Indien – Modern historia

Uppdelningen av Brittiska Indien i Indiska unionen och Pakistan 1947 präglar Indiens moderna historia. De två länderna har gått i krig mot varandra tre gånger om gränsområdet Kashmir. Indien styrdes länge av Kongresspartiet, dominerat av familjen Nehru/Gandhi. I slutet av 1990-talet fick det konkurrens av det hindunationalistiska BJP, som regerade 1998–2004 och återkom till makten 2014.

Brittiska Indien ombildades i augusti 1947 till två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära Indiska unionen och det muslimska Pakistan. Självständigheten följdes av stor oro då mellan 7 miljoner och 15 miljoner människor flyttade/flydde mellan Indien och Pakistan – hinduer till Indien och muslimer till Pakistan. Motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer ledde till blodbad i länderna, som båda därtill gjorde anspråk på området Kashmir i norr (se Konflikter: Kashmir).

Omkring 55 miljoner muslimer valde dock att stanna kvar i Indien (numera är de runt 200 miljoner). I protest mot delningen av Brittiska Indien mördades landsfadern och självständighetsledaren Mahatma Gandhi (se Äldre historia) i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist.

Kongresspartiet, som hade lett frihetskampen, fick en dominerande ställning i Indien. Partiet har ofta haft en radikal framtoning men rymmer vitt skilda intressen. Dess ledare Jawaharlal Nehru, premiärminister från 1947 fram till sin död 1964, satte i hög grad sin prägel på politiken. Han förespråkade "indisk socialism": en blandekonomi styrd genom femårsplaner och en hårt reglerad privat industri.

Indira Gandhi tar över – och mördas

Under Nehrus tid liknades Kongresspartiet ibland vid ett banyanträd (se Geografi och klimat) – ett träd under vilket många kan söka skydd men inget kan växa. Det fanns ingen självklar "kronprins" till Nehru och som en kompromiss utsågs 1966 hans dotter Indira Gandhi till partiledare och premiärminister. Hon visade sig vara en kompromisslös härskare och under henne försvagades och splittrades partiet. Lojaliteten mot henne och hennes familj fick allt större betydelse på bekostnad av duglighet och politisk övertygelse.

Då en domstol 1975 fällde premiärministern för brott mot vallagarna införde hon undantagstillstånd. Oppositionsledare och regimkritiker fängslades, presscensur infördes. Indira Gandhis son Sanjay gavs vida maktbefogenheter. Bland annat genomfördes en brysk familjeplaneringskampanj, där tvångssteriliseringar förekom.

När nyval hölls 1977 visade den indiska demokratin sin styrka. Oppositionen vann och Morarji Desai, ledare för Janatapartiet (Folkpartiet), kom till makten i spetsen för en koalition där partierna mest förenades av sin motvilja mot Indira Gandhi. 1979 splittrades den, nyval hölls 1980 och Kongresspartiet återtog makten.

Ett växande problem var den sikhiska separatiströrelsen i delstaten Punjab. I juni 1984 lät Indira Gandhi armén invadera sikhernas viktigaste helgedom, Gyllene templet i Amritsar, för att gripa terrorister. Det blev en blodig operation som väckte allmän avsky. Några månader senare mördades Indira Gandhi av sina sikhiska livvakter.

Rajiv Gandhi tar över – och mördas

Indira Gandhi efterträddes av sonen Rajiv (Sanjay omkom i en flygolycka), som saknade politisk erfarenhet. Det land han övertog plågades av religiösa motsättningar. Misstron mot Kongresspartiet var djup, maktkampen mellan centralregeringen och delstatsregeringarna var hård och politikerföraktet utbrett efter flera skandaler. Mest känd blev Boforsaffären. I samband med att den svenska vapentillverkaren Bofors fick ett stort kontrakt på artilleripjäser hade mutor betalats ut. Många anser att Rajiv kände till detta eller rentav själv tog emot mutor.

I valet 1989 förlorade Kongresspartiet makten men nyval hölls i maj 1991 sedan den koalitionsregering som bildats hade spruckit. När Rajiv Gandhi under ett valmöte i Tamil Nadu mördades av medlemmar ur den tamilska separatiströrelsen LTTE ("tamilska tigrarna") i Sri Lanka fick Kongresspartiet många sympatiröster.

Någon självklar efterträdare fanns inte. Rajivs italienskfödda änka Sonia ombads ställa upp men hon avböjde. Till sist utsågs P V Narasimha Rao, som länge varit lojal mot Gandhifamiljen, till partiledare och premiärminister. Ekonomiska reformer, separatism och religiösa motsättningar dominerade Raos tid vid makten. Han anklagades för obeslutsamhet och korruption.

I parlamentsvalet 1996 fick det hindunationalistiska BJP flest mandat och partiledaren Atal Behari Vajpayee fick i uppdrag att bilda regering. Inget annat parti ville samarbeta med BJP men den koalitionsregering som bildades i stället tvingades ge upp och 1998 hölls nyval. BJP blev åter största parti.

Hindunationalismen växer

Från slutet av 1980-talet hade en konservativ, nationalistisk hinduism vuxit i styrka, främst bland landsbygdens fattiga och i städernas slum men också i en växande medelklass. Gemensam var känslan av att militanta muslimer bredde ut sig på deras bekostnad. BJP använde sig av dessa stämningar.

Symbol för motsättningarna blev Babrimoskén i Ayodhya i Uttar Pradesh i det hinduiska kärnlandet. Moskén byggdes av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan ovanpå vad som sägs ha varit ett hinduiskt tempel till guden Ramas ära. BJP ville riva moskén och uppföra ett nytt tempel på platsen. I december 1992 rev uppretade hinduer moskén.

Händelsen ledde till kravaller i stora delar av Indien med över 1 000 döda, främst muslimer. I januari 1993 blossade oroligheterna upp igen, nu främst i Bombay (Mumbai). Mängder av hinduer gav sig på muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras hus. De fick "hjälp" av stadens undre värld och troligen också hinduiska partibossar som försökte tvinga fram ett nyval.

Den hinduiska nationalismen var delvis en reaktion mot ett separatistuppror i det muslimskt dominerade Kashmir (se Konflikter: Kashmir). Men även globaliseringen fick många indier att vända sig till den egna kulturen, när utländska produkter och främmande idéer trängde in.

BJP vinner regeringsmakten

I valet våren 1998 blev BJP största parti och kunde bilda en minoritetsregering med ordföranden Atal Behari Vajpayee som premiärminister. För att få stöd av en majoritet i parlamentet tvingades dock BJP tona ned sin hindunationalistiska retorik.

Snart besannades farhågor om att en BJP-regering skulle leda till ökade spänningar med Pakistan. I maj 1998 genomförde Indien ett antal kärnvapenprov i öknen i Rajastan och kort därpå avslöjade Pakistan sin länge misstänkta kärnvapenkapacitet med egna provsprängningar. Omvärlden protesterade och båda länderna utsattes för ekonomiska sanktioner från västländer.

Våren 1999 skärptes konflikten i Kashmir sedan muslimsk gerilla gått in i Indien från Pakistan. Strider utkämpades i ett par månader innan indiska styrkor fick övertaget. Framgången gynnade BJP i ett nyval under hösten. Premiärminister Vajpayee bildade en ny koalitionsregering, Nationella demokratiska alliansen (NDA), och fick en betryggande majoritet i parlamentet.

Striderna i Kashmir hade gett Indien internationella sympatier men på hemmaplan hopade sig snart problemen. Den BJP-ledda delstatsregeringen fick kritik för hur räddningsarbetet efter en jordbävning i Gujarat sköttes och en mutskandal i centralregeringen ledde till dalande förtroende för BJP.

Religiöst våld och fredssamtal

Dessutom tog Ayodhyakonflikten ny fart. I februari 2002 tände en muslimsk folkmassa i Gujarat eld på en tågvagn fylld med hinduiska pilgrimer och aktivister på väg hem från Ayodhya där de förberedde tempelbygget. Mordbranden krävde 58 dödsoffer och utlöste upplopp i Gujarat, riktade mot muslimer. Fler än 800 människor dödades. De allra flesta var muslimer. På hösten blossade oroligheterna åter upp i delstaten sedan muslimer angripit ett hindutempel.

Våren 2003 gjorde premiärminister Vajpayee en fredstrevare gentemot Pakistan. Ambitionen var att bli ihågkommen som den politiker som slöt fred med grannlandet efter ett halvt sekel av konflikt. Den utsträckta handen togs emot av Pakistans president Pervez Musharraf. I januari 2004 enades man om att inleda fredssamtal.

Framgångarna med fredsförsöken och med en blomstrande indisk ekonomi gjorde att premiärminister Vajpayee utlyste val i förtid våren 2004. Opinionsmätningar gav BJP ett klart försprång framför Kongresspartiet, nu lett av Rajiv Gandhis änka Sonia Gandhi. Men genom ett starkt väljarstöd på landsbygden, där många inte fått del av ekonomins starka tillväxt, vann Kongresspartiet oväntat valet. Sonia Gandhi avstod åter från premiärministerposten men väntades agera bakom kulisserna.

Kongresspartiet åter vid rodret

Ny premiärminister blev Manmohan Singh, som i 1990-talets början varit finansminister och då börjat öppna och modernisera Indiens statskontrollerade ekonomi. Singh ansågs vara omutbar, vilket gjorde regeringens löften om krafttag mot korruptionen mer trovärdiga. Snart plågades dock Singhs nästan 20 parti stora regering av en rad korruptionsskandaler.

Sommaren 2008 förlorade regeringen stödet från några vänsterpartier efter att ha ökat samarbetet med USA om kärnkraft. Singh försäkrade sig i stället om stöd från det regionala partiet Samajwadi och ett par småpartier och lyckades därefter vinna en förtroendeomröstning i parlamentet.

I spetsen för valförbundet Förenade framstegsalliansen (UPA) vann Kongresspartiet parlamentsvalet våren 2009 med god marginal. Singh blev därmed den första premiärministern sedan Jawarharlal Nehru 1961 att bli omvald efter att ha suttit en hel mandatperiod.

Bakom valsegern låg i hög grad landets goda ekonomi. Oenighet inom oppositionsalliansen NDA bidrog till ett svagt valresultat för BJP. De regionala och kastbaserade partierna gjorde också ett dåligt val liksom kommunisterna som backade i sina fästen i Kerala och Västbengalen. Generellt hade väljarna rört sig mot mitten på den politiska skalan.

Terrorattentat och andra våldsdåd

Premiärminister Singh drev vidare fredsprocessen med Pakistan, men den motarbetades av militanta islamistgrupper, som Lashkar-e-Taiba, med ursprung i Kashmirkonflikten. Grupperna hade utfört en rad bombattentat: i Bombay och Delhi 2005 samt i Varanasi, Bombay och Kashmir 2006 – alla med många civila dödsoffer. I november 2008 angrep tio terrorister under tre dagar sju platser i Bombay, däribland två lyxhotell, en tågstation och ett sjukhus. Resultat: 174 döda och närmare 300 skadade. En grupp med anknytning till Lashkar-e-Taiba tog på sig dådet.

Terrorattentaten undergrävde regeringens ställning genom att avslöja att den inte kunde skydda sina medborgare. De påverkade också Indiens relationer med Pakistan, eftersom Singh ansåg att terroristerna inspirerades och stöddes av krafter inne i grannlandet. En del terrordåd utfördes dock av den inhemska islamistgruppen Indiska mujahedin.

Singh varnade för nya attentat – och de kom. I februari 2010 genomförde en Pakistanbaserad utbrytargrupp ur Lashkar-e-Taiba ett sprängdåd i en restaurang i Pune, med 16 döda och ett 60-tal skadade som följd. I juli året därpå dödades 26 människor och minst 130 skadades i tre samordnade sprängdåd i Bombay. I februari 2013 dödades 17 människor när två sprängladdningar detonerade i Hyderabad.

Samtidigt fortsatte våldet mellan hinduer och muslimer. I Muzaffarnagar i Uttar Pradesh dödades ett 50-tal människor i september 2013 i de värsta religiöst motiverade kravallerna på flera år. I Assam krävdes hundratals dödsoffer i våld mellan folkgruppen bodo och muslimska nybyggare. Det så kallade naxalitupproret i främst nordöstra Indien trappades upp och fick Singh att kalla de maoistiska rebellerna för Indiens "främsta interna säkerhetsutmaning" (se Naxalitupproret).

Modi leder BJP till valseger 

Singhs andra mandatperiod präglades även av korruptionsanklagelser, en försvagad ekonomi och politisk handlingsförlamning. När Singh tillkännagav att han tänkte lämna politiken efter valet 2014 stod Kongresspartiet inför en ledarkris. Partiordföranden Sonia Gandhi sade nej till att bli premiärministerkandidat. I stället valdes hennes och Rajiv Gandhis son Rahul till vice ordförande, samtidigt som han blev Kongresspartiets ansikte utåt i valrörelsen.

Inför parlamentsvalet våren 2014 hade BJP utsett Gujarats karismatiske chefsminister Narendra Modi till sin premiärministerkandidat. Modi var omstridd, också inom BJP, för sina band till mer extrema hindunationalistiska kretsar. Han hade kritiserats för passivitet under de religiösa upploppen i Gujarat 2002. Under valrörlesen tonades dock den hindunationalistiska retoriken ner till förmån för ekonomiska frågor. Många indier hoppades att Modi skulle kunna ge Indien samma höga ekonomiska tillväxt och goda utveckling som Gujarat hade upplevt under Modis tolv år som chefsminister där.

Med Modi som frontfigur vann BJP egen majoritet i parlamentets underhus. Kongresspartiet gjorde ett av sina sämsta val någonsin. Både Sonia Gandhi och Rahul Gandhi ställde sina platser till förfogande men övertalades att stanna kvar. Även Kongresspartiets allianspartier backade kraftigt.

Premiärminister Modi bildade en regering med ministrar från BJP och några små allianspartier. Han presenterade ett ambitiöst handlingsprogram: återskapa folkligt förtroende för statsförvaltningen, öka insynen i regeringsarbetet, samt satsa på skola, vård, vatten, energi och vägar. Modi tillsatte en grupp med uppgift att beslagta svarta pengar. Nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar, skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas. Regeringen skulle även prioritera kampen mot kvinnovåldet och arbeta för goda relationer till grannländerna.

Om våra källor