Sverige – Äldre historia

Ett enhetligt rike med gemensam kung har funnits i landskapen kring de stora sjöarna i södra Sverige sedan 1100-talet. Från 1500-talet framträdde en stat med mer centralstyrd förvaltning och ärftlig kungamakt, och på 1600-talet gjordes erövringar utomlands. Stormaktsväldet kollapsade på 1700-talet och i början av 1800-talet förlorade Sverige även Finland, som ingått i riket i över 500 år. I slutet av århundradet fick Sverige en tvåkammarriksdag medan allmän rösträtt var infört 1921. Från 1930-talet var Socialdemokraterna dominerande parti. Sverige stod utanför 1900-talets båda världskrig.

De första fynden av mänskligt liv i det område som i dag utgör Sverige har påträffats i Skåne och är upp till 13 000 år gamla. Den romerske historikern Tacitus är den första som i skrift refererar till svenskarna då han omkring år 100 e Kr nämner de vapenföra svionerna i norr, vilka romarna hade handelsutbyte med.

De arkeologiska lämningarna efter handelsstaden Birka i Mälarregionen ger en bild av den blomstrande handeln på 700- och 800-talen. Svenska vikingar kontrollerade då handelsvägarna i östra Europa ända ner till Konstantinopel (dagens Istanbul). Den förste kristne missionären, Ansgar, hade Birka som bas när han på 830-talet försökte kristna Sverige.

Kärnan till dagens Sverige – Svealandskapen, Östergötland och Västergötland – framträdde som en enhet under gemensam kung från 1100-talet. År 1350 fick Sverige en landslag som gällde hela riket. Sveriges gränser var dock inte desamma som i dag: efter 200 år av expansion längs den finska kusten hade Finland infogats under den svenska kronan.

Nationalstaten grundas

År 1397 inlemmades Sverige i en union med de nordiska länderna under den danska drottningen Margareta – den så kallade Kalmarunionen. Unionen var främst en försvarsallians riktad mot tyska furstar och de nordtyska städerna i Hansaförbundet, som kontrollerade handeln i Östersjöområdet. Konflikten, som drabbade svensk export, ledde till flera uppror mot unionen under 1400-talet. I början av 1520-talet besegrades den danske kungen Kristian II i en resning ledd av Gustav Vasa, som 1523 valdes till Sveriges kung. Det nya kungadömet bestod av Sverige-Finland men omfattade inte Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland eller Jämtland-Härjedalen, som erövrades från Danmark-Norge först under 1600-talet. Gustav Vasa regerade till sin död 1560.

Under Gustav Vasa, hans söner och framför allt sonsonen Gustav II Adolf (regent 1611–1632) lades grunderna till den svenska riksadministrationen, rättsväsendet, militärorganisationen och utbildningsväsendet. Då inleddes också den svenska expansionen i Baltikum. Vid 1600-talets mitt – efter seger över Danmark och framgångar i det trettioåriga kriget på europeiska kontinenten – kunde man i Stockholm betrakta Östersjön som ett innanhav.

Stormaktsväldet upphör

År 1700 inleddes det stora nordiska kriget med att Sverige anfölls av koalitionen Ryssland, Sachsen-Polen och Danmark. En lång rad svenska segrar bröts 1709 vid Poltava sedan Karl XII gett sig på att försöka invadera Ryssland. Det svenska stormaktsväldet föll nu samman och besittningarna i Baltikum gick förlorade. Efter Karl XII:s död 1718 skedde en fullständig omorganisering av statsstyret och makten gled över från kungen till riksrådet och riksdagens utskott. Den så kallade frihetstiden präglades av utrikespolitiska motgångar, men också av ekonomisk utveckling och kulturell blomstring.

Maktkamp mellan olika politiska partier ledde till frihetstidens slut 1772. Kungamakten återupprättades under Gustav III, vars viktigaste insatser kom att ligga på det kulturella området. Men adeln var missnöjd med det kungliga enväldet vilket bidrog till att Gustav III mördades 1792.

Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, inledde 1805 krig mot Napoleons Frankrike. Detta fick till följd att svenskarna blev av med först de nordtyska besittningarna. Senare, genom kriget 1808–1809 mot Ryssland (allierat med Frankrike), förlorade Sverige hela Finland.

Missnöjet med Gustav IV Adolfs envåldsstyre och misslyckade krigspolitik ledde till att han 1809 tvingades lämna över tronen till sin farbror, Karl XIII. Samtidigt upprättades en regeringsform som minskade kungens makt.

Karl XIII saknade legitima arvingar. Den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte utsågs därför till tronföljare. Han ledde den svenska slutstriden mot Napoleon men blev kung först när Karl XIII avled 1818. Genom freden i Kiel 1814 tvingades Danmark, som stod på fransmännens sida, avträda Norge till Sverige. Dessa förenades i en personalunion under den svenske kungen. Unionen bestod fram till 1905.

Demokratin växer fram

Det politiska systemet förändrades när den gamla ståndsriksdagen (med fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder) avlöstes av en tvåkammarriksdag 1865–1866. Kring sekelskiftet bildades de moderna politiska partierna: Socialdemokratiska arbetarpartiet 1889, Liberala samlingspartiet 1900 och Högerpartiet 1904. Kungen hade successivt retirerat från sina maktbefogenheter. Den så kallade borggårdskrisen 1914 blev sista gången som en svensk regering föll därför att den inte hade kungens förtroende. Krisen växte fram ur motsättningar om försvarspolitiken och utmynnade i en konstitutionell konflikt mellan Gustav V (kung 1907–1950) och regeringen under ledning av liberalen Karl Staaff. Krisen ledde slutligen till regeringens avgång. Samtidigt bidrog den till utvecklingen av parlamentarism, som liksom allmän rösträtt för män och kvinnor infördes under perioden 1917–1921.

Under första världskriget stod Sverige neutralt. År 1920 tillträdde den första socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting. Det blev en kortlivad ministär och perioden 1920–1936 karakteriserades av minoritetsregeringar och skiftande politiska allianser. Under 1930-talets första år drabbades Sverige av den internationella ekonomiska krisen. Samma årtionde utarbetades också riktlinjer för den framtida reform- och välfärdspolitiken, då sammanfattad i begreppet ”folkhemmet”.

Andra världskrigets utbrott 1939 ledde till en samlingsregering under den sittande statsministern, socialdemokraten Per Albin Hansson. Sverige ställde sig neutralt. Samlingsregeringen lyckades hålla Sverige utanför kriget delvis genom eftergifter till Hitlertyskland. Sverige exporterade järnmalm till Tyskland, som behövde råvaran för sin krigsindustri. Dessutom tilläts obeväpnad tysk trupp att resa genom Sverige till Norge och den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen fick 1941 transporteras från Norge till Finland genom norra Sverige.

Om våra källor