2018


Afghanistans utsatta journalister lever farligt

198. Det relativt fria medielandskapet har länge setts som en av Afghanistans få men starka framgångar sedan talibanregimen avsattes för sjutton år sedan. Det kan man knappast säga om andra delar av samhällssektorn. Den till synes ändlösa inre konflikten kombinerad med korruption och svag institutionell kapacitet kedjar landet vid en verklighet som är långt ifrån målbilderna i det internationella samfundets ständigt reviderade biståndsplaner. Acceptansen för en relativt oberoende journalistik har och är alltjämt en viktig grundsten i Afghanistans sköra och pågående demokratibygge. Det variationsrika medielandskapet med sin mångfald av privata och offentliga mediahus – över 170 radiostationer, ett dussintal tv-kanaler ­– är under de speciella omständigheterna en värdefull tillgång. Den afghanska mediesektorn anses så pass unik i regionen att den gärna jämförs med landets mer auktoritära grannländer, inte minst i internationella givarsamtal, som ett exempel på att det fortfarande finns förutsättningar för fortsatt statsbyggnadsstöd. Åtminstone tillsvidare. För förändringens vindar viner i Kabul och ute i de vidsträckta provinserna. Journalister fortsätter att falla offer Den 30 april i år inträffade en spektakulär attack i centrala Kabul där två självmordsbombare utlöste sina laddningar efter varandra vilka tillsammans dödade 25 personer och skadade 45. Av de omkomna offren var nio journalister och attentatet var enligt bedömare regisserat för att döda och skada så många journalister som möjligt; den andre självmordsbombaren hade maskerat sig som kameraman för att komma intill anländande och intet ont anande reportrar. Men trots sin sällsamt utstuderade grymhet ska attacken inte uppfattas som ett helt nytt inslag i den afghanska problembilden. Minnestavla vid den så kallade Internationella i Kabul. Stentavlan visar omkomna utländska journalister från 1998 till 2014. Från Sverige återfinns kameramannen Ulf Strömberg som sköts till döds i november 2001 i Taloqan samt SR-korrespondenten Nils Horner som sköts i centrala Kabul i mars 2014. Foto: Johan Chytraeus Den afghanska intresseorganisationen Afghan Journalists Safety Committee (AJSC) vittnar om en allt farligare situation för landets lokala mediearbetare. I deras senaste rapport konstaterar AJSC att Islamiska statens (IS) hot mot lokala journalister är ett högst påtagligt säkerhetsproblem samtidigt som man också noterar att IS direkta angrepp mot media dödade majoriteten av de 14 journalister som omkom under 2017. Under de första fyra månaderna av innevarande år, 2018, har 11 journalister dödats och sex skadats, enligt det lokala FN-organet UNAMA. Tidigare år var inte bättre. 2016 omkom 13 journalister samtidigt som AJSC registrerade 101 våldsincidenter mot medieföreträdare vilket är en skarp ökning mot 73 registrerade incidenter 2015. Mörkertalet över oanmälda hot och mindre incidenter är gissningsvis signifikant högre. För vad har man egentligen att tjäna på att anmäla hot? Med Afghanistans svaga, dysfunktionella polismyndighet är man som journalist eller medborgare ofta utelämnad till sig själv och det skydd som den egna släkten möjligen kan bistå med. Journalisternas motståndare finns i de flesta läger. Insurgenter, det vill säga väpnade grupper inom IS och talibannätverket, utgör det huvudsakliga hotet mot landets mediearbetare men även dubiösa tjänstemän, poliser, militärer och andra som har anledning att frukta oberoende granskning av korruption och maktmissbruk kan försöka tysta dem som kommer för nära. Foto: Johan Chytraeus Det relativt fria medielandskapet har sina osynliga gränser för hur långt det är lämpligt att gå i nyhetsförmedlingen. Afghanska journalister kan till exempel hotas för att inte rapportera vissa nyheter eller tvingas rapportera uteslutande fördelaktigt om endera parten i den väpnade konflikten. När det gäller korruptionsfall blir det farligare ju högre uppsatta de inblandade är. Eget grävarbete kan därför sluta illa innan journalisten ens hunnit publicera sina resultat. Därför är det inte ovanligt att afghanska journalister i första hand återger resultaten från externa granskningar av olika internationella kontrollorgan och utländska ambassader istället för att vara först med att exponera sig med en stor skandalnyhet om korruption. Krigsherrar, maffialedare och dessvärre även en del dubiösa statliga tjänstemän har en låg tröskeln för våldsanvändning vilket enligt bedömare har lett till viss självcensur hos enskilda journalister men även inom hela redaktionsmiljöer. Det här betyder att även om den afghanska pressfriheten ofta framhålls som en framgång för landet och unik för regionen är den fria journalistiken långt ifrån en självklarhet. Den är fortsatt skör och möter hot från flera håll. Svenskt engagemang Den afghanska pressfriheten kom i tillfälligt svenskt mediefokus i samband med det tragiska och ännu olösta mordet på SR-journalisten Nils Horner som sköts till döds utanför en restaurang i centrala Kabul i mars 2014. Den svenska nyhetsrapporteringen hade tidigare varit ganska ytlig och incidentbaserad och med särskilt fokus på spektakulära terrordåd i framför allt Kabul samt om Sveriges militära engagemang i den Natoledda missionen Isaf men fick nu, om än kortvarigt ska tilläggas, en djupare orientering mot landets prekära mediesituation. Efter mordet på Nils Horner konstaterade det svenska utrikesdepartementet att det finns anledning att försöka stötta civilsamhället om vägen framåt för pressfriheten genom att samla företrädare för regeringen och inhemska journalister för att diskutera situationen samtidigt som man också ville uppmärksamma Horners journalistiska gärning. Sveriges ambassad i Kabul tog 2015 initiativ till en konferens på årsdagen av Horners bortgång där journalister, samhällsaktivister och företrädare för Afghanistans regering diskuterade förutsättningarna för ett fritt och starkt medielandskap. Denna mediekonferens har hållits varje vår fram till 2017. Ms. Sayeda Muzhgan Mustafawi, vice kulturminister, håller ett anförande vid Sveriges ambassads mediakonferens till minne av Nils Horners bortgång den 15 mars 2016. Foto: Johan Chytraeus Sida är en annan svensk myndighet som engagerat sig i utvecklandet av den afghanska pressfriheten. Sida är den största givaren till International Media Support (IMS) vilka man stöttat sedan 2008. International Media Support arbetar för att utveckla och stärka mediesektorn i Afghanistan och då med särskilt fokus på journalisters säkerhet, kompetensutveckling samt att öka deras förståelse för konfliktkänslighet i nyhetsrapporteringen. Hotbilden fördjupas inför det kommande valet Men trots svenskt och internationellt stöd ligger framtiden för Afghanistans oberoende journalistik i händerna på landets politiker och presskår. Hur ska journalisternas oberoende och säkerhet stärkas? Någon enstaka ambassadkonferens eller specialsydda mediekurser desarmerar inga bomber och sveper heller inte bort hoten från IS, talibaner och korrupta tjänstemän. Afghanerna måste, trots ett omfattande biståndsberoende och en vana av att utländska organisationer ofta går in med tjusiga planer och massiv finansiering, försöka hitta rätt väg framåt för hur det fria ordet ska skyddas. Goda råd på vägen kan göra nytta men afghanerna måste efter sjutton år av internationell vägledning nu själva ta kontrollen över utvecklingen av  landets demokrati. Den 20 oktober är det parlamentsval i Afghanistan. Det är ett val som vare sig IS eller talibangrupperna erkänner och därför väntas göra sitt yttersta för att sabotera. Utöver troliga attentat mot politiker, vallokaler och platser för väljarregistrering är det sannolikt att även journalister anses som legitima mål. Afghanistan är på det sättet inte annorlunda andra konflikthärdar – även där pågår ett informationskrig där journalister ses som hot eller ett medel för att kontrollera opinionen, greppa eller hålla sig kvar vid makten. Höstens parlamentsval väntas inte bli särskilt bevakat av utländska journalister som en följd av det bekymmersamma säkerhetsläget. Omvärlden har blivit alltmer beroende av bilder och filmklipp som lokala journalister tar fram och kablar ut. Det är en inhemsk yrkesgrupp som nu utsätter sig för allt större risker för att vi ska förstå vad som händer i det land som genom sin flyktingproblematik, massiva drogproduktion och grogrund för terrorism lämnar avtryck långt bortom dess egna gränser.

Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien

248. Syriska regeringstrupper måste vara de enda som bemannar Syriens gränser i söder, förklarade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov på en presskonferens i den 28 maj. Hans underförstådda budskap är att iranska Quds-styrkor måste backa. Enligt Israels Channel 2 är Lavrovs utspel resultatet av en överenskommelse mellan Israel och Ryssland.  Israel kan inte tvinga bort den iranska närvaron i hela Syrien med mindre än att det blir ett regionalt storkrig. Men efter israeliska bombningar mot iranska ställningar den 10 maj, vilka kom som ett svar på iranska raketattacker mot det av Israel ockuperade Golan, sade sig Israel ha slagit ut större delen av Irans militära infrastruktur  i Syrien. Men Israel söker också rysk hjälp för att dra upp röda linjer för Iran och dess allierade bland shiamiliser i Syrien, så att Iran inte får möjlighet att bygga upp "ett strategiskt hot i Syrien på samma sätt som Hizbollahs enorma arsenal av rakter och missiler har byggts upp i Libanon", skriver den seniore israeliske militäranalytikern Shlomo Brom  vid INSS, Institute for National Security Studies, i Tel Aviv. Han menar att Ryssland behövs för att ”försöka medla mellan de båda fienderna och förhindra en upptrappning av konflikten.” Den israeliske veterandiplomaten Oded Eran, också han knuten till INSS, menar att israeliska operationer mot det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor i Syrien handlar om att ”köpa tid”, så att beslutsfattare i både Jerusalem och Teheran hinner överväga nästa steg – samt att ge Ryssland utrymme att förhindra fler direkta konfrontationer mellan Israel och Iran. "Båda sidor verkar motvilliga att ge sig in på en storskalig militär duell, men de måste vara extremt försiktiga så att de inte feltolkar och felbedömer varandra", skriver Oden Eran i den Moskvabaserade tankesmedjan Valdai Clubs nättidning.  Ryssland har, som en av garanterna för Assadregimens fortlevnad, och i kraft av sina goda relationer med både Israel och Iran, en särskild sits i Syrienkriget. Rysslands goda relationer till Israel stärks av de många personliga band som skapades efter den stora ryska invandringen till Israel på 1990-talet. Personkemin mellan president Putin och premiärminister Netanyahu har också betydelse. De möttes bara timmar innan israeliskt stridsflyg gick till attack mot iranska mål i Syrien den 10 maj. Samtidigt är Ryssland en viktig vapenleverantör till Iran, medan ryskt stridsflyg i Syrien har gett iransk militär på marken täckning från luften.  Ett ryskt stridsflygplan landar på en bas i Latakia, Syrien. Foto: mil.ru Men helt och fullt kan varken israeler eller iranier lita på Moskva. ”Ryssland vänder bort blicken när Israel bombar iranska ställningar i Syrien, samtidigt som de vänder bort blicken när Iran skickar vapen till Hizbollah”, hävdar bedömare jag mött i Beirut. Moskvas möjligheter att påverka Iran stärktes med president Trumps beslut att ta USA ur kärnenergiavtalet JCPOA. Teheran har inte råd att äventyra sina relationer till Moskva.  Israels missilförsvar är numera effektivt, vilket visat sig vid iransk beskjutning mot Golanhöjderna. Men i både Israel och Libanon minns människor vad Libanonkriget 2006 kostade respektive sida. Det startades efter ett gränsintermezzo när Hizbollah kidnappade israeliska soldater – och slutade med ett eldupphör efter 34 dagar, sedan israeliskt bombflyg lagt stora delar av Beiruts södra förorter i grus och aska, liksom Hizbollahfästen i södern. Men den libanesiska shiamilisen höll ut längre mot Israel än vad några arabiska regeringstrupper gjort och tillfogade Israel skada och dödsoffer genom raketer som slog ned mitt i israeliska städer som Haifa. Jag var själv där under kriget och såg effekterna på marken, liksom vanliga israelers reaktioner.  Direkt efter eldupphör reste jag till Libanon och såg hur Hizbollah snabbare än någon annan part inledde återuppbyggnadsarbetet. Under de tolv år som har gått sedan dess har Hizbollah inte bara byggt upp raserade stadsdelar i Beiruts södra förorter utan tros också ha utökat sin arsenal och skaffat missiler med mycket större räckvidd och träffsäkerhet än 2006. Israeliskt pansar och artilleri övar i Golan. Foto: Eden Briand/IDF Varken Israel eller Iran vill ha ett storkrig kring Syriens södra gränser just nu. Iran ”spelar schack” mot Israel, men vinnlägger sig också om att deras attacker mot israeliska mål ska ske inom det av Israel ockuperade Golan, eftersom attacker mot Israel inom 1967 års gränser skulle orsaka mycket kraftigare internationella reaktioner, resonerar bedömare i Beirut. Men libaneser oroar sig på goda grunder för att misstag kan sätta fart på ett nytt regionalt storkrig som ingen part i Libanon vill bli indraget i. Inte heller Hizbollah vill se en sådan utveckling. Libanons gräns mot Israel är nu lugnare än vad den någonsin har varit, lyder budskapet. I Beirut framhålls att Hizbollah har dragit ned på sin närvaro i Syrien på senare tid, som följd av en överenskommelse med Libanons premiärminister Saad al-Hariri (själv sunnimuslim) – för att undvika att Libanon blir indraget i en regional konflikt. Kriget i Syrien har också kostat Hizbollah mycket. På de syriska slagfälten har Hizbollahs milismän förlorat fler soldater än i krigen mot Israel, samtidigt som de har skaffat sig nya militära erfarenheter.  Medan Ryssland haft herraväldet i luften i Syrien har Iranstödda shiamiliser hjälpt Assadregimen på marken, som vid erövringen av östra Aleppo och i ett senare skede Damaskus förorter i östra Ghouta. Men även om Hizbollah har minskat sin närvaro i Syrien, bortsett från gränstrakterna mellan de båda länderna, tänker de inte äventyra transportvägarna av iransk vapenteknik via Syrien. Hizbollahmöte i södra Libanon. Foto: Shutterstock I Israel finns kanske de som tror att Iran försöker skapa en syrisk version av Hizbollah – men det är en chimär, heter det i Beirut. Andelen syrier, som tillhör samma religiösa gren som majoriteten i Iran, shiaislams tolvsekt, är försumbar. President Bashar al-Assad, en sekulär diktator, klarar sig inte utan stöd från Ryssland, Iran och Hizbollah. Men den minoritet han tillhör, alawiterna, har bara smärre beröringspunkter med shiaislams tolvsekt och hans Baathparti står för en ideologi som är väsensskild den islamiska republikens shiamuslimska fundamentalism. På 1970-talet utfärdade en libanesisk shialedare, Musa Sadr (som senare försvann under mystiska omständigheter i Libyen), en fatwa om att alawismen är en del av shiaislam. Men det var snarare politiskt än religiöst motiverat. När shiitiska milisstyrkor har slagits på Assadregimens sida har de haft även religiösa bevekelsegrunder: I Damaskus södra förorter ligger en av shiaislams viktigaste helgedomar, Sayyida Zainab-moskén, som enligt shiitisk tradition är gravplats för profeten Mohammeds dotterdotter Zainab. Före kriget vallfärdade shiamuslimer från alla världsdelar hit. Här kunde man förr om åren se pilgrimer gråta vid Zainabs grav. De stack in papperslappar med sina innersta önskningar, kanske om bot och bättring mot sjukdomar. Men shiamiliserna har också slagits för att motverka sunniextremism, som inte bara hotat Sayydia Zainab-moskén utan även shiitiska liv, som under terrorgruppen IS framfart. – Medan Libanons sunnimuslimer betraktar Irans närvaro i Syrien som sekterism, motiverar shiamuslimer det med att Iran och Hizbollah behövs i Syrien för att bekämpa takfrism (den extrema sunnifundamenatalism som stämplar shiamuslimer som avfällingar och som lovliga byten), påpekar en libanesisk bedömare som kallar sig för ”sushi”, frukten av ett sunni-shiitiskt blandäktenskap. Sayydia Zainab-moskén nära Damaskus. Foto: Creative Commons Libanesiska sunnimuslimer gör gällande att afghanska och irakiska shiamuslimer flyttas in under iranskt beskydd till etniskt rensade, tidigare sunnidominerade områden i Syrien. Men det kan bara påverka befolkningssammansättningen marginellt. Den stora etniska rensningen i Syrien utgörs av de miljontals syrier som har flytt landet, och som främst tillhör landets sunnimuslimska majoritetsbefolkning. Den nya Lag 10  i Syrien, som kräver snabb bevisning för att hävda rätt till mark och fastigheter, kan leda till att miljontals syrier som flytt till grannländerna eller Europa förlorar sin fasta egendom. En libanesisk kvinna, förfärad av Irans och Assads krigföring, hävdar att ”här är sunnimuslimerna glada för att Israel står upp mot Iran”. Det faktum att Hizbollah har lidit svåra förluster i det syriska kriget, påverkade inte deras kärnväljare vid Libanons val i början av maj. Tillsammans med sina allierade i den shiitiska Amal-rörelsen, ledd av talmannen Nabih Berri, och genom stöd från sina kristna allierade i Fria patriotiska rörelse, FPM, som står president Michel Aoun nära, har de säkrat en majoritet av platserna i parlamentet. Valutgången fick en israelisk hök som utbildningsminister Naftali Bennet att förklara att han inte ser någon skillnad mellan Hizbollah och den libanesiska staten – underförstått att de alla är terrorister. Men en nykter israelisk bedömare som journalisten Zvi Bar’el i Haaretz konstaterar att Israel har intresse av stabilitet och ekonomisk utveckling i Libanon. Libaneserna, inklusive Hizbollah, har mycket att förlora på ett nytt krig. ”Ju mer Libanon blomstrar, desto större avskräckande verkan har det israeliska hotet”, skriver Zvi Bar’el. I Beirut lägger en källa ut texten om varför Hizbollah inte vill riskera ett nytt krig med Israel: – För det första kan de inte räkna med lika mycket pengar från Iran denna gång för att återuppbygga förstörda områden. För det andra kan shiamuslimer från södra Libanon och från Beiruts södra förorter inte räkna med att få långvarig fristad i kloster och kyrkor bland Libanons kristna, så som var fallet under kriget 2006.  Syriska flyktingar i Bekaa-dalen i Libanon. Foto: Russell Watkins/DFID Det som upptar libaneser, oavsett vilken del av befolkningen de tillhör, är den tunga flyktingbörda som landet bär. Ingen vet det riktiga antalet syrier som tagit sin tillflykt till landet eftersom UNHCR tvingades upphöra med att registrera nyanlända 2015, efter ett libanesiskt ultimatum. Men det brukar heta att var fjärde invånare är syrisk flykting.  Libaneser som har tröttnat på den syriska flyktingnärvaron berättar historier om hur syrier tar sig fram och tillbaka över gränsen till sitt hemland – och vill därmed göra gällande att dessa inte borde ha rätt att få skydd i Libanon. Att det kan finnas starka personliga skäl till varför en flykting tar risken att återvända för en kortare period vill libanesiska flyktingkritiker inte kännas vid.  Som ett eko av Libanons president Michel Aoun önskar de att syriska flyktingar återvänder till ”säkra områden” i Syrien – och tycker att EU är cyniskt, som ”sänder ut vibbar om att syrierna i Libanon är här för att stanna”. Talet om att inrätta säkra zoner i Syrien är inte nytt, men alla försök har varit dödfödda. Någon FN-resolution som skulle kunna ge stöd för det finns inte på horisonten.  Frågetecknen är också många: Vilka militärmakter skulle vara redo att med våld tvinga Bashar al-Assad att dra sig tillbaka från delar av syriskt territorium för att släppa in miljontals återvändande syriska sunnimuslimer? Vem definierar vad som är en säker zon? Vilken part ska agera polismakt och förhindra att en sådan zon inte rymmer nya militärbaser i ett fortsättningskrig?  Habib Malik, docent i historia vid Lebanese American University i Byblos och son till en legendarisk libanesisk FN-diplomat, är en av dem som pläderar för att säkra zoner måste upprättas i Syrien, och att EU har ansvar att bidra till detta: – Nu har Syriens utfärdat Lag 10, som kräver att syriska flyktingar inom 30 dagar måste bevisa att de äger hem och fast egendom, annars förlorar de sin rätt att återvända. Det är ett föga förtäckt sätt att tvinga Libanon att låta de mestadels sunnimuslimska flyktingarna stanna permanent. Det kan aldrig accepteras här, och om inget görs åt saken, kan det påskynda ett krig i Libanon. Här är åtminstone två tredjedelar av befolkningen, det vill säga kristna och shiamuslimer, starkt emot att syriska flyktingar får stanna i landet. Är det en sådan utveckling EU vill ha? I så fall kan EU bli den främsta förloraren! Medan den debatten fortsätter håller även libaneserna blickarna riktade mot Ryssland, en part som ingen kan kringgå i Syrien. 

Populister får ny näring efter stoppad regeringsbildning

165. Den regeringsbildning som var på gång, efter närmare tre månaders förhandlingar, mellan de två antietablissemangspartierna Femstjärnerörelsen (M5S) och Lega föll samman på slutsträckan. Ledarna för partierna, Luigi di Maio (M5S) och Matteo Salvini (Lega) hade undertecknat ett  ”regeringskontrakt för förändring” och presenterat en premiärminister, vilka båda, efter vissa tveksamheter, godkändes av landets president Sergio Mattarella. Men efter en kamp om en eurokritisk finansminister, är Italien tillbaka på ruta ett. Det mesta pekar nu mot en övergångsregering och nyval. Det såg ett tag ut som att Italien äntligen skulle kunna andas ut efter valet den 4 mars, då inget parti och ingen koalition fick tillräckligt många röster för att kunna bilda regering. Populistiska Femstjärnerörelsen, som var det parti som enskilt fick flest röster (32 procent) och högerpopulistiska och främlingsfientliga Lega (17 procent), som blev största parti i centerhögerkoalitionen, större än Silvio Berlusconis Forza Italia, hade lyckats komma överens. President Sergio Mattarella träffar representanter från Femstjärnerörelsen under regeringsförhandlingarna med Luigi di Maio i spetsen. Foto: Presidenza della Repubblica Men när den politiskt oprövade Giuseppe Conte, en 54-årig professor i civilrätt, som fram till utnämningen undervisade på universitetet i Florens, skulle presentera regeringslaget stötte han genast på patrull. Den EU-skeptiska Paolo Savona, som har förespråkat ett uttåg ur eurosamarbetet, på finansministerposten blev för mycket för president Sergio Mattarella. Så när Salvini vägrade dra tillbaka förslaget såg sig Mattarella tvungen att stoppa det hela. Detta har fått Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio att vilja ställa presidenten inför riksrätt. Vissa tror att Salvini, vars parti Lega har gått starkt fram i de senaste regionalvalen, avsiktligt provocerade fram sammanbrottet i regeringsbildningen. Detta med förhoppningen om att vid ett nyval vinna en majoritet av rösterna tillsammans med den allians – centerhögerkoalition – som han faktiskt gick till val med. Godkännandet av Conte som premiärminister föregicks av en mediegranskning som visade på tveksamheter till sanningshalten i hans curriculum vitae. Detta, men framför allt den nya premiärministerns bristande politiska erfarenhet, fick presidenten Mattarella att dröja en aning med utnämningen. Men det räckte inte att Conte underströk vikten av Europasamarbetet. Det var nämligen en kärnfråga för den italienska presidenten, och för hela EU, att inte bara ha en välvilligt inställd regeringschef utan en hel regering, i Europas tredje största ekonomi. Den EU-kritiska Paolo Savona kunde omöjligt ingå i en sådan. Carlo Cottarelli får bilda övergångsregering. Foto: Presidenza della Repubblica Och det var här Salvini från Lega satte hårt mot hårt. Om det var för att försöka vinna fler röster i ett eventuellt nyval och undvika en regeringsbildning med Femstjärnerörelsen eller om det är av ideologiska skäl – Lega är både ett EU-skeptiskt och nationalistiskt parti, vars slogan är ”italienarna först” – återstår att se. President Mattarella har nu gett uppdraget till den tidigare IMF-chefen Carlo Cottarelli att bilda en övergångsregering fram till ett nyval. De båda populistpartierna Femstjärnerörelsen och Lega fick i valet i mars en majoritet i parlamentet, vilket hade bäddat för en stark regering. Om det inte hade varit för intressekonflikterna som finns dem emellan. Fram tills nu har partierna framför allt förenats kring deras antietablissemangs-retorik. De är två partier som säger sig representera medborgarna och veta vad folket behöver, samtidigt som de slår uppåt mot den elitistiska och korrupta politiska kasten, som Beppe Grillo, Femstjärnerörelsens grundare kallar det politiska etablissemanget. Och här har de fått vind i seglen efter president Mattarellas beslut att sätta käppar i hjulet för deras möjlighet att bilda regering. De båda partierna anser sig ha stoppats av just det politiska etablissemang, styrt av starka EU-länder som Tyskland och Frankrike, som de har åtagit sig att bekämpa. De är två partier som kommer från en underdog-position. Valkampanjen drev de framför allt på sociala medier, det vill säga utanför de stora mediabolagen, varav miljardären och politikern Silvio Berlusconi äger en betydelsefull andel. Legas partiledare tog dock chansen att ställa upp överallt där han kunde, även i TV och andra massmedier. Femstjärnerörelsen däremot tog kommandot över sin politiska kampanj genom att framträda och göra egna sändningar på webben och sprida via egna kanaler på sociala medier. Forskaren Giorgia Serughetti menar att båda partierna har varit strategiskt framgångsrika med sina valkampanjer och inte minst kommunikationsstrategi, vilket gjorde att de vann valet. Men hon menar också att det är en sak att sprida slagord, visa indignation och slå uppåt via sociala medier från en position i opposition än att sitta i regeringsställning. Den gode, den fule, den onde på karnevalen i Viareggio. Det vill säga förre premiärministern Matteo Renzi, Beppe Grillo och Matteo Salvini. Foto: Kokophotos/Shutterstock I övrigt är likheterna mellan de två partierna relativt få. Femstjärnerörelsen som från början lockade till sig många miljövänner och liberala från vänstern, gjorde i och med regeringskontraktet som Di Maio tog fram tillsammans med Salvini, en rejäl högersväng. För även om Femstjärnerörelsen fick igenom sitt förslag om medborgarlön, en ideologiskt och symboliskt viktig fråga för partiet, så hamnade många av de andra förslagen som gäller människors rätt till rent vatten och omställning till och satsningar på förnybara energikällor, i skymundan. Detta då Legas partiledare Matteo Salvini, som tilltänkt inrikesminister, hade tänkt göra sig till huvudperson genom att driva igenom sina vallöften om att ta kontroll över gränserna och utvisa de personer, närmare en halv miljon, som lever i landet utan uppehållstillstånd. Till sin hjälp skulle han ta fler poliser, fler fängelseplatser och strängare straff. ”Straffpopulism” var den radikala italienska politikern och tidigare utrikesministern Emma Boninos första kommentar till regeringskontraktet. Flaskor med Prosecco kontrolleras på en fabrik i Conegliano. Foto: Alessia Pierdomenico/Shutterstock  Italien är idag euroområdets tredje största ekonomi, men landet har en svag ekonomisk ställning. Den italienska befolkningen åldras och minskar, samtidigt ökar utgifterna och skatteinkomsterna krymper. Arbetslösheten är hög och produktiviteten och investeringstillväxten är låg. Femstjärnerörelsens och Legas föreslagna politik för förändring handlade om sänkta skatter och höjda utgifter, bland annat skrotandet av en impopulär pensionsreform, samt införandet av platt skatt med fasta skattesatser och medborgarlön. Tidningen Financial Times hade räknat ut att regeringslöftena skulle kosta minst 100 miljarder euro om året. Från EU var många snabba med att uttrycka sin oro. Italien tyngs redan nu av en stor statsskuld. Men det var inget som tycktes oroa partiledarna för Lega och Femstjärnerörelsen. Tvärtom, Legas partiledare Matteo Salvini upprätthåller allt annat än en dämpad ton mot byråkraterna i Bryssel. Det blev helt enkelt för mycket för premiärministerkandidaten Giuseppe Conte, att försöka bidra med att tona ned den inhemska konfrontationspolitiken mot EU. Conte kastade snart in handduken. Samtidigt har Femstjärnerörelsen och Lega stöd bland befolkningen för sin EU-kritik. Euron, menar många, har gynnat länder som Tyskland medan ekonomin i Italien bara har gått utför och sedan länge tycks ha stagnerat på en katastrofalt låg nivå alltsedan finanskrisen 2007-2008. Många anser också att EU och Bryssel har svikit Italien i hanteringen av migrationsfrågan. Framför allt handlar det om bristen på solidariskt ansvar för att omfördela och ta emot de hundratusentals flyktingar från den afrikanska kontinenten som landstigit på Italiens kuster de senaste åren. Medborgarna kräver förändring och Femstjärnerörelsen och Lega hade utstakat den väg de trodde skulle kunna ge hoppet tillbaka till italienarna. Och de hade också stöd bland folket. Enligt en opinionsundersökning publicerad i Repubblica, en av landets största dagstidningar, stödde 6 av 10 italienare den regering som var på gång. Nu blir det istället en ”teknisk” övergångsregering i avvaktan på nyval. Tidpunkten för ett nyval är väldigt osäker, det talas om redan i september eller i början av nästa år. Men för vem som än kommer att styra landet framöver så blir det en utmaning att leverera en politik som får igång ekonomin och, inte minst, håller ihop landet. I valet fick Lega överraskande stort stöd i det ekonomiskt starka norra Italien. Detta medan Femstjärnerörelsen fick flest röster från medborgarna i söder. Verkligheten och svårigheterna skiljer sig åt i de två landsändarna. Kanske är kittet, som håller ihop landet, trots föresatserna, just EU-motståndet. När det politiska etablissemanget, efter påtryckningar från övriga EU-länder, nu lyckats stoppa en populistregering riskerar medborgarnas missnöje att börja pyra.

Ombytlig Trump orubblig i sin kamp mot invandringen

253. WASHINGTON Kurvan över antalet människor som försöker ta sig över USA:s södra gräns stiger brant i år efter ett relativt lugnt 2017. Donald Trump är ursinnig. Han som upprepade gånger skrutit om de låga siffrorna har gått till attack mot ministrar och kongressledamöter för att gränskontrollen brister. Och det återstår att se om en order om att kalla in trupper från nationalgardet till strategiska punkter längs den 300 mil långa gränsen till Mexiko hjälper. Egentligen gällde Trumps krav om trupper ”militären” men försvarsmakten kan inte användas för polisiära ändamål. Det fick bli delstaternas nationalgarden istället i detta nya kapitel i dramat Trump–invandringen som inleddes för ett tag sedan när konservativa medier i USA trummade upp nyheten om att en ”karavan” med upp till 1500 människor var på väg genom Mexiko till fots. I en rad tweetar utmålade Trump skaran som en hotande invasion: ”Blir farligare. Karavaner på väg.” Demonstration till försvar för immigrationslagen Daca i Portland, Oregon. Foto: Diego G Diaz/Shutterstock Han hävdade sedan att dessa människor skulle smita över gränsen till USA för att omfattas av Daca, eller det initiativ som Barack Obama skrev under för att ge unga som förts in i USA som minderåriga en chans att stanna i landet. Men ett villkor i Obamas initiativ var att de måste ha anlänt före 2007, något Trump förbisåg i sin kritik eller valde att strunta i. Människorättsgruppen Pueblo Sin Fronteras, By utan gränser, som ordnat de här karavanerna i femton år uppgav att man ville rikta uppmärksamheten mot läget i Centralamerika och på de faror som de flyende utsätts för. Ett 50-tal personer tog sig ända fram till gränsstaden Tijuana där de väntar för att kunna söka asyl. Strömmen av människor som i decennier flödat över gränsen mellan Mexiko och USA avtog under flera år. Det berodde först på den ekonomiska krisen i USA, sedan i alla fall till viss del på Trumps invandrarfientliga retorik och de otäcka vittnesmålen som spred sig bland ”illegals” som sugits in i myndigheten ICE:s häkten. I mars i år noterades en överraskande stor ökning i antalet som tog sig in i landet jämfört med samma månad förra året. Närmare 37 400 greps. Trump tweetade igen: ”Vi kastar ut hundratals.” Gränsen mellan USA och Mexiko. Foto: Karin Henriksson Vid närmare granskningar visade det sig att det inte endast rörde sig om ensamma män från Mexiko i jakt på säsongsjobb. Precis som 2014 när en liknande puckel fick dåvarande presidenten Barack Obama att kalla på nationalgardet var det familjer med barn eller ensamkommande barn som dominerade. De omfattas inte på samma sätt av lagar om internering och deportering. Trump reagerade surt och kom igen några dagar senare med pekfinger mot en annan syndabock: ”Demokraterna gör inte vad som är rätt för vårt land. Jag kommer inte att ge mig förrän vi har säkrat våra gränser och återupprättat lag och ordning!” Men här glömde Trump att det är han som är president och att det är hans parti som har majoritet i kongressen – och att det var han som ogiltigförklarade Daca och avböjde ett kompromissförslag från det demokratiska ledarskapet som innehöll en grundplåt till en mur mot Mexiko. Daca gäller tills vidare efter utslag i domstol men ovissheten om framtiden är plågsam för de upp till 800 000 som beviljades tillfälliga uppehållstillstånd. – Jag skulle hävda att presidentens anti-migrant-policy kan underminera den amerikanska utrikespolitiken i Centralamerika, säger Eric L Olson, som är biträdande chef för Mexikoenheten på tankesmedjan Wilson Center. Barack Obama lade mer tonvikt på demokratisering och tillväxt och på att bekämpa gängvåld i regionen, något som gällt även tidigare administrationer i USA som har en lång historia av mellanhavanden med denna ”bakgård”. – Tanken att man stoppar det här befolkningstrycket vid den amerikanska gränsen är naiv, fortsätter Eric L Olson. Utöver ordern om trupper vid gränsen meddelade Trumpadministrationen att gränspolisens rutiner som döpts till ”catch and release” ska upphöra. Många illegala immigranter som åker fast släpps nämligen fria tämligen omgående. Men att skicka tillbaka alla till Mexiko och andra länder kan visa sig bli svårare än Trump tänker sig. Dels för att kapaciteten är begränsad i häkten och förhörslokaler, dels för att grupperna som nämndes ovan – samt asylsökande och politiska flyktingar – skyddas enligt vissa lagrum. Och om Trump tänker sig att få till stånd några nya lagar måste han ta fram de förhandlartalanger som inte synts särskilt ofta. Kongressen har gått bet i åratal och lär knappast ta upp denna infekterade fråga före mellanårsvalet i november. President Trump vid murprototyper utanför San Diego. Foto: U.S. Customs and Border Protection Beträffande muren mot Mexiko har åtta prototyper beställts och färdigställts nära San Diego i Kalifornien. Trump reste dit i mars och hamrade genast ner en entusiastisk tweet om ”starten på vår MUR vid södra gränsen!”. Det var bara det att bilderna han inkluderade inte föreställde något nybygge, utan ett flera år gammalt projekt för att ersätta ett befintligt staket. I väntan på en mur – som nog kan bli evig – vidtas åtskilliga åtgärder i den utlovade nolltoleranspolitiken. Föräldrar skiljs ifrån sina barn om de grips, alla som tar sig över gränsen illegalt riskerar åtal och fler inspektioner av arbetsplatser har satts igång. Ett annat kapitel i Trumps kampanj mot invandringen handlar om det hänsynslösa gänget MS-13 med rötter i El Salvador. ”Hårt tillslag mot MS-13-gangstrar” konstaterade han i en tweet i februari där han ologiskt nog skröt om att ”illegala gränsöverträdelser nere på lägsta nivån på 45 år”. Det är ingen som försvarar Mara Salvatrucha och dess grymma metoder, men Trump får kritik för att överdriva faran och för att öka gängets synlighet genom att lyfta fram det på detta sätt. Vid en konferens i Vita huset om invandring och “sanctuary cities”, orter där papperslösa inte riskerar utvisning, nämnde en av deltagarna MS-13. Det fick Trump att göra en lång spontan utläggning: – Ni kan inte fatta hur usla de här människorna är. De är inte människor. De är djur. Och kör ut dem ur landet i en takt som aldrig skett förut. Men på grund av de svaga lagarna kommer de tillbaka, vi tar dem, vi släpper dem, vi tar dem igen, vi kör ut dem. Det är galet. Flera medier tog fasta på ordet djur och antydde att Trump menade alla invandrare, något han försvarade sig mot dagen därpå. Det finns lagrum för att låta människor vars hemländer drabbats av naturkatastrofer att stanna i USA. Det kallas TPS, Temporary Protected Status. Trumpadeministrationen anser att TPS förlängts för länge för El Salvador, Honduras och Haiti, och har beslutat om att neka fortsatt skydd. Organisationer som följer migrationen på båda sidor om gränsen pekar på att färden norrut blir allt farligare för enskilda. De avvisar också myten om hänsynslösa ”coytoes”, människosmugglare som pressar ut vartenda öre eller tvingar sina ”kunder” att ta på sig stora skulder. Idag sker mer av trafiken med hjälp av ”småföretagare”, som hyr ut rum, serverar mat, anvisar kartor, fyller i visumansökningar etc. Här har en ny risk dykt upp, enligt forskare som kartlagt hur sådan hjälp till migranter håller på att kriminaliseras i flera länder. Mexikos president Eneique Peña Nieto och Donald Trump vid ett möte i samband med G-20 i Hamburg 2017. Foto: Presidencia de la República de Mexico Mexikos president Enrique Peña Nieto och hans landsmän har utsatts för åtskilliga förnedrande attacker från Trump. Men nu tyckts måttet vara rågat. I ett TV-tal till nationen i samband med hetsen mot karavanen från Trump och i Fox News höjde Peña Nieto tonläget. – Om era uttalanden på sistone beror på frustration i inrikespolitiska frågor, lagarna eller kongressen – vänd er då dit, inte till Mexiko, sa han. Vid ett regeringssammanträde gav Peña Nieto ministrarna direktiv att granska de bilaterala relationerna på alla områden. Peña Nietos sexåriga mandatperiod närmar sig slutet och frågan om relationerna till grannen i norr kommer att bli en viktig fråga i presidentvalet som hålls den 1 juli. Till saken hör att Mexiko skärpt sin gränsövervakning vid sin södra gräns mot Centralamerika och att ännu mer omfattande samarbete väntas med myndigheter i USA.

”Århundradets uppgörelse” kan bli ännu en spik i kistan

236. Med sin flytt av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, provisoriskt inhyst i ett tidigare konsulat, drog Trump ett streck över årtionden av amerikansk Mellanösternpolitik. Medan tidigare USA-presidenter ville invänta ett fredsavtal mellan parterna före en ambassadflytt från Tel Aviv till Jerusalem, har Trump spelat bort medlarens bästa kort och försvagat utsikterna till en tvåstatslösning, där Jerusalem är tänkt att vara huvudstad för två stater, både Palestina och Israel. Ambassadinvigningen – med Trumps svärson och sändebud Jared Kushner i talarstolen, som om USA var en monarki – fläckades av blod när israeliska prickskyttar sköt ned unga demonstranter vid Gazas gränsstängsel. Med Kushners ord var dessa unga ”en del av problemet”, inte lösningen. De unga som gick mot gränsstängslet hyste inga illusioner om att deras liv var något värt. För Gazabor, instängda i blockad, är livet obarmhärtigt. Kanske tänkte somliga att deras död skulle få större betydelse än deras liv, om de offrade sig för att låta minnet av Trumps ambassadflytt förknippas med blod. Somliga kanske påverkades av Hamasledare, som uppmanade unga män att röra sig mot den israeliska armén. Men en av de den israeliska journalisten Amira Hass kontakter i Gaza säger med förtrytelse att ingen demonstrerade i någon annans namn och ”vi har fått nog av att dö i tystnad”. Den en palestinska tidningen al-Quds rapporterar om blodbadet i Gaza. Skärmdump från alquds.com Runt om i den palestinska diasporan – bland de miljontals palestinier som lever utanför ockuperat område – följdes dramat i Jerusalem och Gaza med heta känslor. Så också i Libanon, där en del palestinier bussades till ned södra Libanon på själva symboldagen den 15 maj för palestiniernas nationella katastrof (nakba) för 70 år sedan, då en majoritet av deras förfäder fördrevs eller flydde från sina hem i tron att det bara skulle bli en tillfällig flykt. Nakbadagens blodiga drama i Gaza upprepades inte i Libanon, trots de palestinska flyktingarnas frustration. Hizbollah, landets främsta maktfaktor, lät inga palestinier närma sig demarkationslinjen mot Israel. Det Iranstödda och shiitiska Hizbollah vill inte ha en ny konfrontation med grannen i söder. Libanons gräns mot Israel är lugnare än någonsin, konstaterar bedömare i Beirut. Vilka långsiktiga återverkningar ambassadflytten kommer att få – utöver Gazabors död och skottskador – är för tidigt att säga. Men på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace, som har ett regionkontor i Beirut, påpekar kommunikationschefen Mohanad Hage Ali att arabvärlden ännu inte har hämtat sig från chocken. –Klart är dock att det som hänt har fört upp Palestinafrågan på bordet igen i arabvärlden och bland muslimer världen över, säger han. Om Trumps administration tar nästa steg och lanserar en aviserad Århundradets uppgörelse, riskerar ännu fler spikar att slås i tvåstatslösningens kista. Det cirkulerar rykten om vad denna plan kan innehålla. Palestiniernas president Mahmoud Abbas har sagt att det inte blir något av ”Århundradets uppgörelse” – och utan palestinsk medverkan blir Trumps försök att rita om kartan i Mellanöstern knappast möjlig. Men Abbas är gammal, 82 år, och splittringen mellan hans Fatah, som styr över delar av Västbanken, och Hamas, som styr över Gaza, är djup. Den planerade försoningen mellan dem ser inte ut att äga rum i närtid. Det försvagar den palestinska sidan. USA:s ambassadör David Friedman och Israel premiärminister Benyamin Netanyahu vid invigningen av USA:s ambassad i Jerusalem. Foto: US embassy Jerusalem I Israel känner premiärminister Netanyahu och den nationalistiska högern vinden i ryggen från Trump i sin koloniseringspolitik på Västbanken och östra Jerusalem – trots att den strider med de folkrättsliga principer som EU står fast vid, åtminstone till namnet, och som tydliggörs i FN-resolution 2334, vilken president Obama släppte igenom strax före maktskiftet i Vita huset. Utan öppna landförbindelser mellan Västbanken och Gaza och utan Östra Jerusalem som Palestinas huvudstad finns inte förutsättningar för en tvåstatslösning. Alternativet som somliga drömmer om, en enstatslösning med lika rättigheter för alla invånare mellan ”floden och havet” (Medelhavet och Jordanfloden), accepteras inte i Israel, och inte heller i huvudstäder som kan påverka processen. Så vad återstår? I Libanon talas om att Trump tänker lansera en ”trestatslösning” – varmed menas att Israel får behålla de flesta bosättningar på Västbanken och ha fortsatt kontroll av västra Jordandalen, medan Jordaniens kung nominellt skulle återfå myndighet över delar av Västbanken, medan Egypten skulle återta kontrollen av Gaza – och att drömmen om en palestinsk stat därmed skulle upphöra. Talet om en ”trestatslösning” innebär också att Israels araber blir etniskt rensade och hamnar på andra sidan gränsen, vilket Israels försvarsminister Avigdor Lieberman har förordat, påpekar Mohanad Hage Ali på tankesmedjan Carnegie. –Ett sådant förslag är helt oacceptabelt, om det läggs fram. Det skulle innebära att araber och den islamiska världen förolämpas än en gång, vilket skulle skapa ny jordmån för terroristhandlingar, ny rekryteringsbas för jihadister. Vi ser redan nu hur al-Qaida har börjat fokusera på Palestina. Men de som har allra mest att förlora på terrorhandlingar är i själva verket palestinierna, säger Mohanad Hage Ali, själv libanes. Demonstration i Ramallah på nakba-dagen 2012. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock Trump och Netanyahu vill ha bort den palestinska flyktingfrågan från bordet, alltså kraven från miljontals ättlingar till flyktingarna från 1948 att ha rätt till återvändande eller kompensation. I världssamfundet råder bred samsyn om att rätten till återvändande, som den uttrycks i FN-resolution 194, måste förverkligas i en palestinsk stat, medan endast ett symboliskt antal väntas få rätt att återförenas med släktingar i staten Israel. Men Trump vill montera ned FN-organet Unrwa, som ger palestinska flyktingar humanitär hjälp i form av skolor och sjukvård. USA:s nedskärningar till redan fattiga och utsatta lägerflyktingar har försatt Unrwa i sin värsta kris hittills. Värre kan det bli när kassakrisen blir akut senare i sommar. Den förhärskande linjen i Israel är att palestinska flyktingar måste integreras i arabiska grannländer – eftersom Israel har gett plats för hundratusentals judar som en gång tvingats lämna sina hem i Irak, Syrien, Jemen, Egypten och andra delar av arabvärlden. Men erfarenheten visar att det inte går att lösa den palestinska flyktingfrågan på sikt utan ett erkännande från Israel om det lidande som flyktingarna från 1948 har fått utstå. 70 år senare känner de sig inte välkomna i arabiska grannländer. Egypten erkänner inte palestinier som flyktingar och där kan de varken registreras av Unrwa eller UNCHR. De som har flytt undan kriget i Syrien har fastnat i bedrövliga förhållanden i grannländerna. Palestinier som flydde över Jordanfloden 1948 är jordanska medborgare, men eftersom de och deras ättlingar nu utgör majoriteten av Jordaniens befolkning kan de inte få samma ställning i statsapparaten som ”östbankarna”, de som har sitt ursprung öster om Jordanfloden. Men värst diskriminerade är palestinierna i Libanon, där de är statslösa och lever under apartheidliknande förhållanden. I detta lilla Medelhavsland bor nära hälften i något av Libanons tolv palestinska flyktingläger, medan andra bor i 159 särskilda palestinska områden. Palestinierna i Libanon står till och med längre ned på samhällsstegen än de syriska flyktingar i Libanon som omfattas av UNHCR:s mandat. (Men 2015 upphörde UNHCR att registrera syriska flyktingar, efter påtryckningar från den libanesiska staten). År efter år får palestinier i Libanon betala för gammal ost – för att PLO etablerade en stat i staten under inbördeskriget, före Israels invasion 1982, när PLO kastades ut. Libaneser är idag rädda för att en integration av statslösa palestinska flyktingar skulle rubba landets sköra maktfördelning som bygger på religiös tillhörighet. I Libanon har det inte gjorts en folkräkning sedan 1932, eftersom man vet att det är politiskt explosivt. De statslösa palestinierna är så gott som uteslutande sunnimuslimer, varför främst shiamuslimer och kristna i Libanon vägrar tanken på att ge dem medborgarskap. Flyktinglägret Sabra i Libanon. Foto: Catay/Shutterstock Registrerade palestinska flyktingar i Libanon är enligt FN-organet Unrwa  över 450 000, men i verkliga tal lever knappt 175 000 kvar där, enligt en nyligen gjord folkräkning som gällde enbart palestinska flyktingar.  Men inte heller dessa nedskrivna tal ger palestinier chans att känna hemortsrätt i Libanon. De får varken äga mark, lägenheter eller hus och inte ärva fastigheter som är förvärvade före 1999. Libanesiska kvinnor, som är gifta med utländska män, får inte ge sina medborgarskap till barnen. Det talas om att göra slut på denna diskriminering, men lagstiftarna tänker ändå göra undantag för libanesiska kvinnor som är gifta med syriska eller palestinska män. Barn i sådana äktenskap ska även fortsättningsvis fråntas rätten att bli libanesiska medborgare.  De statslösa palestinierna är också utsatta för yrkesförbud: de får inte jobba i ett antal karriäryrken. Men hyckleriet är omfattande, så palestinska ingenjörer, läkare och tjänstemän jobbar i många fall svart på libanesiska inrättningar, till och med i statsförvaltningen. –Men vi får aldrig sätta våra namnteckningar under expertutlåtanden och vi får lägre lön än våra libanesiska kolleger, säger en bitter palestinsk man som svartjobbar på en libanesisk arbetsplats. Just för att palestinierna inte har någon framtid i Libanon, har de svårt att få visum, också för arbetsresor och släktbesök, eftersom utländska myndigheter fruktar att de kommer att söka asyl. Desperationen kan driva unga statslösa till kriminalitet eller extrema grupperingar som har en lön att erbjuda. Men de flesta unga palestinier i Libanon verkar drömma om att emigrera. Många sätter sin lit till att smugglare ska ta dem till Europa – ofta via omvägar i Latinamerika – och skuldsätter sig för att kunna lämna Libanon. Kvar i de slitna flyktinglägren, från Nahr al-Bared i norr till Rashediyeh i söder, följer människor världspolitiken. En man ritar i mitt block upp konturerna av en tänkt kartbild, det han tror kan bli resultatet av Trumps ”Århundradets uppgörelse”, hundra år efter Balfourdeklarationen och Sykes-Picot-avtalet, som förändrade Mellanöstern. ”Kanske kan vi flytta till ett landområde på den egyptiska Sinaihalvön, intill Gaza, där vi kan leva som riktiga medborgare”, resonerar han. ”Nu är det bara de som kan ta sig till Europa som kan känna sig som fullvärdiga människor”, säger han modstulen. Men skeptikerna väntar sig inte några smulor från Trumps bord, utan anar att nya stora krig väntar. I alla händelser är situationen ohållbar för dessa flyktingar i tredje eller fjärde släktled som varken har medborgarskap, rätt att återvända till förfädernas land eller legala vägar till tredje land.

Sex år till i Kreml – inget får rubba Putins ordning

241. Nu när Vladimir Putin är installerad på tronen för ytterligare sex år kan hans position tyckas vara stabilare än någonsin. Han omvaldes som rysk president med betryggande marginal, även med röstfusk inräknat. Och som rysk ledare har Putin, efter 18 år, suttit längre än någon sedan Josef Stalin. När Putin återkom till presidentposten 2012 föregicks hans installation av de allvarligaste demonstrationerna i Moskva sedan 1990-talet. De så kallade Bolotnaja-protesterna resulterade senare i långvariga fängelsestraff för många av de gripna. Också den här gången demonstrerade Putins kritiker, sammanlagt kanske 1 600 personer i städer över hela Ryssland. Det förenande slagordet var ”Han är inte vår tsar”. I Moskva greps flera hundra personer, bland dem den ledande oppositionspolitikern Alexej Navalnyj. Demonstration mot president Putin i St Petersburg den 5 maj. Foto: De Visu/Shutterstock Men jämfört med för sex år sedan är den ryska oppositionen idag decimerad och desillusionerad. För Putin är demonstrationerna knappast något allvarligt hot. De hårda tagen efter protesterna 2011-2012 har skrämt många av Putins motståndare till tystnad. Det nya nu är att ett stort antal unga, ofta tonåringar, deltar i demonstrationerna. Men Putin kommer knappast att lyssna på ungdomarnas krav på ett rättvisare samhälle. Hans svar är i stället en ny lag som kan ge höga böter eller fängelsestraff för den som förleder minderåriga att delta i olovliga demonstrationer. Med en försvagad opposition, med en ekonomi som återigen visar tillväxt och med ett säkert grepp om alla de institutioner i det ryska samhället som har folk i uniform förefaller Vladimir Putins maktposition alltså vara tryggad inför den nya mandatperioden. Samtidigt står han inför en rad problem som gör att hans ställning ifrågasätts. Det allvarligaste är kanske spekulationerna redan nu om vad som ska hända när Putin avgår – och hur det ska gå till. Putin har samlat mycket makt hos sig personligen. Han har gjort sig oumbärlig. Under många år har den ryska propagandan, inte minst i teve, byggt upp Putins position så att han själv i många ryssars ögon har blivit synonym med nationen. ”Utan Putin inget Ryssland” har hans medarbetare uttryckt det. Men Putins makt är på samma gång ett svaghetstecken eftersom frågorna om vad som händer sedan, riskerar att leda till oro i samhället. Det finns inte någon definierad successionsordning. Det enda som är säkert är att Putin enligt författningen måste avgå 2024, efter sin andra presidentperiod i den här omgången. Och hittills tyder inget på att Putin skulle vara redo att ändra i författningen för att kunna sitta kvar, även om hans mest lojala anhängare i duman drömmer om det. Visserligen är det långt kvar till 2024. Men det är självklart inte bra för Putins image om det redan nu börjar spekuleras i en maktkamp om arvet efter honom eller om det hos allmänheten skapas en rädsla för att den stabilitet som Putin förknippas med, ska äventyras. Vladimir Putin ispekterar Presidentens regemente i Kreml. Foto: Kremlin.ru Vladimir Putin har inlett sin nya presidentperiod med stor självtillit och optimism. Han har pekat på att Ryssland under hans ledning har stärkt sin ställning som stormakt på den internationella arenan, och han har lovat det ryska folket att förbättra ekonomin och leverera en högre levnadsstandard. Samtidigt ger han när det gäller ekonomin inga konkreta besked om hur förbättringen ska gå till. Gissningarna bland analytiker om vad som kommer att känneteckna Putins närmaste år handlar ofta om frågan om reformer eller inte. Kommer presidenten och hans regering att introducera de genomgripande reformer som skulle behövas för att på allvar få fart på den ryska ekonomin? Om man ska döma både efter Putins agerande tidigare och hans beslut redan nu att låta premiärminister Dmitrij Medvedev fortsätta, är hans beslut att låta det mesta förbli som vanligt. Putin är ingen reformman. Han är en konservativ taktisk politiker som anser att den inslagna vägen fungerar bra och att experiment med en ny ekonomisk politik riskerar att rubba den ordning han har skapat. Skofabrik i Moskva. Foto: Shutterstock Ryssland har idag fått tillbaka en blygsam ekonomisk tillväxt, efter flera år av tillbakagång. Och Putin har kunnat glädja sig åt att oljepriset har börjat stiga igen vilket medför ökade intäkter till statskassan tack vare exporten. Men Ryssland är idag långt ifrån någon ekonomisk stormakt. Landet är bara världens tolfte största ekonomi, men skulle naturligtvis kunna klara sig betydligt bättre, med tanke på landets enorma naturtillgångar och en högutbildad och kvalificerad arbetskraft på många områden. Men för det skulle det behövas reformer som Putin inte är beredd att genomföra. För att få ordentlig fart på hjulen i ekonomin skulle Ryssland behöva ett samhälle som innehåller rättssäkerhet och självständiga domstolar, garantier för privat äganderätt, en seriös kamp mot korruptionen i alla delar av statsförvaltningen och ett slut på uppgörelser utan insyn mellan Putins elit av oligarker och ministerierna om exempelvis statliga upphandlingar. Men alla vet att detta inte kommer att ske. Putin och den maktgrupp runt honom som idag styr Ryssland, har inget som helst intresse av verkligt genomgripande reformer eftersom sådana skulle utgöra ett hot mot deras egna positioner och rikedomar. I sitt tal efter installationen lovade Putin sitt folk ”dynamiska genombrott på alla livets områden, i ett fritt samhälle som är mottagligt för allt nytt och förkastar orättvisor, okunniga kontroller och byråkratisk tröghet”. Samtidigt vet man i Ryssland idag att det är motsatsen som gäller. Glappet mellan den offentliga lögnen och verkligheten påminner på det sättet om hur det var på sovjettiden, även om Ryssland idag är ett öppnare och friare samhälle än då. Kirill Serebrennikov. Foto: Shutterstock När den ryske teaterregissören Kirill Serebrennikov nyligen hade premiär på sin långfilm ”Leto” (Sommaren) på filmfestivalen i Cannes, vädjade den franska regeringen, på festivalledningens vägnar, till president Putin om att Serebrennikov själv skulle få möjlighet att närvara. Serebrennikov sitter sedan ett år i husarrest i Moskva, anklagad för förskingring av statliga medel. Han hävdar att anklagelserna är uppdiktade och ett straff för kontroversiella uppsättningar han har gjort. Putins svar till den franska regeringen var att han inte kunde ingripa ”eftersom domstolarna i Ryssland är oberoende”. Det är väl tveksamt om Putin stärkte sin trovärdighet i Paris med det uttalandet. Ryssland skulle också behöva ett bättre investeringsklimat för att få fart på ekonomin. Men för det behövs ökad internationell tilltro till makthavarna i Ryssland, och just nu pekar inget på det. Sanktionerna mot Ryssland har skärpts och omfattar nu ännu fler av oligarkerna i Putins omedelbara närhet. Än så länge är det företagsägarna personligen som står på listan. Men om sanktionerna skulle komma att gälla även deras företag, kommer ägarna troligen att gå till Putin och be om statlig undsättning. I så fall minskar Putins marginaler ytterligare för att kunna uppfylla löftena om satsningar på sjuk- och hälsovård, utbildning, infrastruktur och miljövård, områden som har blivit lidande i den offentliga sektor som har fått stå tillbaka för satsningarna på militär upprustning. Militärparad på segerdagen den 9 maj i Simferopol på Krim. Foto: Shutterstock  Orsakerna till de västliga sanktionerna mot Ryssland – annekteringen av Krim, stödet till separatisterna i östra Ukraina och mystiken kring förgiftningen i Salisbury av förre dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia – är inget som Vladimir Putin och hans regering kommer att göra något för att klara upp. I stället tyder det mesta på att Ryssland under Putins kommande år fortsätter sin hårda linje mot väst. Putin anser nämligen att denna politik har tjänat honom väl på hemmaplan och gjort honom populär eftersom han har utmanat framför allt USA som stormakt. Samtidigt finns det tecken på att Putins popularitet håller på att mattas av. Den statliga opinionsmätaren VTsIOM mäter regelbundet hur mycket ryssarna tror på sin presidents utsikter att ”lösa viktiga nationella problem”. Strax före presidentvalet i mars var den siffran rekordhög, 55,3 procent. Men en dryg månad senare var det bara 47,1 procent av de tillfrågade som hade tilltro till Putin. Ett skäl kan vara att kostnaderna för den förda utrikespolitiken börjar märkas alltmer, för att ”föda” Krim men också i rapporter om dödade och sårade i Syrien. Men framför allt tros de vikande siffrorna avspegla en oro bland ryssarna för att utfästelserna om förbättringar i ekonomin ska klaras hem genom skattehöjningar. Det har ryktats om att höja den platta inkomstskatten från 13 till 15 procent och att införa en helt ny moms. Vladimir Putin har troligen några svåra år framför sig när han måste börja runda av sitt långa presidentskap. De nödvändiga reformerna i ekonomin kommer förmodligen inte att genomföras, och då kan resultatet bli att undersåtarna protesterar ännu mer. Utrikespolitiskt kommer vi att se ett fortsatt nationalistiskt, men samtidigt isolerat, Ryssland. Klocka i Moskva som räknar ner tiden till fotbolls-VM som inleds den 14 juni. Foto: Shutterstock Fotbolls-VM som startar den 14 juni, är för Vladimir Putin ett särskilt viktigt evenemang. Då ska 32 nationer spela i tio ryska städer, och förhoppningen är att hela världen ska få se ett vänligt, fredligt, harmoniskt och modernt Ryssland. Men med tanke på den pågående konfrontationen med väst, och just nu med Storbritannien utmålat som mest illasinnad nation, har oron börjat stiga för att allt inte kommer att gå så lugnt till. Minst tio tusen brittiska supportrar väntas komma till Ryssland i sommar, och det finns redan en förhistoria av otäcka sammandrabbningar mellan engelsmän och ryska huliganer vid matcher i internationella mästerskap. I brittiska medier har det väckts frågor om säkerheten för de brittiska supportrarna. Finns det en risk för att ryska bråkstakar eller så kallade kosacker kommer att ge sig på de brittiska fansen på grund av den ryska vreden över Skripal-affären? frågar sig engelska tidningar. För Vladimir Putin, som personligen rodde hem fotbolls-VM till Ryssland, vore en sådan händelseutveckling ett svårt bakslag.

Irak första testet efter Iranavtalets sammanbrott

248. Farväl, Iranavtal — vi hann knappt lära känna varandra. På kvällen den 8 maj undertecknade president Donald Trump en order om att lämna det “multnande och ruttna” kärnteknologiavtalet med Iran, vilket USA undertecknat 2015. Avtalet, vars engelska titel är Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), innebar att Iran fryste sitt kärnteknologiska program och underkastade sig internationella inspektioner i utbyte mot sanktionslättnader. Det var kulmen av många år av multilateral diplomati under Trumps föregångare Barack Obama, som nu kallar Trumps besked ett “allvarligt misstag”. Utöver USA och Iran hade även Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Tyskland undertecknat JCPOA. De kritiserar allihop det amerikanska beslutet. Teoretiskt sett kan JCPOA förstås leva vidare även utan USA, vilket den franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian insisterat på. Men de direkta och indirekta effekterna av att USA återupptar sina sanktioner mot Iran lär bli så kraftfulla att Iran antagligen ser begränsade fördelar med ett sådant arrangemang. Uppställning för fotografering efter undertecknandet av Iranavtalet den 14 juli 2015. Foto: US Department of State Irans president Hassan Rouhani gick som väntat till angrepp mot Trump och hävdade att han nu har beordrat iranska myndigheter att förbereda sig för att “återuppta anrikningen på industriell nivå”, men han tillade att han först ska ägna några veckor åt att konsultera de EU-länder som också undertecknat avtalet. Det är möjligt att Rouhani helt enkelt avvaktar för att se hur saken utvecklar sig, men att på detta vis gardera sig inför alla eventualiteter är också en logisk reaktion för en president som väl hoppas kunna bevara åtminstone några av sitt lands nya handelsmöjligheter och vill vinna internationella sympatier, vad som än händer härnäst. Trump har antytt att man kan förhandla fram ett nytt och mer “konstruktivt” avtal, vilket i så fall skulle behöva innehålla “insatser för att eliminera hotet från Irans utveckling av ballistiska robotar, stoppa dess världsomspännande terroraktiviteter, och sätta stopp för dess hotfulla aktiviteter runtom i Mellanöstern”. Men han sade också att han utgår från att Iran kommer att avvisa tanken på en omförhandling och tillade: “Jag skulle förmodligen säga samma sak om jag befann mig i deras situation”. Det är en klen tröst för Rouhani, men man kan likafullt utgå från att europeiska ledare kommer att kasta sig efter idén om ett nygammalt JCPOA-avtal. Utställning med iranska raketer på försvarsmuseet i Hamadan. Foto: Shutterstock Regional upptrappning? Med tanke på att ingen ännu verkar redo för ett nytt och omförhandlat avtal kan Trumps beslut istället inleda en ny omgång eskalation och konflikt i Mellanöstern. USA är nära lierat med Teherans fiender i Israel, Saudiarabien och Förenade arabemiraten, vilka allihop hyllar Trumps beslut. De har under senare år gått i clinch med Iran runtom i Mellanöstern, vilket efterlämnat en mängd olika snubbeltrådar som skulle kunna utlösa en regional upptrappning. Exempelvis skickade de arabiska Gulfstaterna år 2015 truppstyrkor till Jemen för att slåss mot den Iranstödda Houthirörelsen. USA gav inledningsvis njuggt stöd till insatsen, men kan nu vara på väg att vada djupare in i kriget. New York Times avslöjade nyligen att amerikanska marinkårsstyrkor har börjat operera på marken längs den saudisk-jemenitiska gränsen. Den iransk-israeliska konflikten skulle också kunna blossa upp snabbare när det saknas en politisk horisont och internationella krav på återhållsamhet. Samtidigt som Trump drog sig ur kärnteknologiavtalet rapporterade CNN att israeliska och amerikanska tjänstemän fruktar att Iran kan vara på väg att organisera attacker i Israel. Den syriska militären rapporterade strax därpå att israeliska missiler hade avfyrats mot mål i Damaskusområdet. Och senare genomförde Israel omfattande flyganfall mot, enligt israelisk militär, iranska militära installationer i Syrien efter raketbeskjutning mot de ockuperade Golanhöjderna.   Den israeliska ockupationen av Palestina är en arena för denna rivalitet. Israel är en nära allierad till USA och Washington har dessutom band till palestinska grupper på Västbanken, medan Iran har ett starkare fäste på den islamistkontrollerade Gazaremsan. Under de gångna åren har Teheran i stort sett återuppbyggt sina förbindelser till Hamas efter ett par kyliga år orsakade av kriget i Syrien, och man har också band till mindre islamistgrupper som Islamiska djihad och Sabirin. President Trump med Israel spremiärminister Benjamin Netanyahu. Foto: US Embassy Tel Aviv/Creative Commons Rivaliserande grupper inom ramen för Palestinska befrielseorganisationen PLO —inklusive Fatah, som leds av Palestinas åldrande och icke-valde president Mahmoud Abbas — befinner sig i en strategisk återvändsgränd på grund av fredsprocessens misslyckande. De blev offentligen förnedrade av Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad (men inte samtidigt Palestinas), och det kommer snart mer av den varan när Trumps svärson Jared Kushner ska lansera sin nya fredsplan. I dagsläget har 82-årige Abbas varken något att erbjuda sitt folk politiskt sett eller någon överenskommen efterträdare, medan de palestinska flyktinglägren riskerar att falla sönder ekonomiskt på grund av USA:s nedskärningar i UNRWA-finansieringen. Guldläge för iransk exploatering. Iransk-israeliska spänningar i Libanon och Syrien Iran och Israel utmanar också varandra i två av Israels grannländer, Libanon och Syrien. I Libanon representeras Iran av Hizbollah, som stärkte sitt inflytande över landets politik i valen 6 maj. Spänningarna mellan Israel och Hizbollah sjunker och stiger hela tiden, men även om Israel lyckades genomdriva en lugn period på sin norra gräns genom det korta och brutala kriget 2006, som ledde till omfattande skador i Libanon, så har krigsretoriken krupit tillbaka in i talen på senare år. Situationen i Libanon är förstås oupplösligt förenad med det inbördeskrig som rasar på andra sidan gränsen i Syrien, där Iran, Hizbollah och andra lydmiliser till det iranska revolutionsgardet slåss på president Bashar al-Assads sida. Den iranska regeringen har också stöttat Assads regering genom generösa lån och krediter. Om de amerikanska sanktionerna återupptas lär kostnaderna för Teherans militära investeringar framstå i ett mindre förlåtande ljus för kritiker inom Irans regering och den iranska allmänheten. Det finns utan tvekan ett visst missnöje i Iran över hur många miljarder som spenderats i Syrien när man samtidigt lider av en inhemsk ekonomisk kris. Samtidigt stred ju Iran kompromisslöst för Assads räkning även före Iranavtalet, och den syriske ledarens position är betydligt starkare nu, inte minst som Ryssland gått in i kriget på hans sida. Men marginaliseringen av Syriens oppositionsstyrkor har samtidigt fört in konflikten i en ny fas kännetecknad av växande direkt internationell intervention. Israeliska och iranska intressen skaver mot varandra i synnerhet i södra Syrien, där Israel har ockuperat Golanhöjderna sedan 1967. Spansk Unifil-styrka patrullerar vid gränsen till Israel i södra Libanon. Foto: EMAD/Creative Commons I Libanon har UNIFIL:s övervakningsstyrkor tjänat som en kanal för indirekt informationsutbyte, men bristen på ömsesidigt godtagna spelregler och buffertar i Syrien gör landet till en oprövad och särskilt riskabel arena för iransk-israelisk eskalation. International Crisis Group-medarbetaren Joost Hilterman argumenterade nyligen i en New York Times-artikel för att Ryssland, som ju talar med alla sidor, borde ta ledningen för uppbyggandet av konfliktnedtrappande institutioner i södra Syrien. Huruvida Moskva har kapacitet och ork nog att ta sig an en så otacksam uppgift, det är förstås en annan fråga. Prövning nummer ett: Irak Det första ställe där en förnyad amerikansk-iransk kraftmätning lär utveckla sig är Irak, vars val den 12 maj kommer att bestämma landets kurs efter Islamiska statens krossande. Iran har stärkt sin ställning i Irak sedan 2014 genom att bygga upp lydstyrkor inom milisalliansen al-Hashd al-shaabi. Den mäktige Hashdledaren Hadi al-Ameri har samlat många befälhavare bakom en valplattform med ett Iranvänligt och antiamerikanskt budskap. Washington och Riyadh stödjer istället premiärminister Heidar al-Abedi, en pragmatisk figur som i egenskap av sittande premiärminister kan räkna med institutionellt stöd och som dessutom åtnjuter ett visst stöd över religionsgränserna. Men Abadi kommer nästan säkert att behöva göra eftergifter till hökaktigt proiranska krafter och andra shiaislamister om han vill säkra en andra mandatperiod. Ett av Saddam Husseins gamla palats i den inhängnade så kallade gröna zonen i Bagdad. Foto: Robert Smith/Creative Commons Iran kan göra livet i Irak svårt för USA och dess allierade på tusen och ett sätt, men till skillnad från i Syrien och Libanon kan USA också ge betalt i samma mynt. Bägge staterna lär betrakta eftervalsförhandlingarna som ett nollsummespel, vilket kan fresta dem att ta till hårdföra påtryckningsmetoder och andra fulknep. Även om Iranavtalet inte gjorde mycket för att dämpa spänningarna mellan USA och Iran i Bagdad kan dess kollaps alltså komma att avspeglas i intensifierad kamp om Iraks framtid. Dags för skademinimering De olika regionala och internationella aktörerna i Mellanöstern håller fortfarande på och försöker lista ut vad Trumps beslut egentligen innebär, och det är för tidigt för att spekulera i hur JCPOA-undertecknarna kan reagera framöver, när de allihop börjar justera kursen med varandra som riktmärken. Men förr eller senare måste avtalets försvarare antagligen acceptera att de har förlorat den här striden. Även om européer, ryssar, kineser och iranier kan vilja utforska sätt att återuppliva avtalet, eller i alla fall ge det konstgjord andning fram till de amerikanska presidentvalen 2020, kommer det vara mer brådskande att hantera sidoeffekterna av dess sammanbrott. De amerikansk-iranska relationerna har redan tagit ett språng in i det okända, och de släpar resten av Mellanöstern efter sig.

Guatemala visar att korruptionen kan bekämpas

251. Häromdagen utsåg Guatemalas president Jimmy Morales en ny riksåklagare. Maria Consuelo Porras är den tredje kvinnan i rad på den posten. Hennes två föregångare, Claudia Paz och Thelma Aldana, bidrog starkt till att Guatemala idag beundras i hela Latinamerika som ett lysande exempel på kamp mot straffrihet och korruption. Under Claudia Paz tid som riksåklagare ställdes den gamle diktatorn och ex-generalen Efraín Rios Montt inför rätta. Under Thelma Aldanas tid dömdes, och avsattes, den dåvarande presidenten, också ex-general, Otto Pérez Molina och hans vice-president Rozana Baldetti. De två sitter nu i fängelse, dömda för att ha lett en organisation som gick under namnet ”La Linea” och som systematiskt mjölkat tullmyndigheten på miljontals dollar. Thelma Aldana och Claudia Paz, före detta riksåklagare i Guatemala. Foto: UNIS Vienna/WOLA En viktig, kanske avgörande, orsak till Paz och Aldanas framgångar är det stöd de fått från den FN-sponsrade men oberoende organisationen Cicig som funnits i Guatemala sen 2006. Cicig, som betyder Comisión Internacional contra la Impunidad en Guatemala (Den internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala), är resultat av ett av de tolv avtal som regeringen och gerillans paraplyorganisation URNG (Unidad Revolucionaria Nacional Guatemalteca) undertecknade mellan åren 1991 och 1996 och som gjorde slut på det nästan 40 år långa inbördeskriget i Guatemala. Cicigs uppgift är att med sina 150 anställda från hela världen, bland annat Sverige, uppdelade i en juridisk och en polisiär avdelning, bistå riksåklagaren med undersökningar, analyser och förslag. Beslut om husundersökningar, arresteringar och åtal fattas däremot enbart av riksåklagaren. De senaste åtta åren har samarbetet mellan Cicigs chef, den colombianske juristen Ivan Velásquez, som fått flera internationella priser för sitt arbete för mänskliga rättigheter, och de guatemalanska riksåklagarna varit som hand i handske. De har gemensamt avslöjat och dömt flera högprofilerade korrupta sammanslutningar inom statsapparaten, inte bara den förre presidenten Otto Pérez Molinas ”La Linea”. Att riksåklagaren och Cicig inte är särskilt väl sedda inom många mäktiga grupper är inte särskilt förvånande. Och för den nuvarande guatemalanske presidenten Jimmy Morales är Cicig närmast att likna vid ett rött skynke. Guatemalas president Jimmy Morales. Foto: Creative Commons För ett drygt halvår sedan förklarade han till och med Iván Velásquez, Cicigs chef, för persona non grata och beordrade honom att lämna landet. Ett beslut som dock möttes av stora protestdemonstrationer och upphävdes av konstitutionsdomstolen innan förvisningsorder hann överlämnas till Velásquez. Därefter reste Jimmy Morales till USA för att begära att FN skulle upplösa Cicig och att USA skulle dra in sitt ekonomiska stöd. Men han möttes av kalla handen både i FN och Vita huset. Orsaken till presidentens ilska är att riksåklagaren, med stöd av Cicig, har åtalat hans bror och en son för pengatvätt och korruption. Och, ännu viktigare, hon har också anklagat honom själv för illegal finansiering av sin valkampanj. Något han ilsket förnekar. Men för bara några dagar sedan trädde åtta av Guatemalas mäktigaste företagare fram och erkände att de hade gett ekonomiskt stöd till Jimmy Morales valkampanj utan att meddela valmyndigheten. De ursäktade sig med att de ”inte visste att det innebar att bryta mot lagen”. Jimmy Morales aningen desperata reaktion på företagarnas medgivande var att anklaga dem för att ingå i konspirationen mot honom.   Mitt i den här situationen gick Thelma Aldanas fyraåriga mandatperiod som riksåklagare ut. Och nu har alltså Jimmy Morales utsett hennes efterträdare, Maria Consuelo Porras. Förmodligen hoppas han kunna utnyttja henne för sina egna intressen. Det hoppades också hans företrädare Otto Pérez Molina när han utsåg Thelma Aldana till riksåklagare. –Jag är själv en produkt av korruptionen, förklarade Thelma Aldana för en tid sedan. Jag utsågs ju av Otto Pérez Molina och hans Partido Patriotico (det patriotiska partiet) som, har vi nu visat, i själva verket är en kriminell struktur. Istället för att låta sig utnyttjas såg hon till att Otto Pérez Molina hamnade i fängelse. Och att det blev så hade mycket med Cicig att göra. Cicigs chef  Iván Velasquez. Foto: US Embassy Guatemala/Creative Commons Cicigs närvaro har påverkat alla som arbetar inom rättsväsendet. Cicig står för en etik som tas på allvar. En opinionsmätning nyligen visade att guatemalanerna uppfattar Cicig som landets mest trovärdiga institution. Därefter kommer pressen och riksåklagaren. Längst ner på listan kommer presidenten och de politiska partierna. Cicig gjorde att Thelma Aldana upptäckte den hisnande innebörden av ”rättsväsendets oberoende” och ”allas likhet inför lagen”. De kommande månaderna kommer att visa om också Maria Consuelo Porras har gjort det. Och mycket tyder på det. Den lista på sex kandidater som president Morales hade att välja mellan hade under en lång process utsetts av en kommitté med femton jurister från universiteten, högsta domstolen och advokatförbundet. Det förekom många försök till påverkan under den processen. Men den sista omröstning, då det återstod fjorton namn, skedde öppet inför publik då var och en av de femton i uttagningskommittén motiverade sin röst. Publiken, som inte bara bestod av andra jurister, studenter och journalister, utan representanter för ursprungsbefolkningen och offren från åren av inbördeskrig, reagerade påfallande positivt till de sex kandidater som valdes. Anledningen till det var att alla de sex sagt att de, i det fall de blev valda, skulle fortsätta samarbetet med Cicig. Möte om Cicigs arbete i samhället Poqomam de Palín i södra Guatemala. Foto: US Embassy Guatemala Och i sitt första uttalande efter att ha utsett till ny riksåklagare, bekräftade Maria Consuelo Porras att hennes främsta uppgift kommer att vara att försvara sitt oberoende och att fortsätta kampen mot straffrihet och korruption tillsammans med Cicig. Förutom av Cicig kommer hon också att ha stöd av civilsamhället. De åtta storföretagarna som – trots Jimmy Morales ihärdiga nekande – häromdagen erkände att de gett illegala bidrag till hans valkampanj är ett exempel. För några månader sedan bildade en annan grupp ledande företagare, tillsammans med akademiker, politiker och studentorganisationer, en ”medborgarfront mot korruptionen” till stöd för Cicig och riksåklagaren. Trots det kommer Jimmy Morales säkert att göra vad han kan för att försöka dra med den nya riksåklagaren i hans korståg mot Cicig. Han kan i alla fall räkna med stöd från en stor del av militären som känner trängda av Cicigs allt mer inträngande efterforskningar. Det fanns något symboliskt över det hela när Thelma Aldana, samma dag som hennes efterträdare utsåg, lät arrestera en grupp militärer för att ha korrupta affärer med hjälp av företag knutna till armén. Kanske kan Jimmy Morales också räkna med ett visst stöd av grupper inom medelklassen som reagerat häftigt på att Cicig i fortsättningen ska ha mandat för att även undersöka skattebrott. Skattefusk är något som i vida kretsar inom medelklassen närmast uppfattas som en medborgerlig rättighet. Det finns också en del röster i USA:s kongress som hävdar att Cicig går ”Putins och Moskvas ärende”. Andra lika bisarra argument mot Cicig har hörts från presidenterna i ett par av Guatemalas grannländer; FMLN:s Salvador Sáchez Cerén i El Salvador och Daniel Ortega i Nicaragua. Kanske kan han också få stöd av Andrés López Obrador i Mexico i det fall han segrar i presidentvalet där den första juli. Deras partier var nämligen med och röstade igenom en resolution mot Cicig på Foro de Saõ Paulos senaste sammankomst. Foro de Saõ Paulo bildades 1990, på initiaitiv av det brasilianska Arbetarpartiet, PT, som en samarbetsinstans för den latinamerikanska vänstern. På dess senaste internationella sammankomst beskrevs Cicig som en ”imperialistisk aggression” – ”ett instrument för USA:s inblandning i Guatemalas inre angelägenheter”. De guatemalanska representanterna som deltog på mötet försökte ursäkta det med att kamraterna från Nicaragua, El Salvador och Mexico hade ”missförstått”. De hade stirrat sig blinda på att Cicigs största finansiär är USA, och inte brytt sig om att titta på vilket slags arbete Cicig utför. Eller kanske de var rädda för att utsättas för ett eget Cicig? Men för grupper som kämpar mot korruptionen i Latinamerika har Cicig blivit en självklar referens. Ett lysande exempel på att korruption och illegala maktstrukturer kan bekämpas, också på de högsta nivåer. Många menar till och med att Cicig är det mest framgångsrika av alla FN-sponsrade projekt idag. För Sverige, som är den näst största bidragsgivaren efter USA, är det, hur som helst, det tveklöst viktigaste biståndsprojektet i Latinamerika. Och om den nya riksåklagaren Maria Consuelo Porras håller vad hon lovat, så kan det komma att vara det länge än.

The Trump-Kim summit – high risks and high rewards

143. How the tide has turned! One year ago I wrote a piece for Utrikesmagasinet where I warned of the dangers of war between the US and North Korea – a prospect that did not seem unrealistic at the time. Since the beginning of 2018, however, the international community’s fear of war has gradually been replaced with hopes of peace. As if a switch had been turned on, this year has seen North Korea apparently abandoning its notoriously hostile rhetoric and adopting a commitment to rapprochement and – dare I say it? – denuclearization. This mood culminated with the successful inter-Korean summit on April 27. The world was mesmerized by the historic images of the two Korean leaders smilingly shaking hands across the North-South border in Panmunjom and Kim Jong-un’s crossing into South Korean territory. The main outcome of the summit was the Panmunjom Declaration, which promised nothing less than the complete denuclearization of the Korean Peninsula. It all sounded almost too good to be true. And it might very well be just that. Let us first look at what the Panmunjom Declaration actually contains. Most importantly the Declaration states that both sides are committed to the ‘denuclearization of the Korean Peninsula’. This is a complete about-face from Pyongyang’s consistent position that the nuclear program is non-negotiable. Kim Jong-Un and Moon Jae-In review South Korean military honor guard. Photo: Cheongwadae/Blue House The Declaration explains denuclearization as a part of the process to establish a ‘permanent and solid peace regime’ on the Korean Peninsula. In addition to denuclearization, the peace regime will be achieved through a promise by both sides to refrain from using force against each other, mutual disarmament of conventional weapons, and an end to the Korean War (1950-53) through a formal peace treaty. Since the war was concluded only with an armistice in 1953, the state of war still continues. Both sides also pledged to increase dialogue and negotiations and to ‘encourage more active cooperation, exchanges, visits and contacts at all levels’. South Korean President Moon Jae-In vowed to visit Pyongyang this fall. On the economic cooperation side, North and South Korea pledged to modernize the railroads that connect the two countries. This is all well and good, but is it realistic? That depends largely on how Kim Jong-Un’s upcoming meeting with Donald Trump goes. We should mainly see the meeting between Kim and Moon as a stepping stone to the far more consequential meeting between Kim and Trump next month. North and South Korea cannot achieve the two most significant parts of the Panmunjom Declaration – denuclearization and ending the Korean War – by themselves. The UN sanctions regime also precludes the two countries from freely engaging in economic cooperation with each other. Despite the Declaration’s nice-sounding insistence that the two Koreas must ‘determin[e] the destiny of the Korean nation on their own accord’, the issues it raises must necessarily be coordinated with other countries, particularly the US. There are therefore limits to what the two Koreas can do on their own. Guards looking across the border in the demilitarized zone (DMZ) between North Korea and South Korea. Photo: Peter Kollar/Shutterstock Ending the Korean War is more complicated than it sounds. It was not a simply a battle between North and South Korea, it also involved a number of other actors. Moreover, there are a number of legal technicalities that might complicate a peace process. First of all, South Korea never signed the armistice in 1953 because then-President Syngman Rhee wanted to continue fighting. Secondly, North Korea has withdrawn from the armistice on several occasions. Third, the US was officially fighting under the UN Command, so a peace treaty would have to include a large number of relevant UN countries. Fourth, the Chinese signatory to the armistice did not represent the People’s Republic of China per se, but rather the Chinese People’s Volunteer Army, which no longer exists. These technicalities present a legal conundrum, but since no side has a strong interest in the continuation of the state of war, it should be possible for the relevant parties to find a political solution. Nonetheless, the complexity of the issue rules out any simple bilateral agreement between North and South Korea. That is certainly also the case with the nuclear issue. The US will definitely want to be part of, if not lead, the denuclearization verification process. Pyongyang would also need credible security guarantees in return for giving up its nukes. Such guarantees can ultimately only be made by the US. Moreover, there is reason to be concerned by the language used to describe the denuclearization process in the Declaration. It refers not to North Korean denuclearization, but rather ‘the denuclearization of the Korean Peninsula’. A model of the Unha-9 missile on display at a floral exhibition in Pyongyang. Photo: Steve Herman/VOA News/Creative Commons Since North Korea is the only Korean state in possession of nuclear weapons one would logically think that this phrase refers to the abolition of North Korean nuclear weapons. However, the devil is in the details. It remains to be seen how North Korea defines ‘denuclearization of the Korean peninsula’. We should not be surprised if Pyongyang rehashes old claims that North Korean denuclearization is contingent on a dismantlement of the American nuclear umbrella over South Korea or the withdrawal of US Forces from South Korea. Such claims would be unacceptable to the US, and if made, they would undoubtedly derail the negotiation process. In the opening phase the onus is on North Korea to show, by concrete action, not just words, that it is serious about denuclearization. Finally, it is also beyond the two Koreas to hammer out any concrete plans for economic cooperation without gaining the approval of the international community. Such plans may have been possible during the years of Seoul’s North Korea-friendly Sunshine Policy (1998-2008) before the international sanctions regime against Pyongyang was properly institutionalized. However, today almost all potential avenues for economic cooperation are blocked by a nearly all-encompassing sanctions regime (tourism is one notable exception). The railway modernization project mentioned in the Declaration would probably violate UN Security Council Resolution 2375 (September 2017) which prohibits ‘all joint ventures or cooperative entities … with DPRK entities or individuals’. So, in order to realize any aspirations on inter-Korean trade and economic cooperation, South Korea would have to convince the international community to lift the UN sanctions. This would of course be impossible without concrete progress on the denuclearization issue. Photo: Cheongwadae/Blue House In sum, while the South Korean Government naturally lauds the Panmunjom Declaration as an historic achievement and a major breakthrough, we should not expect any progress on the Declaration’s most significant points until other relevant states, most importantly the US, have given the Declaration their seal of approval. Needless to say, this hinges on the outcome of the upcoming Trump-Kim summit.  How will the Trump-Kim summit play out? As with anything involving Trump, this is difficult to predict. Trump’s comments about Kim Jong-Un have ranged from praising him as a ‘smart cookie’ and ‘very honorable’ to deriding him as a ‘madman’ and, famously, ‘Little Rocket Man’. At times he has expressed a desire for diplomacy, but more often he has shown a worrisome inclination towards military threats. One thing he has been consistent on is his insistence that the Trump Administration will not be tricked like past administrations. Trump has also said that if he senses that North Korea is not sincere about denuclearization he will not hesitate to walk away from the negotiations. Future success therefore depends on whether North Korea is serious about giving up its nuclear program. That is a cause for concern given North Korea’s long track record of cheating. The biggest red flag is the aforementioned, odd phrase ‘denuclearization of the Korean Peninsula’. In the best-case scenario this was inserted into the Panmunjom Declaration as a face-saving gesture to Kim Jong-Un, so that he can present denuclearization of the Korean Peninsula to an uninformed domestic audience as something more than North Korea’s unilateral denuclearization (which it is not since the US removed its nuclear weapons from South Korea in 1991). In the worst-case scenario Kim actually does believe that denuclearization of the Korean Peninsula should mean something more than a unilateral denuclearization by the North.  If Kim, in the upcoming talks with Trump, attaches unexpected conditions to North Korean denuclearization, the talks may break down before they get off the ground. This really is the worst-case scenario because it would hurl us back to where we were in 2017, that is, to the brink of war. Frighteningly, Trump’s Cabinet anno May 2018 is arguably even more hawkish than was the case in 2017, as Trump has added Mike Pompeo as Secretary of State and John Bolton as his National Security Advisor. Both men are known for their averseness towards negotiations. While Pompeo recently seems to have discovered an uncharacteristic appreciation of diplomacy and even travelled to Pyongyang to meet Kim Jong-un, Bolton is as hawkish as ever. In fact, on the same day as he took over as National Security Advisor on March 9, Bolton appeared in a Fox News interview where he insisted that the North Koreans were lying about denuclearization (actual quote: ‘How do you know that the North Korean regime is lying? Answer: Their lips are moving’). Bolton argued that the only good reason for Trump to meet with Kim is to establish once and for all that North Korea is bluffing and thus shorten the time ‘that we are gonna waste in negotiations that will never produce the result we want’. With this kind of negotiation-averse Cabinet, there is good reason to fear that if US-North Korean negotiations were to break down, tensions will not only return, but even exceed anything we witnessed last year.   North Korean pioneers perform on the stage of the Palace of Pioneers. Photo: Shutterstock One must wonder, however, why Kim Jong-Un would be willing to give up his nuclear weapons now. The regular military threats by the Trump Administration would suggest that the need for a nuclear deterrent is stronger than ever. Moreover, we should not forget that the Trump Administration is doing its best to sabotage the Iran nuclear agreement. If a similar agreement were to be reached with North Korea it would exceed most North Korea observers’ expectations, and it should rightfully be lauded as a landmark achievement. However, why would North Korea – a state with serious trust issues – trust an American government that asks for a nuclear deal while simultaneously trying to rip up a similar one without any apparent reason? Despite North Korea’s sweet-sounding promises of denuclearization, we should not be surprised if the US-North Korea negotiations break down over different definitions of denuclearization, lack of mutual trust, ill-advised Tweets, differing time tables, or flat-out cheating.  This would take us back to an even more dangerous situation than was the case last year. If negotiations fail, the more bellicose members of Trump’s administration will be able to make the argument that both sanctions and negotiations have failed and that the time has come to think about military solutions. If, however, Kim truly is committed to denuclearization and Trump manages to persuade him that North Korea will be secure without them, we might be heading for true peace on the Korean Peninsula. The Trump-Kim summit and subsequent US-North Korea negotiations are therefore characterized by high risks and high rewards. Success would mean tremendous success, and failure would mean tremendous failure. There is little chance of anything in between.

Kompromiss i sikte efter långt nervkrig i Armenien

142. Efter tre veckors nervkrig mellan Armeniens oligarkkontrollerade regering och oppositionspolitikern Nikol Pashinyan, som backas upp av tiotusentals demonstranter, finns tecken på en möjlig kompromiss. Båda parter fruktar att grannlandet Azerbajdzjan kan göra ett blixtanfall för att återta delar av Höga Karabach (på ryska Nagorno-Karabach) om det egna landets ledning paralyseras av en utdragen maktkamp. För bara två år sedan gjorde Azerbajdzjan efter att ha rustat upp under flera år ett försök som resulterade i flera hundra dödsoffer på båda sidor. I tjugo år attackerade Nikol Pashinyan Armeniens styrande krigsherrar från sin tidning med en upplaga på några tusen och deltog samtidigt i planeringen av flera kampanjer mot dem. I mitten av april i år tog han steget fullt ut genom att kräva att Serzj Sargsian efter tio år som president inte skulle tillåtas att fortsätta att styra landet, nu som premiärminister med stärkta befogenheter. Pashinyans krav backades upp av stora skaror av disciplinerade demonstranter. Armeniens för detta president Serzj Sargsian. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock Det republikanska partiet tvingade sin ledare Sargsian att böja sig för Pashinyan för att undvika en upprepning av händelseförloppet 2008. Polisen hade då använt betydande våld mot demonstranter som anklagat Sargsian för att ha vunnit presidentvalet genom fusk. Tio personer dödades, media censurerades, massmöten förbjöds och flera protestledare greps. Pashinyan hörde till dem som fängslades men gavs amnesti 2011. Republikanerna ser i dag i stället förhalningstaktik som sin bästa chans att klamra sig fast vid den politiska och ekonomiska makt som de tillskansat sig. Konflikten om Höga Karabach (för bakgrund läs här) har sedan den blossade upp inför upplösningen av Sovjetunionen spelat en betydande roll också för inrikespolitiken i Armenien. I maj 1990, mer än ett och ett halvt år före upplösningen av Sovjetunionen, förlorade kommunistpartiet i Armenien sitt monopol på platserna i parlamentet. Väljarna röstade in ett 60-tal deputerade från den Pan-armeniska nationalrörelsen. Dess främsta mål var att förena Karabach, en region med stor armenisk befolkning i grannrepubliken Azerbajdzjan, med Armenien. Rörelsens ledare Levon Ter-Petrosyan, en litteraturvetare född i syriska Aleppo, blev det självständiga Armeniens förste president. Ungefär samtidigt inledde Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov en operation för att beslagta illegala vapen i Armenien. Det var inte bara militanta nationalister som bröt sig in i militärförråden för att beväpna sig för Karabachkriget. De fick sällskap av Armeniens bankrånare, som blev de bäst beväpnade i Sovjetunionen, och av skumma affärsmän och deras anställda gorillor som hotade politiker och även genomförde mord. Till och med den nyvalde presidenten Ter-Petrosyan råkade ut för att hans bil prejades av fyra beväpnade män som misshandlade hans hustru, son och livvakt. En stridsvagn står som minnemärke över en armenisk seger i kriget mot Azerbajdzjan om Karabach i början av 1990-talet.  Foto: Ezio Hsu/Shutterstock Presidentvalet 1996 som gav Ter-Petrosyan en andra mandatperiod kritiserades hårt av internationella observatörer. Två år senare tvingades han avgå efter rykten om att han under fredsförhandlingar varit beredd att avstå från en del av det territorium som erövrats från Azerbajdzjan. Ryktena underblåstes av hans två efterträdare på presidentposten, Robert Kotjarjan och Serzj Sargsian, som också byggt sina politiska karriärer på Karabachkriget. Båda var födda i Karabach och hade ledande politiska poster där när konflikten drevs till sin spets. De hade dessutom till skillnad från Ter-Petrosyan bakom sig en karriär i det sovjetiska kommunistpartiet. Det fuskades friskt också när Kotjarjan valdes till president först 1998 och en andra gång 2003 medan de följande valen av Sargsian fått något mildare kritik. I gengäld råder ett brett missnöje med den politik som båda fört med hjälp av Republikanska partiet. Som krigsherrar tog de med sin klan steget från Karabach till den högsta politiska makten i Armenien. Där har de på kort tid gjort sig till några av landets mest förmögna medborgare. För affärsmän som inte velat hamna i onåd har det varit klokt att ansluta sig till Republikanska partiet. Det kontrollerar i dag 55 procent av platserna i parlamentet. När den tidigare försvarsministern Sargsian 2008 nominerades som Kotjarjans efterträdare som president saknade civilsamhället ännu ett samlande namn som kunde utmana honom. Därför vädjade många, inklusive Pashinyan, till Ter-Petrosyan att ställa upp på nytt. Denne hamnade dock på andra plats med bara drygt 20 procent av rösterna. Även om det förekom oegentligheter i valet så såg en majoritet av väljarna inte längre Ter-Petrosyan som en möjlig förnyare. Protestvågen som följde var ett uttryck för en besvikelse över att korruptionen kunde fortsätta som förut. Demonstration i Jerevan den 22 april mot regeringen. Foto: Kacper Kawecki/Shutterstock Dagens opinionsundersökningar visar att armenierna har ett förödande lågt förtroende för sina domstolar och politiker. Arbetslöshet och fattigdom är det som i dag bekymrar mest och Karabach har fallit tillbaka på agendan. 2014 marscherade unga demonstranter mot en pensionsreform. Ungdomarna ville inte tvingas göra betalningar till pensionsfonder för de var övertygade om att regeringen skulle försnilla besparingarna. Demonstrationerna ett år senare kallades Electric Yerevan därför att de vände sig mot den Rysslandsägda eldistributörens höjda tariffer. 2015 godkändes genom en folkomröstning att presidenten i fortsättningen utses av parlamentet i stället för som tidigare genom allmänna val. Omröstningen var enligt internationella observatörer behäftad med brister, om än inte lika omfattande som vid flera tidigare val. Enligt opinionsundersökningarna gav en tredjedel av armenierna tummen upp för förändringen medan en nästan lika stor andel var negativ. En del av oppositionen motsatte sig förslaget eftersom man misstänkte att det var skräddarsytt för Sargsian. Hans mandatperiod som statschef löpte ut i början av april i år. Han skulle då kunna ta klivet över till posten som premiärminister och samtidigt ta med sig många av sina tidigare befogenheter som flyttats över från presidentposten till regeringschefen. Det var när misstankarna besannades som den senaste tidens omfattande demonstrationer inleddes. Uppenbarligen har Nikol Pashinyans strategi varit att hålla protesterna vid liv för att driva fram en spricka bland oligarkerna. Efter en sju timmar lång debatt i parlamentet den 1 maj lyckades republikanerna fortfarande hålla en enad front genom att anklaga Pashinyan för att föra en farlig in- och utrikespolitik och därefter rösta emot att han valdes till tillfällig premiärminister. Samma dag bekräftade emellertid republikanernas vice talman Eduard Sharmazanov för den ryska nyhetsbyrån Sputnik att det finns deputerade i hans parti som är villiga att acceptera Pashinyan för att komma över den akuta krisen. Pashinyan har också vunnit stöd hos det näst största partiet, Blomstrande Armenien, som byggts upp och finansieras av Gagik Tsarukian som är en av Armeniens förmögnaste affärsmän och tävlar med Sargsian och Kotjarjan i både politik och affärer. Inför förra årets parlamentsval hade både Armeniens ledande opinionsinstitut och ryska statliga VTsIOM förutspått jämnt lopp mellan Republikanska partiet och Blomstrande Armenien. Souvenirer på en marknad i huvudstaden Jerevan.  Foto: Shutterstock Om Pashinyan väljs till tillfällig premiärminister kommer han att försöka revidera vallagen och därefter utlysa nyval. Även om han säkert vunnit mångas sympatier under de senaste veckorna och fick ett lysande tillfälle att visa upp sig för väljarna i parlamentets maratondebatt som direktsändes i TV kommer han att behöva många oligarkers stöd för att bilda en regering efter valet. Då kommer det i bästa fall att leda till en kompromiss som begränsar korruptionen men ändå inte hotar många av dagens affärsintressenter. Och till att Ryssland försäkras om att Armenien inte byter utrikespolitisk kurs. I själva verket bekräftar opinionsmätningar också att de flesta armenier ser Rysslands engagemang som särskilt viktigt med tanke på konflikten med Azerbajdzjan. Armenien deltar i det Rysslandsledda försvarssamarbetet och det finns en rysk militärbas utanför landets näst största stad.  Samtidigt vill armenierna balansera både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt mellan EU och Ryssland.