Sudan – Befolkning och språk

I Sudan lever hundratals folkgrupper och ett 30-tal olika språk talas. Uppemot sju av tio invånare räknar sig som araber, men många av dem har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Bland minoriteterna finns beja, fur och guhayna. Arabiska är officiellt språk.

Etniska och religiösa skillnader, i synnerhet mellan muslimska araber i norr och kristna svarta i söder, var en del av den konflikt mellan norra och södra Sudan som 2011 ledde till att landet delades (se Modern historia).

Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om huvudstaden Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i mellersta Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar tankar på arabisk enhet. Nästan alla araber är muslimer.

Nubierna är muslimer men inte araber, även om de alltmer övergår till att tala arabiska. Nubierna har sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. De allra flesta nuba är muslimer.

Arabisering

Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat "arabisera" de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA (se Modern historia). Regimen i Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.

Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA-soldater, återvända till Södra Kurdufan. Planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde dock, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba (se Konflikter inom Sudan).

Folkslaget beja bor i bergen vid kusten i nordöst och talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan.

Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Konflikter inom Sudan).

Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan. Hausa lever numera i huvudsak på jordbruk.

Omstridda befolkningssiffror

Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet 2005 mellan norra och södra Sudan (se Modern historia) gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan). Utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.

I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel. Dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan. Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inräknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.

Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och tjänstesektor. Även Nubabergen och Darfur är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.

Flyktingbefolkningen

Innan strider bröt ut mellan regeringsstyrkor och den paramilitären RSF i april 2023 (se Inrikespolitik och författning) hyste Sudan 1,1 miljoner flyktingar från andra länder, den näst största flyktingbefolkningen i Afrika efter Uganda. Av dessa kom 800 000 från Sydsudan, medan andra kom från Eritrea, Syrien, Etiopien och Centralafrikanska republiken. Därutöver fanns omkring 3,7 miljoner internflyktingar, de flesta i Darfur.

I dag är ungefär 14 miljoner sudaneser flyktingar. Närmare tolv miljoner av dem har tvingats fly på grund av striderna från 2023, enligt Internationella migrationsorganisationen (IOM). Fyra miljoner av dem har sökt skydd utomlands, främst i Egypten, Tchad och Sydsudan. De allra flesta har flytt från Darfur, el-Gezira eller huvudstaden Khartoum.

Drygt halva flyktingbefolkningen är barn under 18 år. Runt en fjärdedel är inte äldre än fem år, enligt IOM. Sju av tio är kvinnor eller flickor.

Flyktingströmmar över tid

Under den andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.

Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. Hösten 2009 hade 2,5 miljoner återvänt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning 2011.

När strider bröt ut i Sydsudan 2013 bodde 300 000–350 000 sydsudaneser fortfarande kvar i Sudan, enligt UNHCR. Striderna ledde till att flyktingar åter började strömma från Sydsudan till Sudan.

Miljontals människor har drivits på flykt av konflikten i Darfur. De allra flesta är internflyktingar, medan många darfurier lever i flyktingläger i grannlandet Tchad.

Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten.

Språk

Arabiska är officiellt språk, men många talar ett lokalt språk vid sidan av arabiskan. Kushitiska och nilo-sahariska språkgrupper är viktiga. Bland ett trettiotal lokala språk kan beja, fur och nubiska språk nämnas.

Om våra källor