Östtimor

Östtimor – Geografi och klimat

Östtimor upptar den östra halvan av ön Timor i den sydöstasiatiska övärlden, medan den västra delen av Timor är indonesiskt territorium. Landet är till ytan något större än Blekinge och Skåne tillsammans. I Östtimor råder ett tropiskt monsunklimat.

Östtimor – Befolkning och språk

I Östtimor är den naturliga befolkningstillväxten hög. Drygt fyra av tio invånare är under 15 år. Den etniska mångfalden är stor. De flesta invånare tillhör något austronesiskt eller papuanskt folkslag.

Invånarantalet har varierat avsevärt under de senaste 50 åren. Före den indonesiska invasionen 1975 (se Modern historia) fanns det cirka 650 000 invånare. Av dessa dog uppskattningsvis mellan 100 000 och 200 000 som en direkt eller indirekt (sjukdomar och svält) följd av invasionen och ockupationen.

Uppgiften om antalet dödsoffer varierar mellan olika källor. Den oberoende östtimorianska sannings- och försoningskommission som tillsattes 2002 uppger att upp emot 183 000 östtimorianer dog till följd av ockupationen.

Först på 1990-talet steg åter invånarantalet – delvis till följd av en stor inflyttning av indoneser (se nedan) – för att 1999 sjunka drastiskt igen. Under våldsvågen i samband med folkomröstningen om självständighet det året tvingades upp emot en halv miljon människor på flykt (se Modern historia). Minst 250 000 av dem flydde eller tvångsförflyttades av Indonesienvänliga milisgrupper till Västtimor, övriga sökte skydd i de östtimorianska bergen. Sedan dess har fler än 220 000 av flyktingarna i Västtimor återvänt hem. De kvarvarande valde att stanna kvar i Indonesien permanent.

Etnisk mångfald

En stor majoritet av östtimorianerna tillhör någon av folkgrupperna atoni, belu, tetum, galoli, nambi, tokode, fatalucu, makasae, madiki, idate, mambai, bunak eller kemak. De flesta av dessa är austronesiska folk, men några är papuanska. De största grupperna är atoni, belu, tetum och mambai.

Atoni tros härstamma från aboriginer som vandrat in från Australien. Atoni kom troligen först till Östtimor och bor numera i huvudsak i de centrala bergsområdena. Belu lever på sydkusten.

Tidigare utgjorde inflyttade indoneser ungefär en femtedel av befolkningen. Invandringen skedde under den indonesiska ockupationen (1975–1999), då Suhartoregimen uppmuntrade människor från andra delar av övärlden att flytta till Östtimor. Invandringen av indonesiska statstjänstemän, affärsmän och bosättare skapade spänningar mellan de muslimska indoneserna och de kristna östtimorianerna. Ett skäl var att indoneserna konkurrerade om jordbruksmarken, som är en bristvara i Östtimor. Under våldsvågen 1999 flydde de flesta indoneser från Östtimor.

Omkring två procent av befolkningen tillhör en kinesisk minoritet. Kineserna kom till Östtimor på 1500-talet, då Portugal hade koloniserat området. De bosatte sig i städerna och försörjde sig på att agera mellanhand i handeln mellan bönderna och portugiserna. Än i dag lever de flesta kineser i städerna, medan en stor majoritet av östtimorianerna i övrigt bor på landsbygden.

Språk

Det råder delade meningar om hur många språk som talas i Östtimor: uppgifterna varierar mellan 15 och 30. Det största lokala språket, tetum, har i en förenklad form utvecklats till ett östtimorianskt lingua franca och talas av runt 90 procent av invånarna. De flesta östtimorianska språk tillhör den austronesiska språkfamiljen, men papuanska språk förekommer också.

Över hälften av östtimorianerna, framför allt de unga, kan även indonesiska, som under ockupationen var officiellt språk och undervisningsspråk. En del äldre östtimorianer kan portugisiska, som också är den politiska och sociala elitens språk. De flesta personer i motståndsrörelsens kärna under den indonesiska ockupationen var portugisisktalande, liksom många i den nuvarande politiska ledningen. Drygt en femtedel av invånarna behärskar portugisiska.

Inom den kinesiska folkgruppen talas mandarin och kantonesiska. Sedan självständigheten 2002 är portugisiska och tetum officiella språk, medan engelska och indonesiska klassas som så kallade arbetsspråk och bland annat kan användas inom utbildningsväsendet.

Om våra källor

Östtimor – Religion

Religionsfriheten är garanterad i författningen och respekteras även i praktiken. Nästan alla östtimorianer är katoliker, men det finns också små grupper av protestanter, muslimer, hinduer och buddister. Traditionella inhemska religioner utövas också.

Islam kom till området med inflyttade indoneser, främst under 1990-talet. Inom den kinesiska minoriteten bekänner sig många till buddismen. Förfädersdyrkan, tro på naturandar och ritualer kopplade till jordbrukets växlingar är vanliga, liksom en blandning mellan kristendom och sådana trosföreställningar.

Den katolska tron är en viktig del av den östtimorianska nationella identiteten, som växte fram under den indonesiska ockupationen 1975–1999. Den lokala katolska kyrkan, med Dilis dåvarande biskop Carlos Filipe Ximenes Belo i spetsen, var en viktig aktör i motståndet mot ockupationsmakten och i kampen för de mänskliga rättigheterna.

Belo kritiserade den brutalitet och det förtryck som Indonesien använde sig av samtidigt som han var en uttalad förespråkare för motstånd enligt icke-våldsprincipen. Biskop Belo fick 1996 motta Nobels fredspris för sin insats. Han lämnade biskopsämbetet 2002 av hälsoskäl. 2022 riktade Vatikanen "disciplinära restriktioner" mot Belo som då anklagades för att från 1980-talet till 2000 ha utnyttjat minderåriga pojkar sexuellt och därefter ha köpt deras tystnad.

Om våra källor

Östtimor – Utbildning

Utbildningsnivån i Östtimor är av historiska skäl låg. Bara två av tre vuxna invånare kan läsa och skriva. Landets regeringar har sedan självständigheten 2002 satsat mycket resurser på att försöka minska bristen på utbildad arbetskraft.

Under den portugisiska kolonialtiden var skolsystemet starkt eftersatt och så sent som 1950 kunde bara 5 procent av befolkningen läsa och skriva. Endast en liten grupp östtimorianer fick utbildning för att kunna arbeta inom den koloniala förvaltningen.

Under den indonesiska ockupationen 1975–1999 breddades och förbättrades undervisningen. Vid sidan av grundskolorna upprättades även hantverksskolor och tekniska skolor. 1986 fick Östtimor ett eget universitet. I slutet av 1990-talet kunde 40 procent av befolkningen läsa och skriva och nästan tre av fyra barn gick i grundskolan.

Skolsystemet bröt samman under inbördeskonflikten 1999 (se Modern historia) då över 80 procent av skolbyggnaderna förstördes. Dessutom flydde många lärare och annan skolpersonal som ofta var inflyttade indoneser. Under återuppbyggnaden 2000–2002 prioriterades skolväsendet högt och 2002 var det återställt till samma standard som rådde före 1999.

Men än i dag är utbildningsnivån låg: nästan var tredje vuxen östtimorian kan varken läsa eller skriva. Särskilt utbredd är analfabetismen bland kvinnor på landsbygden.

2007 införde regeringen obligatorisk och avgiftsfri utbildning i nio år. Skolsystemet består av en sexårig grundskola följd av två påbyggnadsstadier om tre år vardera. Numera börjar nästan alla barn i första klass, medan tre av fyra fortsätter till det andra påbyggnadsstadiet (motsvarande gymnasiet). Bara några få procent av östtimorianerna har högskole- eller universitetsutbildning. Drygt en fjärdedel av barnen går i förskola.

I de tre första årskurserna sker undervisningen på tetum, som de allra flesta barn behärskar. Därefter undervisas eleverna i hög grad på portugisiska, som endast drygt en femtedel av invånarna talar.

Den grundläggande utbildningen sker i statlig regi, men på motsvarande gymnasienivå (det högre påbyggnadsstadiet) finns en del privata skolor, som bland annat drivs av den katolska kyrkan.

Om våra källor

Östtimor – Sociala förhållanden

Minst en tredjedel av Östtimors befolkning lever i fattigdom. Sjukvården är bristfällig och det är ont om läkare och sjuksköterskor. Livet på landsbygden, där de allra flesta bor, är klanbaserat och hierarkiskt.

Den ekonomiska tillväxten räcker inte till för att lyfta befolkningen ur fattigdomen. Drygt två årtionden efter självständigheten från Indonesien 2002 lever upp emot fyra av tio östtimorianer i fattigdom. Uppgiften varierar dock beroende på källa. På landsbygden är fattigdomen mer utbredd än i städerna. Svårast är förhållandena för invånare i centrala och västligaste Östtimor.

Andelen fattiga i befolkningen har minskat avsevärt sedan självständigheten, enligt Världsbanken. Om gränsen för fattigdom dras vid en inkomst under 1,50 dollar per dag var drygt 38 procent av östtimorianerna fattiga 2001, jämfört med 22 procent 2018. Under coronapandemin 2020–2021 steg andelen fattiga till 27 procent.

Om fattigdomsgränsen dras vid en dagsinkomst på 3,20 dollar var 70 procent östtimorianerna fattiga vid pandemins slut 2021. Enligt Asiatiska utvecklingsbanken levde 43 procent av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen 2020.

I FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) återfinns Östtimor bland den femtedel av världens länder som har den lägsta utvecklingsnivån (se hela listan här). I Sydöstasien rankas Östtimor allra lägst av elva länder. Östtimors utvecklingsnivå bedöms vara "medel", den näst lägsta av fyra kategorier i världen.

Medellivslängden är relativt låg och barndödligheten hög, även om den har minskat tack vare vaccinationsprogram. Undernäring är vanligt, särskilt bland barn. Vanliga dödsorsaker är malaria, infektioner och diarré. Förekomsten av tuberkulos och malaria har dock minskat markant under senare år tack vare regeringens satsningar på grundläggande sjukvård. Nya vårdkliniker har byggts runt om i landet. Behandling vid de statliga klinikerna är avgiftsfri.

Utbildningsprogram för sjukvårdspersonal har satts igång, men bristen på läkare och sjuksköterskor är stor. 1999 flydde 130 av Östtimors 160 läkare. Många av dem hade tidigare flyttat in från andra delar av Indonesien och återvände hem när våldet bröt ut. 2005 började kubanska läkare komma till Östtimor för att hjälpa till i vården och östtimorianska läkarstudenter sändes till Kuba.

Ett socialförsäkringssystem är under uppbyggnad. Krigsveteraner, änkor med barn, fattiga äldre (över 60 år) och människor med funktionsnedsättningar får stöd från staten.

De arbetstillfällen som skapades under återuppbyggnaden 2000–2002 lockade stora mängder människor till städerna, där hjälporganisationer och FN-förvaltning fanns. I takt med FN:s tillbakadragande ledde ökad arbetslöshet och undersysselsättning till växande brottslighet i städerna. En gängkultur har uppstått, och det grova våldet och den organiserade brottsligheten är omfattande.

Dagligt liv

Social status avgörs av utbildningsnivå, men också av familjetillhörighet och vad en person gjorde under motståndskampen mot den indonesiska ockupationen 1975–1999. Det ger hög status att vara veteran från motståndsrörelsen på plats i Östtimor. Att ha portugisiska rötter innebär också hög status. På landsbygden är bylivet socialt skiktat med familjer med olika status, även om det inte alltid syns på ytan.

På landsbygden lever de flesta i storfamiljer, men många släkter har splittrats på grund av tidigare väpnade konflikter och flykt. Det är inte ovanligt att pappan i en familj saknas. Familjemedlemmarna delar på ansvaret för barnens uppfostran och de äldres väl och ve. Gudföräldrar har en viktig roll som stöd åt föräldrarna. Dopet är en viktig familjeceremoni, liksom bröllopet. Båda sker vanligtvis enligt katolska seder i kyrkan.

Samhället är mansdominerat och könsrollerna är ofta traditionella. Maken är vanligtvis familjeförsörjare och beslutsfattare, medan makan sköter hem och barn. Författningen föreskriver att diskriminering på grund av kön är förbjudet. Kvinnor och män ska vara lika inför lagen, men vid skilsmässa har kvinnan inte rätt att ta del av det gemensamma boet. Våld i hemmet uppges vara vanligt.

Utbredda traditionella värderingar gör det svårt att leva öppet som hbtq-person. Samkönade relationer är inte förbjudna i lag men de accepteras i allmänhet inte i samhället.

Om våra källor

Östtimor – Kultur

I huvudstaden Dili har kulturlivet en västerländsk prägel med portugisiska influenser. På landsbygden är de förkoloniala kulturella dragen starka. Ett motståndsmuseum som skildrar landets historia med tonvikt på självständighetskampen invigdes 2005 i Dili.

Inom den östtimorianska överklass som uppstod under kolonialtiden antog man en europeisk livsstil och många inom gruppen är numera portugisisktalande personer med höga befattningar i samhället.

På landsbygden är samhällena indelade i klaner, eller storfamiljer. En persons sociala ställning avgörs av familjetillhörighet. Livet levs i byar och styrs av jordbrukets växlingar.

Atonifolket för en undanskymd tillvaro, mestadels i de centrala bergsmassiven. De härstammar troligen från aboriginer som vandrade in från Australien för cirka 14 000 år sedan och lever ofta som jägare och samlare.

Den indonesiska ockupationsmakten 1975–1999 strävade efter att anpassa befolkningen till indonesiska förhållanden. Den yngre generationen, som växte upp under ockupationen, talar vanligtvis indonesiska och en del har utbildat sig på indonesiska öar som Java. Många av de karaktäristiska östtimorianska husen och kultplatserna har förstörts, inte minst under våldsvågen 1999.

Ett motståndsmuseum som skildrar landets historia med tonvikt på självständighetskampen invigdes 2005 i Dili. Huvudstaden fick sin första biograf 2013. Samma år gjordes Östtimors första spelfilm, Beatriz's War, av Luigi Acquisto och Bety Reis. Filmen skildrar ett äkta pars umbäranden under ockupationen.

Om våra källor

Östtimor – Seder och bruk

Östtimorianernas sedvänjor har sina rötter i såväl inhemska kulturer som etablerades långt före kolonialismen som portugisiska och indonesiska seder och bruk. Dessutom har området en lång handelstradition, vilket innebär att invånarna tidigt fick kontakt med indier och kineser.

Det stora flertalet östtimorianer är landsbygdsbor, vars liv i hög grad präglas av jordbrukets och årstidernas växlingar. De flesta invånare sysslar med odling, djurhållning och kanske fiske och jakt för familjens egen försörjning.

Majs och/eller ris är basföda och höns- och grisuppfödning är vanligt. En del håller sig även med kor eller vattenbufflar. Eventuellt överflöd i produktionen säljs på den lokala marknaden.

Umgänge och bjudningar

Det vanligaste sättet att hälsa på en ny bekantskap är att ta i hand, samtidigt som man möter varandras blick och ler. Hälsa på alla individuellt om du går in i ett rum där flera människor samlats. Vanliga hälsningsfraser är Bon dia (God dag) och Bon tarde (God eftermiddag). Ola är mer informellt och betyder ungefär Hej. Till utländska besökare används ofta tilltalet Mister eller Miss.

Efter det att man sagt sitt namn pratar man gärna om allmänna saker som exempelvis varifrån man kommer. Säg några vänliga ord om Östtimor, eller fråga om landets mat och traditioner. Visa gärna foton på dina vänner och anhöriga, men vänta ett tag med att ställa frågor om familjeförhållanden.

Östtimorianer uppskattar humor och använder den ofta. Det kan hända att man skämtar om en persons utseende, vilket kan kännas lite obekvämt för en europé.

Var försiktig med att fråga om landets svåra historia och om politiska motsättningar. Det går att prata om sådana saker men det bör ske med finess, eftersom många invånare är direkt berörda av dessa händelser. Frågor om huruvida man förlorat anhöriga och vänner under exempelvis den indonesiska ockupationen, eller om någon suttit i fängelse, bör vänta tills man känner personen lite bättre.

Undvik att kritisera katolska kyrkan, som för östtimorianer är tätt förknippad med motståndsrörelsen. Jämfört med européer är östtimorianer ofta mer värdekonservativa och pratar inte gärna om ämnen som sex, homosexualitet, rätten till abort eller skilsmässa.

Undvik kroppskontakt vid möten med människor du inte känner, och vidrör framför allt inte någons huvud. Det uppfattas som respektlöst. Prata inte med en alltför hög röst. Det kan uppfattas som oartigt och snudd på aggressivt.

Starka känslor bör inte visas i det offentliga rummet, i synnerhet gäller det ilska. Endast gifta par kan krama och pussa varandra på allmän plats.

Vid besök i någons hem visas äldre respekt och barn särskild uppmärksamhet. Vänta med att sätta dig tills du blir tillsagd att göra det. Samma sak gäller att börja äta eller dricka. Lämpliga gåvor är lite godis till barnen, kaffe eller cigaretter till de vuxna.

Klädsel

Östtimorianer är oftast ledigt klädda i luftiga byxor och mönstrade skjortor eller blusar. I städerna gäller västerländska kläder. Ute i byarna klär man sig vid festliga tillfällen i traditionella hemvävda kläder. Kvinnorna bär då sarong och sjal. Kostym används sällan på grund av det varma klimatet.

Arbetslivet

Arbetslivet är vanligtvis toppstyrt: chefen bestämmer och underordnade tar sällan egna initiativ, utan inväntar order.

På kontoret har de flesta kvinnor blus/skjorta och kjol eller klänning, medan männen bär långbyxor och kort- eller långärmad skjorta. I mycket formella sammanhang har männen kostym och kvinnor klänning/dräkt. I arbetslivet är det vanligt att tilltala kollegor med senhor (herr) eller senhora (fru), oberoende av status. På tetum finns flera olika tilltalsord och det är säkrast att avvakta med att använda dem, så att man inte riskerar att använda fel.

Tid

Generellt kan östtimorianer sägas ha ett avspänt förhållande till tid. Det är inte ovanligt att komma sent till ett möte, både på jobbet och fritiden. Att lämna arbetsplatsen av familjeskäl är också accepterat.

Måltider och mat

Vanligtvis äter man tre gånger om dagen: frukost, lunch (ca kl 12–14) och middag (ca kl 18–20). Man äter aldrig med vänster hand, det är högerhanden som gäller allt rörande mat och ätande.

Matvanorna har kinesiska, portugisiska och indonesiska influenser. Ris ingår i de flesta måltider. Andra vanliga matgrödor är kassava, majs och potatis. Många rätter är kryddstarka och baserade på kokosmjölk. Vanliga drycker är kokosnötsmjölk, läsk och kaffe. Risvin och sprit gjord på ris kan köpas på barer och restauranger samt dricks även ute i byarna.

En traditionell maträtt är tukir, som är lamm tillagat i bamburör med mycket kryddor. Vid kusten kring Dili görs saboko; sardiner, tamarindsås och kryddor packas in i palmblad och tillagas över öppen eld.

Helgdagar

I det katolska Östtimor är kristna högtider som påsk, jul, allhelgonadagen och den obefläckade avlelsen (8 december) nationella helgdagar. Även muslimska högtider, såsom id al-fitr (markerar slutet på fastemånaden ramadan) och id al-adha (offerfesten), är nationella helgdagar. Datumen för de muslimska högtiderna varierar från år till år eftersom de följer månkalendern. Det finns även helgdagar som firas av sekulära skäl, exempelvis nyårsdagen, första maj (arbetarnas dag), självständighetsdagar (20 maj och 28 november), nationella ungdomsdagen (12 november) och nationalhjältarnas dag (7 december).

Om våra källor

Östtimor – Äldre historia

När de första portugiserna anlände på 1500-talet fanns sedan länge en rad små kungadömen på ön Timor. Först hundra år senare började livet på allvar påverkas av den portugisiska koloniseringen, då en förvaltning byggdes upp, kaffeplantager anlades och missionärer började omvända befolkningen till katolicism. Under andra världskriget ockuperades kolonin av Japan, men återlämnades till Portugal efter japanernas kapitulation 1945.

Östtimor befolkades för omkring 14 000 år sedan av jägar- och samlarfolk som troligen vandrade in från Australien. Dagens atonifolk i de centrala bergstrakterna antas vara ättlingar till dessa aboriginer. Omkring 9 000 år senare kom austronesiska och papuanska folkslag invandrande från Asien och Papua Nya Guinea. De brukade jorden och introducerade keramik, kvarnar, risodling och boskapsuppfödning.

Flera små kungadömen bildades så småningom längs kusterna med varsin lokal ledare, kallad liurai. Rikena bedrev handel med sandelträ och slavar. Lasterna gick till Indien, Kina och de sydöstasiatiska öarna.

Det var just sandelträ som på 1500-talet lockade de första portugisiska handelsmännen och äventyrarna till området. Portugisernas påverkan på samhället blev dock minimal fram till 100 år senare när dominikanska missionärer började omvända lokalbefolkningen till katolicism. På 1640-talet etablerade Portugal en mer formell makt. Det första fortet byggdes och guvernörer utsågs. Befolkningen fick betala skatt till Portugal i form av sandelträ, slavar, guld och hästar.

Under 1700-talet koncentrerade portugiserna allt mer av sin verksamhet till den östra delen av Timor medan holländarna tog över den västra. Den portugisiske guvernören flyttade sitt säte till Dili. I mitten av 1800-talet anlades kaffeplantager och ett enkelt vägnät byggdes för transport av skörden. Kolonialmakten stärkte sitt grepp över området och systemet med liurai avskaffades.

1859 delades Timor formellt upp i en portugisisk, östlig koloni och en holländsk i väst. Trots detta fanns det vid tiden för andra världskrigets utbrott bara ett par hundra portugiser i östra Timor och det europeiska inflytandet var begränsat. På 1940-talet fanns varken asfalterade vägar, elektricitet eller vattenledningar.

1942 ockuperades Östtimor av Japan. Ockupationen var en hård tid för den östtimorianska civilbefolkningen. Portugal hade vid krigsutbrottet förklarat sig neutralt. Det föranledde Australien att redan 1941 placera en styrka i kolonin, eftersom man befarade att Portugal skulle acceptera en sannolik japansk närvaro där. De australiska soldaterna förde gerillakrig mot japanerna till 1943, då australierna togs hem. När Japan kapitulerade 1945 kom portugiserna tillbaka.

Om våra källor

Östtimor – Modern historia

Östtimor blev en självständig stat den 20 maj 2002 efter ett kvarts sekel av indonesisk ockupation och dessförinnan runt 400 år som portugisisk koloni. Det indonesiska styret innebar efterhand ökat välstånd för en del östtimorianer och en modernisering av samhället. Men det skedde till priset av politiskt förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Efter andra världskriget började ett motstånd mot den portugisiska kolonialmakten att växa fram, samtidigt som det nyligen självständiga Indonesien gjorde anspråk på området. 1959 gjorde östtimorianerna uppror, troligen med stöd från Indonesien.

Revolten slogs ned och FN fortsatte att betrakta området som portugisiskt. Läget förändrades efter en militärkupp som ledde till ett regimskifte i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna och tanken var att Östtimor skulle bli självständigt fyra år senare.

Redan en månad efter kuppen i Lissabon hade tre politiska partier bildats i Östtimor. Timoresiska demokratiska unionen (UDT), som var starkt påverkat av den portugisiska kultursfären, förespråkade demokrati och en gradvis övergång till självständighet. Timoresiska socialdemokratiska förbundet (ASDT) arbetade för en betydligt snabbare väg mot självständighet och hade ett radikalare program. Det tredje partiet, Apodeti, bildades troligtvis med stöd av indonesisk underrättelsetjänst och förespråkade en integration med Indonesien.

Indonesisk invasion

ASDT vann snabbt folkligt stöd, radikaliserades och bytte namn till Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Fretilin). Fretilins popularitet oroade Indonesien, som befarade att ett Östtimor lett av fronten skulle kunna utgöra en bas för en kommunistisk invasion av Indonesien. Indonesisk militär och underrättelsetjänst förberedde därför ett militärt ingripande i Östtimor.

Hotet från Indonesien gjorde att Portugal fick bråttom med att lämna kolonin och nytt datum för självständighet sattes till 1976. Lokala val hölls 1975 som Fretilin vann stort. En omröstning för integration med Indonesien genomfördes också av ett särskilt östtimorianskt råd som handplockats av Indonesien, men omröstningen underkändes av FN.

Den 11 augusti 1975 blev ett ödesdigert datum. UDT, som hade infiltrerats av indonesisk underrättelsetjänst och militär, gjorde ett misslyckat kuppförsök i Dili. Ett par veckor senare slog Fretilin till mot UDT och inbördeskriget var ett faktum. Den portugisiska förvaltningen flydde, Fretilin fick snabbt ett övertag i kriget och utropade ett självständigt Östtimor den 28 augusti 1975.

Fretilins självständighetsförklaring blev Indonesiens förevändning för att anfalla Dili den 7 december. Angreppet kom dagen efter det att USA:s president Gerald Ford besökt Jakarta. Dokument visar att anfallet fick klartecken från USA och att även Storbritannien kände till planerna.

Brutal ockupation, hårt motstånd

Den indonesiska invasionen och ockupationens första fas blev brutal. Under de fem första åren dog minst 100 000 civila östtimorianer, vilket motsvarade 15 procent av befolkningen. Människorättsorganisationer uppger att sammanlagt 200 000 människor, eller en tredjedel av befolkningen, dog som en direkt eller indirekt följd av annekteringen – i strid eller av epidemier och svält.

I maj 1976 förklarade den indonesiske presidenten Suharto Östtimor som sitt lands 27:e provins, men omvärlden godkände aldrig annekteringen. Varje år från 1976 till 1982 antog FN en resolution med krav på ett indonesiskt tillbakadragande. I omvärldens ögon var Östtimor fortfarande portugisiskt. 1979 erkände dock Australien Indonesiens överhöghet över området.

Östtimorianerna själva bjöd oväntat hårt motstånd. Fretilins militära gren, gerillan Falintil, under ledning av José Alexandre Xanana Gusmão, kämpade mot den indonesiska militären. Efter hand växte även motståndet från student- och ungdomsorganisationer. Katolska kyrkan erbjöd skydd och kritiserade Indonesien för brott mot de mänskliga rättigheterna. Östtimorianer i exil arbetade för sin sak med hjälp av informationskampanjer och diplomati.

1989 gick motståndsgrupperna samman under paraplyorganisationen Timorianska motståndsrörelsens nationella råd (CNRT).

Assimilering och modernisering

Indonesien drev en hård assimileringspolitik. För att bryta östtimorianernas motstånd mot ockupationen ville regeringen att de så snabbt som möjligt skulle smälta in i det indonesiska samhället. Därför lockades indoneser att flytta till Östtimor med olika förmåner som billig jordbruksmark och bra jobb. Östtimorianer lockades till andra öar med till exempel universitetsstipendier.

Den höga ekonomiska tillväxten i Indonesien på 1980-talet användes till att bygga upp en modern indonesisk statsapparat i Östtimor med skolsystem och förvaltning, och indonesiska gjordes till officiellt språk. Levnadsstandarden förbättrades, men förtrycket förblev hårt och svältperioder skördade många liv. För att visa att man hade full kontroll över territoriet lät Indonesien öppna Östtimor för omvärlden 1988. Endast ett par hundra gerillakrigare uppgavs då finnas kvar. 1992 greps Xanana Gusmão och dömdes till 20 års fängelse.

En vändning kom i november 1991 sedan indonesisk militär hade öppnat eld mot ett fredligt demonstrationståg som samlats vid en begravning av en Fretilinanhängare på kyrkogården Santa Cruz i Dili. Mellan 100 och 180 människor dödades. Omvärlden reagerade när bilder från massakern visades i TV. Starka protester tvingade Indonesien att utreda händelsen. Några militärbefäl utpekades som skyldiga och två högt uppsatta befäl avskedades.

Stödet från omvärlden ökade ytterligare när den östtimorianske biskopen och människorättskämpen Carlos Filipe Ximenes Belo tillsammans med exil-östtimorianernas ledare José Ramos-Horta fick ta emot Nobels fredspris 1996. Men trots att FN och prominenta personer som den sydafrikanske presidenten Nelson Mandela gjorde medlingsförsök var det först 1998 som kampen för självständighet började ge tydliga resultat.

Folkomröstning och våldsvåg

Med Asienkrisen 1998 rasade president Suhartos 32-åriga maktinnehav i Indonesien samman. Hans efterträdare president B J Habibie utlovade truppreträtt och specialstatus, ett slags inre självstyre, åt Östtimor, men ingen självständighet. Politiska fångar släpptes, dock inte Xanana Gusmão. I början av 1999 meddelade Habibie plötsligt att Östtimor kunde bli självständigt om folket inte accepterade det förslag på specialstatus som förelåg. I maj beslutade Portugal, Indonesien och FN att en FN-övervakad folkomröstning skulle hållas den 8 augusti i Östtimor om förslaget. Ett nej skulle innebära självständighet.

Inför folkomröstningen spred sig en omfattande våldsvåg över Östtimor, iscensatt av Indonesienvänliga väpnade grupper med stöd av lokala indonesiska militärer. Höga befäl i Jakarta antogs stödja aktionerna. I april 1999 kulminerade våldet när 57 civila sköts eller hackades ihjäl av milisen på en kyrkogård i staden Liquica. Flera andra massakrer utfördes.

Folkomröstningen kunde trots detta genomföras den 30 augusti. Hela 98,5 procent av befolkningen deltog i valet och 78,5 procent röstade för självständighet. Valresultatet ledde till att en ny våldsvåg utbröt och milisen löpte amok. Stora delar av Östtimor ödelades. 80 procent av infrastrukturen och skolorna förstördes. Hundratals människor dödades och upp emot en halv miljon tvingades fly från sina hem, många av dem till Västtimor. FN tog hem sin personal.

Internationella påtryckningar tvingade efter några veckor Indonesien att acceptera att internationell trupp sattes in. Den Australienledda styrkan Interfet, med 11 300 man, kunde sakta återställa ordningen. I oktober lämnade de sista indonesiska trupperna Östtimor och valresultatet godtogs av Indonesiens högsta beslutande organ MPR.

FN-förvaltning och återuppbyggnad

Strax därefter övertog FN kontrollen av Östtimor. En övergångsförvaltning (Untaet) fick uppgiften att hjälpa till med återuppbyggnaden av samhället och hålla i rodret till dess att en ny självständig stat kunde utropas.

I december 1999 bildades ett nationellt råd bestående av 15 medlemmar från Untaet, Timorianska motståndsrörelsens nationella råd CNRT, katolska kyrkan och grupper som förespråkat integration med Indonesien. Rådets uppgift blev att övervaka förvaltningen.

I februari 2000 lämnade Interfet Östtimor och Untaet tog även över rollen som fredsbevarare med närmare 9 000 FN-soldater. Under våren samma år var läget så lugnt att flyktingarna i Västtimor började återvända.

I juli 2000 bildades en övergångsregering, där Untaet och östtimorianerna delade på ansvaret. Ett nytt nationellt råd med 33 östtimorianska representanter från näringsliv, politik och kyrkan bildades. Ledare för det nya rådet blev Xanana Gusmão. Det nationella rådet och övergångsregeringen ersattes efter det första fria och allmänna valet i augusti 2001 av ett parlament och en ny regering, men Untaet behöll den yttersta beslutanderätten fram till självständigheten 2002.

Allmänna val och självständighet

I parlamentsvalet i augusti 2001 vann Fretilin 55 av parlamentets 88 mandat. Övriga mandat fördelades på en rad småpartier. Fretilin var det enda politiska partiet av större vikt. Oppositionen utgjordes av ett dussintal små partier utan verkligt politiskt inflytande.

Efter valet utsåg parlamentet Fretilins generalsekreterare Mari Alkatiri till premiärminister. Alkatiri utnämnde 24 ministrar till sin regering: tio från Fretilin, tre från Demokratiska partiet och elva oberoende. Den oberoende politikern José Ramos-Horta blev utrikesminister.

I presidentvalet i april 2002 ställde Xanana Gusmão upp som kandidat för ett antal småpartier. Han hade tidigare varit Fretilins förgrundsgestalt, men lämnade partiet då han tyckte att det hade fått för stor dominans inom politiken. Gusmão vann valet med 83 procent av rösterna. Ende utmanaren, Francisco Xavier do Amaral från Socialdemokratiska partiet, fick 17 procent.

Den 20 maj 2002 utropades formellt Demokratiska republiken Östtimor. Samtidigt avlöstes Untaet av en mindre FN-operation (Unmiset). Tillsammans med den nya regeringen fortsatte Unmiset uppbyggnaden av ett rättssystem och en poliskår. Samtidigt inleddes rättsprocesser för att göra upp med de ansvariga för människorättsbrott begångna i det förflutna (se Demokrati och rättigheter).

Politiska motsättningar

Ganska snart framträdde en rad motsättningar inom Fretilin och regeringen. En grupp kring president Gusmão varnade för Fretilins dominans, och inom regeringspartiet fanns skilda åsikter om den rättsliga uppgörelsen med de ansvariga för våldsvågen 1999. En falang förespråkade allmän amnesti, en annan grupp intog en tuffare hållning. Dessutom fanns spänningar mellan en äldre, portugisisktalande generation ledare och yngre indonesiskspråkiga politiker som vuxit upp under ockupationen. Bistra tongångar hördes även mellan före detta exil-östtimorianer och de som förde motståndskampen på hemmaplan. Inte minst uttryckte forna gerillakrigare tidigt starkt missnöje med att deras insats under ockupationen inte värderades tillräckligt högt efter självständigheten.

Östtimorianernas inställning till regeringen och andra politiska institutioner var i allmänhet skeptisk. En vanlig uppfattning var att landet styrdes av en portugisisktalande elit som till största delen befann sig utomlands under ockupationen. Den första opinionsundersökningen i november 2003 visade att stödet för regeringen hade sjunkit. Missnöjet var särskilt stort med sjukvård, skola och rättsväsen. Regeringen kritiserades även för växande korruption och bristande tolerans gentemot oppositionella.

Vid gränsen mot Indonesien fortsatte våldsyttringar att inträffa med jämna mellanrum. Bakomliggande krafter var ofta spillror av Indonesienvänliga milisgrupper, som lyckats ta sig över gränsen. 2004 och 2005 förekom våldsamheter som tillskrevs regeringskritiska väpnade grupper baserade på landsbygden. Flera av anhängarna ska ha varit forna gerillasoldater.

I maj 2005 upplöstes FN-missionen Unmiset. Kvar fanns en liten grupp FN-anställda (Unotil) om 440 man.

Nya våldsamheter

I april 2006 utbröt kravaller i Dili när en demonstration genomförd av 600 sparkade armésoldater urartade. Soldaterna – främst före detta gerillasoldater – hade deserterat i mars i protest mot diskriminering och dåliga arbetsvillkor. Fem personer dödades i kravallerna som pågick i flera dagar. En rad personer greps av polisen och tiotusentals invånare flydde Dili undan oroligheterna.

Premiärminister Alkatiri fick skarp kritik från östtimorianerna för sitt sätt att hantera situationen. Krav hördes på hans, försvarsminister Roque Rodrigues och inrikesminister Rogerio Lobatos avgång.

I maj utbröt nya våldsamheter mellan polis och de forna gerillasoldaterna, som nu slagit läger i bergen utanför Dili. Rebellerna hotade med inbördeskrig och krävde Alkatiris avgång. Inne i staden förvärrades situationen av att väpnade ungdomsgäng, som stödde endera sidan, började härja på gatorna. Fler än 20 människor dödades i oroligheterna. Regeringen begärde till slut hjälp från omvärlden. En Australienledd internationell styrka flögs till Dili för att återställa ordningen. FN evakuerade en stor del av sin personal.

Den 30 maj införde president Gusmão undantagstillstånd och övertog själv kommandot över armén och polisen. Han avskedade inrikesministern och försvarsministern, och satte in utrikesminister Ramos-Horta som ny säkerhetsminister. Samtidigt meddelade insatsstyrkan att den kontrollerade Dilis centrala delar. Vid det laget hade cirka 100 000 östtimorianer sökt tillflykt i tillfälliga flyktingläger i och omkring huvudstaden.

Regeringen faller

I juni 2006 hölls en rad demonstrationer i Dili med krav på Alkatiris avgång. Samtidigt inledde Ramos-Horta förhandlingar med rebellsoldaternas ledare Alfredo Reinado, som lovade att lägga ned vapnen. En arresteringsorder utfärdades mot den sparkade inrikesministern Lobato som anklagades för att ha försett rebellerna med vapen i syfte att störta politiska rivaler.

Den 25 juni lämnade Ramos-Horta sina regeringsposter i protest mot att Alkatiri satt kvar som premiärminister. Dagen därpå valde Alkatiri att avgå sedan också president Gusmão krävt detta.

I juli utsågs Ramos-Horta till ny premiärminister. I hans regering ingick nio medlemmar av Alkatiris gamla ministär. Av de totalt 15 regeringsmedlemmarna var flertalet Fretilin-medlemmar, medan övriga var oberoende eller tillhörde Demokratiska partiet (PD).

Säkerheten hade nu stärkts och den internationella styrkan minskades gradvis. Rebelledaren Reinado greps av australiska soldater i juli men lyckades fly upp i bergen en månad senare. I augusti 2006 inrättades en ny fredsbevarande FN-mission (Unmit) bestående av omkring 1 600 poliser och obeväpnade soldater.

I oktober presenterade FN en utredning av de händelser som under våren och sommaren hade krävt minst 37 människors liv och tvingat 155 000 att fly. Tonvikten lades på makthavarnas roll i vapendistributionen till rebellerna. Utredarna hade inte funnit några bevis för att Alkatiri skulle ha försett rebeller med vapen, men de slog fast att han inte gjort tillräckligt för att förhindra att vapnen kom i fel händer. I mars 2007 dömdes Lobato för illegal vapendistribution till 7,5 års fängelse.

Fretilin förlorar makten

Under våren och sommaren 2007 fick Östtimor en ny president och en ny regering. En lugnare period i landets historia tog därmed sin början. I presidentvalet i april/maj segrade premiärminister Ramos-Horta. Valet betecknades av internationella valobservatörer som fritt och rättvist. Vid flera tillfällen under valkampanjen utbröt dock våld mellan anhängare och motståndare till Fretilin.

I början av 2007 hade president Gusmão tillkännagett att han siktade på premiärministerposten i parlamentsvalet i juni samma år. För att få en politisk plattform bildade han ett nytt parti, Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (CNRT). Även parlamentsvalet förlöpte lugnt och betecknades som fritt och rättvist av EU:s observatörer. Fretilin blev största parti och CNRT kom tvåa.

I augusti bildade CNRT en regering tillsammans med tre småpartier. Fretilin hamnade därmed i opposition. Regeringen prioriterade fattigdomsbekämpning och frågan om hur pengarna från landets växande oljefond (se Naturtillgångar, energi och miljö) bäst skulle förvaltas.

En kris uppstod i februari 2008 när president Ramos-Horta och premiärminister Gusmão utsattes för ett samordnat mordförsök. Ramos-Horta skadades svårt, medan Gusmão undkom oskadd. Presidenten genomgick en lyckad rehabilitering i Australien. En jakt inleddes på de misstänkta gärningsmännen, som efter hand överlämnade sig till polisen. I mars 2010 dömdes 24 personer till fängelse för inblandning i mordförsöken. De benådades av presidenten ett halvår senare.

Ökad säkerhet

På årsdagen av mordförsöken publicerade International Crisis Group en rapport i vilken tankesmedjan konstaterade att säkerheten i Östtimor ökat väsentligt under det år som gått. Flyktinglägren som hade bildats kring Dili 2006 hade i stort sett försvunnit sedan människor vågat återvända hem. I slutet av 2012 togs FN-missionen Unmit och den Australienledda internationella säkerhetsstyrkan hem.

När presidentval åter hölls i mars 2012 segrade den tidigare försvarschefen Taur Matan Ruak, som under ockupationen var befälhavare för den nu upplösta Falintil-gerillan. Skiftet på presidentposten skedde den 20 maj – på tioårsdagen av Östtimors självständighet.

Parlamentsvalet i juli 2012 resulterade i seger för CNRT. Näst största parti blev Fretilin. Två mindre partier fick också plats i parlamentet: Demokratiska partiet och Frenti-Mudanҫa, ett utbrytarparti ur Fretilin. CNRT bildade en koalitionsregering med de båda småpartierna. Xanana Gusmão blev kvar på premiärministerposten.

De främsta prioriteringarna i regeringsarbetet efter valet var att bekämpa fattigdomen, den höga arbetslösheten och korruptionen. Under senare år hade korruptionen brett ut sig i den statliga förvaltningen, även i parlamentet och regeringen. Flera ministrar – också Gusmão – anklagades för korruption och maktmissbruk. Under sin period som premiärminister kritiserades Gusmão dessutom för att inte göra tillräckligt för att stävja problemet.

Svaga regeringsbildningar

I februari 2015 valde premiärminister Gusmão att avgå, något han länge flaggat för. Den tidigare hälsoministern Rui Maria de Araújo från Fretilin blev ny premiärminister. Valet av ny premiärminister skedde på rekommendation av Gusmão, som stannade kvar i regeringen som minister med ansvar för planering och strategisk investering.

I mars 2017 vann Fretilinledaren Francisco "Lu-Olo" Guterres presidentvalet redan i första omgången sedan både Fretilin och CNRT hade uttalat sitt stöd för honom. Guterres tillhör den politiska eliten i Östtimor och var gerillasoldat i Fretilins militära gren Falintil under befrielsekriget mot Indonesien.

Parlamentsvalet i juli samma år blev mycket jämnt mellan Fretilin och CNRT. Fretilin vann 29,7 procent av rösterna och fick 23 av de 65 mandaten. CNRT fick 29,5 procent och 22 mandat. Expresident Taur Matan Ruaks nybildade Folkets befrielseparti (PLP), Demokratiska partiet (PD) och det "ungdomsinriktade" Khunto fick också platser i parlamentet.

Regeringsförhandlingarna drog ut på tiden. Först i september kunde en minoritetsregering presenteras mellan Fretilin och PD med Mari Alkatiri från Fretilin som premiärminister. Motstånd från CNRT, PLP och Khunto i parlamentet gjorde att regeringen tvingades avgå redan i december.

President Guterres utlyste nyval till i maj 2018 vilket vanns av valförbundet Alliansen för förändring och utveckling (AMP), där CNRT, PLP och Khunto ingick. Guterres utsåg PLP-ledaren Taur Matan Ruak till ny premiärminister för en AMP-regering.

Om våra källor

Östtimor – Demokrati och rättigheter

Östtimor håller regelbundna val som får godkänt av oberoende valobservatörer. Ett demokratiskt underskott är att politikerna oftast kommer från samma lilla överklass som präglas av svågerpolitik och korruption.

Östtimoriansk politik domineras av det gamla självständighetspartiet Fretilin samt politiker i kretsen kring den forna gerillaledaren Xanana Gusmão. Samma personer dyker upp i olika maktpositioner: Gusmão har exempelvis varit statschef, regeringschef och partiordförande medan Taur Mata Ruak varit försvarsminister, president och premiärminister.

Övergången från gerillakrigare till folkvald parlamentsledamot eller regeringsminister har för en del varit svår. Interna maktstrider har periodvis lett till oroligheter och 2006 var inbördeskrig nära. Valrörelserna blir ofta våldsamma, inte sällan krävs dödsoffer när väpnade gäng lojala mot endera partiet drabbar samman.

Sedan 2011 måste var tredje namn på de politiska partiernas listor vara en kvinna. Det har ökat jämställdheten i politiken, som dock fortfarande domineras stort av män.

Korruptionen ökade länge i takt med att staten fick allt större inkomster från oljeutvinning. Regeringarna sade sig prioritera kampen mot korruptionen, som dock bredde ut sig inom statsförvaltningen, parlamentet och regeringen. Flera ministrar har anklagats för korruption och maktmissbruk.

I mitten av 2010-talet vände trenden och Östtimor började klättra i Transparency Internationals (TI) index över korruptionen i världen. Numera placeras Östtimor på indexets övre halva, det vill säga bland de minst korrupta länderna. 2023 rankades Östtimor på plats 70 av 180 länder i TI-indexet (se hela listan här).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Press- och yttrandefrihet råder och redaktioner kan verka relativt fritt från politiska påtryckningar. Det har hänt att journalister har åtalats för förtal när de skrivit om känsliga politiska frågor som korruption inom statsapparaten, men ingen har fängslats på grund av sitt arbete sedan landet blev självständigt 2002. Självcensur inom journalistkåren beskrivs som ganska vanligt.

Reportrar utan gränser (RUG) placerade 2023 Östtimor på plats 10 av 180 länder i sitt index över pressfriheten i världen (se hela listan här). Det var en förbättring med sju placeringar jämfört med året innan.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Sedan våldsvågen i samband med folkomröstningen om självständighet 1999, då stora delar av samhället lades i ruiner, har Östtimor fått hjälp av FN-personal och annan utländsk expertis med att bygga upp en förvaltning, en poliskår och ett oberoende rättsväsen. Uppbyggnaden har gått långsamt och rättssystemet är bristfälligt. Ett viktigt skäl till detta är den stora bristen på utbildade östtimorianer, som kan arbeta inom rättsväsendet.

Lagstiftningen är en blandning av indonesiska lagar och lagar stiftade av FN samt av det östtimorianska parlamentet. Domstolsväsendet ska bland annat bestå av en högsta domstol, en appellationsdomstol, distriktsdomstolar och militärdomstolar, men detta är ännu under uppbyggnad.

FN överlämnade det polisiära ansvaret till en östtimoriansk poliskår 2004. I samband med den våldsamma inbördeskonflikten våren 2006 (se Modern historia) återtog FN-polis ansvaret. Ett gradvis återlämnande av ansvaret till Östtimor inleddes i maj 2009 och fullföljdes i mars 2011. En liten FN-polisstyrka stannade kvar till i november 2012, då säkerhetsläget bedömdes vara tillräckligt stabilt för att styrkan helt skulle kunna lämna landet.

När det gäller skyddet av och respekten för invånarnas mänskliga rättigheter har situationen förbättrats avsevärt sedan Indonesien lämnade området. Den östtimorianska polisen har dock fått kritik för att använda sig av alltför våldsamma metoder, bland annat har tortyr förekommit under förhör. Dödsstraffet avskaffades 1999.

Tribunaler och sanningskommissioner

År 2000 inrättades en östtimoriansk FN-ledd domstol, Enheten för allvarliga brott, för att rannsaka personer misstänkta för grova människorättsbrott under våldsvågen 1999. I maj 2005 lades domstolen ned. Av totalt 391 åtal för folkmord, krigsbrott, tortyr, sexualbrott, mord eller brott mot mänskligheten hade då 84 lett till fällande dom och tre till friande dom. Resterande åtal övertogs av det nya östtimorianska rättssystemet. Rättsprocesserna går långsamt på grund av överbelastning inom rättsväsendet. I januari 2012 hade ytterligare cirka 250 åtal slutförts.

De dömda har framför allt varit medlemmar av den Indonesienvänliga milisen, medan en rad högt uppsatta indonesiska politiker och militärbefäl som anklagats för delaktighet i dåden gått fria, eftersom regeringen i Indonesien vägrat utlämna någon medborgare till Östtimor.

Efter påtryckningar från omvärlden inrättade Indonesien en särskild domstol i Jakarta där 18 medborgare åtalades för människorättsbrott begångna i Östtimor 1999. De allra flesta friades och efter en handfull överklaganden återstod 2006 endast en fällande dom: ett tioårigt fängelsestraff för milisledaren Eurico Guterres. Han frigavs i april 2008 efter att ha fått straffet kortat till två år.

Även den politiska ledningen i Östtimor har fått kritik från omvärlden för att vara mer intresserad av goda relationer till Indonesien än av att ge våldets offer upprättelse. Regeringen har sagt att den inte kommer att göra några nya försök att ställa högt uppsatta indoneser inför rätta för det som hände 1999.

Indonesien och Östtimor tillsatte 2005 en gemensam vänskaps- och sanningskommission som skulle ge en samstämmig bild av händelseutvecklingen 1999. Gruppen hade dock inga befogenheter att väcka åtal. I sin slutrapport från 2008 slog kommissionen fast att systematiska brott mot mänskligheten begicks av Indonesiens armé i Östtimor under 1999 genom att den försåg Indonesienvänliga milisgrupper med vapen.

Den oberoende Sannings- och försoningskommissionen, som tillsattes 2002 av det östtimorianska parlamentet för att samla in vittnesmål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna under den indonesiska ockupationen, presenterade sitt arbete i en rapport 2006. Slutsatserna byggde på omkring 8 000 vittnesuppgifter och fastslog att drygt 18 000 icke-stridande dödats eller försvunnit som en följd av den indonesiska ockupationen samt att mellan 84 000 och 183 000 östtimorianer dog av svält och sjukdom som indirekta följder. Indonesiska säkerhetsstyrkor använde sig av våldtäkter, mord, tortyr, tvångsförflyttningar och godtyckliga gripanden för att bekämpa motståndarna. Även Fretilin gjorde sig skyldigt till kränkningar av de mänskliga rättigheterna enligt rapporten.

Om våra källor

Östtimor – Inrikespolitik och författning

Östtimor blev en självständig nation den 20 maj 2002 efter 25 års indonesisk ockupation. Landet är en republik, vars president och regering delar den verkställande makten. Efter självständigheten har Östtimor vid upprepade tillfällen kastats in i politiska kriser.

Politiken domineras av de personer som ledde självständighetskampen mot Indonesien: president José Ramos-Horta, det gamla självständighetspartiet Fretilins ledare Mari Alkatiri samt de båda tidigare gerillaledarna Xanana Gusmão och Taur Matan Ruak.

José Ramos-Horta var med och grundade Fretilin men lämnade rörelsen redan 1988 och är numera oberoende politiker. Han var under den indonesiska ockupationen ledare för östtimorianer i exil och fick motta Nobels fredspris 1996 för den insatsen.

Xanana Gusmão, premiärminister sedan 2023, var ledare för Fretilins väpnade gren Falintil men han lämnade rörelsen efter självständigheten och grundade partiet CRNT. Taur Matan Ruak efterträdde Xanana Gusmão som befälhavare för Falintil när denne greps 1992. Taur Matan Ruak leder i dag det mindre partiet PLP.

José Ramos-Horta håller tal under valrörelsen 2022. Foto: Lorenio do Rosario Pereira/TT/AP

José Ramos-Horta vann presidentvalet 2022 över Fretilinpolitikern "Lu-Olo" Guterres som suttit på presidentposten sedan 2017 då han valdes med stöd av CNRT. Det samarbetet mellan Fretilin och CTRN var dock ett undantag. Vanligtvis utgör de varsitt politiskt läger.

I parlamentsvalet 2017, några månader efter presidentvalet, blev det ytterst jämnt mellan Fretilin och CNRT.  Fretilin bildade en minoritetsregering som dock tvingades avgå efter bara några månader, efter motstånd från bland andra CNRT.

Ett nyval till parlamentet i maj 2018 vanns av valförbundet Alliansen för förändring och utveckling (AMP), där CNRT, PLP och det "ungdomsinriktade" partiet Khunto ingick. Taur Matan Ruak utsågs till premiärminister för en AMP-regering.

Motsättningar inom regeringen ledde i januari 2020 till att CNRT röstade ned regeringens eget budgetförslag. PLP och Khunto ville prioritera välfärd och insatser mot klimatförändringarna medan CNRT satsade på utbyggnad av infrastruktur som stödjer landets olje- och gasutvinning, där bland andra CNRT-ledaren Xanana Gusmão har stora ekonomiska intressen. I februari 2020 lämnade Ruak in sin avskedsansökan, men dåvarande president Guterres vägrade godta den. Xanana Gusmão, som sade sig ha tillräckligt stöd för att bilda en ny koalitionsregering, kallade Guterres beslut att inte acceptera avskedsansökan för ett grundlagsbrott.

Med en ny fyrpartiregering bestående av PLP, Fretilin, Khunto och DP fick premiärminister Taur Matan Ruak uppgiften att leda landet genom coronapandemin som utbrutit i mars 2020. Hans regering antog tidigt ett hjälppaket riktat mot individer och företag för att underlätta under krisen.

Med en ung befolkning och en stor andel landsbygdsbor klarade sig Östtimor relativt väl från pandemins hälsomässiga följder. Däremot påverkades ekonomin negativt av ett lågt oljepris. Nittio procent av statens inkomster kommer från olja och naturgas (se Ekonomisk översikt).

Efter maktskiftet sommaren 2020 upplevde Östtimor en politiskt lugnare period. Taur Matan Ruaks regering hade stöd av en klar majoritet av parlamentsledamöterna. Det tidigare mönstret med ständigt stoppade statsbudgetar och försenade utbetalningar av statliga medel tycktes vara brutet – åtminstone för tillfället.

Prioriterade arbetsområden för regeringen är att bekämpa fattigdomen, den höga arbetslösheten och korruptionen. Under senare år har korruption brett ut sig i den statliga förvaltningen, även i parlamentet och regeringen.

CNRT blev störst när val åter hölls i maj 2023, men partiet vann inte egen majoritet. Näst störst blev Fretilin, följt av Demokratiska partiet, Khunto och PLP. Valet gick lugnt till och valrörelsen handlade om fattigdomsbekämpning och hur landet skulle återhämta sig från följderna av coronapandemin och en förödande cyklon som 2021 lämnat ett 40-tal döda och enorm materiell förödelse efter sig.

I  juli 2023 valdes Xanana Gusmão till premiärminister för en ny regering med CNRT och Demokratiska partiet.

FÖRFATTNING

Enligt författningen delas den verkställande makten mellan presidenten och regeringen, men den senare har större befogenheter.

Presidenten är statschef och överbefälhavare. Hen har en symbolisk och enande roll, men kan tillsätta och avskeda ministrar, upplösa parlamentet, införa undantagstillstånd samt lägga in veto mot lagförslag. Presidenten utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång. Om ingen av kandidaterna i ett val får minst hälften av rösterna hålls en andra och avgörande valomgång mellan de två kandidater som fått flest röster.

Regeringen leds av en premiärminister som utses av presidenten och alltid är ledaren för parlamentets största parti eller partikoalition. Även övriga ministrar utses av presidenten, men på förslag från premiärministern.

Parlamentet (parlamenta nacional) har en kammare med minst 52 och högst 65 platser. Sedan valet 2007 består parlamentet av 65 ledamöter. Dessa tillsätts i allmänna val vart femte år genom ett proportionellt system. Rösträttsåldern är 18 år. För att få ta plats i parlamentet måste ett parti erhålla minst 4 procent av rösterna. Förutom att stifta lagar och välja premiärminister har parlamentet i uppgift att godkänna budgeten och kontrollera att den inte överskrids, underteckna internationella avtal och konventioner och ta ställning till ändringar i författningen. Författningsändringar kräver två tredjedelars majoritet i parlamentet.

Administrativt är Östtimor indelat i tolv kommuner samt en särskild administrativ region, exklaven Oekussi Ambeno på Västtimors nordkust.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (Congresso nacional da reconstruҫão de Timor Leste, CNRT) bildades 2007 som en politisk plattform för den dåvarande presidenten Xanana Gusmão, som siktade på premiärministerposten efter valet samma år. CNRT samlar allt ifrån affärsmän som gynnats vid upphandling av regeringskontrakt till personer lojala mot Gusmão personligen och före detta förespråkare för integration med Indonesien (Gusmão har tydligt tagit ställning för försoning med Indonesien).

Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Frente revolucianária da Timor Leste independente, Fretilin) grundades 1974 och ledde motståndet mot den indonesiska ockupationen 1975–1999. Gerillarörelsen Falintil (Forҫa Armadas de libertaҫao nacional de Timor Leste) utgjorde dess militära gren. Partiet var förr ett radikalt vänsterparti, men är numera närmast att betrakta som socialdemokratiskt.

Bland 17 mindre partier har Demokratiska partiet (Partido democrático, PD) suttit med i flera koalitionsregeringar. Folkets befrielseparti (Partidu libertasaun popular, PLP) bildades inför valet 2017 som stödparti till Taur Matan Ruak. Berikande av den nationella enigheten bland Timors söner (Kmanek haburas unidade nasional Timor Oan, Khunto) brukar beskrivas som ungdomsinriktat.

Om våra källor

Östtimor – Utrikespolitik och försvar

Östtimor har sedan självständigheten 2002 prioriterat goda relationer till den forna ockupationsmakten Indonesien. Redan samma år upprättades en plan för ekonomiskt samarbete och Indonesien är numera en av landets viktigaste handelspartner. Relationerna till Australien har länge komplicerats av en gränstvist i det olje- och gasrika hav som skiljer länderna åt.

Östtimor var tidigt mån om att enas med Indonesien om gränsdragningen mellan länderna, bland annat för att få tillträde till den östtimorianska exklaven Oekussi i Västtimor. Ett slutgiltigt gränsavtal ingicks 2005. Regeringen i Dili har också varit negativt inställd till omvärldens krav på Indonesien att rättsligt pröva medborgare som misstänks för inblandning i våldsvågen 1999 samt till inrättandet av en internationell tribunal för Östtimor.

Relationerna till Australien är ansträngda, delvis för att australierna erkände Indonesiens överhöghet över Östtimor under ockupationen. Hårda förhandlingar har pågått mellan Östtimor och Australien om rättigheterna till olje- och gasfält i Timorsjön, som skiljer länderna åt. Östtimor krävde att gränsen skulle gå mitt emellan länderna, vilket skulle innebära att Östtimor blev ägare till nästan alla olje- och gasförekomster. Australien ansåg dock att ett avtal med regeringen i Indonesien från 1972 skulle gälla. Enligt detta ligger större delen av mineralförekomsterna i australiskt vatten.

2006 enades länderna om att bordlägga gränskonflikten i 50 år och fram till dess dela lika på inkomsterna från denna del av Timorsjön. Men när Australien i läckta hemliga dokument anklagades för att ha avlyssnat östtimorianska företrädare under förhandlingarna, vände sig Östtimor 2013 till FN:s internationella domstol i Haag (ICJ) för att försöka få avtalet ogiltigförklarat. 2019 undertecknade de två länderna ett avtal om gränsdragningen till havs, där Östtimor fick merparten av olje- och gasfälten.

Australien är samtidigt en viktig biståndsgivare och ledde dessutom både FN-styrkan Interfet 1999–2002 och deltog i FN-operationen Unmiset 2002–2005. Australien ledde även den internationella styrka som fanns utplacerad i Östtimor 2006–2012.

Östtimor har sedan våldsvågen 1999 tagit emot stora belopp i form av bistånd från andra länder. Biståndet har dock minskat i takt med att intäkterna från olje- och gasindustrin har vuxit. En rad länder har helt fasat ut sitt bilaterala bistånd, däribland Sverige. Budgetåret 2004/2005 lyckades Östtimor för första gången täcka statens utgifter med egna tillgångar.

Östtimor har goda relationer med Kina, som redan 1975 erkände territoriets självständighet. Kina var också första land att upprätta diplomatiska förbindelser med den nya nationen 2002. Östtimor ingår i Kinas stora infrastrukturprojekt Sidenvägsinitiativet. Kina har finansierat och byggt parlamentsbyggnaden, presidentpalatset och utrikesdepartementet i Dili. 2022 stärktes banden ytterligare när de två nationerna undertecknade en rad samarbetsavtal inom jordbruk, medier, sjukvård, ekonomi och teknik. Avtalen berörde dock inte militära eller säkerhetspolitiska frågor och Östtimor månar om att balansera relationerna till Kina och USA.

Östtimor har sedan självständigheten strävat efter att stärka de regionala relationerna och har observatörsstatus i Asean. 2011 ansökte landet om medlemskap i den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen. Ansökan fick stöd av flera länder, bland andra Indonesien, men Singapore tvekade eftersom landet befarade att Östtimor inte hade tillräckliga resurser för att klara av ett medlemskap. På det årliga toppmötet i Phnom Penh i Kambodja 2022 enades Asean om att "i princip" tillåta Östtimor inträde i samarbetsorganisationen.

Östtimor har också ansökt om medlemskap i WTO och ligger i förhandlingar med handelsorganisationen om detta.

Försvar

Försvaret byggdes upp i början av 2000-talet under FN:s överinseende och består numera av en armé och en liten marin styrka.

Regeringen övertog i maj 2004 ansvaret för landets säkerhet och de sista fredsbevarande FN-soldaterna lämnade Östtimor ett år senare. I samband med oroligheterna 2006 återinsattes en Australienledd fredsbevarande FN-styrka på runt 1 000 man. Styrkan togs hem i slutet av 2012, då säkerheten i Östtimor bedömdes vara tillräckligt god.

Försvaret har utbildats av portugisisk och australisk militär. Flera av soldaterna i den forna Falintil-gerillan har omskolats och gått med i den nya försvarsstyrkan. Många av dem har fått ekonomisk kompensation från staten för att underlätta deras omställning till ett civilt liv. Falintil upplöstes formellt 2011.

Om våra källor

Östtimor – Ekonomisk översikt

Östtimor är ett land med mycket pengar men med många fattiga invånare. Samtidigt som olje- och fossilgastillgångar ger inkomster till staten lever minst var tredje invånare i fattigdom. En viktig inkomstkälla är också kaffeexport.

Östtimors ekonomi raserades under våldsamheterna 1999, då BNP krympte med 39 procent och upp emot 80 procent av all infrastruktur förstördes. Med hjälp av internationella organ som FN, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken samt bistånd från enskilda stater och organisationer har en ny ekonomi byggts upp med jordbruk samt olje- och naturgasutvinning som bas.

Östtimor är i dag ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den näst lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här).

Betydande olje- och naturgasfyndigheter finns i Timorsjön utanför sydkusten. Ett avtal med Australien om fördelningen av olje- och gasinkomsterna från Timorsjön ger Östtimor 90 procent av intäkterna från de fält som ligger i en havszon närmast den östtimorianska kusten. 2019 enades länderna om att merparten av inkomsterna från fält längre ut i havet också ska tillfalla Östtimor.

2007 kom oljeproduktionen i de inre fälten i gång på allvar. Numera kommer runt 90 procent av intäkterna i statsbudgeten från olja och gas. Ett stort problem är att de fossila tillgångarna där är på upphällningen.

Biståndet minskar

Trots oljeinkomsterna är Östtimor på många sätt ett typiskt jordbruksland. Mellan 70 och 80 procent av invånarna lever på att odla grödor för eget bruk och saknar avlönat arbete. Den kommersiellt viktigaste grödan är kaffe som går på export (se Jordbruk och industri).

En del östtimorianer får sina inkomster från hantverk och lättare industri, främst livsmedelsförädling och textilindustri. Satsningar görs på boskapsuppfödning, fiske och turism. Skogsbruket är outvecklat, men återplantering av skog pågår.

Ett stort antal landsbygdsbor söker sig till städerna i jakt på arbete. Där uppskattas arbetslösheten till minst 20 procent, bland ungdomar kanske upp emot 40 procent. Landets höga befolkningstillväxt gör att mellan 12 000 och 15 000 ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden varje år.

Östtimor var vid självständigheten 2002 ett av de länder i världen som mottog mest bistånd per invånare. Biståndet har gradvis övergått från i huvudsak humanitär hjälp till mer långsiktigt stöd. Det finansiella stödet har minskat i takt med att intäkterna från olje- och gasindustrin har vuxit. En rad länder har helt fasat ut sitt bilaterala bistånd, däribland Sverige 2013. Det största givarlandet är Australien.

Mer pengar från oljefonden

Mellan 2000 och 2001, då FN hade ansvaret över Östtimor, skedde en snabb ekonomisk återhämtning från ett bottenläge. 2002–2003 krympte ekonomin på grund av förlorade arbetstillfällen i samband med FN:s tillbakadragande efter självständigheten i maj 2002. Därefter har tillväxten varit god, med undantag av orosåret 2006 samt under coronapandemin 2020–2021, tack vare ökade olje- och gasinkomster och högre avkastning från jordbruket. Under pandemiåren påverkades den östtimorianska ekonomin negativt av framför allt ett lågt oljepris och stigande arbetslöshet.

Östtimor hade fram till 2005 ett stort budgetunderskott som täcktes av bistånd. Budgeten för de tre första åren som självständig stat dominerades av fattigdomsbekämpning, framför allt satsningar på grundläggande sjukvård och utbildning. Budgetåret 2004/2005 lyckades Östtimor för första gången täcka statens utgifter med egna tillgångar. 2005 hade olje- och gasinkomsterna vuxit så mycket att Östtimor kunde skapa en oljefond (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Regeringen har därefter fortsatt att satsa på fattigdomsbekämpning, sjukvård och skola, samt infrastruktur och jordbruksutveckling med hjälp av bistånd och olje- och gasinkomster.

Regeringen har sedan 2009 täckt ökande statliga utgifter genom att ta ut mer pengar ur oljefonden. Lagen sätter en gräns för uttag vid 3 procent av fondens värde, men med hjälp av beslut i parlamentet kan denna lag kringgås. Uttagen ur fonden är numera betydligt större än samtliga intäkter till statskassan. Behovet av medel till statskassan motiveras med att fattigdomen måste bekämpas och att satsningar måste göras på att utveckla den icke oljebaserade ekonomin. Kritiker varnar för att korruptionen har ökat i takt med tillgången till de fonderade pengarna.

Korruption och misshushållning

Oljepengarna till trots är mellan 30 procent av 40 procent av östtimorianerna fattiga (uppgiften varierar mellan olika källor, Sociala förhållanden). Skälen till detta är flera. Den kapitalintensiva olje- och gasindustrin drivs av utländska företag och skapar ytterst få arbetstillfällen för östtimorianerna. Utbredd korruption och viss misshushållning med medlen är andra orsaker.

Sedan 2000 har tusentals nya företag registrerats. Ett banksystem har upprättats med en centralbank och en finansmyndighet, som kontrollerar budgeten. Ett stort problem för många företag är bristen på utbildad personal. Många av de högutbildade före självständigheten var inflyttade indoneser som flydde 1999.

Östtimors goda tillväxt under 2000- och 2010-talet tillskrivs stora olje- och gasinkomster, en återhämtning inom jordbrukssektorn som lett till goda skördar och stor kaffeexport samt de kraftigt ökade offentliga satsningarna från regeringens sida. Statistik över Östtimors BNP kan dock ibland vara osäker eftersom olje- och gasinkomsterna inte alltid är inräknade.

Östtimor registrerar ett underskott i handelsbalansen, det vill säga importen är större än exporten. Men i den statistiken ingår inte olje- och naturgasexporten, eftersom merparten av inkomsterna från denna sätts in i oljefonden. Klart är att olje- och naturgasexporten har tilltagit och importen av material till återuppbyggnaden har sjunkit.

Om våra källor

Östtimor – Naturtillgångar, energi och miljö

Östtimors viktigaste naturtillgångar är de olje- och fossilgasreserver som finns ute i Timorsjön, som skiljer landet från Australien. Östtimor är ett av de länder i världen som är mest beroende av fossila energislag.

Marken i Östtimor är mineralfattig, men marmor bryts och det finns små förekomster av silver, mangan, guld, koppar och gips.

Produktionen av olja och fossilgas (naturgas) inleddes i liten skala 2001. Intäkterna ökade därefter snabbt och 2005 inrättade regeringen en oljefond efter norskt mönster för att se till att pengarna också kommer framtida generationer till del.

Östtimor har enligt ett avtal med Australien rätt till 90 procent av inkomsterna från fälten i en havszon närmast Östtimor. Övriga 10 procent i zonen tillfaller Australien. Förhandlingarna om vinsten från fälten i en havszon längre ut, däribland de stora fälten Greater Sunrise och Bayu-Undan, blev långa och hårda. Först 2006 skrevs ett avtal mellan Australien och Östtimor om att bordlägga konflikten och dela intäkterna i den zonen lika i 50 år. Men när läckta hemliga dokument visade att Australien hade använt sig av telefonavlyssning under förhandlingarna, vände sig Östtimor 2013 till FN:s internationella domstol i Haag (ICJ) för att försöka få avtalet ogiltigförklarat, vilket skedde 2017. Ett nytt avtal om gränsdragningen undertecknades 2018 och året därpå enades länderna om att ge Östtimor rätten till minst 70 procent av inkomsterna från fälten längre ut.

Ett problem är att oljan i de inre fälten är på upphällningen och att produktionen i de yttre fälten inte har kommit i gång ordentligt än.

En annan utmaning är att det krävs enorma investeringar för att utveckla olje- och fossilgasproduktionen. Östtimor har inget eget raffinaderi och inte heller möjlighet att ta emot fossilgas på egen mark. Gasen transporteras i stället i flytande form till Australien, varifrån den skeppas vidare. Flera utländska oljebolag deltar i utvinningen av Östtimors olje- och gastillgångar.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Av den energi som förbrukas i Östtimor kommer 92 procent från olja och 8 procent från förnybara energikällor. Bland de senare dominerar biomassa stort. Mindre än 1 procent av energin alstras ur vattenkraft.

Nästan all elektricitet utvinns i kraftverk drivna av importerad diesel. En utbyggnad av vattenkraft pågår men den är ännu i sin linda. Det första vattenkraftverket stod klart i slutet av 2000-talets första årtionde. Småskaliga satsningar görs också på solenergi och vindkraft. En mycket begränsad andel av elektriciteten utvinns ur vattenkraft och solenergi.

Elförsörjningen drabbades hårt av våldsvågen 1999 (se Modern historia) och ännu 2010 hade färre än fyra av tio invånare tillgång till elektricitet. Tio år senare hade i stort sett alla östtimorianer tillgång till elektricitet.

KLIMAT OCH MILJÖ

Östtimor har problem med stora utsläpp av växthusgaser på grund av beroendet av fossila energislag. Globalt hamnar Östtimor bland den fjärdedel länder som släpper ut allra mest klimatskadliga gaser totalt sett. Om man tar hänsyn till invånarantalet placerar sig Östtimor bättre, ungefär i mitten bland världens länder om man räknar utsläpp per invånare.

Om man jämför Östtimor med de tio länderna i den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean, där Östtimor har observatörsstatus, placerar sig Östtimor klart sämre än samtliga medlemsländer sett till totalt utsläpp av växthusgaser. Räknat per invånare ligger dock Filippinerna, Myanmar, Indonesien och Laos sämre till än Östtimor.

Östtimor hade låga utsläpp av växthusgaser fram till millennieskiftet då gas- och oljeutvinningen inleddes. Därefter ökade utsläppen snabbt fram till 2010 då kurvan vände nedåt.

Klimatutmaningar

Östtimor placeras ganska långt ner i klimatanpassningsindexet ND-Gain, som bedömer ett lands sårbarhet inför klimatförändringarnas negativa effekter samt hur redo landet är att möta utmaningarna (se hela listan här). I en jämförelse med Aseanländerna hamnar Östtimor ungefär i mitten.

Östtimor har en bergig terräng som gör stora delar av landytan sårbar för jordförstöring och jordskred vid häftiga regn. Risken för skyfall, jordförstöring och jordskred bedöms bli högre ju längre klimatförändringarna framskrider. Östtimor är också utsatt för torka, cykloner (kraftiga tropiska oväder) och tsunami (vid jordbävningar) – faror som bedöms bli vanligare med den globala uppvärmningen.

Övriga miljöproblem

Det är ont om lättavverkad skog och skogsbruket är outvecklat. Under kolonialtiden högg portugiserna ned mycket skog, men återplantering pågår. Handel med sandelträ tros kunna ge goda inkomster i framtiden. Förekomsten av svedjebruk utgör ett problem, eftersom det leder till jordförstörelse och utveckling av rök som är farlig för hälsan.

Om våra källor

Östtimor – Jordbruk och industri

Förutsättningarna för jordbruk är inte de bästa i Östtimor, där livsmedel måste importeras. Ändå är upp emot 80 procent av befolkningen sysselsatt med att odla marken och föda upp djur. Industrin domineras av olje- och naturgasutvinning.

Den bergiga terrängen gör det svårt att odla i de centrala delarna, risken för torka är stor och jorden är med några få undantag näringsfattig. Omkring en tredjedel av hushållen är beroende av odling för eget bruk och de flesta av dem lider periodvis av matbrist.

Majs är traditionellt basföda och odlas särskilt i bergstrakterna, där svedjebruk förekommer. Kassava, sötpotatis och soja är också vanliga grödor. Vid kusterna, där odlingsvillkoren är gynnsammare och det finns mer vatten, är risodling viktig. Under 1980- och 1990-talen byggdes bevattningssystemen för risodling ut.

Den främsta exportgrödan är kaffe, men små plantager med bland annat kokosnötter, nejlika, vanilj, kanel och kakao finns också. Kaffet står för runt 90 procent av det sammanlagda exportvärdet, om olja och naturgas inte räknas in.

Kaffeodlingen infördes av portugiserna och under den indonesiska ockupationen 1975–1999 fick militären monopol på kaffeproduktionen. Monopolet började lösas upp under 1990-talet och ersattes av ett kooperativt system, som även efter Östtimors självständighet har skött en del av försäljningen. Nästan allt kaffe i Östtimor är ekologiskt odlat. Särskilt USA och Tyskland är stora köpare av det högkvalitativa kaffet.

Boskapsuppfödning har traditionellt varit viktigt. De stora grässlätterna är lämpliga som betesmark. Uppfödning av kor, getter, svin, kycklingar och vattenbufflar är vanligast.

Fiskbeståndet är stort utanför kusterna och fisket anses vara en av Östtimors mest lovande näringar. En liten fiskeindustri byggdes upp av indoneserna och den får numera statliga utvecklingsbidrag. Även fisk- och skaldjursodling förekommer.

Industrisektorn består av olje- och gasproduktion samt en liten och relativt outvecklad tillverkningsindustri. Framställning av textilier, möbler och kaffe är viktigast. Kapital kommer från statliga satsningar, bistånd och en del utländska investeringar. Det gäller även de bevattningskanaler som är nödvändiga för kaffeodling. Brist på välutbildad arbetskraft råder, vilket hämmar en fortsatt utveckling av industrin.

Om våra källor