Etiopien

Etiopien – Geografi och klimat

Etiopien ligger på den utskjutande del av nordöstra Afrika som kallas Afrikas horn. Till ytan är landet två och en halv gånger så stort som Sverige. Etiopien domineras av ett höglandsområde och saknar kust sedan Eritrea blev självständigt 1993. Landet ligger i den tropiska zonen, men klimatet varierar med höjden över havet.

Etiopien – Befolkning och språk

Näst Nigeria är Etiopien Afrikas folkrikaste land, 2016 passerade invånarantalet 100-miljonerstrecket. Befolkningstillväxten är hög. Av ett stort antal folkgrupper beräknas oromoerna vara flest, även om de är splittrade i undergrupper. Amharerna, och de närbesläktade tigreanerna, har historiskt varit statsbärande folk.

Det stora flertalet etiopier bor på landsbygden, framför allt på höglandet där jorden är bördig, nederbörden god och klimatet behagligt. Addis Abeba är den enda riktigt stora staden; landets andra stad är något mindre än Göteborg. Närmare fyra av tio etiopier är under 15 år.

Etiopien genomförde 2007 sin tredje folkräkning med hjälp av omkring 100 000 skollärare. Då registrerades över 80 folkgrupper, varav 10 bestod av över en miljon individer. Oromoer, amharer och tigreaner utgjorde tillsammans två tredjedelar av befolkningen. Landet har elva etniskt definierade delstater (se Politiskt system). Några domineras tydligt av en folkgrupp, medan "Södra nationers, nationaliteters och folks delstat" officiellt har ett 50-tal etniska grupper.

Oromofolket var tidigare koncentrerat till södra höglandet men har spridit sig till skilda regioner. Förr kallades de galla, vilket var ett amhariskt öknamn. Bland oromoerna har somliga uppfattningen att de i praktiken länge var utsatta för kolonisation av amharerna. In på 1970-talet var oromoer förbjudna att publicera eller undervisa på sitt eget språk.

Oromo talar ett kushitiskt språk. Det gör också Etiopiens somalier, som bor i Ogaden i sydöst, och afarerna (tidigare kallade danakil) som bor vid gränsen till Djibouti i nordöst.

Amharerna bor främst i de centrala högländerna men finns spridda över hela Etiopien, eftersom det forna kejsardömets militärer och ämbetsmannaklass var amharer. Tigreanerna bor främst i Tigray i norr och i det angränsande landet Eritrea. Både amhariska (amharinja) och tigrinska (tigrinja) är nära släkt med det gamla semitiska språket ge'ez, som talades i det forna kungariket Aksum (se Äldre historia). Ge'ez används fortfarande som liturgiskt språk i den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

Språkvetenskapligt är semitiska och kushitiska språk två grenar av den stora afro-asiatiska språkfamiljen. En del mindre språk som talas främst i västra Etiopien tillhör en annan språkfamilj, den nilo-sahariska. Amhariska och tigrinska skrivs med ett eget alfabet, medan till exempel oromo huvudsakligen använder latinska bokstäver.

Amhariska är officiellt språk och tillsammans med engelska den federala administrationens ämbetsspråk. Tidigare dominerade amhariska all förvaltning, men delstaterna har numera rätt att själva välja språk. Även i undervisning och medier vinner andra språk mark. 2020 beslutade regeringen att fyra språk skulle klassificeras som arbetsspråk: afan oromo, afar, somali och tigrinska.

Folkomflyttningar och flyktingströmmar

Interna konflikter, tvångsförflyttningar och torka skapade under 1970- och 1980-talen stora folkomflyttningar. De allra flesta av de 2,5 miljoner etiopier som flydde till grannländerna har återvänt, men av de högutbildade som flydde till USA och Europa har många blivit kvar där.

Det oroliga läget på Afrikas horn har skapat nya folkomflyttningar. Tidigare kom flyktingar till Etiopien främst från Somalia och Eritrea, men sedan mitten av 2010-talet har flyktingströmmar från det krigshärjade Sydsudan också nått landet.

Under 2010-talets andra hälft, i synnerhet efter regeringsskiftet våren 2018, har uppblossande våld, ofta med etniska förtecken, skapat flyktingströmmar, såväl ut ur landet som inom det. Närmare tre miljoner etiopier tvingades lämna sina hem under 2018, ett år då Etiopien var det land i världen med flest internflyktingar. Enligt FN flydde 1,4 miljoner människor från etniska konflikter i den västra delen av landet under första halvan av 2018. Människor flydde också undan etniska strider vid gränsen mellan Somalidelstaten och Oromia, från landets södra delar samt från konflikter mellan amharer och tigreaner längre norrut. Sedan inbördes strider utbröt i Tigray i norr hösten 2020 har tiotusentals tigreaner flytt över gränsen till Sudan, medan hundratusentals har blivit internflyktingar inom delstaten.

 Om våra källor

Etiopien – Religion

Etiopien är ett av världens äldsta kristna länder. Redan på 300-talet blev kristendomen officiell religion i det dåvarande Aksumriket. Numera saknar Etiopien statsreligion, och andelen muslimer beräknas vara större (ca 45 procent) än andelen invånare som tillhör den etiopisk-ortodoxa kyrkan (runt 40 procent). Samtidigt har andelen protestanter ökat.

Etiopien och Eritrea är de enda länderna söder om Sahara där kristendomen inte är ett kolonialt arv. Syriska missionärer förde tidigt med sig den kristna tron och kung Ezana blev omvänd runt år 330 (se Äldre historia).

Från 600-talet var den etiopiska kyrkan underställd den koptiska kyrkan i Egypten. Först 1948 beslöt de kristna i Etiopien att välja sin patriark bland de egna biskoparna. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan lägger stor vikt vid Gamla testamentet och vid seder som förknippas med judendomen. Gammaltestamentliga kostregler följs, pojkar omskärs på den åttonde dagen efter födelsen och både lördagen och söndagen är vilodagar.

För amharer och tigreaner har den ortodoxa kyrkan genom historien fungerat som en sammanhållande kraft. 1974 förlorade den sin ställning som statskyrka och jämställdes med andra samfund. Bland de kristna har andelen protestanter ökat snabbt på senare år, inte minst pingströrelsen. Den lutherska Mekane Yesus-kyrkan grundades på 1950-talet efter mission från bland annat Sverige.

Trots att Etiopien ofta förknippas med kristendom är nästan varannan invånare muslim. I östra Etiopien, inte minst bland somalier och afarer, dominerar islam. De flesta är sunnimuslimer.

Historiskt har kristna och muslimer levt fredligt sida vid sida i århundraden. Enligt traditionen fick profeten Muhammed en fristad undan förföljelse i det kristna Etiopien, och förklarade därför landet skyddat från muslimskt heligt krig.

Författningen föreskriver religionsfrihet och det är olagligt att hetsa en religiös grupp mot en annan. Under 2010-talet ökade dock oron för radikal islamism och eventuell närvaro av islamistiska terrornätverk i landet. Det ledde till hårdare tag och trakasserier från statens sida mot muslimer. En del muslimer anklagade också regeringen för inblandning i religiösa frågor.

I synnerhet efter Abiy-regeringens tillträde 2018 har motsättningarna mellan muslimer och kristna ökat. Ett stort antal kyrkor och moskéer har vandaliserats. Det religiösa våldet har varit särskilt märkbart i den nordliga delstaten Amhara där runt 80 procent av invånarna är kristna. Religionen har i högre grad kommit att bli en del av de inre konflikterna i landet.

En schism uppstod 2023 inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan sedan tre ärkebiskopar i Oromia bildat en ny synod. Utbrytarna anklagade moderkyrkan för att gynna amharer och tigreaner och diskriminera andra folkgrupper. Premiärminister Abiy beordrade sina ministrar att hålla sig utanför konflikten, vilket tolkades av moderkyrkan som stöd för utbrytarna från Oromia, den delstat Abiy själv kommer från. Kyrkostriden ledde till våldsamheter med ett tiotal döda och minst en kyrkbränning i södra Etiopien. Båda sidor fick demonstrationsförbud, skolor stängdes och vissa social medier blockerades av myndigheterna för att lugna ned situationen. Efter samtal under medling av högt uppsatta politiker, däribland Abiy, kunde parterna försonas. Utbrytarna bad moderkyrkan om ursäkt och välkomnades därefter tillbaka. Kyrkan lovade att utveckla oromospråkiga gudstjänster och annan verksamhet.

En del mindre folkgrupper utövar traditionella inhemska religioner, ofta med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I landet finns även katoliker, hinduer och sikher.

En liten grupp etiopiska judar finns i staden Gondar i nordvästra Etiopien. Tidigare var gruppen betydligt större, men flertalet har sedan 1980-talet emigrerat till Israel. Tiotusentals evakuerades av Israel undan svält och inbördeskrig i två stora evakueringsinsatser 1984 och 1991. Numera finns omkring 7 000 judar kvar i Etiopien.

Etiopien är centralt för rastafarianismen, en religiös rörelse som uppstod på Jamaica på 1930-talet och vars anhängare dyrkar Etiopiens förre kejsare Haile Selassie som en manifestation av Gud. Rastafari kommer från "Ras Tafari", där ras är en sorts prinstitel. I Etiopien finns bara en liten koloni rastafarianer.

Om våra källor

Etiopien – Utbildning

Utbildningsnivån är låg i Etiopien. Bara hälften av de vuxna kan läsa och skriva. Då har det ändå skett en snabb förbättring under senare år. Skolväsendet har byggts ut rejält under 2000- och 2010-talet och de flesta barn går numera åtminstone några år i skolan.

Statsanslagen till utbildning mer än fördubblades under några år i början av 2000-talet. Strax före millennieskiftet gick bara vart tredje barn alls i skolan. Numera börjar de flesta barn i skolan och drygt hälften slutför det första åttaåriga stadiet, som ska vara obligatoriskt och avgiftsfritt.

Enligt kritiker har dock siktet varit alltför inriktat på kvantitet – antal barn i skolan – på bekostnad av kvaliteten på utbildningen, på alla nivåer. De regionala skillnaderna är också stora.

Barnen ska börja skolan vid sju års ålder. Något fler pojkar än flickor får formell undervisning, men klyftan har minskat betydligt. Andelen barn som fortsätter till motsvarande högstadium och gymnasium har också ökat under 2000- och 2010-talet och uppgår till knappt en tredjedel. Även här finns fler pojkar än flickor.

Lärarbristen är stor och klasserna mycket stora, särskilt som antalet barn i skolan har ökat så snabbt. Läs- och skrivkunnigheten är låg särskilt bland kvinnor. För vuxna bedrivs distansundervisning.

Barn har traditionellt undervisats på amhariska. Numera kan delstaterna välja lokala språk i skolorna, men det är ofta ont om material. Engelska är undervisningsspråk i de högre klasserna och på universitet och högskolor.

Landets största universitet ligger i Addis Abeba. Det finns ytterligare ett antal statliga och privata universitet och andra institutioner för högre utbildning. På högskoleutbildningarna är de manliga studenterna dubbelt så många som kvinnorna.

Om våra källor

Etiopien – Kultur

Den etiopisk-ortodoxa kyrkans lära och föreställningsvärld har i hög grad satt sin prägel på de kristna etiopiernas kultur. Det gäller klassisk litteratur, bildkonst, arkitektur och musik.

Den klassiska litteraturen skrevs på kyrkospråket ge'ez som ursprungligen talades i kungariket Aksum (se Äldre historia). Denna litteratur nådde sin höjdpunkt under 1300-talet. Då tillkom dess mest berömda verk, Kebra Negast (Kungarnas ära). Där berättas legenden om kung Salomo, drottningen av Saba och deras son Menelik I som påstods ha grundat en etiopisk kungadynasti.

Etiopiens moderna litteratur är huvudsakligen skriven på amhariska. Bland 1900-talsförfattare märks Mekonnin Indalkachew, Birhanu Zerihun och Baalu Girma. Mer samtida är de båda amerikansk-etiopiska författarna Abraham Verghese, vars debutroman "Skära för sten" kom ut på svenska 2009, och Maaza Mengiste vars "Under lejonets blick", om den sista kejsarens fall, kom ut på svenska 2010.

Bildkonsten har varit starkt påverkad av den bysantinska kulturen och framställde länge bara kristet religiösa motiv. De senaste hundra åren har konstnärerna brutit med denna tradition och bland annat avbildat etiopiska härskare och berömda fältslag. Ett folkligt måleri har också utvecklats. Skulpturerna ansluter sig till stilen inom målarkonsten. Samma stil präglar också metallhantverket och juvelerarkonsten, som har gamla traditioner.

Kyrkobyggandet går tillbaka till 300-talet. De berömda klippkyrkorna i Lalibela, från tidigt 1200-tal, har huggits direkt ur berget. Till de förnämsta arkitektoniska verken hör en 21 meter hög obelisk i Aksum. Etiopien återfick 2005 en annan, 24 meter hög obelisk, som de italienska ockupationstrupperna hade stulit 1937 och fört till Rom. I närmare 70 år fick etiopierna kämpa innan krigsbytet återbördades till hemlandet.

Det traditionella musiklivet domineras av den ortodoxa kyrkans musik. Etiopisk kyrkomusik utgörs av enstämmig växelsång med handklappning och ibland dans. Bland amharerna finns kringvandrande trubadurer, azmari.

Etiopien producerar också modern populärmusik med utländska influenser. Bland de största artisterna är sångaren och reggaestjärnan Teddy Afro (som egentligen heter Tewodros Kassahun). Hans musik blev bannlyst i statliga medier sedan oppositionen använt sig av en av hans låtar i valrörelsen 2005. Senare dömdes han mot sitt nekande till fängelse för en smitningsolycka.

Om våra källor

Etiopien – Sociala förhållanden

De flesta etiopier lever på landsbygden under knappa villkor. Landet drabbas ofta av hungersnöd och den snabba befolkningsökningen frestar på redan ansträngda resurser. Trots stora satsningar på hälsovård och utbildning sedan 1990-talet hamnar Etiopien bland länderna långt ner i FN:s index över mänsklig utveckling.

I mitten av 1990-talet levde nästan halva befolkningen i fattigdom, en andel som minskat till knappt en fjärdedel 20 år senare. Ändå beräknades runt 25 miljoner etiopier vara fattiga 2019. Fortfarande är analfabetismen utbredd, matbristen är ett stort problem och dödligheten i smittsamma sjukdomar är hög.

Andelen invånare med för lågt näringsintag minskade från nästan hälften 2004 till mindre än en tredjedel några år in på 2010-talet. Det är fortfarande en hög nivå och många riskerar också att på nytt drabbas av hunger om skördarna slår fel.

Medellivslängden har dock ökat snabbt och dödligheten bland barn har minskat. Den vanligaste dödsorsaken är diarréer, vanligen orsakade av vattenburna parasitsjukdomar som leder till uttorkning. Andelen invånare som har tillgång till rent vatten och fungerande avlopp ökar, men från en låg nivå.

Smittsamma sjukdomar som malaria, tuberkulos och aids är ett stort hälsoproblem. Malaria bidrar till många av dödsfallen bland barn under fem år. Mycket satsas dock på förebyggande arbete och många barn sover numera skyddade av impregnerade myggnät.

Aids har inte lika stor spridning i Etiopien som i en del andra länder i Afrika, men virussjukdomen är ändå ett stort samhällsproblem. Ungefär en på 100 vuxna invånarna beräknas vara hivsmittad. Kvinnor är drabbade i betydligt högre grad än män, och stadsbor mer än landsbygdsbor. Satsningar görs på informationskampanjer för att minska hivspridningen och på ökad utdelning av bromsmediciner.

De få etiopier som har ett formellt arbete har rätt till pension och vissa sociala förmåner, men de flesta står utanför det svaga socialförsäkringssystemet. Informella system existerar, där människor inom ett grannskap, en yrkesgrupp eller en släkt samlar medel och hjälper varandra vid behov.

Dagligt liv

Generellt sett är livet något lättare i städerna. Men bostadsbrist råder och slumområdena växer. För att avhjälpa bostadsproblemen har myndigheterna byggt stora bostadskomplex i förstäder till Addis Adeba. På landsbygden har det byggts skolor och vårdcentraler, som tidigare varit sällsynta utanför städerna.

En traditionell bostad är en rund hydda med toppigt tak och väggar gjorda av flätat grenverk och kodynga eller lera.

Kvinnan har en utsatt ställning. Våld i hemmet är vanligt. Många gifts bort som unga, fast man enligt lag ska vara 18 år gammal för att ingå äktenskap. Kvinnor på landsbygden bär den största arbetsbördan och tvingas ofta gå flera timmar om dagen för att hämta vatten. Mödradödligheten är mycket hög. Många kvinnor drabbas av komplikationer vid förlossning på grund av att de könsstympats. Ungefär tre av fyra kvinnor i Etiopien beräknas ha utsatts för könsstympning, trots att det numera är förbjudet i lag. Bland unga är andelen lägre.

Barnäktenskap är vanligt, det förekommer att flickor gifts bort när de bara är sju år gamla. I delstaten Amhara är genomsnittsåldern för att ingå äktenskap 15 år bland flickor.

Inom de flesta etniska grupper dominerar ett patriarkaliskt familjemönster, där männen har en dominerande roll. Släktskap räknas på båda sidor men är viktigare på pappans. Vid giftermål bosätter sig det nygifta paret vanligen nära mannens familj. Ofta förekommer en brudgåva från mannens familj till kvinnans. Vad den består av varierar, det kan vara boskap eller pengar. Äktenskap anses representera en union mellan två familjer, de är i allmänhet arrangerade även om de inblandade ofta har något att säga till om. Skilsmässa är ovanligt.

Det är inte ovanligt med storfamiljer där tre eller fyra generationer bor tillsammans under ett tak. Hög ålder ger status och vuxna barn förväntas ta hand som sina föräldrar när de åldras. Barnens uppfostran är hela släktens ansvar.

Barn, särskilt på landsbygden, förväntas delta i hushållsarbetet. Flickor har ofta fler uppgifter än pojkar och tvingas oftare stanna hemma från skolan på grund av det. Kroppsaga är formellt förbjudet i skolan men vanligt ändå.

Homosexualitet är förbjudet i lag och kan medföra långa fängelsestraff. I samhället generellt diskrimineras hbtq-personer.

Om våra källor

Etiopien – Seder och bruk

Mycket av det som uppfattas som typiskt etiopiskt har sitt ursprung bland amharerna. I egenskap av statens företrädare har de historiskt spritt sig och satt kulturella avtryck i stora delar av landet. Inte minst på låglandet finns folkgrupper med andra traditioner och levnadssätt.

Många etiopier uttrycker stor stolthet över landets långa historia och tradition av självbestämmande. Man framhåller gärna att det aldrig har varit koloniserat och att den etiopisk-ortodoxa kyrkan är en av de äldsta kyrkorna i världen. Etiopien kallas ofta mänsklighetens vagga (även om södra Afrika kan tävla om titeln) och var platsen för en av Afrikas första civilisationer (Aksum, se Äldre historia). Dessutom är Etiopien kaffebuskens hemort på jorden.

Etiopier skakar vanligtvis hand när de träffas, ibland med båda händerna, men ofta lite försiktigare än en västerlänning är van vid. Vänner kan omfamna varandra om de är av samma kön, och även utväxla flera kyssar på kinderna.

Traditionellt har etiopier bara ett namn. Det som en västerlänning uppfattar som efternamn är faderns namn. Förre premiärministern Meles Zenawi hette alltså Meles. Zenawi var hans far. Ibland läggs ett tredje namn till: farfaderns.

Hembesök och måltider

Bland amharerna är det inte brukligt att besöka personer i hemmet utan en inbjudan. Den som besöker någon för första gången bör ta med sig en liten gåva. Som gäst bör man tacka ja till mat eller dryck som erbjuds.

Respekten för de äldre är viktig. Om en äldre person eller en gäst kommer in i rummet står man upp tills den satt sig.

Högerhanden eller båda händerna bör användas för att överräcka eller ta emot föremål. Äter gör man också med höger hand.

Det är viktigt att tvätta händerna före maten eftersom alla äter från samma fat. Gästen börjar. Man tar maten med händerna, och håller sig till området precis framför sin egen tallrik. Det anses artigt att lämna lite mat på tallriken och därmed visa att värden givit gästen mer än nog. Att peka anses för övrigt oartigt.

Mat, dryck och klädsel

Basföda är injera, ett platt, syrligt och något svampigt bröd gjort på teff (se Jordbruk och industri). Man river av brödbitar och använder dem för att skopa upp wat, en röra av grönsaker, linser eller kött. Den chilibaserade kryddblandningen berbere ingår i det mesta.

Strikta kost- och fastetraditioner följs av många, särskilt bland muslimerna men även bland kristna. De ortodoxa kristna följer gammaltestamentliga tabun kring mat. Fläskkött förekommer i stort sett inte. Lamm, get, nötkött och fågel är vanligt, även om många måltider är vegetariska. Under fasteperioder avstår de ortodoxa helt från mjölk- och köttprodukter.

Kaffet har en central roll i Etiopien där växten har sitt ursprung. Enligt legenden upptäckte en herde för över 1 000 år sedan att hans getter blev pigga efter att ha ätit de röda bären från en buske. Dagens etiopier samlas gärna för en traditionell kaffeceremoni, där gröna kaffebönor rostas över kol, mals i mortel, kokas i en svart kanna, en jebena. Kaffet – buna – njuts gärna med rostat korn, kolo.

Vid festliga tillfällen dricker man gärna hembrygt öl – tella – eller honungsvinet tej.

Traditionell klädsel på höglandet är en vit togaliknande shamma – ett vitt tygstycke i bomull, ofta med en broderad bård. Både män och kvinnor kan använda plagget, männen med tajta vita bomullsbyxor till och kvinnor med färggranna klänningar under. I städerna är det inte ovanligt att folk bär västerländska kläder under en shamma. Det finns en del etniska grupper där männen har turban. Utländska besökare bör klä sig ganska strikt och inte uppträda alltför avklätt.

Helgdagar och högtider

Bland de officiella helgdagarna i Etiopien finns både kristna, muslimska och nationella högtider. Den etiopiska kalendern har 13 månader, varav 12 med 30 dagar vardera och en 13:e månad med fem dagar (sex under skottår). Kalendern utgår från Jesu uppståndelse och det etiopiska nyåret, enkutatash, infaller normalt den 11 september.

Den annorlunda kalendern gör att den ortodoxa julen firas den 7 januari. Trettondagen, timket, firas den 19 januari till åminnelse av Kristi dop och är en av de viktigare högtiderna. Det är även meskel, som infaller den 27 september, då man firar korsets återfinnande. Påskens datum varierar.

Muslimska högtider infaller vid olika tidpunkter från år till år, eftersom de fastställs efter månkalendern. Officiella helgdagar är profeten Muhammeds födelsedag mawlid, id al-fitr som avslutar fastemånaden ramadan samt offerhögtiden id al-adha som pågår i allt från två till tio dagar beroende på region.

Den 2 mars firas slaget vid Adwa 1896 och den 5 maj Patrioternas dag till minne Italiens nederlag 1941. Nationaldagen den 28 maj firas till minne av dergens (kommunistregimens) fall 1991.

Om våra källor

Etiopien – Äldre historia

Några av de äldsta kända spåren av mänskliga varelser har påträffats på Afrikas horn. I början av vår tideräkning växte Aksum fram som en regional stormakt, med centrum i nuvarande Etiopiens norra delar. På 300-talet blev det ett kristet rike. En självständig statsbildning med en kärna av amharer och tigreaner har sedan dess existerat i området, om än med varierande utbredning och med ett kort avbrott för italiensk ockupation 1936–1941.

I Etiopien – eller Abessinien som det också har kallats genom historien – har över fyra miljoner år gamla fynd av förmänniskor, hominider, gjorts på flera håll. Det mest kända är skelettet av "Lucy" som påträffades 1974 i Awashdalen i den nordöstra delstaten Afar. I samma område har lämningar grävts fram från runt år 7000 f Kr vilka visar att man vid den tiden bedrev ett primitivt jordbruk.

Redan ett par årtusenden före vår tideräkning förekom handel med Egypten. Runt år 700 f Kr uppstod i norra Etiopien en högkultur som odlade spannmål, anlade bevattningsanläggningar och tillverkade järnredskap och keramik. Handel bedrevs med greker, romare, araber och andra folk kring Röda havet. Bland varor som exporterades fanns elfenben, noshörningshorn, guld, silver och slavar. Kanske var det detta folk som antikens greker kallade aithiopiai (brända ansikten).

Aksumriket blir kristet

Bland flera småstater längs Rödahavskusten och de närliggande högländerna växte så småningom Aksumriket fram. Aksum hade sitt centrum i Eritrea och Tigray och upplevde en storhetstid mellan 300- och 600-talen e Kr, då kungadömet behärskade stora delar av nuvarande norra Etiopien, Eritrea och Jemen. Under kung Ezanas regering (ca 325–350) utsträcktes väldet till Nilen. Ezana omvändes till kristendomen och gjorde den till landets officiella religion.

Genom islams utbredning under 600- och 700-talen blev Aksum isolerat, inte minst i religiöst avseende. Den enda kontakten med övrig kristenhet var med den koptiska kyrkan i Egypten. Aksum krympte till en småstat, men det kulturella arvet levde kvar. Huvudstaden flyttades söderut till Lalibela. I samband med en religiös renässans under 1100-talet koncentrerade man sig på kyrk- och klosterbyggen och under denna period tillkom klippkyrkorna i Lalibela (se Kultur).

Etiopiens politiska tyngdpunkt försköts ytterligare söderut sedan en ny dynasti tagit över 1270. Den nye kejsaren, kallad negusa nagast (konungarnas konung) hävdade sin härstamning från den judiske kungen Salomo och drottningen av Saba, något som saknar historisk täckning. Kejsaren centraliserade makten och ett feodalt samhällsskick utvecklades med militär aristokrati i toppen och bönder i botten.

Europeiska missionärer

Två "syskonfolk", amharer och tigreaner, utgjorde rikets etniska kärna. Landets territorium utvidgades under hårda strider med muslimska grannfolk fram till 1468 då Etiopien nådde sin i historien hittills största utsträckning. Under 1520-talet lyckades de splittrade muslimerna enas i ett heligt krig mot de kristna etiopierna, men med portugisisk hjälp kunde etiopierna besegra muslimerna 1543. Samtidigt anlände portugisiska katolska missionärer, som försökte få etiopierna att acceptera Roms överhöghet.

I nästan ett sekel kämpade pro- och antikatolska grupper om makten. Därefter utvisades jesuiter och alla andra katolska missionärer. Denna religiösa strid efterlämnade en fientlighet mot kristna utlänningar och européer som varat ända fram till våra dagar. Den bidrog också till ett par seklers isolering från omvärlden. Den kejserliga familjen drog sig tillbaka till Gondar som blev ny huvudstad.

Fram till mitten av 1800-talet var Etiopien splittrat i en rad inbördes stridande kungadömen. Landet enades under kejsar Menelik II:s regeringstid (1889–1913), då Etiopien i stort sett nådde sina nuvarande gränser. I slaget vid Adwa 1896 besegrade Menelik en italiensk styrka. Italien, som hade ockuperat Eritrea, stoppades därmed från fortsatt expansion in i landet. Meneliks armé erövrade även områden i söder bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad jordbrukande folkgrupper.

Mångkulturellt imperium

Erövringarna gjorde Etiopien mångkulturellt. Amharer och tigreaner blev en minoritet i sitt eget imperium men behöll sin politiska och ekonomiska makt. I de bördiga områdena i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods vars jordar arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen. Därmed grundlades en djupgående motsättning mellan rika jordägare, ofta bosatta i städer, och deras fattiga arrendatorer.

År 1930 utropades Tafari Makonnen till kejsare under namnet Haile Selassie I. Fem år senare anfölls Etiopien av Italien som 1936 intog Addis Abeba utan strid. Eritrea och Italienska Somaliland slogs samman med Etiopien till Italienska Östafrika. Men redan 1941, i samband med andra världskriget, befriade brittiska trupper Etiopien och kejsaren kunde återvända från sin landsflykt.

Britterna återupprättade de gränser Etiopien hade haft före 1935. Därför avskildes Eritrea, som dock etiopierna krävde att få behålla. Efter beslut i FN 1950 blev Eritrea en autonom enhet i federation med Etiopien, men 1962 annekterade Etiopien området.

Om våra källor

Etiopien – Modern historia

Missnöje över korruption och bristande utveckling bidrog till att Etiopiens kejsare Haile Selassie störtades av militären 1974. Han hade då styrt landet enväldigt sedan 1930. Ett militärråd tog över makten och utropade en socialistisk stat. Efter hand hårdnade det politiska klimatet. Förtryck och hungerkatastrofer gjorde att motståndsgrupper tog till vapen. En samling rebellrörelser, EPRDF, besegrade regimen 1991 och utropade en demokratisk federal republik. EPRDF satt vid makten till 2019 då alliansen upplöstes.

Etiopiens annektering av Eritrea 1962 blev startpunkten för det eritreanska självständighetskrig som skulle pågå ända till 1991. Även i andra delar av landet jäste det av missnöje. Regeringens likgiltighet inför en svältkatastrof 1972–1974 bidrog till strejker, demonstrationer, bondeuppror och myteri inom krigsmakten. I början av 1974 tvingades regeringen att avgå och i september samma år avsattes kejsar Haile Selassie. Han dog i fångenskap året därpå.

Det militärråd, derg (kommitté på amhariska), som övertog styret av landet utropade en socialistisk stat. Industrier och jordbruksmark nationaliserades 1975. Studenter sändes ut på landsbygden för att lära människor läsa och skriva. Dergen hade stöd bland många intellektuella och studenter, men kritiserades efter hand för sin vägran att återinföra civilt styre. Efter en våldsam maktkamp inom militären tog Mengistu Haile Mariam makten 1977.

Röd terror

Mengistu inledde en kampanj, kallad Röd terror, för att krossa det politiska motståndet mot revolutionen. Kampanjen berövade Etiopien en hel generation utbildade ungdomar. Tiotusentals dödades eller torterades och flera hundra tusen flydde till USA och Europa.

De nya statliga storjordbruken var ineffektiva och flerårig torka orsakade hungersnöd för miljontals människor 1984–1985. Omkring en miljon etiopier dog av svält, och regeringens beslut att tvångsförflytta hundratusentals människor förbättrade inte läget.

Det väpnade motståndet mot regimen trappades upp. Trots militärt bistånd från Sovjetunionen och Kuba lyckades armén inte krossa upproren i Eritrea och Tigray. 1989 gick Tigreanska befrielsefronten (TLF) samman med andra regimmotståndare och bildade Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF).

Efter ett misslyckat kuppförsök inom militären 1989 försvagades militärmakten, vilket gav gerillagrupperna ett övertag. Krigets härjningar och ny svår torka ställde åter miljoner etiopier inför svälthot. Samtidigt förlorade regimen det militära och ekonomiska stödet från Sovjetunionen, där kommuniststyret föll. Mengistu tvingades 1990 erkänna att planekonomin misslyckats. Han utlovade marknadsreformer, men det var för sent. I maj 1991 tvingades Mengistu fly landet. EPRDF:s trupper tågade in i Addis Abeba och tog makten med USA:s stöd.

Meles Zenawi till makten

Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF) intog samtidigt Eritreas huvudstad Asmara. Med EPRDF:s samtycke kunde Eritrea planera sin självständighet som utropades 1993.

De nya makthavarna i Addis Abeba bildade en övergångsregering med deltagare från flera politiska grupperingar. EPRDF:s ordförande Meles Zenawi utsågs till provisorisk statschef. Den tidigare marxistiska partialliansen förespråkade nu marknadsekonomi och privatisering av statliga företag, medan jorden skulle förbli i statlig ägo.

EPRDF hamnade snart i konflikt med Oromos befrielsefront (OLF), som hade stridit mot Mengisturegimen utan att ansluta sig till EPRDF. Inför lokalvalet 1992 utbröt strider mellan de båda parterna. OLF, den dominerande rörelsen bland majoritetsfolket oromoer, lämnade samlingsregeringen tillsammans med Ogadens nationella befrielsefront (ONLF) och flera andra grupper. OLF bojkottade valen, vilket bidrog till en överlägsen seger för EPRDF.

I enlighet med en ny författning som trädde i kraft 1995 omvandlades Etiopien till en federation. Tretton provinser ersattes med nio nyskapade delstater indelade utifrån etniska principer (se Politiskt system).

Krig mot Eritrea

Parlamentsvalet 1995 bojkottades av oppositionspartierna och EPRDF vann ännu en överväldigande seger. EPRDF:s starke man Meles Zenawi blev premiärminister.

Med Eritrea hade Etiopien till att börja med ett nära samarbete. Efter hand började det gnissla kring bland annat valuta- och handelsfrågor. Oenighet fanns också kring den omarkerade gränsen. I maj 1998 erövrade Eritrea den lilla orten Badme, varpå Etiopien förklarade krig.

I början av 1999 hade länderna tillsammans mobiliserat över en halv miljon soldater och hårda strider utkämpades. FN inledde intensiva fredsförhandlingar. I maj 2000 gick Etiopien till storoffensiv och återtog alla förlorade områden. När vapenvila slöts i juni hade upp till 100 000 människoliv spillts. Efter medling slöt de två länderna i december samma år ett fredsavtal.

FN fick i uppdrag att övervaka en buffertzon längs gränsen genom FN-missionen i Etiopien och Eritrea (Unmee). Gränstvisten hänsköts till en oberoende kommission. Trots löfte från båda sidor om att godta kommissionens beslut satte sig Etiopien på tvären när utslaget 2003 blev att Badme, där striderna först blossat upp, skulle tillfalla Eritrea. Etiopien behöll kontrollen över Badme vilket fick som följd att Eritrea omöjliggjorde Unmees uppdrag och FN lämnade området 2008 (se även Konflikter: Etiopien-Eritrea).

Kritiserade valsegrar

I parlamentsvalet 2000 vann EPRDF än en gång med bred marginal. Varken oppositionen eller oberoende observatörer ansåg att valet hade genomförts korrekt. Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen och polisen gick ofta brutalt fram mot demonstranter. Ute i delstaterna stred olika separatistgrupper för sin sak. Under 2003 och 2004 rapporterades över 500 människor ha dödats under förföljelser av anuakfolket i delstaten Gambella i väster. Anuakerna anklagades för att ha överfallit andra, inflyttade folkgrupper.

Svår torka drabbade främst östra Etiopien under 2002 och 2003. Det blev ett hårt bakslag för ekonomin och miljontals människor blev beroende av matbistånd från utlandet för sin överlevnad.

Inför parlamentsvalet 2005 bildade en rad oppositionspartier två allianser: Koalitionen för enhet och demokrati (CUD) och Förenade Etiopiens demokratiska krafter (UEDF). Det visade sig snart att stora delar av befolkningen tagit till sig löften från regeringen om politisk mångfald. Klimatet var friare än inför tidigare val, bland annat fick oppositionen komma till tals i statliga medier. Oväntat, åtminstone för EPRDF, fick oppositionen nästan en tredjedel av platserna i den federala församlingen. I Addis Abeba vann CUD en jordskredsseger i regionvalet och fick alla mandat utom ett. Det bäddade för ett första demokratiskt maktskifte i Etiopien, om än på regional nivå.

CUD:s ledning hävdade dock att omfattande valfusk hade förekommit och vägrade att godkänna resultatet. Partiledningen uppmanade till civil olydnad och protester mot regeringen och valmyndigheten. Oroligheter utbröt och regeringen tog snabbt i med hårdhandskarna för att få slut på protesterna.

Tillslag mot regimmotståndare

Hundratusentals människor demonstrerade veckorna efter valet i maj och återigen hösten 2005. Tusentals greps under protesterna och sammanlagt runt 200 dödades. Många sköts ihjäl av kravallpolis. När parlamentet samlades i oktober 2005 bojkottade många CUD-ledamöter sessionen. En månad senare greps hela partiledningen och över 100 andra, däribland journalister och människorättsaktivister. I juli 2007 dömdes 38 av dem till livstids fängelse, för att sedan genast benådas.

Våldsutbrotten och brott mot de mänskliga rättigheterna efter valet 2005 solkade EPRDF-regeringens anseende internationellt. Tidigare hade regeringen lovordats för att ha infört flerpartisystem och för satsningar på ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

I slutet av 2006 gick Etiopien in med trupp i Somalia för att stödja den så kallade övergångsregeringen i strider mot islamister (se Utrikespolitik och försvar).

ONLF gick i april 2007 till väpnat anfall mot ett oljefält som sköttes av en kinesisk koncern. Nio kineser och 65 etiopier dödades i överfallet, som sågs som ett hot mot framtida utländska investeringar i landet. Motståndsrörelsen motiverade anfallet med att militären tvingat bort nomadstammar från deras betesmarker. Myndigheterna stängde ute utländska observatörer från regionen och rapporter om strider, folkfördrivning och allvarliga människorättsbrott förekom.

Meles Zenawi avlider

Inför parlamentsvalet i maj 2010 var oppositionen splittrad och försvagad. Sedan 2005 rådde ett betydligt hårdare politiskt klimat och oppositionen kunde inte samla sig på nytt. Valet befäste EPRDF:s totala kontroll över politiken. En ny oppositionsallians som hade bildats inför valet, Medrek (Forum), tog ett enda mandat i det federala parlamentet medan ett gick till en oberoende kandidat. Resten gick till EPRDF och en rad allierade partier.

I augusti 2012 avled premiärminister Meles Zenawi oväntat på ett sjukhus i Belgien. Oro fanns för att hans död skulle utlösa en maktkamp och öka instabiliteten i landet. Andra hyste förhoppningar om ett öppnare och mer tolerant politiskt klimat. Men vice premiärminister Hailemariam Desalegn tog över makten utan att några större kursändringar åt något håll kunde noteras. Hans tillträde som regeringschef innebar dock ett trendbrott, då han inte kom från de traditionella maktbärande folken tigreaner och amharer. Hailemariam Desalegn tillhörde den lilla folkgruppen wolayta från södern och var dessutom protestant. 

I parlamentsvalet i maj 2015 tog EPRDF och några allierade regionala partier hem alla mandat. Oppositionen blev helt utan representation. Både upptakten till valet och själva valdagen var i stort sett lugna. De två största oppositionsgrupperna, Medrek och Blå partiet, godtog inte resultatet och sade att deras anhängare utsatts för trakasserier. Valobservatörer från Afrikanska unionen (AU) hade inga anmärkningar medan EU och Cartercentret, som övervakat tidigare val, inte var inbjudna att närvara.

Undantagstillstånd och kursändring

Från slutet av 2015 slogs upprepade regeringsfientliga protester i Oromia ned med våld. Demonstranterna vände sig mot planer på att utvidga huvudstaden in på Oromias territorium. De krävde samtidigt större inflytande för oromoerna och amharerna inom den regerande alliansen. I oktober 2016 införde regeringen undantagstillstånd i ett försök att få kontroll över situationen. FN, som uppskattade att 600 demonstranter dödades i oroligheterna, krävde en internationell utredning. Tiotusentals demonstranter ska ha fängslats.

Undantagstillståndet hävdes först i augusti 2017. Läget var då lugnare men under hösten förekom nya protester, ibland med dödlig utgång. Samtidigt intensifierades strider mellan oromoer och somalifolk som tvistar om mark längs gränsen mellan delstaterna Oromia och Somali. Under hösten krävde konflikten hundratals liv. Över en miljon människor rapporterades ha flytt undan oroligheterna som fortsatte in på det nya året.

Samtidigt ökade splittringen inom EPRDF. I ett försök att lätta på trycket frigav regeringen i början av 2018 hundratals fångar, däribland flera oppositionsledare. I februari 2018 lämnade Hailemariam Desalegn posten som regeringschef "i hopp om att det skulle bidra till en lösning" på landets problem. Efter hans avgång infördes ett nytt undantagstillstånd på sex månader.

Valet av ny regeringschef kom att bli av stor vikt. I april 2018 utsågs den 42-årige Abiy Ahmed Ali till ny, rekordung premiärminister. Abiy var ledare för oromofolkets parti inom EPRDF. Det var första gången under partialliansens nästan 30 år långa styre som en person från majoritetsfolket oromoer valdes till premiärminister.

Abiys tillträde blev början på en period med politiskt töväder och ekonomiska reformer. Han återupptog också den stagnerade fredsprocessen med Eritrea. Men Abiys reformagenda skulle också komma att bringa underliggande etnisk splittring och inre maktstrider i dagen, vilket slutligen skulle utmynna i ett inbördeskrig i det nordliga Tigray.

Om våra källor

Etiopien – Politiskt system

Etiopien är en federal republik som består av elva etniskt definierade delstater samt de två storstadsområdena Addis Abeba och Dire Dawa. På pappret har delstaterna långtgående självbestämmande men i realiteten har centralregeringen stort inflytande.

Den federala författningen från 1995 omvandlade Etiopien till "en mångkulturell federation byggd på etnisk-nationell representation". Enligt författningen har delstaterna rätt att bryta sig loss ur federationen, men centralregeringen har rätt att ingripa i delstaternas affärer i frågor som rör säkerheten.

Utbrytarrörelser förekommer eller har förekommit i den sydliga delstaten SNNPR (Southern nations nationalities and peoples region), Oromia, Somali (där Ogaden vill bryta sig ur) samt i Tigray i norr. Efter folkomröstningar bildades 2020 och 2021 delstaterna Sidama respektive SWEPR (South west ethiopian peoples region) genom utbrytningar ur SNNPR. 2023 hölls en tredje folkomröstning om ytterligare en utbrytning i samma område. Resultatet blev ett ja och utbrytningen planeras till i juli 2023.

Republiken har en president med i huvudsak representativa uppgifter. Presidenten väljs av parlamentet för en mandatperiod på sex år. Omval tillåts en gång.

Premiärministern har den huvudsakliga makten och leder arbetet i regeringen. Viktiga beslut om till exempel säkerhetspolitik tas i praktiken av det styrande Välståndspartiet (se nedan). Säkerhetstjänsten och de väpnade styrkorna kontrolleras av höga funktionärer inom partiet.

Parlamentet består av två kamrar. Folkrepresentanternas råd har upp till 550 ledamöter som utses i allmänna majoritetsval vart femte år. De väljer premiärministern och stiftar lagar. Federationsrådets 153 medlemmar utses av delstaterna, också för fem år, enligt särskilda etnicitetsprinciper. Federationsrådets uppgift är att fördela federala medel till delstaterna och medla i tvister mellan dem. Rösträttsåldern är 18 år.

I varje delstat finns ett delstatsråd som leds av en ordförande och ett verkställande organ. Delstaterna är indelade i zoner, som i sin tur är indelade i distrikt och grannskap.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier och organisationer

Etiopiens partiväsen ombildades radikalt i samband med de politiska förändringarna från 2019 (se Aktuell politik). Viktiga partiallianser upplöstes medan andra partier slogs samman. Tidigare oppositionspartier blev allierade med det nya maktpartiet och förbjudna politiska organisationer tilläts åter verka.

Etiopiens klart dominerande regeringsparti heter Välståndspartiet (Prosperity Party, PP) och leds av premiärminister Abiy Ahmed Ali. Det bildades i november 2019 när Tigreanska folkets befrielsefront (Tigrean people’s liberation front, TPLF) lämnade den styrande fyrpartialliansen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front, EPRDF) som upplöstes.

Välståndspartiet består av de tre resterande EPRDF-partierna: Oromoernas demokratiska parti (Oromo Democratic Party, ODP), Amharernas demokratiska parti (Amhara Democratic Party, ADP) och Sydetiopiska folkets demokratiska front (Southern Ethiopian People's Democratic Front, SEPDM) som företräder det "sydetiopiska folket". (Angående Etiopiens folkgrupper, se Befolkning och språk). Därutöver har ytterligare en handfull partier anslutit sig till Välståndspartiet.

Den upplösta alliansen EPRDF var landets dominerande politiska kraft från militärregimens fall 1991 fram till hösten 2019. Den bildades av en rad motståndsgrupper på 1980-talet. De fyra allianspartierna representerade varsin folkgrupp. Den minsta men mest inflytelserika var tigreanska TPLF, som var ledande när den etniskt baserade politiken och Etiopiens federalisering drevs igenom i författningen 1995.

Efter 2019 ökade spänningarna mellan Välståndspartiet och TPLF markant och i januari 2021 avregistrerades TPLF av valmyndigheten. Motsättningarna hade vid det laget lett till inbördeskrig i delstaten Tigray (se Konflikter: Etiopien-Eritrea-Tigray). I maj samma år terroriststämplades TPLF av det federala parlamentet. Genom fredsavtalet mellan Etiopien och TPLF-styret i Tigray 2022 kunde TPLF åter registrera sig som politiskt parti och terroriststämpeln togs bort av det federala parlamentet.

Välfärdspartiet får stöd i det federala parlamentet av en rad regionala partier som företräder olika delstaters särintressen. I Abiys regering ingår förutom Välståndspartiet även Etiopiska medborgare för social rättsvisa (Ezema), Amharas nationella rörelse (Nama) och Oromos befrielsefront (OLF).

Etiopiska medborgare för social rättvisa (Ethiopian citizens for social justice, Ezema) bildades 2019 genom en sammanslagning av sju oppositionspartier till EPRDF, däribland Enighet för demokrati och rättvisa (Unity for Democracy and Justice, UDJ). UDJ är en viktig arvtagare till Koalitionen för enhet och demokrati (CUD) som gjorde bra ifrån sig i valet 2005 men därefter föll sönder.

I Ezema ingår också det före detta oppositionspartiet Blå partiet (Semayawi Party), grundat 2012, samt Ginbot 7 (betyder "15 maj"; datumet i den etiopiska kalendern då det kritiserade valet 2005 hölls). Ginbot 7 bildades 2008 med målsättningen att arbeta för "ett politiskt system där regeringsmakten uppnås genom en fredlig och demokratisk process baserad på medborgarnas fria vilja". 2011 stämplades Ginbot 7 som en terroristorganisation och verkade därefter från utlandet. 2015 döptes gruppen om till Patriotiska Ginbot 7 för enighet och demokrati (Patriotic Ginbot 7 Movement for Unity and Democracy) i samband med att den slogs sig samman med exilgruppen Etiopiska folkets patriotiska front (EPPF), vars mål var att störta EPRDF-regeringen. I mitten av 2018 upphävdes terroriststämpeln och fängslade Ginbot 7-ledare benådades av premiärminister Abiy.

Oromos befrielsefront (Oromo Liberation Front, OLF) slogs tidigare för frigörelse för oromofolket, från vad som kallas "abessinskt kolonialt styre" (det vill säga dominans av amharer och tigreaner). I augusti 2018 ingick OLF ett fredsavtal med Abiy-regeringen och lovade att föra en "fredlig kamp" för oromofolket. OLF var länge förbjuden och stämplad som terrorgrupp, men i juli 2018 hävde regeringen terroriststämpeln.

Amharas nationella rörelse (National movement of Amhara, Nama) företräder amharernas intressen och har platser i det federala parlamentet samt ingår i Abiys federala regering.

Oromos federala kongress (Oromo Federal Congress, OFC) företräder också oromoernas intressen. 2013 gick Oromos federalistiska demokratiska rörelse (Oromo Federalist Democratic Movement, OFDM) upp i OFC.

Den militanta Oromos befrielsearmé (Oromo Liberation Army, OLA) är en utbrytargrupp ur OLF. OLA stämplades i maj 2021 som en terroristorganisation av det federala parlamentet. Delstaten Oromia ligger centralt i landet och omger Addis Abeba.

Ogadens nationella befrielsefront (Ogaden National Liberation Front, ONLF) bildades 1984 för att strida för självständighet för somalifolket i Ogaden som är en del av Somalidelstaten i sydöst. ONFL betraktades som en terrorgrupp fram till juli 2018 då gruppen plockades bort från Etiopiens lista över terroristgrupper. I oktober samma år slöts ett formellt fredsavtal mellan regeringen och ONLF, som lovade övergå till fredliga metoder.

Bland afarerna i nordöstra Etiopien finns också grupper som kräver självständighet.

Gedeofolkets demokratiska parti (Gedeo people’s democratic party) säger sig representera den sydliga folkgruppen gedeo. Partiet har ett par platser i det federala parlamentet sedan valet 2021.

Om våra källor

Etiopien – Demokrati och rättigheter

Etiopien dras med stora demokratiska brister och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är många, i synnerhet i områden där väpnade konflikter och andra oroligheter pågår. Medie- och yttrandefriheten har försämrats under det senaste året.

När premiärminister Abiy Ahmed Ali tillträdde 2018 inleddes en period av politiskt töväder och ett stort antal politiska fångar frigavs (se Aktuell politik). Men förhoppningarna om en fungerande demokrati i Etiopien grusades ett par år senare när etniska konflikter kom upp till ytan och gjorde att reformpolitiken avstannade. Mellan 2020 och 2022 utkämpades ett inbördeskrig i delstaten Tigray, där de grova övergreppen mot civilbefolkningen har blivit många (se nedan).

Freedom House betecknar situationen i landet som "icke fri". Såväl lagar som polisens och säkerhetstjänstens agerande hindrar oliktänkande och oberoende medier att verka fritt. Säkerhetstjänsten och militären har politiskt inflytande. Det styrande Välståndspartiet dominerar rättsapparaten (se nedan).

Utrymmet för politisk opposition har ökat sedan våren 2018 då Abiy tillträdde. Flera politiska organisationer som tidigare varit terrorstämplade tillåts verka. Det tidigare maktpartiet Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF), som i början av 2020-talet var i krig mot centralregeringen, avregistrerades och terrorstämplades av myndigheterna, men fick genom ett fredsavtal i november 2022 terroriststämpeln upphävd och kunde åter registrera sig som politiskt parti.

I januari 2020 antog parlamentet en ny lag som ändrade landets kritiserade terrorlagstiftning i rätt riktning men lagen kan fortfarande användas mot regeringskritiker. Parlamentet har fortfarande rätt att identifiera terroristorganisationer, en möjlighet som tidigare använts för att eliminera oppositionspartier.

I Abiy-regeringen är hälften av ministrarna kvinnor, däribland försvarsministern och ministern för fredsdepartementet under vilket såväl polisen som underrättelsetjänsterna sorterar. Abiy har också utnämnt kvinnor till posterna som president, chef för Högsta domstolen och chef för valmyndigheten. Innan Abiy blev regeringschef var kvinnorna underrepresenterade på alla nivåer inom politiken och förvaltningen.

Etiopien är drabbat av utbredd korruption inom statsförvaltningen, rättsväsendet och andra delar av samhället. Regeringen har sagt sig prioritera korruptionsbekämpning, och enligt Transparency International (TI) minskade korruptionen mellan 2018 och 2021 för att åter öka något under 2022. I TI:s index över korruption i världen rankas Etiopien ungefär i mitten bland 180 länder (se hela listan här).

Yttrandefrihet och medier

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2019 klättrade Etiopien hela 40 placeringar, från 150 av 180 länder 2018 till plats 110. Det var den största förbättringen som något land presterade det året. Den främsta orsaken var att alla fängslade journalister släpptes genom 2018 års amnestilag (se nedan). I 2022 års pressfrihetsindex fick Etiopien placeringen 114 och året därpå sjönk landet ytterligare hela 16 placeringar (se hela listan här). Orsaken till att kurvan vänt nedåt är framför allt inskränkningar för medier i konfliktområden som Tigray.

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet, men verkligheten ser fortfarande annorlunda ut. Antiterrorlagar används för att fängsla misshagliga journalister. Mediearbetare har fällts för kränkning eller förtal av myndighetspersoner. Ibland har så höga böter utdömts att journalister blivit kvar i häkte för att de inte kunnat betala. Andra har dömts till fängelse.

De båda svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye greps 2011 och dömdes till elva års fängelse för bland annat samröre med ONLF, som då var stämplad som terrororganisation (se Politiskt system). De hade tagit sig in i det slutna Ogaden med hjälp av ONLF, för att rapportera om de svåra villkoren för flyktingar där. Svenskarna benådades ett drygt år efter det att de hade gripits men domar fortsatte länge att utdelas mot inhemska journalister, för liknande brott.

Numera kan tidningar och tidskrifter uttrycka olika slags åsikter, och digitala medier används som debattforum. Journalister är mindre utsatta för påverkan från myndigheter och makthavare än tidigare. Men i konflikthärdar som Tigray har Abiy-regeringen använt sig av möjligheten att filtrera eller stänga ned internet och mobiltrafik. Staten äger den enda nationella TV-stationen och nästan alla radiokanaler.

I februari 2020 antog Etiopien en lag mot hets mot folkgrupp. En fällande dom kan ge höga böter och upp till två års fängelse. Om hetsen leder till en fysisk attack kan fem års fängelse utdömas. Människorättsgrupper, som Human Rights Watch (HRW), varnade för att lagen kan utnyttjas för att undergräva yttrandefriheten. Lagen kriminaliserar retorik som ger bränsle åt diskriminering av "individer eller grupper på grundval av nationalitet, etnicitet, religion, kön eller funktionsnedsättning".

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättsväsendet ska enligt författningen vara oberoende men regeringen utövar i praktiken stort inflytande över domstolarna. De mänskliga rättigheterna garanteras i författningen men respekteras inte alltid. Det finns uppgifter om tortyr och utomrättsliga avrättningar. Dödsstraff utdöms men verkställs sällan. Fram till våren 2018 var det vanligt att regeringskritiker och oliktänkande greps och hölls i häkte under långa perioder, för att sedan släppas utan åtal.

Militärens brutalitet har också drabbat regimmotståndare och demonstranter, och ibland hela folkgrupper. Enligt Human Rights Watch har de väpnade styrkorna begått övergrepp som i vissa fall kan klassificeras som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.

Alla parter i Tigraykonflikten har gjort sig skyldiga till övergrepp mot civila, vilka kan komma att definieras som krigsförbrytelser, enligt en rapport från en FN-tillsatt kommission av rättsexperter som offentliggjordes i november 2021. Enligt rapporten har etiopiska regeringsstyrkor och tigreanska rebeller samt båda sidors allierade torterat, dödat civila, begått gruppvåldtäkter och gripit människor på basis av etnisk tillhörighet.

FN:s speciella rapportör om sexuellt våld i konflikter meddelade i januari 2021 att hon fått "oroväckande" rapporter om sexuellt våld och övergrepp i spåren av konflikten i Tigray. Bland annat hade uppgifter kommit in till FN-rapportören om individer som under hot tvingats våldta egna familjemedlemmar. Ett stort antal våldtäkter hade anmälts i delstatshuvudstaden Mekele.

I februari 2021 rapporterade Human Rights Watch (HRW) att minst 83 civilpersoner dödades och tusentals drevs på flykt när etiopiska regeringsstyrkor sköt med artilleri mot tätbefolkade områden i Tigray under inbördeskonfliktens första veckor i november 2020. Marktrupper sköt mot privata hem, sjukhus, skolor och marknader, enligt HRW som hade granskat områdena kring städerna Mekele, Shire och Humera. Enligt rapporten sköt regeringsstyrkorna i krigets inledning urskiljningslöst mot Tigrays stadsområden på ett sätt som var givet att kräva dödsoffer och skada privat egendom. Läkare i Humera har vittnat om att minst 46 människor dödades och 200 skadades i staden under en enda dag i konfliktens inledning. HRW skriver att artillerielden inte verkade vara riktad mot något militärt mål utan slog ned i tätbefolkade områden med en civil befolkning.

I en rapport från februari 2022 anklagar Amnesty International tigreanska rebeller för att medvetet ha dödat obeväpnade civila samt begått gruppvåldtäkter på tiotals kvinnor och tonårsflickor i städerna Chenna and Kobo i delstaten Amhara i augusti och september 2021. I november 2021 publicerade Amnesty International en rapport om sexuella övergrepp begångna av TPLF-trogen milis i Nifas Mewcha i Amhara. Dessförinnan dokumenterade organisationen hundratals våldtäkter begångna av etiopiska och eritreanska regeringssoldater mot tigreanska kvinnor och flickor i Tigray.

I sin andra rapport, hösten 2022, varnade den FN-tillsatta kommissionen av rättsexperter för att den etiopiska regeringen gjort sig skyldig till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under sin krigföring i Tigray. Det rörde sig bland annat om etniskt motiverad förföljelse av tigreaner samt utomrättsligt dödande, avsiktligt undanhållande av mat för civilbefolkningen och våldtäkter och sexuellt våld i en "förbluffande omfattning". I rapporten betonar experterna att nio av tio tigreanerna var i behov av nödhjälp till följd av regeringens ett år långa blockad av Tigray. Enligt rapporten har de tigreanska styrkorna begått krigsförbrytelser, bland annat i form av omfattande dödande av civila amharier samt våldtäkter och sexuellt våld.

Människorättsgrupper som HRW och Amnesty International har även anklagat regeringsstyrkorna och deras allierade miliser för etnisk rensning av tigreaner i Tigray. Hundratusentals civila tigreaner har systematiskt drivits ut ur delstaten genom etniskt motiverade övergrepp som våldtäkt och mord samt genom att berövas mat och nödvändig medicin, enligt organisationerna.

I en ny rapport varnade HRW i maj 2023 för att amhariska myndigheter och väpnade styrkor – trots fredsavtalet mellan Etiopien och TPLF 2022 – fortsatte med ”etnisk rensning” av tigreaner i västra Tigray, som kontrollerades av Amhara. De amhariska myndigheterna och styrkorna har begått krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat i form av tortyr och folkfördrivning, enligt HRW-rapporten som avvisades av Etiopiens regering.

Det är oklart hur många politiska fångar det finns i landet. I juli 2018 antogs en ny lag som ger individer och grupper som utreds eller har dömts för landsförräderi, väpnat uppror eller brott mot grundlagen rätt att ansöka om amnesti. Ett halvår efter det att lagen införts hade enligt riksåklagaren fler än 13 000 människor fått amnesti med stöd av lagen.

Förhållandena i fängelser och häkten beskrivs som mycket dåliga. I september 2018 stängde Abiy-regeringen det ökända fängelset Central Prison ("Jail Ogaden") i delstaten Somali. Fängelset drevs av delstatsregeringen och var kringgärdat av anklagelser om grova övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna gentemot fångarna.

Efter en tolv år lång krigsförbrytarrättegång fälldes i december 2006 den förre diktatorn Mengistu Haile Mariam och 57 andra som åtalats för folkmord och brott mot mänskligheten under militärregimen 1974–1991 (se Modern historia). Mengistu dömdes 2008 i sin frånvaro, efter ett överklagande, till döden. Ytterligare drygt 20 av de dömda befann sig utomlands. Mellan 100 000 och 200 000 etiopier beräknas ha dödats under Mengisturegimens välde.

Om våra källor

Etiopien – Aktuell politik

I tre decennier dominerades etiopisk politik av den forna EPRDF-alliansen, som ofta kontrollerade landet med hård hand. När Abiy Ahmed Ali tillträdde som premiärminister våren 2018 inleddes ett politiskt töväder och fredsprocessen med Eritrea återupptogs. Sedan dess har inre splittring och våldsutbrott i flera delar av landet satt käppar i hjulet för reformpolitiken.

Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) är numera omvandlat från en fyrpartiallians till ett enda parti, Etiopiska Välståndspartiet (EPP). I samband med hopslagningen 2019 lämnade Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) samarbetet och blev ett eget parti. Den splittringen blev startpunkten för en maktkamp mellan Välståndspartiet och TPLF, och mellan Abiy-regeringen och ledningen i delstaten Tigray där TPLF styr. Maktstriden skulle komma att föra Etiopien till inbördeskrig (se nedan).

Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed är starkt förknippad med såväl fredsavtalet med Eritrea 2018 som inbördeskriget i Tigray i norra delen av landet. Foto: Ben Curtis/AP/TT

EPRDF:s tidigare dominans berodde i stor utsträckning på hård kontroll över såväl medier som politisk opposition, men alliansen hade också en del stöd bland etiopier som fått det ekonomiskt bättre under dess maktinnehav. EPRDF:s dominans över landets institutioner ärvdes av Välståndspartiet.

Traditionellt har Etiopien styrts av tigreaner och amharer från den norra delen av landet. Inom EPRDF var den tigreanska grupperingen TPLF mäktigast. TPLF avregistrerades av valmyndigheten i januari 2021 och terroriststämplades av det federala parlamentet i maj samma år. Genom fredsavtalet mellan Etiopien och TPLF-styret i Tigray från 2022 fick TPLF terroriststämpeln upphävd och kunde återregistrera sig som politiskt parti (se Politiskt system).

Reformpolitiken inleds

När Abiy valdes till premiärminister var Etiopien ett land på randen till sammanbrott. Våldsamma oroligheter och spänningar präglade samhället på flera plan (se Modern historia). Rörelser inom flera delstater ville bryta sig loss ur federationen. I Oromia demonstrerade människor med krav på större inflytande för majoritetsfolket oromoer. Hundratals dödades i de våldsamma protesterna, enligt FN. Samtidigt skördades hundratals människoliv i strider mellan oromoer och somalifolk om mark längs gränsen mellan Oromia och Somali. Oroligheterna ledde till stora flyktingströmmar, såväl inom landet som till andra länder. Det fanns dessutom redan då tydliga sprickor inom EPDRF, inte minst mellan tigreaner och övriga.

När det federala parlamentet valde Abiy till ny premiärminister i april 2018 var tanken att detta skulle bidra till att gjuta olja på vågorna genom en försiktig reformagenda. Den repressiva politiken hade inte uppnått önskat resultat. Abiy var vid sitt tillträde 42 år gammal och blev Afrikas yngste regeringschef. Han blev också den första oromoern att utses till premiärminister. Abiy är pingstvän, men kommer från en blandad kristen och muslimsk familj. Han är välutbildad och flerspråkig med en bred bakgrund som militär, minister och myndighetschef.

Utnämningen av Abiy togs emot med försiktig optimism av oppositionen. I sitt installationstal bad Abiy om ursäkt "från botten av sitt hjärta" för att de senaste årens protester lett till att människor skadats och dödats. Han riktade sig även i försonliga ordalag till ärkefienden Eritrea.

Den nye premiärministern stod inför utmaningen att både ena den splittrade regeringsalliansen och tillgodose oromoernas och amharernas krav på ökat inflytande. Han valde att i snabb takt sätta i gång en serie politiska och ekonomiska reformer. Han benådade tusentals fångar, upphävde förbud mot och terrorstämplar på oppositionella partier och grupperingar samt tillät väpnade gerillagrupper i exil att återvända hem. Efter några möten på politisk toppnivå undertecknade Etiopien och Eritrea ett fredsavtal den 9 juli 2018 (se Konflikten i Tigray).

Våldsutbrott och flyktingströmmar

Redan under hösten 2018 stod det klart att alla inte var nöjda med Abiys reformagenda. Missnöjet fanns också inom hans egen folkgrupp oromo, där en del tyckte Abiy betonade samarbete mellan de etniska grupperna hellre än att stärka oromoernas ställning. I september utbröt vid flera tillfällen upplopp i Addis Abeba och vissa förorter, med sammanlagt ett 60-tal döda som följd. Enligt regeringen var kravallerna organiserade av krafter som ville stoppa Abiys reformer och sabotera freden med Eritrea. Kravallerna utbröt efter det att ledare för oromogerillan OLF återvänt till landet och många oromoer rest till staden för att hälsa dem välkomna hem.

I månadsskiftet september/oktober spred sig våldet när ungdomar från olika etniska grupper drabbade samman i ett område på gränsen mellan Oromia och Benishangul-Gumuz. Minst 44 människor dödades enligt statliga medier och omkring 70 000 invånare flydde undan våldet enligt FN-organet Ocha. Militären kallades in för att lugna ned situationen.

I söder uppgavs samtidigt våld mellan oromoer och minoriteten gedeo ha tvingat närmare en miljon människor på flykt inom landet.

I oktober 2018 gjorde Abiy en omfattande regeringsombildning. Han minskade antalet ministrar från 28 till 20. Hälften av ministrarna i den nya regeringen var kvinnor, däribland försvarsministern och ministern för ett nyinrättat fredsdepartement under vilket polisen och underrättelsetjänsterna sorterar. Flera av de ministrar som fick gå var tigreaner.

Nobels fredspris

Under sommaren 2019 steg spänningarna markant inom landet sedan ett antal politiker och militärbefäl i Amhara i norr dödats i ett misslyckat kuppförsök mot de regionala makthavarna. Samtidigt krävdes tiotals dödsoffer i oroligheter skapade av separatister i söder innan militären och den federala polisen gick in och tog över ansvaret för säkerheten där.

Trots de många problemen tilldelades Abiy Ahmed Ali under hösten Nobels fredspris för att han varit drivkraften bakom fredsavtalet med Eritrea och reformarbetet i Etiopien.

I oktober dödades drygt ett 80-tal människor i våldsamma protester i Addis Abeba och den intilliggande delstaten Oromia. Kritiken riktades mot Abiy, som av den tidigare bundsförvanten, medieentreprenören Jawar Muhammed, anklagades för tilltagande auktoritärt styre. Våldsutbrottet blottade en spricka inom oromoernas ledning och inom folkgruppen.

En bit in på 2020 stod det klart att spänningarna mellan Abiy-regeringen och utbrytarpartiet TPLF var mycket starka. Samtidigt steg spänningarna mellan Eritrea och den TPLF-styrda nordliga delstaten Tigray snabbt. Eritreas president Afwerki anklagade TPLF för att sabotera fredsprocessen mellan Etiopien och Eritrea i syfte att försöka behålla sitt politiska inflytande.

Inbördeskrig i Tigray

De allmänna valen som planerats till augusti 2020 var enligt Abiy en milstolpe i reformprocessen. I mars 2020 sköt dock valmyndigheten upp dem på grund av coronapandemin. Valförberedelserna hade blivit så störda av restriktionerna mot coronaviruset att valprocessen blivit omöjlig att genomföra, meddelade valmyndigheten. Premiärminister Abiys, regeringens och parlamentsledamöternas mandatperioder förlängdes tills vidare. Nytt valdatum sattes till den 21 juni 2021.

En kvinna är på flykt undan striderna mellan regeringsstyrkor och rebeller i Tigray. Foto: Nariman El-Mofty/AP/TT

TPLF-ledningen i Tigray reagerade starkt på att centralregeringen senarelade valen och förlängde sitt eget maktinnehav. I protest mot detta höll Tigray i september ett delstatsval, som TPLF vann med total dominans. Abiy-regeringen förklarade delstatsvalet som ogiltigt och parlamentet i Addis Abeba röstade för att hålla inne de federala medlen till Tigray. TPLF-ledningen i Tigray meddelade då att den inte längre erkände centralmakten i Addis Abeba.

Den 4 november inledde Abiy en militäroffensiv i Tigray. Motiveringen var att två viktiga militärbaser i delstaten hade attackerats av TPLF:s milisstyrkor och att basen måste säkras. Abiy anklagade därtill TPLF för att länge ha motarbetat hans all-etiopiska agenda. En av Abiys målsättningar är att stärka Etiopien som nation och minska delstaternas självbestämmande i syfte att minska de etniska motsättningarna (enligt TPLF är dock Abiys verkliga motiv att stärka sin egen makt).

Etiopiska regeringsstyrkor, understödda av stridsflyg, slogs mot TPLF-trogna soldater och miliser i tre veckor innan Abiy deklarerade att regeringsarmén besegrat TPLF. Eritreanska soldater samt milis från Amhara deltog i striderna på regeringens sida. Tusentals människor dödades i stridshandlingar och hundratusentals människor blev internflyktingar. Tiotusentals flydde till Sudan medan närmare 100 000 eritreanska flyktingar i läger i norra Tigray saknade mat.

Regeringsarmén inledde en klappjakt på Tigrays politiska och militära ledning. TPLF svor på att fortsätta kämpa, omformade sig till Tigrays försvarsstyrkor (TDF) och övergick till gerillakrigföring (se vidare Konflikten i Tigray).

Abiy vinner valet

I juni 2021 genomfördes det uppskjutna valet i stora delar av landet. På vissa håll senarelades valdagen på grund av oroligheter eller logistiska problem. I Tigray hölls inget val alls. En andra valomgång hölls i september.

Även om valet inte kunde genomföras i hela landet stod det klart att Välståndspartiet vunnit en stor majoritet av rösterna i det federala parlamentet. Premiärminister Abiy valdes om för en andra mandatperiod. I hans nya regering, dominerad av Välståndspartiet, fick oppositionen tre ministerposter.

En rad våldsamheter inträffade under valdagen i juni, men det fanns inga tecken på "massiva, omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna", enligt den oberoende Etiopiska människorättskommissionen (EHRC). I Oromia resulterade valrelaterat våld i att flera människor dödades. Även från Addis Abeba, Amhara, södra Etiopien och Benishangul-Gumuz kom uppgifter om våld under valperioden. Enligt den statliga valmyndigheten gick valet relativt lugnt till väga men på några platser förekom "en hög nivå av trakasserier" mot oppositionen.

I mars 2022 enades TPLF och regeringssidan om vapenvila för att humanitär hjälp skulle kunna nå fram till de cirka nio miljoner nödställda i norra Etiopien. Ingen hjälp hade nått fram till Tigray sedan mitten av december 2021; delstaten var nästan helt avskuren från omvärlden. Regeringssidan och det tigreanska motståndet skyllde blockaden på varandra.

Fredsavtal och vapenvila

Striderna avtog markant när den humanitära vapenvilan utlystes, men frågan om Tigrays framtida status förblev olöst. En knäckfråga är västra Tigray, som både tigreaner och amharer gör anspråk på. För närvarande ockuperas det området av amharisk milis. Under sommaren gick fredssamtalen i stå och i augusti utbröt nya strider i Tigray.

Den 2 november 2022 överraskade de två stridande parterna omvärlden med att ingå ett fredsavtal (för detaljer se Konflikten i Tigray). Striderna avtog markant och samhällsservicen liksom den humanitära nödhjälpet kunde sakta återupptas. Då hade mellan 300 000 och 600 000 civila förlorat sina liv på grund av inbördeskriget enligt uppgifter från forskare vid Ghent-universitetet i Nederländerna. Våren 2023 tydde allt på att vapenvilan skulle komma att hålla och fredsprocessen gick snabbt framåt.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Etiopien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Eritrea har Tigrays öde i sin hand (2022-11-30)
Folkmord vanlig anklagelse, men få döms (2022-06-21)
Varning för hungerkatastrof i Ukrainakrigets spår (2022-03-28)
Etiopienkrisen – varning för etnisk rensning och storkrig (2020-11-11)
Trots nytänt hopp – bleka utsikter på Afrikas horn (2020-06-04)
Osäker framtid för etiopisk reformprocess (2019-10-13)
Etiopiens Abiy Ahmed bör få fredspriset 2019 (2019-10-04)

Lyssna på UI:s podd Utblick:
Konflikten i Tigray – därför är det krig i norra Etiopien (2021-08-27)

Etiopien – Utrikespolitik och försvar

Etiopien är en regional stormakt och spelar en aktiv roll på den internationella scenen. Relationerna till Eritrea var fientliga innan ett fredsavtal slöts 2018. För USA är Etiopien en viktig allierad i ett hörn av världen som är hårt drabbat av politiska och humanitära kriser.

Addis Abeba brukar kallas Afrikas diplomatiska huvudstad. Etiopien har en särställning i världsdelen med en historia av oavbruten självständighet, bortsett från den kortvariga italienska ockupationen 1936–1941.

På 1960-talet var landet en förebild för Afrikas nyblivna stater och arbetade aktivt för att öka samarbetet dem emellan. Dåvarande Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) grundades i Addis Abeba 1963, till stor del på initiativ av den etiopiske kejsaren Haile Selassie. OAU ersattes 2002 av Afrikanska unionen (AU) vars sekretariat AU-kommissionen har sitt högkvarter i Addis Abeba.

Relationerna till Eritrea

Etiopien hade goda relationer till Eritrea fram till 1997 när handeln över gränsen avbröts efter det att Eritrea övergivit den etiopiska valutan birr och skaffat sig en egen. Regelrätta strider utbröt i maj 1998 (se Konflikten i Tigray). Ett fredsavtal undertecknades i december 2000, men gränsdragningen vid staden Badme förblev ett tvisteämne och förhållandet till Eritrea var fortsatt fientligt. Båda länder mobiliserade soldater längs gränsen under 2000- och 2010-talen och vid flera tillfällen var krig nära att åter bryta ut.

En vändpunkt kom i juni 2018 när Etiopiens nya reforminriktade premiärminister Abyi Ahmed Ali tillkännagav att Etiopien nu var redo att fullt ut acceptera den gränsdragning som fastslagits av en FN-kommission 2002. Efter några möten på politisk toppnivå tillkännagav Etiopien och Eritrea den 9 juli 2018 att kriget var över. I Eritreas huvudstad Asmara undertecknade Abiy och den eritreanska presidenten Isaias Afwerki en "gemensam deklaration om fred och vänskap" enligt vilken "krigstillståndet mellan länderna upphör och en ny tid av fred och vänskap tar vid". Ett fullständigt fredsavtal undertecknades av parterna den 16 september 2018 i Jiddah i Saudiarabien.

De diplomatiska relationerna återupprättades i snabb takt. Handelsförbindelser, transporter och kommunikationer etablerades. Etiopien bad FN häva sanktionerna mot Eritrea, bland annat ett vapenembargo, vilket skedde i november 2018. En månad senare inledde Etiopien sin truppreträtt från gränsområdet.

Från sommaren 2019 såg fredsprocessen ut att stagnera. Många bedömare ansåg att Eritreas ledare ville dra ner på reformtakten av rädsla för att förlora kontrollen över landet. Upptrappade inre konflikter i Etiopien bidrog också till att fredsarbetet hämmades. I inbördeskriget i norra Etiopien 2020-2022 slogs dock eritreanska soldater på regeringsstyrkornas sida mot den tigreanska rörelsen TPLF. Eritreansk trupp har anklagats för att begå grova brott som massakrer och gruppvåldtäkter mot civilbefolkningen i Tigray.

Förhållandet till Somalia

Relationerna till Somalia kompliceras av att det bor etniska somalier i Ogaden i östra Etiopien. Gränsstrider har utkämpats vid flera tillfällen. Somalia försökte inta Ogaden 1977 men slogs snabbt tillbaka. Senare har flyktingar från Somalia tagit sig över gränsen, och väpnade somaliska grupper har använt sig av etiopiskt territorium. Etiopien har anklagats för att spela ut olika somaliska grupperingar mot varandra, och landet stödjer de båda somaliska utbrytarrepublikerna Somaliland och Puntland.

I kriget mellan den så kallade övergångsregeringen som tillsattes 2004 i Somalia och de "islamiska domstolarna" gav Etiopien sitt stöd till regeringen. När islamisterna intog Mogadishu ledde det till att Etiopien i december 2006 fullt ut invaderade grannlandet och drev bort islamisterna. Därefter började etiopierna dra sig tillbaka för att stegvis lämna över till trupper från AU. Tillbakadragandet var slutfört 2009, men etiopiska soldater har även senare gått över gränsen och deltagit i strider mot somalisk islamistmilis. 2015 anslöt Etiopien 4 000 trupper i Somalia till AU:s fredsstyrka Amisom, men från 2016 tog Etiopien hem allt fler soldater på grund av tilltagande våldsamma uppror på hemmaplan.

När Etiopien slöt fred med Eritrea 2018 förbättrades också Etiopiens relationer till Somalia. I juni 2018 besökte Abiy Somalia, där han diskuterade ekonomiskt samarbete och infrastruktursatsningar med den somaliske presidenten Mohamed Abdullahi Mohamed. Känsliga ämnen som Etiopiens medverkan i Amisom, eller den paramilitära Liyu-styrkan som begår grova människorättsbrott i den etiopiska provinsen Ogaden, togs inte upp. I september samma år ingick Somalia, Etiopien och Eritrea ett omfattande samarbetsavtal som syftar till att stärka de politiska, ekonomiska, säkerhetsmässiga, sociala och kulturella banden mellan de tre länderna.

Sudan och Sydsudan

Förhållandet till Sudan har ofta varit ansträngt. De två länderna har anklagat varandra för att stödja väpnade motståndsgrupper, och flyktingar har strömmat fram och tillbaka över gränsen. Relationerna förbättrades avsevärt från 1998 då Eritrea, som stöttat sudanesiska rebeller, blev en gemensam fiende. Sudan utvecklades under 2000- och 2010-talet till en allt viktigare handelspartner. Etiopien köper olja som forslas från Sydsudan i ledningar genom Sudan till hamnstaden Port Sudan.

Relationerna mellan Etiopien och Sudan försämrades i samband med att konflikten i Tigray i norra Etiopien tvingade runt 60 000 tigreaner att fly över gränsen till Sudan. I det omtvistade gränsområdet al-Fashqa, där etiopiska bönder odlar marken trots att området formellt tillhör Sudan, steg spänningarna markant och ledde till politiska möten på toppnivå. I november 2021 och juli 2022 inträffade våldsamma sammandrabbningar mellan soldater från de båda länderna.

När Sydsudan 2011 bröt sig ur Sudan välkomnades den nya staten av Etiopien, om än något avvaktande. Efter att inbördeskrig brutit ut i Sydsudan 2013 intog Etiopien en medlarroll. Fredssamtalen fördes till stor del i Etiopien inom ramen för den regionala samarbetsorganisationen Igad (Intergovernmental Authority on Development) och ledde i augusti 2015 fram till det så kallade Addis Abeba-avtalet mellan de stridande parterna i Sydsudan. När strider snart utbröt igen återupptogs samtalen i Addis Abeba under AU:s överinseende. Ett nytt fredsavtal ingicks 2018.

Andra viktiga relationer

Djibouti blev en strategiskt viktig partner när Etiopien i samband med Eritreakriget förlorade tillgången till den viktiga hamnstaden Assab. Nästan all handel med utlandet gick därefter via Djibouti till dess att handelsförbindelserna med Eritrea återupptogs 2018. Etiopiens och Djiboutis relationer handlar i huvudsak om gemensamma infrastruktursatsningar i och kring Djiboutis hamn, vilken Etiopien fortfarande är beroende av. Ett kinesiskt företag har fått i uppdrag att bygga en ledning för naturgas från källor i östra Etiopien till hamnen i Djibouti för vidare export. Under 2010-talet stärktes det militära samarbetet mellan de två länderna, främst i syfte att bekämpa regional terrorism.

Med grannlandet Kenya har Etiopien goda förbindelser, även om gränsincidenter förekommer främst mellan olika boskapsdrivande folk.

Etiopiens förhållande till Egypten har komplicerats under senare år, då konkurrensen om Nilens vatten har blivit alltmer akut. Etiopien håller på att anlägga en jättelik vattenkraftdamm i Blå Nilen, nära gränsen till Sudan, vilket har lett till protester från Egypten (och Sudan) som är beroende av floden för sin vattenförsörjning. Regeringen i Kairo håller fast vid avtal från 1929 och 1959 som ger Egypten rätt till merparten av vattenflödet i Nilen samt vetorätt över byggprojekt vid floden. Ett nytt avtal från 2010, i vilket Egypten och Sudan utesluts, säger att byggprojekt kan göras längs Nilen utan den egyptiska regeringens godkännande (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Förbindelserna med västvärlden har länge varit goda, men de försämrades betydligt under kriget i Tigray. För USA är Etiopien en viktig allierad i kampen mot terrorism och instabilitet på Afrikas horn. Den etiopiska oppositionen har tidigare anklagat västliga biståndsgivare för att se mellan fingrarna med regeringens brott mot mänskliga rättigheter och kränkningar av demokratiska principer.

Det amerikanska utrikesdepartementet slog i mars 2023 fast att etiopiska regeringsstyrkor, eritreanska soldater och allierad amharisk milis gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under kriget i Tigray. Det konstaterade också att tigreanska rebeller hade begått krigsförbrytelser. Abiy-regeringen reagerade kraftigt mot uttalandena då USA lade större vikt vid regeringssidans brott än den TPLF-trogna sidans övergrepp. Utrikesdepartementets uttalanden kom samtidigt som USA åter börjat närma sig Etiopien efter en kylig period på grund av kriget i norr.

Kina och Etiopien har knutit närmare kontakter på senare år och Peking har gjort stora ekonomiska investeringar i Etiopien.

Försvar

Under militärregimen 1974–1991 hade Etiopien Afrikas starkaste armé med nära en halv miljon soldater. Regimens sista budgetår gick 60 procent av statsutgifterna till militären. De väpnade styrkorna krymptes snabbt efter 1991, men när kriget mot Eritrea bröt ut växte de på nytt. Därefter har antalet soldater åter minskat.

I mars 2018 undertecknade Etiopien och Frankrike ett avtal om att fransmännen ska hjälpa Etiopien att utveckla en egen flotta. Det är inte klart var den etiopiska flottan ska placeras, men hamnen i Djibouti är en sannolik plats. Etiopien skrotade sin tidigare flotta när Eritrea blev självständigt 1993 och Etiopien förlorade sin kust.

Etiopien har deltagit i flera fredsbevarande uppdrag genom AU och FN, bland annat i Sudan och Sydsudan.

Om våra källor

Etiopien – Ekonomisk översikt

Jordbruket är Etiopiens ekonomiska bas och står för drygt en tredjedel av BNP. Förutom förädling av jordbruksprodukter saknas andra näringar av större betydelse. Trots stark ekonomisk tillväxt 2004–2020 är Etiopien fortfarande ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder.

BNP-tillväxten låg runt 10 procent i ett och ett halvt årtionde fram till 2020. Ekonomin var en av de snabbast växande i Afrika. Det har möjliggjort satsningar på utbildning, fattigdomsbekämpning och infrastrukturprojekt. Flera byggprojekt pågår för att förbättra vägarna till hamnar i det kustlösa landets grannländer.

Under 2020-talet har dock höga transportkostnader, coronapandemin samt politisk oro i landet, inte minst inbördeskriget i Tigray, och i regionen gjort att den ekonomiska utvecklingen bromsat in.

Tre av fyra invånare är beroende av jordbruket för sin försörjning. Flertalet återfinns inom den informella ekonomin och odlar i huvudsak för självhushåll. Marknaden för konsumtionsvaror är liten; hushållens inkomster går mest till mat.

Arbetslösheten är hög och undersysselsättningen är stor. Den verkliga arbetslösheten beräknas vara betydligt högre än vad officiella siffror visar. Samtidigt råder stor brist på personal till kvalificerade yrken. En orsak är att många högutbildade har flytt utomlands, av politiska eller ekonomiska skäl.

Jordbruket står för merparten av exporten. Kaffet dominerar, även om oljeväxter numera inbringar nästan lika stora inkomster. Det beror inte minst på försäljning av sesamfrön till Kina, som har blivit Etiopiens största handelspartner. Den milt narkotiska växten khat säljs främst till Somalia och Djibouti. Läder och skinnvaror är också viktiga exportvaror, liksom guld, socker och snittblommor. Importen är betydligt större än exporten.

Torka och missväxt hotar

Jordbruket är ålderdomligt och med jämna mellanrum drabbas landet av torka och hungersnöd. Även under år med normala väderförhållanden har många etiopier, särskilt barn, för lite att äta. Den senaste verkligt stora svältkatastrofen, 1984–1985, krävde en miljon liv. Sedan dess har man byggt upp internationella förvarningssystem för väderkatastrofer. Därmed kan förebyggande hjälpinsatser sättas in innan torkan leder till hungersnöd i full skala.

Ändå behövde miljontals människor akut bistånd vid flera tillfällen när svår torka inträffade under 2010-talet. Långvarig torka i kombination med matbrist och hög inflation orsakad av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina från februari 2022 gör att Etiopien åter riskerar att drabbas av omfattande hungersnöd.

Även under år med normala skördar behöver Etiopien bistånd och lån utifrån för att få ekonomin att gå ihop. EU och USA är stora biståndsgivare.

Etiopien har en stor utlandsskuld trots att landet från början av 2000-talet kom att omfattas av Världsbankens skuldavskrivningsprogram för svårt skuldtyngda fattiga länder (heavily indebted poor countries, HIPC). Det ledde till att lån till enskilda kreditgivare ströks. Etiopien blev även ett av 18 länder som 2005 beviljades fullständig avskrivning av skulder till Världsbanken, IMF och Afrikanska utvecklingsbanken. Beslutet fattades av G8, världens sju rikaste industriländer samt Ryssland. Sedan dess har utlandsskulden åter skjutit i höjden.

EPRDF-regeringen som tog makten 1991 (se Modern historia) satsade från början på att marknadsanpassa ekonomin och genomförde en del avregleringar och privatiseringar. I början av 2010-talet stärkte regeringen på nytt sitt inflytande över näringslivet vilket riskerade att avskräcka utländska investerare. Privatiseringarna gick trögt: av elva statliga företag som bjöds ut 2014 var det fem som lockade intressenter och bara tre som i slutändan godkändes för försäljning.

Ny reformagenda

När Abiy-regeringen kom till makten våren 2018 lanserades en rad ekonomiska reformer och privatiseringsplaner, åter med syftet att locka utländska företag att investera. Bolag inom civilflyg, sjöfart, energisektorn, sockerindustrin samt telekommunikationer var tänkta att säljas ut. De våldsamma inrikespolitiska konflikterna (se Aktuell politik) har dock bidragit till att intresset förblivit begränsat och att ekonomin därför måste drivas på av offentliga satsningar.

I slutet av 2019 beviljade IMF ett treårigt stödpaket på 2,9 miljarder dollar för att hjälpa Abiy-regeringen att genomföra de planerade ekonomiska reformerna. Världsbanken utlovade tre miljarder dollar i finansiellt stöd, och ytterligare sammanlagt nio miljarder dollar skulle komma från andra långivare, bland annat Europeiska utvecklingsbanken och FN-organ. Tidigare hade pengar även kommit från länder i Mellanöstern, till exempel Abu Dhabi.

Etiopien har stor brist på utländsk valuta. Landet behöver omstrukturera en rad statsägda företag och göra finanssektorn mer stabil. Hög inflation är också ett problem, liksom en snabbt stigande statsskuld.

Den 1 januari 2022 uteslöts Etiopien av USA från handelssamarbetet Agoa (African Growth Opportunity Act), som ger ett 40-tal länder i Afrika förmånliga villkor på den amerikanska marknaden. Motprestationen är att länderna ska leva upp till vissa demokratiska krav, vilket Etiopien inte längre bedömdes göra. Beslutet slog hårt mot ekonomin i Etiopien, som ökat sin export till USA från 28 miljoner dollar 2000 till närmare 300 miljoner dollar 2020. Hälften av exporten berördes av Agoa-samarbetet.

Om våra källor

Etiopien – Naturtillgångar, energi och miljö

Vattenkraft är en av Etiopiens viktigaste naturtillgångar och en snabb utbyggnad av dammar och kraftverk pågår. Bygget av Stora etiopiska renässansdammen i Blå Nilen har skapat oro i Sudan och Egypten, som fruktar att den enorma dammen ska påverka vattenmängden i floden nedströms. Av de mineraltillgångar som finns i Etiopien är det bara guld som bryts i större mängd.

Den etiopiska vattenkraften utnyttjades länge knappast alls, men med stöd av utländskt bistånd och investeringar inleddes en storsatsning efter millennieskiftet. Kapaciteten har ökat snabbt och numera utvinns nästan all elektricitet som förbrukas i landet genom vattenkraft. Etiopien exporterar el till Kenya, Sudan och Djibouti.

Med hjälp av utländska firmor byggs elnätet ut och andelen invånare som har tillgång till elektricitet ökar snabbt. Det sker dock från en låg nivå; 2018 rapporterades sex av tio invånare ha tillgång till el.

Bland flera stora vattenkraftprojekt finns Gilgel Gibe-projektet vid floden Omo. Gibe I och Gibe II stod färdiga 2004 respektive 2010, medan Gibe III invigdes 2016. Fördämningen vid Gibe III är en av de högsta i Afrika och skapar en 15 mil lång konstgjord sjö. Kritiker varnar för att den ödelägger känsliga ekosystem och torrlägger stora områden längs Omo och Turkanasjön vid gränsen till Kenya. Det innebär ett hot mot försörjning och livsvillkor för en halv miljon människor. Bland dem finns flera folkgrupper med traditionella levnadssätt. Omo är det viktigaste tillflödet till den ekologiskt unika Turkanasjön.

2011 inleddes bygget av Stora etiopiska renässansdammen (tidigare kallad Millenniedammen) vid Blå Nilen, inte långt från gränsen till Sudan. Dammen är en av de största i Afrika. Byggprojektet skapar oro i Egypten och Sudan, som ligger nedströms och är beroende av Nilen för sin vattenförsörjning. 2022 började Etiopien utvinna elektricitet i jättekraftverket.

Etiopien satsar också på andra förnybara energikällor. En stor vindkraftsanläggning invigdes 2013 i Tigray i norr. Ett jordvärmeverk byggs 20 mil söder om Addis Abeba.

I landet finns också fyndigheter av olja och naturgas. Tillgångarna ligger främst i politiskt känsliga områden, som Ogaden i sydöst och Gambella vid gränsen till Sudan. Det gör prospektering och produktion riskfyllt. Ingen kommersiell utvinning av olja eller naturgas förekommer. För sin oljeförsörjning är Etiopien beroende av import.

Hushållens energiförbrukning baseras på ved, träkol och djurspillning. Jakten på ved har lett till att stora skogsområden har avverkats, vilket bland annat orsakat jorderosion. Mer än en tredjedel av Etiopien var täckt av skog för drygt 100 år sedan, men 2000 var siffran nere i några få procent. Omfattande trädplanteringsprojekt har sedan dess vänt trenden, och enligt officiella uppgifter var andelen skogbevuxen mark uppe i 15 procent i mitten av 2010-talet.

Produktionen av guld ökade sedan landets största guldgruva, i Lega Dembi 50 mil sydöst om Addis Abeba, sålts till en saudisk gruvkoncern i slutet av 1990-talet. Utvinning sker också av pottaska samt kalk och marmor, som används i byggsektorn, och salt till hushållen och skinngarvningsindustrin. Vidare finns fyndigheter av bland annat platina, tantalit, järn och koppar.

Om våra källor

Etiopien – Jordbruk och industri

Jordbruket är Etiopiens viktigaste näring. Kaffe och matgrödor odlas på höglandet, i huvudsak i små familjejordbruk. I låglandsområdena finns folkgrupper som till största delen är boskapsskötare. Med jämna mellanrum uteblir regnen och landet drabbas av missväxt. Etiopiens industrisektor är liten.

Jordbrukssektorn sysselsätter tre fjärdedelar av den arbetande befolkningen. All jord ägs av staten. Jorden kan inte säljas men brukningsrätten går i arv. Det leder till att bönderna hålls kvar på mark som delas i allt mindre lotter vid arvskiften.

Odlingen sker i huvudsak med enkla metoder. De vanligaste matgrödorna är det inhemska sädesslaget teff samt durra, majs, vete och korn. Teff används till det pannkaksliknande, syrliga brödet injera som ingår i alla måltider.

Kaffebusken har sitt ursprung i Etiopiens bergstrakter och kaffebönor har länge varit landets viktigaste exportvara. Till skillnad från många andra kaffeproducenter konsumerar etiopierna själva ansenliga mängder kaffe. Även sockerrör, oljeväxter, snittblommor, grönsaker och bönor odlas kommersiellt, liksom den milt narkotiska bladväxten khat.

Torka och överbetning

Att staten äger all jord håller tillbaka investeringar som hade kunnat öka produktiviteten. Förutsättningarna för högre avkastning är annars goda. Jorden är bördig och det finns vatten i floderna. Men konstbevattning är ovanligt; endast 4 procent av den odlade mark är konstbevattnad.

Än så länge förlitar sig bönderna nästan uteslutande på regn. Vid långvarig torka blir det utbredd hungersnöd. Jordbruket brottas också med erosion och utarmning av jorden, till stor del på grund av att skog har skövlats men också därför att den snabbt växande befolkningen ökar pressen på odlingarna. Överbetning bidrar också – Etiopien har Afrikas största boskapsbestånd. Dessutom drabbas Etiopiens åkerbruk återkommande av angrepp från enorma gräshoppssvärmar.

Nästan en tredjedel av dem som är sysselsatta inom jordbrukssektorn är boskapsskötare. Somalier och afarer på låglandet i öster är övervägande boskapsskötare. I Gambella i sydväst lever en rad små folkgrupper av boskapsskötsel i kombination med enkelt jordbruk. Betesmarker och jord förvaltas av stammar och klaner enligt nedärvda mönster. Även boskapsskötseln har drabbats hårt av den återkommande torkan på senare årtionden, vilket har orsakat hög dödlighet bland både boskap och människor.

Regeringen har satsat på att hyra ut miljontals hektar jordbruksmark till utländska bolag, från bland annat Kina, Indien och Saudiarabien. Etiopiska myndigheter hävdar att mindre än en fjärdedel av den odlingsbara marken brukas. Genom att hyra ut mark hoppas man skapa jobb och inkomster samt minska den kroniska matbristen i landet.

Kritiserade avhysningar

I planerna ingår också att flytta runt 1,5 miljoner familjer från sina marker till nya "modellbyar". Kritiker pekar på risk för miljöförstöring och ändrade levnadsvillkor för lokalbefolkningen. Det gäller särskilt de nomadiserande boskapsskötarna. Rapporter finns om att våld förekommit vid avhysningar. Människor har misshandlats och utsatts för våldtäkter eller försvunnit. De som har flyttats till nya byar har inte fått tillräcklig tillgång till mat, jordbruksmark, sjukvård och skolor.

Trots att skövling och jordförstörelse drastiskt har minskat skogsarealen drivs visst skogsbruk. Ett program för återplantering har gjort Etiopien till ett av de ledande länderna i världen i fråga om antal planterade träd.

Etiopiens fabriker finns främst i Addis Abeba och Dire Dawa. Produktion av livsmedel, textilier och lädervaror dominerar. Inom livsmedelsindustrin är framställning av mjöl, vegetabiliska oljor, socker, läsk och öl viktigast.

Läderindustrin framställer bland annat det exklusiva cabrettaskinnet från höglandsfår. Merparten av skinnet exporteras, men satsningar görs på skofabriker och andra industrier för att möjliggöra export av förädlade lädervaror.

Viss ny industriproduktion har utvecklats i samarbete med utländska investerare. Det gäller bland annat framställning av däck och läkemedel.

Privatiseringar av industriföretag har pågått sedan 1990-talet, men processen går långsamt och stora företag är fortfarande övervägande statliga.

Om våra källor