Eritreanska styrkor deltar i inbördeskrig i Etiopien, på den etiopiska militärens sida och mot framför allt styrkor i delstaten Tigray. Eritrea anklagas för krigsförbrytelser och nya sanktioner införs mot landet.

Eritrea och Etiopien sluter ett fredsavtal som formellt sätter punkt för kriget 1998–2000. Internationella sanktioner mot Eritrea börjar upphävas.

FN inför sanktioner mot Eritrea på grund av intrång in i grannlandet Djibouti och eritreansk inblandning i konflikten i Somalia.

Den så kallade G15-gruppen, bestående av högt uppsatta medlemmar av regeringspartiet, kräver att val ska genomföras i enlighet med 1997 års författning. Flertalet av dem grips därefter, liksom ett antal journalister. Därefter är all opposition i landet tystad.

Krig mot Etiopien kräver uppemot 100 000 människors liv. Efteråt inrättas en buffertzon längs gränsen, bevakad av den fredsbevarande FN-styrkan Unmee. FN-styrkan blir kvar till 2008.

En ny författning antas enligt vilken flerpartisystem ska införas. Men Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ), som gerillan Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF) nu ombildats till, behåller ensam makten.

Självständighet utropas sedan nära 100 procent av invånarna uttalat sitt stöd för det i en FN-övervakad folkomröstning. EPLF-ledaren Isaias Afwerki blir president.

EPLF-gerillan intar Asmara. Den etiopiska militären besegras samtidigt av en gerilla-allians i Etiopien, och befrielsekriget är därmed över.

Gerillan som senare blir EPLF bildas.

Federationen med Etiopien upplöses och Eritrea annekteras av den stora grannstaten i söder.

Efter ett beslut i FN blir Eritrea ett självstyrande område i federation med Etiopien.

Under andra världskriget drivs italienarna bort och Eritrea blir ett brittiskt protektorat.

Eritrea blir en italiensk koloni.