Fredsfrämjande operationer

Militära aktioner av annat slag än traditionellt försvar av det egna landets gränser var länge omstridda inom Nato. Från amerikanskt håll riktades det under 1990-talet ibland kraftig kritik mot fredsbevarande operationer, vilket grundade sig på en önskan att landet skulle slippa bli inblandat i europeiska kriser och krig som inte direkt rörde Nato. Men inställningen kom att förändras och Natos strategiska koncept från 1999 visade att intresset för fredsbevarande och fredsskapande operationer hade ökat bland medlemmarna.

Ett konkret uttryck för medlemsländernas ökade intresse för krishantering var Natos insatser i kriget i det forna Jugoslavien i början av 1990-talet.

Nato engagerade sig i konflikten 1992, då organisationen började kontrollera att FN:s handels- och vapenhandelssanktioner mot Serbien och Montenegro efterlevdes. Fram till 1996 övervakade Natos örlogsfartyg sjöfarten i Adriatiska havet.

Från 1992 började Nato även flygbevaka Bosnien, bland annat för att skydda FN-personalen i den fredsbevarande styrkan Unprofor (United Nations Protection Force). Från 1994 blev Nato alltmer indraget i konflikten, och i december 1995 fick alliansen ledningen för en internationell styrka som skulle se till att det fredsavtal som undertecknats efterlevdes. Styrkan Ifor (Implementation Force) var den första Natostyrka någonsin som utplacerades utanför ett Natoland. Styrkan på närmare 60 000 man baserades på Natos ARRC-förband (se Uppbyggnaden). Där ingick även förband från 16 stater som inte var Natomedlemmar – bland dem Ryssland och Sverige.

Till skillnad från Unprofor var Ifor en tungt beväpnad styrka med såväl stora pansarförband som kvalificerat flygunderstöd. Den hade också helt andra och effektivare regler vad gällde att bekämpa överträdelser mot fredsavtalet. Allt detta gjorde att Ifor i stort sett lyckades uppnå flera av fredsavtalets mål under 1996.

I november 1996 beslöt FN och Nato att en uppföljningsstyrka till Ifor behövdes. En ny, betydligt mindre, Natoledd truppstyrka Sfor (Stabilisation Force) på drygt 30 000 man från ett 30-tal stater upprättades.

I början på 2005 ersattes Sfor av EU-styrkan Eufor som leds från Natohögkvarteret men som i sig är en EU-styrka, med FN-mandat. Styrkan bestod från 2012 av cirka 600 man men efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utökades den till drygt 1 100 man.

Kosovo

Bakgrunden till Natos ingripande i Kosovo var att den till övervägande delen albanska befolkningen i den serbiska provinsen under lång tid hade förtryckts i ett samhälle där serber innehade alla viktiga poster inom till exempel polis och förvaltning. Detta ledde till allt mer omfattande oroligheter och aktioner genomförda av kosovoalbansk gerilla under 1999–2000 samt ökade krav på kosovoalbansk självständighet.

I syfte att genomdriva ett fredsavtal och att sätta stopp för övergreppen mot albanerna i Kosovo inledde Natoländerna ett militärt anfall genom flygangrepp mot Serbien, Montenegro och serbiska mål i Kosovo i mars 1999. Anfallet, som inte var sanktionerat av FN:s säkerhetsråd, riktades mot militära och civila mål som ansågs vara betydelsefulla för den serbiska krigsförmågan.

Ett första resultat blev att serbiska förband och grupper skyndade på fördrivningen av albaner från Kosovo. Inom ett par månader hade hundratusentals albaner samlats i primitiva flyktingläger utanför Kosovo. Nato fortsatte emellertid en kontinuerlig flygbombningskampanj.

Sommaren 1999 tvingades Serbiens ledare Slobodan Milošević gå med på en internationell fredsplan, som bland annat innebar ett totalt tillbakadragande av serbiska styrkor från Kosovo, insättandet av en internationell, Natodominerad fredsbevarande styrka där även ryska trupper ingick samt ett återbördande av de fördrivna kosovoalbanerna.

En resolution röstades också igenom i FN:s säkerhetsråd som folkrättsligt godkände och satte upp ramarna för en multinationell fredsbevarande styrka Kfor (Kosovo Force) som Nato fick i uppdrag att leda.

Styrkan hade som mål att upprätthålla ordning i provinsen, att övervaka efterlevandet av fredsavtalet, att avväpna den kosovoalbanska gerillan samt att assistera den FN-beskickning Unmik (United Nations Mission in Kosovo) som har till uppgift att bygga upp Kosovo efter kriget. År 2000 omfattade Kfor cirka 50 000 soldater från alla de då 19 Natoländerna och ett 20-tal andra, däribland Sverige och Ryssland. På grund av kvardröjande spänningar mellan Kosovos folkgrupper och FN-beskickningens brist på civila poliser tvingades Kfor med varierande framgång att också agera poliskår i den härjade provinsen.

Den politiska processen rörande Kosovos framtida status löstes bara till en del under 2008, när Kosovo förklarade sig självständigt. Många stater erkände Kosovo som självständig stat, däribland USA och Sverige, men både Nato och EU var som organisationer splittrade i frågan. Ryssland och Serbien, som inte erkänt självständigheten, har velat föra upp fallet i FN som ett brott mot internationell rätt. Kosovo har erkänts av över 100 länder, men inte av alla Natoländer.

Afghanistan

I Afghanistan tog Nato i augusti 2003 över ansvaret för Isaf (International Security Assistance Force) som skapats som en FN-styrka 2001 efter talibanregimens fall. Dess syfte var från början att skydda den afghanska interimsregeringen och FN-personalen på plats i Afghanistan.

Isafs huvuduppgifter var dels att bistå den lagliga, valda afghanska regeringens militära och polisiära insatser, dels att på olika sätt hjälpa till att bygga upp det krigshärjade landet. Isaf verkade till en början bara i huvudstaden Kabul men från 2003 till och med 2006 ökades Isafs ansvarsområde successivt till att täcka hela Afghanistans territorium. Isaf (och därmed Nato) tog på så sätt över merparten av krigföringen mot talibanerna och andra rebellgrupper.

Afghanistaninsatsen mötte stark kritik från många håll. Bland annat kritiserades den amerikanska strategin direkt efter 11 september-attacken. Strategin inriktades enbart på att jaga al-Qaidaoch bekämpa talibanerna, utan hänsyn till den afghanska befolkningens behov av säkerhet och utveckling. I kombination med en rad misstag och övergrepp som drabbade civilbefolkningen, skapades stor misstro mot de internationella trupperna, i synnerhet de amerikanska.

En ny strategi för Afghanistan, framtagen av USA under president Barack Obama, antogs 2009. Den gick ut på att kraftigt öka den militära insatsen för att tränga undan och försvaga talibanerna samtidigt som man i hög takt skulle bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna (armé, polis och underrättelseorganisation). Tanken var att successivt lämna över ansvaret för säkerheten till de inhemska säkerhetsstyrkorna så att större delen av de utländska trupperna skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan 2014.

I början av maj 2012 träffade Barack Obama och den afghanska regeringen en överenskommelse om framtida amerikanskt stöd efter år 2014.

Beslutet att dra sig tillbaka och lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna 2014 hade effekten att flera länder började betrakta uppdraget som mer eller mindre och slutfört och beslutade sig för att åka hem tidigare Det lade en större börda på dem som stannade kvar, framför allt USA, och skapade vissa slitningen inom alliansen.

De sista av USA:s trupper drogs tillbaka sommaren 2021, under kaotiska förhållanden.

Irak

Nato deltog inte som organisation i det USA-ledda anfallet mot Irak 2003, men Nato gav visst stöd, bland annat satellit- och kommunikationsstöd, till polska förband som ansvarade för ett större område i Irak. Efter kriget engagerade sig Nato i begränsad utsträckning i Irak. På begäran av den nya irakiska interimsregeringen skickade alliansen i augusti 2004 en mindre insats till landet. Nato training implementation mission in Iraq (NTIM-I), bestående av cirka 300 personer, hade som huvuduppgift att utbilda irakiska militära förband och säkerhetsstyrkor så att dessa på sikt skulle kunna överta ansvaret för säkerhet och ordning i det krigsdrabbade och splittrade landet.

Libyen

I början av 2011 flammade det upp oroligheter i Libyen på en nivå som påminde om ett inbördeskrig. Den libyska regimen ledd av Muammar Gaddafi svarade på detta med militära anfall mot civila mål där regimmotståndare befann sig. FN:s säkerhetsråd samlades och för att hindra den libyska regimen från att genomföra flygangrepp mot sin egen befolkning antog rådet en resolution om inrättande av en flygförbudszon över större delen av Libyen. Resolutionen gav medlemsstaterna att med ”alla nödvändiga medel” skydda Libyens civila.

Två dagar senare började flygstridskrafter från ett tiotal länder, i huvudsak Natomedlemmar men även till exempel Qatar, att bekämpa den libyska regimens militära installationer. Operationerna skedde först under ledning av Storbritannien och Frankrike, med USA i en tung bakgrundsroll, men efter några dagar gick ansvaret för den militära ledningen över till Nato. Totalt deltog 19 länder: 15 av dem tillhörde Nato, de övriga var förutom Qatar också Förenade arabemiraten, Jordanien och Sverige. Ett viktigt Natoland, Tyskland, hade lagt ner sin röst i FN:s säkerhetsråd när FN-resolutionen 1973 röstades igenom, och vägrade också att på något sätt delta i operationen.

Ryssland lade också ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vid resolutionsomröstningen, i likhet med Kina. Det tolkades emellertid som en positiv signal, eftersom Ryssland (och Kina) har vetorätt i säkerhetsrådet och därmed skulle kunna ha stoppat resolutionen i sin helhet. Rysslands agerande uppfattades därför av Nato som ett tyst godkännande av operationen.

Stridigheterna på marken fortsatte i flera månader och avstannade i slutet av oktober när Gaddafi fångades och avrättades under juridiskt oklara omständigheter av libyska oppositionsgrupper. Under hela den tid som stridigheterna pågick leddes koalitionens militära verksamhet av Natos ledningsstaber i Italien och Tyskland, med betydande hjälp från amerikanska staber. Sverige deltog med åtta stridsflygplan som i huvudsak hade spaningsuppgifter under operationen.

Initialt sågs operationen i Libyen som en stor framgång för Nato: man hade visat att organisationen är den enda i världen (förutom den amerikanska nationella försvarsmakten) som kan genomföra komplexa, storskaliga och multinationella operationer långt från de egna ländernas militära baser. De inrikespolitiska problemen i Libyen löstes emellertid inte med störtandet av Gaddafi, och det faktum att landet fortfarande är svårt splittrat och saknar en fungerande nationell regering har negativt påverkat hur operationen uppfattats i efterhand.