Marocko – Demokrati och rättigheter

Trots vissa reformer på senare år håller Marockos kung ett starkt grepp om makten. Marocko brukar framhållas som ett av de arabländer där yttrandefriheten är störst, men den grundlagsfästa pressfriheten är i praktiken begränsad. Rättsväsendet är på pappret oberoende men plågas av korruption. Statsmakten utövar inflytande i politiskt känsliga mål.

Kungahuset har efter millennieskiftet gett efter för krav på demokratiska val, men sätter gränser och favoriserar traditionella förbindelser. I makhzen, en ålderdomlig maktelit med hovet som kärna, ingår även höga officerare, företagsledare och politiker. Dessa inflytelserika informella grupperingar undergräver statliga institutioner och anses ofta stå i vägen för reformer.

Partiverksamheten är uppbunden av kungamakten, trots att det hålls val till både parlament och regionala församlingar. Flera islamistpartier och vänsterpartier har närmat sig kungahuset och deltagit i regeringar. Landets största oppositionsrörelse tillåts däremot inte fungera som parti.

I The Economist Intelligence Units årliga bedömning av demokratin i världens länder räknas Marocko till kategorin hybridregim, den tredje kategorin på en fyrgradig skala. Landet ligger på plats 91 av 167 länder på listan. I stort sett alla länder i Mellanöstern och Nordafrika återfinns i den lägsta kategorin, auktoritära regimer.

I jämställdhetsfrågor har kungamakten skickat tydliga signaler. Kvinnor har fått bättre lagskydd mot tvångsäktenskap och dåliga arbetsförhållanden, och stärkta rättigheter vid skilsmässa. Regentgemåler var tidigare helt osynliga i offentligheten, men det ändrades med drottning lalla Salma (från 2002). Under 2020-talet har storstäderna Rabat, Casablanca och Marrakech haft kvinnliga borgmästare. Likafullt framstår samhällets hantering av kvinnors och barns rättigheter som nyckfull. Ramaskri väcktes 2023 när tre män fick milda domar (mellan ett och ett halvt och två års fängelse) efter att ha utnyttjat en elvaåring sexuellt i månader. Flickan blev gravid. Straffen skärptes för alla tre i nästa instans där en av männen dömdes till 20 års fängelse, men domstolen avvisade krav på att brottsrubriceringen skulle skärpas till våldtäkt.

Villkoren för grupper som berber, västsaharier och migranter (de flesta från söder om Sahara) ifrågasätts:

Protester i Rifbergen, till stor del befolkade av berber, har lett till hundratals gripanden. Gripna kan bli benådade av kungen, men ledare för protesterna har svårt att återfå friheten.

Västsahariernas rättigheter, som folk och som individer, respekteras inte. En utlovad folkomröstning har aldrig genomförts och Marocko har flyttat in egen befolkning i området. Säkerhetsstyrkorna ingriper mot fredliga protester och aktivister trakasseras, rapporterar olika människorättsgrupper (se Konflikter: Västsahara).

Marocko strävar efter att uppfylla önskemål från EU om att hindra migranter från att nå Europa. Människorättsorganisationer kritiserar hur det går till, bland annat att människor placeras i läger och att tvångsförflyttningar förekommer. Rapporter är vanliga om migranter som drunknar i Atlanten eller Medelhavet. Migranter som stormar gränserna till de spanska exklaverna Ceuta och Melilla kan dömas till fleråriga fängelsestraff.

När organisationen Transparency International (TI) återger hur befolkningar uppfattar graden av korruption rankas Marocko som land 99 av 180, se lista här. Det är bättre än exempelvis Algeriet och Egypten, och något sämre än Tunisien. En ny lag mot korruption trädde i kraft 2021, men situationen verkar inte ha blivit nämnvärt bättre.

I början av 2025 antogs en omstrid lag som bland annat inskränker strejkrätten. Premiärminister Akhannouch hävdade att lagen behövdes för att skydda företag och utländska investerare. Proteststrejker förekom medan parlamentet debatterade lagen.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Massmedier produceras både på arabiska och franska, och numer även för berbisk publik. Pressfriheten bedöms av organisationen Reportrar utan gränser (RUG) ha ökat, även om den knappast beskrivs som tillfredsställande. Marocko hamnar på plats 120 av 180 i RUG:s bedömning av mediesituationen i världens länder, se lista här. Det är bättre än exempelvis Algeriet, Kuwait och Tunisien.

Det förekommer att tidningar förbjuds, redaktörer fängslas och utländska journalister utvisas. Förtal kan ge ett års fängelse. Att skriva om korruption bland de styrande, militära frågor eller mänskliga rättigheter är förenat med risker, och att ifrågasätta kungen, islam eller Marockos anspråk på Västsahara är olagligt. Migranttrafiken genom Marocko och protesterna i Rifbergen är känsliga ämnen. En metod för att komma åt kritiska skribenter och tidningar är kräva skadestånd i stället för att döma journalister till fängelse. Skadeståndet utdöms vid förtalsrättegångar i det politiskt kontrollerade rättsväsendet. I flera fall, där domar ifrågasatts av Reportrar utan gränser, har journalister anklagats för sexuella övergrepp och dömts till fleråriga fängelsestraff. Även andra sorters trakasserier har rapporterats, exempelvis annonsbojkotter för att pressa kritiska tidningar ekonomiskt.

Artikel 381 i strafflagen används för att komma åt "barfotajournalister" som dokumenterar myndigheters övergrepp. Lagtexten är egentligen avsedd att hindra människor från att utge sig för att ha en examen eller en yrkestitel som de inte har. På så sätt fungerar artikel 381 som ett hinder för meddelarfrihet.

Ett par av de största dagstidningarna är privatägda och politiskt oberoende. Upplagesiffrorna är låga, vilket bland annat beror på analfabetism, distributionssvårigheter på landsbygden och splittring på olika språkgrupper (se Utbildning). Många dagstidningar är knutna till politiska partier. Andra tidningar är språkrör för regimen. Statliga medier tvingas emellertid i allt högre grad ta hänsyn till konkurrens från utländska satellitkanaler på franska och arabiska. Dessa kanaler rapporterar ofta om frågor som Marockos regering försöker förtiga.

Staten driver regionala radiokanaler på arabiska, franska, engelska, spanska och de tre berberspråken. Statlig tv sänder på arabiska, franska och spanska och är delvis reklamfinansierad. Sedan 1994 sänds även program på tamazight (berbiska) och 2004 startades den lokala tv-kanalen Laâyoune TV i Västsahara. I kanalen 2M i Casablanca, som grundats av kungahusets förmögenhetsförvaltare, har staten gått in som majoritetsägare när kanalen krisat ekonomiskt. Bland flera privata radiostationer finns fransk-marockanska Radio Méditerranée International (MEDI-1) i Tanger.

Internet spelade en viktig roll för att mobilisera protester under den arabiska våren 2011 (se Modern historia). Regeringen blockerar tidvis enskilda hemsidor, särskilt sådana som propagerat för ett självständigt Västsahara, och blogg- och anonymiseringsverktyg. Det finns en livlig bloggosfär och nätaktivismen har påverkat marockansk politik vid flera tillfällen, men såväl bloggare som artister som kritiserar makten via musikvideor riskerar straff.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet bygger på en kombination av fransk, spansk och islamisk rätt. I mål som rör familjerätt och arvsrätt tillämpas islamisk lag. Det finns även en militärtribunal. Inom rättsväsendet förekommer sedan gammalt korruption och politiska påtryckningar.

Enligt författningen ska kungen vara garant för rättsväsendets oberoende och funktion. Han leder det så kallade Högsta juridiska rådet, väljer hälften av medlemmarna i författningsdomstolen samt utser dess ordförande.

Under Hassan II:s långa styre (1961–1999) var brotten mot de mänskliga rättigheterna många och grova. Särskilt utsatta var vänsteraktivister och personer som misstänktes för inblandning i militära kuppförsök. Efter krigsutbrottet 1975 ”försvann” och dödades dessutom hundratals civila västsaharier. Från och med 1980-talet riktades repressionen i högre grad mot islamister, som då började uppfattas som det stora hotet mot regimen. Först under 1990-talet mildrades förhållandena.

Mohammed VI har försökt distansera sig från faderns arv genom att betona vikten av en rättsstat med respekt för de mänskliga rättigheterna. I Rabat invigdes 2000 arabvärldens första centrum för utbildning av poliser, fångvaktare, domare och lärare i frågor som rör mänskliga rättigheter. Kungen tillsatte också 2003 en rättvise- och försoningskommission för att utreda de tidigare övergreppen. Den rapporterade 2005 om flera hundra utomrättsliga avrättningar och att över 9 000 människor utsatts för brott mot mänskliga rättigheter. Offren eller anhöriga föreslogs få ekonomisk kompensation – men regimen tillät inte att de skyldiga identifierades eller ställdes inför rätta. Människorättsgrupper hävdar att många fall har förblivit outredda.

Säkerhetsapparaten från kung Hassans dagar finns kvar, även om ledningen har bytts ut. Intresset har främst riktats mot islamistiska extremister, och med stöd av en ny antiterrorlag greps flera tusen efter bombdåd i Casablanca 2003 (se Modern historia). Enligt människorättsgrupper utsattes många för tortyr och felaktiga rättegångar. Även västsahariska nationalister utsätts för hårda ingripanden och övergrepp.

Till skillnad från i länder med strängare tillämpning av religiös lag, som de vid Persiska viken, riskerar den som lämnar islam inte dödsstraff.

Dödsstraff utdöms, men inga avrättningar har verkställts sedan 1993. Över 180 dödsdomar har sedan 2020  omvandlats till livstidsstraff. I slutet av 2024 röstade Marocko i FN för en tvåårig paus när det gällde att verkställa dödsdomar.

Om våra källor