Indien – Sociala förhållanden

Indien är ett i socialt hänseende djupt skiktat samhälle med en liten elit, en växande ofta välutbildad medelklass främst i städerna samt en stor slum- och landsbygdsbefolkning som inte sällan lever i armod. Villkoren är också mycket olika för män och kvinnor, även om en rörelse för ökad jämställdhet tog fart efter en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Delhi 2012.

Många år av hög ekonomisk tillväxt i Indien har främst kommit städernas medelklass till del. Högutbildade indier i Bombay (Mumbai) eller Delhi har ungefär samma levnadsstandard som motsvarande grupp i västländer. De tillgångar som skapats har trots reformer snarare hamnat i privata fickor än i satsningar på bättre sjukvård och utbildning. Man kan också se en växande klyfta mellan ett mindre utvecklat norr och ett mer välmående södra Indien.

Andelen fattiga indier har minskat avsevärt över tid, från runt hälften i början av 1990-talet till 13 procent 2021 enligt FN:s fattigdomsgräns. Många har dock fortfarande problem med tillgången till mat, bostad, rent vatten, avlopp, sjukvård och utbildning. Värst är fattigdomen i delstaterna Orissa, Bihar och Chhattisgarh samt i storstädernas slum och på landsbygden. Särskilt utsatta är kvinnor, barn, lågkastiga och stamfolk.

I FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI) placeras Indien bland den tredjedel av världens länder som har den lägsta utvecklingsnivån. I Sydasien får Indien tredje sämsta placering, tillsammans med Bangladesh, bland sju länder (före Nepal och Pakistan men efter Sri Lanka, Maldiverna och Bhutan). Indien bedöms tillhöra kategorin "medel" i utvecklingsnivå, den näst lägsta av fyra kategorier (se alla länder här).

I Indien lever omkring elva miljoner människor under slavliknande förhållanden (2021), enligt den Australienbaserade människorättsorganisationen Walk Free Foundation, som dokumenterar förekomsten av slaveri i världen. Inget annat land har så många invånare som lever i slaveri. 2018 var antalet åtta miljoner. Beräkningen väger in förhållanden som förekomst av människohandel, skuldslaveri och tvångsäktenskap.

Bristande sjukvård

Indien har en högt kvalificerad läkarkår, som dock bara en bråkdel av invånarna – i städerna – har tillgång till. Barnadödligheten har sjunkit men fortfarande dör varje år 21 av 1 000 barn före ett års ålder, och nästan en tredjedel av alla indiska barn under fem år är underviktiga. Tuberkulos och malaria är vanligt förekommande sjukdomar.

Brist på rent vatten och på fungerande avlopp hör tätt samman med hälso- och sjukvård. 2014 lanserade den då nytillträdda BJP-regeringen kampanjen "Clean India" (ungefär Håll Indien rent) för att öka renligheten. Bland annat utlovades 100 miljoner toaletter till 2019. Enligt premiärminister Modi har det löftet infriats, men det finns kritiker som ifrågasätter det påståendet. 

I september 2018 presenterade samma regering ett nytt sjukförsäkringssystem, kallat Modicare efter premiärministern Narendra Modi. Det ger de fattigaste 40 procenten av befolkningen (ungefär en halv miljard människor) en försäkring på motsvarande 6 900 dollar årligen för kostnadsfri behandling av allvarliga sjukdomar.

De sociala trygghetssystemen med pensioner och annat når endast en liten del av befolkningen och är inte särskilt omfattande. 2020 infördes dock nya lagar, som ger runt 400 miljoner oorganiserade arbetare rätt till liv- och olycksfallsförsäkring, moderskapspenning samt pension. Det finns också lagar som reglerar sådant som minimilöner, arbetstider och säkerhet på arbetsplatsen, men efterlevnaden av lagarna är inte alltid den bästa.

Coronapandemin

Coronapandemin i början av 2020-talet pressade sjukvården till bristningsgränsen, i synnerhet under 2021 då landet drabbades av den ytterst smittsamma deltavarianten av viruset. Allvarlig platsbrist uppstod inom intensivvården, brist på syrgas och respiratorer gjorde att många inte fick den behandling som krävdes och sjukvårdspersonal arbetade på gränsen till utmattning (ofta utan skyddsutrustning som munskydd och handskar). När smittspridningen pågick som värst sensommaren 2021 insjuknade runt 50 000 indier och cirka 4 000 avled varje dygn med covid-19 (mörkertalen var sannolikt högre). Regeringen fick medicinsk utrustning från WHO och en rad enskilda länder och organisationer.

Indien var tidigt med att ta fram ett vaccin mot covid-19. Under den första halvan av 2021 inleddes en vaccineringskampanj och pandemin avtog i takt med att allt fler indier vaccinerades mot viruset. Landet sålde även egentillverkat vaccin till andra länder, men avbröt exporten när smittspridningen var som värst.

Coronapandemin orsakade – direkt eller indirekt – omkring 4,75 miljoner människors död i Indien under perioden 2020–2021, enligt en rapport från WHO i maj 2022. Det är tio gånger fler dödsfall än vad landets officiella statistik visar. Enligt den passerade antalet döda med covid-19 en halv miljon i februari 2022. Antalet bekräftade fall av virussjukdomen var då närmare 42 miljoner. Bara USA hade haft fler bekräftat covidsmittade.

WHO uppskattar att pandemin krävde närmare 15 miljoner människoliv globalt (tre gånger fler än de sammanlagda officiella dödssiffrorna i världens länder). Det innebär att var tredje dödsfall med covid-19 har inträffat i Indien. Som indirekta dödsorsaker räknar WHO bland annat människor som avlidit i en annan sjukdom eller av ett annat tillstånd på grund av att de inte fått nödvändig vård när sjukhusen fylldes med covid-19-patienter. WHO tar också hänsyn till otillräcklig provtagning samt bristfällig statistik. Indiens regering kom snabbt med invändningar mot WHO-rapporten som de ansåg var bristfälligt genomförd.

Kvinnans situation

Indien har en sekulär författning men inom familjerätten har hinduer, muslimer och andra religiösa grupper sina egna lagar (med undantag för delstaten Uttar Pradesh där alla omfattas av samma civilrättsliga lagar). Döttrar ärver i allmänhet mindre än söner, pojkar värderas ofta högre än flickor. I fattiga familjer utgör flera döttrar en stor ekonomisk börda eftersom flickans familj förväntas betala för bröllopsfest och hemgift. Att kräva hemgift är olagligt sedan 1961 men seden praktiseras vid nio av tio bröllop i form av krav på dyra bröllopspresenter och gåvor till brudgummens familj. Ju högre status en man har desto högre hemgift väntas brudens familj betala.

De allra flesta äktenskap arrangeras av föräldrarna och sker främst mellan personer som är från samma kast eller bekänner sig till samma religion. I städerna börjar så kallade "love marriages", där paren själva väljer varandra, accepteras allt mer. Skilsmässa är fortfarande ovanligt och i många samhällsgrupper kan det vara mycket svårt för en kvinna att leva som frånskild. Endast någon procent av äktenskapen slutar i skilsmässa.

Storfamiljen dominerar och unga vuxna bor i allmänhet hemma tills de gifter sig. Efter bröllopet flyttar kvinnan till mannens familj. Den äldsta kvinnan i storfamiljen styr hushållet så länge hon orkar. Det är vanligtvis äldste sonens skyldighet att försörja sina föräldrar eftersom ytterst få har någon pension att tala om. I städerna och bland medelklassen blir kärnfamiljen vanligare. Yrkesarbete bland kvinnor ökar också. Inneboende hemhjälp som sköter städning, matlagning och barnpassning är vanligt bland medelklassen och rika. Hemhjälpen får mat och husrum men lönerna är låga och anställningstrygghet saknas.

Sedan 2010-talet har en folklig rörelse för ökad jämställdhet vuxit sig starkare. Den väcktes av en brutal gruppvåldtäkt på en ung kvinnlig student i Delhi 2012, ett brott som ledde till offrets död. Sedan dess har särskilda domstolar börjat inrättas, den första i Calcutta (Kolkata), där fall som berör kvinnors rättigheter eller våld mot kvinnor ska hanteras extra snabbt. Vissa andra lagar antogs också för att stärka kvinnors rättigheter, men könsdiskriminering är fortfarande ett stort problem.

Högsta domstolen fastslog i september 2018 att en lag från 1800-talet som kriminaliserar äktenskapsbrott strider mot Indiens författning. Enligt lagen var det brottsligt att ha en sexuell relation med en gift kvinna utan hennes makes tillåtelse. Enligt HD-domen behandlade lagen mannen som överordnad kvinnan i ett äktenskap och kränkte kvinnans värdighet.

I mars 2019 antogs en lag som ger kvinnor rätt till 26 veckors ledighet med full betalning i samband med att de två första barnen föds. Därefter gäller tolv veckor per barn. Endast statsanställda tjänstemän har rätt till 15 dagars pappaledighet.

Sedan 2013 finns en lag som ska skydda kvinnor mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Abort av foster bara för att det är en flicka är olagligt men förekommer ändå. Att göra ultraljud för att få reda på fostrets kön är också olagligt.

Barns och ungas situation

Barnarbete är förbjudet sedan 2012 men många barn under 14 år arbetar trots det med sådant som jordbruks-, sömnads- eller hushållsarbete, ibland under slavliknande förhållanden eller för låga löner. Eftersom en stor del av barnarbetet sker i hemmen är det lättare att dölja än fabriksarbete och därmed svårare att komma åt.

I städerna finns hundratusentals gatubarn som skickas ut för att tigga eller sälja småsaker. Många flickor och pojkar utnyttjas som prostituerade i sexindustrin.

Medel- och överklassens barn lever i allmänhet i en skyddad värld men pressen att lyckas i skolan är stor. Att slå barn i uppfostringssyfte är accepterat.

I städerna växer ungdomar snabbt som konsumentgrupp vad gäller kläder, kommunikation och underhållning. Bombays filmindustri Bollywood dominerar Indiens populärkultur. Unga kvinnor förväntas inte röka eller dricka alkohol men också här börjar attityderna förändras. Internationella tidskrifter ger ut indiska utgåvor för den engelskspråkiga eliten med liknande innehåll om mode, sex och relationer som systertidningarna i västvärlden.

På landsbygden och i konservativa familjer har ogifta män och kvinnor i regel liten kontakt med varandra. Sex före äktenskapet är över lag tabu. Det anses opassande för män och kvinnor att kyssas eller hålla hand på allmän plats, även om de är gifta. Västerländska traditioner som Alla hjärtans dag vinner sakta mark i städerna men motarbetas av konservativa religiösa ledare.

Hbtq-personers situation

Homosexuella handlingar var fram till 2018 olagliga och straffbara med upp till tio års fängelse i enlighet med en drygt 150 år gammal lag från kolonialtiden. I september 2018 slog Högsta domstolen fast att diskriminering på grund av sexuell läggning strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. HD-domen var en stor seger för landets hbtq-rörelse. Samtidigt är intoleransen mot hbtq-personer fortsatt stark på flera håll i Indien, i synnerhet på den konservativa landsbygden.

Äktenskap mellan homosexuella är inte tillåtna. Efter det att flera namnlistor lämnats in till Högsta domstolen av hbtq-personer och hbtq-aktivister som ville se en legalisering av samkönade äktenskap, inleddes en utredning av frågan. Resultatet blev att Högsta domstolen i oktober 2023 valde att hänvisa avgörandet till det federala parlamentet, med motiveringen att domstolen inte har befogenheter att fatta beslut i frågan. Det federala parlamentet domineras av partier som starkt motsätter sig äktenskap mellan homosexuella. BJP-regeringen uttalade sig i mars 2023 emot att tillåta samkönade äktenskap som den anser strider mot traditionella indiska familjevärderingar.

Hijras, män som lever och klär sig som kvinnor, har en särskild plats i samhället. Det finns uppskattningsvis cirka 100 000 hijras i Indien. De tolereras men många indier hyser rädsla och känner vidskepelse inför dem. Traditionellt försörjer sig hijras genom att välsigna bröllop och nyfödda barn men numera tvingas allt fler in i prostitution, vilket gör dem till en särskilt utsatt grupp för hivsmitta.

Om våra källor