Zambia – Sociala förhållanden

Den snabba urbaniseringen i Zambia sedan självständigheten 1964 har skapat stora problem i städerna i form av arbetslöshet, bostadsbrist och växande slum. Samtidigt har landsbygden förlorat viktig arbetskraft. Inflyttningen till städerna har även trasat sönder de traditionella sociala skyddsnäten, som innebär att alla inom en släkt hjälper varandra, vilket fått negativa konsekvenser för många utsatta familjer.

Trots att Världsbanken klassificerar Zambia som ett lägre medelinkomstland är fattigdomen fortfarande utbredd. FN:s index över mänsklig utveckling placerar Zambia på en 153:e plats av totalt 193 länder. Av länderna i södra Afrika ligger Zambia ungefär i mitten. Sydafrika toppar (110) och i botten ligger Moçambique (183) (se hela listan här).

Något mer än hälften, 54 procent, av zambierna räknades som fattiga 2020, vilket är en liten minskning jämfört med mitten av 2010-talet. Undernäring är ett stort problem och FN:s livsmedelsorgan WFP uppskattade 2019 att närmare halva befolkningen inte fick i sig tillräckligt med näring. En dryg tredjedel av alla barn under fem år lider av kronisk undernäring, något som gör att deras tillväxt hämmas, så kallad stunting.

Fattigdomen är mest utbredd på landsbygden, speciellt i de hushåll där kvinnor har försörjningsansvaret. Det beror bland annat på att både moderna och traditionella rättsregler diskriminerar kvinnor. Det gäller främst lagstiftning kring äktenskap, skilsmässa, underhåll, arv och landrättigheter.

Tillgången till mat har ökat under de senaste åren, men den är ännu mycket osäker till följd av återkommande torka.

Runt två tredjedelar av invånarna har numera tillgång till vatten vilket är en liten förbättring de senaste åren men det råder fortfarande stor brist på toaletter med avlopp eller offentliga latiner samt tvättmöjligheter.

En miljon hivsmittade

De sociala skyddsnäten med bland annat pensioner omfattar bara den lilla grupp zambier som har en formell anställning. Övriga är hänvisade till den hjälp den egna familjen, släkt och vänner kan ge.

Zambia är hårt drabbat av hiv- och aidsepidemin även med afrikanska mått mätt. Spridningen har på senare år avtagit något. Bland zambier i åldrarna 15 till 49 år var drygt 11 procent hivsmittade 2019, vilket är en knapp nedgång jämfört med tidigare år. Av samtliga smittade är drygt 58 procent kvinnor. FN:s barnfond Unicef beräknar att över 600 000 barn mist en eller båda sina föräldrar på grund av aids. Hiv/aidsrelaterade sjukdomar är också en tung utgift för sjukvården. Sedan 2010 har antalet människor som dör i hiv-relaterade sjukdomar minskat kraftigt, enligt FN-organet Unaids. Samtidigt har antalet som får bromsmediciner ökat till närmare 80 procent av alla hiv-smittade. Medicinerna hindrar bland annat att smitta överförs från en hiv-positiv gravid kvinna till hennes barn.

Tuberkulos, som en följd av hiv, är ett växande problem. Drygt hälften av de hiv-smittade i landet som behandlas för sjukdomen, behandlas även för tuberkulos.

Malaria är en vanlig sjukdom. En stor insats för att bekämpa malaria inleddes 2006 och kampanjen har varit framgångsrik. Bland annat har en ökad användning av myggnät lett till att antalet dödsfall har minskat. Enligt Världshälsoorganisationen WHO var minskningen 62 procent mellan 2010 och 2016. Samtidigt ökade antalet smittade och anledningen tros delvis bero på befolkningsökningen, delvis på förbättrad hälsoservice som gör att fler fall hamnar i statistiken.

I mars 2020 upptäcktes det första fallet av virussjukdomen covid-19 i landet. I augusti 2021 hade knappt 3 500 rapporterats som avlidna till följd av covid-19.

Brister i sjukvården

Det är svårt för den som är sjuk att få ordentlig vård. De ekonomiska problem som landet brottades med under 1990-talet (se Modern historia), ledde till nedskärningar inom den redan bristfälliga vårdsektorn. Kliniker stängdes och patientavgifter infördes. Landets förbättrade ekonomi under 2000-talet har visserligen gjort det möjligt att bygga nya sjukhus och vårdcentraler men brist på utrustning, mediciner och kvalificerad personal är fortfarande ett stort problem. Patientavgifterna ska enligt uppgift numera vara avskaffade för folk på landsbygden men den som behöver vård kommer i praktiken sällan undan utan att behöva betala. En patient kan exempelvis behöva skaffa den sjukvårdsmateriel som behövs för att få behandling.

Det blir allt vanligare att pojkar omskärs, dels för att det uppfattas som en hygienisk åtgärd, dels för att det antas minska risken för spridning av hiv. Omskärelse i samband med initiationsriter inför vuxenlivet görs framför allt i nordväst. Omskärelse sker också i stor skala på speciella kliniker. Ungefär två miljoner män och pojkar hade 2019 blivit omskurna inom ramen för programmet VMMC (Voluntary Medical Male Circumcision, frivillig medicinsk manlig omskärelse) som regeringen lanserade 2007.

Kvinnans ställning i samhället är generellt sett svag och kvinnor har en underordnad ställning till män, bland annat i frågor som gäller arv och landrättigheter. Traditionellt utför kvinnor allt hushållsarbete, tar hand om barn och sköter många av jordbrukssysslorna på landsbygden. Våld mot kvinnor är utbrett. Barnäktenskap är ett stort problem.

Traditionella ledare, så kallade chiefs, har stort inflytande, främst på landsbygden, och spelar en nyckelroll för sociala samhällsförändringar. Omkring tio procent av landets traditionella ledare är kvinnor.

Liksom i många andra afrikanska länder är homosexualitet förbjudet i lag. Hårda utfall förekommer mot homosexuella från politiker, kyrkoledare och lokala ledare. Samkönade par har förföljts

Om våra källor