Frankrike – Inrikespolitik och författning

Frankrike är en republik som kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick med presidentstyre. Emmanuel Macron är president sedan 2017. Stödet för honom och hans mittenparti har dock minskat. Efter nyvalet 2024 har den politiska instabiliteten förvärrats med tre olika partiallianser som står långt ifrån varandra. Sebastién Lecornu är landets tredje premiärminister inom loppet av ett år.

Det politiska landskapet i Frankrike dominerades tidigare av ett höger- och ett vänsterblock, men Socialistpartiet och Republikanerna blev 2017 utklassade i både president- och parlamentsvalet av Emmanuel Macron och hans då nybildade mittenparti, som i dag heter Renässans. Det var första gången sedan 1950-talet som landets president inte kom från något av de etablerade partierna och den 38-årige Macron var också den yngsta folkvalda presidenten någonsin. Han segrade även i det följande presidentvalet 2022, då han liksom tidigare vann över ytterhögerpartiet Nationell samlings kandidat Marine Le Pen i andra valomgången.

Efter nyvalet till nationalförsamlingen (parlamentets andrakammare) i juni och juli 2024 blev den spretiga vänsteralliansen Nya folkfronten störst i parlamentet, följd av president Macrons mittenallians Tillsammans och därefter Nationell samling. Ingen fick egen majoritet. Den nya politiska sammansättningen av kammaren har radikalt förändrat den politiska spelplanen för Macron och gjort det problematiskt att tillsätta stabila, handlingskraftiga regeringar. Presidenten är den som utser premiärminister men regeringen måste ha parlamentets förtroende (se Författning nedan).

Först nära två månader efter nyvalet 2024 – efter att Macron pausat regeringsbildningen med motiveringen att den inte skulle skapa oordning under de Olympiska spelen i Paris i augusti – utsågs den rutinerade politikern Michel Barnier från Republikanerna till premiärminister. Det var ett sätt från Macron att söka stöd från parlamentets högerfalang, med Nationell samling som starkaste kraft. Regeringen blev kortvarig: bara efter tre månader fälldes den i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Michel Barnier hade då använt sig av författningens specialparagraf (se nedan) för att få igenom en åtstramningsbudget, som varken ytterhögern eller vänstern ville acceptera (se även Ekonomisk översikt).

Under president Emmanuel Macrons tid vid makten har det politiska läget varit turbulent och landet har skakats av omfattande folkliga protester. Foto: AP/TT

I december 2024 gav president Macron regeringsuppdraget till allianspartnern Modems ledare François Bayrou. Det var en framgång för Bayrou när budgeten för 2025 till slut kunde antas, efter att han först drivit igenom den utan omröstning i nationalförsamlingen. Men i september 2025 tvingades även Bayrou ge upp efter att ha förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet, som han själv påkallat för att söka stöd för omfattande besparingsåtgärder.

President Macron utsåg kort därefter försvarsminister Sébastien Lecornu, från sitt eget parti Renässans, till ny premiärminister. Lecornu lämnade in sin avskedsansökan efter mindre än en månad, sedan han kritiserats för sina val av ministrar. President Macron lyckades dock övertala Lecornu att göra ett nytt försök att bana väg för en ny regering och nå en politisk enighet kring budgeten för 2026, något som framstod som alltmer akut i ljuset av den skyhöga statsskulden (se Ekonomisk översikt). Lecornu fortsatte som premiärminister och överlevde därefter försök både av yttersta vänstern och högern att störta regeringen. Han klarade sig med hjälp av Socialistpartiet, som valde att inte stödja misstroendeförklaringarna efter det att Lecornu lovat att skjuta upp planerade höjningar av pensionsåldern (se nedan). I mitten av december godkände parlamentet till slut budgeten för social säkerhet, vilket innebar att den kontroversiella pensionsreformen lades på is. Efter att nya försök att få klartecken i parlamentet för den resterande delen av statsbudgeten misslyckats tvingades premiärminister Lecornu i början av 2026 använda sig av författningens specialparagraf, trots att han tidigare lovat att undvika detta. Budgeten kunde därigenom drivas igenom utan omröstning. Regeringen lyckades även stå emot flera misstroendeförklaringar, från både höger- och vänsteroppositionen, med hjälp av uppbackning från Socialistpartiet.

Den politiska krisen i landet har på senare tid fördjupats. President Macrons opinionssiffror är de lägsta sedan hans tillträde: endast 25 procent av väljarna hade förtroende för honom i slutet av 2025. Krav på nyval till nationalförsamlingen och på att Macron ska avgå i förtid hörs nu inte bara från oppositionen utan även från personer inom hans eget politiska läger. Själv har Emmanuel Macron tydliggjort att han tänker sitta kvar hela perioden ut fram till presidentvalet våren 2027.

Kampen hårdnar inför presidentvalet

Redan ett år före valet har flera politiska ledare meddelat att de vill ställa upp som presidentkandidater. Två av Macrons tidigare premiärministrar, Gabriel Attal och Édouard Philippe (för närvarande borgmästare i Le Havre) konkurrerar om att bli den politiska mittens kandidat. På högerkanten kandiderar Bruno Retailleau för Republikanerna, medan det blir fjärde gången som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon ställer upp.

Mer intresse riktas dock mot vem som blir presidentkandidat för Nationell samling. Marine Le Pen dömdes 2025 till fyra års fängelse för förskingring av EU-medel och förbjöds samtidigt inneha ett offentligt uppdrag i fem år. Hon överklagade domen till en appellationsdomstol som i juli 2026 kortade hennes fängelsestraff till två år villkorligt och ett år med fotboja. Förbudet mot Marine Le Pen att inneha ett offentligt uppdrag kortades till 15 månader, vilket innebär att hon kan bli partiets presidentkandidat. Efter domen meddelade Marine Le Pen att hon kommer att ställa upp som presidentkandidat. Enligt opinionsmätningar i maj 2026 kan över en tredjedel av väljarna tänka sig att rösta på en kandidat från Nationell samling.

Macrons försök till förändring

Emmanuel Macron sågs som en frisk fläkt i fransk politik när han våren 2017 tog över presidentposten efter Socialistpartiets François Hollande (se Modern historia). Den EU-vänlige tidigare ekonomiministern Macron utlovade bland annat sänkta skatter för företag, satsningar på förnybara energikällor och presenterade även en ambitiös plan för ett starkare EU. Macrons parti och en allianspartner säkrade också en stor majoritet i nationalförsamlingen.

I valet 2022 backade regeringspartierna och det blev svårare för presidenten att driva sin politik. Regeringen tvingades bland annat ta hjälp av en särskild paragraf i författningen (49:3), som gör det möjligt att få igenom lagförslag utan omröstning, när budgeten för 2023 skulle antas. När även den impopulära pensionsreformen (se nedan) drevs igenom med samma metod ett halvår senare dalade invånarnas förtroende för Macron till rekordlåga nivåer. Presidenten kritiserades av oppositionen för att köra över folket och inte respektera demokratins spelregler, men hans regering klarade sig helskinnad genom två förtroendeomröstningar i nationalförsamlingen.

Efter en skräll i valet till EU-parlamentet i juni 2024, då Nationell samling blev överlägset största parti, utlyste president Macron till mångas överraskning nyval till nationalförsamlingen. Han framställde nyvalet som en möjlighet för väljarna att sluta upp bakom hans "demokratiska mittenalternativ" för att hindra såväl höger- som vänsterextremister att erövra premiärministerposten. 

Den första omgången i parlamentsvalet ledde till en ny skräll: Nationell samling med allierade fick stöd av var tredje väljare och vann stort. Inför den andra valomgången samarbetade tvåan och trean – Nya folkfronten och Tillsammans – för att försöka hindra ytterhögern från att få egen majoritet. Över 200 kandidater från de två lägren hoppade av för att inte mitten- och vänsterpolitiker skulle konkurrera med varandra. Valtaktiken lyckades – Nationell samlings valallians kom först på tredje plats (även om det förblev det största enskilda partiet).

Pensionsreformen

I början av 2023 blåste regeringen nytt liv i president Macrons kontroversiella planer på att göra om pensionssystemet. Då presenterades ett förslag som bland annat skulle innebära att pensionsåldern successivt höjs till 64 år (se Sociala förhållanden). Initiativet möttes av starkt motstånd. Fackföreningar anordnade landsomfattande strejker och stora demonstrationer som samlade över en miljon människor.

Senaten röstade ja till reformpaketet, men regeringen bedömde att stödet i nationalförsamlingen inte skulle räcka till och drev därför igenom reformen utan omröstning i kammaren. I april 2023 godkändes större delen av lagpaketet av Konstitutionsrådet (författningsdomstolen). Men i slutet av 2025 sköts, som redan nämnts, genomförandet av reformen upp.

Gula västarna och nya folkliga protester

Hösten 2018 samlades tiotusentals demonstranter, ibland flera hundratusen, i protester organiserade av en rörelse som kallades "Gula västarna" (efter de trafikvästar som måste användas av bilförare i Frankrike vid till exempel motorstopp). Protesterna gällde till en början ökande levnadskostnader till följd av höjda bränslepriser, men det fanns även en underliggande misstro mot presidenten och hans politik som kritiserades för att gynna de redan rika. I Paris skadades ett hundratal människor, i de våldsammaste upploppen på länge, medan byggnader och turistmål vandaliserades. Regeringen drog så småningom tillbaka prishöjningarna och utlovade höjd minimilön och slopad skatt på övertidsarbete. Men demonstranterna lät sig inte bevekas utan fortsatte demonstrera varje lördag. Efter en två månader lång nationell medborgarkonsultation i hela landet presenterade regeringen en rad åtgärder, däribland sänkningar av inkomstskatten, höjningar av de allra lägsta pensionerna och klimatreformer. Demonstrationerna bedarrade därefter gradvis. Flera tusen människor skadades under de Gula västarnas protester och ett hundratal miste livet i olyckshändelser i anslutning till vägblockader.

Några år in på 2020-talet ledde hög inflation och svårigheter att täcka energibehovet i spåren av Rysslands krig i Ukraina till nya protester mot försämrade levnadsförhållanden.

I början av 2024 ordnade tiotusentals bönder vägblockader mot en planerad höjning av skatten på diesel. Bönderna klagade även över högre kostnader och inflation, konkurrens från billiga importerade livsmedel samt hårda miljökrav och byråkrati. Först när regeringen kom med löften om ekonomiskt stöd och lättnader i försöken att minska användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket avtog protesterna.

Terrorismen

Sedan de svåra terrorattentaten 2015−2016 (se Modern historia) har en av de viktigaste politiska frågorna varit att bekämpa terrorism. Efter terrordåden infördes undantagstillstånd, vilket förlängdes fram till 2017 då ny lagstiftning infördes som innebar att polisens utökade befogenheter fick vara kvar.

År 2022 fälldes 20 personer för delaktighet i terrordåden 2015, sex av dem i sin frånvaro eftersom de förmodades vara döda. Den enda överlevande gärningsmannen Salah Abdeslam dömdes till lagens strängaste straff, livstid utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Frankrike har fortsatt att vara utsatt för återkommande terrordåd. Hösten 2020 halshöggs en lärare i en förort till Paris. Han hade visat satirbilder på profeten Muhammed vid en lektion om yttrandefrihet. Samma höst knivhöggs tre människor knivhöggs vid en kyrka i Nice. En ny lag antogs året därpå som gav regeringen rätt att stänga moskéer och upplösa religiösa organisationer med koppling till radikal islamism.

FÖRFATTNING

Författningen är från 1958 då den ”femte republiken” infördes (se Modern historia). Flera ändringar har dock gjorts sedan dess. Frankrike har halvpresidentiellt styre där regeringen och premiärministern är ansvariga endast inför parlamentet.

Tidigare hade presidenten och nationalförsamlingens ledamöter olika långa mandatperioder. Det bidrog till att presidenten och parlamentsmajoriteten under perioder hade olika politisk tillhörighet, så kallat samboende (la cohabitation). För att minska risken för att denna situation uppstår, infördes från och med 2002 lika långa mandatperioder.

Presidentval hålls numera vart femte år (mot tidigare vart sjunde), normalt några veckor före val till nationalförsamlingen. Om ingen kandidat får mer än hälften av rösterna i en första valomgång möts de två främsta kandidaterna i en andra omgång. Enligt en regel som tillkom 2008 får en president inte sitta mer än två mandatperioder efter varandra.

Presidenten utser själv premiärminister, kan upplösa nationalförsamlingen samt utlysa nyval och bindande folkomröstningar. Under exceptionella omständigheter kan presidenten styra via dekret, det vill säga beslut som har samma kraft som lagar trots att de inte antagits av parlamentet. I huvudsak är det presidenten som leder regeringens politik, även om premiärministern sköter mycket av det dagliga arbetet. Presidenten har särskilt stort inflytande över utrikes- och försvarspolitiken. 

Av det lagstiftande parlamentets båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, har den sistnämnda starkast ställning.

I nationalförsamlingen sitter 577 ledamöter, varav 22 representerar Frankrikes utomeuropeiska områden och 11 tillsätts av franska medborgare bosatta utomlands. Ledamöterna utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna i sin valkrets har de som fått minst 12,5 procent rätt att ställa upp i en avgörande andra valomgång, där den som får flest röster segrar. 

Senatens ledamöter väljs indirekt av cirka 160 000 företrädare för regionalförsamlingar, kommunfullmäktige och andra politiska instanser. Mandattiden är sex år och val hålls till hälften av platserna vart tredje år. Fram till 2004 var mandattiden nio år och val hölls då till en tredjedel av platserna åt gången. Övergången skedde gradvis fram till 2011, samtidigt som antalet platser successivt utökades från 321 till 348. Nitton senatorer representerar de utomeuropeiska områdena och tolv företräder franska medborgare utomlands. 

Förvaltning

France métropolitaine, det vill säga det franska fastlandet samt ön Korsika, är indelat i 13 regioner och 96 departement och cirka 35 000 kommuner. Antalet regioner var tidigare 22, men de slogs samman 2016. Fem regioner – som här sammanfaller med departement – ligger i de utomeuropeiska områdena (se nedan). Valda församlingar styr regionerna, departementen och kommunerna. Till skillnad från andra val är regionalvalen proportionella. 

Regionerna skapades under 1980-talet för att centralregeringen mer effektivt skulle kunna samordna den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet. Regionernas inflytande och budget är begränsade, och de har direkt beslutanderätt endast i fråga om driften av gymnasier, universitet och högre yrkesskolor samt i vissa miljöfrågor. 

Under senare år har en starkare regional identitet börjat växa fram i flera delar av landet, och det lokala självstyret på olika nivåer har utvecklats. 1982 fick Korsika en författning som markerar att ön skiljer sig från övriga regioner. Ett valt nationalråd fick befogenheter att självständigt förvalta öns ekonomi. 2015 godkände nationalförsamlingen att Korsika från 2018 fick status som collectivité territoriale unique, vilket bland annat innebär att de lagstiftande råden på regions- respektive departementsnivå slås ihop till en enda församling. 

De utomeuropeiska områdena (se Geografi och klimat) har olika status. Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana, Réunion och Mayotte är så kallade utomeuropeiska regioner eller departement (régions d’outre mer/départements d’outre mer). De har samma ställning som regionerna/departementen i själva Frankrike men med viss rätt att anpassa lagar efter lokala förhållanden. Franska Polynesien, Wallis och Futuna, Saint-Pierre-et-Miquelon, Saint-Martin och Saint-Barthélemy är collectivités d’outre-mer. De förvaltas i hög grad som ett franskt departement, men är ändå inte fullt ut en del av den franska staten. Nya Kaledonien har en egen status och långtgående självstyre. Samtliga utomeuropeiska områden skickar representanter till det franska parlamentet. 

Läs om Frankrikes rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER

I nyvalet 2024 blev partialliansen Nya folkfronten (Nouveau Front Populaire, NFP) störst. Det är en bred samling av vänsterorienterade och gröna partier som bildades inför valet och ersatte Nya ekologiska och sociala folkunionen (Nupes) som bildats inför föregående val. Största parti i NFP är Det okuvliga Frankrike (La France Insoumise, LFI) som leds av Jean-Luc Mélenchon. Partiet beskrivs som både vänsterpopulistiskt och extremistiskt, och Mélenchon som kompromisslös. I NFP ingår också en rad andra vänsterorienterade grupper och gröna partier, däribland Socialistpartiet (Parti Socialiste, PS), ett socialdemokratiskt parti som grundades 1969 när flera vänstergrupper gick samman. Två år senare anslöt sig en annan samling grupper under ledning av François Mitterrand (president 1981–1995), som kom att bli den franska vänsterns frontgestalt under ett kvartssekel. Socialisterna återtog makten 2012 då François Hollande segrade i presidentvalet. Under Hollande blev partiet alltmer splittrat; vänsterfalanger i partiet motsatte sig Hollanderegeringens ekonomiska politik och arbetsmarknadsreformer (se Modern historia). Hollandes låga väljarstöd och misslyckandet att få ordning på ekonomin bidrog till PS kraftiga ras i valet till nationalförsamlingen 2017.

Andra partier i NFP är Ekologerna (Les Ecologistes, LE, som fram till 2023 hette  Europaekologi–De gröna, EELV) och Franska kommunistpartiet (Parti Communiste Français, PCF). Det senare bildades 1920 och var länge ett av de starkaste kommunistpartierna i Västeuropa. Kommunismens fall i börjat av 1990-talet bidrog till att partiet tappade stöd, samtidigt som det underminerades av Socialistpartiets framgångar. NPF samlar också en lång rad andra grupper från mittenvänster och långt ut på vänsterkanten.

I EU-parlamentet hör La France insoumise till partigruppen Vänstern medan Ekologerna hör till partigruppen G/EFA och Socialistpartiet ingår i den socialdemokratiska partigruppen S&D (kommunisterna saknar plats i parlamentet).

Näst störst i nationalförsamlingen är mittenalliansen Tillsammans för republiken (Ensemble pour la République, ofta kallad bara Ensemble/Tillsammans) som bildades 2021. I alliansen ingår Renässans (Renaissance), det parti som Emmanuel Macron bildade 2016 och som först hette På väg (En Marche) och sedan Republiken på väg (La République en Marche, LREM) innan det 2022 bytte till det nuvarande namnet. I alliansen ingår också mittenpartiet Demokratiska rörelsen (Mouvement Démocrate, Modem) som bildades efter presidentvalet 2007 av den tidigare ledaren för mittenpartiet UDF (se nedan). Vidare ingår högermittenpartiet Horisonter (Horizons) i alliansen liksom några småpartier. Renässans, Modem och Horizons ingår alla i partigruppen Renew Europe i EU-parlamentet.

Ytterhögerpartiet Nationell samling (Rassemblement National, RN) hette fram till 2018 hette Nationella fronten (FN). Partiet står för stark nationalism och misstro mot invandrare, och försöker att slå mynt av kritik mot Europasamarbetet och den politiska eliten. Det grundades 1972 och leddes av Jean-Marie Le Pen till 2011, då hans dotter Marine Le Pen tog över rodret. Namnbytet skedde under hennes ledning och förhoppningen var att det skulle frigöra partiet från att förknippas med tidigare rasism och antisemitism och därmed öppna för stöd från nya väljare och samarbete med andra partier. Marine Le Pen kom till andra omgången i presidentvalet såväl 2017 som 2022 och besegrades båda gångerna av Emmanuel Macron. Marine Le Pen ersattes som partiledare 2022 av Jordan Bardella. I EU-parlamentet hörde RN till partigruppen ID 2019–2024 och anslöt sig efter valet till 2024 till partigruppen PFE som bildades efter valet. RN är det största partiet i PFE.

Det traditionellt dominerande borgerliga partiet heter sedan 2015 Republikanerna (Les Républicains, LR). Det hette tidigare Union för en folklig rörelse (UMP), som bildats 2002 genom en sammanslagning av det konservativa partiet Republikansk samling (RPR), betydande delar av mittenpartiet Union för den franska demokratin (UDF) och det nyliberala Liberal demokrati (DL). Republikanerna hör i EU-parlamentet till partigruppen EPP.

Den invandringsfientlige journalisten och författaren Éric Zemmour lanserade inför presidentvalet 2022 det högerradikala partiet Återerövring (Reconquête) med målet att samla landets olika högerpartier under en gemensam flagg. Partiet sitter inte i nationalförsamlingen men är representerat i EU-parlamentet där hörde till partigruppen ECR under mandatperioden 2019–2024 men anslöt sig till den nya partigruppen ESN efter valet 2024.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Frankrike i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Felen med Frankrike (2025-10-06)
Macrons vågspel: Hur Frankrike hamnade här (2024-06-24)
Politiskt minfält när Frankrike svarar på terrorismen (2021-01-28)