Indien – Äldre historia

Induskulturen – en av historiens tidigaste högkulturer – utvecklades vid floden Indus och gav landet Indien sitt namn. Indoeuropéernas invasion från 2000-talet f Kr ledde till Induskulturens undergång. På 1100-talet grundades muslimska riken i norr, däribland Mogulväldet. På 1800-talet blev Indien en brittisk koloni. Självständigheten uppnåddes 1947 genom en fredlig kamp ledd av bland andra Mahatma Gandhi.

Det område som utgör Indien har varit hemort för en rad folk och kulturer. I de ökenartade områdena intill Indusfloden, som till största delen rinner genom Pakistan, har arkeologer funnit rester av en flera tusen år gammal, avancerad stadskultur med välordnade byggnader i bränt tegel. Man tror att dravider kan ha bott där. Indusfolket använde en hieroglyfliknande skrift, som man hittills haft svårt att tyda.

Att Induskulturen gick under hängde troligen ihop med invasionen av indoeuropéer (arier) som började på 2000-talet f Kr och pågick under flera sekler. Med hjälp av hästdragna stridsvagnar spred sig indoeuropéerna över Indien från nordväst. Från omkring 800-talet f Kr dominerade de norra och centrala Indien, och de hade även inflytande i söder.

Guptariket – en kulturell guldålder

Indoeuropéernas religion, vedareligionen – så kallad efter dess heliga skrifter, Vedaböckerna – kom att dominera det religiösa livet fram till runt 600-talet f Kr, då en mängd reformivrande och upproriska sekter och rörelser uppstod. Till dessa hörde buddismen, som fick sin storhetstid under Maurya-härskaren Ashoka (200-talet f Kr). Under dennes regeringstid spreds buddismen till Sri Lanka och Sydöstasien.

I Indien kom buddismen därefter nästan att försvinna. Kejsar Ashokas rike omfattade så gott som hela Indien, utom den sydligaste delen, och inte förrän i modern tid har så stora delar av den indiska subkontinenten styrts centralt som då. Under det nordindiska Guptariket (300–500 e Kr) upplevde den hinduiska kulturen en litterär och konstnärlig guldålder.

På 700-talet dök muslimska härskare upp i nordväst men först framåt 1000-talet utsattes det egentliga Indien för invasionsförsök. 1175 grundades ett muslimskt välde, Delhisultanatet, följt av bland annat Lodhidynastin och Mogulväldet. Muslimerna förde med sig nya impulser inom konst, litteratur och arkitektur. De behandlade sina hinduiska undersåtar olika: en del var toleranta, andra skövlade tempel och såg till att de "otrogna" fick betala straffskatt. De lyckades aldrig lägga under sig den sydligaste delen av Indien.

Sedan Vasco da Gama 1498 funnit sjövägen till Indien började portugiserna upprätta handelsstationer på den indiska västkusten. Andra följde efter och på 1600-talet uppstod hård konkurrens mellan de franska och brittiska Ostindiska kompanierna, som fick starkt stöd – vid behov även militärt – från sina regeringar. Vid 1700-talets mitt lyckades britterna, tack vare överlägsen militär styrka och affärsteknik, köra iväg de flesta fransmän och säkra sitt välde i Indien.

Kolonialism och frihetskamp

Efter Mogulväldets sönderfall hade det brittiska Ostindiska kompaniet inlett en hård exploatering av den indiska befolkningen men i slutet av 1700-talet lät den brittiska staten inskränka kompaniets vidsträckta befogenheter. Efter det blodiga sepoyupproret, vilket började som en resning bland infödda soldater i engelsk tjänst, övertog den brittiska regeringen 1858 styret. Genom påtryckningar slöt man avtal med de lokala furstar (maharadjor), som ännu behärskade runt en tredjedel av Indien.

Snart hade britterna i praktiken lagt under sig hela Indien, från 1877 kallat kejsardöme, och ekonomiskt och kulturellt knöts Indien närmare Storbritannien. Med stöd av de stora jordägarna som skatteindrivare lade britterna grunden till den ojämna jordfördelning som ännu råder på den indiska landsbygden.

Indiska nationalkongressen (senare Kongresspartiet) bildades 1885 och kom att leda frihetskampen mot engelsmännen. Den främsta indiska nationalisten var Mohandas Karamchand Gandhi, en västerländskt utbildad advokat. Gandhi kom från en välbärgad familj och hade en livshållning grundad i hinduisk tradition. Han kunde tala med engelsmännen, samtidigt som han mobiliserade de fattiga massorna på landsbygden.

Gandhi ledde fattiga bönder och arbetare i fredliga (oftast) massprotester mot höga skatter och diskriminering. Han blev känd för sin icke-våldsprincip (satyagraha) i kampen mot britternas överhöghet. Han kämpade för jämställdhet och jämlikhet, ett förbud mot kastsystemet samt för Indiens självständighet från utländska makter (swaraj). Gandhi blev allmänt känd som mahatma (stor ande).

Två nya stater

En annan central självständighetsledare var Jawaharlal Nehru. Även han kom från den indiska överklassen och utbildade sig till advokat i Cambridge i England. Politiskt stod Nehru till vänster om Gandhi och förespråkade planhushållning, snabb industrialisering och sociala reformer.

Indiens muslimska minoritet fruktade hinduisk dominans i en framtida självständig stat och bildade 1906 Indiska muslimska förbundet som en motvikt till Nationalkongressen.

Efter andra världskriget låg vägen öppen för indisk självständighet men eftersom Muslimska förbundet vägrade ingå i en hinduiskt dominerad stat utropades i augusti 1947 i stället två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära, Indiska unionen och det muslimska Pakistan.

Om våra källor