Etiopien – Sociala förhållanden

De flesta etiopier lever på landsbygden under knappa villkor. Landet drabbas ofta av hungersnöd och den snabba befolkningsökningen frestar på redan ansträngda resurser. Trots stora satsningar på hälsovård och utbildning sedan 1990-talet hamnar Etiopien bland länderna långt ner i FN:s index över mänsklig utveckling.

I FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) återfinns Etiopien bland de 20 länderna med lägst utvecklingsnivå (se hela listan här). Etiopien rankas på ungefär samma låga nivå som Djibouti, Sudan och Eritrea, medan Sydsudan och Somalia hamnar ännu längre ned i listan: Sydsudan näst sist och Somalia sist. Etiopien bedöms ha en "låg utvecklingsnivå", den lägsta av fyra kategorier i världen.

I mitten av 1990-talet levde nästan halva befolkningen i fattigdom, en andel som hade minskat till knappt en fjärdedel 20 år senare. Än i dag är dock analfabetismen utbredd, matbristen stor och dödligheten i smittsamma sjukdomar hög.

Andelen invånare med för lågt näringsintag minskade från nästan hälften 2004 till mindre än en tredjedel några år in på 2010-talet. Det är fortfarande en hög nivå och många riskerar också att på nytt drabbas av hunger om skördarna slår fel.

I spåren av coronapandemin och Tigraykriget 2020–2022 (seKonflikten i Tigray) noterades en kraftigt ökad fattigdom. Över 13 miljoner invånare var drabbade av hunger 2024, främst i norra Etiopien, och fler än 30 miljoner beräknades vara i behov av akut matbistånd. Skriande matbrist uppstod i Tigray under kriget då militären spärrade av delstaten. FN:s utredare anklagade centralregeringen för att medvetet låta civilbefolkningen svälta. I juni 2023 stoppade FN:s livsmedelsprogram (WFP) och det amerikanska biståndsorganet USAID under en period sina matsändningar till Etiopien när det framkom att nödhjälp såldes på lokala marknader i stället för att gå till nödställda vid organisationernas utdelningsplatser. Gärningsmännen var okända.

Medellivslängden har dock ökat snabbt och barndödligheten har minskat. Den vanligaste dödsorsaken är diarréer, vanligen orsakade av vattenburna parasitsjukdomar. Andelen invånare som har tillgång till rent vatten och fungerande avlopp ökar, men från en låg nivå.

Smittsamma sjukdomar som malaria, tuberkulos och aids är ett stort hälsoproblem. Malaria bidrar till många av dödsfallen bland barn under fem år. Mycket satsas dock på förebyggande arbete och många barn sover numera skyddade av impregnerade myggnät.

Aids har inte lika stor spridning i Etiopien som i en del andra länder i Afrika, men virussjukdomen är ändå ett stort samhällsproblem. Ungefär en på 100 vuxna invånarna beräknas vara hivsmittad. Kvinnor är drabbade i betydligt högre grad än män, och stadsbor mer än landsbygdsbor. Satsningar görs på informationskampanjer för att minska hivspridningen och på ökad utdelning av bromsmediciner.

De få etiopier som har ett formellt arbete har rätt till pension och vissa sociala förmåner, men de flesta står utanför det svaga socialförsäkringssystemet. Informella system existerar, där människor inom ett grannskap, en yrkesgrupp eller en släkt samlar medel och hjälper varandra vid behov.

Dagligt liv

Generellt sett är livet något lättare i städerna. Men bostadsbrist råder och slumområdena växer. För att avhjälpa bostadsproblemen har myndigheterna byggt stora bostadskomplex i förstäder till Addis Adeba. På landsbygden har det byggts skolor och vårdcentraler, som tidigare varit sällsynta utanför städerna.

En traditionell bostad är en rund hydda med toppigt tak och väggar gjorda av flätat grenverk och kodynga eller lera.

Kvinnan har en utsatt ställning. Våld i hemmet är vanligt. Många gifts bort som unga, fast man enligt lag ska vara 18 år gammal för att ingå äktenskap. Kvinnor på landsbygden bär den största arbetsbördan och tvingas ofta gå flera timmar om dagen för att hämta vatten. Mödradödligheten är mycket hög. Många kvinnor drabbas av komplikationer vid förlossning på grund av att de könsstympats. Ungefär tre av fyra kvinnor i Etiopien beräknas ha utsatts för könsstympning, trots att det numera är förbjudet i lag. Bland unga är andelen lägre.

Barnäktenskap är vanligt, det förekommer att flickor gifts bort när de bara är sju år gamla. I delstaten Amhara är genomsnittsåldern för att ingå äktenskap 15 år bland flickor.

Inom de flesta etniska grupper dominerar ett patriarkaliskt familjemönster, där männen har en dominerande roll. Släktskap räknas på båda sidor men är viktigare på pappans. Vid giftermål bosätter sig det nygifta paret vanligen nära mannens familj. Ofta förekommer en brudgåva från mannens familj till kvinnans. Vad den består av varierar, det kan vara boskap eller pengar. Äktenskap anses representera en union mellan två familjer, de är i allmänhet arrangerade även om de inblandade ofta har något att säga till om. Skilsmässa är ovanligt.

Det är inte ovanligt med storfamiljer där tre eller fyra generationer bor tillsammans under ett tak. Hög ålder ger status och vuxna barn förväntas ta hand som sina föräldrar när de åldras. Barnens uppfostran är hela släktens ansvar.

Barn, särskilt på landsbygden, förväntas delta i hushållsarbetet. Flickor har ofta fler uppgifter än pojkar och tvingas oftare stanna hemma från skolan på grund av det. Kroppsaga är formellt förbjudet i skolan men vanligt ändå.

Homosexualitet är förbjudet i lag och kan medföra långa fängelsestraff. I samhället generellt diskrimineras hbtq-personer.

Om våra källor