Marocko – Modern historia

Marocko blev självständigt från kolonialmakten Frankrike 1956. Kung Hassan II styrde med hård hand under sin långa regeringstid, 1961–1999. Han spelade skickligt på marockanernas nationalistiska känslor, bland annat genom invasionen av Västsahara 1975. Under 1990-talet inleddes ett begränsat reformprogram. Förändringstakten ökade efter kung Mohammed VI:s maktövertagande 1999, men även den nye kungen behöll ett starkt grepp om landet och placerade vänner och allierade på maktpositioner. Under 2000-talet har kampen mot fattigdom och islamistisk opposition blivit allt angelägnare problem.

Ett år efter självständigheten 1956 antog sultan Mohammed bin Youssuf kungatiteln som Mohammed V. Rifberberna gjorde motstånd mot kungen men kuvades brutalt av militära styrkor under ledning av kronprins Hassan.

Kronprinsen efterträdde 1961 sin far under namnet Hassan II, 31 år gammal. Det första parlamentsvalet 1963 slutade i ett dödläge mellan en kungatrogen koalition och oppositionen. Efter valet greps oppositionspolitiker. Många torterades och dömdes till döden.

Socialt missnöje ledde till oroligheter. Kungen utlyste undantagstillstånd 1965 och tog all makt i sina händer. Vid två tillfällen, 1971 och 1972, utsattes kungen för attentatsförsök från höga officerare. 1972 antogs en ny författning men val hölls först 1977. Kungen styrde enväldigt, men det förekom sammanstötningar mellan polis och demonstranter.

"Stormarocko"

Utrikespolitiskt orienterade sig Marocko efter självständigheten mot väst, men låg i ständig konflikt med sina grannar. De första åren talade kungamakten om att återupprätta ett historiskt "Stormarocko", inte minst för att blidka oppositionella nationalister. Marocko gjorde anspråk på hela Spanska Sahara (nuvarande Västsahara) och Mauretanien, plus norra Mali och västra Algeriet, förutom kustområden i dagens Marocko som ännu kontrollerades av kolonialmakter.

Spanien avträdde Tarfaya längst i söder till Marocko 1958 och överlämnade 1969 området kring staden Sidi Ifni vid Atlantkusten, men behöll de nordliga städerna Ceuta och Melilla. Kraven på Mali var snabbt glömda, men 1963 invaderade kung Hassan Tindouf-området i västra Algeriet, vilket utlöste ett kort krig innan Marocko tvingades retirera. Marocko erkände också motvilligt Mauretanien 1969, nio år efter landets självständighet från Frankrike.

De ursprungliga och mest ambitiösa expansionsidéerna var därmed strukna, men regeringen fortsatte att insistera på sin rätt till Spanska Sahara. Kung Hassans kampanj för att annektera området fick stöd av opinionen, inklusive alla större oppositionspartier. I november 1975 iscensatte kungen "den gröna marschen", där 350 000 marockanska civila gjorde en symbolisk marsch mot gränsen till Spanska Sahara.

Annektering av Västsahara

Spanien befann sig då i en brytningstid eftersom landets diktator, general Franco, låg för döden. Efter ett avtal mellan Marocko, Mauretanien och Spanien lämnade alla spanska trupper Spanska Sahara i februari 1976. Området har därefter varit känt som Västsahara. Marocko annekterade den norra delen, medan Mauretanien tog kontroll över den södra, men arrangemanget erkändes inte av omvärlden.

Den västsahariska befrielserörelsen Polisario, som hade slagits mot Spanien för självständighet, fick nu starkt stöd från Algeriet för att fortsätta bekämpa Marocko och Mauretanien. 1979 drog sig Mauretanien ur Västsahara, Marocko annekterade då även den södra delen.

Konflikten lade från 1970-talets mitt lock på Marockos inrikespolitiska motsättningar. Till en början stod nationen enad och kungen hade vunnit bred popularitet. Men kriget tärde på statskassan. Regeringen skar ned offentliga utgifter, bland annat subventioner på baslivsmedel, samtidigt som arbetslösheten steg. Ett hundratal människor dödades 1984 när regeringstrupper besköt demonstranter som protesterade mot prishöjningar.

Det politiska klimatet hårdnade och regeringen begick allvarliga övergrepp. Gripna aktivister torterades och misshandlades. Politiska fångar kunde hållas isolerade i årtionden under omänskliga förhållanden, i hemliga läger i öknen och bergen. Många dog och hundratals västsaharier och marockaner "försvann" spårlöst. Dödsstraff utdömdes för politiska brott.

Eldupphör

Stödet för Marockos annektering av Västsahara förblev starkt inom landet trots ekonomiska problem, men kriget ledde till besvärligare internationell ställning. Frågan kom att sluka större delen av Marockos utrikespolitiska energi. Striderna i Västsahara varade hela 1980-talet men ett FN-förhandlat eldupphör trädde i kraft 1991 (se Utrikespolitik och försvar).

Arbetslöshet, sociala orättvisor och politiskt förtryck gav upphov till protester, upplopp och strejker. 1991 inledde konservativa Självständighetspartiet (Istiqlal) och vänsterpartiet Folkliga styrkornas socialistiska union (USFP i fransk förkortning) en gemensam kampanj för att den politiska makten skulle delas. Kung Hassan lät släppa hundratals politiska fångar, varav många hade varit "försvunna" sedan 1970-talet. Kungen inledde också en trevande liberalisering. En ny författning antogs 1992 och året därpå hölls det första valet på nio år. Kungatrogna mitten-högerpartier vann en betryggande majoritet.

Författningen ändrades igen 1996 och ett tvåkammarparlament inrättades, där underhuset skulle utses i allmänna val. När det första valet hölls under denna grundlag 1997 gick oppositionen, dominerad av USFP och Istiqlal, kraftigt framåt. För första gången sedan självständigheten hämtades därefter regeringsbildaren från oppositionen: USFP-ledaren och den tidigare fängslade människorättsaktivisten Abderrahman Youssoufi utsågs till premiärminister. Youssoufis sjupartikoalition hade begränsat inflytande, men det var ändå ett steg framåt.

Ny kung, nya tider

Kung Hassan II avled i juli 1999 och efterträddes av sin 36-årige son Mohammed. Den nye kungen Mohammed VI (ibland omnämnd som "M6") framställde sig som reformanhängare. I en symboliskt viktig gest avsattes den mäktige inrikesministern Driss Basri, som varit kung Hassans högra hand och lett förtrycket mot bland andra västsahariska självständighetsaktivister och islamistisk opposition. I en annan gest frigavs islamistledaren Abdessalam Yassine, ledare för islamistgruppen Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wa al-Ihsan) , som suttit i husarrest sedan 1989. Totalt frigavs omkring 8 000 fångar, varav många islamister, medan över 30 000 fick sänkta straff. Kända dissidenter och deras anhöriga tilläts återvända från exil.

Det första parlamentsvalet under Mohammed VI:s styre 2002 var enligt observatörer fritt från det fusk som förekommit fem år tidigare. USFP och Istiqlal blev åter största partier, men störst framgång vann det moderat islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) som fick nästan fem gånger fler mandat än tidigare, trots att partiet inte ställde upp i alla valkretsar. Islamisterna lämnades ändå utanför den nya regeringen.

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 samarbetade Marocko nära med USA i jakt på terrorister. Hundratals marockanska islamister greps och oregistrerade moskéer stängdes. Casablanca skakades 2003 av samordnade självmordsbombningar mot utländska intressen och marockanska judar. 45 människor dog, bland dem tolv självmordsbombare, alla marockaner. Kort efter dåden antog parlamentet en långtgående lag mot terrorism. Ett år efter attackerna hade över 900 personer dömts, andra sattes i fängelse utan rättegång.

I valet 2007 tappade USFP rejält och Istiqlal blev största parti, följt av PJD. Valdeltagandet var det lägsta dittills: endast 37 procent. Trots det ansågs själva valet ha gått i stort sett korrekt till. En fyrpartikoalition bildades under ledning av Istiqlal. De tidigare ledande oppositionspartierna Istiqlal och USFP fördjupade sitt samarbete med kungahuset och dess ”palatspartier”, vilket underlättade för islamistiska PJD att slutgiltigt axla manteln som Marockos dominerande oppositionsparti. Trots det valde islamisterna att tona ner sin kritik mot regimen, i hopp om att framstå som ansvarsfulla och regeringsdugliga.

Kring 2008 skakades partilandskapet om. Fouad Ali al-Himma, god vän till kungen, hade lämnat sin post vid inrikesministeriet och började samla anhängare kring sig. De bildade Partiet för autenticitet och modernitet (PAM) och presenterade partiet som liberalt och fientligt till islamisterna i PJD, men också som ett modernt alternativ till sekulära USFP och Istiqlal. Mängder av politiker från de gamla kungatrogna rörelserna bytte parti till PAM. På det viset nådde PAM över 50 mandat i underhuset utan att ens ha deltagit i val och blev därmed Marockos största parti, ett slags kungahusets lojala opposition och alternativ till PJD:s växande inflytande.

Kung Mohammed lade 2008 fram planer på decentralisering som skulle bidra till att ge Västsahara autonomi under marockanskt styre, i stället för en folkomröstning om självständighet.

I slutet av 00-talet utlöstes sociala oroligheter av stigande världsmarknadspriser på olja och matvaror. Sammanstötningar mellan marockaner och saharier utbröt 2010 i Västsaharas största stad El Aaiún, knutna både till sociala problem och till den olösta konflikten om territoriets status. Och det stod klart att kung Mohammed VI inte avsåg att genomföra mer djupgående reformer av det politiska systemet. Takten i den liberalisering som inletts hade mattats av.

Maktlösa islamister

Den arabiska protestvåren 2011 nådde Marocko och parlamentsval tidigarelades. I valet 2011 blev islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) störst och Marocko fick för första gången en islamistledd regering. PJD tog fler mandat än något annat parti fått i Marockos historia, nästan dubbelt så många som tvåan Istiqlal. I enlighet med den nya grundlagen gav kungen det största partiet i uppdrag att bilda ny regering, och PJD-ledaren Abdelilah Benkirane blev premiärminister. I regeringen ingick också Istiqlal, kungavänligt konservativa Folkliga rörelsen (MP) och vänsterpartiet Partiet för framsteg och socialism (PPS). Regeringen var typisk för marockansk politik: den bestod av ideologiskt disparata partier utan gemensam dagordning. Koalitionen kollapsade 2013, då Istiqlal bröt sig ur efter missnöje med den ekonomiska politiken. Efter några månader bildades en regering där det kungavänliga mittenorienterade Oberoende nationell samling (RNI) ingick.

Monarkin klarade sig ohotad genom arabiska våren, tack vare författningsreformen och det tidigarelagda valet. Islamistiska PJD satt liksom tidigare oppositionspartier i regering utan att lyckas få till förändringar. Den regimkritiska 20 februari-rörelsen försökte uppmuntra till nya demonstrationer men lyckades inte mobilisera större skaror. Rörelsen försvagades och ledare sattes i fängelse.

Efter en decentraliseringsprocess som kungen satt i gång hölls 2015 för första gången val i nybildade regioner. PJD fick då en fjärdedel av rösterna och blev störst, men störst i kommunalvalen som hölls samtidigt blev palatspartiet PAM. 

Efter val till representanthuset 2016 tog det ett halvår att bilda regering. Både PAM och PJD hade gått framåt. Trots valsegern slutade regeringsbildningen med minskat inflytande för islamisterna. 2017 tillträdde en sexpartikoalition i vilken tre kungatrogna partier ingick. PJD tvingades se andra partier besätta de viktigaste posterna, liksom ministern med ansvar för islamiska angelägenheter. 

Berbisk protestvåg

En ny protestvåg föddes 2016 i Al Hoceïma och den kringliggande Rif-regionen i norr. Utlösande var en fiskhandlares död under försök att ta tillbaka svärdfisk som myndigheterna beslagtagit eftersom den fångats under fel säsong. Ur det växte proteströrelsen al-Hirak al-Shaabi ("Folkliga rörelsen") fram, med krav på social rättvisa och utveckling, minskad korruption och fler arbetstillfällen för den eftersatta regionen, som domineras av berber. 

Rörelsens ledare Nasser Zefzafi var en av många som greps. Protesterna gällde nu till stor del krav på att gripna skulle släppas, och aktionerna blev våldsamma. Sedan kungen benådat många av aktivisterna – det finns olika uppgifter om hur många – fick över 40 fängslade sina domar fastställda 2019. För proteströrelsens ledare blev straffen upp till 20 års fängelse.

Om våra källor