Nato – Samarbete med EU

Nato är den enda organisation i Europa som i dag kan ställa upp stora militära styrkor och genomföra större komplicerade internationella operationer. Därför har EU, som saknar egen militär organisation, stort behov av att kunna samarbeta med Nato.

På grund av bristen på resurser inom EU för militär verksamhet är det praktiskt att låta EU använda Natoresurser. Det skedde också 2003, när EU tog över en mindre Natooperation i Nordmakedonien och utnyttjade Natos militära ledningsresurser. När EU tog över i Bosnien 2005 uppstod ett liknande förhållande i en betydligt större insats.

EU:s förhållande till Nato har varit kontroversiellt, eftersom vissa av EU:s medlemsländer länge velat se ett autonomt EU som klarar av att genomföra operationer utan Natostöd. Frågan ställdes på sin spets under våren 2003, då Belgien, Frankrike, Tyskland och Luxemburg genomförde ett separat toppmöte och föreslog att EU skulle få ett eget militärt högkvarter med förmåga att leda förband. Förslaget, som kom till under den stora splittringsvåg som Irakkriget orsakat (se Nato efter millennieskiftet), föll dock senare. Det ersattes av en konstruktion där EU som sådant har en grupp stabsofficerare placerade vid det högkvarter som understödjer den högste befälhavaren för Natos alla operationer. Utvecklingen sedan 2011, när Libyenkriget tydligt visade att endast Nato rent praktiskt kunde hantera en så komplex operation (se Fredsfrämjande operationer), innebar dock att de flesta av de röster som tidigare ville se ett militärt autonomt EU tystnade. Den franska återintegrationen i Natos militära kommandostrukturer 2009 bidrog också till detta.

Likaså innebar reaktionerna på Rysslands annektering av ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 och striderna i östra Ukraina att en arbetsfördelning kom till stånd. EU hanterade de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland medan Nato stod för den militära avskräckningsförmågan och det militära skyddet av medlemmarnas territorier. Därefter fördjupades samarbetet mellan EU och Nato, särskilt i frågor som hybridpåverkan och cybersäkerhet. Rysslands storinvasion av Ukraina 2022 har därefter inneburit ett helt nytt läge för både EU och Nato.

Samtidigt har diskussionen om Europas försvarsförmåga aktualiserats av krav från USA:s president Donald Trump på att européerna i större utsträckning står för sitt eget försvar. Trumps oförutsägbarhet och hot om att dra tillbaka amerikanska trupper har bidragit till att inte minst Frankrikes president Emmanuel Macron talar om att Europa behöver stärka sin ”strategiska autonomi”.

Natoländerna har också utvecklat samarbetsformer med flera andra regioner. Sedan många år existerar den Medelhavsdialogen, där Nato och länderna kring Medelhavet (bland annat nordafrikanska stater) diskuterar gemensamma frågeställningar. Genom engagemanget i Natos Afghanistaninsats fick också länder som Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea tätare förbindelser med alliansen. Denna utveckling var inte helt okontroversiell inom alliansen då vissa medlemsländer hävdade att Nato drevs för långt från sin ordinarie uppgift. Inrättandet av ett nytt samarbetsprogram 2014 för särskilt viktiga partner, EOP, kan möjligen ses som ett svar på kritiken. Detta gavs endast till fem viktiga partnerländer: Sverige och Finland, Jordanien, Georgien och Australien (se även Nato efter millennieskiftet samt Sverige i Nato). Därmed satte Nato en begränsning för sina egna globala ambitioner.

Efter Sveriges inträde i Nato 2024 står bara fyra av EU:s 27 medlemländer utanför försvarsalliansen (Cypern, Irland, Malta och Österrike).