2018


Demokraterna hoppas på mobilisering mot Trump

211. Tisdagen den 6 november går USA till mellanårsval för att välja medlemmar till den 116:e kongressen. Som vanligt gäller valet alla 435 medlemmar i representanthuset plus en tredjedel av senaten, närmare bestämt 35 platser denna gång. Samtidigt hålls guvernörsval i 36 delstater. Valdeltagandet i mellanårsvalen är typiskt sett betydligt lägre än under de år då det är presidentval. I det senare fallet har i genomsnitt närmare 60 procent av de röstberättigade väljarna röstat under de senaste valen, medan motsvarande siffra för mellanårsvalen ligger på mindre än 40 procent. Statsvetarna brukar hävda att en av de viktigaste faktorerna som avgör ett mellanårsval är presidentens popularitet. Om presidentens popularitetssiffror ligger under 50 procent så kommer typiskt sett presidentens parti att förlora mandat i mellanårsvalet. I den regelbundna sammanställning som görs av Real Clear Politics tyckte i genomsnitt 43 procent av väljarna den andra veckan i oktober att Donald Trump gör ett bra jobb. Det talar för att Republikanerna förlorar en del mandat i mellanårsvalet, särskilt i representanthuset där de nationella trenderna normalt slår igenom mer direkt än i senatsvalen. En stor fråga inför mellanårsvalet blir om det missnöje som finns mot Trump bland demokrater och oberoende väljare resulterar i att många går till valurnorna för att protestera mot presidenten och hans administration. Kan det rentav bli så att valdeltagandet går upp rejält denna gång? Brett Kavanaugh med familj i smaband med att president Trump nominerade Kavanaugh som HD-ledamot. Foto: Vita huset/Wikimedia Commons En sakfråga som varit högt på den politiska agendan de senaste veckorna är förstås striden kring utnämningen av Brett Kavanaugh till domare i Högsta domstolen. Demokraternas missnöje med Kavanaughs utnämning inriktade sig från början på hans inställning i frågor som kan tänkas komma upp till bedömning i HD, som rätten till abort och vilka maktbefogenheter presidenten enligt konstitutionen bör ha. Från början av september kom striden kring domaren också att gälla anklagelser från tre kvinnor om att Kavanaugh utfört sexuella övergrepp eller trakasserier mot dem. I slutet av september hölls ett dramatiskt utskottsförhör inför senatens justitieutskott där först en av dem som anklagade Kavanaugh – Christine Blasey Ford – framträdde, följt av att juristen själv fick försvara sig. Både processen som ledde fram till detta utskottsförhör, samt själva förhören i sig, var oerhört kontroversiella i USA. Medlemmarna av respektive parti i justitieutskottet tog i princip heder och ära av varandra och även ute i samhället användes hårda ord för att karakterisera motståndarsidans argument och agerande. Många bedömare anser att inte på mycket länge har splittringen mellan de båda partierna varit lika stor som den är under hösten 2018. Förutom Trump som president och kontroverserna kring Kavanaugh har frågor om sjukvårdsförsäkringen och om immigrationen varit viktiga valfrågor. Däremot har inte frågor om vapenkontroll varit lika framträdande som man kunde ha trott efter alla skjutningar under senare år. En betydande förändring jämfört med tidigare kongressval är att fler kvinnor ställer upp denna gång. Så finns det till exempel 235 kvinnor som vunnit sina primärval för inval i representanthuset. I detta hus finns det för närvarande 84 kvinnor av 435. Denna siffra kommer att gå upp 2018 men det är svårt att tippa mer exakt. President Trump har i sina tal inför mellanårsvalet gått så långt som att hävda att Demokraterna vill ha ”anarki” och att om partiet får makten kan USA ”sluta som Venezuela.” Det är troligt att detta sätt att uttrycka sig går hem hos presidentens mest lojala anhängare men det är mycket tveksamt om presidenten verkligen kan rekrytera nya sympatisörer till sitt parti när han uttrycker sig på detta vis. Trumps höga tonläge får nog delvis skyllas på att han inser att detta val i betydande grad är ett referendum om honom. Om hans parti misslyckas med att hålla sin majoritet i något av de båda husen skulle det vara ett stort misslyckade för honom personligen. Skulle Republikanerna förlora majoriteten i båda huset skulle det vara en smärre politisk katastrof för Trump. Valskyltar i Texas. Foto: Shutterstock Trump har i mycket byggt sin korta politiska karriär på att han alltid ska vinna. En förlust för Republikanerna av en kammare i mellanårsvalet, och ännu mer en förlust av majoriteten i båda husen i kongressen, skulle rimligen innebära att presidentens maktställning allvarligt försvagas, såväl generellt som inom hans parti. Fram till nu har det Republikanska partiet sedan i november 2016 i princip varit Donald Trumps parti. Det skulle inte vara fallet längre i samma utsträckning efter en förlust i kongressvalet. Dessutom skulle en förlust av majoriteten i något av husen innebära att det blir oerhört mycket svårare för presidenten att driva sin inrikespolitiska agenda. Det krävs ju att båda husen är överens, och att presidenten skriver under lagförslaget, för att en lag ska kunna stiftas i USA. Vid en förlust av majoriteten i senaten skulle Trump och det Republikanska partiet också tappa sin kontroll över den utnämningsmakt som detta hus har. Detta skulle direkt påverka utnämningen av kandidater till Högsta domstolen liksom av många andra ledande federala befattningshavare, som till exempel nya ministrar. 2018 hålls mer än 500 val i olika valkretsar över landet till senaten, till representanthuset och till posten som guvernör i en delstat. Tre av dessa val tycks mig särskilt intressanta. Det första gäller guvernörsposten i Georgia. Här är Demokraternas kandidat Stacey Abrams, en afroamerikansk kvinna som tidigare var minoritetsledare för Demokraterna i delstaten Georgias representanthus. Hennes republikanske motkandidat är Brian Kemp som är Secretary of State i Georgia. Denna befattningshavare har bland annat det övergripande ansvaret för hur olika val hanteras i delstaten i fråga. Det har påpekats att det är olämpligt att Kemp är både ansvarig för, och deltagare i, en och samma valprocess, men Kemp har inte avsagt sig sin post. Saken görs ännu mer känslig av det faktum att Kemp, som många republikaner på delstatsnivån, driver kampanjer som av både demokrater och oberoende journalister anses leda till att det blir svårare för den afroamerikanska minoriteten att verkligen gå och rösta. I en delstat där afroamerikanerna utgör 32 procent av valmanskåren är detta en viktig fråga. En seger för Stacey Abrams skulle leda till att en afroamerikansk kvinna för första gången blir guvernör i någon delstat. Senator Ted Cruz på vapenlobbyorganisationen NRA:s årsmöte i Dallas. Foto: Harry Thomas Flower/Shutterstock Ett annat extra intressant val är senatsvalet i Texas. Där ställer Republikanerna upp med den sittande senatorn Ted Cruz. Cruz är inte särskilt omtyckt som person, men ingen demokrat har vunnit ett val i Texas till en politisk position som gäller hela delstaten sedan 1994. Den demokratiske kandidaten är Beto O’Rourke som nu sitter i det federala representanthuset. O’Rourke har lyckats skapa en mycket positiv stämning kring sin kampanj, med stora, entusiastiska valmöten och mängder av kampanjmedel som strömmar in. De senaste opinionsundersökningarna tyder fortfarande på en seger för Ted Cruz, men marginalen ligger under 10 procent, medan man traditionellt kunde ha väntat sig en seger för republikanen med ungefär dubbelt så stor marginal. Ett av de halmstrån som Demokraterna klänger sig fast vid är en förhoppning om ett radikalt ökat valdeltagande från hispanics som utgör närmare 40 procent av befolkningen i Texas. I alla federala val hittills har emellertid valdeltagandet från denna befolkningsgrupp varit klart lägre än bland vita och afroamerikaner och det vore närmast en sensation om valdeltagandet bland hispanics i Texas steg kraftigt i år. Det tredje spännande valet är också ett guvernörsval, denna gång i Florida. Den republikanske kandidaten Ron DeSantis var fram till i augusti medlem av representanthuset i Washington. DeSantis utmärker sig genom att vara totalt trogen Trump. DeSantis har bland annat gjort sig känd genom en kampanjvideo där han bygger the Wall tillsammans med sin lilla ettåring och läser högt för denne ur en av Trumps böcker. DeSantis motkandidat är Andrew Gillum, en afroamerikan som nu är borgmästare i staden Tallahassee. Florida är en swing state där den politiska ledningen växlar mellan Demokraterna och Republikanerna. Gillum leder i mitten av oktober knappt över DeSantis, men skillnaden mellan dem ligger inom opinionsundersökningarnas felmarginal. Väljare köar för att lägga sin röst i presidentvalet 2016 i en vallokal i Arlington i Virginia. Foto: Rob Candrall/Shutterstock Det står alltså mycket på spel för de ledande politiska aktörerna i Washington i 2018 års mellanårsval. En viktig faktor blir, som tidigare antytts, valdeltagandet. Kommer det att bli så, som man skulle kunna tro av det missnöje som breda kretsar i USA visat med Donald Trump, att många väljare som lutar åt det demokratiska hållet, och dessutom ett antal oberoende väljare, kommer att gå till valurnorna denna gång för att straffa presidenten? Kan det rentav bli ett valdeltagande som går över 40 procent? Och hur kommer republikanskt inriktade väljare att reagera på vad de har upplevt i samband med kontroverserna kring utnämningen av Brett Kavanaugh till domare i Högsta domstolen? Leder denna kontrovers till att fler republikaner än vad som annars hade varit fallet går och röstar? De opinionsdata som föreligger i mitten av oktober tyder på att Demokraterna sannolikt vinner majoriteten i representanthuset medan Republikanerna behåller majoriteten i senaten, troligen med något eller några fler platser än det nuvarande läget 51 mot 49.

Skadskjutet CSU skapar osäkerhet i tysk politik

174. Delstatsvalet i Bayern den 14 oktober bjöd som väntat på stora omkastningar. Opinionsinstituten förutspådde ett ras för det kristdemokratiska CSU (Kristligt sociala unionen) och blev sannspådda. Valresultatet 37,2 är inte bara tio procentenheter lägre än vid det senaste valet 2013, det är också den sämsta noteringen sedan 1950. CSU, som i decennier vant sig vid att styra Bayern på egen hand, måste söka sig minst en koalitionspartner. CSU kan dock trösta sig med att fortfarande vara det överlägset största partiet i Bayern, realistiskt sett finns det inte heller någon koalition som skulle kunna peta bort CSU från makten. För Socialdemokraterna (SPD) var valnederlaget på sitt sätt än mer dramatiskt. Från att under hela efterkrigstiden ha varit det näst största partiet i Bayern rasade SPD till att bli femte största parti och valresultatet 9,7 procent rimmar illa med anspråket på att vara ett så kallat folkparti. De gröna firar valframgången på valvakan i München. Foto: Wikiolo/Creative Commons Valets stora segrare blev istället De gröna som gick från 8,6 till 17,5 procent. Endast i granndelstaten Baden-Württemberg har De gröna uppnått ett bättre resultat. De gröna beräknas ha tagit 180 000 röster från CSU. Det handlar om väljare som stötts bort av CSU:s hårda retorik i flyktingfrågan, något som inte hindrade det högerpopulistiska Alternativ från Tyskland (AFD) att i sitt första bayerska delstatsval få 10,2 procent av rösterna. Det bayerska valet bekräftar den rikspolitiska trenden i Tyskland. CSU:s systerparti CDU (Kristligt demokratiska unionen) har i opinionsmätningarna tappat ytterligare mark sedan valet ifjol, detsamma gäller för SPD som i vissa mätningar passerats av De gröna. Det tycks som om bråken mellan de tre regeringspartierna i Berlin – CDU, CSU och SPD – framförallt gynnar De gröna. Partiet har också tagit ett steg mot mitten genom valet av språkrör. De gröna har varit uppdelade i två fraktioner – ”realos” och ”fundos”. Tidigare skulle språkrören representera var sin fraktion, de mer pragmatiska respektive de mer radikala. De representanter som valdes i fjol är bägge ”realos” och detsamma gäller för språkrören i Bayern. AFD har inte noterat samma framgångar och höstens upplopp i Chemnitz i östra Tyskland, då enskilda AFD-medlemmar sågs demonstrera tillsammans med nynazister, har säkert skrämt bort potentiella sympatisörer. Valresultatet i Bayern var också sämre än resultatet i fjolårets förbundsdagsval (se faktarutor). Demonstration mot invandringspolitiken i Chemnitz den 7 september organiserad av bland andra högerpopulistiska AFD. Foto: De Haviland/Creative Commons Den stora regeringskoalitionen var impopulär redan från början, den halvårslånga process som ledde fram till dess bildande skapade inget förtroende, inte heller de bråk och slitningar som följde när regeringen väl var bildad. Det började med att den nya inrikesministern Horst Seehofer, tillika CSU-ordförande, ville införa möjligheten till direktavvisningar vid gränsen i sitt flyktingpolitiska program. Angela Merkel sade nej, Seehofer hotade att avgå.  Det hela slutade efter flera veckors strid med en grumlig kompromiss där Seehofer ändå såg ut som förloraren. De senaste opinionsmätningarna har gjorts i ljuset av turerna kring Hans-Georg Maassen, chef för underrättelsemyndigheten Författningsskyddet. Han blev avsatt efter att ha ifrågasatt upploppen i Chemnitz då Maassen hade sett videoupptagningar som han trodde var fejkade. Maassen blev dock i själva verket befordrad eftersom han istället fick posten som statssekreterare under Seehofer. Det ledde till ett ramaskri bland såväl oppositionspartier som ledarskribenter. Regeringens tre partiledare träffades åter och fattade ett nytt beslut: en särskild och mindre betydelsefull post uppfanns för Maassen. Angela Merkel och hennes förtrogne Volker Kauder i förbundsdagen. Foto: Shuttertock Opinionsmätningar är en sak, val väger betydligt tyngre och frågan är vilka följdverkningar Bayern-valet får för rikspolitiken och för förbundskanslern Angela Merkels utsatta position. Redan i slutet av september, ett par veckor före valet, drabbades Merkel av en svår prestigeförlust när partigruppen i förbundsdagen röstade bort hennes förtrogne Volker Kauder som gruppledare. Den idag 69-årige Kauder hade haft den rollen i 13 år, ända sedan Angela Merkel blev förbundskansler. För henne var Kauder inte bara en obrottsligt lojal stöttepelare som höll samman gruppen i svåra omröstningar kring framförallt europolitiken, den i grunden konservative Kauder var också ett perfekt komplement till den liberala Merkel. Inför omröstningen i partigruppen pläderade Merkel ihärdigt för sin Kauder, ändå vann utmanaren Ralph Brinkhaus omröstningen med 125 mot 112 röster. Den 50-årige Brinkhaus har aldrig hört till de uttalade Merkel-motståndarna i partigruppen men valet av honom liknade ändå ett litet myteri. Merkels ställning var med andra ord rejält försvagad redan före Bayern-valet. Hennes opinionssiffror som person har också dalat. Nyhetsmagasinet Spiegel gör regelbundna mätningar och i den senaste hörde förbundskanslern till dem som tappat mest, även om hon fortfarande är en jämförelsevis populär och respekterad politiker. Man skulle dock kunna hävda att valutgången i Bayern stärkte hennes aktier eftersom CSU:s anti-Merkel-linje blev så hårt straffad av väljarna. Utmärkande för CSU alltsedan flyktingkrisen hösten 2015 har varit de envetna angreppen på Merkel. Systerpartiet ville inte heller att förbundskanslern skulle delta i valrörelsen – annars är det brukligt att CDU-ordföranden stöttar sina kolleger nere i Bayern. Bayerns regeringschef Makus Söder. Foto: Shutterstock I slutet av valrörelsen verkade det som att CSU insåg att Merkel-angreppen inte bar frukt, tonläget blev ett annat, det hjälpte dock bara marginellt. Valresultatet blev något bättre än de sista opinionsmätningarna. Å andra sidan är ett skadskjutet CSU också oberäkneligt för Merkel. CSU-veteranen Horst Seehofer har redan utsetts till syndabock i de första valanalyserna och det är högst osäkert om han kan sitta kvar på sin post. Hans rival Markus Söder, som tog över som bayersk regeringschef i våras, måste för sin del vinna tillbaka auktoritet efter nederlaget. CSU:s sätt att hantera valutgången utgör en framtida osäkerhetsfaktor för Angela Merkel. Minst lika bekymmersamt för Merkel är SPD:s fortsatta kräftgång. Trots att det i grund och botten handlar om en politisk konkurrent hade Merkel säkert önskat sig ett betydligt bättre valresultat för SPD. Katastrofen i Bayern kan utlösa panik i partiet och stärka den fraktion som anser att regeringssamarbetet skadar partiet. Bayern-valet tycks ju bekräfta de farhågorna. Beslutet att ingå i Angela Merkels regeringskoalition föregicks av en hård debatt och fattades med knapp majoritet. Den nya ordföranden Andrea Nahles valdes dessutom med osedvanligt svaga siffror. Läget inom SPD är med andra ord bräckligt och den hittillsvarande majoriteten riskerar att hamna i minoritet. Nästa prövosten för såväl CDU som SPD väntar runt hörnet. Redan den 28 oktober är det ett nytt delstatsval, denna gång i Hessen. Sedan det senaste valet 2013 har CDU och De gröna regerat tillsammans i huvudstaden Wiesbaden. Opinionsvindarna blåser dock åt samma håll i Hessen som annorstädes i Tyskland, både CDU och SPD kan räkna med tunga förluster. Om opinionsinstituten träffar rätt även i Hessen skulle dock CDU och De gröna kunna fortsätta vid makten med knapp marginal. Senare i höst vet vi vad höstens oro får för konsekvenser för Angela Merkel och Andrea Nahles. Den första helgen i november har SPD-ledningen reserverat för att summera läget, tills dess lär ingenting hända. CDU har sin kongress en månad senare och på dagordningen står val av ordförande. Om Angela Merkel kandiderar ännu en gång efter sina 18 år som ordförande är det få eller ingen som vet idag, kanske inte ens hon själv.

Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier

256. När Rodrigo Duterte meddelade att han skulle ställa upp i presidentvalet i Filippinerna i maj 2016 framställde han det som något som han gjorde högst motvilligt. Men bakom kulisserna bedrev han redan en intensiv kampanj, inte minst i sociala medier, där han var en ”underdog” som tog upp kampen med den politiska eliten. Sedan dess har mer och mer avslöjats om hur metodiskt Duterte arbetade, och arbetar, för att få opinionen med sig. Det har också blivit tydligt att det har sitt pris att kritisera presidenten. Utåt sett hade det pågått en intensiv övertalningskampanj för att förmå den dåvarande borgmästaren i Davao att delta i valet. Namn samlades in och Dutertes dotter Sara Duterte-Carpio, som tagit över borgmästarposten efter sin far, rakade av sig håret och lade upp bilder på Facebook med texten: ”Jag blir flintskallig av att vänta #Duterte2016#NohairWecare även om vi inte har pengar, även om vi inte har maskineriet, även om vi förlorar #justdUit”. Sara Duterte-Carpio låter raka av sig håret som ett led i pappans valkampanj på sociala medier. Skärmdump från Instagram Nättidningen Rappler kunde i en artikelserie hösten 2016 avslöja Dutertekampanjens strategier. Den 25 november 2015, fyra dagar efter att Duterte hade anmält sin kandidatur, skickades på bara några timmar 30 000 Twitterinlägg där hans namn nämndes. Nic Gabunada, som ledde arbetet i sociala medier, beskrev för Rappler hur man använde sig av upp till 500 ”volontärer” som var och en ansvarade för grupper med mellan 300 och 6 000 medlemmar (en av dem ska ha haft så många som 800 000 medlemmar). Grupperna kunde skräddarsy sina inlägg efter vilka följare de hade. De tog lätt på sanningen och inläggen innehöll ofta sexistiskt språk och våldsamma personangrepp, samt anklagelser om att de traditionella medierna gaddat ihop sig mot Duterte och att journalister lät sig köpas av etablissemanget. Kampanjen använde sig även av botar, bloggare och andra som förmedlade liknande budskap. De som försökte svara emot spårades upp och trakasserades. I en studie från universitetet i Oxford framgår att Dutertes kampanj betalade “volontärerna” sammanlagt motsvarande 200 000 dollar. De mest ihärdiga belönades dessutom med tjänster inom administrationen. Även senare har president Duterte använt sig av dessa kanaler för att vinna stöd för kontroversiella förslag, svartmåla politiska motståndare och framföra hot mot dem som kritiserar hans politik. The Punisher Duterte framställde sig under valkampanjen som den hårde mannen, ”The Punisher” eller ”Duterte Harry”, som under sina 20 år som borgmästare förvandlat Davao City på den oroliga ön Mindanao till en välmående och trygg stad, med låg brottslighet. Han bankade in ett budskap om att han på ett halvår skulle kunna lösa landets problem med kriminalitet och narkotika. Han förespråkade massavrättningar av misstänkta brottslingar (enligt Human Rights Watch hade dödspatruller dödat minst 1 000 människor under Dutertes tid som borgmästare i Davao City). Duterte skämtade grovt om att ha velat delta i en våldtäkt mot en australisk missionär 1989 (hon togs som gisslan och mördades tillsammans med fyra andra missionärer under ett fånguppror). Hans kontroversiella uttalanden citerades flitigt både i filippinska och utländska medier. Stadshuset i Davao City. Foto: Shutterstock Duterte vann valet med klar marginal, långt före tvåan Liberala partiets Manuel Roxas II. Valdeltagandet var relativt högt, nästan 82 procent. Duterte fick också en stark position i kongressen, då en majoritet av Liberala partiets kongressledamöter hoppade av till hans styrande allians PDP-Laban. Men det är inget ovanligt, så brukar det se ut i filippinsk politik. Bakom Dutertes valseger fanns ett starkt missnöje över att så många filippinare fortfarande lever i djup fattigdom, trots att ekonomin vuxit snabbt på senare år, och över tidigare regeringars bristande förmåga att få något uträttat. Den filippinska sociologen Nicole Curato, verksam vid University of Canberra, framhåller i ”Flirting with Authoritarian Fantasies?” att skälet till att Duterte kunde vinna valet var att han, trots sitt grova språk, fick väljarna ”att tro att han förstod vad de behöver och kunde erbjuda dem hopp om ett bättre liv”. En populär president När Duterte tillträdde som president försökte han göra alla glada, med löften om stärkta rättigheter för kvinnor och arbetare, bättre levnadsförhållanden för de fattiga, nya järnvägar med mera. I augusti 2016 inledde hans regering fredsförhandlingar med kommunistgerillan NPA. Han ville också nå en uppgörelse med den muslimska separatiströrelsen Milf på Mindanao, men lovade att ta till hårdhandskarna mot det islamistiska Abu Sayyaf. Soldater i Milf-gerillan. Foto: Jeentai/Shutterstock Under de dryga två år som har gått sedan dess har en stor del av nyhetsrapporteringen från Filippinerna handlat om presidentens ”krig mot drogerna” som enligt beräkningar av människorättsorganisationen Human Rights Watch tros ha krävt omkring 12 000 liv. Flera tusen narkotikalangare och narkomaner har dödats i samband med polisingripanden, men de allra flesta har fallit offer för dödspatruller. Duterte har dock fått medge att hans drogkrig kommer att ta längre tid än han utlovat. Inflationen har tagit fart. Fredsförhandlingarna med NPA har gått i stå. En viss framgång har nåtts på Mindanao, där lagar har antagits som bäddar för en ny självstyrande region (en process som inleddes av företrädaren Benigno ”Noynoy” Aquino III). Ett bakslag kom då en liten islamistgrupp under flera månader ockuperade staden Marawi på Mindanao. Regeringen utlyste undantagstillstånd, vilket gav militären stora befogenheter. Det har trots protester från oppositionen förlängts till slutet av 2018. Planer har aviserats på att skriva om författningen så att det skulle bli möjligt för Duterte att väljas om. När tidigare presidenter har föreslagit samma sak har de mött ett massivt motstånd från stora delar av det filippinska samhället. Men Rodrigo Duterte har opinionssiffror som de flesta västerländska politiker bara kan drömma om. Enligt Social Weather Station (SWS) var 65 procent av filippinarna nöjda med hans styre i juni 2018, bara 20 procent var missnöjda. Enligt SWS är nettostödet därmed nere på 45 procent (andelen nöjda minus andelen missnöjda) – vilket ändå är den filippinske presidentens sämsta siffra hittills. ”Solsystemets bästa president” Sheila S Coronel, chef för Centret för undersökande journalistik vid det amerikanska Columbiauniversitet, menar att Duterte och hans anhängare har kunnat spela på de traditionella mediernas svagheter, med dess sensationsjournalistik och elitistiska ägarfamiljer. De flesta filippinska nyhetstidningar och TV-bolag kontrolleras av ett litet antal förmögna familjer. Tidningsmarknaden är också starkt uppdelad. Fattigare filippinare läser oftast någon av de många tabloidtidningar på tagalog and cebuano som domineras av material om kändisar, olika skandaler och ond bråd död. De stora engelskspråkiga dagstidningarna, Philippine Star, Philippine Daily Inquirer och Manila Bulletin, läses främst av välutbildade filippinare. I ett väntrum i Antipolo City. Foto: Junpinzon/Shutterstock På senare år har sociala medier, särskilt Facebook, blivit en allt viktigare nyhetskälla. Det finns idag fler smarta telefoner än invånare i Filippinerna, och 97 procent av de filippinare som är aktiva på nätet har ett Facebook-konto. Den filippinske författaren Miguel Syjuco skräder inte orden när han beskriver hur kommunikationen på nätet ser ut i Filippinerna: ”ett träsk av falska nyheter och konspirationsteorier, trakasserier och mobbning” där nättrollen hävdar att president Duterte hyllas av såväl påven som Angela Merkel, Angelina Jolie och Arnold Schwarzenegger. Det amerikanska rymdorganet Nasa sägs också ha utsett honom till ”solsystemets bäste president”. Samtidigt anklagas vicepresident Leni Robredo, som tillhör oppositionen, för att ha konspirerat med den dåvarande FN-chefen Ban Ki-Moon om att avsätta Duterte. Tål inte kritik Det är tydligt att Duterte inte tolererar särskilt mycket kritik, vare sig från politiska opponenter eller medier. Han har också trappat upp ordkriget mot den mäktiga katolska kyrkan, som varit drivande i motståndet mot presidentens krig mot narkotikan. Oppositionspolitikern Leila de Lima, som 2016 ledde ett senatsutskott som skulle utreda Dutertes drogkrig, greps i februari 2017 anklagad för att, under sin tid justitieminister, ha smugglat droger till ett fängelse via sin chaufför (som hon hade haft en affär med). Och när Högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno började utreda anklagelser om att Duterte inte redovisat alla sina ekonomiska tillgångar, vilket han är skyldig att göra, hotades hon med riksrätt. Hon tvingades lämna sin post i maj 2018. Bägge kvinnorna har utsatts för smutskastningskampanjer via nätet, men har också fått starkt stöd i sociala medier under #EveryWoman. Leila de Lima. Foto:Alex Nuevaespaña/Wikimedia Commons På liknade sätt försöker regeringen tysta medierna. Philippine Daily Inquirer och TV-bolaget ABS-CBN hamnade i skottgluggen sedan de rapporterat om utomrättsliga avrättningar och att Duterte ska ha gömt undan stora summor på hemliga bankkonton. Efter det hotade regeringen att väcka åtal mot Philippine Daily Inquirer för skattebrott, vilket ledde till att familjen Prieto 2017 sålde sina andelar i tidningen till Dutertes vän, affärsmagnaten Ramon Ang. ABS-CBN fick veta att bolaget riskerar att förlora sitt sändningstillstånd när det löper ut år 2020. I januari i år drog den filippinska finansinspektionen tillbaka Rapplers bolagsregistrering, med hänvisning till att tidningen brutit mot författningens förbud för utländska intressen att äga filippinska medier. Enligt en rapport från Reportrar utan gränser har Rappler bara filippinska ägare, men bolaget har fått pengar från bland annat ett filantropiskt investmentbolag, som startats av Ebays grundare Pierre Omidyar. Flera andra mediebolag får ett liknande stöd, utan att det har fått några följder. Maria Ressa, Rapplers VD, menar att beslutet är helt och hållet politiskt, och har överklagat det, en process som kan ta flera år och under tiden fortsätter Rappler trots allt att komma ut. Maria Ressa och hennes kolleger har också blivit måltavlor för hatkampanjer i sociala medier, där de hotas till livet. Men det betyder inte att medierna stillatigande ser på. Rappler samarbetar sedan i våras med Facebook om faktakontroller. När falska nyheter upptäcks ska de hamna långt ner i Facebook-flödena, men de stryks inte helt.

Centralization paved the way for the Islamic State

143. Mainstream accounts of the Islamic State of Iraq and Syria (ISIS), also known as the Islamic State (IS) and Daesh, tend to highlight either the group’s Islamic fundamentalist ideology, or the contradictions of the Western imposition of secular nation-states on the Middle East’s ethno-religiously fragmented populations, a circumstance for which the Sykes-Picot agreement is a byword.[1] The first type of explanations is marked by an essentialist conception of Islam and Muslim societies whose orientalist premises have been refuted by critical scholarship within and beyond the academic field of Middle East Studies. The second type of explanations rightly focuses on the legacy of Western colonialism but often neglects the concrete ways in which the wider international relations of the region have shaped the political history of the region and formed the conditions of possibility of ISIS. What follows is a tentative and highly schematic account of ISIS that seeks to address this neglect through taking a longer historical view. I suggest that the phenomenon of ISIS can be better understood as the product of the intersection of three main processes: the end of the Cold War and the neoliberal transformation of the international environment, the US-led dismantling of the Iraqi state, and the differential unfolding of the ‘Arab Spring’. The historical efficacy of these intersecting processes is causally linked to the peculiarities of colonial state formation in Iraq. The Union Jack flies over Bagdad as British troops enter the city after its capture on March 11, 1917. Photo: Everett Historical/Shutterstock British rule over mandatory Iraq – a new territory carved out of Arab provinces of the collapsing Ottoman Empire – was shaped by wider colonial and geopolitical concerns rather than by the explicit requirements of the League of Nations mandate it purportedly sought to meet. These requirements aimed at laying the administrative and institutional groundwork for full independence. In other words, British mandate mounted to a de facto nation-state building project. The functional and externally determined nature of the British mandate over Iraq involved the adoption of a series of pragmatic-tactical measures primarily aimed at securing and maintaining overland routes to India at minimum human and financial costs for Britain. However, these measures contradicted the official, nation-building aim of the mandate, for they entailed the reproduction, even intensification, of personalised forms of authority and communitarian forms of collective identities. Consequently, the development of social foundations for the rise of a modern nation-state based on the upward concentration of the citizens’ primary political loyalty in the nation was pre-empted. In effect, the formal-bureaucratic organs of the modern nation-state were superimposed upon a colonially inflected tribal formation. The dynamic contradictions of this internationally constituted sociological amalgamation have underlain and animated the overall patterns of socio-political developments of Iraq ever since. Britain’s ‘indirect rule’ over Iraq is the genesis of this contradictory circumstance. It involved the dramatic empowerment of tribal sheikhs, landed classes, and rural notables whose expanded authority and influence elicited the reinforcement of communitarian bonds and ethno-religious identity of their constituents. At the same time, various organs of the modern state were also built to secure and maximize British influence and minimize the cost of its semi-colonial governance. For example, the most powerful institution of the new state, the army, was staffed with predominantly Ottoman-era Sunni Sharifian officers and new recruits from the Sunni Arabs. The underlying logic of the policy was twofold. Britain was relieved from the costly deployment of a large military force to maintain internal order and security. At the same time potential challengers were fragmented through their parallel linkages of mutual, but asymmetric, dependency with colonial authorities. Preferential treatment of the so called ‘paramount Shaykhs’, i.e. those tribal leaders fully cooperating with the British, further undermined concerted local opposition. The new centralised state that was being built on this ‘divide and rule’ strategy therefore politically charged the Shi’a-Sunni sectarian difference beyond what had been the case under the comparatively much more decentralised Ottoman system. After independence, the army emerged as the most organised and powerful political force in the country. It challenged the colonially valorised political hegemony of the conservative landed classes and tribal sheikhs as part of a rapid state-led developmental project. But this process itself involved the further consolidation of the ‘dominance without hegemony’ of a predominantly Sunni Arab state-class over a diverse population where Sunni-Arabs formed only a minority. The reproduction of the colonially constructed minority-rule in Iraq therefore progressively charged the erstwhile ethno-religious difference into chronic sectarian tension. It also involved the exercise of systematic violence, the hallmark of Ba’ath regime in Iraq. An arms instructor from ruling Ba'ath Party leads Iraqi men through a military drill in Baghdad in 1999. Photo: Northfoto/Shutterstock Growing oil revenues lubricated the reproduction of the Ba’athist party-state by turning it into a rentier petrostate increasing its relative autonomy from Iraqi society. The rentier economy, however, also enabled the introduction of an authoritarian welfare state that involved the exchange of socio-economic provisions for political acquiescence. Combined with the formal secularism of pan-Arab nationalism, this authoritarian welfare state allowed the Ba’ath party to acquire a degree of active or passive support from the wider population. The exception to this dynamic was Kurdistan. Kurds could not be assimilated into the Ba’athists’ chauvinistic Pan-Arabism and therefore remained subject to constant and systematic securitisation and military repression. This policy approached genocidal levels in Iraq during the 1980s with the notorious Anfal operation and chemical warfare. The collapse of this authoritarian welfare regime was a key cause of the rapid transformation of political contestation over the state into open sectarian conflict, which was, and remains, fuelled by a complex set of regional and international forces. Iraq’s protracted war against Iran during the 1980s, in which it was supported by the West, had already deepened the Shi’a-Sunni divide domestically. The collapse of the Soviet Union and comprehensive economic sanctions following the 1991 US-led war against Iraq severely limited the ability of Iraq’s Ba’ath regime to continue its pre-war authoritarian welfare regime as an instrument of political pacification. At the same time, and arguably more importantly, the sanctions and the ‘oil-for-food’ programme re-activated and strengthened sectarian and tribal affiliations as the only effective means of access to the limited resources that were ever tightly controlled by the state. In the competition over the extremely scarce resources, the population of the Sunni-Arab heartland had a natural edge over the rest of the population. This was further intensified by the Ba’ath state’s use of resource distribution ability as a strategic means of maintaining its core Sunni-Arab social base. Moreover, the Shi’a-Sunni political tension had already been heightened as a result of the Ba’ath regime’s bloody repression of the Shi’a uprising in Southern Iraq in the immediate aftermath of the first ‘Gulf War’. Ironically, the uprising was incited by the US which later refused to support it lest regional balance of power shifted too far in Iran’s favour. Both circumstances geopolitically charged sectarian differences and strained them to the point of rupture. The actual rupture occurred with the 2003 US-led war and invasion. Checkpoint with US soldiers in Maxmur, Iraq, January 2007. Photo: Sadik Gulec/Shutterstock The US-led occupation began with the abolition of the Iraqi army and the introduction of a radical programme of privatisation and deregulation of the economy that completely dismantled the Iraqi state and its complex institutional set-up and therewith brought the century-long Sunni-Arab political dominance to an abrupt end. The initial reaction of Iraq’s Sunni-Arabs to their sudden political and economic marginalisation was an armed insurgency that increasingly involved the indiscriminate targeting of the Shi’as, who were seen as collaborators with the US-led occupying forces. The American counter-insurgency strategy involved large-scale arrests, widespread torture, and collective punishment symbolised in the Abu-Ghraib prison. US counter-insurgency also increasingly relied on the Shi’a militia. This tactical US policy, which mimicked Britain’s ‘indirect rule’ strategy nearly a century previously, further deepened the Shi’a-Sunni conflict. This context provided an exceptionally fertile ground for extremist Salafist groups, many of which relocated from Afghanistan to Iraq following the US invasion of that country in 2001. The Islamic State of Iraq (ISI), the predecessor of ISIS, was formed in 2006 from the merger of a number of Al-Qaeda affiliated groups. However, the holding of the parliamentary elections and the hope of at least some sections of the Sunni population for a more favourable power-sharing arrangement through constitutional politics delayed a broad Sunni-Arab support for ISI. US Secretary of State Hillary Clinton with Prime Minister Nouri al-Maliki, July 2009. Photo: US State Department However, the widespread sectarianism of the main Shi’a political forces, the government of Nouri al-Maliki in particular, progressively pushed large sections of the Sunni-Arab population towards the now extremely sectarianized Sunni insurgency. Regional interventions exacerbated the already dire situation. Seeking to pre-empt the return of Sunni power in Iraq, Iran backed and manipulated Shi’a forces. On the other hand, fearing Iran’s growing regional influence, Saudi Arabia and some other Arab states supported the Sunni insurgency. Meanwhile, the US ‘surge’ strategy and the formation of Sunni-Arab ‘Awakening Councils’ tribal militia put ISI on the back foot from 2006-2007 onwards. This was followed shortly by the outbreak of the ‘Arab Spring’ in 2010. The genealogy of the ‘Arab Spring’ itself is closely entangled with the international conjuncture of neoliberal dismantling of the state-led developmentalism in the Middle East and North Africa, the US ‘war on terror’, and the 2008 financial crisis. Meanwhile, in Syria the ‘Arab Spring’ uprising quickly transformed into armed conflict following the regime’s systematic use of violence against peaceful protesters. The influx of support for the proliferating armed opposition groups – often coming from states with divergent, if not contradictory, aims – and the strategic backing of Iran and Hizbullah for the Assad regime transformed the conflict into a full-fledged civil war. ISI seized the moment and shifted its military centre of gravity from Iraq to Syria and renamed itself ‘The Islamic State of Iraq and Syria (ISIS) to reflect its expanded sphere of operation. But it soon clashed with other armed opposition groups, including Al-Qaeda’s Syrian branch Jabhat al-Nusra, over the leadership of the opposition to the extent that it was renounced by Al-Qaeda. With the completion of the withdrawal of US forces from Iraq in 2011 and some military setbacks in Syria, ISIS increased its operations in Iraq seeking to secure logistical routes for its Syrian front. This led to the capture of several towns such as Ramadi and Falluja in early 2014. Meanwhile, the maximalist position of Iraq’s Sunni-Arab political parties, the open sectarianism of the ruling Shi’a government, and the ambiguity of some key articles of Iraq’s new constitution continued the political deadlock in Baghdad. The violent suppression of popular demonstrations in a number of Sunni-Arab areas following the formation of Maliki’s third government in April 2014 dashed any remaining hope for Shi’a-Sunni power-sharing. This pushed considerable sections of Iraq’s Sunni Arab population, including many former Ba’athists, towards ISIS. An explosion after an US-led coalition airstrike on Kobani, Syria, as seen from the Turkish side of the border, October 2014. Photo: Orlok/Shutterstock This multi-layered circumstance was central to the spectacular victory of ISIS’s June 2014 blitzkrieg that led to the capture of Mosul and nearly a third of Iraq’s territory, followed by the declaration of an ISIS-led caliphate called the Islamic State (IS). In this context the US intervened through aerial bombardment of IS in support of local anti-IS forces on the ground in a replay of the 2001 anti-Taliban war in Afghanistan. IS’s military momentum was soon blunted especially following the historic battle of Kobani, which arguably marked the beginning of the end of IS. IS has now been militarily defeated by a US-led coalition of more than fifty countries and an array of local non-state actors, notably Kurdish and Shi’a militias, and, to a relatively lesser extent, militaries of Syria, Iran, and Russia. However, Iraq and Syria are unlikely to return to the status-quo-ante. The lesson to be drawn from the rise and fall of ISIS, and indeed the preceding century of crisis in the region, is that the old formulae of over-centralised unitary nation-states is a recipe for disaster in a region distinguished by an extremely high level of cultural and religious diversity and geo-strategic significance. This circumstance makes the region particularly susceptible to the interplay of local and external forces whose tactical convergence often conceals their strategic divergences and entails unintended consequences.   [1] This piece is based on of the following article: 'Lineages of the Islamic State: An International Historical Sociology of State (De-)Formation in Iraq', Journal of Historical Sociology, 2018, 31:6–24.

Auktoritära regimer brer ut sig i Sydöstasiens länder

244. En dag i början på september var det meningen att det skulle bli en paneldiskussion på utrikeskorrespondenternas klubb i Bangkok, om de muslimska rohingyerna som flytt från Myanmar (Burma) till Bangladesh. I fokus stod en nyss sammanställd FN-rapport om de brutala övergrepp rohingyerna utsatts för av Myanmars armé. Men när diskussionen skulle börja kom den thailändska polisen. Med sig hade man en skriftlig order om att mötet måste inställas. Det var ingen radikal samling paneldeltagare som skulle tala. En av dem var Kobsak Chutikul, en välkänd thailändsk före detta diplomat. En annan Kingsley Abbott från den Internationella juristkommissionen och den tredje var Tun Khin, en i Storbritannien bosatt rohingya-aktivist. Anledningen till polisingripandet var att myndigheterna klassat det som ett politiskt möte och det är förbjudet enligt de bestämmelser som infördes efter militärkuppen i Thailand i maj 2014. Myndigheterna ansåg också att det skulle störa relationerna med ett grannland som dessutom är Thailands partner i Asean, en sammanslutning av tio nationer som ibland beskrivs som en sydöstasiatisk motsvarighet till EU men i själva verket är långt ifrån det. Asean är en gruppering som baserar sig på två kardinalprinciper: icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och att alla beslut som fattas måste vara enhälliga. Med andra ord blir det inte mycket gjort annat än visst ekonomiskt samarbete — och polisaktionen som den i Bangkok i september. Protester mot militärkuppen i centrala Bangkok i maj 2014. Foto: Shutterstock Ingripandet var inte det första i sitt slag sedan militären senast grep makten i Thailand. Regeringen som avsattes 2014 kanske var korrumperad, men den var i alla fall folkvald. Ett av den militärstödda nya regeringens första beslut var att förbjuda all politisk aktivitet fram till nästa val. Enligt planen ska val nu hållas i februari, men även det är osäkert. Kuppen 2014 var den andra i Thailand på tolv år, i en tid då många trodde att militära ingripanden i det politiska livet tillhörde det förgångna. På 1990-talet ansågs Thailand vara en lovande demokrati. Ett folkuppror 1992 ledde till en ny och mer demokratisk författning, ökad yttrandefrihet och ett öppnare politiskt klimat. Så kom valet 2001 som förde mångmiljardären Thaksin Shinawatra till makten efter en jordskredsseger. I september 2006 ingrep militären. Thaksin avsattes och gick senare i exil i Dubai. Men i valen 2007 och 2010 vann partier som stod Thaksin nära — för att sedan avsättas på parlamentarisk väg och nu senast genom en kupp 2014. Vad var det då som slog fel? Thailand drabbades under Thaksins och hans efterträdares tid vid makten av sammanstötningar mellan ”gulskjortor” och ”rödskjortor”. I världspressen utmålades de gula i allmänhet som en konservativ, rojalistisk elit medan de röda, Thaksins anhängare, kallades för demokrater som representerade ”den fattiga landsbygden i norr och nordöst”. Men fullt så enkelt var det inte. Det var i själva verket en kamp mellan två eliter, den gamla aristokratin och plutokratin (gulskjortor) mot den nyrika eliten som vuxit sig stark under Thailands ekonomiska framgångar (rödskjortor). Den nya saknade den gamlas politiska plattform och kontakter inom armén och förvaltningen — och det var därför Thaksin kastade sig in i politiken i slutet på 1990-talet. Thaksin Shinawatra på väg till en domstolsförhandling 2008. Foto: Shutterstock Det råder ingen tvekan om att Thaksin var populär inom många kretsar i samhället. Han genomförde en rad reformer som nästan fri sjukvård, stipendier till studenter och generösa bidrag till lokala myndigheter. Men Thaksins tid vid makten var också en period av auktoritärt styre. Journalister och andra som kritiserade honom drabbades i bästa fall av hans vredesutbrott medan andra stämdes för förtal eller fick anonyma, hotfulla telefonsamtal mitt i natten. Under den demokratiskt valda Thaksinregeringen föll Thailand från plats 59 till 107 på det pressfrihetsindex som Reportrar utan gränser sammanställer över världens länder. Den frispråkighet som fanns på 1990-talet var som bortblåst. Thaksin påminde på flera sätt om USA:s president Donald Trump: en bombastisk, populistisk demagog som med valfläsk drar till sig folk som är trötta på de gamla politikerna — men som samtidigt representerar starka ekonomiska intressen. Och det är på gott och ont ett nytt fenomen i Sydöstasien som inte är begränsat till Thailand. I Filippinerna, ett land som länge vacklat mellan demokrati och diktatur, valdes i juni 2016 Rodrigo Duterte till ny president. Han påminner inte om någon som tidigare styrt landet. Han blev, och är fortfarande, populär främst därför att han lovat att ta itu med Filippinernas svåra drogproblem. Men metoderna har varit minst sagt brutala. Polisen fick order att skjuta alla som misstänktes för att handla med eller använda narkotika. Detta ledde till kritik från människorättsaktivister och även den starka katolska kyrkan. Försök har också gjorts att resa frågan i FN och Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. I mars i år drog sig Filippinerna tillbaka från domstolens jurisdiktion för att förhindra rättsliga åtgärder. Studenter demonstrerar i Manila mot återinförandet av dödsstraffet i Filippinerna. Foto: Shutterstock Thaksin hade 2003, då han satt vid makten, fört ett liknande ”krig mot narkotikan” i Thailand. Enligt Human Rights Watch dödades då utan gripande eller rättegång 2 800 människor, av vilka de flesta senare dessutom visade sig vara helt oskyldiga. Men Duterte blev värre. Ingen vet exakt hur många som hittills dödats under hans kampanj, men uppskattningarna varierar mellan 7 000 och 12 000 människor. När USA:s president Barack Obama 2016 kritiserade kampanjen fick Duterte ett vredesutbrott och kallade honom för ”horunge” (son of a whore). Han gjorde andra, homofobiska uttalanden och svor mot politiska motståndare. Duterte bad senare om ursäkt för sitt ofta obscena språkbruk och sa att Gud bett honom att inte svära så mycket. Visserligen är Filippinerna ett strängt katolskt land, men det var svårt för kritiker att ta uttalanden som detta på allvar. Duterte är liksom Thaksin en helt ny typ av politiker, enligt anhängarna en ”man av folket” som utmanat gamla eliter. Och liksom Thaksin är Duterte en stark personlighet som väcker känslor och som genomfört populistiska reformer. Duterte har avskaffat avgifter för dem som studerar på statliga universitet och stoppat importen av ris för att främja de egna bönderna. Å andra sidan publicerade fyra filippinska mediegrupper i maj i år en rapport där man beskrev 85 angrepp och hot mot pressen, vilket var mer än under någon av de fyra presidenterna före honom. Kritiker fruktar en återgång till det auktoritära styre som rådde under diktatorn Ferdinand Marcos. Duterte ses av dem som stödjer honom som den starke man landet behöver och det är fallet också bland många av Thaksins anhängare i Thailand. Liksom i Thailand är många i Filippinerna trötta på de gamla elitpolitikerna som i årtionden dominerat ländernas politiska liv. Det är ett fenomen inte helt olikt det i Trumps USA och på andra håll i västvärlden. Ser man på de andra Aseanländerna är bilden inte bättre. Blockets medlemmar har kanske varit ekonomiskt framgångsrika, men bland dess tio medlemmar finns två stater — Vietnam och Laos — där de härskande kommunistpartierna är de enda tillåtna, Brunei som är en absolut monarki under en enväldig sultan, och Singapore, som visserligen inte har ett enpartisystem men där ett parti helt dominerar och pressen hålls i strama tyglar. Propaganda för Kambodjanska folkpartiet med premiärminister Hun Sen till höger. Foto: Shutterstock Kambodja, som skulle bli en demokrati efter ett FN-ingripande i början av 1990-talet, går också mot enpartistyre efter att premiärminister Hun Sens Kambodjanska folkpartiet vann samtliga 125 platser i nationalförsamlingen i valet i juli. Det största oppositionspartiet hade innan dess upplösts och flera regimkritiker arresterats. Hun Sen, som en gång i tiden tillhörde Kambodjas kommunistiska rörelse och nu utger sig för att vara ”demokrat”, har suttit längre vid makten än någon annan regeringschef i Sydöstasien. Det går inte att direkt jämföra Hun Sen med Thaksin och Duterte, men han fyller i alla fall profilen av en ”stark man” som krossat andra politiker, strypt pressfriheten och sedan konsoliderat sitt grepp om makten. Det antogs också att Myanmar skulle bli en demokrati efter val 2010 och 2015. Men även där har det gått bakåt. Delvis beror det på att demokratin där varit en halvmesyr sedan det direkta militärstyret upphörde 2010. Enligt den författning som godtogs efter en riggad folkomröstning 2008 kontrollerar militären de tre viktigaste ministerierna — försvar, inrikes och gränsfrågor — och tillsätter en fjärdedel av alla parlamentsledamöter, vilket ger militären vetorätt mot alla reformer av den egentligen helt odemokratiska grundlagen. Myanmars statskansler Aung San Suu Kyi förväntades ändra på detta då hennes parti vann en jordskredsseger 2015. Men hon har istället ansträngt sig till det yttersta för att inte stöta sig med militären. Pressen hålls även i Myanmar i schack med åtal om förtal, ärekränkning och brott mot gamla koloniala lagar om landets säkerhet. I september dömdes Kyaw Soe Oo och Wa Lone, två lokala journalister för nyhetsbyrån Reuters, till sju års fängelse för att ha brutit mot säkerhetslagarna. Världens pressfrihetsorganisationer fördömde domen och kallade rättegången en fars. Till mångas besvikelse försvarade Suu Kyi domen och sa att den inte hade något att göra med pressfrihet. Hennes ovilja att säga något om rohingyerna har också lett till kritik mot henne från västligt håll. Indonesiens president Joko Widodo. Foto: Shutterstock Av Aseans ytterligare två medlemsstater återstår då bara Indonesien och Malaysia. Och där har utvecklingen gått i motsatt riktning. Indonesien, som stod på avgrundens brant i slutet på 1990-talet med en svår ekonomisk kris och separatistiska tendenser ute i provinserna, har hämtat sig rejält. Valet 2014 vanns av Joko Widodo som också han var en ny typ av politiker utan band till gamla eliter. Han kommer från en enkel familj och är, säger han, demokratisk socialist. Det vill säga han står för grundläggande demokratiska värderingar och social välfärd. Det råder press- och yttrandefrihet och politiska partier kan verka öppet, mer än i något annat Aseanland. Och det efter att Indonesien fram till 1998 varit en korrumperad diktatur under Suharto, generalen som grep makten 1966. En annan ljusglimt är Malaysia, där en äldre politiker gjorde en jubelartad comeback i valet i maj i år. Den 93-årige Mahathir Mohamad, som var premiärminister mellan 1981 och 2003, bildade på nytt regering efter att hans koalition vunnit valet. Förloraren, den tidigare premiärministern Najib Razak, hade anklagats för hejdlös korruption och maktmissbruk. Så även om Mahathir inte är en nykomling var det väljarnas trötthet med det gamla systemet som förde honom tillbaka till makten — och detta trots att Mahathir själv var tämligen auktoritär under sin förra tid som premiärminister. Mahathir har också blivit den förste ledaren i ett Aseanland som öppet kritiserat Kina och dess växande ekonomiska och politiska inflytande i Sydöstasien. Han har till och med talat om ”hegemoni” och ”nykolonialism”. Men där är han ensam för det råder inget tvivel om att ett allt starkare Kina och en svagare västvärld är en av de viktigaste anledningarna till att auktoritära regimer frodas i Sydöstasien. Solidaritetsmöte i Malaysia till stöd för rohingyerna i Myanmar. Foto: Mohd Farizwan Hasbullah/Shutterstock När Hun Sen anklagades för diktatoriska tendenser och flera västländer drog in biståndet steg Kina in med lån och krediter. Då Duterte kritiserades av USA och andra västliga makter för massmorden under kriget mot drogerna vände han sig till Kina för stöd, något som han visserligen säger sig ångra. Men gjort är gjort. Banden med Kina är nu starkare än under tidigare presidenter. Efter att Myanmars armé drivit minst 800 000 muslimska rohingyer på flykt till Bangladesh och en av FN tillsatt undersökningskommission anklagat den för etnisk rensning och folkmord, kom Kina till undsättning. Kina och även Ryssland — som bägge har vetorätt i FN:s säkerhetsråd — såg till att frågan inte ledde till åtgärder från världssamfundets sida. Det blev istället några lama, främst amerikanska, sanktioner mot Myanmars militär. USA, men inte Kina, har avbrutit försvarssamarbetet med Thailand. Det ser med andra ord inte ljust ut för demokratin i Asien. I viss mån reflekterar det samma fenomen som på många andra håll i världen, där populistiska politiker gör framsteg på de gamla, etablerades bekostnad. Men skillnaden är den att i Sydöstasien är Kina räddaren i nöden som kan försvara dessa regimer diplomatiskt när de utsätts för inhemsk kritik och försök till internationella aktioner. Vägbygge i centrala Kambodja finansierat av fördelaktiga lån från Kina. Foto: Shutterstock En annan anledning till att regimerna i Aseanländerna, trots all kritik, känner sig trygga är också Kinas allt starkare ekonomiska band med Sydöstasien. Kina bygger en järnväg för snabbtåg i Laos och en ny jättehamn i Myanmar, och Kambodjas ekonomi är helt beroende av kinesiska investeringar i småindustri och turism. Handeln mellan Kina och Aseanländerna uppgick under 2017 till 500 miljarder amerikanska dollar, en ökning med nio procent jämfört med året innan. Helhetsbilden är den att Kina, inte västvärlden, nu är den starkaste ekonomiska och politiska makten i Sydöstasien. I både Myanmar och Thailand är det tydligt att Kina visar flexibilitet för att försvara sina långsiktiga intressen. Nära förbindelser hålls med Thailands nuvarande regering — och Thaksin, vars förfäder var kinesiska immigranter. I Myanmar försäkrar man sig om goda relationer med både Suu Kyi och militären. Vi kommer därför säkert att få se fler exempel på ”solidaritet inom Asean” liknande polisingripandet på pressklubben i Bangkok, riggade val som det senaste i Kambodja, övergrepp mot pressen i Filippinerna och brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket är fallet med rohingyerna i Myanmar – utan att det blir några allvarliga påföljder. De livaktiga civila samhällena som fram tills helt nyligen fanns inte bara i Thailand utan även i länder som Kambodja och Myanmar börjar bli ett minne blott. Det går inte att skylla allt på Kina — de gamla eliternas brister är också en viktig faktor — men en stor del av ansvaret ligger utan tvekan i Peking.

Pérez Esquivel: Såren ännu öppna i Latinamerika

146. Argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, mottagare av Nobels fredspris 1980, vet hur man imponerar på publiken. Han är en begåvad estradör och man glömmer snart bort att han är en man som överlevt diktatur och förtryck. Det finns ingen möjlighet att se honom som ett offer. Trots sina 86 år är det han som står för energin och vitaliteten i panelen som han delar med fyra andra fredspristagare: iranskan Shirin Ebadi, guatemalanskan Rigoberta Menchú och polacken Lech Walesa. De är inbjudna till Uruguays huvudstad Montevideo för att diskutera världsläget och de svåra utmaningar som freden möter. Pérez Esquivel berättar för mig att han är mycket besviken, att han kommer direkt från staden Curitiba i Brasilien där han försökte träffa Brasiliens förra president Luiz Inácio Lula da Silva. Det fick han inte, han tvingades stå och vänta i flera timmar tills fängelsemyndigheterna avvisade honom. Lula da Silva är isolerad och kan bara träffa sin familj och sina advokater. Pérez Esquivel har föreslagit honom som kandidat till Nobels fredspris.   Nu har Uruguays förra president José “Pepe” Mujica träffat honom och alla här tror att Lula har goda chanser att bli årets fredspristagare. Mujica själv nominerades för några år sedan till priset. Luiz Inácio Lula da Silva på ett möte i januari för rätten att ställa upp i presidentvalet. Foto: Shutterstock Jag frågar Adolfo Pérez Esquivel om han inte ser likheter mellan förre Solidaritetsledaren och expresidenten Lech Walesa och Lula da Silva. Visst gör han det, två stora ledare som kom från arbetarklassen och som kom till makten uppburna av stora massrörelser. Dessutom lyckades de att förändra länder som hade en stagnerande ekonomisk modell. Lula tog brasilianerna ur medeltiden, Walesa lyckades med att få Polen på fötter efter kommunismen, resonerar Pérez Esquivel. Pérez Esquivel själv blev fängslad av den argentinska militärdiktaturen 1977 och undvek mirakulöst att vara en av de ungefär 30 000 som försvann och som den argentinska diktaturen dödade utan rättegång. Den ökända Plan Condor, samarbetet mellan militärregimerna i regionen, sponsrad av USA och dess utrikesminister Henry Kissinger, ansvarade för tiotusentals döda i Paraguay, Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay. Fångarna flyttades mellan de olika länderna, torterades och avrättades, deras kvarlevor slängdes ut i havet eller begravdes i anonyma massgravar på de olika militärkasererna. Idag pågår det flera rättegångar mot de ansvariga, både i Latinamerika och i Italien. Pérez Esquivel har varit vittne i många av dem. Han har samlat fakta om de försvunna och berättar att han, domarna och advokater gick igenom kasern efter kasern gråtande. Han säger till mig: – Jag har aldrig sett härdade advokater, åklagare och till och med domare, gråta så hejdlöst som när de läste de hemska berättelserna. Stulna barn, massvåldtäkter, torterade spädbarn, det fanns inga gränser för vad Plan Condor ansåg vara berättigat i kriget mot kommunismen. Pérez Esquivel har aldrig varit kommunist, han kommer från den katolska befrielseteologin och från kyrkans mest progressiva falanger, de som blev aktiva efter Andra Vatikankonciliet 1968 som moderniserade den katolska kyrkan. Demonstration i Buenos Aires som uppmärksammar alla dem som försvann och dödades under militärdiktaturen. Foto: Shutterstock Jag frågar honom vad han anser om Latinamerika idag, nästan 50 år efter diktaturerna. Han skrattar och säger: –Femtio år är ingenting i människoålder, tänk på andra världskriget, både bödlar och offer lever fortfarande. Våra diktatorer är 70–80 år, de kan fortfarande göras ansvariga för alla brott som de begått. Straffrihet är ett dubbeleggat vapen, inget samhälle utan minne kan läka den förstörda sociala vävnaden. Och våra samhälle har fortfarande öppna sår. Vi pratar om detta, hur vi i våra små offentliga platser möter våra torterare, de skickar sina barn till samma skolor som våra barn, de bor i samma kvarter, de går i samma kyrkor, de handlar på samma varuhus, de går också på fotbollsmatcher och firar när landslaget vinner. När fotbolls-VM startade i juni begärde alla fängslade militärer i Uruguay kabel-TV. Vi minns villkoren på våra egna fängelser, den permanenta hunger, isoleringen, bestraffningarna, tortyren. Ingen militär har i sina lyxfängelser upplevt hur det känns att bli behandlad som ett djur, att inte ha några rättigheter. Adolfo Pérez Esquivel är skeptisk, han ser med djup oro hur Brasilien och Argentina, sitt hemland, nu styrs av nyliberala regeringar som kväver fackföreningarna och de sociala rörelserna, som lyder vad Världsbanken har som recept för att kväsa de sociala protesterna. – Problemet är som alltid medelklassen, arbetarna håller på att försvinna som klass. Vi har inga industriländer, företag flyttar till Asien där de kan få billig arbetskraft. Våra samhällen blir kvar som jordbruksproducenter men ingen vill leva på landet, där kan man inte växa, man kan inte skicka barn till skolor. Vi döms att bli jordens fördömda, igen, säger Pérez Esquivel. Jair Bolsonaro leder i opinionsmätningarna inför presidentvalet i Brasilien. Han har hyllat militärdiktaturen och gjort rasistiska och homofoba uttalanden. Foto: Shutterstock I Brasilien har vi nu en regelrätt diktatur, säger Pérez Esquivel. Den avsatta presidenten Dilma Rousseffs skuld (hon anklagades för att ha fuskat med statsbudgeten) blev aldrig bekräftad och Lula har fängslats för att hans motståndare vill undvika att se honom som landets nästa president. Till och med i fängelset är han oerhört mer populär än alla andra kandidater, menar Pérez Esquivel. – Och nu är risken att (Jair) Bolsonaro tar över och då kommer det att bli svårt för hela regionen. Det är bara ni, det lilla Uruguay, som lyser stark i regionen, ni har en ekonomi som växer, en stabil regering, en dialog mellan arbetare och arbetsgivare, något som får Uruguay att likna Sverige när Sverige var som bäst, när de uppfann en modell byggd på dialog och konsensus. Men om ni blir klämda mellan (Mauricio) Macri i Argentina och Bolsonaro i Brasilien det kommer att bli tufft för er. Ser Adolfo Pérez Esquivel någon väg till freden i världen? – Jag är orolig, Israel kommer att få Trump att anfalla Iran och vi vet inte vilken ny Pandoras box som öppnas där.

Kaliforniens väljare vänder Trumps republikaner ryggen

211. SACRAMENTO Här följer några nyheter som illustrerar gapet mellan demokratiske guvernören Jerry Browns Kalifornien och republikanske presidenten Donald Trumps USA: - all el som förbrukas i Kalifornien måste vara förnybar från år 2045. - inkvotering av minst en kvinna i bolagsstyrelser i Kalifornien. - höjd åldersgräns i Kalifornien för köp av gevär till 21 år. - nej till Trumpadministrationens planer på att tillåta ny oljeexploatering utanför Kaliforniens kust. Det sistnämnda lär, som mycket annat, sluta i domstol. Antingen har Kalifornien stämt amerikanska staten. Eller tvärtom. I domstol lär också många av de andra just nu mest brännande samhällsfrågorna hamna, några är redan där: fristäder för papperslösa invandrare, murbygget mot Mexiko, markanvändning, transpersoner i militären, krav på att människor måste uppge om de är amerikanska medborgare i nästa folkräkning, undantag från lagar av religiösa skäl med mera. Sherry Bebitch Jeffe, statsvetarprofessor vid University of Southern California, kommenterar: – Gör lite huvudräkning. Han heter Donald Trump och Kalifornien berövade honom en legitim valseger. Motkandidaten Hillary Clinton fick knappt tre miljoner fler röster än Trump i presidentvalet 2016 och merparten av dem härrörde från Kalifornien. Därför utgår många, som Bebitch Jeffe, från att det handlar om bestraffning från Trumps sida. Men givetvis föreligger djupa ideologiska skillnader mellan presidenten och Kalifornien, inte minst på grund av den öppna hållningen till invandring i Kalifornien där minoritetsgrupper utgör en majoritet och som har en mer västeuropeisk syn på välfärdsystem, energi och klimatfrågan. Sherry Bebitch Jeffe. Foto: USC – Alla här är demokrater, från de två senatorerna, 39 av de 53 ledamöterna i delstatsdelegationen i kongressens representanthus, guvernören och viceguvernören, till majoriteten i delstatsparlamentet och borgmästare i storstäderna, påminner Sherry Bebitch Jeffe. Till saken hör att den skattereform som Trump fick igenom förra året blir mycket kännbar i Kalifornien som är en enda stor dyrort i känslig natur, knappa vattenresurser och med månader av torka. Avdrag för boräntor och lokala skatter begränsas, något som givetvis också gäller i andra områden där demokraterna är i majoritet som New York, New Jersey och Massachusetts, och som lett till teorier om att Trump vill bestraffa demokratisk politik och demokratiska politiker. För mer eller mindre desperata miljöorganisationer i USA är Kalifornien det ljusaste hoppet. Guvernör Jerry Brown stod värd för ett uppföljningsmöte om Parisavtalet nyligen samtidigt som Trumps miljövårdsmyndighet EPA gradvis stryker bestämmelser som förre presidenten Barack Obama införde beträffande begränsningar av rökgaser från kraftverk och tillåtna halter av olika ämnen. Kalifornien är på väg att uppnå utsläppsmålen men ett stort antal organisationer och individer tycker inte att Brown gör tillräckligt i miljö- och klimatarbetet och har till och med sjösatt en kampanj som de döpt till Brown’s Last Chance. Bränderna fortsätter i norra Kalifornien. Bilden är tagen den 5 september. Foto: Ben Newburn/USFS Ett mönster på senare år är en allt längre säsong med explosiva och alltmer utbredda skogsbränder. Efter den rekordstora branden i norra Kalifornien i somras konstaterade bekymrade experter att ”brandsäsongen” kommer att vara hela året i framtiden. Trump tog till Twitter för att skylla bränderna på ”dåliga miljölagar” och påstod att ”vattnet från norr idiotiskt nog spolas ut i Stilla havet”. Nämnda experter var snabba med sin respons. Trump har fel, sa de, både om bekämpning av bränder och hur vattenresurserna fördelas. Mellanårsvalet den 6 november närmar sig. För att ta över majoriteten i representanthuset i Washington DC måste demokraterna erövra 24 nya stolar utöver nuvarande 194. De flesta bedömare tippar att det kommer att ske, med extra draghjälp av väljarna i Kalifornien. En handfull republikaner sitter oväntat löst till i delstaten, till och med i Orange County strax söder om Los Angeles där Richard Nixon föddes och där flygplatsen är döpt efter filmstjärnan och västernhjälten John Wayne. Detta traditionellt konservativa fäste har förändrats i och med en inflyttning av mindre bemedlade latinos med rötter i Mexiko och Centralamerika och en ökande andel collegeutbildade förortsbor som ofta är kritiska mot Trump. Republikanernas övervikt i den lokala väljarkåren har krympt dramatiskt och mångårige lokale kongressmannen Dana Rohrabacher är inte garanterad återval. Demokratiska partiets högkvarter i Sacramento. Foto: Karin Henriksson Republikanska partiet, GOP, förvandlades officiellt till tredje största politiska gruppering i Kalifornien efter en granskning av partisympatierna. Demokraterna är störst med 44 procent av de registrerade väljarna, oberoende, ”independents”, näst störst med 25,5 procent och sist hamnar GOP med 25,1 procent. Sedan 2010 har ingen republikan valts till delstatens högsta politiska ämbeten. – Vi har förvisso våra problem och mycket arbete framför oss, medger Matt Fleming som är talesman för det republikanska partiet i Kalifornien. Men han försöker hålla humöret uppe: – De hade bespetsat sig på att kröna Hillary Clinton men istället fick vi president Trump och en republikansk kongressmajoritet, säger Matt Fleming och radar upp argument som ska användas i valkampanjen mot demokraterna om chockhöjda skatter, ökad kriminalitet och skolor som domineras av liberala eliter utan kontakt med verkligheten. Deltagare i Make America Great Again-marschen i mars 2017 till stöd för president Trump i Huntington Beach. Foto: Shutterstock Theo Slater för sin del gläder sig åt den ökande andelen oberoende som kan stötta hans California National Party, CNP, med självständighet på programmet. I ett självständigt Kalifornien skulle alla vänsterdemokratiska mål om allmän sjukvård, gratis utbildning och utbyggd infrastruktur uppfyllas. – GOP har kollapsat och oberoende tenderar att vara mer positiva till självständighet. Dessutom är de värden vi sätter högt i Kalifornien helt andra än dem i Washington, säger Theo Slater, som är ordförande i partiet. CNP vill ha folkomröstning om utträde ur USA, medan ett par affärsmän förnyat försöken att få till stånd en uppdelning av Kalifornien i dels de demokratiskt dominerade storstadsområdena längs kusterna, dels i en ny 51:a delstat, New California, i det mer konservativa inlandet med andra åsikter om vapenlagar, utsläpp, skatter, konstbevattning, hotade arter och råvaruexploatering på federalt skyddad mark. Ingetdera lär lyckas. Ett bättre alternativ än Calexit och New California vore att bromsa Trumpinitiativ som ogillas i Kalifornien, menar Sherry Bebitch Jeffe. Och Matt Fleming viftar bort hela frågan med att han tror att de flesta, liksom han själv, vill förbli amerikanska medborgare. Kaliforniens flagga. Foto: Shutterstock Kalifornien blev, inte oväntat, en av de delstater där Barack Obama gjorde comeback i partipolitiken efter att han lämnat presidentposten. Med rätta kan hävdas att Donald Trump först bröt mot budordet ”Presidenter och expresidenter kritiserar inte varandra” men det var ändå förvånande att Obama nämnde honom vid namn under sitt första inhopp som demokratiskt vallokomotiv inför kongressvalet. Andra stoppet var Orange County och där manade Obama de sex kandidaterna som samlades på scenen att försöka nå ut till både demokrater och oberoende. – Det finns slitningar bland demokraterna mellan den progressiva flygeln med ”Berniecrats” och etablissemangsflygeln och de märks tydligast i valet till en av de två platserna i senaten i Washington, säger Sherry Bebitch Jeffe om de interna motsättningar som avspeglats i flera val i år i andra delstater där förre presidentkandidaten Bernie Sanders idéer slagit igenom. Men den nyvalda senatorn kommer att vara demokrat och Kalifornien kommer att väga ännu tyngre när kongressen samlas till nytt arbetsår i början av 2019. I den delegationen ingår några som Trump pekat ut i tweetar och om det blir demokratisk majoritet lär de inte dröja länge med hoten om riksrätt. Flottbasen i San Diego. Foto: Shutterstock Ironiskt nog är Kalifornien – med IT, AI, hamnar, industri och ett stort jordbruk – inte bara viktigt för USA:s ekonomi, utan indirekt för Trumps framtid. Han väntas gå till val på den goda ekonomin 2020 och en nedgång här skulle bli kännbar i hela landet. Och trots Trumps motvilja mot Kalifornien förmodas det dessutom bli just den delstaten som skulle gynnas av hans utspel om ett femte vapenslag inom den amerikanska försvarsmakten, rymdstyrkan ”space force”. Mycket av kunnandet återfinns i klustren kring militärbaser, försvarsföretag, universitet och de privata rymdbolagen runt Los Angeles.

Kubansk reformdiskussion inget för Castros lärjungar

213. På Kuba diskuteras sedan några veckor tillbaka ett förslag till en ny konstitution. Över en miljon exemplar har distribuerats. En kommission har utsetts med uppgift att ta emot ändrings- och kompletteringsförslag och i början av nästa år ska det hållas folkomröstning om det slutliga förslaget. I det förslaget som nu diskuteras, och som är utformat av en arbetsgrupp ledd av Raúl Castro, har formuleringen om att revolutionens mål är att upprätta kommunism strukits, privata företag beskrivs som en viktig del av ekonomin och äktenskap definieras som en union mellan två individer, oavsett kön. Förslaget rymmer flera lite överraskande punkter. Men det har också mötts av invändningar. Den främsta är att kommunistpartiet fortfarande beskrivs som det högsta beslutande organet på Kuba. Flera, men långt ifrån alla, oppositionsgrupper beskriver därför hela projektet om en ny grundlag som en avledande manöver vars syfte är att klä det gamla systemet i ny dress. Men, som sagt, flera oppositionsgrupper deltar i diskussionen och trots kritiken betraktar många förslaget som ett implicit erkännande av den castristiska modellens misslyckande. Kuba rör sig redan, om än räddhågat och tveksamt, i riktning mot en uppifrån organiserad övergång till någon form av marknadsekonomi. När den nya grundlagen antas, kommer den rörelsen att accelerera. Privatägd skönhetssalong i Santa Clara. Foto: Kako Escalona/Shutterstock Det finns också ett förslag att inrätta en ny post som premiärminister och att begränsa presidentperioden till fem år, med möjlighet till ett, men bara ett, omval, något som optimisterna tolkar som en öppning mot direktval av presidenten inom en inte alltför avlägsen framtid. Men många, både inom kommunistpartiet och oppositionen, tror att det viktigaste med förslaget just är den diskussion det kan generera. Några talar om politisk nytändning och en vitalisering av hela det annars så politiskt nedsövda kubanska samhället. Men medan kubanerna alltså diskuterar hur de vill att samhället ska se ut, slåss den kubanska revolutionens trognaste lärjungar, de castrister utanför Kuba som fortfarande sitter vid makten, det vill säga Nicolás Maduro och Daniel Ortega, för sina liv för att inte gå under. Ordnad övergång på Kuba. Kollaps i Venezuela och Nicaragua. Hänger det kanske ihop? I intima samtal med latinamerikanska vänsterledare brukade Fidel Castro säga att det hade varit bättre om den latinamerikanska revolutionen först segrat i Venezuela, istället för på Kuba. Bland annat, förklarade han, därför att Venezuela var ett mer utvecklat land, men fram för allt därför att oljan både garanterar oberoende och är ett överlägset verktyg i bygget av allianser. Att Fidel Castros första utlandsresa efter revolutionens seger gick till Venezuela var därför ingen tillfällighet. Syftet var att be om olja på förmånliga villkor. När den dåvarande venezuelanske presidenten, socialdemokraten Rómulo Betancourt, som just efterträtt en långvarig militärdiktatur, svarade att Venezuela säljer sin olja på samma villkor till alla, fattade Castro blixtsnabbt beslutet att hjälpa till att bygga upp en gerilla i Venezuela. Inte bara med pengar och vapen, utan också med kubanska gerillasoldater. Han lär till och med ha funderat på att skicka Che Guevara. En revolution i Venezuela var, trodde Castro, nödvändig för att rädda den kubanska revolutionen. Hugo Chávez och Fidel Castro. Foto: Creative Commons Men gerillan i Venezuela misslyckades. Som den gjorde överallt i Latinamerika, också där Che var med. Det blev inga fler revolutioner. Utom i Nicaragua där sandinisternas seger gav castrismen nytt andrum. Men när Sovjetblocket rasade samman tycktes det bara vara en tidsfråga innan också Kuba skulle göra det. I Nicaragua hade dessutom den sandinistiska revolutionen, efter tio år vid makten, lidit ett överraskande nederlag i valet 1990. Men så, mitt i mörkret, dök Hugo Chávez upp. Det var visserligen ingen revolution – Chávez kom till makten via ett demokratiskt val. Han hade heller inga meriter som revolutionär kämpe, snarare som misslyckad militär kuppmakare. Men Fidel Castro hade förmågan att känna igen en frände och han utnämnde snabbt Chávez till revolutionär – en titel han inte gett någon annan latinamerikansk president, inte ens Chiles Salvador Allende. Hugo Chávez svarade med att inte bara utse Fidel Castro till sin politiske lärofader och vägvisare, utan också med att anpassa Venezuelas ekonomi efter Kubas behov. Fidel Castros gamla dröm förverkligades, om än 40 år för sent, och castrismen hamnade överraskande återigen i centrum på kontinentens politiska scen. När oljepriserna gick i höjden blev det också möjligt att förverkliga andra drömmar som Fidel Castro närt, som till exempel Alba – ett slags socialistiskt frihandelsområde vars bas skulle vara solidaritet och en strävan att kompensera asymmetrin mellan medlemsländerna. Bolivias president Evo Morales med kollegorna Nicolás Maduro från Venezuela och Rafael Correa från Eciuador på ett möte i Cochabamba i Bolivia 2013. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons Nu hade också vänsterpresidenter kommit till makten i flera länder: Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador och i Nicaragua hade Daniel Ortega efter tre försök återigen blivit president. I Brasilien fanns Lula da Silva, i Chile Michelle Bachelet, i Uruguay Pepe Mujica och i Argentina Nestor och Cristina Kirchner. Plötsligt hade Kuba, som ända sen Sovjetblockets sammanbrott betraktats som en slags förhistorisk zombie, på nytt blivit centrum i en politisk våg som svepte över hela Latinamerika. Alla ville ta en bild med Fidel Castro innan han försvann. Det var inte bara Kuba som fick del av de venezuelanska oljepengarna – alla allierade, och alla som kunde vara användbara för det nya castristiska projektet, fick det, såväl länder, partier, enskilda organisationer, tidningar och TV-kanaler som individer. Mellan 1998 och 2016 uppgick Venezuelas oljeinkomster till 1 000 miljarder dollar. Ofattbart mycket pengar som förutom att rädda Kuba och initiera allehanda storslagna internationella projekt, kanaliserades till sociala program i Venezuela men också till att bygga upp en ny burgen klass, de så kallade boliborgarna, plus en militär apparat utan like, ledd av 2 000 generaler – fler än i USA. Surfande på framgångarna skrev Hugo Chávez sitt politiska testamente, som efter hans död antogs som lag av den dåvarande kongressen. Där, i det som han kallade ”Plan de la Patria” (Fäderneslandets plan), förutsäger han att Venezuela 2019 kommer att vara en ekonomisk och politisk stormakt som kommer att producera sju miljoner fat olja per dag. Men det blev tvärtom. Något sparande för magra år förekom inte. Istället löpte korruptionen amok och Venezuelas utlandsskuld växte till 150 miljarder dollar, samtidigt som valutareserven sjönk till 10 miljarder dollar. Och när oljepriset sjönk, sjönk också den venezuelanska oljeproduktionen så att den idag uppgår till knappt en miljon fat per dag, inte ens en tredjedel av vad den var när Hugo Chávez kom till makten och långt ifrån de sju miljoner Hugo Chávez drömde om. Den produktiva apparaten i stort ligger i spillror. Det gör för övrigt Alba också, liksom de flesta andra av de drömmar Hugo Chávez drev igenom på Fidel Castros inrådan. Den nya castrismen dog lika snabbt som den föddes. Inflationen beräknas i år nå obegripliga en miljon procent. Nicolás Maduro skyller på ekonomiskt krig och anklagar webbsidan ”Dolar today”, som publicerar växelkursen för dollar på den parallella marknaden, för att ha orsakat inflationen. Och de drygt två miljoner venezuelaner som lämnat landet och söker överleva i andra latinamerikanska länder är, enligt Maduro, helt enkelt lurade. Vicepresidenten Delcy Rodríguez påstår att FN:s statistisk är baserad på fiendens falska uppgifter och emigrationen är helt normal. Daniel Ortega och hustrun Rosario Murillo, Nicaraguas president och vicepresident. Foto: Fernanda Le Marie/Cancillería del Ecuador/Creative Commons I Nicaragua kunde presidentfamiljen Daniel Ortega-Rosario Murillo och deras sju barn bygga upp ett ekonomiskt familjeimperium tack vare de venezuelanska oljepengarna. När pengarna började sina och Ortega-Murillo tvingades till strukturella reformer som stötte på motstånd, drog de sig inte för dödligt våld för att försvara sina privilegier. Sedan mitten av april har 400 människor dödats. Ortega-Murillo kallar de som protesterar för kuppmakare och lägger skulden för de döda på dem. En expertkommission i FN:s regi med uppdrag att kartlägga våldet utvisade helt sonika häromveckan. Samma logik som när Maduro förbjuder ”Dolar today”. Det är budbäraren som har skulden. Men utvisningen av FN-kommissionen gör inte att våldet den hade i uppgift att registrera försvinner, lika lite som förbudet av ”Dolar today” gör att inflationen upphör. Men det finns ändå aningen av en skillnad mellan Maduro och Ortega-Murillo, nämligen den att de senare, trots allt, ser ut att plågas av dåligt samvete. Nicolás Maduro, däremot, ler segerrikt och höjer brösttonerna till ytterligare en bombastisk nivå när han presenterar sitt ekonomiska program med en ny valuta som strukit fem siffror från den förra. Han låter lycklig, som en magiker som upptäckt knepet hur han ska kunna plocka hur många kaniner som helst ur sin hatt. En fråga smyger sig på: Vad lärde sig egentligen Nicolás Maduro och Daniel Ortega av Kuba? Eller vad var det som de kubanska ledarna lärde dem? Förutom att skylla alla problem på andra. En del goda råd fick de. Fidel Castro varnade till exempel både Daniel Ortega, när han kom till makten första gången på 1980-talet, och Hugo Chávez att göra om samma misstag som han, det vill säga att i ett slag förstatliga all ekonomisk verksamhet, förbjuda all oppositionspress och alla politiska partier. Men det viktigaste rådet var hur de skulle säkra sin makt: stenhård kontroll över militär och polis, liksom över valmyndigheten och rättsväsendet. Om det fungerar kan man tillåta sig en del liberala eftergifter som att hålla val. Det finns alltid andra sätt att glida förbi om resultaten går en emot, som när Maduro inrättade en konstituerande församling med högsta politiska befogenheter. Att den inte gjort någonting, och minst av allt det som skulle vara dess uppgift, det vill säga skriva en ny konstitution, spelar ingen roll. Dess egentliga uppgift var ju att neutralisera det valda parlamentet där oppositionen hade majoritet. Sådana knep finns det gott om i både Venezuela och Nicaragua. Liksom på Kuba. Gata i Santiago de Cuba. Foto: Rafal Cichawa/Shutterstock Att luras är inget ovanligt inom politiken. Men när Nicolás Maduro och Daniel Ortega beskriver sina politiska projekt som ”bygget av socialism”, kan man tycka att andra i Latinamerika som kallar sig socialister skulle känna sig lite störda, eller att de åtminstone skulle värja sig med ”den socialism vi kämpar för är inte som den i Venezuela och Nicaragua”. Det finns några som gör det. Men de flesta gör det inte. Och på det så kallade São Paulo-forumets senaste möte i Havanna, ställde praktiskt taget alla närvarande latinamerikanska vänstergrupper upp på Maduros och Ortegas sida. Det antogs till och med, på det kubanska kommunistpartiets initiativ, en resolution som fördömer de imperialistiska aggressioner och kuppförsök de utsatts för. I och för sig har Donald Trump, efter Obamas charmoffensiv, effektivt återupprättat USA:s rykte som det grymma imperiet – Latinamerikas evige fiende. Med logiken min fiendes fiende är min vän står den latinamerikanska vänstern enad. Och kan samtidigt ursäkta alla egna övergrepp och misstag. Men lite tragiskt är det ändå att den viktigaste lärdomen som castrismen gett sina lärjungar är hur man ska klamra sig kvar vid makten. Privat affär i Trinidad på Kuba. Foto: Shutterstock Därför är det lite paradoxalt när castrismens arvtagare på Kuba samtidigt har tagit initiativ till en bred diskussion om en ny konstitution som, med alla begränsningar, i grunden ifrågasätter många av de aspekter som hittills utgjort grundpelare i det castrismen kallar ”socialism”. En implicit självkritik och ett erkännande av att det inte räcker med att ta makten, och behålla den, för att det ska kunna kallas ”socialism”.  Men São Paulo-forumets stöd till Maduro och Ortega kan också bli en bumerang. Klyftan mellan den verklighet som rapporteras i alla massmedier, utom de regimtrogna, och den beskrivning som São Paulo-forumets resolution gör, är för djup för att kunna blunda för. Och redan pågår diskussioner inom delar av den latinamerikanska vänstern, i såväl Chile, Peru som Argentina, där man inte bara ifrågasätter São Paulo-forumets verklighetsbeskrivning, utan menar att kampen för mänskliga rättigheter måste vara en utgångspunkt i alla samhällsprojekt som beskriver sig som vänster. Också i Venezuela och Nicaragua. Och på Kuba. Vilken roll den uppfattningen kommer att spela i diskussionen om Kubas nya konstitution, blir spännande att följa.

Folkmordsanklagelse kan föra Myanmar närmare Kina

255. Myanmar (Burma) står inför den mest komplexa och utmanande övergångsperioden i landets moderna historia. Så beskrev Aung San Suu Kyi, Myanmars statskansler och mottagare av Nobels fredspris, nyligen situationen på en konferens i Singapore.  Att den liberaliseringsprocess som påbörjades 2011 under den dåvarande militärregimen och som ledde fram till det historiska valet 2015 har stött på flera allvarliga hinder är det få som ifrågasätter. Däremot skiljer sig Aung San Suu Kyis och det internationella samfundets problemformulering och slutsatser markant åt. Den 27 augusti offentliggjorde FN:s oberoende granskningskommission delar av sin omfattande rapport i vilken man fastslog att Myanmars högsta militära ledning, inklusive överbefälhavaren general Min Aung Hlaing, bör ställas inför rätta för möjligt folkmord i delstaten Rakhine och för människorättsbrott mot civila i delstaterna Kachin och Shan. Kommittén uppmanade Myanmar att lämna ut general Min Aung Hlaing till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag för att stå till svars för de systematiska utrensningsoperationer som kostat livet för tiotusentals rohingyer, en etnisk minoritetsgrupp, och fått över 700 000 människor att fly till Bangladesh. FN:s rapport refererade specifikt till general Min Aung Hlaings Facebook-uppdateringar för att bevisa att högsta ledningen i den myanmariska militären, Tatmadaw, sanktionerat övergreppen mot rohingya-muslimer. Myanmars överbefälhavare general Min Aung Hlaing. Foto: Ryska försvarsdepartementet/Creative Commons I rapporten utpekades också Aung San Suu Kyi som medansvarig för att hon i sin roll som de facto statsöverhuvud och med ett starkt moraliskt inflytande misslyckats med att skydda den egna civilbefolkningen. Tvärtemot fann rapporten att civila myanmariska myndigheter bidragit till att sprida falsk information, försvara militärens övergrepp och hindra oberoende utredningar, däribland FN:s egna delegationer, från att resa in i Rakhine. Myanmars FN-ambassadör, Hau Do Suan, besvarade kritiken i FN:s säkerhetsråd med att liksom tidigare beskriva militärens operationer som ”logiska” och proportionerliga till de attacker mot polis- och militärposteringar som utfördes av den muslimska terroristgruppen Arakan Rohingya Salvation Army (Arsa) i Rakhine i augusti 2017. Myanmars utrikesdepartement, som vägrat att samarbeta med granskningskommissionen, tog direkt avstånd från FN-rapporten och förklarade i ett uttalande att den kommer att ”underblåsa mer konflikter”. Aung San Suu Kyi, som även i år tackat nej till att delta i FN:s generalförsamling, har konsekvent försvarat militärens insatser i Rakhine och kritiserat det internationella samfundet för en ensidig kritik. Något förvånande medgav hon dock under ett panelsamtal på World Economic Forum i Hanoi den 13 september att ”situationen i efterhand kanske kunde hanterats bättre”, men att man för att säkerställa en långvarig säkerhet och stabilitet måste vara ”rättvis mot alla sidor”. Rohingyer på flykt vid Bangladesh gräns mot Myanmar, september 2017.  Foto: Sk Hasan Ali/Shutterstock Att general Min Aung Hlaing skulle lämnas ut till ICC i enlighet med FN-rapportens rekommendationer är dock mycket osannolikt. Myanmar har inte ratificerat brottmålsdomstolens Romstadga och Aung San Suu Kyi har varit tydlig med att militären har en viktig roll att spela också framöver, även om hon fortsatt uttryckt en önskan om att revidera den nuvarande konstitutionen som idag säkerställer att 25 procent av parlamentet utgörs av militärer. Intressant nog meddelade ICC nyligen att domstolen har mandat för att undersöka brott mot mänskligheten gällande tvångsdeportationen av rohingyer eftersom delar av brottet ägt rum i grannlandet Bangladesh, ett land som undertecknat Romstadgan och därför är skyldigt att bistå ICC. Samma dag som FN-rapporten släpptes meddelade amerikanska Facebook att man stängt ner 18 myanmariska militärers konton, däribland general Min Aung Hlaings, samt flera välbesökta Facebooksidor, inklusive ett av militärens största TV-nätverk och tidningen Myanmar Daily Star. Sammantaget följdes kontona av 12 miljoner användare. Facebook motiverade nedstängningen med att dssa sidor medverkat till att sprida religiöst och etniskt-motiverat hat, något plattformen kritiserats hårt för både av FN och flera lokala organisationer. Före 2011 hade få myanmarier tillgång till internet. Idag använder minst 18 miljoner av Myanmars 53 miljoner invånare regelbundet Facebook, och betydligt fler använder Facebook än Google. Den myanmaiska militären har strategiskt byggt upp sin närvaro på sociala medier för att vinna folkopinionens stöd. Eftersom det har spekulerats i att general Min Aung Hlaing nyttjat sin Facebooksida som valplattform inför presidentvalet 2020 måste Facebooks förbud irritera men också försvåra generalens mobilisering. Facebooks besked ledde till att rykten började florera i huvudstaden Naypyidaw om att Aung San Suu Kyis parti Nationella förbundet för demokrati (NLD) eventuellt påverkat Facebooks beslut. President Win Myint, som tillhör NLD, lät via sin talesman omedelbart förneka all inblandning. 18 av Myanmars 53 miljoner invånare använder Facebook. Foto: Shutterstock En annan fråga där Aung San Suu Kyi och det internationella samfundet är oense rör situationen för yttrande- och pressfrihet i Myanmar. Enligt organisationen Reportrar utan gränser åtalades 20 myanmariska journalister bara under 2017, flera under den kontroversiella lagparagrafen 66(d) i telekommunikationslagen från 2013. I augusti i år föll domen i ett uppmärksammat mål mot två Reuters journalister. Wa Lone, 32, och Kyaw Soe Oo, 27, fick sju års fängelse vardera för innehav av säkerhetsklassificerad information, trots att en myanmarisk poliskapten vittnat om att hans överordnade planterat bevisen i syfte att sätta dit de två journalisterna. Poliskapten Moe Yan Naing dömdes kort därefter för disciplinbrott och fick ett års fängelse. Utöver detta vittnesmål har den utdragna rättsprocessen varit farsartad. Flera av åklagarens vittnen har uppgett motstridiga uppgifter. En av poliserna som var med och arresterade journalisterna förklarade sitt ofullständiga vittnesmål med att han bränt sina anteckningar kort efter gripandet. Reutersjournalisterna hade under hösten 2017 undersökt militärens roll i massakern på tio rohingyer i byn Inn Din och funnit, kort innan de arresterades i december 2017, övertygande bevis för att militären bar ansvaret. Nyhetsbyrån Reuters offentliggjorde därefter journalisternas grävande reportage, och efter att militären ovanligt nog utrett frågan internt lät general Min Aung Hlaing meddela på sin Facebooksida att sju militärer dömts till tio års fängelse för medverkan i massakern. Trots detta fälldes journalisterna i augusti i år för brott mot sekretesslagen Official Secrets Act, en koloniallag från 1923. I sitt utslag sa domaren Ye Lwin att journalisterna ”flera gånger försökt få tag i de hemliga dokumenten i syfte att förmedla informationen vidare till andra”. Tidningsförsäljare i Rangoon. Foto: Shutterstock Domen har kritiserats starkt av internationella rättighetsorganisationer, lokala aktivister samt FN och EU. PEN America, som tidigare i år utnämnde Wa Lone och Kyaw Soe Oo till mottagare av det ansedda PEN/Barbey Freedom to Write Award, uppmanade Myanmars regering att omedelbart ge journalisterna amnesti. Tidigare i år meddelade det amerikanska finansdepartementet att USA infört sanktioner och reseförbud mot fyra myanmariska militärer, dock inte överbefälhavaren Min Aung Hlaing, samt två ökända infanteriregementen som i FN-rapporten utpekas som särskilt ansvariga för systematiska övergrepp i norra Myanmar. Aung San Suu Kyi kommenterade domen mot Reutersjournalisterna under World Economic Forum i Hanoi med att de ”inte fängslades för att de var journalister, utan för att domstolen ansåg att de brutit mot Official Secrets Act”. Hon uppmanade till läsning av den faktiska domen som hon menade inte inskränkte yttrandefriheten. Hon sa också att de fängslade journalisterna kunde överklaga domen om de kunde visa varför domslutet var felaktigt. Flera mindre demonstrationer har organiserats i Rangoon sedan domen föll, senast deltog ett hundratal aktivister och journalister med krav på att Wa Lone och Kyaw Soe Oo ska friges. Efter domslutet gick också sex lokala journalistiska organisationer samman i ett gemensamt uttalande riktat mot Aung San Suu Kyi i vilket de uttryckte besvikelse kring hur hon kommenterat domen. Sådana kritiska uttalanden är ovanliga och det märks bland journalister att klimatet hårdnat och självcensuren stärkts. Flera journalister har lämnat Myanmar, däribland den Pulitzervinnande journalisten Esther Htusan som flydde i november 2017 efter att ha fått ta emot dödshot för sin rapportering för nyhetsbyrån AP om militärens operationer i Rakhine samt efter kritiska artiklar om hur Aung San Suu Kyi hanterat krisen. Det finns en oro för att Myanmar kommer att bli en kinesisk marionett. Bild: Shutterstock Internationell kritik och sanktioner har sällan varit framgångsrika i Myanmar, men om Myanmar inte svarar på FN:s rapport finns en stor risk att landet tvingas närma sig Kina ytterligare. Att balansera mot Kina var en av de viktigaste anledningarna till att militärregimen började liberalisera landet, men nu är Kina åter den politiska beskyddaren, särskilt i FN:s säkerhetsråd där Peking använt sin vetorätt för att hindra sanktioner mot Myanmar. För Kina är Myanmar en viktig del i det enorma infrastrukturprojekt som ofta betecknas ”den nya Sidenvägen”. Kina har investerat i en djuphavshamn i Rakhine och arbetet pågår med att koppla ihop hamnen med snabbtågsräls till den kinesiska provinsen Yunnan. Det ligger därför också i Kinas intresse att regionen stabiliseras. I militära myanmariska kretsar uttrycks däremot ofta en oro för att Myanmar kommer att bli en kinesisk marionett. Aung San Suu Kyi står också inför andra utmaningar. Ett av hennes vallöften 2015 var att hon skulle förhandla med etniska rebellgrupper och få till stånd långsiktiga fredsavtal. Hittills har tre fredskonferenser hållits, men resultaten har varit magra och flera etniska grupper har uteslutits. Samtidigt har militären skjutit fram sina positioner och bedrivit en offensiv taktik i delstaterna Kachin och Shan, vilket skapat misstro mot förhandlingarna och deras legitimitet. Eftersom en stor del av Aung San Suu Kyis legitimitet beror på fredsprocessens framgång kan det påverka hennes ställning inför valet 2020.

Insiktsfullt om Turkiets auktoritära utveckling

173. I början av sin politiska karriär yttrade Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets auktoritäre president, några ord som ofta citeras idag: Demokrati är som en spårvagn, när man har nått ändhållplatsen kliver man av. Var det för en gång givet att denna turkiska spårvagn skulle stanna vid den auktoritära hållplatsen? Det kan vi inte säkert veta, eftersom det inte går att göra en omstart från 2002, året när Erdoğans parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) för första gången kom till makten – även om det skulle dröja några månader inpå 2003 innan han blev invald i parlamentet, sedan bannlysningen mot honom hävts. Men det fanns ingen determinism i utvecklingen från 2002 och framåt. Tvärtom inledde AKP sitt regeringsinnehav med flera EU-inriktade reformer. Det påminns vi också om vid läsningen av turkiske exiljournalisten Yavuz Baydars nyutgivna bok, Die Hoffnung stirbt am Bosporus: Wie die Türkei Freiheit und Demokratie verspielt (Droemer, 2018). Där tecknar han en insiktsfull och nyanserad bild av Turkiets moderna utveckling, och flätar den samman med sina egna personliga erfarenheter. Han visar exempelvis hur utvecklingen sannolikt hade kunnat ta en annan riktning om en AKP-pragmatiker som Abdullah Gül, en gång parhäst till Erdoğan men idag en av hans främsta kritiker (om än ofta i det tysta), inte hade lämnat utrikesministerposten och partiledningen för att bli opolitisk statschef åren 2007–2014. Därmed försvann en kraft som hade kunnat tygla Erdoğans makthunger, konstaterar Yavuz Baydar. Han gör det med en tacksam referens till en annan tongivande turkisk journalist, som också har ett förflutet i Sverige, den villkorligt frigivne kolumnisten och statsvetaren Şahin Alpay. President Erdoğan talar på ett möte i samband med tvåårsdagen av den misslyckade militärkuppen. Foto: Shutterstock Yavuz Baydar ger flera insikter i varför Turkiets en gång så lovande demokratiseringsprocess kunde förfelas. Boken är skriven på engelska, men är först utgiven på tyska. Det säger mycket om vilken vikt man i Tyskland fäster vid en djupare förståelse av EU:s stora och besvärliga ansökarland, som ligger som en brygga mellan Europa och Asien. Boken förtjänar en översättning till svenska – och det av flera skäl. När Yavuz Baydar tvingades gå i exil efter kuppförsöket 2016 för att undgå fängelse – något som drabbade många av hans journalistkolleger – gick han i landsflykt för andra gången. Som ung, några år efter militärkuppen 1971, flydde han till Sverige. Sin journalistiska utbildning fick han vid JMK i Stockholm, och där grundmurades hans journalistiska etik, som han senare tog med sig under en framgångsrik journalistkarriär i Turkiet. Sverige var inte bara av betydelse för Yavuz Baydars egen utvecklingshistoria, utan här har generationer av landsflyktiga intellektuella från Turkiet tagit sin tillflykt, på 1970-talet såväl som idag. Enskilda personers exiltillvaro, vid sidan av Baydars egen, interfolieras i skildringen av Turkiets politiska dramatik. Efter en tid vid BBC i London valde Yavuz Baydar i mitten av 1990-talet att återvända till sitt hemland. Där kunde han äntligen bevaka händelseutvecklingen på nära håll, bland annat som läsarnas ombudsman för tidningar som Millyet och Sabah (innan de bytte ägare och politisk inriktning), via sin egen talk show på CNN Türk och sedermera som kolumnist i Zaman, då ägd av den turkiskislamiska Gülenrörelsen. Yavuz Baydar ger inblickar i hur mediekoncerners ägare, som hade större affärsintressen inom andra branscher, lade sig i, stoppade publiceringar och sparkade obekväma röster. Denna bristande respekt för pressfrihet på ägarsidan är en del av förklaringen till varför demokratiseringsprocessen aldrig fick en stabil grundval. Syndromet förstärktes när den allt mäktigare Erdoğan började göra oberoende medier och journalister till huvudfiender, för att till sista fängsla eller med andra medel tysta dem som inte velat böja sig under den politiska makten. För mig, liksom för många svenska journalister som bevakat Turkiet genom åren, är Yavuz Baydar sedan länge en vän. Jag lärde känna honom i Turkiet sedan han återvänt på 1990-talet, åren före AKP:s första segerval. Som journalistkollega minns jag hur han ofta var på språng på väg till nästa möte eller intervju, men han delade också med sig av sitt stora kontaktnät och sina insikter. Någon opartisk läsare av hans bok är jag därför inte. Om jag saknar något i denna drivet skrivna bok, så är det hur Turkiets ödesdigra felkalkyl i Syrien bidrog till demokratiseringsprocessens förfall. Med Yavuz Baydar delar jag dock övertygelsen att Turkiet måste gå till botten med sin egen 1900-talshistoria för att demokratin ska få fotfäste. Det gäller såväl folkmordet på armenierna som kurdfrågan. Han citerar en amerikansk Turkietkännare, Howard Eissenstat, som förklarar varför repressionen av kurderna och deras identitet i årtionden varit källan till de värsta formerna av förtryck i Turkiet: tortyr, misshandel, kollektiv bestraffning och krossad pressfrihet. ”AKP lovade att göra slut på denna djälvulscirkel, men har istället förnyat den”. Republikens dag firas i Istanbul 2015 med bilder på Mustafa Kemal Atatürk. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock För att fördjupa förståelsen av varför AKP under de senaste årens maktinnehav har gjort Turkiet till ett alltmer illiberalt och toppstyrt land måste vi söka oss tillbaka till republikens rötter: från det Osmanska rikets nederlag i första världskriget, folkmordet på armenierna och andra orientaliska kristna, till västmakternas strävan att stycka upp Anatolien, något som Mustafa Kemal Atatürk satte stopp för under befrielsekriget och den turknationalistiska stat som han därefter lade grunden till. För generationer av kemalister har Atatürk sedan dess hyllats som larger than life på ett sätt som påminner om ledarkulten under europeisk 30-talsfascism. Kemalismen, symboliserad av sex pilar, blandar europeisk sekularism med auktoritär militarism och turknationalism. Bland alla byster, statyer och porträtt av Atatürk, som uppförts runt om i Turkiet, finns sådana som bara anger statsmannens födelseår 1881, aldrig hans dödstal 1938, som om Atatürk aldrig kan dö, likt en Kim Il-Sung. Denna gamla kemalistiska ledarkult håller nu på att överskuggas av den som odlas kring Erdoğan, en ledare som växte upp i arbetarkvarter, revanschlysten mot den gamla sekulära eliten, men som idag präglas av megalomani och kanske också av ett mått av paranoia. Trots sin förkärlek för det Osmanska rikets mäktigaste sultaner och sin önskan att förklena minnet av Atatürk, har den djupt troende Erdoğan på senare år gjort turknationalismen till sin. I början av AKP:s maktinnehav var det inte givet. Baydar påminner om att ingen tidigare regering i Ankara likt AKP har gjort öppningar mot kurderna. Men det var under en period när det fanns fler personer i AKP:s ledning som hade något att säga till om. Många av partiets grundare har idag tagit lämnat partiet och tagit avstånd från Erdoğan – ofta i det tysta för att inte äventyra sin egen säkerhet. Förstörelse i Diyarbakir under den turkiska militäroffensiven mot kurdiska PKK hösten 2015. Foto: Shutterstock I parlamentsvalet i juni 2015 skakades Erdoğan om rejält, då AKP bara fick drygt 40 procent av rösterna. Därefter valde han att bryta fredsprocessen med det förbjudna PKK – och den kurdiska gerillan svarade med att ta till vapen. Med hjälp av detta krig byggde Erdoğan upp sin allians med det turknationalistiska MHP. Därigenom kunde han säkra den väljarbas som han behövde för att få igenom författningsändringen 2017, som ledde till närmast oinskränkt presidentstyre. I sommarens parlamentsval, där oppositionen inte hade en chans genom de statslojala mediernas dominans, avskaffades premiärministerposten. Erdoğan har därmed minimerat risken för en revolt inom sitt eget parti. Genom presidentstyret kan han regera genom dekret och har direkt inflytande över domstolar, centralbanken och utnämningsmakt för exempelvis universitetsrektorer. Som partiledare för AKP kan han samtidigt styra över parlamentet. Trots sin väldiga arbetsbörda ägnar han sig åt micromanagement, som få eller ingen i de egna leden vågar säga emot. Yavuz Baydar ger intressanta perspektiv även på Gülenrörelsens uppgång och fall – en rörelse som i början av AKP:s regeringsinnehav spelade en viktig roll för att förse det nya maktpartiet med statstjänstemän och officerare, utbildade vid Gülenrörelsens skolor och lärosäten. Brytningen kom efter Geziprotesterna sommaren 2013. I slutet av samma år gick Gülenrörelsens tidningar ut med braskande korruptionsavslöjanden om Erdoğan och hans närmaste krets. Men Gülenrörelsen hade, som Baydar visar, också politiska avsikter: lojalisterna till den turkislamiske exilpredikanten Fethullah Gülen ville själva säkra makten. Det misslyckades de fatalt med under den ödesdigra kvällen den 15 juli 2016, när ett militärt kuppförsök kunde stoppas av folkmassor som Erdoğan manade ut på gatorna (via en mobilintervju på FaceTime). Människor firar i Istanbul att man lyckades stoppa det militära kuppförsöket i juli 2016. Foto: Shutterstock Erdoğan hade sannolikt fått förhandstips om vad som var på gång. Det som följde blev en civil statskupp från hans sida. Den har slagit brett och oförsonligt mot allehanda kritiker. Erdoğan vill ha lydiga medborgare, företagare, medier och politiker. Hans beundran för Vladimir Putin går igenom på många sätt, också vid hans önskan att köpa det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400, trots att Turkiet är ett Natoland. När Yavuz Baydar betraktar sitt hemland från exilen konstaterar han sorgsen att Turkiet ”som hade alla grundläggande förutsättningar till en glänsande framtid” tvingas vänta åtminstone till nästa generation innan förhoppningarna om demokrati kan infrias.