem regioner – som här sammanfaller med departement – ligger i de utomeuropeiska områdena (se nedan). Valda församlingar styr regionerna, departementen och kommunerna. Till skillnad från andra val är regionalvalen proportionella. 

Regionerna skapades under 1980-talet för att centralregeringen mer effektivt skulle kunna samordna den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet. Regionernas inflytande och budget är begränsade, och de har direkt beslutanderätt endast i fråga om driften av gymnasier, universitet och högre yrkesskolor samt i vissa miljöfrågor. 

Under senare år har en starkare regional identitet börjat växa fram i flera delar av landet, och det lokala självstyret på olika nivåer har utvecklats. 1982 fick Korsika en författning som markerar att ön skiljer sig från övriga regioner. Ett valt nationalråd fick befogenheter att självständigt förvalta öns ekonomi. 2015 godkände nationalförsamlingen att Korsika från 2018 fick status som collectivité territoriale unique, vilket bland annat innebär att de lagstiftande råden på regions- respektive departementsnivå slås ihop till en enda församling. 

De utomeuropeiska områdena (se Geografi och klimat) har olika status. Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana, Réunion och Mayotte är så kallade utomeuropeiska regioner eller departement (régions d’outre mer/départements d’outre mer). De har samma ställning som regionerna/departementen i själva Frankrike men med viss rätt att anpassa lagar efter lokala förhållanden. Franska Polynesien, Wallis och Futuna, Saint-Pierre-et-Miquelon, Saint-Martin och Saint-Barthélemy är collectivités d’outre-mer. De förvaltas i hög grad som ett franskt departement, men är ändå inte fullt ut en del av den franska staten. Nya Kaledonien har en egen status och långtgående självstyre. Samtliga utomeuropeiska områden skickar representanter till det franska parlamentet. 

Läs om Frankrikes rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER

I nyvalet 2024 blev partialliansen Nya folkfronten (Nouveau Front Populaire, NFP) störst. Det är en bred samling av vänsterorienterade och gröna partier som bildades inför valet och ersatte Nya ekologiska och sociala folkunionen (Nupes) som bildats inför föregående val. Största parti i NFP är Det okuvliga Frankrike (La France Insoumise, LFI) som leds av Jean-Luc Mélenchon. Partiet beskrivs som både vänsterpopulistiskt och extremistiskt, och Mélenchon som kompromisslös. I NFP ingår också en rad andra vänsterorienterade grupper och gröna partier, däribland Socialistpartiet (Parti Socialiste, PS), ett socialdemokratiskt parti som grundades 1969 när flera vänstergrupper gick samman. Två år senare anslöt sig en annan samling grupper under ledning av François Mitterrand (president 1981–1995), som kom att bli den franska vänsterns frontgestalt under ett kvartssekel. Socialisterna återtog makten 2012 då François Hollande segrade i presidentvalet. Under Hollande blev partiet alltmer splittrat; vänsterfalanger i partiet motsatte sig Hollanderegeringens ekonomiska politik och arbetsmarknadsreformer (se Modern historia). Hollandes låga väljarstöd och misslyckandet att få ordning på ekonomin bidrog till PS kraftiga ras i valet till nationalförsamlingen 2017.

Andra partier i NFP är Ekologerna (Les Ecologistes, LE, som fram till 2023 hette  Europaekologi–De gröna, EELV) och Franska kommunistpartiet (Parti Communiste Français, PCF). Det senare bildades 1920 och var länge ett av de starkaste kommunistpartierna i Västeuropa. Kommunismens fall i börjat av 1990-talet bidrog till att partiet tappade stöd, samtidigt som det underminerades av Socialistpartiets framgångar. NPF samlar också en lång rad andra grupper från mittenvänster och långt ut på vänsterkanten.

I EU-parlamentet hör La France insoumise till partigruppen Vänstern medan Ekologerna hör till partigruppen G/EFA och Socialistpartiet ingår i den socialdemokratiska partigruppen S&D (kommunisterna saknar plats i parlamentet).

Näst störst i nationalförsamlingen är mittenalliansen Tillsammans för republiken (Ensemble pour la République, ofta kallad bara Ensemble/Tillsammans) som bildades 2021. I alliansen ingår Renässans (Renaissance), det parti som Emmanuel Macron bildade 2016 och som först hette På väg (En Marche) och sedan Republiken på väg (La République en Marche, LREM) innan det 2022 bytte till det nuvarande namnet. I alliansen ingår också mittenpartiet Demokratiska rörelsen (Mouvement Démocrate, Modem) som bildades efter presidentvalet 2007 av den tidigare ledaren för mittenpartiet UDF (se nedan). Vidare ingår högermittenpartiet Horisonter (Horizons) i alliansen liksom några småpartier. Renässans, Modem och Horizons ingår alla i partigruppen Renew Europe i EU-parlamentet.

Ytterhögerpartiet  Nationell samling (Rassemblement National, RN) hette fram till 2018 hette Nationella fronten (FN). Partiet står för stark nationalism och misstro mot invandrare, och försöker att slå mynt av kritik mot Europasamarbetet och den politiska eliten. Det grundades 1972 och leddes av Jean-Marie Le Pen till 2011, då hans dotter Marine Le Pen tog över rodret. Namnbytet skedde under hennes ledning och förhoppningen var att det skulle frigöra partiet från att förknippas med tidigare rasism och antisemitism och därmed öppna för stöd från nya väljare och samarbete med andra partier. Marine Le Pen kom till andra omgången i presidentvalet såväl 2017 som 2022 och besegrades båda gångerna av Emmanuel Macron. Marine Le Pen ersattes som partiledare 2022 av Jordan Bardella. I EU-parlamentet hörde RN till partigruppen ID 2019–2024 och anslöt sig efter valet till 2024 till partigruppen PFE som bildades efter valet. RN är det största partiet i PFE. 

 Det traditionellt dominerande borgerliga partiet heter sedan 2015 Republikanerna (Les Républicains, LR). Det hette tidigare Union för en folklig rörelse (UMP), som bildats 2002 genom en sammanslagning av det konservativa partiet Republikansk samling (RPR), betydande delar av mittenpartiet Union för den franska demokratin (UDF) och det nyliberala Liberal demokrati (DL). Republikanerna hör i EU-parlamentet till partigruppen EPP. 

Den invandringsfientlige journalisten och författaren Éric Zemmour lanserade inför presidentvalet 2022 det högerradikala partiet Återerövring (Reconquête) med målet att samla landets olika högerpartier under en gemensam flagg. Partiet sitter inte i nationalförsamlingen men är representerat i EU-parlamentet där hörde till partigruppen ECR under mandatperioden 2019–2024 men anslöt sig till den nya partigruppen ESN efter valet 2024. 

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Frankrike i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Felen med Frankrike (2025-10-06)
Macrons vågspel: Hur Frankrike hamnade här (2024-06-24)
Politiskt minfält när Frankrike svarar på terrorismen (2021-01-28)

Frankrike – Utrikespolitik och försvar

Frankrike är en kärnvapenmakt och en av de ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Landet har en tydlig ambition att vara en militär och ekonomisk stormakt. Under efterkrigstiden kom Frankrike att eftersträva en oberoende hållning mellan öst- och västblocken. Landet har ofta markerat självständighet i förhållande till supermakten USA och eftersträvat en europeisk ledarroll.

Utrikespolitiken orienterades under Charles de Gaulles presidenttid på 1960-talet mot internationellt oberoende och självbestämmande, inte minst i förhållande till USA. Senare presidenter har sökt sig mer mot internationellt samarbete, men samtidigt bibehållit en hög nivå av självständigt agerande.

I Europa har samarbetet med Tyskland länge varit viktigt. Den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps, stationerad i Strasbourg i Frankrike. Inom EU har Frankrike och Tyskland länge varit pådrivande för en fortsatt integration mellan medlemsländerna.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder 2018 − förutom Frankrike även Tyskland, Belgien, Estland, Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser. Initiativet ska bidra till att länderna kan agera utanför Nato, och minska beroendet av USA.

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Frankrike och Tyskland, en fortsättning på Elyseefördraget från 1963, undertecknades 2019 i den tyska staden Aachen. Avtalet skulle leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

Den ändrade säkerhetssituationen i Europa efter Donald Trumps tillträde som amerikansk president för en andra mandatperiod 2025 innebar att möjligheterna till ett tätare franskt-tyskt försvarssamarbete ökade. Som en följd av nya signaler om ett minskat amerikanskt engagemang för europeisk säkerhet har de franska och tyska regeringarna en ökad samsyn inte minst när det gäller betydelsen av att stärka det europeiska försvaret (se nedan samt även Tyskland: Utrikespolitik och försvar). De båda länderna bildade i början av 2026 en särskild styrgrupp för kärnvapensamarbete, samtidigt som president Macron presenterade en ny kärnvapendoktrin.

President Emmanuel Macron har sedan tillträdet 2017 upprepat ett budskap om att Europa behöver kunna sköta sitt eget försvar utan att vara beroende av USA:s hjälp. Hans linje om ”strategisk autonomi” har dock inte fått det stöd bland EU-länderna som han hoppats på. Men i början av 2025, med Donald Trump som ny amerikansk president, ändrades situationen när spänningar uppstod i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här, samt denna artikel i Utrikesmagasinet).

En samsyn nåddes inom EU om att det inte längre gick att förlita sig på USA som garanti för europeisk säkerhet. Den nya kärnvapendoktrin som Macron presenterade i mars 2026 är ett sätt att förstärka det franska kärnvapenskyddet av den europeiska kontinenten i samband med att säkerhetshoten ökat. Tio europeiska Natoländer har tackat ja till att samarbeta med Frankrike kring kärnvapenavskräckning genom gemensamma övningar och genom att vid behov ta emot kärnvapenbestyckade flygplan på sitt territorium. Samtidigt har president Macron varit noga med att understryka att det nya kärnvapensamarbetet ska uppfattas  som "ett komplement till" och inte som en ersättning till "Natos kärnvapenavskräckning" och i synnerhet USA:s kärnvapenparaply.

Förhållandet till Italien har tidvis varit ansträngt. Under senare år har ömsesidig kritik när det gäller migrationspolitiken bidragit till att försämra relationerna. I början av 2020-talet uppstod exempelvis missämja mellan länderna efter att den franska regeringen kritiserat Italiens nya högernationalistiska regering för att ha avvisat nödställda båtmigranter.

Aktivt stöd för Ukraina 

Relationerna med Ryssland försämrades efter den ryska annektering av den ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 och inblandningen i kriget i östra Ukraina. Frankrike röstade för att EU skulle införa sanktioner mot Ryssland och ställde också in försäljningen av två militärfartyg till Ryssland. Läget förvärrades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Liksom övriga EU-medlemmar har Frankrike fördömt invasionen och ställt sig bakom EU:s omfattande sanktioner mot Ryssland, se en översikt över sanktionerna här.  Den franska regeringen har även bistått Ukraina med vapen och militär utrustning samt humanitärt bistånd. 

Efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel i oktober 2023 tog Frankrike stark ställning för Israels rätt att försvara sig. Men efter hand ökade kritiken mot krigföringen i Gaza och den växande humanitära katastrofen där, och i juli 2025 tillkännagav president Macron att Frankrike som första G7-land skulle erkänna Palestina.

Relationen till USA

Förhållandet till USA har ofta präglats av viss misstro, trots att många fransmän känner tacksamhetsskuld mot amerikanerna för USA:s ledande roll i befrielsen av Frankrike under andra världskriget. I Frankrike, en historisk stormakt, finns en misstänksam och avvaktande hållning mot att USA under efterkrigstiden fick en alltmer dominerande ställning politiskt, kulturellt och språkligt.

Frankrike motsatte sig USA:s anfall mot Irak 2003, vilket ledde till starka spänningar mellan länderna. Mot slutet av 00-talet närmade sig Frankrike på nytt USA. Det skedde bland annat genom återinträdet 2009 i den västliga försvarsalliansen Natos militära samarbete. Frankrike hade dragit sig ur den kommitté som samordnar de militära styrkorna 1966, i protest mot USA:s dominans. Frankrike deltog dock hela tiden i Natos politiska arbete.

Frankrike var under 2010-talet en viktig partner för USA i kampen mot terrorism. Franska soldater deltog i Isafstyrkan i Afghanistan, och franska stridsflygplan bistod från augusti 2015 den USA-ledda koalitionen som bekämpade extremiströrelsen Islamiska staten (IS) i Irak. Från hösten 2015 deltog Frankrike också i bombanfall mot IS-mål i Syrien och efter terrorattentaten i Paris i november samma år intensifierades de franska flyganfallen mot IS. Även den franska militära operationen i Sahelområdet, där flera tusen franska styrkor sedan 2013 bekämpade terroristgrupper i Mali och dess grannländer, togs emot positivt i USA. 

I september 2021 reagerade dock Frankrike kraftigt efter att det blev känt att USA, Australien och Storbritannien ingått en säkerhetspakt, Aukus, vilket innebar att den franska försäljningen av tolv militärubåtar till Australien inte skulle bli av. Australien skulle i stället genom den nya försvarspakten få stöd att utveckla atomdrivna ubåtar. Frankrike valde att kalla hem sina ambassadörer i USA och Australien för konsultation. Efter ett samtal med USA:s president Joe Biden några dagar senare beslöt dock president Macron att ambassadören skulle skickas tillbaka till Washington. Ytterligare ett par veckor senare fick även den franske ambassadören i Canberra återvända till Australien. Relationerna förbättrades 2022 efter det att det franska företaget som skulle ha tillverkat ubåtarna fått en stor ekonomisk kompensation från Australien. Även maktskiftet i Australien underlättade regeringarnas försök att vända blad och gå vidare.

Kina och den indopacifiska regionen

Kinas växande ekonomiska betydelse och ökande globala inflytande under de senaste två årtiondena har gjort att relationerna till Peking har blivit allt mer centrala för många länder, och så även Frankrike. Samtidigt har behovet även ökat att förhålla sig till Kinas militära makt och maktlystna agerande i den indo-pacifiska regionen. Frankrike har sedan slutet av 2010-talet ökat sin närvaro i Kinas närområde. Bland annat har franska krigsfartyg seglat genom Sydkinesiska havet några gånger om året, som en markering för navigationsfrihet och mot att Kina gör anspråk på omtvistade ögrupper där (se Kina: Utrikespolitik och försvar). Franska regeringen har även betonat vikten av att skydda landets intressen och de franska territorierna i regionen, däribland Mayotte och Réunion i Indiska oceanen och Nya Kaledonien, Wallis och Futuna och Franska Polynesien i Stilla havet. I regionen lever 1,5 miljoner fransmän och några tusen franska soldater är stationerade här. Frankrike var först bland EU-länderna att upprätta en egen indopacifisk strategi.

För Frankrike är Indien och Japan, och även Australien, viktiga bundsförvanter i regionen. Efter det brutna ubåtskontraktet med Australien 2021 och som en följd av den växande antagonismen mellan Kina och USA har den franska regeringen i ökad utsträckning velat framställa Frankrike som en balanserande, alternativ kraft som strävar efter rättssäkerhet, liberala demokratiska värden, fria rörlighet och ett multipolärt system i världen.

Arabvärlden och Turkiet

När upproret i arabvärlden inleddes i början av 2011 hamnade flera franska politiker i blåsväder på grund av nära kontakter med den regim som störtades. När upproret spred sig till Libyen höll Sarkozy en hög profil, i ett försök att återta en framträdande roll. Frankrike blev först med att erkänna övergångsstyret i Libyen, och fransk militär deltog i den Natoledda insatsen som bidrog till att få Muammar Gaddafis regim på fall. Även i samband med de folkliga protesterna mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad samma år ställde sig Frankrike tidigt på rebellernas sida och krävde att Assad skulle avgå. 

Frankrikes relationer till Turkiet har tidvis varit ansträngda. Nicolas Sarkozy (president 2007−2012) var uttalad motståndare mot ett turkiskt medlemskap i EU. Han förespråkade också en lag som skulle göra det brottsligt att förneka att folkmord begicks på hundratusentals armenier i Osmanska riket (nu Turkiet) 1915. När nationalförsamlingen antog lagen i december 2011 kallade den turkiska regeringen hem sin ambassadör och ställde in alla möten med franska företrädare. Turkiet förnekar bestämt att något folkmord begåtts. Lagen, som var färdig för Sarkozys underskrift i januari 2012, revs dock upp i domstol med hänvisning till att den stred mot yttrandefriheten. Relationerna förbättrades när François Holland blev fransk president 2012 och 2014 besökte han Turkiet. Runt en halv miljon människor med armeniskt ursprung bor i Frankrike, och de har länge drivit folkmordsfrågan.

Frankrikes roll i Afrika

Frankrike har länge haft ekonomiska, politiska och militära intressen i de före detta kolonierna i Afrika.  Många franska medborgare har dock lämnat de forna kolonierna, och samtidigt har andra afrikanska länder blivit viktiga, bland annat stora handelspartner som Nigeria, Angola och Sydafrika. 

Frankrikes engagemang i Afrika minskade under en tid, särskilt efter folkmordet i Rwanda 1994. Frankrikes roll i samband med konflikten i Rwanda har stötts och blötts. När en fransk domstol 2006 anklagade Rwandas president Paul Kagame för att ha utlöst folkmordet bröt Rwanda de diplomatiska förbindelserna. Frankrike medgav senare att misstag begåtts, och 2010 återupptogs relationerna (se Rwanda: Utrikespolitik och försvar). År 2013 sände Frankrike över 3 000 soldater till den forna kolonin Mali för att hjälpa regeringen att bekämpa islamistiska rebeller.  Från sommaren 2014 omvandlades insatsen i Mali till en större styrka med uppgiften att tillsammans med flera länder i Sahelregionen, förutom Mali bland annat Tchad, Mauretanien och Niger, bekämpa islamistisk terrorism. Men 2022 meddelade Frankrike att den europeiska insatsstyrkan Takouba skulle dras tillbaka från Mali efter en period av snabbt försämrade relationer till landets styrande militärregering.  Ett år senare beslöt Frankrike även att ta hem de 400 soldater som var på plats i Burkina Faso där de bistått landet i dess kamp mot islamistiska rebeller.  Sommaren 2026 bröt militärjuntan i Burkina Faso de diplomatiska relationerna med Frankrike efter en period av spänningar mellan länderna.

Franska trupper har på senare år även lämnat Niger, Tchad och Elfenbenskusten och sommaren 2025 stängde Frankrike även militärbaser i Senegal. Den franska militära närvaron har likaså minskat i Elfenbenskusten och Gabon. Den franska regeringen vill dock behålla sin militärbas i Djibouti för att ha den som utgångspunkt för fortsatta insatser i Afrika.

Frankrikes ställningstaganden när det gäller konflikten om Västsahara (se Västsahara) har påverkat relationerna med de tidigare franska kolonierna i Nordafrika. Sedan den franske presidenten Emmanuel Macron 2024 tydliggjort sitt stöd för marockansk överhöghet över Västsahara blev relationerna mellan Marocko och Frankrike genast varmare (se även Marocko: Utrikespolitik och försvar). Macrons utspel ledde dock till ökade spänningar med Algeriet, som stöder den västsahariska befrielsefronten Polisario.

FÖRSVAR

Terrordåden i Frankrike under 2015 ledde till att omkring 10 000 soldater sattes in i olika delar av landet. Samtidigt fortsatte det franska militära engagemanget utomlands. Det hela innebar att försvarets resurser belastades hårt.

Frankrikes tidigare värnpliktsarmé ersattes 2002 med en yrkesarmé. I slutet av 2025 tillkännagav president Emmanuel Macron att landet ska införa frivillig militärtjänstgöring för främst 18–19-åringar i tio månader från och med nästa år. Inledningsvis ska 3 000 män och kvinnor tas emot för att utökas till 50 000 till år 2035.

Efter terrordåden i Paris den 13 november 2015 bad den franska regeringen övriga EU-länder om hjälp i striderna mot extremiströrelsen IS och hänvisade till en solidaritetsklausul i EU:s Lissabonfördrag. Det var första gången som denna klausul om militär hjälp i händelse av att ett medlemsland utsatts för ett väpnat angrepp kom till användning. Alla EU-länder svarade ja på Frankrikes förfrågan.

Inför budgetperioden 2024–2030 offentliggjordes stora satsningar på att anpassa försvaret till högintensiv krigföring, inte minst mot bakgrund av den ryska stora invasionen av Ukraina 2022. Stora satsningar skulle göras bland annat på drönare och på att förbättra kompetensen när det gäller militär underrättelseverksamhet och försvaret mot cyberattacker. Frankrike har även bistått Ukraina med vapen för att bekämpa den ryska invasionen, bland annat franska Mirage-stridsflyg.

I likhet med andra Natoländer ställde sig Frankrike i juni 2025 bakom militäralliansens mål att fram till 2035 öka försvarsanslagen till sammanlagt 5 procent av BNP (3,5 procent till rena försvarsanslag och 1,5 procent till försvarsrelaterade utgifter).

Frankrike är en av världens största exportörer av vapen. Det är också en kärnvapenmakt och genomförde sin första provsprängning 1960. En stark kärnvapenstyrka skulle bidra till att garantera landets oberoende. När landet efter ett uppehåll återupptog sina provsprängningar av kärnvapen 1995 blev protesterna högljudda på många håll i omvärlden. Därefter kom ett provstoppsavtal till stånd, och Frankrike upphörde med proverna. 

Som ett led i kärnvapendoktrinen från 2026 ska Frankrike öka antalet kärnvapenstridsspetsar (i dag uppges antalet vara knappt 300). Dessutom ska en ubåt som kan utrustas med kärnvapen så klar till 2036.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Frankrikes utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Antifransk trend kan slå mot terrorbekämpning (2023-09-11)  
Macron vill få in Ryssland i den europeiska värmen (2019-09-18)
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)

Frankrike – Ekonomisk översikt

Frankrikes ekonomi hör till de största i världen. Landet har en stor industribas, ett omfattande jordbruk och en livlig tjänstesektor. Infrastrukturen är väl utbyggd och arbetskraften högutbildad. Ändå har Frankrike sedan början av 2010-talet dragits med ekonomiska problem som hög skuldsättning, arbetslöshet och svag tillväxt.

Frankrike räknas som ett höginkomstland enligt Världsbanken. Det är den högsta av fyra inkomstkategorier för världens länder (se alla länder här).

Tjänstesektorn svarar för nära fyra femtedelar av BNP, medan industrin står för knappt en femtedel och jordbruket endast för ett par procent.

Medvetna politiska satsningar ligger till en del bakom Frankrikes ekonomiskt starka ställning. Speciellt under 1960- och 1970-talen gav olika regeringar ett omfattande stöd till bland annat stål- och bilindustrin. På 1980-talet krävdes en stor omställning av samhället då de traditionella kol-, stål- och textilindustrierna i nordöst upplevde en nedgång. Då satsade staten i stället på högteknologiska områden som informationsteknik, militärutrustning och rymd- och flygindustri.

Jämfört med många andra europeiska länder har Frankrike en förhållandevis stor statlig sektor, och landet har av tradition gett stora bidrag till industrin. Motståndet är stort mot utförsäljning av bolag som svarar för grundläggande samhällsfunktioner, såsom järnvägen och postväsendet. Vid mitten av 2010-talet började regeringen sälja av en del mindre statliga innehav för att kunna reducera den höga statsskulden. Den franska staten har dock ett fortsatt stort ägande inom energi- och transportsektorerna samt inom tung industri och telekommunikationer.

Finanskrisen som var ett faktum i slutet av 2008 ledde till att ekonomin gick in i en lågkonjunktur. Krisen slog bland annat hårt mot den franska bilindustrin och arbetslösheten ökade. Regeringen anslog pengar till investeringar i den offentliga sektorn, stöd till bilindustrin och skattelättnader och lån till banker och företag. Trots att tillväxten vände upp igen mot slutet av 2009, innebar trögheten i världsekonomin och, inte minst, skuldkrisen i euroländerna, att den franska ekonomin inte på allvar kunde återhämta sig. Från 2015 kom emellertid en vändning och år 2017 var tillväxten högre än på många år medan arbetslösheten sjönk till 9 procent, den lägsta siffran sedan 2009. Även budgetunderskottet var för första gången på många år lägre än maxgränsen inom EU:s valutaunion EMU på 3 procent av BNP. Krisåret 2009 hade budgetunderskottet varit uppe i 7,5 procent av BNP. Budgetunderskottet har finansierats med stora utlandslån, vilket har lett till en hög statsskuld.

Landets regeringar har strävat efter att komma till rätta med problemen bland annat med hjälp av nedskärningar av statliga utgifter, skattesänkningar för företag och arbetsmarknadsreformer. Emmanuel Macron, tidigare bankman och ekonomiminister, försökte efter sitt tillträde på presidentposten 2017 driva igenom ambitiösa strukturella reformer av skatte- och socialförsäkringssystemen, kostnaderna för det sistnämnda var de högsta bland EU-länderna. Han ville också göra arbetsmarknaden mer flexibel och effektiv och ekonomin mer konkurrenskraftig, attraktiv för utländska investerare och hållbar bland annat genom teknologiska satsningar på artificiell intelligens (AI) och utveckling av elbilar. Flera av reformerna var dock kontroversiella och möttes av omfattande folkliga protester (se Inrikespolitik och författning). Protesterna ledde till slut till att regeringen satte in en rad åtgärder för att stödja låginkomsttagare med bland annat skattesänkningar medan även planerade koldioxidskatter och höjningar av bensinpriser slopades. Följden blev att budgetunderskottet åter sköt i höjden.

I början av 2020 drabbades landet av covid-19-pandemin. Konsekvenserna för ekonomin blev stora. Nedstängningen av samhället gjorde att flera hundratusen människor förlorade sina arbeten och arbetslösheten ökade åter. Trots akuta stödinsatser för flera miljarder euro krympte BNP och under andra kvartalet var minskningen hela 13,8 procentenheter, vilket var den största nedgången sedan andra världskriget.

Regeringens respons blev ekonomiska stimulansåtgärder som omfattade över 100 miljarder euro varav två femtedelar skulle finansieras genom EU:s återhämtningsfond för pandemidrabbade medlemsländer. Paketet bestod dels av akuta insatser för drabbade företag, dels av långsiktiga satsningar på förnybar energi och på att omvandla ekonomin så att den skulle bli bättre rustad för att möta klimatförändringarna.

Stödåtgärderna ledde till en ekonomisk återhämtning, BNP ökade, men samtidigt växte även budgetunderskottet och statsskulden. Tillväxten avmattades 2022 till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Regeringen stödde de franska hushållen med särskilda elbidrag i takt med att  energipriserna ökade i spåren av kriget. Men den inhemska konsumtionen minskade ändå och inflationen steg samtidigt som industrisektorn påverkades negativt av globala störningar i leveranskedjor.

BNP växte marginellt under de två kommande åren. Samtidigt steg statsskulden 2024 till över 110 procent av BNP (EU-gränsen är 60 procent), bara Grekland och Italien hade högre statsskuld bland EU-länderna. Även budgetunderskottet som låg på över 5 procent av BNP, var högre än maxgränsen på 3 procent inom EU. Sommaren 2024 inledde EU-kommissionen ett formellt granskningsförfarande mot Frankrike för att brott mot reglerna för budgetunderskott och statsskuld. Frankrike behövde lämna in en flerårig plan för hur statsskulden ska minska. 

Utrikeshandeln har spelat en viktig roll i den franska ekonomin sedan 1990-talet, då ekonomin blev mer marknadsorienterad och EU:s inre marknad bildades. Viktiga handelspartner är i dag främst EU men även Kina och USA. Frankrike har sedan mitten av 00-talet ett underskott i handelsbalansen, då importen är större än exporten. Från mitten av 2010-talet har särskilt exporten av varor från tillverkningsindustrin minskat. Covid-19-pandemin våren 2020 ledde till att handelsunderskottet späddes på, då inte minst exporten av transportmedel och produkter från rymdindustrin minskade dramatiskt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 ledde till rekordartad ökning av underskottet bland annat till följd av ökande priser på importen av energi. Därefter har handelsunderskottet krympt något.

Under 2025 hotade tullkrig mellan EU, som Frankrike tillhör, och USA (läs mer om Trumps tullkrig mot världen här). 

Om våra källor

Frankrike – Naturtillgångar, energi och miljö

Det finns många olika mineral  i Frankrike, men mängderna är begränsade. Kolbrytningen har avvecklats och tillgångarna på olja och naturgas är små. För sin energiförsörjning är landet i hög grad beroende av kärnkraft. Det har bidragit till att utsläppen av växthusgaser är lägre än  i många andra stora industrinationer.

Utvinning förekommer av bland annat av nickel, mangan och uran, men det har inte någon stor betydelse för ekonomin. Mineral och malmer importeras i hög grad för att användas inom industrin. Den förr så omfattande utvinningen av kol avvecklades 2004. Men några år in på 2020-talet pågår nya satsningar på gruvindustri, inte minst för brytning av litium. 

En stor del av oljebehovet och all konsumtion av fossilgas (naturgas) täcks genom import. Frankrike har satsat på kärnkraft som ett sätt att minska beroendet av importerad energi och är ett av de länder i världen som förlitar sig mest på kärnkraft för att producera elektricitet.  Det finns ett drygt 50-tal reaktorer, många av dem byggda på 1980-talet. Regeringen meddelade 2018 att flera reaktorer skulle stängas, men i början av 2020-talet lades kursen om och nu skulle kärnkraften i stället behållas och utvecklas. Landet har tillsammans med flera andra europeiska länder varit drivande för att EU ska godkänna kärnkraft som en hållbar, grön energikälla fri från utsläpp. Satsningen på kärnkraft behövs, enligt regeringen, för att Frankrike ska klara sina klimatmål och minska sitt beroende av fossila bränslen. Flera nya mindre kärnreaktorer planeras vara i gång och producera el under andra halvan av 2030-talet.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Kärnkraft svarar för den största delen av den energi som används, omkring 44 procent, enligt energiorganet IEA (2024). Olja kommer därnäst och står för drygt en fjärdedel medan förnybara energikällor svarar för en sjättedel. Deras andel av energimixen har ökat stadigt sedan början av 2010-talet. Fossilgas utgör omkring 12 procent medan kol numera är ett mindre inslag.

De kvarvarande två kolkraftverken skulle ha stängts i början av 2020-talet, men energikrisen i spåren av Rysslands krig i Ukraina och otillräcklig produktion av kärnkraft ledde till att det beslutades att senarelägga stängningen till år 2027. Planen är att då att verken i stället ska övergå till att producera energi från biobränslen.

När det gäller elproduktionen svarar kärnkraften för drygt två tredjedelar. Förnybara energikällor står för drygt en fjärdedel och här är vattenkraft störst följt av landbaserad vindkraft. Men även solenergi och biobränsle används. Särskilt vindkraften har byggts ut under det senaste årtiondet, men Frankrike satsar också på solceller. Olja, fossilgas och kol bidrar även med en mindre del.

KLIMAT OCH MILJÖ

Bara ett 20-tal länder i världen har större utsläpp av växthusgaser än Frankrike. Som EU-medlem står Frankrike tillsammans med övriga EU-länder för drygt 6 procent av alla växthusgaser. EU är världens fjärde största utsläppare efter Kina, USA och Indien.

Flera enskilda EU-länder, däribland Tyskland, är dock större utsläppare än Frankrike, vilket i hög grad beror på dess stora användning av kärnkraft, som medför betydligt lägre utsläpp än fossila bränslen.

Sett till utsläpp per invånare ligger nära 80 länder sämre till än Frankrike. 

Frankrike har fått erkännande i omvärlden för den roll den spelade för att världens länder kunde nå ett nytt globalt klimatavtal i Paris i december 2015. Landet är part i Parisavtalet både som EU-medlem och egen nation. EU-länderna har en gemensam nationell klimatplan (NDC) där det senast satta målet är att utsläppen av växthusgaser ska minska med mellan 66,25 och 72,5 procent till 2035, räknat från 1990. EU:s långsiktiga strategi (LTS) är att unionen ska vara klimatneutral och alltså uppnå nettonollutsläpp senast 2050. EU har vid sidan av Parisavtalet också ett eget klimatmål om att minska utsläppen med 90 procent till 2040, även det jämfört med 1990 års nivå.

Den franska regeringen har fått kritik för att de planerade minskningarna av utsläppen inte går tillräckligt snabbt. En rättsprocess har drivits av kommunen Grande-Synthe vid den franska nordkusten som är starkt utsatt för stigande havsnivåer och översvämningar i klimatförändringarnas spår. Frankrikes högsta förvaltningsdomstol, Conseil d'État, ålade 2020 och 2021 regeringen att vidta kraftfullare klimatåtgärder för att nå målen om utsläppsminskningar eftersom de nuvarande minskningarna inte bedömdes gå tillräckligt snabbt. 

Domstolen uppmanade även i maj 2023 regeringen att genomföra ytterligare åtgärder för att kunna uppfylla klimatmålen.

Klimatutmaningar

Frankrike tillhör de länder som är väl rustade för att klara klimatförändringarna och minst sårbara. I klimatanpassningsindexet ND-Gain placeras Frankrike bland de 20 länder som ligger bäst till (se listan här). 

Samtidigt har Frankrike liksom resten av Europa på senare år upplevt flera exempel på hur klimatförändringarna drabbar landet. Temperaturen har ökat snabbare i Europa än övriga kontinenter och den har på senare år drabbats av värmeböljor, torka, översvämningar och stormar.  Invånarna utsattes till exempel för extrem hetta sommaren 2022. I juni 2026 uppmättes högre dygnsmedeltemperaturer än någon gång tidigare, trots att det var relativt tidigt på sommaren, och överdödligheten under värmeböljan rapporterades vara utan motstycke. Enligt meterologiska mätningar var även månaden juli samma år hetare än någonsin tidigare.

Landet har även haft problem med skogsbränder samtidigt som snötäcket krymper i till exempel de franska delarna av Alperna.  I den senaste nationella planen för klimatanpassning ingår även förberedelser för en temperaturökning på 4 grader Celsius.

Övriga miljöproblem

På senare år har användningen av bekämpningsmedel inom lantbruket ökat, vilket lett till att vattenkvaliteten har försämrats och att mark förorenats. Även gödningsmedel som används inte minst i Bretagne har fått negativa konsekvenser.

Om våra källor

Frankrike – Jordbruk och industri

En tredjedel av Frankrikes yta utnyttjas till jordbruk men jordbruks­marken minskar gradvis. Samtidigt växer produktionen genom högre effektivitet, särskilt på storjordbruken. Det franska jordbruket är det största bland EU-länderna och landet hör till världens största producenter av vete. Frankrike har en mångsidig och väl utbyggd industri, och industrivaror svarar för huvuddelen av landets exportinkomster.

Vid sidan av vete är korn, majs och sockerbetor viktiga jordbruksprodukter. Frankrike är också en av världens största vinproducenter. Även boskapsuppfödning är en viktig inkomstkälla inom jordbruket. I huvudsak handlar det om nötboskap. I delar av Bretagne finns en storskalig och lönsam svinuppfödning.

Andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar inom jordbruket har minskat kraftigt, från 25 procent 1954 till drygt 2 procent i början av 2020-talet. Även antalet lantbruk har minskat drastiskt under perioden. Numera finns det färre än 400 000 gård som i genomsnitt omfattar omkring 69 hektar mark.

Franska bönder är en stark lobbygrupp som gärna demonstrerar missnöje med traktorlaster av gödsel. Få franska politiker vågar sätta sig emot dem. Bönderna oroas i dag inte minst av den ökande konkurrensen från billig import från sydamerikanska länder. De har på senare år även demonstrerat mot ökande miljökrav som innebär allt högre kostnader.

Det franska jordbruket subventioneras av staten i syfte att säkra tillgången på livsmedel och för att stödja utvecklingen på landsbygden. Frankrike är vanligtvis även det EU-land som får störst EU-stöd till jordbruket.

Frankrike är ett skogrikt land. Drygt en fjärdedel av landets yta täcks av skog. Skogsindustrin är relativt betydande, men den inhemska produktionen täcker långt ifrån landets behov. Trä och pappersmassa importeras i stora mängder.

Fisket är en viktig näring. Den franska fiskeflottan omfattar omkring 8000 fartyg. Fångsterna görs framför allt i Nordsjön och Atlanten. En stor del av fiskeinkomsterna kommer från ostronodlingar utanför kusterna. Även fiskodling är betydelsefullt.

INDUSTRI

Industrisektorn i Frankrike är viktig och svarar för omkring en femtedel av BNP och ungefär lika stor andel av sysselsättningen. Många storindustrier har utvecklats ur mindre familjeföretag.

En framgångsrik högteknologisk industri har vuxit sig stark, delvis tack vare statliga satsningar på forskning och utveckling. Frankrike hör till de världsledande nationerna inom bland annat flyg- och rymdindustri, militärt materiel och kommunikationsutrustning.

Andra traditionellt viktiga områden är läkemedels-, livsmedel och lyxproduktion.

Trots ett omfattande statligt stöd och en relativt skyddad hemmamarknad har flera industrisektorer genomgått djupa kriser de senaste decennierna. Tillväxten har fortsatt att vara svagare än i de flesta andra länder inom eurozonen. Värst drabbade är tidigare starka grenar som metall-, textil-, sko- och varvsindustri. Bilindustrins andel av BNP har minskat stadigt sedan början av 00-talet. Biltillverkningen hamnade i ett svårt läge under den globala finanskrisen i slutet av 00-talet, men under 2010-talet förbättrades tillväxten sakta.

Parisområdet är den främsta industriregionen. På senare tid har också Rhône-Alpes-området, med Lyon som huvudort, upplevt en snabb utveckling. Toulouse är centrum för flygindustrin.

Om våra källor