Förenta nationerna

FN – Inledning

De länder som 1945 grundade Förenta Nationerna, FN, drog upp riktlinjer för en mäktig världsorganisation som inte bara skulle ”rädda kommande släktled undan krigets gissel” utan också utgöra en plattform för länders samarbete i ekonomiska och sociala frågor. Många av de stora visionerna visade sig långt svårare att uppfylla än vad man hoppats. Under långa perioder av FN:s existens har politiska meningsskiljaktigheter mellan länder hindrat verksamheten från att fungera som det var tänkt.

Det kalla kriget mellan öst och väst förlamade under fyra decennier FN:s arbete för fred och säkerhet utifrån stadgan. Men det kyliga internationella klimatet under öst–västkonflikten bidrog samtidigt till att världssamfundet tvingades skapa nya former för att kunna verka för fred. Så uppstod till exempel FN:s fredsbevarande styrkor. 

En annan politisk stötesten som fick starka återverkningar på organisationen var  konflikten mellan utvecklingsländer och industrialiserade länder som seglade upp under 1960- och 1970-talen, sedan utvecklingsländerna blivit självständiga och fått medlemskap i FN.

Den rättvisa fördelning av världens resurser och den sociala utveckling som fattiga länder krävt har ännu inte kommit till stånd, mycket på grund av bristande politisk vilja från de rika ländernas sida. Samtidigt har nya tillväxtekonomier i Asien och Latinamerika bidragit till att spelplanen och den traditionella uppdelningen i Nord och Syd ändrats, medan även vissa afrikanska länder haft en stark ekonomisk utveckling under 2000-talet. 

Efter det kalla krigets slut förändrades FN i takt med att förväntningarna på dess förmåga att skapa fred och säkerhet i världen ökade. De fredsbevarande operationerna blev större och mer mångfasetterade än tidigare. I skuggan av de fruktansvärda misslyckandena i Rwanda och Bosnien under 1990-talets första hälft drogs flera lärdomar som påverkade utformningen av nya fredsinsatser. 
Under 2000-talets första femton år kom de så kallade millenniemålen, åtta mätbara mål som skulle motverka fattigdom, hunger, sjukdomar, analfabetism med mera, att få en central plats i FN:s utvecklingsarbete. De bidrog till att föra utvecklingen framåt och erfarenheterna av dessa gjorde att världens länder kunde enas om nya globala utvecklingsmål, Sustainable development goals (SDG), samlade i Agenda 2030 som gav hopp om en ljusare framtid för hela världen. Målen har kommit att genomsyra hela FN:s utvecklingsarbete.

Dagens globaliserade värld ställer FN inför nya utmaningar som klimatförändringar, fattigdom, ökade klyftor, inbördeskrig, pandemier som den som utbröt i början av 2020 till följd av det nya coronavirus som först började spridas i Kina. Kraven har ökat på att FN ska förändra sitt arbete för att mer vara i samklang med dagens värld. Många pekar inte minst på att FN:s säkerhetsråd inte speglar de globala maktförhållandena i världen och därför borde förändras.

Samtidigt har FN:s arbete för fred och säkerhet åter försvårats under det senaste årtiondet. Det lovande samarbetsklimatet från 1990-talet har övergått i fientligare tongångar, polarisering, ifrågasättande av demokrati och ett rättsbaserat samhälle medan spänningarna mellan stormakterna blivit allt djupare. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har ytterligare förvärrat det säkerhetspolitiska läget. 

FN:s medlemsantal har idag ökat till 193 stater i och med att Montenegro blev medlem 2006 och Sydsudan 2011. Därmed omfattar organisationen alla jordens internationellt erkända länder utom Vatikanstaten. Taiwan, som endast erkänts av ett fåtal stater, saknar, liksom till exempel Kosovo, medlemskap. Palestina har sedan 2012 status som observatörsstat.

FN – Framväxten

Sedan FN:s föregångare, Nationernas Förbund, i och med andra världskrigets utbrott 1939 slutgiltigt misslyckats med uppgiften att bevara världsfreden, avvecklades den internationella samarbetsorganisationen, även om den formellt bestod till 1945. Lidandet och förstörelsen i krigets spår gjorde dock klart för de stater som ingått förbund mot Nazityskland att världen behövde en ny organisation som kunde förhindra framtida krig.

De första försöken att dra upp riktlinjerna för dagens FN ägde rum i Washington DC i USA 1944, då representanter från Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Kina möttes på godset Dumbarton Oaks. Deltagarna enades om många av det blivande FN:s uppgifter, medlemmar och regler för samarbetet. 

De frågor som ännu inte fått någon lösning lyckades den brittiske premiärministern Winston Churchill, den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin finna kompromisser för under det berömda mötet i Jalta i februari 1945. Ett viktig beslut var att fem stormakter (Sovjetunionen, Storbritannien, USA, Frankrike och Kina) skulle få vetorätt i säkerhetsrådet, det organ som skulle ansvara för fred och säkerhet. 

Den 25 april 1945 möttes delegater från 50 länder i San Francisco i USA för att tillsammans skriva en stadga för organisationen. Andra världskrigets förlorare deltog inte. Den 24 oktober trädde stadgan formellt i kraft. Detta datum har därefter firats som FN-dagen.

Det kalla kriget inleds

Vid slutet av 1940-talet blev relationerna mellan Sovjetunionen och USA allt kyligare. Sovjetunionen hade efter krigsslutet gradvis skapat sig en egen maktsfär i östra Europa, vilket oroade USA. För att bromsa den kommunistiska expansionen lanserade USA 1947 Trumandoktrinen, som utlovade amerikanskt stöd till stater som inte ville underkuvas av ”främmande makter”. Därefter följde den amerikanska Marshallplanen, som gav omfattande ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden av Europa. De sovjetiska motdragen blev bland andra statskuppen i Prag 1948 och Berlinblockaden samma år. 

Med bildandet av den västliga försvarsalliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) 1949 och den östliga motsvarigheten Warszawapakten 1955 grundlades uppdelningen mellan öst och väst. Den kom att styra hur länderna i de båda blocken agerade i FN:s olika organ. 

I Koreakriget 1950–1953 fick den starka spänningen mellan öst och väst ett konkret uttryck. Det blev likaså det första tillfälle då FN ingrep militärt i ett land. Den 25 juni 1950 angrep det kommunistiska Nordkorea – tidigare förvaltat av Sovjetunionen – Sydkorea, där den förre förvaltaren USA hade stora intressen. USA svarade med att i säkerhetsrådet föreslå åtgärder för att undsätta Sydkorea. I normala fall skulle Sovjetunionen med sitt veto ha förhindrat en aktion, men en resolution gick igenom eftersom landet tillfälligt lämnat säkerhetsrådet i protest mot att Kuomintang-styret i Taiwan och inte Pekingregimen representerade Kina i FN. Ett militärt kommando med trupper från olika medlemsstater fick under USA:s ledning i uppgift att försvara Sydkorea. När FN-trupperna hösten 1950 ryckte in på nordkoreanskt territorium placerade Kina, av fruktan för intrång på den kinesiska sidan, ut trupper i Nordkorea. I säkerhetsrådet försökte västmakterna få igenom en resolution som krävde att Kina skulle hämta hem sin armé. Sovjetunionen, som nu återtagit sin plats i säkerhetsrådet, lade emellertid in sitt veto mot resolutionen.

Samverkan för fred

USA bröt dödläget genom att lansera en resolution om ”samverkan för fred ” som antogs av generalförsamlingen. Samverkan-för-fred-resolutionen gav generalförsamlingen rätt att diskutera och utfärda rekommendationer om fred och säkerhet när säkerhetsrådet är handlingsförlamat till följd av ett veto. Generalförsamlingen pekade nu ut Kina som angripare och begärde att dess trupper skulle dras tillbaka. Kriget fortsatte dock till 1953, då ett stilleståndsavtal uppnåddes. 

Även under Suezkrisen 1956 användes samverkan-för-fredproceduren. Krisen började som en konflikt om kontrollen av Suezkanalen mellan å ena sidan Frankrike och Storbritannien och å den andra Egypten. Britter och fransmän inledde bombningar av egyptiska mål sedan Egypten vägrat att lämna området kring Suezkanalen. Amerikanska och sovjetiska försök att få säkerhetsrådet att agera misslyckades på grund av Frankrikes och Storbritanniens veton. Generalförsamlingen kallades då in, och efter starka påtryckningar accepterade Frankrike och Storbritannien att dra tillbaka sina trupper och ingå avtal om vapenstillestånd. 

FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, fick i uppdrag att övervaka vapenvilan med hjälp av en internationell FN-styrka (Unef). Styrkan blev inledningen till en viktig del av FN:s verksamhet, så kallade fredsbevarande operationer (se Fred och säkerhet). 

Palestinafrågan och Kongokrisen

Endast ett par år efter FN:s bildande fick organisationen i uppgift att försöka lösa de problem som uppkommit kring Palestina, som både judar och araber gjorde anspråk på. I november 1947 antog generalförsamlingen en plan om delning av Palestina i en arabisk och en judisk stat. Planen accepterades dock inte av de palestinska araberna som understöddes av närliggande arabstater. Efter att judarna 1948 utropat staten Israel i det omstridda området utbröt strider mellan araber och judar. Snart utvecklades det hela till en konflikt mellan staten Israel och de arabiska grannstaterna som följdes av flera krig mellan parterna och fortsatta strider mellan israeler och palestinier. Konflikten har under årens lopp fortsatt att vara en av FN:s mest svårlösta frågor.

Hammarskjöld ställdes under sin tid som generalsekreterare 1953–1961 inför ytterligare en kris av stora mått. Bara några dagar efter det att Kongo (numera Demokratiska republiken Kongo, ”Kongo-Kinshasa”) blivit självständigt 1960 utbröt stridigheter mellan olika grupper i landet. Den tidigare kolonialmakten Belgien sände in trupper för att skydda egna medborgare. Sedan Hammarskjöld uppmärksammat säkerhetsrådet på situationen uppmanades Belgien att dra tillbaka styrkorna och en fredsbevarande FN-styrka, Onuc, skickades till Kongo. 

Kongostyrkan fick i uppgift att försöka upprätthålla lag och ordning i ett land som splittrats mellan ett antal politiska fraktioner. Att Sovjetunionen och östblocket aktivt stödde premiärminister Patrice Lumumba, medan USA och väst var skeptiska till dennes intentioner, gjorde inte saken lättare. Först efter mordet på Lumumba 1961 löstes det dödläge som uppstått i säkerhetsrådet. Rådet enades då om att situationen i Kongo var ett hot mot internationell fred och säkerhet och att Onuc skulle få använda militärt våld, vilket var unikt för fredsbevarande trupper som dittills bara agerat i självförsvar. 

Dag Hammarskjöld omkom 1961 i en flygkrasch när han var på väg till den kongolesiska provinsen Katanga som förklarat sig självständig. Omständigheterna kring hans död var oklara, en del bedömare har hävdat att planet sköts ner, och händelsen har varit föremål för flera utredningar under årens lopp. 1962 införlivades åter Katanga i Kongo med FN:s hjälp och två år senare kallades FN-trupperna hem. 

Men det var inte alla konflikter under 1950- och 1960-talen som togs upp i världsorganisationen. Under Kubakrisen 1962 var det aldrig tal om något agerande från FN:s sida, eftersom konflikten rörde USA och Sovjetunionen, vilka skulle ha blockerat varje försök till resolution i säkerhetsrådet. Detsamma gällde Vietnamkriget.

Nya medlemmar, nya frågor 

Under FN:s första decennium blev endast fem stater nya medlemmar, trots att många fler sökte medlemskap. USA tillät inte att länder som tillhörde östblocket valdes in. Sovjetunionen stoppade genom sitt veto nya medlemsstater med västsympatier. Men vid mitten av 1950-talet enades de båda supermakterna om att öppna dörren för 16 nya medlemmar. Därefter lades inte längre några hinder i vägen för stater att få medlemskap. Många av de nya FN-medlemmarna under 1950- och 1960-talen var före detta kolonier, framför allt i Asien och Afrika.

Fram till början av 1960-talet kunde USA utan större problem nå majoritet för sina förslag vid omröstningar i olika FN-organ, men efter 1963 skedde en förändring. Genom tillströmningen av nya stater från tredje världen ändrades styrkeförhållandena i generalförsamlingen: östblocket kunde räkna med fler röster, men framför allt skapades en ”automatisk” u-landsmajoritet. 

U-länderna förde tillsammans upp frågor som låg i deras intresse, bland annat frågor som syftade till att sätta punkt för kolonialismen och uppnå en rättvisare fördelning av världens resurser mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer. En fråga som ägnades stor uppmärksamhet i generalförsamlingen från början av 1960-talet och framåt var apartheidsystemet i Sydafrika. Generalförsamlingen fördömde apartheid som ett brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådet införde dock först 1977 ett tvingande förbud mot vapenexport till Sydafrika (se Sydafrika). 

U-ländernas dominans i FN tilltalade inte alls USA, som under 1970-talet började visa tydligare missnöje med organisationen. Under generalförsamlingens 29:e möte fattades flera beslut som väckte amerikanskt ogillande, bland annat att utesluta Sydafrika ur generalförsamlingen och att bjuda in Yassir Arafat (ledare för den Palestinska befrielseorganisationen, PLO) att tala i generalförsamlingen. 

I samband med den så kallade skuldkrisen (se Arbetet för utveckling) vid mitten av 1980-talet accentuerades klyftan mellan industrialiserade länder i Nord och utvecklingsländer i Syd. Samtidigt hade det kalla kriget fått en nytändning. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan stod för en markerat Sovjetfientlig politik. Hos den amerikanska opinionen blåste högervindar. Missnöjet med FN, som kritiserades för att vara ineffektivt och dominerat av icke-amerikanska intressen, ledde till att USA vid mitten av 1980-talet skar ner sina bidrag till organisationen. Det var ett hårt slag mot FN, som redan hade svårt att finansiera verksamheten. 

Vid slutet av decenniet började USA åter betala hela sina bidrag, sedan bland annat FN:s budgetarbete blivit effektivare.

Det kalla krigets slut

Med Michail Gorbatjov som ny ledare i Sovjetunionen 1985 blev landet mer öppet för samarbete med väst och det fick även en mer positiv inställning till FN-arbetet. Då Berlinmuren revs 1989 och de kommunistiska regeringarna föll i Öst- och Centraleuropa var det kalla kriget över och 1991 följde Sovjetunionens upplösning. Under de kommande åren kunde USA och Ryssland enas om viktiga nedrustningsavtal, vilket ledde till att relationerna mellan de båda stormakterna förbättrades ytterligare. 

År 1988 lovade Sovjetunionen att dra tillbaka sina trupper från Afghanistan efter nio års ockupation. En ännu mer seglivad konflikt nådde sitt slut 1990, då Namibia blev självständigt. Namibiafrågan hade då stått på FN:s dagordning sedan 1946. Iraks angrepp på Kuwait den 2 augusti 1990 satte den nya samarbetsandan i säkerhetsrådet på prov. Det blev också första gången sedan Koreakriget som FN använde militärt våld enligt kapitel VII i FN-stadgan (se Fred och säkerhet). Då Irak i november samma år fortfarande inte lämnat Kuwait gav säkerhetsrådet medlemsstaterna rätt att med våld se till att FN-resolutionerna efterlevdes. I januari 1991 angrep en USA-ledd FN-styrka Irak och drev tillbaka de irakiska trupperna. Förväntningarna på FN efter det kraftfulla agerandet var nu höga. 

Nya fredsinsatser

Säkerhetsrådet beslutade under de följande åren om flera nya fredsbevarande operationer. Många sattes in i konflikter mellan olika etniska och religiösa grupper utan de stridande parternas samtycke. Därmed blev operationerna farligare, mer komplicerade och riskerna för misslyckanden ökade. FN:s ingripande för att lösa den katastrofala situationen i Somalia 1992 som hotades av inbördeskrig och anarki fick ett snöpligt slut. Först kallades de amerikanska trupperna hem – efter det att amerikaner dödats och misshandlats inför TV-kamerorna – och så småningom även FN-trupperna. Fredsinsatser i Bosnien på 1990-talet – då massakern i Srebrenica på cirka 8 000 bosniska muslimer inte kunde stoppas och Nato till slut fick ta över FN:s uppgifter – hör till ett annat av FN:s största misslyckanden, liksom folkmordet i Rwanda 1994 som organisationen inte heller lyckades förhindra. 

En ljusglimt var dock utvecklingen i Sydafrika. När demokratiska val hållits och Nelson Mandela valts till ny president 1994 återkallade FN de sista sanktionerna mot landet. Hösten 1994 kunde en sydafrikansk delegation åter ta plats i generalförsamlingen. 

När FN fyllde 50 år 1995 stod frågan om hur organisationen skulle kunna göras effektivare i centrum. Framför allt USA krävde en förändrad och nedskuren organisation och ställde detta som villkor för att betala sina skulder till FN.

Ny oenighet i säkerhetsrådet

Vid slutet av 1990-talet bröts den enighet i säkerhetsrådet som funnits där mer eller mindre sedan det kalla krigets slut. USA och Storbritannien genomförde i december 1998 flygangrepp mot Irak. Avsikten var att tvinga regimen att tillåta FN-kommissionen Unscom att genomföra inspektioner för att se till att landets massförstörelsevapen skrotades. Flygangreppen fördömdes av de ständiga säkerhetsrådsmedlemmarna Frankrike, Ryssland och Kina, som kritiserade USA och Storbritannien för att ha agerat utan FN-mandat. 

Än mer försämrades relationerna i säkerhetsrådet av kriget i Kosovo. Sommaren 1998 hade strider utbrutit i den jugoslaviska provinsen mellan serbisk militär och UCK-gerillan som strävade efter självständighet för kosovoalbanerna. Säkerhetsrådet kunde inte enas om ett ingripande, bland annat på grund av ryskt motstånd. I mars 1999 ingrep emellertid Nato med bombflyg, sedan den jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic vägrat dra tillbaka sina trupper från Kosovo och stoppa fördrivningen av kosovoalbaner. Säkerhetsrådet hade inte gett sitt godkännande till Nato-insatsen. Sedan ett fredsavtal undertecknats, som innebar att alla serbiska styrkor skulle lämna Kosovo och att området skulle få betydande självstyre, återvann FN viss prestige. En fredsbevarande FN-operation inleddes för att bygga upp den civila administrationen av området (se vidare Kosovo). 

När det internationella samfundet några månader senare på nytt ingrep för att skydda civila mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter var det dock med godkännande från säkerhetsrådet.

Millennieförsamlingen och kriget mot terrorismen

FN:s generalsekreterare Kofi Annan framhöll inför det nya årtusendet behovet av att reformera FN:s verksamhet. Han tog initiativ till att generalförsamlingens möte hösten 2000 skulle kallas millennieförsamlingen och ägnas åt viktiga reformfrågor. Millenniedeklarationen, som antogs vid det toppmöte som hölls före millennieförsamlingen, satte upp mål för arbetet för fred och säkerhet samt för skyddet av miljön och mänskliga rättigheter. FN-medlemmarna enades om en rad konkreta tidsbundna mål, de så kallade millenniemålen. 

Året därpå var generalförsamlingens möte, som inleddes den 12 september, starkt präglad av de terrordåd som hade lamslagit USA dagen innan. Bara två kilometer från FN-huset i New York hade World Trade Centers skyskrapor ödelagts av två kapade flygplan som hade kraschat in i byggnaderna. 

Generalförsamlingen fördömde terrordåden och säkerhetsrådet förklarade i en resolution (1368) att terrordåden hotade internationell fred och säkerhet och hänvisade till självförsvarsrätten i stadgan.  

Efter terrordåden koncentrerade den amerikanske presidenten George W Bush alla krafter på att hitta de ansvariga. USA skulle inte bara slå till mot terroristerna själva utan även angripa länder som hyste terrorgrupper. 

I början av oktober 2001 inledde USA och Storbritannien angrepp mot mål i Afghanistan. Anfallen riktades mot terroristnätverket al-Qaida och dess ledare Usama bin Ladin, vilka befann sig i landet och utpekades som ansvariga för terrordåden. Man ville även komma åt de styrande talibanerna som hade vägrat att utlämna bin Ladin. USA:s angrepp mot Afghanistan hade stöd av många länder, och säkerhetsrådets resolution 1368 tolkades som ett godkännande av anfallet utifrån USA:s rätt till självförsvar. Alla Natos medlemsländer hade förklarat sig villiga att medverka militärt. Talibanernas motstånd upphörde i november. Efter en FN-stödd konferens i Bonn 2001 bildades en provisorisk regering i Afghanistan (se vidare Afghanistan). Säkerhetsrådet godkände att en militär styrka, Isaf, bildades under brittisk ledning för att upprätthålla säkerheten. FN fick genom Bonn-avtalet en huvudroll i återuppbyggnaden av det krigshärjade Afghanistan. 2002 tillsatte säkerhetsrådet FN-missionen Unama (se vidare Afghanistan) .

Irakkriget

Nästa steg i kampen mot terrorismen blev Irakkriget 2003. Målet var att avsätta Saddam Husseins regim i Irak, dels därför att landet förmodades ha eller vara på väg att utveckla massförstörelsevapen, dels därför att det fanns uppgifter om kontakter mellan al-Qaida och irakisk säkerhetstjänst. I februari 2003 hade FN:s vapeninspektörer fortfarande inte fått fram några uppgifter om massförstörelsevapen, men det gick inte heller att utesluta att sådana fanns. 

De flesta medlemsländer ansåg att rätten till självförsvar som hade gällt för Afghanistan-anfallet inte kunde utsträckas till ett angrepp på Irak. Kina, Frankrike och Ryssland förklarade att de skulle lägga in veto i säkerhetsrådet mot förslag att ingripa med våld i Irak. Trots det inledde USA i mars 2003 luftangrepp mot Iraks huvudstad Bagdad. Parallellt med bombanfallen gick USA och Storbritannien in med marktrupper. Kriget blev kort. I april gav Saddamregimen upp, men det väpnade motståndet mot de amerikanska trupperna fortsatte på flera håll. 

USA:s och Storbritanniens självsvåldiga agerande var en svår prestigeförlust för FN. I maj samma år antog säkerhetsrådet en resolution som hävde sanktionerna mot Irak. Trots att USA och Storbritannien till en början tycktes vilja hålla FN utanför Irak, blev de politiska och ekonomiska problemen snart för stora. Stöd söktes från FN och generalsekreteraren tillsatte en särskild representant för Irak, Sergio Vieira de Mello, som skulle samordna FN-organens verksamhet och bidra till att allmänna val kunde hållas. I augusti 2003 dödades de Mello tillsammans med 15 FN-anställda, i en bombattack riktad mot FN:s Irak-kontor. 

Säkerhetsrådet förlängde 2006, på uppmaning av Iraks regering, mandatet för den multinationella USA-ledda styrkan, som skulle verka för säkerhet och stabilitet i Irak. 2011 lämnade de sista amerikanska trupperna landet.

Reformprocessen tar åter fart

Toppmötet i september 2005 inför den 60:e generalförsamlingen sågs av Kofi Annan som ett tillfälle att försöka komma vidare med reformeringen av FN:s organisation och arbete. Men resultatet av toppmötet blev för många en besvikelse. FN-medlemmarna lyckades exempelvis inte enas om den kontroversiella frågan om en utvidgning av säkerhetsrådet (se Uppbyggnaden). Men det främsta misslyckandet var, enligt Kofi Annan, att åtgärder för att stärka nedrustningsarbetet fick uteslutas i slutdeklarationen. 

En del framsteg uppnåddes dock. De viktigaste var att bilda ett nytt råd för mänskliga rättigheter, en kommission för fredsbyggande arbete och utfästelsen att stater hade ett kollektivt ansvar för att skydda befolkningar i världen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Denna gemensamma förklaring från FN-staterna skulle bli ihågkommen som en av Kofi Annans främsta insatser. I januari 2007 efterträddes han som generalsekreterare av sydkoreanen Ban Ki-Moon. 

Själv klargjorde Ban Ki-Moon när han tillträdde i januari 2007 att en av hans första prioriteringar skulle bli att förbättra kontakterna med USA. Under hans företrädare Kofi Annan hade relationerna mellan FN och USA blivit allt isigare – inte minst efter det att Annan öppet anklagat USA för att ha brutit mot internationell rätt när Irak invaderades. 

Israel-Palestinakonflikten

2011, samma år som Ban Ki-Moon blev omvald som generalsekreterare för ytterligare en period, inledde han en ny reformprocess med ambitionen att göra världsorganisationen mer effektiv.

Under 2011 lämnade också den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, trots intensiva påtryckningar från USA om att avstå, in en ansökan om medlemskap i FN för Palestina. Säkerhetsrådet kunde inte enas om att föra frågan om medlemskapet vidare för behandling i generalförsamlingen. Men i november 2012 kunde Abbas fira en triumf när generalförsamlingen på hans begäran röstade för att höja Palestinas status i FN från observatör till observatörsstat.

Israel-Palestinakonflikten (se Konflikten Israel-Palestina) fortsatte att kräva stor uppmärksamhet av flera FN-organ. USA har genom sitt veto många gånger under årens lopp stoppat vad som betraktats som Israelkritiska resolutioner i säkerhetsrådet. FN ingår i den så kallade kvartetten tillsammans med EU, USA och Ryssland. Den har strävat efter att få palestinierna och Israel att följa den fredsplan, den så kallade ”färdplanen”, som gruppen upprättat. I denna drogs riktlinjer upp för en lösning där två stater, en palestinsk och en israelisk, skulle kunna leva i fred sida vid sida. Israeler och palestinier har dock inte kunnat enas och försök att blåsa liv i förhandlingarna har självdött snabbt.

Finanskrisen

Under slutet av 00-talet och början av 2010-talet hade många FN-organ annars fullt upp med att hantera konsekvenserna av de ekonomiska kriser som skakade världen. Den finanskris som bröt ut i USA 2007 fick snabbt globala dimensioner och drabbade världens fattiga hårt, samtidigt som den hotade möjligheterna att uppnå millenniemålet om minskad fattigdom. Krisen ledde till minskad handel, lägre remitteringar från medborgare i utlandet och nedskuret bistånd för många utvecklingsländer. Samtidigt bidrog höjda matpriser i kombination med minskande jordbruksproduktion till att det uppstod en annan kris i många utvecklingsländer och till att ytterligare 40 miljoner människor fick hungra. 
Genom finanskrisen uppdagades brister i det globala finansiella systemet. En FN-konferens hölls i juni 2009 om den finansiella och ekonomiska krisen och dess påverkan på utvecklingsarbetet.

FN och den arabiska våren

När den arabiska vårens folkliga upprorsvåg i Nordafrika och Mellanöstern spred sig till Libyen i början av 2011 blev situationen snart en fråga för FN. Ett särskilt sändebud skickades till Libyen för att diskutera med parterna i konflikten. I februari tillsatte FN:s råd för mänskliga rättigheter en undersökning för att utreda läget i Libyen där landets ledare Muammar Gaddafi hade satt in militär mot demonstranter. Säkerhetsrådet införde sanktioner mot regimen, krävde att humanitär hjälp skulle få fri passage in i landet och förde frågan om brott mot mänskligheten hade begåtts i samband med folkresningen till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) (resolution 1970). Gaddafis regim fortsatte dock skoningslöst med attackerna mot regimmotståndare. När säkerhetsrådet därefter antog resolution 1973 om att upprätta en flygförbudszon och tillät användningen av alla nödvändiga medel under stadgans kapitel VII var principen om att skydda civila (R2P) ett viktigt motiv. 

Men många frågade sig varför världssamfundet kunde agera i Libyen men inte i Syrien, där tusentals civila hade dödats i det pågående blodiga inbördeskriget mellan president Bashar al-Assads styrkor och olika rebellgrupper. Det berodde på att säkerhetsrådet var bakbundet eftersom Kina och Ryssland blockerade resolutioner som lades fram om att bland annat införa sanktioner mot regimen och att låta ICC ta ställning till massmorden (se vidare Syrien).

Ban Ki-Moon slutar

När Ban Ki-Moon lämnade sin post i slutet av 2016 framhöll han Syrienkriget som sitt största misslyckande som generalsekreterare. Omdömena om Ban Ki-Moons ledarskap var blandade: han fick kritik för att han, särskilt under sin första femårsperiod, ansåg ha varit för följsam mot stormakterna, i synnerhet Kina och Ryssland, och för att inte ha reagerat tillräckligt kraftigt mot människorättsbrott.

Under Ban Ki-Moons andra femårsperiod kritiserades han särskilt för det bristfälliga  agerandet i samband med sexövergrepp mot barn i anslutning till FN-insatsen i Centralafrikanska republiken. Det hade tidigare rapporterats om sexuella övergrepp som begåtts av FN-soldater till exempel i Bosnien under 1990-talet och i Kongo-Kinshasa under 00-talet, men övergreppen i Centralafrikanska republiken fick långt större proportioner. När den svenske FN-diplomaten Anders Kompass 2014 slog larm till franska åklagare om att franska soldater utnyttjat barn i flyktingläger i Centralafrikanska republiken stängdes han av för tjänstefel. Detta växte till en skandal som uppmärksammades i medierna och FN kritiserades av en oberoende expertgrupp som granskade hanteringen av skandalen. Den menade att rapporterna om övergrepp borde ha utretts istället för att tid lades ner på att granska Kompass (se även Fred och säkerhet).

Ban Ki-Moon mötte också kritik för hur FN hanterade en annan skandal – spridningen av kolera till det jordbävningsdrabbade Haiti 2010. Smittan fördes dit av FN-soldater från Nepal som dumpade smittad avföring i en flod. Nära 10 000 dog och omkring 800 000 blev sjuka. Först 2016 bad Ban Ki-Moon om ursäkt och medgav att FN inte gjort tillräckligt för att bekämpa sjukdomens spridning i landet.

Båda händelserna påverkade synen på FN och de fredsbevarande operationerna i omvärlden negativt.

Parisavtalet och SDG:s

Inom FN har Ban Ki-Moons insatser för att driva frågan om att förhindra klimatförändringarna lyfts fram som en av hans största insatser som generalsekreterare. När klimatavtalet undertecknades i Paris av världens länder i december 2015 var det en av de större FN-framgångarna på länge och en milstolpe för klimatarbetet (se även kapitlet om Miljö och hållbar utveckling). Samma år antog FN:s stater även de 17 målen för hållbar utveckling (SDG). Dessa utgör tillsammans  Agenda 2030, som handlingsplanen för att kunna bekämpa de största hindren för utveckling fram till år 2030 har döpts till.

En annan fråga som fick mycket uppmärksamhet kring mitten av 2010-talet var det ökande antalet migranter i världen. Inte minst kriget i Syrien hade lett till att en våg av flyktingar sökte sig till Europa, men flyktingarna kom också från andra håll. Det fanns även andra skäl till att människor ville lämna sina länder och hitta arbete, utbildning och skapa sig en framtid ett annat land. Inom FN och bland medlemsstaterna sågs det som allt mer angeläget att skapa ett globalt samlat regelverk för både hantering av människor på flykt och som arbetskraftsmigranter. I september 2016 hölls ett toppmöte som resulterade i en deklaration där FN-staterna beslöt att ta fram två ramverk, ett för migration och ett för flyktingsituationer.

Guterres blir ny generalsekreterare

Frågan om migranters och flyktingars situation och rättigheter låg nära till hands för FN:s nye generalsekreterare António Guterres som tog över efter Ban Ki-Moon i januari 2017. Guterres, som tidigare varit premiärminister i Portugal, hade de senaste tio åren varit chef för FN:s flyktingorgan UNHCR.  

Det var ett konfliktfyllt, omvälvande och högst oberäkneligt läge i världen när Guterres tillträdde. Den politiska utvecklingen i Ryssland hade under några år gått i allt mer auktoritär inriktning och landet hade i större utsträckning börjat försöka påverka utvecklingen i länder i närområdet. Rysslands erövring av halvön Krim från Ukraina våren 2014 liksom det ryska engagemanget i Syrien från 2015 på Bashar al-Assads sida skapade ökade motsättningar till USA och många EU-länder.

Därtill hade hotet från terrorism och extremistiska rörelser ökat under senare år. Extremiströrelsen Islamiska staten (IS) hade vid mitten av 2010-talet erövrat viktiga städer i Syrien och Irak i sin strävan att bygga upp ett eget kalifat. IS hade därtill omfattande terrordåd i Europa på sitt samvete som attentaten i Paris 2015 och andra dåd som dess omfattande propaganda hade inspirerat till. I Syrien och Irak bekämpades IS med flygbombningar av USA och allierade länder och med kurdiska styrkor och irakiska regeringssoldater. Mot slutet av 2017 föll IS sista fäste al-Raqqa och det som varit basen för dess tilltänkta kalifat. Trots att förlusten fortsatte IS-anhängare och mindre grupperingar att utföra spridda attentat i Syrien och på andra håll.

En annan utmaning för Guterres och FN var den nye presidenten Donald Trump som tillträdde i USA i januari 2017. Hans gav tidigt uttryck för en stark kritik inte bara mot FN utan multilateralt samarbete överhuvudtaget. Under Trumps tid som president lämnade USA Unesco, Rådet för mänskliga rättigheter, Parisavtalet och drog sig även ur Iranavtalet, det avtal som 2015 efter flera år och stor möda förhandlats fram mellan de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland (P5+1) om att Iran kraftigt skulle banta sitt kärnteknikprogram i uytbyte mot att de internationella handelssanktionerna avskaffades. Trump framhöll också flera gånger att USA:s ekonomiska bidrag till FN skulle sänkas, särskilt till den fredsbevarande budgeten.

Det var inte första gången som en amerikansk president begränsade FN:s möjligheter att utföra sitt uppdrag. Att USA som världens största makt och främsta finansiär av FN-budgeten har ett starkt inflytande över världsorganisationen råder det inget tvivel om. Även George W Bush (2001–2009) hade en FN-kritisk inställning, vilket bland annat återspeglade sig i USA:s vägran att ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och i den negativa inställningen till Kyotoprotokollet om begränsningar av utsläpp av växthusgaser.

2020-talet

När demokraten Joe Biden vann presidentvalet i USA 2020 andades många som värnar om FN:s arbete och multilateralt samarbete ut. Biden lovade att åter ansluta USA till klimatavtalet och ville även återinträda i Iranavtalet samt några FN-organ däribland rådet för mänskliga rättigheter.

Men utmaningarna för världsorganisationen var långt ifrån undanröjda för det. Flera svåra och långvariga konflikthärdar väntade ännu på sin lösning – Jemen och Syrien hörde till de svåraste. I den tidigare krishärden Sydsudan syntes flera positiva tecken men fredsprocessen var skör och kunde kollapsa om den inte fick fortsatt omfattande internationellt stöd. Efter att myndigheter och rebellgrupper i Sudan hösten 2020 enats om ett fredsavtal för Darfur såg det ut som även denna långvariga konflikt hade fått en lösning. Säkerhetsrådet avslutade kort därefter den mångåriga fredsbevarande operationen Unamid, som organiserats tillsammans med Afrikanska unionen. Uppgiften att skydda civila lämnades över till Sudans övergångsregering som också skulle verka för att bygga fred och säkra förutsättningarna för humanitärt arbete och bekämpa lokala konflikter.

Bland de frågor som FN brottades med fanns konflikten med Nordkorea om dess kärnvapenprogram. Konflikten hade under 2010-talet under landets nya ledare Kim Jong-Un trappats upp i takt med att regimen ökade sina provskjutningar av kärnvapen och robotar, vilka i sin tur bemöttes med allt hårdare sanktioner från FN. Experter bedömde att Nordkorea snart skulle ha kapacitet att nå USA:s fastland med kärnvapen.  2018 tycktes en öppning till en lösning på konflikten skönjas efter att Kim Jong-Un överraskande sagt ja till att hålla samtal med inte bara Sydkoreas president utan även senare med USA:s. Men de toppmöten som hölls mellan parterna under 2010-talets sista år gav inga bestående resultat.

Coronapandemin

När 2020-talet inleddes dröjde det inte länge innan det nya coronaviruset som först upptäckts i Kina i slutet av 2019 kom att dominera den situationen i världen. I mars definierade WHO den globala smittspridningen av viruset som en pandemi och under det kommande månaderna som följde drabbades många länder i världen hårt. Nedstängningen av samhällen för att stoppa spridningen av den virusorsakade sjukdomen covid-19 fick svåra konsekvenser för enskilda människor, för länder och för den globala ekonomin. Arbetslösheten steg och export och industriproduktionen påverkades kraftigt. Siffrorna över människor som dog i covid-19 började stiga dramatiskt världen över.

Generalsekreteraren António Guterres uppmanade i mars 2020 världens länder att införa en global vapenvila och gå samman i att bekämpa covid-19. I sin verksamhetsrapport påpekade generalsekreteraren att pandemin hade ” uppdagat risker som ignorerats i årtionden: bristfälliga sjukvårdssystem, klyftor i socialt skydd, strukturell ojämlikhet, miljöförstöring och klimatkrisen”. För att stödja människor och länder som redan från början är de mest utsatta gick FN i bräschen för att ekonomiskt stöd skulle ges och för olika former av skuldlättnader.

Hösten 2022 beräknade Världshälsoorganisationen, WHO att omkring 6,5 miljoner människor över hela världen hade dött i sjukdomen covid-19 som orsakas av coronaviruset. Samtidigt förklarade man att ett slut på pandemin var i sikte.

FN – Uppbyggnaden

Man brukar skilja på å ena sidan den centrala FN-organisationen och å den andra FN-systemet eller FN-familjen. Till det centrala FN räknas idag säkerhetsrådet, generalförsamlingen, ekonomiska och sociala rådet, internationella domstolen och sekretariatet med FN:s viktigaste post – generalsekreteraren.

Ett annat av FN:s huvudorgan, Förvaltarskapsrådet, har idag slutfört sina uppgifter. Rådet bildades för att granska staters förvaltning av koloniala områden och uppmuntra invånarnas politiska, ekonomiska och sociala utveckling. Målet var att områdena skulle uppnå oberoende. Det sista område som förvaltades av rådet, stillahavsön Palau, blev 1994 en självständig republik med speciella band till USA. Vid toppmötet 2005 beslöt FN-medlemmarna att avsnitt i FN-stadgan som rör förvaltarskapsrådet skulle tas bort. 

Under FN:s huvudorgan finns en mängd biträdande organ samt olika kommissioner och andra organ. I FN-systemet ingår förutom den centrala FN-organisationen även specialiserade fackorgan. Dessa har en självständig ställning men räknas till FN-familjen på grund av särskilda samarbetsavtal som knyter dem till organisationen.  

Säkerhetsrådet

Det är säkerhetsrådet som i första hand ansvarar för FN:s ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet ”. FN-stadgan drar upp riktlinjer för rådets agerande på detta område. Det kan vara genom sanktioner, fredsbevarande operationer eller fredsframtvingande insatser (se vidare Fred och säkerhet).

Säkerhetsrådet består av tio medlemsländer, utsedda av generalförsamlingen för tvåårsperioder, samt av de fem ständiga medlemmarna USA, Ryssland (som tog över Sovjetunionens plats 1991), Storbritannien, Frankrike och Kina. För att ett beslut ska gå igenom krävs att det har stöd från nio medlemmar. De fem stormakterna har vetorätt, det vill säga de kan stoppa beslut i allt utom procedurfrågor genom att rösta nej. Vetorätten innebar, framför allt under det kalla kriget att säkerhetsrådet ofta var handlingsförlamat genom USA:s eller Sovjetunionens veton. 

Efter det kalla krigets slut har vetorätten utnyttjats mindre ofta. Detta beror på en ökande samsyn men är också ett resultat av att rådet hållit fler informella möten bakom lyckta dörrar. Därmed har förslag som skulle blockeras av ett veto kunnat sållas bort i förväg. Under det långa Syrienkriget under 2010-talet har säkerhetsrådet åter förlamats av veton. Det har i synnerhet varit Ryssland, som har stått på den syriska presidenten Bashar al-Assads sida i konflikten, som har lagt in veton mot resolutioner från USA, Frankrike med flera som stöder den motsatta sidan.

De tillfälliga medlemmarna utses med hänsyn till deras geografiska läge: tre länder från Afrika, två från Asien, ett från Öst- och Centraleuropa, två från Latinamerika och två från gruppen ”västeuropeiska och övriga länder”. 

Majoriteten av FN:s medlemmar är sedan början av 1990-talet, då diskussionen om ett förändrat säkerhetsråd inleddes, överens om att rådets medlemsantal måste utökas för att mer rättvist representera medlemsstaterna och spegla styrkeförhållandena i dagens värld. 

Inför toppmötet 2005 fick FN-medlemmarna ta ställning till två alternativ till hur säkerhetsrådet skulle utvidgas. Förslaget gick ut på att säkerhetsrådet skulle utökas till 24 medlemmar. Det skulle kunna ske antingen genom sex nya permanenta medlemmar och tre ytterligare tvåårsmedlemmar eller genom att säkerhetsrådet fick åtta nya medlemmar valda för fyra år samt ytterligare en tvåårsmedlem. 

Men FN-medlemmarna kunde inte enas om något av förslagen vid toppmötet 2005. År 2009 inleddes ännu en kraftansamling för att föra frågan om en reformering av säkerhetsrådet vidare med förhandlingar mellan regeringar. Men inte heller den här gången lyckades man nå några resultat.

Meningsskiljaktigheterna har främst handlat om vilka stater som ska få permanent medlemskap. Tyskland, Japan, Indien och Brasilien har lyfts fram, både av sig själva och andra, som länder som borde få ständigt medlemskap i rådet av bland annat ekonomiska och befolkningsmässiga skäl. Bland afrikanska länder har Egypten, Nigeria och Sydafrika legat i täten. 

Men ländernas skilda politiska intressen gör att det är svårt att nå enighet. Pakistan har t ex inte något intresse av att dess ärkefiende Indien blir ny ständig medlem i säkerhetsrådet. Kina skulle knappast acceptera att få konkurrens som Asiens representant av rivalerna Japan och Indien. Italien har framhållit att det också måste ha permanent plats om Tyskland ska få det, medan Argentina och Mexiko har opponerat sig mot en brasiliansk plats. 

Vetorätten är minst lika omdebatterad. Initiativ att helt ta bort vetorätten har mött kraftigt motstånd från de ständiga medlemmarna och att ge fler stater vetorätt skulle knappast heller vara populärt. En lösning som har föreslagits är att ta bort vetorätten i alla frågor utom kapitel VII-åtgärder (se Fred och säkerhet). En annan att skippa vetorätten och istället införa ett system där länder får ett visst antal röster utifrån faktorer som befolkningsstorlek, ekonomi eller bidrag till fredsoperationer. 

En reformering av säkerhetsrådet försvåras av att en förändring kräver en ändring av FN-stadgan. Det innebär att två tredjedelar av generalförsamlingen måste stå bakom ett förslag, däribland säkerhetsrådets ständiga medlemmar.

Det finns en rad permanenta kommittéer, däribland kring medlemskap, mötesregler och organisationsfrågor samt arbetsgrupper om barn i väpnade konflikter och exempelvis fredsbevarande operationer, som sorterar under säkerhetsrådet. En kommitté under säkerhetsrådet är även antiterrorism-kommittén CTC som bildades 2001 efter terrordåden i USA den 11 september samma år. Den ska bland annat se till att länder motverkar finansiering av terrorism och se till att regeringar delar information om misstänkt planering av terrorattentat.

Det finns även ett flertal kommittéer som upprättats i samband med införande av sanktioner (se Sanktioner). Generalsekreteraren rapporterar till säkerhetsrådet.

Generalförsamlingen

FN:s generalförsamling är inget världsparlament. Det har inga lagstiftande funktioner utan kan bara ge rekommendationer till stater. Inte heller finns det någon garanti för att de regeringar som representeras i generalförsamlingen har valts på demokratisk väg. Precis som ett nationellt parlament beslutar dock generalförsamlingen i budgetfrågor. Generalförsamlingen utser de ickepermanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och väljer även medlemmar i andra FN-organ samt utser generalsekreterare utifrån säkerhetsrådets rekommendation.

I generalförsamlingen har var och en av FN:s medlemsstater en röst, oberoende av faktorer som folkmängd eller ekonomisk styrka. Miljardlandet Kinas röst väger lika tungt som lilleputtstaten San Marinos. Systemet kan tyckas odemokratiskt. Samtidigt är generalförsamlingen en av få platser inom världspolitiken där även små stater har något att säga till om. För många mindre stater, framför allt från tredje världen, är mötena i generalförsamlingen också ovärderliga tillfällen att odla diplomatiska kontakter. 

Församlingen fungerar på många vis som ett jättelikt debattforum, där stater kan lufta åsikter om de mest skilda frågor. En resolution i generalförsamlingen är inte bindande för de enskilda staterna men anses innebära en moralisk förpliktelse. Beslut i budgetfrågor och administrativa frågor är dock bindande. 

Generalförsamlingen har kritiserats för sin överlastade dagordning och de långa talen. Å andra sidan är det ofta medan dessa långa tal pågår som delegationsmedlemmar kan mötas mer informellt och kanske enas om kompromisser i svåra frågor. Överhuvudtaget har ”korridorsamtalen” en viktig funktion inom FN-systemet. Under 2000-talets första decennier har man dock strävat efter att korta generalförsamlingens dagordning. Generalförsamlingen har rätt att behandla alla internationella frågor som faller inom ramen för FN:s verksamhet, sedan 1950 genom samverkan-för-fred-resolutionen även pågående fred- och säkerhetsärenden i säkerhetsrådet (se Framväxten). 

Liksom den svenska riksdagen har generalförsamlingen ett antal utskott som utformar resolutionsförslag. Utskottens förslag presenteras i generalförsamlingens plenum. Oftast enas länderna utan debatt. Men det händer att det blir omröstning, och då räcker det normalt med att mer än hälften av delegaterna röstar för en resolution för att den ska gå igenom. En del särskilt viktiga frågor kräver dock två tredjedelars majoritet. 

Länderna har traditionellt röstat i särskilda grupper. Förutom de stora blocken, under det kalla kriget öst och väst och senare nord och syd, finns det även mindre grupperingar, såsom den Alliansfria rörelsen och G77 (samarbetsgrupp för utvecklingsländer inom FN:s konferens om handel och utveckling, Unctad), vilka samlar många utvecklingsländer, liksom den Islamiska samarbetsorganisationen (OIC). EU-länderna uppträder alltmer som en gemensam grupp.

Medlemmarna är indelade i fem olika grupper – den asiatiska (inkluderar Stillahavsländer), den afrikanska, den latinamerikanska (som inkluderar Karibien) samt öst- och väst-grupperna. Indelningen ska bland annat bidra till att göra tillsättandet av chefsposter och olika uppdrag geografiskt rättvist. USA står vanligen utanför dessa grupper, men landet är med i gruppen med västländer som observatör och i valsammanhang.

Generalförsamlingens ordinarie session börjar i mitten av september. Särskilda specialsessioner kan hållas om olika frågor.

Ekonomiska och sociala rådet

FN:s grundarstater drog i stadgan upp riktlinjer för ett organ som skulle ha kapacitet att samordna hela FN-systemets ekonomiska och sociala verksamhet. Men det ekonomiska och sociala rådet, Ecosoc, har länge spelat en undanskymd roll. 

Ecosoc är underställt generalförsamlingen. Rådets 54 medlemmar kan inte slutligt anta deklarationer eller konventioner utan generalförsamlingen har alltid sista ordet. Ecosoc får dock bilda egna underorgan och nya fackorgan inom FN-systemet. Sedan FN:s tillkomst har Ecosoc upprättat ett antal kommissioner, underkommissioner och andra underorgan. Rådet har dessutom specialkommissioner som bland annat sysslar med statistik, befolkningsfrågor, social utveckling, miljö, brottsfrågor och narkotika. 
Ecosoc har även under sig regionala ekonomiska kommissioner: ECA för Afrika (Addis Abeba, Etiopien), ESCAP för Asien och Stillahavsområdet (Bangkok, Thailand), ECE för Europa (Genève, Schweiz), ECLAC för Latinamerika (Santiago, Chile) och slutligen ESCWA för Västasien (Beirut, Libanon). De regionala kommissionernas sekretariat bistår medlemsländerna med statistik och analyser. 

Under decennier har diskussioner pågått om hur rådet ska kunna stärkas. Ett förslag har varit att ge FN större auktoritet inom världsekonomin genom att utvidga det ekonomiska och sociala rådet till ett ekonomiskt säkerhetsråd. Idag har Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO), där i sin tur USA har stor makt, det dominerande ekonomiska inflytandet i världen tillsammans med de rika länderna inom G7-gruppen (1998–2014 var Ryssland medlem i gruppen som då hette G8, men efter annekteringen av Krim 2014 stängdes Ryssland av) . För många utvecklingsländer har det varit svårt att påverka det internationella ekonomiska beslutsfattandet. 

År 2006 beslöt generalförsamlingen att ge Ecosoc en mer inflytelserik roll genom att det årligen skulle hålla möten på ministernivå (AMR) för att övervaka hur de internationella målen för utveckling uppfylls. Vartannat år organiserar också rådet ett stort möte, Development Cooperation Forum, med regeringsrepresentanter, parlamentsledamöter, civilsamhället och företag, vilka diskuterar de mest aktuella frågorna och resultaten när det gäller utvecklingssamarbete.

Internationella domstolen

Internationella domstolen i Haag dömer framför allt i tvister mellan stater, men den kan också komma med rådgivande yttranden till olika organ inom FN-systemet. Enskilda personer kan inte vända sig till domstolen. I domstolen sitter 15 oberoende domare som utses av säkerhetsrådet och generalförsamlingen för nio år i taget. 

Domstolen kan bara avgöra fall där alla de inblandade staterna erkänner domstolens jurisdiktion, det vill säga dess rätt att döma. Vid början av 2020-talet hade drygt 70 stater gjort detta genom anslutning till ett särskilt avtal, men många hade gjort undantag för särskilda sorters tvister. Stater kan också när de ingår bilaterala avtal förbinda sig att hänskjuta tvister till internationella domstolen. 

I medeltal avgjorde domstolen mellan 1947 och 1990 bara två fall per år. Den upplevdes som långsam och hade en benägenhet att undvika att ta upp kontroversiella mål till behandling. Domstolen kritiserades också av utvecklingsländer för att företräda en västerländsk rättstradition. 

Trots att domstolens domslut ska vara bindande för staterna händer det att de inte erkänns. Albanien vägrade till exempel redan 1949 att godta ett domslut, där landet dömdes att betala skadestånd till Storbritannien sedan ett brittiskt fartyg skadats av minor i det albanska territorialvattnet. I ett annat fall under 1980-talet anklagade Nicaragua USA för att ha använt militärt våld och dessutom ha blandat sig i dess inre angelägenheter. USA bestred domstolens rätt att döma i fallet och vägrade också att erkänna domen som föreskrev amerikanskt skadestånd. Den amerikanska regeringen drog sig även ur avtalet om att erkänna domstolens jurisdiktion. 

Fallet Nicaragua anses vara bakgrunden till att fler utvecklingsländer vid slutet av 1980-talet visade större tilltro till domstolen. Sedan 1990-talet har dess arbetsbörda ökat. Många fall handlar om att domstolen ska besluta om land- och havsgränser i tvister mellan länder som gör anspråk på samma områden.

Sekretariatet

Utan sekretariatet skulle FN:s arbete avstanna. Totalt hade sekretariatet ca 36 000 anställda över hela världen år 2020, men dess kärna omfattar mindre än en fjärdedel av dessa. Personalen gör allt från att skriva protokoll från olika möten till att leda och samordna operationer och medla i internationella tvister. Huvuddelen av sekretariatet är förlagt till FN-högkvarteret i New York, men det finns avdelningar även i Genève, Wien och Nairobi. Sekretariatet har flera underavdelningar, som till exempel avdelningen för ekonomiska och sociala frågor (Desa), avdelningen för fredsbevarande operationer (DPO), avdelningen för samordning av humanitärt arbete (OCHA), avdelningen för politiska och fredsbyggande frågor (DPPA, bildad 2019).

Under 1990-talet har sekretariatet försökt möta kritiken mot överbemanning och ineffektivitet genom att omorganisera, slå ihop avdelningar och minska antalet anställda. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan inledde en omorganisation 1997 som ledde till att tusen sekretariatsposter försvann. Han införde också en ny ledningsstruktur och en ställföreträdande generalsekreterare. 

Under 2000-talets första årtionden har försöken att göra sekretariatet effektivare, bland annat genom nya förändringar av lednings- och organisationsstruktur, fortsatt. Även den nuvarande generalsekreteraren Guterres lovade när han tillträdde att han skulle effektivisera arbetet på sekretariatet och skära i bemanningen.

Ett stort framsteg under senare år har varit att göra all offentlig FN-dokumentation tillgänglig via internet. 

Efter kritik mot FN, bland annat för misskötsel av olja-mot-mat-programmet i Irak och korruption inom upphandlingar, inledde generalsekreteraren 2005 åtgärder för att stärka etiska principer, ansvarstagande och internrevision samt oberoende granskning inom FN-organisationen. Ett särskilt kontor för etiska frågor inrättades vid sekretariatet i början av 2006. Från 2008 började de etiska reglerna gälla för anställda inom hela FN-organisationen. 

Tjänstemännen inom sekretariatet har alla svurit att inte ”begära eller motta instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen ”. Därmed är det inte sagt att regeringar inte på många sätt har försökt lägga sig i sekretariatets verksamhet och tillsättningen av personal. På 1950-talet, då kommunistskräcken härjade i USA, försökte till exempel den amerikanska regeringen kontrollera att den amerikanska sekretariatspersonalen inte hade kommunistiska sympatier.

Generalsekreteraren

Generalsekreteraren är som högste tjänsteman den som representerar organisationen utåt och har till uppgift att leda sekretariatet och tjäna medlemsstaterna. Generalsekreteraren har i FN-stadgan också givits en politiskt mycket viktig roll eftersom hen, hittills har bara män varit generalsekreterare i FN, har rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på frågor som hen anser hotar internationell fred och säkerhet. Generalsekreteraren ombeds ofta av säkerhetsrådet att försöka medla i konflikter eller att tillsätta en oberoende medlare. 2001 fick dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan och FN dela på Nobels fredspris. 

Generalsekreteraren väljs av generalförsamlingen för en femårsperiod men föreslås av säkerhetsrådet. Varje år publiceras en rapport om FN:s verksamhet. I denna framförs ofta förslag om det framtida arbetet. Generalsekreteraren deltar vanligtvis personligen i mötena i generalförsamlingen, säkerhetsrådet och Ecosoc. 

Sedan 2017 är den tidigare chefen för flyktingorganet UNHCR och förre portugisiske premiärministern António Guterres FN:s generalsekreterare.

De biträdande organen

I takt med att FN:s ekonomiska och sociala verksamhet vidgats har fler och fler så kallade biträdande organ bildats för att ta hand om specifika frågor, till exempel flyktingar, barn, ekonomisk utveckling, katastrofhjälp och så vidare. (Denna text beskriver endast en bråkdel av de biträdande organen och deras verksamhet). Till de största och mest kända av de biträdande organen hör flyktingkommissariatet (UNHCR), FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s barnfond (Unicef). Liksom fackorganen (se nedan) fungerar de större biträdande organen självständigt; de har egna styrelser och chefer och finansieras huvudsakligen genom frivilliga bidrag. Oftast är det bara ett fåtal medlemsländer som står för huvuddelen av de frivilliga anslagen. 

De biträdande organen är ansvariga inför generalförsamlingen eller Ecosoc som har upprättat dem och även utser medlemmarna i deras styrelser. Flera biträdande organ har genomfört reformer för att göra arbetet mer effektivt och många, bland andra UNHCR, har infört förändringar av budgetarbetet, för att förbättra överblicken av verksamheten. 

Även samordningen med andra organ inom FN-systemet har ökat.

Fackorganen

Fackorganen har en självständig ställning inom FN-systemet. De har en egen stadga, en egen krets av medlemsstater, egen generaldirektör och sekretariat och egna styrande organ som självständigt bestämmer över verksamheten. 

En del fackorgan är mellanstatliga organisationer som kom till redan på 1800-talet. Hit hör Världspostunionen (UPU), bildad 1874 för att främja internationellt samarbete kring postförbindelser och Internationella teleunionen (ITU), grundad 1865 för att verka för internationellt samarbete inom telekommunikationer. Dessa har efterhand knutits till FN-systemet. Andra fackorgan som Internationella arbetsorganisationen (ILO), har tidigare varit anslutna till Nationernas förbund. En del fackorgan har upprättats av FN självt. Världshälsoorganisationen (WHO), är ett sådant organ, liksom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). 

ILO, WHO och FAO brukar tillsammans med FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, räknas till gruppen ”stora fackorgan”. De ekonomiska tungviktarna, Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) har en lösare koppling till FN-systemet än de övriga fackorganen, medan Världshandelsorganisationen (WTO), formellt står utanför. 

Internationella atomenergiorganet (IAEA), är inget fackorgan. Till skillnad från dessa, som årligen skickar in rapporter till Ecosoc, rapporterar IAEA direkt till generalförsamlingen och säkerhetsrådet. 

Vissa av fackorganen har till och från hamnat i blåsväder och fått kritik från olika håll. Flera fackorgan har inlett en översyn av sin verksamhet. Liksom FN försöker man göra verksamheten effektivare och mindre resurskrävande. En del fackorgan har lyckats bättre med detta än själva FN.

FN – Budgeten

Det centrala FN har en särskild reguljär budget som antas av generalförsamlingen. Den ska bland annat täcka kostnaderna för huvudorganens verksamhet. Huvuddelen av den reguljära budgeten ska bäras upp av obligatoriska bidrag från medlemsländerna. Varje land ska betala en i förväg fastställd andel av budgeten. Biträdande organ och program finansieras huvudsakligen genom frivilliga bidrag från medlemsländerna.

Biträdande organ och program finansieras huvudsakligen genom frivilliga bidrag från medlemsländerna. Utanför den reguljära budgeten ligger också medlemsländernas obligatoriska bidrag till fredsbevarande operationer (förutom kostnaderna för enstaka operationer som går över den reguljära budgeten). För dessa finns en särskild bidragsskala, där stormakterna i säkerhetsrådet betalar mer än övriga medlemsländer. 

Huvuddelen av den reguljära budgeten ska täckas av obligatoriska bidrag från medlemsländerna. Varje land ska betala en i förväg fastställd andel av budgeten. Kvoterna utgår från landets andel av medlemsländernas sammanlagda bruttonationalinkomst (BNI), där faktorer som en låg inkomst per capita eller hög utlandsskuld vägs in. Minimibidraget är 0,001 procent av budgeten och maximigränsen 22 procent. Förutom USA (22 %) var Kina (12 %), Japan (8 %) och Tyskland (6 %) de länder som betalade in mest pengar till FN-budgeten för 2021.

Generalförsamlingen beslöt 2017 att ett nytt budgetsystem ska prövas där man har en budget som gäller för ett år istället för två, från och med 2020.

Tidigare stod USA för en fjärdedel av budgeten, men år 2000 lyckades landet få igenom en översyn av bidragsskalorna vilket ledde till att dess bidrag minskade till 22 procent. Att det ligger en fara i att USA ensamt står för en stor del av budgeten fick FN erfara för första gången vid mitten av 1980-talet, då landet endast betalade hälften av det obligatoriska bidraget. Resultatet blev att FN:s redan dåliga finanser förvärrades dramatiskt. 

Efter budgetreformer betalade USA åter hela sitt bidrag. Men under andra halvan av 1990-talet började USA återigen hålla inne med sitt stöd och villkorade inbetalningar mot reformer. Sänkningen av bidragsnivåerna till FN:s verksamheter från 2001 gjorde den amerikanska kongressen villig att öppna plånboken. Under resten av årtiondet och även därefter har USA dock periodvis låtit skulden till FN öka igen. 2020 omfattade den amerikanska skulden till FN:s reguljära budget över en miljard dollar. När det gällde budgeten för fredsbevarande insatser skulle USA stå för 28 procent, men landet valde från 2017 att endast göra inbetalningar motsvarande 25 procent av budgeten.

FN – Fred och säkerhet

När FN grundades sågs hoten mot fred och säkerhet främst som militära konflikter mellan stater. Idag har begreppet fred och säkerhet fått en vidare betydelse. Inbördeskrig och etniska konflikter inom stater har blivit vanligare. Det är inte heller endast rent militära konflikter som räknas som hot mot den internationella säkerheten.

Miljökatastrofer, fattigdom, överbefolkning, svält, allvarliga sjukdomar och grova kränkningar av mänskliga rättigheter har allt mer uppmärksammats som andra typer av hot mot säkerheten och stabiliteten i världen. Organiserad kriminalitet och terrorism har växt i omfattning under de senaste årtiondena. Efter terrordåden mot USA den 11 september 2001 fick världens länder upp ögonen för terrorismen som ett hot mot fred och säkerhet. Under 2010- och 2020-talen har klimatförändringarnas konsekvenser för människors och staters säkerhet uppmärksammats allt mer. De kan påverka jordbruket, tillgången till livsmedel och människors hälsa, leda till växande migration och öka risken för allvarliga konflikter.

Att förebygga och lösa konflikter

Enligt FN-stadgan ska konflikter mellan stater i första hand lösas med fredliga medel. Så länge en konflikt inte anses hota internationell fred och säkerhet kan säkerhetsrådet endast föreslå lösningar och uppmuntra de tvistande att försöka försonas på fredlig väg. Stadgans kapitel VI ger en rad exempel på hur denna försoning kan gå till, till exempel kan en undersökning genomföras för att få fram fakta i fallet eller så kan en oberoende part, ofta generalsekreteraren eller någon utsedd av denne, försöka medla. 

Generalsekreteraren kan själv, eller på säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppdrag, erbjuda sina tjänster som neutral part i en tvist. Generalsekreteraren har ofta utsett särskilda representanter som skickats till oroshärdar. 

Både medlemsländer och FN-personal framhåller vikten av att förstärka FN:s arbete för att förebygga konflikter. Organisationen har traditionellt agerat först när en konflikt har förvärrats och parterna har tagit till våld. Men sedan början av 1990-talet har generalsekreteraren arbetat aktivt för att försöka hitta strategier för hur FN i större utsträckning ska kunna ingripa tidigt och förhindra att väpnade konflikter utbryter.

FN:s generalsekreterare Guterres har påtalat hur viktigt det är att förebygga konflikter. Som han exempelvis uttryckte det inför säkerhetsrådet i januari 2018: ”Vi ägnar mycket mer tid och resurser åt att svara på kriser än åt att förhindra dem.”

Kampen mot fattigdom, analfabetism, överbefolkning, klimatförändringar och olika former av förtryck har allt mer kommit i blickpunkten som en möjlighet att förebygga konflikter genom att angripa deras orsaker. Även insatser för att främja uppbyggnaden av demokrati, skydd för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende kan förhindra konflikter.

Tvångsmedel

Om en stat kränker FN-stadgans förbud mot användning av våld genom att invadera en annan stat träder det kollektiva säkerhetssystemet in. Det innebär att alla medlemsländer ska komma till det angripna landets undsättning. Systemet ska därmed avskräcka stater från att angripa varandra. En medlemsstat får dock, enligt artikel 51 i FN-stadgan, använda militärt våld i självförsvar till dess att säkerhetsrådet hunnit ingripa. Denna artikel godkänner också att flera länder agerar i så kallat kollektivt självförsvar, till exempel genom militära försvarsallianser som Nato. 

Säkerhetsrådet kan besluta om tvångsåtgärder enligt stadgans kapitel VII, om en situation anses hota internationell fred och säkerhet. Det finns två former av tvångsåtgärder: icke-militära och militära. Beslut som grundar sig på kapitel VII är bindande för FN:s medlemsländer. 

En viktig princip i FN-stadgan rör medlemsstaternas suveränitet. FN eller enskilda medlemsländer ska inte blanda sig i ett lands interna angelägenheter såvida landet ifråga inte självt gett sitt godkännande. Denna icke-interventionsprincip kan dock sättas åt sidan om en situation anses hota internationell fred och säkerhet. 

Så kallade humanitära interventioner har genomförts inom stater för att skydda civila (Kosovo och Östtimor 1999) och för att se till att humanitärt bistånd kan nå fram till nödställda (Somalia 1992). 

FN:s medlemmar enades vid toppmötet 2005 om att det finns en skyldighet för världens stater att ingripa för att skydda invånare i ett land från folkmord, etnisk rensning, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, Skyldighet att skydda eller Responsibility to Protect (RtoP eller R2P). Därmed gavs i princip klartecken för FN att intervenera om makthavarna i ett land misslyckats med att skydda, eller till och med använder våld mot, den egna befolkningen. Men för en sådan intervention med militära medel krävs ett godkännande av FN:s säkerhetsråd under kapitel VII. Och en militär intervention är ett sista steg efter att andra åtgärder, såväl diplomatiska som humanitära, utnyttjats. Att agera förebyggande, inte minst genom utvecklingsbistånd, anses av många bedömare vara den viktigaste delen av skyldigheten att skydda.

Ett särskilt FN-kontor för att ge råd och tidig varning när det handlade om att skydda en befolkning och förhindra folkmord inrättades några år senare. Det skulle även fungera som stöd för generalsekreterarens särskilda rådgivare för förhindrande av folkmord respektive för skyldigheten att skydda civilbefolkningar. Med hjälp av detta ramverk ska riskfaktorer kunna identifieras tidigt.

Principen om skyldighet att skydda åberopades 2011 av FN:s säkerhetsråd för att etablera en flygförbudszon över Libyen. Det uttalade målet var att skydda civilbefolkningen från Libyens dåvarande ledare Muammar al-Gaddafi som riktade flygangrepp mot både väpnade rebeller som krävde hans avgång och civilbefolkningen. FN skickade ingen egen styrka utan en Natoinsats genomfördes där Storbritannien, Frankrike, USA bombade libyska militära mål med stöd av FN-mandatet som tillät att alla nödvändiga medel användes för att skydda befolkningen. I oktober 2011 tillfångatogs Gaddafi och avrättades av rebellsidan och kort därefter förklarade rebellerna att Libyen fritt. Men interventionen har kritiserats från en del håll för att ha haft andra politiska mål än att skydda civilbefolkningen. Detta eftersom rebellsidan och Gaddafis motståndare kunde dra stor nytta av att regeringssidan inte kunde använda sitt flygvapen. Insatsen har också kommit att kritiseras för att den inte följts av återuppbyggnad av samhället och åtgärder för att bidra till fred.

Det ledde också till att själva principen om att skydda blev mer omdebatterad och förstärkte motståndet bland en del stater,  inte minst Ryssland och Kina, som anser att principen kränker enskilda staters suveränitet.

Under senare år har FN och dess medlemsstater kritiserats för att inte leva upp till åtaganden om skydda civila i svåra konflikter. Det gällde inte minst konflikten i Sudans Darfurprovins under 00-talet (se Sudan), då omkring 200 000 människor dödades och två miljoner fördrevs från sina hem och inbördeskriget i Syrien som krävt över en halv miljon människoliv och drivit flera miljoner på flykt (se Syrien). I bägge fallen har säkerhetsrådet lamslagits av motstånd från Kina och Ryssland. Principen har även aktualiserats i samband med konflikten i Jemen (se Jemen) som vuxit till en humanitär katastrof, där flera tusen civila förlorat livet och hundratusentals drivits på flykt och i fallet med rohyngierna, som enligt FN:s rapportör utsatts för brott mot mänskligheten och folkmord av militären i Myanmar. Under det svenska medlemskapet i säkerhetsrådet  2017–2018 bidrog Sverige till att rohyngiernas situation diskuterades i säkerhetsrådet vid ett flertal tillfällen. Under 2017 tvingades 750 000 rohingyer under loppet av några månader fly över gränsen in i grannlandet Bangladesh, av rädsla för arméns våldsamma framfart. De lever idag under svåra humanitära förhållandena i flykting­läger i Bangladesh. Myanmar utreds sedan 2019 av den internationella domstolen i Haag för folkmord på rohingyerna, efter att Gambia tagit upp fallet där som representant för den islamiska samarbetsorganisationen OIC. En rätts­process pågår också i Internationella brotts­målsdomstolen (se även Myanmar).

Sanktioner

Om freden hotas men säkerhetsrådet inte vill ta till militärt våld, kan det välja att införa sanktioner. Dessa är bindande för FN:s medlemmar och övervakas av särskilda sanktionskommittéer. Vapenembargon är den typ av sanktioner som oftast använts av FN. Ofta börjar säkerhetsrådet med att förbjuda all vapenexport till ett land eller flera länder i en konflikt. Om sådana sanktioner inte leder till en förändring kan rådet uppmana FN:s medlemsländer att helt eller delvis avbryta de ekonomiska förbindelserna, till exempel handel, med landet. Andra sanktioner kan slå mot landets kommunikationer med omvärlden eller innebära att de diplomatiska kontakterna avbryts. Ekonomiska sanktioner infördes gentemot den vita regeringen i Rhodesia, dagens Zimbabwe, 1966. Från och med 1960-talet riktades även sanktioner mot Sydafrika som påtryckningar mot apartheidpolitiken. Dessa sanktioner var dock inte obligatoriska, eftersom Storbritannien, USA och Frankrike inte ville medverka till bindande beslut i säkerhetsrådet. Först 1977 införde säkerhetsrådet ett tvingande förbud mot vapenexport till Sydafrika. 

År 1991 beslutade säkerhetsrådet för första gången om sanktioner mot ett europeiskt land i form av ett förbud mot vapenexport till de stridande parterna i före detta Jugoslavien. 

Under 1990-talet började hård kritik riktas mot sanktionsmetoden. Kritikerna pekade på risken att det blir civilbefolkningen i ett land, inte de ansvariga politikerna, som drabbas mest av exempelvis ett förbud mot handel. Dessutom riskerar sådana sanktioner att stärka stödet för den sittande regimen och ytterligare späda på nationalistiska strömningar. 

Särskilt kritiserade blev sanktionerna mot Irak. De infördes efter landets invasion av Kuwait 1990 men kom att slå hårt mot civilbefolkningen istället för att drabba Saddam Hussein och hans regim. I slutet av 1990-talet började en diskussion föras inom FN om att sanktionerna borde förfinas så att de verkligen slog mot regimen och inte befolkningen. Det så kallade olja-mot-mat-programmet kom i gång 1996 och gjorde det möjligt för Saddam Husseins regim att sälja olja i utbyte mot mediciner, mat och andra behov som befolkningen hade. Regimen skulle genom programmet förhindras att bygga upp sin militära kraft medan befolkningen skulle slippa lida under sanktionerna. Programmet upphörde efter invasionen av Irak 2003. Därefter avslöjades att olja-mot-mat-programmet hade missbrukats och lett till att ett par miljarder dollar betalats i mutor till Saddamregimen. FN-sekretariatet och Kofi Annan kritiserades för att ha misslyckats med att övervaka programmet. Samtidigt kom det fram att länder i säkerhetsrådet, som USA och Storbritannien, känt till att den irakiska regeringen berikade sig. Underförstått var dock detta ett pris man var villig att betala; för att programmet skulle kunna fortsätta var Saddam Husseins medverkan nödvändig. 

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har säkerhetsrådet i allt högre grad försökt att göra sanktionerna mer ”riktade” och ”smarta” så att endast de ansvariga drabbas. Så infördes sanktioner för att stoppa illegal diamanthandel i flera afrikanska länder, däribland Liberia, Sierra Leone och senare även Elfenbenskusten. Diamanthandeln var en orsak till att konflikterna i de länderna förlängdes och förvärrades, eftersom inkomsterna användes för inköp av stora mängder vapen. I andra fall har säkerhetsrådet infört sanktioner som specifikt har syftat till att komma åt företrädare för regimer. Så fick till exempel talibanerna i Afghanistan sina bankkonton utomlands spärrade medan reseförbud infördes mot misstänkta krigsförbrytare i Darfurprovinsen i Sudan. Även medlemmar av extremiströrelsen Islamiska staten (IS) belades med sanktioner under andra halvan av 2010-talet.

På senare år har även erfarenheterna visat att sanktioner fungerar bäst när de kombineras med olika former av fredsinsatser. Syftet med FN-sanktioner kan vara att bekämpa terrorism och skydda mänskliga rättigheter men det kan också handla om att förhindra spridning av kärnvapen och att stödja fredsprocesser och politisk förändring.

Två uppmärksammade fall där FN-sanktioner har använts på senare år har gällt Nordkorea och Iran.

Nordkorea
Sanktioner mot Nordkorea hösten 2006 efter landets kärnvapenprov i oktober samma år förbjöd bland annat införsel av militär utrustning och lyxvaror. Då bildades också en sanktionskommitté bestående av säkerhetsrådets medlemmar som bland annat skulle övervaka sanktionerna. Efter ytterligare ett kärnvapentest införde säkerhetsrådet i juni 2009 ett totalt vapenembargo mot landet samtidigt som en särskild expertgrupp bildades för att rapportera till säkerhetsrådet om hur sanktionerna efterlevdes. En nordkoreansk raketuppskjutning i december samma år ledde till att sanktionerna mot landet utvidgades till att omfatta fler företag och individer. Efter en tredje kärnvapensprängning i februari 2013 antog säkerhetsrådet nya sanktioner som särskilt drabbade Nordkoreas utrikeshandel och banksektor (se Nordkorea). 

Efter ett fjärde kärnvapenprov 2016 breddades vapenembargot ytterligare liksom förbudet mot handel med lyxvaror medan regeringsmedlemmar och inflytelserika partipolitiker fick sina tillgångar i utlandet frysta. I slutet av samma år införde FN nya sanktioner som slog mot landets export av mineraler och året därpå förbjöd säkerhetsrådet i en ny resolution bland annat export av kol, järn och bly. Efter att ett sjätte kärnvapentest ägt rum i september 2017 – den första konstaterade vätebomben –infördes åter nya sanktioner. Den här gången sattes bland annat en gräns för hur mycket olja som fick exporteras till Nordkorea. De sanktioner som infördes av FN 2017 mot Nordkorea var de hårdaste som organisationen infört mot något land. 2018 meddelade Nordkorea överraskande att man inte skulle göra några nya kärnvapenprov eftersom man nu hade kärnvapen som kunde avskräcka landets fiender (se vidare Nordkorea).

Expertpanelen för sanktioner mot Nordkorea har rapporterat om flera exempel på hur Pyongyang på olika sätt lyckats kringgå sanktionerna mot landet, såväl vapenembargot som ekonomiska sanktioner. Det handlade om införsel av utrustning för kärnvapenprogrammet, nordkoreaner som anställts i andra länder trots förbud, varuhandel med Nordkorea och fartyg som använts för olika former av transporter.

Iran
Även Irans förmodade utveckling av kärnvapen har mötts med FN-sanktioner. 2006 uppmanades världens länder att förhindra att något material säljs till Iran som kan användas i utvecklandet av missiler och kärnteknik och utländska tillgångar blockerades för ett antal personer som arbetade med atomprogrammet. Våren 2007 infördes även sanktioner för vapenexport medan ett antal iranska tjänstemän och institutioner fick sina tillgångar utomlands frysta. 2008 och 2010 skärptes sanktionerna ytterligare (se även Iran). Irans ekonomi drabbades kraftigt av sanktionerna och landet blev alltmer isolerat. Efter ett maktskifte i Iran 2013 enades Iran och FN:s fem ständiga medlemmar samt Tyskland (en grupp kallad P5+1 ) om en historisk uppgörelse där Iran lovade att begränsa anrikningen av uran i utbyte mot lättnader i sanktionerna. Ett provisoriskt avtal slöts och förlängdes i två omgångar. 2015 enades parterna om ett avtal enligt vilket det iranska kärnteknikprogrammet skulle bantas kraftigt och inspektörer från FN få lov att säkerställa att avtalet följdes. I gengäld skulle de internationella handelssanktionerna avskaffas. Dock skulle vapenembargot mot Iran vara kvar i fem år. Efter att USA 2018 lämnade avtalet (se Framväxten ) Iran har dock i flera steg vidtagit åtgärder som innebär att kärnenergiavtalet övergetts (Se vidare Nedrustning och vapenkontroll). USA pressade på för att vapenembargot skulle förlängas när det löpte ut i oktober 2020, eftersom det ansåg att Iran var ett hot mot fred och säkerhet i regionen, bland annat genom att det försedde terrorgrupper med vapen. 

Säkerhetsrådet beslöt i slutet av 2006 att inrätta ett särskilt kontor där individer kan överklaga om de har placerats på FN-listor över personer som ska omfattas av sanktioner. Det har tidigare riktats hård kritik mot säkerhetsrådet för att det inte har funnits möjlighet till överklaganden. Det har exempelvis gällt personer som påstås ha koppling till terroristnätverket al-Qaida och därför belagts med reseförbud eller fått sina banktillgångar frysta. Under 2010-talet har en så kallad ombudsperson inrättats som granskar ansökningar från enskilda och grupper som står på de sanktionslistor som är kopplade till sanktioner mot medlemmar av al-Qaida och Islamiska staten (IS).

Till en början drabbades al-Qaida hårt av de riktade finansiella sanktioner som infördes mot terrornätverket och flera miljoner dollar beslagtogs av medlemsländer som hade koppling till al-Qaida vilket ledde till att den hade svårt att finansiera sin verksamhet i början medan även talibanregimen i Afghanistan fick stora mängder medel frusna. Men i takt med droghandel och olika former av illegal handel trafficking användes dämpades effekterna av de ekonomiska sanktionerna. Med terrorrörelsen IS under andra halvan av 2010-talet har utmaningarna för FN att bygga upp starka, verkningsfulla riktade finansiella sanktioner blivit än mer tydliga. Dess ledare har sett till att inte bli beroende av finansiella transaktioner i omvärlden och undvikit att flytta pengar internationellt. Istället har de fått inkomster genom användning av kriminella nätverk, bankstölder och att lägga beslag på exempelvis oljekällor i Syrien.

Militära medel

Som en sista utväg har FN möjlighet att i enlighet med stadgans kapitel VII sätta in militära tvångsmedel mot ett land som kränkt freden eller i en situation som anses hota internationell fred och säkerhet. Första gången FN godkände användning av militärt våld var i Koreakriget 1950–1953 (se Framväxten). Därefter lade det kalla kriget hinder i vägen för ytterligare militära aktioner, eftersom stormakterna inte kunde enas. Det dröjde till januari 1991 och Kuwaitkriget innan FN genomförde en ny renodlat militär aktion (se Framväxten). 

Varken Irak- eller Korea-ingripandena följde dock ordalydelsen i stadgans kapitel VII. FN:s grundarstater drog i stadgan upp riktlinjerna för en gemensam FN-styrka bestående av trupper från samtliga medlemsländer. Ett militärt stabsutskott upprättades, med de ständiga rådsmedlemmarnas högsta militära representanter, för att samordna FN-styrkan. Några permanenta styrkor lyckades FN dock inte sätta upp. Stormakterna var skeptiska till att ge FN befäl över en egen styrka, när de inte kunde vara säkra på att organisationen skulle agera i deras intresse. De styrkor som användes under Korea- och Irakkrigen stod inte heller under FN-befäl, utan under USA:s kommando. 

Idag hävdar många bedömare att det inte är realistiskt att medlemsstaterna ska ställa upp med militära styrkor under FN-kommando. I stället bör man påskynda den utveckling som är på väg att bli praxis. Säkerhetsrådet har vid ett flertal tillfällen sedan början av 1990-talet godkänt militära insatser under ledning av ett eller flera länder eller regionala organisationer i svåra konflikter. Ett tidigt exempel var den Australien-ledda styrka som återställde stabiliteten i Östtimor 1999. Bland senare exempel på militära insatser som godkänts av FN:s säkerhetsråd men där ett land eller grupper av länder stått för själva genomförandet märks insatsen i Libyen 2011. Den västafrikanska regionala organisationen Ecowas fick hösten 2012 säkerhetsrådets godkännande för ett ingripande i Mali, där islamistiska rebeller försökte ta kontroll. 2013 ingrep Frankrike, med säkerhetsrådet stöd, till stöd för den maliska regeringen (se Mali). Hotet från pirater vid Somalias kust, där pirater hade kapat fartyg vid flera tillfällen och krävt stora lösensummor av ägarna (se Somalia) var ett annat hot som föranledde FN:s säkerhetsråd att några år in på 2000-talet ge klartecken för regionala organisationer och länder att använda militärt våld.

Fredsbevarande operationer

Fredsbevarande operationer är ett viktigt hjälpmedel i FN:s arbete för internationell fred och säkerhet. Dessa består traditionellt av militär FN-personal, ”de blå hjälmarna”, som skickats ut till ett område för att bevara eller återskapa fred. Man skiljer på militära observatörsstyrkor och fredsbevarande styrkor, men de bygger båda på samma grundtanke – att FN, som oberoende part, ska ha en lugnande inverkan på de stridande. 

De militära observatörerna består av mindre grupper obeväpnade officerare som har till uppgift att övervaka och rapportera om händelseutvecklingen i ett visst område. Redan 1946 tillsatte FN för första gången militära observatörer för att övervaka oroligheterna under det grekiska inbördeskriget. Konceptet utvecklades i den segdragna konflikten om området Jammu och Kashmir mellan Pakistan och Indien 1949. Ännu bevakar FN:s observatörsgrupp i Indien och Pakistan, Unmogip, kontrollinjen mellan de båda staterna. En annan fredsbevarande operation som fortfarande pågår är Unifil i Libanon, som upprättades 1978. Efter Libanonkriget sommaren 2006 fick styrkan utvidgade uppgifter som bland annat innebar att se till att humanitär hjälp nådde fram till civilbefolkningen (se Libanon för bakgrund om kriget). 

Den första större militära observatörsgruppen – som brukar räknas som den första egentliga fredsbevarande operationen – var Untso som tillsattes 1948. Den bevakar än idag de områden som arabstater och Israel har stridit om.

Fredsbevarande styrkor är betydligt större än de militära observatörsgrupperna och har en mer aktiv roll i övervakandet av vapenvilor och frontlinjer mellan stridande. Genom att de som neutral part ställer sig emellan stridande fyller de en viktig funktion. Ett viktigt mål för de fredsbevarande operationerna är enligt FN att hjälpa länder som drabbats av konflikter att skapa förutsättningar för en bestående fred.

Användningen av fredsbevarande styrkor nämns inte i stadgan utan brukar beskrivas som kapitel sex och ett halvt, eftersom den traditionellt legat mitt emellan insatser med militära medel (kap VII) och fredlig lösning av konflikter (kap VI). 

Begreppet fredsbevarande trupper uppkom för första gången i samband med Suezkrisen 1956 (se Framväxten). Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld utarbetade då tillsammans med den kanadensiske utrikesministern Lester Pearson riktlinjer för hur större militära styrkor från medlemsländerna skulle kunna användas för att övervaka en vapenvila och tillbakadragandet av trupper. Tre principer utvecklades och kom att gälla även framöver: de stridande parterna måste godkänna att fredsbevarande styrkor sätts in; parterna måste se de fredsbevarande styrkorna som opartiska; de fredsbevarande trupperna får inte använda våld annat än i självförsvar. 

Fram till slutet av 1980-talet hade de fredsbevarande styrkorna som huvudsyfte att övervaka en vapenvila. Till sådana traditionella operationer hör till exempel ännu den fredsbevarande styrkan på Cypern, Unficyp. Den bildades 1964 för att förhindra strider mellan turkcyprioter och grekcyprioter, som båda ville ha kontroll över ön.

Nya insatser för fred och säkerhet

Efter det kalla krigets slut genomgick FN:s fredsbevarande insatser stora förändringar. Det berodde inte minst på att säkerhetsrådets permanenta medlemmar lättare kunde komma överens. Säkerhetsrådet kunde därmed i allt högre grad enas om nya fredsinsatser och det blev också enklare att upprätta fredsbevarande operationer i anslutning till inbördeskrig och väpnade konflikter inom stater. Det innebar dock samtidigt att uppdragen blev mer komplicerade och mångfasetterade, eftersom ett inbördeskrig bryter ner ett samhälle och dess institutioner och leder till splittring.

FN:s misslyckanden i Somalia, Rwanda och Srebrenica (se Framväxten) i början av 1990-talet fick emellertid stora konsekvenser för FN:s fredsbevarande operationer. Några år därefter minskade antalet fredsoperationer samtidigt som FN-sekretariatet genomförde utvärderingar över vad som hade gått fel. Processen ledde till flera förändringar för den fredsbevarande verksamheten. Det var då man också insåg vikten av att mandaten för operationerna skulle omfatta tillräckligt med resurser och tillräckligt stora befogenheter för att motsvara de krav som ställdes.  

I samband med millennieförsamlingen år 2000 i Brahimirapporten, uppkallad efter gruppens ordförande, förre algeriske utrikesministern Lakhdar Brahimi, flera förändringar av den fredsbevarande verksamheten. Många genomfördes under 2000-talets första år, bland annat fick FN-högkvarteret för fredsinsatserna mer personal medan utrustning till operationer började lagerföras för att snabbt finnas tillgänglig, samtidigt som mandaten från säkerhetsrådet blev tydligare och mer avpassade för de behov som fanns i olika konflikter. 

Fler FN-operationer bedömdes som lyckade, det vill säga de hade uppfyllt de uppgifter de tilldelats i sina mandat. Insatsen i Sierra Leone har lyfts fram som ett föredöme. Det som såg ut att leda till en katastrof år 2000 – då brittiska soldater fick ingripa för att undsätta 500 FN-soldater som kidnappats av RUF-rebeller (se Sierra Leone) – vändes till en av FN:s mest lyckade operationer sedan den 2001 fick större resurser av säkerhetsrådet. Några år in på 2000-talet hade de stridande fraktionerna avväpnats, säkerhetsstyrkor byggts upp och flyktingar återvänt till landet. En viktig uppgift för FN-styrkan blev därefter att stödja försoningsprocessen i landet. 

I en del fredsbevarande operationer ingick även uppgifter som att bygga upp en fungerande lagstiftning och olika samhällsinstitutioner samt att bidra till ekonomisk utveckling. FN-insatserna i Kosovo och Östtimor med början 1999 hade till uppgift att ansvara för förvaltning och styrning av områdena till dess att invånarna själva skulle kunna ta över. FN-operationen i Liberia, som tillsattes 2003, hade förutom fredsbevarande uppgifter även mandat att stödja övergångsregeringens arbete för att bland annat bygga upp en poliskår och militär samt att bidra till att val kunde hållas. Liknande uppgifter fick även FN:s insats i Haiti från 2004. 

Att bidra till att val kan hållas har fortsatt att vara en vanligt förekommande och viktig uppgift för flera fredsbevarande operationer.

Förändringarna har i växande grad inneburit att civila poliser har använts i FN-insatserna, liksom personal med särskild kompetens när det gäller mänskliga rättigheter, humanitärt bistånd, valövervakning, avväpning och minröjning. 

Robusta mandat
Vid millennieskiftet skedde en ny förändring av FN:s fredsbevarande arbete, då operationerna i högre grad började sättas in i konflikter där det ännu inte fanns någon fred att bevara. Uppdragen blev svårare samtidigt som FN-missionerna blev allt mer omfattande och också riskfyllda.

Det blev även prioriterat att skydda civila. FN-operationen i Sierra Leone 1999 var den första som hade ett uttalat mandat att skydda civilbefolkningen. Bakgrunden var rapporterna om att civila sierraleonier dödats, fått kroppsdelar avhuggna och våldtagits.

Idag har alla större fredsbevarande operationer mandat att skydda civila av säkerhetsrådet i enlighet med stadgans kapitel VII, medan omkring 95 procent av all fredsbevarande FN-personal i början av 2020-talet arbetade i en mission med ett sådant mandat.

I början av 2000-talet fick fler FN-missioner, som ett resultat av försök att förbättra den fredsbevarande verksamheten, så kallade robusta mandat, så att FN-personalen hade möjlighet att utföra de uppgifter som förväntades. Ungefär hälften av de pågående fredsoperationerna var robusta vid början av 2020- talet.

Flera FN-insatser, till exempel Monuc i Kongo-Kinshasa och Minustah i Haiti 2004 utrustades med betydande militär kapacitet för självförsvar, skydd av civilbefolkning och inte minst för att ha en avskräckande effekt och därmed stoppa attacker från parterna i konflikten. Monuc bytte 2010 namn till Monusco i samband med att FN-operationen blev mer inriktad på att stabilisera situationen i landet.  Monusco fick dock kritik för att inte lyckas skydda civilbefolkningen, trots att missionen hade mandat av säkerhetsrådet att använda alla nödvändiga medel i detta syfte. 2013 beslöt säkerhetsrådet att inrätta en särskild ”interventionsbrigad” inom ramen för Monusco. Styrkan skulle arbeta för att avväpna militära grupper och var den första FN-fredsstyrkan någonsin som hade ett offensivt uppdrag. Den kongolesiska regeringsarmén fick stöd av Monusco och interventionsbrigaden och nådde militära framgångar. I slutet av 2013 undertecknades ett fredsavtal i Kongo-Kinshasa med rebellgruppen M23 (se Kongo-Kinshasa) som då hade besegrats militärt. Monuscos och interventionsbrigadens uppdrag förlängdes under resten av 2010-talet av säkerhetsrådet med skyddet av civila som främsta uppgift samtidigt som den även ska stärka statliga institutioner och bidra till att stoppa införsel av vapen och så kallade konfliktmineraler som hotar freden. Vid början av 2020-talet inleddes förberedelser för att gradvis avsluta operationen.

Ett annat exempel på en robust operation var FN-insatsen i Sydsudan. Sedan 2005 hade en FN-mission övervakat fredsavtalet från samma år mellan regeringen i Sudan och gerillan SPLM/SPLA i södra Sudan. Avtalet avslutade det långa inbördeskriget i Sudan.  Efter Sydsudans självständighet 2011 bildades en ny fredsbevarande styrka, kallad Unmiss (UN Mission in South Sudan). Dess uppgift var från början att stödja den nya regeringen, stärka freden och förhindra en återgång till krig. När inbördeskrig bröt ut efter ett påstått kuppförsök (se Sudan) blev dock styrkans uppgift i första hand att försöka skydda civilbefolkningen, värna mänskliga rättigheter och hjälpa stödorganisationer att leverera humanitärt bistånd. I december 2013 beslöt säkerhetsrådet att dubblera FN-operationen. Trots ett fredsavtal från 2015 utbröt åter hårda strider i Juba i juli. Säkerhetsrådet beslöt 2016 att Unmiss skulle få förstärkning i form av en regional styrka på 4 000 man (Regional Protection Force, RPF). Säkerhetsrådet har därefter förlängt mandatet för Unmiss och den regionala styrkan, som får använda “alla nödvändiga medel” för att skydda civila, se till att humanitärt bistånd når behövande och stödja att det fredsavtal som på nytt ingicks mellan de stridande parterna (se vidare Sydsydan).

Ett annat exempel var Centralafrikanska republiken där våldet tilltagit under 2013 efter det att landets ledare François Bozizé tvingats fly landet sedan rebellrörelsen Séléka intagit huvudstaden. Säkerhetsrådet godkände att en av den Afrikanska unionen ledd styrka gick in i landet och gav denna liksom de franska styrkor som redan befann sig i landet tillåtelse att använda ”alla nödvändiga medel”. 2014 omvandlades den otillräckliga regionala fredsstyrkan, omvandlade till FN-styrkan Minusca och förstärktes med fler soldater med bättre utrustning och utbildning. Samtidigt kunde en fransk styrka sättas in, men den drogs två år senare tillbaka. Minuscas mandat har förlängts av säkerhetsrådet sedan dess.  Ett nytt fredsavtal slöts 2019 där man bland annat enades om att bilda en nationell enhetsregering med representanter för alla landets politiska och sociala rörelser. Det skulle också skapas armébrigader där både regeringssoldater och rebeller skulle ingå. Ett särskilt organ för övergångsrättvisa skulle också inrättas (se Centralafrikanska republiken). I början av 2020 började fredsavtalet knaka.  Våldet hade minskat enligt FN-personal men sporadiska allvarliga stridigheter och kränkningar av mänskliga rättigheter fortsatte och ännu hade den beslutade avväpningen av de stridande inte slutförts.

FN-insatsen i Mali blev ett annat exempel på en så kallad multidimensionell, robust insats. 2013 tillsatte FN:s säkerhetsråd en särskild fredsoperation i Mali, med ett mandat som spände från att stödja en politisk dialog och en valprocess till att skydda civila och bevara statens kontroll över landet. Stommen av styrkan skulle utgöras av den afrikanska styrka som redan fanns i Mali (se Mali). Militant islamism fortsatte därefter att skapa ett mycket instabilt säkerhetsläge i Mali. Regeringsarmén var beroende av utländsk trupp för att upprätthålla säkerheten. Konflikten mellan regeringen och flera islamistiska väpnade grupper har fortsatt.

FN-missioner som är ”robusta” har inneburit att säkerhetsrådet gjort avkall på grundprinciperna för fredsbevarande operationer om samtycke, opartiskhet och minimal användning av våld. Bedömare har därför ifrågasatt om dessa operationer kan kallas fredsbevarande eller om det snarare handlar om fredsframtvingande insatser där FN kan uppfattas som en stridande part i konflikten. Det har också lett till kritik mot FN i länder där insatser har pågått och även fått till följd att regeringar i en del konfliktdrabbade länder har motsatt sig utplacering av FN-styrkor eftersom sådana setts som ett hot mot nationell suveränitet.

Flera robusta operationer har också inneburit ett större hot mot FN-personalen säkerhet. FN-insatsen i Mali har varit den FN-insats där flest FN-personal har dödats. 2013-2019 dog över 180 FN-anställda i Mali. Även i FN-missionerna i Centralafrikanska republiken och i Kongo-Kinshasa har antalet FN-personal som dödats varit högt. Sedan 1948 har nära 4 000 FN-anställda dött i tjänsten (en del av dem har dock dött på grund av sjukdom eller olycksfall). Samtidigt visar statistik att antalet FN-personal som sedan 2017 dödats på grund av våld har minskat: från 59 år 2017, 27 år 2018 till 25 år 2019.

Brist på resurser
Ett grundläggande problem för den fredsbevarande verksamheten har varit svårigheten att mobilisera resurser, både i form av trupper och pengar, för komplicerade och riskfyllda fredsbevarande operationer. Detta problem var något som togs upp av den oberoende expertgrupp (High-level Independent Panel on Peace Operations, HIPPO) som bildades 2014 av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att utvärdera den fredsbevarande verksamheten. Rapporten pekade samtidigt på att många tidigare svårigheter hade förbättrats. Men bland de utmaningar som fortfarande fanns var svårigheter att samordna och effektivt arbeta inom olika delar av FN-systemet och för mycket fokus på militära lösningar framför förebyggande arbete och medling.

Ett annat problem är att det måste finnas tillräckligt med personal och utrustning för att insatserna ska fungera. Det krävs också tillräckligt mycket pengar från FN:s medlemsländer. Om operationerna är underbemannade eller underfinansierade har är förutsättningar för att utföra uppdragen sämre. Dessutom utsätts den personal som befinner sig i fält för större faror.

USA är det land som, mot bakgrund av sin ekonomiska styrka, betalar mest till FN:s fredsbevarande arbete. Men i och med den protektionistiska ”Amerika först”-politiken som Donald Trumps administration etablerat har USA minskat sitt ekonomiska bidrag till FN. 2017 ledde påtryckningar från USA  till att FN:s totala budget för fredsbevarande operationer minskade med över 5 miljarder kronor (cirka 7,5 procent).

Samarbetet med organisationer som Afrikanska unionen, EU, Nato och Ecowas har varit en väg framåt för att lösa dessa problem. Det finns också sedan länge en pågående process för att försöka stärka effektiviteten i FN:s fredsbevarande arbete.

Samarbete med regionala organisationer
Sedan det kalla krigets slut har samverkan mellan FN och andra multilaterala organisationer som EU, Nato, Ecowas, OSSE ökat inom fredsbevarande verksamhet. Det kan handla om att olika operationer avlöser varandra, men också om att flera insatser pågår samtidigt med överlappande mål och uppdrag. Inte minst Mali har varit ett exempel på detta, där det har pågått en stor mul­tidimensionell robust FN-operation, mindre EU-operationer och en liten civil AU-operation. Samtidigt har Frankrike haft en styrka på plats medan G5 Sahel, ett samarbete mellan Sahelländerna Mali, Niger, Burkina Faso,Mauretanien och Tchad,  är inriktat på terroristbekämpning. Våren 2020 enades Mali och Niger med elva EU-länder om att inrätta en gemensam militär insats, Task Force Takuba, som slogs ihop med de franska styrkorna i Sahel i kampen mot militanta islamister. 

Det har i olika sammanhang påpekats att FN borde ha en egen permanent styrka som kan sättas in snabbt vid kriser innan de eskalerar. En sådan styrka har ännu inte bildats. Men FN har upprättat ett system (Unsas) där länder i förväg kan lista trupper som de kan ställa till förfogande. En särskild multinationell snabbinsatsbrigad, Shirbrig, med högkvarter i Danmark, bildades under andra delen av 1990-talet. 15 länder, däribland Sverige, deltar i brigaden som kan användas av FN på sexmånaders basis. Under 00-talet deltog Shirbrig bland annat i FN-insatser i Etiopien-Eritrea, Liberia och i Sudan.

Nya reformförsök
Våren 2018 lanserade FN:s generalse­kreterare António Guterres en handlingsplan, Action 4 peacekeeping ( A4P), där han uppmanade alla FN:s medlemsländer att "förnya sitt engagemang för FN:s fredsbevarande arbete". Kort därefter presenterades en deklaration om gemensamma åtaganden för FN:s fredsbevarande operationer. Genom att skriva under deklarationen åtar sig medlemsländerna att sträva efter att skapa tydliga och realistiska mandat. Mandatens innehåll ska i sin tur i högre grad påverka hur mycket resurser en operation får. På så sätt ska man skapa bättre förutsättningar för missionerna att utföra sina uppdrag.

En del Guterres reformering av det fredsbevarande arbetet var även att ge ökat stöd till postkonfliktländernas egna arbete för att återgå till ett fungerande samhälle. Ett sådan exempel var beslutet att avveckla den gemensamma fredsoperationen mellan FN och AU, UNAMID (United Nations-African Union mission in the Darfur region of Sudan), efter att övergångsregeringen haft framgång i att försöka lösa konflikten i Darfur. I oktober 2020 nåddes till slut ett fredsavtal mellan Sudans regim och två väpnade grupper i Darfur (se även Sudan). FN skulle låta en politisk mission ta över UNITAMS (UN Integrated Transition Assistance Mission in Sudan) som skulle bistå övergångsstyret med att lösa den djupa ekonomiska krisen i landet, förbättra det administrativa styret av landet och anordna val.

Även om FN:s fredsarbete fick bättre rykte under början av 2000-talet, fanns även baksidor. Det handlade i synnerhet om FN-soldater i Kongo-Kinshasa som anklagats för att sexuellt ha utnyttjat dem som de var satta att beskydda samt om korruption och mutbrott som uppdagats vid upphandlingar i samband med operationer. Flera försök att komma till rätta med dessa problem genomfördes därefter, bland annat inrättades särskilda övervakningsteam inom FN-operationerna. Skandalen i samband med övergrepp av franska FN-soldater i Centralafrikanska republiken 2014 (se även Framväxten) har lett till att FN har skärpt hanteringen av sexuella övergrepp kopplade till FN-insatser. Chefen för FN-insatsen i Centralafrikanska republiken tvingades sluta 2015 och 2016 anmälde FN ett 40-tal fredsbevarande soldater från Gabon och Burundi för sexuella övergrepp som skulle utredas av deras hemländer. Och sommaren 2017 fick nästan hela den kongolesiska FN-styrkan vända hem efter misstankar om sexuella övergrepp i Centralafrikanska republiken. 2017 utsågs en särskild företrädare för dem som utsatts för övergrepp.

I september 2017 antogs en handlingsplan mot sexuella övergrepp. Ett år senare enades  säkerhetsrådet om en resolution som välkomnade centrala delar av handlingsplanen. Medlemsländerna åtog sig att När länder skriver under deklarationen åtar de sig också att arbeta för att öka andelen kvinnor i fredsoperationer, både i fält och i chefsställning. Länderna åtar sig också att implementera reso­lution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet för att öka kvinnors deltagande och föra in ett genusperspektiv i alla delar av FN:s freds- och säkerhetsinsatser.

Fredsbyggande arbete

FN har på senare år uppmärksammat vikten av att hjälpa länder att återhämta sig efter konflikter och bygga upp fred. FN:s generalsekreterare Guterres har betonat vikten av att satsa på att förebygga konflikter och upprätthålla fred i länder som hämtat sig från en konflikt. Han vill att FN ska frångå de kostsamma, årtionden långa, multidimensionella fredsbevarande operationerna och istället bli bättre på att förebygga framtida kriser genom att till exempel bygga upp statliga institutioner och satsningar på ekonomisk utveckling.

Många gånger finns det en stor risk för att nya konflikter uppstår i ett land som en fredsbevarande insats ganska nyligen har lämnat. Så var exempelvis fallet i Östtimor. Med stöd av en FN-mission uppnådde Östtimor självständighet 2002. FN hjälpte till att bygga upp en helt ny stat, med allt vad det innebär. FN-närvaron minskade efterhand och de sista soldaterna lämnade landet 2005. Bara ett år senare utbröt nya oroligheter och säkerhetsrådet nödgades upprätta en ny fredsbevarande mission i Östtimor (Unmit), bestående av omkring 1600 poliser. Sex år senare kunde Unmit avslutas. 

FN:s fredsbyggande arbete har bedrivits av flera FN-organ och många FN-missioner har tillsatts för detta ändamål. Till dessa hör exempelvis Unama, FN-missionen i Afghanistan som bildades i mars 2002 för att hjälpa afghanerna att verkställa Bonn-avtalet (se Framväxten) och bidra till en uppbyggnad av samhället. 

FN-toppmötet 2005 beslöt att inrätta en särskild kommission för fredsbyggande arbete (Peacebuilding Commission, PBC). Den består av representanter från 31 medlemsstater, varav sju från vardera säkerhetsrådet, Ecosoc och generalförsamlingen samt ytterligare tio från de medlemsstater som bidrar mest till FN antingen ekonomiskt eller i form av militär trupp. Säkerhetsrådets fem ständiga medlemsstater ska ha en given plats i PBC. Sierra Leone och Burundi tillhörde de första länder som fick stöd. Kommissionen har en viktig roll i att försöka samordna det fredsbyggande arbetet och alla de aktörer som är inblandade i ett land. 

Kommissionen ska också fungera som ett rådgivande organ till både säkerhetsrådet, generalförsamlingen och medlemsländerna, rekommendera strategier och se till att det finns finansiering. En särskild fond kanaliserar bistånd till de länder som får stöd av den fredsbyggande kommissionen. Vid början av 2020-talet var det en viktigt prioritering för fonden att stödja fredsbyggande insatser som hade ett regionalt upplägg eller där flera grannländer samarbetade över gränserna.

FN – Nedrustning och vapenkontroll

Att verka för nedrustning har ända från början varit en av FN:s viktigaste uppgifter. Ändå har de mest betydelsefulla nedrustningsavtalen tillkommit utanför FN. Vid början av 2020-talet hade de senaste årtiondenas positiva framsteg kring kärnvapennedrustning förbytts till ett betydligt mer osäkert läge. Det berodde inte minst på att relationen mellan USA och Ryssland, de två länder som tillsammans förfogar över 90 procent av världens kärnvapen, blivit allt mer konfliktfylld. 

Viktiga avtal om nedrustning och kärnvapen som kommit till utanför FN är  INF-avtalet från 1987 om skrotning av alla USA:s och Sovjetunionens landbaserade kärnvapen med kort- och medeldistansräckvidd, CFE-avtalet från 1990, då Nato och Warszawapakten enades om att minska de konventionella styrkorna i Europa. Det gäller också Start I- och II-avtalen från 1991 och 1993 om en minskning av de båda supermakternas strategiska kärnvapen och det nya Start-avtalet från 2010 som begränsar de ryska respektive amerikanska kärnvapenstridsspetsarna till 1550. Också det partiella provstoppsavtalet från 1963 som förbjuder provsprängningar av kärnvapen har bildats utanför FN. 

 I februari 2019 sade USA upp INF-avtalet med hänvisning till att Ryssland brutit mot det. Men de båda stormakterna enades i början av 2021 om att förlänga Nya Start-avtalet i fem år.

Ett av de mest välkända avtalen som tillkommit inom FN är Icke-spridningsavtalet (NPT) från 1968, som inte minst ska förhindra att kärnvapenteknologin sprids från kärnvapenmakterna till länder som saknar kärnvapen. Våren 1995 förlängdes ickespridningsavtalet utan tidsbegränsning. Avtalet har i dag ratificerats av alla de kända kärnvapenmakterna, det vill säga USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sydafrika monterade ned sin ännu outvecklade kärnvapenarsenal 1991 och undertecknade avtalet. Omkring 190 stater är parter till icke-spridningsavtalet och har därmed åtagit sig att inte utveckla eller skaffa kärnvapen och i de fem kärnvapenmakternas fall, att sträva efter nedrustning men samtidigt främja samarbete kring civil kärnteknologi.

Det finns sedan länge motsättningar bland fördragets parter som bottnar i att några stater, i synnerhet kärnvapenmakterna, vill att arbetet för ickespridning prioriteras medan andra vill se ökade ansträngningar när det gäller arbetet med att nedrusta kärnvapenarsenalerna.

Fyra stater som man tror, eller vet, har kapacitet att utveckla kärnvapen står utanför  fördraget: Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea som lämnade Ickespridningsavtalet 2003 (se Nordkorea).  Indien och Pakistan genomförde  provsprängningar av kärnvapen 1998 och Nordkoreas kärnvapenprov under 2000-talets första årtionden.

Vart femte år håller NPT:s medlemsstater en översynskonferens för att utvärdera hur avtalet efterlevs.  Översynskonferenserna har speglat motsättningarna mellan NPT:s parter och ofta lamslagit arbetet. Medlemmarna har endast kunnat enas om ett slutdokument vid ungefär varannan konferens. Det har under årens lopp byggts upp en växande frustration bland icke-kärnvapenstaterna över att arbetet inom NPT har gått så trögt. 

Efter översynskonferensen 2010 började kärnvapnens katastrofala konsekvenser för människan få allt större uppmärksamhet, en fråga som drevs av ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons). Ett skäl till att kärnvapenhotet framstod som aktuellt på nytt, var att en del kärnvapenmakter hade börjat modernisera och bygga upp sina kärnvapenarsenaler, inte minst Kina. Nya vapenteknologier och olika avancerade vapensystem har under senare år också börjat diskuteras inom FN som ett allt större hot.

ICAN fick 2017 Nobels fredspris för sin strävan att få till stånd en konvention om förbud mot kärnvapen. Inför översynskonferensen 2015 uppmanade fyra femtedelar av ickespridningsfördragets medlemmar till nedrustning med hänvisning till den humanitära dimensionen. Efter en resolution i generalförsamlingen i slutet av 2016 inleddes förhandlingarna om konventionen om ett kärnvapenförbud Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW. 2017 röstade 122 stater i FN:s generalförsamling ja till överenskommelsen. Konventionen, innebär ett förbud mot att utveckla, testa, producera, inneha och att använda kärnvapen. Förbudet gäller också hot om att använda kärnvapen.

Samtliga kärnvapenstater har avstått från att underteckna konventionen. Konventionen trädde i kraft i början av 2021 efter att den undertecknats av 50 stater.

År 1996 var konventionen som helt förbjuder provsprängningar av kärnvapen, CTBT, färdig att undertecknas efter närmare 40 års arbete i FN. Men CTBT har ännu inte trätt i kraft – trots 184 signaturer från stater och 168 ratificeringar. Det kan ske först när det signerats och/eller ratificerats av Kina, Nordkorea, Egypten, Indien, Iran, Israel, Pakistan och USA (dessa länder listades i samband med förhandlingarna om CTBT i en grupp med totalt 44 länder med kärnreaktorer, så kallade Annex 2-länder, som skulle behöva ansluta sig till avtalet för att det skulle träda i kraft).

Viktiga för nedrustningsarbetet och kampen mot kärnvapen är de avtal om kärnvapenfria zoner som tillkommit i delar av världen med stöd av FN. En målsättning i den handlingsplan som upprättades under översynskonferensen av ickespridningsavtalet 2010 var att verka för att bilda en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Någon sådan har dock ännu inte kommit till stånd. 

Sedan 1952 har FN en särskild nedrustningskommission som framför rekommendationer till generalförsamlingen. Nedrustningskonferensen i Genève, som idag består av 65 stater inklusive de fem kända kärnvapenmakterna, inkluderades i FN-systemet 1978. Under de senaste åren har arbetet i konferensen mer eller mindre stått stilla, bland annat på grund av meningsskiljaktigheter mellan framför allt USA och Kina och andra enskilda kärnvapenstater som velat förhindra att deras egen kapacitet och arsenaler påverkas. Konferensen har under många år tvistat om ett avtal som förbjuder produktion av fissilt material för kärnvapen. Om framställningen av klyvbart material som utgör själva bränslet i kärnvapen kan kontrolleras, begränsas också möjligheten att tillverka kärnvapen. Vissa stater anser att det bara ska vara nyproduktion av klyvbart material som ska förbjudas. Då skulle stater med stora existerande lager, i synnerhet USA och Ryssland, inte beröras lika hårt. Andra stater vill att avtalet ska gälla både existerande lager och nyproduktion.

Internationella atomenergiorganet, IAEA, bildades 1956 och har till uppgift att utveckla och vägleda stater i en fredlig utveckling av kärnkraften. Organisationen är dock mest känd för uppgiften att övervaka att nukleärt material eller utrustning tänkt för fredlig användning inte utnyttjas för militära syften. IAEA svarar för kontrollen av icke-spridningsavtalet. 

Mot Irak reagerade FN kraftfullt efter Kuwaitkriget 1991 för att tvinga regimen att göra sig av med sina massförstörelsevapen. Säkerhetsrådets resolutioner från 1991 som drog upp riktlinjerna för en vapenvila innehöll krav om att Irak skulle förstöra sina kemiska och biologiska vapen. Två särskilda kommissioner, Unscom 1991–1998 samt Unmovic, upprättad 1999, bildades av säkerhetsrådet för att utföra vapeninspektioner i Irak. Även IAEA genomförde inspektioner för att förhindra att Irak tillverkade kärnvapen. Ett av de officiella motiven till USA:s och Storbritanniens krig mot Irak 2003 var att förhindra irakisk framställning av kärnvapen och biologiska och kemiska vapen. När det flera månader senare ännu inte hittats några bevis på att Saddams regim hade haft kvar massförstörelsevapen började motiven till kriget ifrågasättas. 

Under 2000-talet har Nordkoreas och Irans kärnvapenpolitik varit i fokus, inte minst i FN:s säkerhetsråd, som infört sanktioner mot båda länderna (se Fred och säkerhet). 

Nordkorea lämnade NPT 2003 och har sedan 2006 genomfört sex provsprängningar. Landet har även tillverkat och testat ballistiska missiler med lång räckvidd, kopplat till kärnvapenprogrammet (se Nordkorea).

När det gäller Iran träffades sommaren 2015 en överenskommelse mellan Iran och de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland och EU (Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA) som skulle begränsa det iranska kärnteknikprogrammet i utbyte mot att de sanktioner som införts mot landet hävdes. Från 2019, sedan USA valt att lämna avtalet 2018, meddelade Iran meddelat att man inte längre anser sig bunden av överenskommelsen om det iranska kärnenergiprogrammet (se vidare Iran). 

Användningen av såväl kemiska som biologiska (till exempel sjukdomsalstrande) vapen är förbjuden i folkrätten. Ändå är dessa vapen ett stort problem och flera stater har ännu inte anslutit sig till FN:s konventioner. Det finns ett system för att övervaka hur anslutna stater efterlever den kemiska konventionen, men däremot, trots många års förhandlingar, ingen motsvarighet för kontrollen av den biologiska. 

Ett mycket uppmärksammat exempel på användning av kemiska vapen på senare år har varit i det syriska inbördeskriget under 2010-talet, där dessa vapen vid ett flertal tillfällen använts av den syriska regimen. Efter en attack med saringas mot en förort till Damaskus 2013 undertecknade syrien konventionen om kemiska vapen och gick med på att dess kemiska vapen förstördes. Då hade USA hotat med en militär attack mot regimen. Syrien lämnade ifrån sig kemiska vapen, men enligt experter inte alla, under hösten 2013 och våren 2014 under uppsikt av en gemensam grupp bestående av FN och OPCW (UN-OPCW Joint Investigative Mechanism, JIM) (OPCW övervakar efterlevnaden av kemvapenkonventionen). Den syriska regeringen har dock anklagats för att använda både sarin och improviserade klorgasbomber även efter detta. JIM:s mandat upphörde i november 2017, då hade gruppen kunnat bevisa att den syriska regimen var ansvarig för fyra kemvapenattacker och extremistgruppen Islamiska staten (IS) för två. Försök av säkerhetsrådet att etablera en ny gemensam undersökningsgrupp har stoppats av Ryssland. Sedan 2013 har OPCW också en undersökninggrupp i Syrien (OPCW Fact Finding Mission) som enbart undersöker huruvida kemiska vapen använts.  

En viktig milstolpe var när Ottawakonventionen, som förbjuder antipersonella minor, antogs 1997. En särskild handlingsplan för bland annat minröjning fastställdes vid ett toppmöte i Nairobi 2004. 

FN försöker även motverka spridningen av konventionella vapen. 1993 bildade FN ett register över försäljning och köp av sådana vapen. FN har också velat stoppa den illegala handeln med och spridningen av lätta vapen som gevär och pistoler.

Ett annat nytt avtal är konventionen som förbjuder användningen av så kallade klusterbomber, det vill säga bomber som består av flera mindre bomber som släpps ut från flygplan i behållare. Konventionen antogs 2008 och trädde i kraft 2010. År 2013 hade 81 stater anslutit sig till konventionen.

FN – Mänskliga rättigheter

Arbetet för att skydda mänskliga rättigheter är en mycket betydelsefull del av FN:s verksamhet. Regelverket för mänskliga rättigheter räknas idag till organisationens  största framgångar och har fått stort genomslag i länders lagstiftning världen över. 

Med förintelsen av sex miljoner judar i färskt minne såg FN:s grundarstater efter andra världskriget det som en huvuduppgift att förhindra framtida kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). Deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 har idag stort stöd bland världens stater. 1966 antogs två grundläggande konventioner om MR – konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive den om politiska och civila rättigheter. 

Konventionen om politiska och civila rättigheter omfattar klassiska rättigheter som rösträtt, yttrandefrihet och religionsfrihet, rättigheter på det juridiska området som rör rättssäkerhet och rättsskydd samt förbud mot tortyr och slaveri. Den hade i slutet av 2020 ratificerats av 173 stater medan 171 stater hade ratificerat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den senare omfattar bland annat rätten till arbete, utbildning, läkarvård och godtagbara levnadsvillkor. 

Under årens lopp har FN antagit en lång rad andra konventioner och deklarationer som ska skydda mot tortyr och slaveri eller värna om särskilt utsatta gruppers rättigheter, till exempel minoriteter, urbefolkningar och handikappade. En av de mest omtalade konventionerna från senare år är konventionen om barnets rättigheter från 1989, som har ratificerats av 196 länder eller självstyrande områden. 

FN:s medlemsstater beslöt vid toppmötet i september 2005 att ersätta den tidigare Kommissionen för de mänskliga rättigheterna med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det nya rådets 47 medlemmar skulle väljas av generalförsamlingen, och inte som den tidigare kommissionens medlemmar av Ecosoc,. Ett av skälen till att bilda det nya rådet var den omfattande kritik som hade riktats mot kommissionen. Det hade under senare år upplevts som ett allt större problem att länder kända för kränkningar av mänskliga rättigheter kunde få medlemskap i kommissionen och där verka för att förhindra aktioner mot den egna regimen. 

Toppmötet 2005 kunde dock inte enas om att ge rådet den kraft som generalsekreteraren och andra initiativtagare hade planerat. Rådet fick fler medlemmar än vad som föreslagits, och det behövdes inte heller stöd från två tredjedelar av generalförsamlingen för att utse rådsledamöterna, som var ett annat förslag. Därigenom blev det svårare att förhindra att länder med bristande respekt för mänskliga rättigheter valdes in i rådet.

Rådet tog över kommissionens uppgifter att övervaka MR-situationen i olika länder och utveckla nya vägar för hur mänskliga rättigheter ska kunna respekteras. Men även MR-rådet har fått kritik för att länders politiska intressen har fått gå före värnandet om mänskliga rättigheter. Bedömare har pekat på att fall av systematiska och grova MR-kränkningar inte kommit upp i rådet och det har framhållits som en brist att frivilligorganisationer inte har någon större möjlighet att delta i debatter. En del rådsmedlemmar har en negativ inställning till att rådet riktar kritik mot länder och vill undvika den typen av resolutioner. 

USA valde under president George W Bush att stå utanför MR-rådet i protest mot att man ansåg att auktoritära stater fått för stort inflytande. Men när Barack Obama blev ny amerikansk president valde han och hans administration att söka plats i rådet. USA blev invalt i maj 2009. Nio år senare valde USA, då med Donald Trump på presidentposten, att lämna MR-rådet, som kritiserades för att vara politiserat inte minst genom att lägga oproportionerlig stor vikt vid Israel genom att ha som en ständig punkt på dagordningen situationen i Palestina och de ockuperade områdena, medan inget annat land var föremål för en sådan återkommande punkt. Men USA:s nye president Joe Biden uppgav i början av 2021 att landet hade för avsikt att på nytt kandidera för medlemskap.

Det som lyfts fram som ett av rådets främsta trumfkort är den genomgång som görs i en särskild granskningsprocess (Universal Periodic Review, UPR) av alla FN:s medlemmar. Varje stat får vart fjärde år lämna en rapport om vad som görs för att stärka MR-situationen i landet medan två andra rapporter redovisar uppgifter från andra av FN:s MR-organ samt från frivilligorganisationer. Det finns inga sätt för kommissionen att tvinga ett land att följa de rekommendationer som görs i denna process, men granskningen är ett sätt för frivilligorganisationer att utkräva ansvar av regeringar, till exempel för förändringar som de har åtagit sig att genomföra i tidigare UPR. Rådet har också möjlighet att hålla specialmöten kring allvarliga situationer, t ex har det hållits kring våldsamheter i Centralafrikanska republiken, Elfenbenskusten och Sri Lanka i samband med slutfasen av inbördeskriget där. Rådet kan också tillsätta särskilda utredningar (fact finding missions) för att ta reda på läget för mänskliga rättigheter eller så kallade undersökningskommissioner. Ett exempel är till exempel den kommission som 2013 upprättades för Nordkorea, vilken året därefter rapporterade om omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, vissa så grova att de kan betecknas som brott mot mänskligheten. Andra länder som utreddes under 2010-talet var Myanmar och Syrien.

FN-arbetet för mänskliga rättigheter leds sedan 1997 av en så kallad högkommissarie (High Commissioner). Posten inrättades som ett resultat av Världskonferensen om mänskliga rättigheter som hölls i Wien 1993. 

Högkommissariens uppgift är bland annat att se till att MR-arbetet inom FN-systemet samordnas och att föra en dialog med regeringar för att de ska verka för MR. Vid kommissariatet utförs också alltifrån rapportering och insamling av fakta till administration av MR-bistånd och stöd till olika kommissioner och andra uppdrag. 

Övervakningen av de mänskliga rättigheterna genomförs på olika sätt inom FN. Dels övervakas flera konventioner av särskilda kommittéer som granskar rapporter från de anslutna staterna om hur de efterlever konventionen. Dels finns en särskild klagomålsprocedur där individer eller grupper kan rapportera om grova och systematiska kränkningar av MR till kommissariatet i Genève. Klagomålen utreds tillsammans med två särskilda arbetsgrupper. 

Arbetsgrupperna väljer ut de fall som kräver att MR-rådet tar ställning till dem. Rådet kan välja att tillsätta en expert för att undersöka situationen vidare och inkomma med en rapport. Man kan också offentliggöra särskilt grova fall av systematiska kränkningar – ett förhållandevis effektivt straff, eftersom länder ogärna utsätter sig för negativ publicitet och fördömanden världen över. 

Länge saknade konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ett tilläggsprotokoll med en klagomålsprocedur för enskilda. Men 2013 trädde ett protokoll i kraft, 37 år efter att konventionen för civila och politiska rättigheter fått ett sådant. 

Det finns sedan 2007 en expertmekanism för urbefolkningars rättigheter (EMRIP) som ger råd till rådet för mänskliga rättigheter i dessa frågor utifrån deklarationen för urbefolkningars rättigheter. Ett forum för minoritetsfrågor fungerar som en plattform för att dialog och samarbete, särskilt mellan stater och minoriteter.
MR-rådet kan också utse särskilda rapportörer för att undersöka situationen i länder eller utreda en viss fråga (Special procedures). Dessa ger en årlig rapport till MR-rådet och ibland också till generalförsamlingen. 

Länder som anklagas för MR-kränkningar har traditionellt gått till motangrepp genom att hävda att FN gör intrång i deras interna angelägenheter och därmed bryter mot icke-interventionsprincipen i FN-stadgan. Det finns emellertid en allt större internationell enighet idag om att grova kränkningar av MR hotar internationell fred och säkerhet och därmed motiverar att FN blandar sig i, ibland även med våldsmedel. 

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en allt större strävan inom FN att arbetet för mänskliga rättigheter ska genomsyra hela verksamheten. MR-experter har börjat inkluderas i andra FN-organs arbete och har blivit en viktig del av både många fredsuppdrag och humanitära insatser.

FN – Internationell rätt

I Haag i Nederländerna finns två viktiga internationella rättsinstanser, Internationella domstolen (ICJ), den FN-domstol som beslutar i tvister mellan stater, samt den kompletterande Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som prövar ledande personers individuella ansvar för brott mot folkrätten. Det har också bildats en rad tillfälliga internationella tribunaler för bland annat före detta Jugoslavien och Rwanda. FN spelar också en viktig roll för att utveckla internationella regler för relationerna mellan stater och andra internationella organ. 

Genom åren har flera så kallade konventioner, det vill säga bindande internationella avtal, upprättats inom FN. Stater kan ansluta sig till dessa genom undertecknande och därefter ratificering. 

Konventioner skiljer sig från deklarationer genom att de är bindande för de stater som ratificerar dem. Deklarationer är uttalanden som talar om hur stater bör agera på vissa områden och har främst en moralisk betydelse. FN har antagit ett stort antal konventioner som ska styra staters agerande i olika situationer. Hit räknas till exempel regler om diplomatiska förbindelser (Wienkonventionen från 1961), konventioner om miljöfrågor, rymdrätt, terrorism och de redan nämnda konventionerna om mänskliga rättigheter. 

För att utarbeta konventioner, det vill säga kodifiera internationell rätt, finns en särskild folkrättskommission (ILC). Den består av 34 jurister, som inte representerar regeringar och utses av generalförsamlingen. 

I tvister mellan stater har Internationella domstolen i Haag en viktig funktion (se Uppbyggnaden). 1998 beslutade 120 länder vid en konferens i Rom att inrätta ytterligare en internationell domstol i Haag, nämligen en brottmålsdomstol (International Criminal Court, ICC) med behörighet att ta upp fall som rör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ända sedan andra världskriget har det internationella samfundet diskuterat frågan om att inrätta en domstol för dessa områden som hittills endast reglerats i konventioner utan möjlighet till rättslig påföljd. I juli 2002 trädde domstolens stadga i kraft sedan den ratificerats av 60 stater och knappt ett år senare invigdes ICC. År 2024 hade 124 stater ratificerat stadgan. 

ICC kan döma i fall där antingen staten där brotten har begåtts eller det land som den misstänkte kommer från har erkänt domstolens rätt att döma. Det finns också möjlighet att komma åt krigsförbrytare i stater som ej anslutit sig till stadgan genom säkerhetsrådets rätt att hänvisa fall till ICC. Säkerhetsrådet använde sig av denna möjlighet i 2005 då ICC-åklagaren ombads undersöka misstänkta fall av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur i västra Sudan. I samband med inbördeskriget i Libyen 2011 lyckades säkerhetsrådet också enas om att be ICC utreda frågan om brott mot mänskligheten hade begåtts mot civilbefolkningen (se Libyen). Men försök att i säkerhetsrådet att be ICC granska Syrien har sedan 2014 stoppats av Ryssland och Kina. Syrien har inte anslutit sig till ICC.

2016 tillsatte generalförsamlingen en oberoende, internationell grupp IIIM (the International, Impartial and Independent Mechanism) vars mandat är att samla in, analysera och bevara bevis om kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Syrien. Syftet är att underlätta för att ansvariga för sådana brott ska kunna ställas inför rätta.

År 2014 försökte även den FN-kommission som utrett människorättsbrott i Nordkorea uppmana rådet att hänvisa frågan till ICC utan resultat. Senare har diskussioner förekommit i säkerhetsrådet om att även rohingyiernas situation i Myanmar skulle granskas av ICC, något som dock i synnerhet Kina ska ha satt sig emot.

ICC startade dock under i slutet av 2019 ändå en utredning för att bedöma om rohyngierna hade utsatts för tvångsdeportering och förföljelse eller andra brott som faller inom ICC:s område. Detta kunde ske genom att ICC-åklagaren använde sig av rätten att själv ta initiativ till en utredning. Trots att Myanmar står utanför ICC kunde frågan tas upp eftersom Bangladesh, dit rohyngierna flytt och där de nu befinner sig i läger utan att ha fått återvända, har anslutit sig till ICC.

Ett 40-tal inflytelserika politiker, krigsherrar och statschefer har ställts inför rätta för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser under årens lopp.

Den första krigsförbrytare som dömdes av ICC var den kongolesiske rebelledaren Thomas Lubanga. I mars 2012 dömdes han till 14 års fängelse för att ha rekryterat barnsoldater till sin milis. Bosco Ntaganda från tutsimilsen M23 fälldes 2019 för krigsbrott och brott mot mänskligheten, och dömdes till 30 års fängelse.

År 2009 utfärdade ICC en internationell häktningsorder för Sudans president Omar al-Bashir. Det var första gången domstolen agerade mot ett statsöverhuvud. ICC har kommit med ytterligare en häktningsorder för al-Bashir, som anklagas för att vara ansvarig för brott mot mänskligheten och folkmord som utförts av sudanesiska regeringstrupper och Janjaweedmilisen i Darfur, Sudan. 2020 kunde en misstänkt krigsförbrytare i Darfur gripas i Centralafrikanska republiken och föras till ICC:s förvar i väntan på rättegång.

ICC har av en del länder upplevts som ett hot mot deras nationella suveränitet. Vid Romkonferensen röstade bland andra Kina och USA emot domstolens stadga. Senare undertecknade den amerikanske presidenten Bill Clinton stadgan, men när George W Bush tog över presidentposten 2001 gjorde han klart att USA inte tänkte ansluta sig till domstolen. USA befarade att amerikanska soldater skulle riskera att åtalas av ICC av politiska skäl. Under 2000-talet strävade USA – bland annat genom att driva igenom resolutioner om åtalsimmunitet för FN-soldater från länder utanför ICC – efter att skydda amerikaner från risken att ställas inför rätta vid domstolen. Men Barack Obamas administration hade ett relativt nära samarbete med ICC. Under president Donald Trump förändrades situationen radikalt. När ICC började undersöka om krigsförbrytelser begåtts av amerikanska soldater i Afghanistan och av Israel i de ockuperade Västbanken och Östra Jerusalem reagerade USA under 2020 med att införa sanktioner mot höga företrädare för ICC.

Särskilda krigsförbrytartribunaler och specialdomstolar

Säkerhetsrådet har upprättat två särskilda kortvariga internationella brottmålsdomstolar för krigsförbrytare: en för före detta Jugoslavien 1993 (ICTY) och en för Rwanda 1994 (ICTR). 

Jugoslavientribunalen stängdes 2017. Då hade över 160 personer åtalats vid tribunalen. Åtalen hade lett till 90 fällande domar, däribland mot den tidigare presidenten för den bosnienserbiska utbrytarrepubliken, Biljana Plavšić, som dömdes till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. Den uppmärksammade fyra år långa rättegången mot den förre serbiske presidenten Slobodan Milosevic för folkmord och brott mot mänskligheten, fick avbrytas sedan Milosevic dött av en hjärtinfarkt i sin cell i Haag i mars 2006.

Den bosnienserbiske förre presidenten Radovan Karadžić  greps 2008 och den bosnienserbiske tidigare generalen Ratko Mladić utlämnades 2011 till tribunalen. Karadžić dömdes 2016 till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, terror mot befolkningen i Sarajevo 1992–1995, gisslantagande av personal i FN:s fredsbevarande styrkor samt förföljelse och utrotning av bosniaker och kroater i 20 samhällen runtom i Bosnien-Hercegovina under krigen på Balkan.  I sitt sista stora domslut i november 2017 dömde ICTY Ratko Mladić till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten.  Mladić  befanns skyldig till folkmordet i Srebrenica. Såväl Karadžić  som Mladić överklagade sina domar. Karadžić fick straffet skärpt till livstid i mars 2019 av MICT, som skulle slutföra ICTY:s arbete (se nedan).

Rwandatribunalen hade när den stängdes 2015 åtalat 93 personer för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Ett 60-tal av de åtalade förklarades skyldiga av domstolen. Den före detta borgmästaren Jean-Paul Akayesu blev 1998 den förste i historien som dömdes för folkmord av en internationell domstol. Andra som dömdes i Arusha var den förre rwandiske premiärministern Jean Kambanda, som erkände sig skyldig och dömdes 1998 till livstids fängelse för folkmord och den tidigare ministern Jean de Dieu Kamuhanda som 2004 fälldes för folkmord och brott mot mänskligheten. Ännu vid början av 2020-talet befann sig sex misstänkta krigsförbrytare på fri fot. 

År 2010 bildade FN:s säkerhetsråd den Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (”Mechanism for International Criminal Tribunals, MICT) ” som skulle hjälpa till att slutföra Rwanda- och Jugoslavientribunalernas arbete. MICT består av två avdelningar: en i Arusha i Tanzania som inledde sin verksamhet i juli 2012 och en i Haag som började sitt arbete i juli 2013. Medan de bägge tribunalerna avslutade överklagandeprocesser och annat arbete blev det en period av överlappning mellan verksamheterna. MICT:s huvudprioriteringar var att arrestera och ställa inför rätta misstänkta krigsförbrytare som fortfarande är på fri fot samt att hantera överklaganden av domar och om rättegångar. 

Det har också under 2000-talet upprättats särskilda specialdomstolar för att utreda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. En specialdomstol i Freetown, som bildats av FN och Sierra Leones regering, inledde 2004 rättegångar mot personer misstänkta för krigsförbrytelser som begåtts under inbördeskriget i landet sedan 1996. Åtal väcktes mot de tolv högsta ledarna för tre väpnade rörelser som var inblandade i inbördeskriget. Åtta av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff. Bland de övriga hade tre avlidit och en var försvunnen. 2012 föll domen mot Charles Taylor, Liberias tidigare president, för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Rättegången hölls av säkerhetsskäl i den Internationella brottmålsdomstolens lokaler i Haag. Specialdomstolen för Sierra Leone avslutade sin verksamhet 2012, de rättegångar och annan uppföljning som återstod skulle tas upp i ”Residual special court for Sierra Leone”, baserad i Nederländerna.

FN har under många år fört samtal med Kambodjas regering om samarbete för att ställa ledare för röda khmererna inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten som begicks i mitten av 1970-talet. En överenskommelse om samarbete ingicks 2005 och domare och åklagare anlitades. FN har lovat att stå för huvuddelen av kostnaden för rättegångarna. Men rättegångarna mot Röda khmererna är en nationell process till skillnad från Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, med en majoritet nationella domare tillsammans med såväl internationella domare som åklagare. Processen har gått långsamt på grund av problem med finansiering, korruption och politisk inblandning från Kambodjas regering. 

Den första rättegången inleddes 2009 mot Kang Kek Ieu (eller Duch), som under Röda khmerernas styre var chef för det ökända fängelset S21 i Phnom Penh. Han åtalades för tortyr och mord i 16 000 fall samt brott mot mänskligheten. När domen föll 2010 befanns Duch skyldig till mord, tortyr och brott mot mänskligheten. Han dömdes till 35 års fängelse. Efter att domen överklagats höjdes Duchs straff 2012 till livstids fängelse. 2011 inleddes formellt rättegången mot ytterligare tre höga ledare inom Röda khmererna: Khieu Samphan, Ieng Sary och Nuon Chea. 2013 avled Ieng Sary. Hans hustru Ieng Thirith, som också haft en hög position i Röda khmerernas styre bedömdes 2011 vara för sjuk för att delta i en rättegång. 2014 dömdes Nuon Chea och Khieu Samphan till livstids fängelse för brott mot mänskligheten (se även Kambodja). 

I början av 2020-talet rådde oenighet i tribunalen om rättsprocesser som pågått sedan 2015 mot tre forna röda khmerer som haft något lägre befattningar.  Den kambodjanska domaren ville inte delta i utredningen eftersom de åtalade inte hörde till de högst ansvariga inom röda khmererna. Samtidigt hade den kambodjanska regeringen förklarat att man inte vill att rättegångarna fortsätter eftersom de hotade att rubba den politiska stabiliteten i landet.

Hariritribunalen, eller specialdomstolen för Libanon, inrättades 2007 av den libanesiska regeringen och FN. Domstolen, som är baserad i Leidchendam, Nederländerna skulle ställa inför rätta de ansvariga för mordet 2005 på Libanons tidigare premiärminister Rafik al-Hariri. Han dödades tillsammans med ytterligare ett 20-tal människor i ett bombdåd i Beirut.Tribunalen bestod av libanesiska och internationella domare som utsetts av FN:s generalsekreterare i samråd med Libanons regering. Domstolen var den första internationella domstol som prövar brott endast mot nationell rätt. 2011 åtalade FN-tribunalen fyra medlemmar av militanta shiamuslimska rörelsen Hezbollah i Libanon och utfärdade en arresteringsorder mot dessa. 2020 dömde Libanontribunalen Hizbollahmedlemmen Salim Jamil Ayyash för mordet på Hariri. Han dömdes i sin frånvaro liksom de övriga tre åtalade som frikändes av domstolen.

FN har även stött upprättandet av en specialdomstol i Centralafrikanska republiken som ska ta upp fall som rör de många övergrepp som begåtts i landet sedan 2003. Den inledde sitt arbete 2018 och består av domare såväl från Centralafrikanska republiken som från andra länder. Åklagarna ska alltid komma från utlandet. Den särskilda domstolen ska samarbeta med ICC.

FN – Katastrofhjälp

Under slutet av 1990-talet och på 2000-talet har behovet av katastrofinsatser i samband med svåra naturkatastrofer växt. Men det är inte längre enbart vid naturkatastrofer som FN förmedlar katastrofhjälp. Det har blivit vanligare att FN ingriper i inbördeskrig för att ge mat och mediciner, för att ta hand om flyktingar och röja minor.

 I december 2004 drabbade en flodvåg orsakad av en jordbävning (tsunami) flera länder i Syd- och Sydöstasien och dödade mer än 200 000 människor. Ett skäl till att tsunamin fick så svåra konsekvenser var avsaknaden av ett varningssystem för tsunami i Indiska Oceanen. FN-organet Unesco inledde efter tsunamikatastrofen ett arbete för att bygga upp varningssystem i flera av världshaven. FN-toppmötet 2005 beslöt att inrätta ett globalt varningssystem för alla typer av naturkatastrofer. 
Ett problem för FN:s katastrofarbete har varit att en del katastrofer tenderar att negligeras av givarländerna. Stödet i samband med tsunamikatastrofen 2004 var enormt men en del kriser som FN har bett om stöd till har bara fått tjugo procent av det bidrag som man har begärt. En särskild katastroffond (Central Emergency Response Fund), bildades 2006 för att öka FN:s möjlighet att agera vid katastrofer. Genom den skulle FN-organ snabbt kunna sätta in katastrofhjälp medan behovet är som störst. 

Ett annat problem för det humanitära arbetet är att regeringar eller andra mäktiga aktörer som milisgrupper inte ger humanitära organisationer som vill förmedla katastrofhjälp tillträde till nödställda områden, något som till exempel har varit fallet i Syrien, Somalia och Sri Lanka. 

Civilbefolkningen har blivit allt mer utsatt i samband med inbördeskrig. Ibland har biståndet endast kunnat föras in i ett land under beskydd av fredsbevarande styrkor. Denna utveckling har gjort att även biståndsarbetare utsatts för stora faror.

En särskild kommitté bestående av FN-organ som arbetar med humanitärt stöd och andra hjälporganisationer utanför FN bildades vid början av 1990-talet. Syftet var att göra hjälparbetet effektivare genom närmare samarbete. Kommittén leds av undergeneralsekretaren för humanitära frågor och samordnaren för FN:s hjälparbete. Denne är också chef för FN-kontoret för samordning av humanitära frågor (Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, OCHA) som bildades 1998. De FN-organ som i första hand svarar för själva räddningsarbetet och stödåtgärder vid katastrofer är Världshälsoprogrammet, UNDP, UNHCR och Unicef.

Vid FN:s tredje världskonferens i Japan antogs i mars 2015 Sendairamverket för katastrofriskreducering. Det omfattar både stora och små katastrofer alltifrån naturolyckor till teknologiska, biologiska, miljömässiga och hälsorelaterade risker. Sendairamverket ska gälla fram till 2030 men är frivilligt för stater och förutsätter ett samarbete med lokala myndigheter och andra privata aktörer. Ramverket ska bidra till sju globala mål däribland att minska antalet dödsoffer i katastrofer och att antalet människor som drabbats negativt på andra sätt samt minska de ekonomiska förlusterna och skadorna på infrastruktur. Man vill även att fler länder ska utarbeta nationella och lokala strategier för katastrofriskreducering och öka användningen av system för tidig varning och krisinformation. Det har utarbetats ett system för att mäta hur länder uppnår målen, Sendai Framework Monitor (SFM) System. Medlemsstaterna får stöd i detta av FN och rapporteringen är nära förbunden med processen för rapportering av de globala utvecklingsmålen SDG.

Under senare år har insikten om vilken betydelse det kan ha med olika system som kan ge en tidig varning för att förebygga katastrofer. Det har exempelvis utarbetats en modell som kan varna för ett kommande kolerautbrott flera veckor i förväg och ett system för förebyggande insatser vid förväntad torka i Somalia.

FN – Arbetet för utveckling

Enligt stadgan är en av FN:s mer betydelsefulla uppgifter att ”främja högre levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende ”. Om FN verkar för dessa mål så kan det också bidra till att förhindra konflikter. Idag går den största delen av FN-systemets resurser till arbete för ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna. Arbetet för utveckling är med dess 30-tal olika organ den mest omfattande delen av FN-systemet. 

Det första årtiondet efter att världsorganisationen bildades låg fokus mycket på nödhjälp till europeiska länder efter förödelsen efter andra världskriget. Under kommande årtionden byggdes biståndsgivandet upp till andra delar av världen i takt med att allt fler nya länder i starkt behov av stöd bildades i samband med avkoloniseringen. På 1960-talet blev utvecklingsarbetet mer prioriterat när utvecklingsländerna tillsammans fick en allt starkare röst inom den alliansfria rörelsen och G77 och då många forna kolonier blev nya medlemsstater i FN. Utvecklingsländerna i generalförsamlingen reste vid mitten av 1970-talet krav på ”en ny ekonomisk världsordning ”, som skulle vara jämlik och mer rättvis och baseras på samarbete mellan stater ”oberoende av deras ekonomiska och sociala system”. Trots att en deklaration antogs om den nya världsordningen var en del av de industrialiserade ländernas regeringar negativt inställda till utvecklingsländernas krav.

På 1970-talet befästes uppdelningen av världen i Nord, som var de rika industriländerna, och Syd som var utvecklingsländerna. Från 1980-talet och framåt har den ekonomiska och sociala utvecklingen gått snabbt, inte minst i många länder i Asien medan utvecklingen i Afrika länge sackade efter. Den växande skuldkrisen under 1980-talet tydliggjorde problemen i den internationella ekonomin. Vissa utvecklingsländers utlandsskuld hade då stigit så kraftigt att de inte längre hade råd att ens betala räntan på den. Många svåra konflikter, i sig ofta ett resultat av tidigare kolonialmakters problematiska gränsdragningar, bidrog till underutvecklingen och än idag finns ett 30-tal av de minst utvecklade länderna (så kallade low developed countries, LDC:s) i Afrika (2020 fanns totalt 47 länder i kategorin). 

1997 antog generalförsamlingen en ”dagordning för utveckling”. Enligt den var ekonomisk tillväxt visserligen själva motorn i ett lands utveckling, men det räckte inte. Utvecklingen måste vara hållbar med en fungerande ekonomisk struktur, ett fungerande skydd av miljön, social rättvisa, jämlikhet, respekt för de mänskliga rättigheterna och god samhällsstyrning (good governance). Från mitten av 1990-talet fick utrotandet av fattigdom hög prioritet inom FN-systemet.

Millenniemålen

FN-ländernas ledare enades i september 2000 vid Millennietoppmötet om en rad konkreta mätbara mål för utvecklingsarbetet, millenniemålen (Millennium Development Goals, MDG:s) , varav flera skulle vara uppnådda år 2015. Vid en FN-konferens om biståndsfinansiering i Monterrey i Mexiko 2002 ingick världens ledare ett globalt partnerskap för utveckling. Därigenom lovade de att sträva efter att uppfylla millenniemålen, handlingsplanerna från FN:s världskonferenser och toppmöten på 1990-talet samt FN:s dagordning för utveckling. Medlemsstaterna lovade vid toppmötet 2005 att utarbeta nationella strategier för hur millenniemålen skulle uppnås.

Fler barn skrevs in i skolan, barnadödligheten minskade och förbättringar märktes också i arbetet mot hiv/aids, malaria och tuberkulos. Målet om att halvera andelen människor som lever i extrem fattigdom uppnåddes redan 2010. Medan även delmålen om att nå ökad jämställdhet i grundskolan, förbättrad tillgång till rent vatten och bättre förutsättningar för dem som lever i slummen kunde uppfyllas. Också arbetet med att motverka hunger ledde till framsteg och ännu större framgångar nåddes i arbetet mot fattigdom. Att fattigdomsmålet kunde uppnås var mycket en följd av den ökande ekonomiska tillväxten i Asien och i synnerhet i Kina. I Afrika söder om Sahara gick minskningen av andelen extremt fattiga betydligt långsammare. 

Under början av 2000-talet blev det uppenbart att den gamla uppdelningen mellan Nord och Syd inte längre var relevant på samma sätt som utgångspunkt för FN:s utvecklingsarbete. Flera utvecklingsländer hade tagit stora kliv framåt när det gäller ekonomisk tillväxt. Antalet fattiga länder minskade medan gruppen av medelinkomstländer ökat. Detta blev särskilt tydligt i samband med den globala finanskrisen vid slutet av 00-talet då ekonomierna i utvecklingsländerna fortsatte att tuffa på medan många utvecklade ekonomier drabbades hårt. 
Många av de allra fattigaste människorna kan idag bo i relativt sett rikare länder. Samtidigt behöver mer hänsyn tas till miljöförstöring och klimatförändringar som blivit ett allt större problem som inte minst drabbar de fattigaste i världen. Därtill växer klyftorna i länder mellan rika och fattiga, landsbygd och stad. 

De nya globala utvecklingsmålen

Vid den så kallade Rio+20 konferensen om hållbar utveckling 2012 beslöt medlemsstaterna att nya mål skulle skapas efter 2015 som skulle ha fokus på hållbar utveckling, så kallade Sustainable development goals (SDG). En särskild arbetsgrupp skulle ge förslag till sådana mål liksom en särskild högnivåpanel med politiker och representanter för civilsamhället, näringsliv och forskarvärlden. Dessa underlag gav tillsammans med en uppsjö av analyser och forskningsrapporter inom och utanför FN en grund för förhandlingarna mellan regeringar.

I september 2015 antog generalförsamlingen Agenda 2030 för hållbar utveckling med 17 nya globala mål och 169 delmål. Medan millenniemålen hade mycket fokus på fattigdomsbekämpning så har de nya målen ett bredare anslag. Utveckling uppfattas som en mångfasetterad process och målen ska täcka de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, sociala och miljömässiga.

Till skillnad från millenniemålen, som mer var riktade till låginkomstländer, är hållbarhetsmålen universella, det vill säga de gäller alla länder. Ett viktigt inledande löfte i Agenda 2030 är att ”ingen ska hamna efter ”. Agendan fäster stor betydelse vid social rättvisa och jämlikhet, såväl ekonomisk som när det gäller möjligheter i samhället. Många experter menar att den extrema ojämlikheten har blivit den stora utmaningen för världen, snarare än den extrema fattigdomen.

Även betydelsen av fredsbyggande verksamhet, att förebygga konflikter och att skydda civila och politiska rättigheter är viktiga aspekter för en hållbar utveckling.

Idag dominerar de nya utvecklingsmålen en stor del av FN:s utvecklingsarbete och Agenda 2030 sätter även ramarna för enskilda regeringar, biståndsgivare, frivilligorganisationer och filantroper. Arbetet med att genomföra målen sker nationellt och länderna ska ta fram handlingsplaner. Från FN:s sida framhålls vikten av att såväl enskilda organisationer som näringsliv deltar i genomförandet. En ledningsgrupp där alla FN-organ som arbetar med Agenda 2030 ingår (UNSDG) arbetar med att samordna stöd till länders arbete för att uppnå de globala utvecklingsmålen.

Samtidigt som de nya utvecklingsmålen har berömts för att vara ambitiösa och banbrytande så har de också fått kritik för att vara allt för komplexa, för många och svåra att uppnå och för att många delmål inte är mätbara.

Reformer av FN:s utvecklingsarbete

Arbetet med att förändra och göra FN:s utvecklingsarbete effektivare och mer samordnat har varit ett återkommande inslag under årens lopp.
Det har tidigare funnits en brist på förtroende för vissa av de organ som arbetar med FN:s utvecklingsarbete, speciellt UNDP. För att återskapa förtroende och öka effektivitet och samordning genomförde FN en rad åtgärder under slutet av 1990-talet. En särskild styrgrupp bildades för att stärka samordning och effektivitet. Därtill placerades FN-organ i samma lokaler i de länder där de verkade, under samordning av en särskild landsamordnare, ofta UNDP-chefen i landet. Vid mitten av 00-talet samordnades FN-organens arbete i enskilda länder ytterligare. Dessutom har FN-biståndet till enskilda länder samordnats inom särskilda landstrategier, i ett samarbete mellan FN:s landansvariga och mottagarregeringarna. 

António Guterres påbörjade efter han tillträtt som generalsekreterare 2017 en reform av utvecklingsarbetet för att det bättre skulle kunna anpassas till arbetet med att uppnå de nya globala målen för hållbar utveckling. Guterres ansåg att Agenda 2030 krävde en förändring av FN:s utvecklingsarbete så att det bättre kunde möta medlemsstaternas behov och ge mer ”samordnat, ansvarsfullt och effektivt stöd”.

De olika FN-organens arbete skulle integreras bättre och vara mer resultatinriktade och anpassade till nationella behov. Ett system med landrepresentanter (resident coordinator) skulle införas, vilka var separerade från UNDP:s landrepresentanter. Landrepresentanten skulle leda och samordna arbetet och rapportera direkt till generalsekreteraren och till sin hjälp ha administrativ personal med bättre kompetens och större resurser.  Samtidigt skulle de särskilda landstrategierna bli mer resultatorienterade och uppdaterade. Planerna skulle utarbetats tillsammans med ländernas regeringar och genomföras under ledning av den oberoende landrepresentanten. Ambitionen är att arbetet för att nå målen på ett tydligare sätt ska genomsyra hela FN-apparaten.

Givarländer har därtill åtagit sig att göra finansieringen mer förutsägbar och att öka stödet till kärnverksamheter för att underlätta arbetet med att snabbare uppnå målen.

En viktig del av reformarbetet är också att stärka samarbetet med civilsamhället och näringslivet för att uppnå de globala målen.

Ekonomiska frågor

Ett antal organ inom FN-systemet sysslar med ekonomiska frågor. De mäktigaste är Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Världsbanken har till uppgift att låna ut kapital till utvecklingsprojekt. IMF lånar ut pengar till sina medlemmar om dessa har betalningsproblem. IMF och Världsbanken har lett så kallade strukturanpassningsprogram för utvecklingsländer, där dessa fått låna pengar mot att de följt organisationernas riktlinjer. 

De båda organisationerna har kritiserats för att i för hög grad följa marknadens intressen och inte väga in humanitära skäl i sin utlåningspolitik. Under senare år har institutionerna tagit hänsyn till kritiken och förändrat inriktningen av låneprogrammen. (Läs mer här om IMF och om Världsbanken.)

Det faktum att FN inte har något egentligt inflytande över den internationella ekonomiska politiken har särskilt engagerat utvecklingsländer vilka upplever att de inte har något att säga till om i Världsbanken och IMF.

Utvecklingsländerna har, missnöjda bland annat med hur handelsfrågor har skötts inom FN, tagit initiativ till nya ekonomiska FN-organ. 1964 fick utvecklingsländerna igenom sitt önskemål om en konferens om handel och utveckling (Unctad). Vid konferensen bildades G77, en samarbetsgrupp för utvecklingsländerna. Samma år blev Unctad ett permanent FN-organ. Unctads viktigaste uppgifter är att förbättra villkoren för utvecklingsländernas export och förhållandena för den internationella råvaruhandeln. Utvecklingsländerna lyckades också driva igenom att generalförsamlingen 1966 upprättade en organisation för industriell utveckling (Unido), som blev ett fackorgan inom FN-systemet 1985. 

Inom FN spelar de regionala ekonomiska kommissionerna en viktig roll för att sammanställa information om den ekonomiska utvecklingen i varje världsdel. 

Idag har konsekvenserna av den ökande globaliseringen inom den internationella ekonomin blivit en central fråga. Bristen på regler för de finansiella marknaderna i kombination med globaliseringen har kommit alltmer i blickpunkten. 

Bistånd 

Att förmedla bistånd till behövande länder är en betydelsefull del av FN:s ekonomiska och sociala arbete. Men givarländerna kanaliserar idag endast en mindre del av sitt bistånd genom det centrala FN. En stor del av biståndet ges bilateralt eller genom IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna. 

FN:s utvecklingsprogram (UNDP) finansieras helt genom frivilliga bidrag från medlemsländerna. UNDP engagerar andra FN-organ för att utföra olika biståndsprojekt och har till uppgift att samordna FN-systemets biståndsverksamhet. Det har ett nätverk av kontor som omfattar verksamhet i 166 länder. UNDP ger varje år ut Human Development Report med ett index över utvecklingen i världens länder. Syftet är att mäta utvecklingen genom att inte bara se till de ekonomiska inkomster som ett land har.

Några viktiga områden

• FN:s arbete för ekonomisk och social utveckling har genom åren blivit mer specialiserat. En rad biträdande organ och fackorgan har bildats eller fått nya uppgifter. Reformarbetet inom FN har inneburit att olika organ har börjat samarbeta för att uppnå gemensamma utvecklingsmål som rör deras intresseområden. Men på senare år har också konkurrensen mellan olika organ som arbetar med samma frågor vuxit. 
  
  
• Befolkningsfrågor. Världens befolkning växte från 2,6 miljarder 1950 till 7,8 miljarder 2020. År 2050 spås världens befolkning ha ökat till över 9 miljarder och närmare en sjättedel beräknas vara äldre än 65 år. FN:s befolkningsfond, UNFPA, sysslar med befolkningsfrågor i utvecklingsländerna. UNFPA stöder så kallad reproduktiv hälsa som innefattar familjeplanering och sexuell hälsa, information om och distribution av preventivmedel, åtgärder mot hiv/aids, stärka mödrars rättigheter och hälsa mm. Fonden hjälper också utvecklingsländer med insamling och analys av befolkningsstatistik. FN har hållit tre befolkningskonferenser: i Bukarest 1974, Mexiko City 1984 och i Kairo 1994. Ett annat organ som arbetar med befolkningsfrågor är UN Population Division som sammanställer information om migration, utveckling, urbanisering och gör FN:s prognoser över befolkningsutveckling samt hjälper stater med strategier.
  
  
• Utbildning. Ett av millenniemålen var att kunna ge alla barn grundskoleutbildning. Andelen barn i grundskolan har ökat betydligt i många länder sedan 1990. År 2015, det år då målen skulle ha uppnåtts, började över 9 av tio barn i utvecklingsländerna i grundskolan. Men fortfarande gick 57 miljoner barn i grundskoleålderna inte i skolan enligt FN:s beräkningar, en stor andel av dessa levde i Afrika söder om Sahara. Det främsta organ som stödjer utbildning inom FN-systemet är fackorganet Unesco.
  
  
• Livsmedelsproblemen. Den ojämna fördelningen av livsmedel i världen är ett stort problem. Andelen undernärda bland världens befolkning halverades nästan mellan 1990 och 2015, vilket var ett av millenniemålen. Men sedan dessa har sifforna åter ökat och 2018 uppgavs över 820 miljoner människor plågas av hunger. Ett av utvecklingsmålen är att utrota fattigdomen till år 2030. Världslivsmedelsprogrammet, WFP, och fackorganet FAO är de främsta organisationerna inom FN-systemet som arbetar för att bekämpa hungersnöd och svält. WFP ger livsmedelsbistånd till utvecklingsländer och ställer upp med livsmedel vid katastrofer. Världslivsmedelsprogrammet tilldelades Nobels fredspris 2020 för att arbetet för att förhindra att svält används som ett vapen i krig och konflikter. 2019 nådde organisationen ut med hjälp och förnödenheter till nära 100 miljoner människor i 83 olika länder. FAO arbetar för att utplåna svälten, bland annat genom stöd till jordbruksprojekt i utvecklingsländerna. 

• Boendefrågor. I framför allt utvecklingsländer, men också i industrialiserade länder, saknar många människor bostad. Habitat, eller UNCHS, ett biträdande FN-organ för boende och bebyggelse, arbetar för alla människors rätt till tak över huvudet och en dräglig boendestandard. Habitat har en samordnande funktion för olika typer av FN-insatser på boendeområdet. En viktig fråga är hur man ska ha beredskap för den växande urbaniseringen: redan idag bor lite mer än hälften av världens befolkning i städerna och år 2050 beräknas mer än två tredjedelar av världens befolkning bo i städerna. 
  
  
• Sjukdomar och hälsa. Att bekämpa sjukdomar och bygga upp hälsovården i utvecklingsländerna är viktigt för människors och samhällens utveckling. Dessa frågor sköts främst av WHO, även om andra organ inom FN-systemet under 1990-talet börjat arbeta med dessa områden. WHO bedriver en på många vis framgångsrik kamp mot svåra sjukdomar. Smittkoppor är till exempel en utrotad sjukdom sedan 1979. 2020 förklarade Världshälsoorganisationen att polio var officiellt utrotat i Afrika, 32 år efter att WHO:s globala kamp för att utrota sjukdomen inleddes.
  
  Att bekämpa malaria har varit ett prioriterat område sedan slutet av 1990-talet. Distributionen av myggnät för att förhindra malaria räddar många liv. Även kampen mot tuberkulos fortsätter och det märks en långsam minskning av antalet insjuknade och av dem som dör i sjukdomen. Antalet som dog i sjukdomen minskade med 35 procent mellan 2015 och 2020.
  Vid mitten av 2010-talet drabbades Västafrika av det svåraste utbrottet av ebolaviruset hittills i världen.
  
  Den ökande resistensen mot antibiotika ses som ett allvarligt problem. Andra prioriterade områden är kvinnors och barns hälsa. Dödligheten för barn under fem år mer än halverades mellan 1990 och 2015 medan antalet mödrar som dör vid förlossningen minskade kraftigt.
  
  Tillsammans med FN:s barnfond Unicef har WHO organiserat kampanjer för vaccinering av barn mot olika sjukdomar och för att uppmuntra mödrar att amma. UNDP, Unicef, Världsbanken och WHO har framgångsrikt lanserat en socker-saltlösning för att förhindra uttorkning orsakad av diarréer. WHO har under 2000-talets första årtionden särskilt hamnat i fokus i samband med sitt arbete för att förhindra spridningen av lungsjukdomen sars, så kallad fågelinfluensa samt även den så kallade svininfluensan. I början av 2020 drabbades världen av det nya coronaviruset och sjukdomen covid-19 som orsakas av viruset. I mars 2020 förklarade WHO att virusutbrottet var en global pandemi. I slutet av året hade sex vaccin godkänts för tidig eller begränsad användning och några länder inledde vaccinering redan i december 2020. I början av 2021 hade totalt över 2,5 miljoner människor avlidit i sjukdomen covid-19. WHO har mött pandemin genom att fördela mediciner, utbilda vårdpersonal, stödja provtagning och smittspårning och genom att på olika sätt försöka förhindra smittspridning och genom rådgivning till regeringar. FN-organen har bistått i arbetet med att bekämpa pandemins konsekvenser såväl genom att bidra till hälsovård som genom insatser för att skydda företag och förhindra arbetslöshet.
  
  För att garantera att vaccin mot covid-19, när sådana tagits fram, skulle fördelas rättvist mellan världens länder och inte minst även komma utvecklingsländer till godo lanserade WHO under 2020 vaccinsamarbetet kallat Covax tillsammans med Gavi. I vaccinalliansen Gavi ingår bland annat regeringar, FN-organen WHO, Unicef samt Världsbanken, filantroper, läkemedelsindustrin, den finansiella sektorn, forskningsinstitutioner och civilsamhället. Det har som övergripande mål att rädda barns liv och skydda människors hälsa genom att förbättra tillgången till immunisering i fattiga länder.
  
  Unaids är ett samarbete mellan flera FN-organ som försöker bekämpa immunbristsjukdomen aids och dess virus hiv. Omkring 32 miljoner människor hade dött i sjukdomen, medan ca 38 miljoner hade hiv i slutet av 2010-talet. Siffran över antalet människor som lever med aids har ökat under senare år vilket mycket beror på ökad tillgång till mediciner och behandlingar som förlänger livet. Samtidigt smittas mycket färre människor av hiv än tidigare. Omkring 1,7 miljoner människor smittades 2019. Det är en minskning med över en sjättedel sedan 2010. Afrika söder om Sahara har drabbats hårt av sjukdomen. 

• Flyktingar. Som flykting räknas, enligt den definition som finns i FN:s flyktingkonvention från 1951, den person ”som av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning, befinner sig utanför det land vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar begagna sig av sagda lands skydd...”. 
  
  Flyktingkommissariatet har sedan det bildades 1951 fått allt mer omfattande uppgifter i takt med att antalet människor på flykt ökat. UNHCR, som leds av den så kallade flyktingkommissarien, finansieras nästan helt av frivilliga bidrag från medlemsländerna. Till uppgifterna hör bland annat att bistå människor med tak över huvudet och mat samt att ordna så att de kan återvända till sina hemländer eller hitta nya hem. UNHCR har till uppgift att hjälpa, skydda och finna lösningar för de miljontals människor som i dag befinner sig på flykt.
  
  Under årens lopp har UNHCR:s mandat vuxit till att också inbegripa internflyktingar, som befinner sig på flykt inom sin egen stat, och statslösa människor, som inte har medborgarskap i något land.r
  
  År 2016 ingick FN även en överenskommelse med den mellanstatliga organisationen IOM (International Organization for Migration). Organisationen fick sitt nuvarande namn först 1989 men den bildades redan 1951 och har varit den främsta internationella organisationen som verkar för att migration sker under organiserade former och på ett människovärdigt sätt. Den hjälper både migranter och regeringar med rådgivning och annat stöd i migrationsfrågor. IOM strävar efter att bidra med humanitär hjälp till migranter av alla slag, även flyktingar. och med att verka för migranters rättigheter och rätten att röra sig fritt. Av världens omkring 270 miljoner vid början av 2020-talet beräknades omkring två tredjedelar vara arbetsmigranter.
  
  År 2018 godkände generalförsamlingen i en resolution ett globalt ramverk för säker, ordnad och reguljär migration. Det innehåller en rad vägledande principer för stater men det är inte juridiskt bindande. Det handlar bland annat om att minska grundorsaker som ger upphov till irreguljär migration, om att göra migrationsvägar mer säkra och om att bekämpa människohandel och om att stärka skyddet för migrerande barns och kvinnors rättigheter.
  
  Inom FN finns ytterligare ett flyktingorgan, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, UNRWA. Det upprättades 1949 av generalförsamlingen. Idag hjälper UNRWA omkring 5 miljoner flyktingar, många av dem bosatta i flyktingläger i Jordanien, Libanon, Syrien eller av Israel ockuperade Västbanken.
  
  
• Barn. Flera av FN-systemets organ arbetar med barnrelaterade frågor. FN:s barnfond (Unicef) är ett av de mest kända FN-organen. Det är ett biträdande organ, men har en självständig ställning. Unicef bildades strax efter andra världskrigets slut för att ta hand om de många krigsdrabbade barnen. Idag har organisationen hela världen som arbetsfält men hjälper framför allt barn i utvecklingsländerna. Unicef har till uppgift att verka för barnens väl och ve inom alla upptänkliga områden i samhället. Ofta samarbetar Unicef med andra biträdande organ eller fackorgan inom FN-systemet. Barnfonden ger även hjälp vid katastrofer. Verksamheten finansieras nästan helt genom frivilliga bidrag.
  
  Sedan generalförsamlingen 1989 antog konventionen om barnets rättigheter har UNICEF verkat för dess efterlevnad och informerat om rättigheterna som finns inskrivna i den. Ett världstoppmöte om barn hölls 1990 i New York. 
  
  
• Kvinnor. I FN-stadgan lovar medlemsstaterna att främja jämlikhet mellan könen. Trots detta diskrimineras kvinnor ännu inom många områden i samhället, i såväl hög- och medelinkomstländer som i utvecklingsländer. Många FN-organ verkar för att främja kvinnors ställning och rättigheter. Bland annat arbetar FN för att motverka könsstympning, varje år beräknas omkring 3,9 miljoner flickor könsstympas världen över. I början av 2020-talet ledde de landansvariga inom FN ett flerårigt initiativ, med stöd från Europeiska unionen, för att stoppa våld mot kvinnor och flickor fram till år 2030. Syftet var att samordna arbetet bland olika FN-organ och att samarbeta med civilsamhället.
  
  År 2010 bildade generalförsamlingen en helt ny FN-enhet, UN Women, som ett sätt att samordna och samla under ett tak flera tidigare organs arbete med jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors rättigheter. Dessa enheter var bland andra FN-avdelningen (Division for the Advancement of Women), en särskild fond för kvinnor (Unifem) och ett forskningsinstitut för kvinnors utveckling (INSTRAW). UN Women har som mål att verka för att FN:s globala utvecklingsmål (SDG:s) ska uppnås för kvinnor och flickor. UN Women samordnar och verkar för jämställdhet inom FN-systemet och även i allt arbete som rör Agenda 2030. På senare år har det inom FN även varit en prioriterat att öka andelen kvinnliga chefer och fler kvinnor har fått toppositioner inom organisationen.
  
  En viktig uppgift för UN Women är att stödja FN:s kommission för kvinnors ställning, som sedan 1946 utför studier och ger rekommendationer till Ecosoc angående områden som berör kvinnors rättigheter. Därtill ska UN Women stödja medlemsstaterna i deras arbete med att genomföra beslutade FN-mål och regler på området.
  
  År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionen framhåller att kvinnor har en viktig roll i att förebygga och lös konflikter och den betonar vikten av att fler kvinnor medverkar i fredsprocesser och fredsoperationer. Därefter har FN strävat efter att öka kvinnors deltagande i fredsoperationer. Men andelen kvinnor bland militär FN-personal är ännu mycket låg. Bland civil personal finns det betydligt fler kvinnor.
  
  Ett antal FN-konventioner reglerar kvinnors rättigheter. Genom åren har FN också arrangerat kvinnokonferenser, bland annat i Mexico City 1975, i Nairobi 1985 och i Peking 1995.
• Utsatta grupper. FN arbetar också för att hjälpa många utsatta grupper och se till att hänsyn tas till deras rättigheter. Det handlar om bland annat funktionshindrade, urbefolkningar, gamla människor och ungdomar.

FN – Miljö och hållbar utveckling

 Människornas utsläpp av så kallade växthusgaser som koldioxid, metan och lustgas har lett till klimatförändringar och ökande temperaturer på vår jord. Att hejda klimatförändringarna och hantera följderna av dem har kommit att få allt större betydelse inom FN-samarbetet.

Miljön är ett förhållandevis nytt område som började diskuteras i FN först på 1970-talet i samband med att olika miljöproblem började uppmärksammas allt mer såsom sinande färskvattentillgångar, försurning och luftföroreningar.

1972 hölls på svenskt initiativ FN:s första miljökonferens i Stockholm. Konferensens viktigaste resultat var bildandet av ett biträdande organ för miljön, FN:s miljöprogram (Unep). Organisationen är idag den ledande inom miljöarbetet i FN-systemet och har bland annat till uppgift att följa upp de miljökonventioner och avtal som ingåtts. Viktiga miljökonventioner är till exempel konventionen för bekämpning av ökenspridning, konventionen om biologisk mångfald och konventionen om klimatförändringar, som drar upp principer för hur farliga utsläpp ska begränsas (se nedan). 

Först vid slutet av 1980-talet fick miljöfrågan riktigt internationellt genomslag, framför allt genom att man insåg att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring. Brundtlandkommissionen lanserade begreppet ”hållbar utveckling ”, det vill säga dagens behov ska tillfredsställas men hänsyn ska tas till att världens resurser också ska räcka till kommande generationer. 

På FN:s stora miljökonferens, Unced, i Rio de Janeiro i Brasilien 1992 diskuterades de flesta av de viktigaste miljöfrågorna. Riokonferensen antog en deklaration med de viktigaste principerna för miljö- och utvecklingshänsyn samt ett handlingsprogram – Agenda 21 – med riktlinjer för det fortsatta internationella och nationella arbetet med miljö och utveckling. Ett annat resultat av konferensen var att en särskild kommission för hållbar utveckling bildades som underorgan till Ecosoc. Kommissionen för hållbar utveckling skulle övervaka efterlevnaden av Agenda 21.

Vid Riokonferensen antogs också Ramkonventionen om klimatförändringar, som idag har undertecknats av nästan FN-medlemmarna. En första förhandlingskonferensen med konventionsstaterna (conference of the parties, Cop) ägde rum 1995. Därefter har en årlig konferens hållits varje år. I ett tilläggsprotokoll till konventionen, det så kallade Kyotoprotokollet från 1997, lovade ett 35 industrialiserade länder att begränsa utsläppen av koldioxid fram till perioden 2008–2012 med minst 5,2 procent från nivån år 1990. Det var en besvikelse när den amerikanska Bushadministrationen drog tillbaka USA:s signatur från Kyotoprotokollet i början av 2000-talet. 

Hösten 2002 hölls ett nytt stort miljötoppmöte i Johannesburg i Sydafrika. Målet för mötet var att förena ekonomisk tillväxt och utrotning av fattigdom i utvecklingsländerna med skyddet av miljön. Slutdeklarationen kritiserades av främst miljöorganisationer för att vara urvattnad. Länderna misslyckades bland annat med att formulera tidsbundna mål för att rena luften och för att byta ut fossila bränslen mot förnyelsebara energikällor. 

FN:s olika institutioner fortsatte några år in på 2000-talet att försöka hjälpa utvecklingsländer och andra behövande länder att bygga in miljöhänsyn i nationella strategier för utveckling och fattigdomsbekämpning. Genom den globala miljöfonden GEF, som upprättades 1991, kan utvecklingsländer få bidrag till miljöprojekt. 

Varningarna för klimatförändringarna har duggat tätt under de senaste åren i takt med att havsnivåerna höjs och extremväder som torka, stormar och översvämningar blir vanligare.  Jordbruk och odlingar förstörs, vilket leder till hunger och till att människor förlorar möjligheter till försörjning. Människor tvingas lämna sina hem och konkurrens om naturresurser ökar vilket kan förvärra konflikter. Flera rapporter har pekat på att det är brådskande att agera. I februari 2007 kom en rapport av FN:s klimatpanel (IPPC, bildad 1988 av Unep och FN:s fackorgan för meteorologi, WMO). Den bekräftade att människans utsläpp av så kallade växthusgaser gjort att klimatet blivit varmare. Att säkerhetsrådet för första gången diskuterade klimatförändringarna i april 2007 visade ytterligare på den nya uppmärksamheten kring dessa frågor. Ämnet togs upp av den brittiska regeringen som pekade på hur konflikter kan uppstå när tillgången till vatten, mat och energi hotas av klimatförändringar. 2007 fick IPPC Nobels fredspris tillsammans med den amerikanske tidigare vicepresidenten Al Gore. De belönades för sitt arbete för att bygga upp större kunskap om klimatförändringarna. År 2011 antog säkerhetsrådet för första gången en deklaration som erkände klimatförändringarna som en av de viktigaste utmaningarna för internationell fred och säkerhet. 

Under 2010-talet har FN försökt hitta sätt att arbeta mer systematiskt med att hantera klimatrelaterade säkerhetsrisker och klargöra vilken roll organisationen kan ha. 2018 upprättades en så kallad klimatsäkerhetsmekanism där såväl Unep som UNDP och FN:s avdelning för politik och fredsbyggande frågor (DPPA) ingår. Tanken är att den ska kunna bistå med underlag till generalsekreterarens rapportering till säkerhetsrådet och hjälpa FN:s fältkontor med bedömningar kring klimatrelaterade säkerhetsrisker.

I början av 2020-talet drev bland annat Tyskland, som då hörde till säkerhetsrådets medlemmar, på för att säkerhetsrådet skulle utveckla metoder för att agera på ett tidigare stadium för att förebygga klimatrelaterade säkerhetsrisker och för att konflikter uppstår. I detta arbete föreslogs att nya mekanismer skulle utvecklas som ett system för att tidigt varna om problem.

Samtidigt har det enligt forskare funnits en splittring i säkerhetsrådet när det gäller om klimatrelaterade säkerhetsfrågor ska ingå rådets verksamhet. Inte minst Ryssland och Kina har varit tveksamma och bland annat hänvisat till att det finns andra FN-organ som bättre kan hantera dessa frågor. 

Vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn var det meningen att länderna skulle lägga grunden för ett nytt klimatavtal inför att Kyotoprotokollet skulle sluta gälla 2012. Men mötet blev ett fiasko. En överenskommelse antogs men länderna kunde inte enas om några nivåer för utsläppsminskningar. Överenskommelsen var inte heller legalt bindande. Motsättningarna berodde bland annat på att många utvecklingsländer ansåg att de hade samma rätt som rika länder till ekonomisk utveckling och tillväxt och att de därför vore orättvist om de skulle beläggas med samma utsläppsbegränsningar som rika länder. 

Ett nytt FN-möte, med staterna som anslutit sig till FN:s klimatförändringskonvention hölls i Cancún i Mexiko hösten 2010. Vid mötet antogs Nagoyaprotokollet, som har som mål att minst halvera den nuvarande utrotningstakten av växter och djurarter fram till 2020. 

2011 hölls ännu ett klimattoppmöte, i Durban i Sydafrika. Ett resultat av mötet var att länderna enades om att förhandla om ett nytt bindande klimatavtal senast 2015. Inga länder skulle vara undantagna från avtalet, såsom var fallet med Kyotoprotokollet, men större krav skulle ställas på rika länder. Länderna enades även om andra åtgärder, däribland att upprätta en särskild klimatfond som skulle omfatta omkring 100 miljarder dollar, pengar som skulle kanaliseras till fattiga länders miljöarbete. 

Vid FN:s klimatkonferens i Doha i Qatar förlängde ett antal länder som var parter till Kyotoprotokollet, däribland EU-länderna, detta avtal till år 2020.  Men några länder, Japan, Nya Zeeland och Ryssland ville inte åta sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod. 

Vid klimatkonferensen i Warszawa 2013 beslöts att länder skulle lämna in sina utsläppsmål under första kvartalet 2015, som en förberedelse för konferensen i Paris i slutet av samma år då ett nytt globalt bindande klimatavtal skulle ingås. Vid Warszawakonferensen utmärkte sig en grupp utvecklingsländer, så kallade ”likeminded developing countries”, med att hävda att utvecklingsländer fortsatt inte skulle vara bundna av nya utsläppsnedskärningar, utan att de måste ha samma rätt som industrialiserade länder haft att få utvecklas. Därtill hävdade ländergrupperingen, där bland andra Venezuela, Saudiarabien, Malaysia, Kina och Kuba ingick, att det var rika västländer som hade en historisk skuld. 

Vid konferensen beslöts också att skapa en möjlighet för fattiga befolkningar att få bättre skydd och kompensation i samband med svåra väderrelaterade katastrofer och även ökande havsnivåer. 

I Paris 2015, vid klimatmötet COP21, enades 196 länder om ett omfattande klimatavtal kallat Parisavtalet. Målet med avtalet som trädde i kraft 2016 är att den globala temperaturökningen inte ska överstiga 2 grader Celsius under detta århundrade och att man ska sträva efter att den inte ska bli högre än 1,5 grader Celsius över den temperaturnivå som rådde före den industrialiseringen.

Varje land som står bakom Parisavtalet måste lämna in en nationellt beslutad klimatplan med utsläppsmål som ska uppdateras vart femte år. De första åtagandena lämnades in 2020 och ska skärpas över tid enligt Parisavtalet. Men det finns inga mekanismer som tvingar länder att genomföra sina åtaganden och enligt experter räcker de nationella mål som hittills fastställts långt ifrån till för att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med Parisavtalet.

Vid det toppmöte som hölls i september 2019 i samband med FN:s generalförsamling uppmanade Guterres länderna att i sina nationella klimatplaner planera för att minska utsläppen av växthusgaser med minst 45 procent till 2030 och att vara ”koldioxidneutrala” år 2050, det vill säga att nettoutsläppen av växthusgaser då ska vara noll. 

Våren 2021 hade, enligt FN, länder som tillsammans stod för 65 procent av utsläppen av växthusgaser åtagit sig att vara koldioxidneutrala år 2050.

FN – Externt samarbete

FN samverkar med regionala organisationer inom en rad områden och sedan 1990-talet har även samarbetet inom fred och säkerhetsområdet byggts ut. Sedan länge sker ett samarbete mellan FN och icke-statliga organisationer särskilt när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Under 2000-talet har även näringslivet börjat spela en mer aktiv roll för verksamheten.

Samarbete med regionala organisationer

 Många FN-organ har observatörsstatus i olika internationella organisationer, och en rad större regionala organisationer har sedan lång tid tillbaka ställning som observatörer i bland annat generalförsamlingen och Ecosoc. 

Sedan det kalla krigets slut har samarbetet med regionala organisationer i frågor som rör fred och säkerhet kommit i blickpunkten. FN-stadgans kapitel VIII tar dels upp vikten av att medlemsstater i en tvist försöker lösa sina problem genom olika regionala organisationer innan de vänder sig till FN, dels möjligheten för säkerhetsrådet att delegera uppgifter inom fred och säkerhet till regionala organisationer. Enligt stadgan ska dock FN ha det största ansvaret för att bevara freden. 

Under 1990- och 2000-talen har flera regionala organisationer, samt även försvarsalliansen Nato, involverats i allt högre grad i FN:s arbete för fred och säkerhet. Idag handlar samarbetet om alltifrån medling och gemensamma militära insatser i konflikter till att hålla övningar ihop och till att utbyta erfarenheter.

EU samarbetade med FN i konflikterna i det forna Jugoslavien under 1990-talet, liksom även Nato, och EU har även på 2000-talet varit engagerat i Kosovo. EU har dessutom sänt militära styrkor till Kongo-Kinshasa: 2003 för att bistå FN:s fredsoperation Monuc och 2006 för att bevara säkerheten inför valen samma år. Andra exempel i Afrika är Tchad, Mali och Centralafrikanska republiken. FN, EU och Afrikanska unionen har samarbetat i flera afrikanska konflikter. 

I Afghanistan har militäralliansen Nato sedan 2001 lett insatser med FN-mandat: först den fredsframtvingande operationen Isaf (International Security Assistance Force) sedan efter 2014 RSM (Resolute Support Mission). Eftersom Nato är en militärallians har organisationen bättre förutsättningar än FN att genomföra fredsframtvingande operationer eftersom det ställer höga krav på samordning, ledarskap, välutbildade soldater och utrustning.

Inte minst när det gäller konflikter i Afrika har FN fått förlita sig i hög grad på regionala organisationer. FN har samarbetat med Afrikanska unionen (AU) i till exempel Kongo-Kinshasa, Somalia, Sudan och Mali, och med Västafrikanska gemenskapen Ecowas i exempelvis Liberia, Sierra Leone och Elfenbenskusten. 

Det finns många fördelar med att regionala organisationer deltar eller leder FN:s fredsoperationer. De har ofta stor kunskap om området och kulturen, högre legitimitet och kan sättas in snabbare eftersom de verkar i regionen. Men det händer också att det uppstår problem, till exempel om parterna i en organisation inte har samma uppfattning som FN om vad som utspelar sig och vad som är den bästa lösningen. Enligt bedömare har samarbetet med regionala organisationer spelat en särskilt stor roll för att fredsoperationer nått framgångar med politiska processer.

FN har även samarbetat med OSSE i före detta Sovjetunionen. OSSE har till exempel medlat i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach. OSSE och Oberoende Staters samvälde, OSS, har också bistått FN i Georgien. 

Det pågår även försök att utveckla samarbetet med flera andra regionala organisationer, såsom den sydostasiatiska regionala organisationen Asean och med Organisationen för de amerikanska staterna, OAS.

Samarbetet med frivilligorganisationer

Frågan om vilken roll frivilligorganisationer (Non-governmental organizations, NGO:s) skulle ha inom FN diskuterades redan i San Francisco 1945. Ett fåtal NGO-representanter lyckades driva igenom att en särskild paragraf skrevs in i FN-stadgan som gav frivilligorganisationer möjlighet att få en rådgivande ställning inom FN. Det var dock endast inom FN:s arbete för ekonomiska och sociala frågor som frivilligorganisationer skulle få denna roll. 

Det finns ett antal kriterier som styr vilka frivilligorganisationer som kan få så kallad konsultativ status vid Ecosoc. Viktigast är att organisationen ska arbeta inom något av de områden som Ecosoc ansvarar för och helst i flera länder. 1948 hade endast 48 frivilligorganisationer konsultativ status, idag har antalet stigit till över 4 000. 

Under de senaste två årtiondena har frivilligorganisationer börjat spela en allt viktigare roll som initiativtagare inom FN-systemet. Frivilligorganisationerna har inte minst spelat en viktig roll under de stora FN-konferenserna. Att frivilligorganisationer kan utföra uppgifter som att samla information och göra FN uppmärksamt på potentiella katastrofer har gradvis börjat erkännas. Organisationer som till exempel Amnesty International och Internationella Juristkommissionen rapporterar sedan länge om kränkningar av mänskliga rättigheter till FN:s MR-organ. 

Från olika håll har kravet höjts att frivilligorganisationer borde få en större och mer formaliserad roll inom FN. En del har föreslagit att de ska få rådgivande status också vid generalförsamlingen eller säkerhetsrådet. Andra har ansett att frivilligorganisationer borde representeras inom FN genom en särskild församling. Fortfarande ser emellertid en del av FN:s medlemsstater med misstänksamhet på deras verksamhet.

Samarbete med näringslivet

FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan var den som tog initiativet till Global Compact 1999. Han uppmanade företag att engagera sig för global utveckling och ta ett samhällsansvar. Idag har Global Compact blivit allt mer utbrett och fått en mer betydelsefull roll; över 12 000 företag i över 160 länder är medlemmar. Genom att ansluta sig har de förbundit sig att i sin verksamhet garantera tio principer som baseras på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ILO:s kärnkonventioner, Rio-deklarationen om miljö och utveckling samt FN:s konvention mot korruption. Näringslivet har genom Global compact också fått en viktig roll i Agenda 2030 och arbetet för FN:s hållbarhetsmål.

Vid klimatmötet i New York 2019 lovade också näringslivet att bekämpa klimatförändringarna.

FN – Sverige och FN

Sverige blev tidigt medlem i FN och har sedan dess spelat en aktiv roll inom organisationen. För ett litet land som Sverige har det varit viktigt att samarbeta med andra länder för att lösa globala problem. Sverige ger ett stabilt finansiellt stöd till FN och är också ett av få länder som uppfyller FN:s biståndsmål om 0,7 procent av bruttonationalinkomsten.

Den svenska neutralitetspolitiken hindrade inte Sverige från att bli medlem i FN i oktober 1946. Visserligen innebar säkerhetsrådets möjlighet att för medlemsstaternas räkning besluta om militärt ingripande i en konflikt mellan stater att det svenska utrikespolitiska målet att hålla sig neutral i konflikter inskränktes. Detta föranledde emellertid ingen debatt; det fanns tvärtom en bred politisk enighet om ett svenskt FN-medlemskap. Utrikesminister Östen Undén framhöll senare att stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet var en garanti för att Sverige inte skulle kunna dras in i några militära stormaktskonflikter genom FN-medlemskapet. 

Vid de två tillfällen när FN under amerikansk ledning använt omfattande militära tvångsåtgärder i konflikter, Koreakriget 1950 och Irakkriget 1991, bidrog Sverige med fältsjukhus och slapp bli direkt militärt involverat. Inom FN:s fredsbevarande operationer hör Sverige, jämte de övriga nordiska länderna, till de länder som ofta ställt upp med trupper. 

Nedrustning, miljö och mänskliga rättigheter hör till områden som särskilt prioriterats av svenska regeringar. Sverige har varit representerat i säkerhetsrådet vid fyra tillfällen, 1957–1958, 1975–1976, 1997–1998 och senast 2017–2018. 

Förutom Dag Hammarskjöld har många svenskar haft viktiga uppdrag inom FN. Några av dem är Folke Bernadotte, som mördades 1948 då han medlade i Palestinakonflikten, Gunnar Jarring, som var medlare i Kashmir 1957 och i Mellanöstern 1967–1990 och Olof Palme, som medlade i kriget mellan Irak och Iran 1980–1988. Alva Myrdal och Inga Thorsson var två kända svenska profiler inom nedrustningsarbetet. På senare år har diplomaten Jan Eliasson haft flera viktiga uppdrag inom FN: 2005–2006 som ordförande i FN:s generalförsamling, 2006 som FN:s särskilde sändebud i Darfurkonflikten i Sudan och 2012–2016 som vice generalsekreterare.