Östtimor – Ekonomisk översikt

Östtimor är ett land med mycket pengar men med många fattiga invånare. Samtidigt som olje- och naturgasutvinning ger goda inkomster till staten lever minst var tredje invånare i fattigdom. En viktig inkomstkälla förutom olja och gas är kaffeexport.

Östtimors ekonomi raserades under våldsamheterna 1999, då  BNP  krympte med 39 procent och upp emot 80 procent av all infrastruktur förstördes. Med hjälp av internationella organ som FN, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken samt bistånd från enskilda stater och organisationer har en ny ekonomi byggts upp med jordbruk samt olje- och naturgasutvinning som bas.

Östtimor är i dag ett  lägre medelinkomstland  enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den näst lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här).

Betydande olje- och naturgasfyndigheter finns i Timorsjön utanför sydkusten. Ett avtal med Australien om fördelningen av olje- och gasinkomsterna från Timorsjön ger Östtimor 90 procent av intäkterna från de fält som ligger i en havszon närmast den östtimorianska kusten. 2019 enades länderna om att merparten av inkomsterna från fält längre ut i havet också ska tillfalla Östtimor.

2007 kom oljeproduktionen i de inre fälten i gång på allvar. Numera kommer runt 90 procent av intäkterna i statsbudgeten från olje- och gasutvinningen. Ett stort problem är dock att de fossila tillgångarna där är på upphällningen.

Biståndet minskar

Trots oljeinkomsterna är Östtimor på många sätt ett typiskt jordbruksland. Mellan 70 och 80 procent av invånarna lever på att odla grödor för eget bruk och saknar avlönat arbete. Den kommersiellt viktigaste grödan är kaffe som går på export (se Jordbruk och industri).

En del östtimorianer får sina inkomster från hantverk och lättare industri, främst livsmedelsförädling och textilindustri. Satsningar görs på boskapsuppfödning, fiske och turism. Skogsbruket är outvecklat, men återplantering av skog pågår.

Ett stort antal landsbygdsbor söker sig till städerna i jakt på arbete. Där uppskattas arbetslösheten till minst 20 procent, bland ungdomar kanske upp emot 40 procent. Landets höga befolkningstillväxt gör att mellan 12 000 och 15 000 ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden varje år.

Östtimor var vid självständigheten 2002 ett av de länder i världen som mottog mest bistånd per invånare. Biståndet har gradvis övergått från i huvudsak humanitär hjälp till mer långsiktigt stöd. Det finansiella stödet har minskat i takt med att intäkterna från olje- och gasindustrin har vuxit. En rad länder har helt fasat ut sitt bilaterala bistånd, däribland Sverige 2013. Det största givarlandet är Australien.

Mer pengar från oljefonden

Mellan 2000 och 2001, då FN hade ansvaret över Östtimor, skedde en snabb ekonomisk återhämtning från ett bottenläge. 2002–2003 krympte ekonomin på grund av förlorade arbetstillfällen i samband med FN:s tillbakadragande efter självständigheten i maj 2002. Därefter har tillväxten varit god, med undantag av orosåret 2006 samt under coronapandemin 2020–2021, tack vare ökade olje- och gasinkomster och högre avkastning från jordbruket. Under pandemiåren påverkades den östtimorianska ekonomin negativt av framför allt ett lågt oljepris och stigande arbetslöshet.

Östtimor hade fram till 2005 ett stort budgetunderskott som täcktes av bistånd. Budgeten för de tre första åren som självständig stat dominerades av fattigdomsbekämpning, framför allt satsningar på grundläggande sjukvård och utbildning. Budgetåret 2004/2005 lyckades Östtimor för första gången täcka statens utgifter med egna tillgångar. 2005 hade olje- och gasinkomsterna vuxit så mycket att Östtimor kunde skapa en oljefond (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Regeringen har därefter fortsatt att satsa på fattigdomsbekämpning, sjukvård och skola, samt infrastruktur och jordbruksutveckling med hjälp av bistånd och olje- och gasinkomster.

Regeringen har sedan 2009 täckt ökande statliga utgifter genom att ta ut mer pengar ur oljefonden. Lagen sätter en gräns för uttag vid 3 procent av fondens värde, men med hjälp av beslut i parlamentet kan denna lag kringgås. Uttagen ur fonden är numera betydligt större än samtliga intäkter till statskassan. Behovet av medel till statskassan motiveras med att fattigdomen måste bekämpas och att satsningar måste göras på att utveckla den icke oljebaserade ekonomin. Kritiker varnar för att korruptionen har ökat i takt med tillgången till de fonderade pengarna.

Korruption och misshushållning

Oljepengarna till trots är mellan 30 procent av 40 procent av östtimorianerna fattiga (uppgiften varierar mellan olika källor, Sociala förhållanden). Skälen till detta är flera. Den kapitalintensiva olje- och gasindustrin drivs av utländska företag och skapar ytterst få arbetstillfällen för östtimorianerna. Utbredd korruption och viss misshushållning med medlen är andra orsaker.

Sedan 2000 har tusentals nya företag registrerats. Ett banksystem har upprättats med en centralbank och en finansmyndighet, som kontrollerar budgeten. Ett stort problem för många företag är bristen på utbildad personal. Många av de högutbildade före självständigheten var inflyttade indoneser som flydde 1999.

Östtimors goda tillväxt under 2000- och 2010-talet tillskrivs stora olje- och gasinkomster, en återhämtning inom jordbrukssektorn som lett till goda skördar och stor kaffeexport samt de kraftigt ökade offentliga satsningarna från regeringens sida. Statistik över Östtimors BNP kan dock ibland vara osäker eftersom olje- och gasinkomsterna inte alltid är inräknade.

Östtimor registrerar ett underskott i  handelsbalansen , det vill säga importen är större än exporten. Men i den statistiken ingår inte olje- och naturgasexporten, eftersom merparten av inkomsterna från denna sätts in i oljefonden. Klart är att olje- och naturgasexporten har tilltagit och importen av material till återuppbyggnaden har sjunkit.

Om våra källor