2018


Invasionen 1968 het potatis för Moskvavänliga politiker

248. Den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 var en ödesdiger händelse som fick vittgående konsekvenser. Den blev början till slutet för den reformprocess (”Pragvåren”) som Alexander Dubček påbörjat i januari, och inledningen till en ”normalisering”, som innebar fortsatt politisk och kulturell diktatur och planekonomisk stagnation efter känt sovjetiskt mönster. Hundratals människor dödades, hundratusentals flydde landet och lika många förlorade sina jobb. Hoppet om en reformerad kommunism, en socialism med mänskligt ansikte, krossades. Folks inställning till Sovjetunionen, som varit relativt positiv sedan andra världskriget, blev fientlig. Sovjetunionens anseende i väst, som skadats genom krossandet av Ungernrevolten 1956, fick ännu en allvarlig törn. De sovjetiska trupperna mötte på Prags gator ett starkt civilt motstånd. Foto: CIA Det sovjetkommunistiska systemet i östra Europa bestod sedan ända till 1989, då kommunisterna först förlorade makten i Polen och Ungern; sedan föll Berlinmuren i november och i Tjeckoslovakien kom Sammetsrevolutionen. Detta blev en övergång till demokrati och marknadsekonomi och slut på den sovjetryska kontrollen i Centraleuropa. Den enda reform från Pragvåren som genomfördes var federaliseringen av landet i oktober 1968, som innebar att Slovakien fick en likaberättigad ställning vid sidan av Tjeckien, men också denna reform skrotades då Slovakien blev en självständig stat 1993. Sedan dess har Tjeckien och Slovakien förändrats i grunden. Båda staterna har blivit medlemmar av Nato och EU och utvecklats starkt ekonomiskt, medan inrikespolitiken uppvisar en splittrad och omväxlande bild. I Tjeckien omvaldes den före detta socialdemokraten Miloš Zeman till president 2018. Han har visat sympati för auktoritära ledare som Rysslands president Putin, har uppträtt tillsammans med högerextrema ledare, och har kritiserat EU:s flyktingpolitik och sanktionerna mot Ryssland angående Ukraina. I juni 2018 utnämnde han mediemiljardären och ledaren för populistpartiet ANO (Ja) Andrej Babiš till premiärminister i koalition med socialdemokraterna och med stöd från kommunistpartiet. I Slovakien har socialdemokraten Robert Fico, premiärminister från 2006 (sedermera i koalition med två högerextrema partier), intagit liknande invandrarfientliga och EU-kritiska ståndpunkter som Zeman. Han tvingades avgå i mars 2018 på grund av massprotester mot mordet på en undersökande journalist men behöll stort inflytande genom att efterträdas av en partikollega. Tjeckiens president Miloš Zeman. Foto: Shutterstock Både i Tjeckien och Slovakien högtidlighölls jubileet i politiken, massmedier och kulturliv. Tjeckiska radion hade en 13 timmar lång sändning under motsvarande period då invasionen genomfördes, med arkivmaterial och intervjuer, och organiserade en konsert där sångerskan Marta Kubišová, som blivit en symbol för Pragvåren, framträdde. Konst, film och fotografier visades med namn som Jan Němec och Josef Koudelka. Premiärminister Babiš och parlamentets ledare fördömde invasionen vid en ceremoni vid radiohuset, där några av de blodigaste sammanstötningarna ägde rum mellan ockupanter och Pragbor, men Babiš tal dränktes av protester för att hans regering stöder sig mot det ryssvänliga kommunistpartiet och hans påstådda förflutna som agent för säkerhetspolisen och partimedlem. President Zeman deltog dock inte i ceremonin och vägrade att hålla ett tal, vilket kunde tolkas som ett sätt att inte stöta sig med Putin. Hans presstalesman förklarade att Zeman tidigare kritiserat invasionen och därför förlorat sitt jobb och inte såg skäl att upprepa sig 50 år senare. Tjeckiska kommunistpartiets ledare Vojtěch Filip har tidigare sagt att hela historien om 1968 förfalskats till rysk nackdel. Han hävdade att den sovjetiska politbyrån bara hade en rysk medlem och att denne röstat mot beslutet, och framhöll att partichefen Brezjnev och huvuddelen av de sovjetiska trupperna var ukrainska. Till de främsta förespråkarna hörde, hävdade Filip, DDR, Polen och Ungern (det sistnämnda felaktigt), vilka såg Pragvåren som ett hot mot sin egen makt. Alexander Dubček, Tjeckoslovakiska kommunistpartiets generalsekreterare 1968-69. Dubček försökte införa en "socialism med mänskligt ansikte". Foto: National Archive Filip påstod också att Dubček kände till invasionsbeslutet två dagar i förväg och att Filips (nuvarande) parti inte hade något ansvar. Det kan dock invändas att de sovjetiska politbyråmedlemmarna företrädde hela staten, inte olika sovjetrepubliker, och att de var mycket eniga i beslutet till skillnad från fallet Ungern 1956, vilket otaliga vittnesbörd och öppnade arkiv senare visat. [1] Det kan inte beläggas att Dubček visste om det sovjetiska beslutet, men han var medveten om att några konservativa i partitoppen konspirerade med den sovjetiska ledningen för att avsätta honom den 20 augusti och utfärda en inbjudan till att genomföra invasionen. Detta misslyckades som bekant och konspiratörerna vågade aldrig framträda. Inför jubileet planerade myndigheter i Prag också att ändra på texten på ett monument till den sovjetiske generalen Konev, där det står att Konev i maj 1945 räddade Prag från att förstöras av de nazistiska ockupanterna. I själva verket befriades staden av ett tjeckiskt uppror. Texten ska ändras till att också nämna att Konev var med och krossade upproren i DDR 1953 och Ungern 1956 samt deltog i planeringen av invasionen i Tjeckoslovakien. Detta beslut kritiserades av ryska ambassaden som en ”farlig eftergift till fascismen”, och det tjeckiska kommunistpartiet instämde i kritiken. Det berömda fotografiet av Ladislav Bielik, där en man ställer sig i vägen för ockupanternas stridsvagnar, ställdes ut i Bratislava i samband med 50-årsminnet. Foto: Shutterstock  Också i Slovakien, som Dubček kom ifrån, uppmärksammades som nämnts 50-årsminnet av invasionen. Rádio Slovensko hade en serie minnesprogram om reformerna, ockupationen och dess tragiska följder för vanligt folk. Utrikesminister Lukáš Parízek fördömde invasionen som en ”oacceptabel aggression”. President Andrej Kiska, som vann presidentvalet som oberoende kandidat mot Fico 2014 och till skillnad från denne gillar sanktionerna mot Ryssland, kritiserade de så kallade allierade ländernas invasion och det följande förtrycket. Han manade dagens demokratiska politiker att skydda friheten från fruktan att förstöras med brutalt våld. Därför behövs allierade med samma värderingar och sådana har Slovakien i EU och Nato, som är dess garanter för välstånd och säkerhet, sade Kiska. Intressant nog sändes detta tal både i slovakisk och tjeckisk TV, vilket kanske generade både Zeman och Fico. I Ryssland har man dock alltmer börjat försvara invasionen efter att tidigare ha tagit avstånd från den. 2015 visade den statliga TV:n ett program som hävdade att Nato planerade en väpnad kupp under Pragvårens täckmantel. Enligt en aktuell opinionsundersökning av Levada-centret anser 40 procent av ryssarna att invasionen var en nödvändig försvarsåtgärd, och andelen som fördömer invasionen har sjunkit från 23 procent år 2013 till 19 procent nu. Levada-centrets chef Lev Gudkov förklarar detta som en effekt av propaganda i Brezjnev-tidens anda. Det är uppenbart att krossandet av Pragvåren fortfarande är ett smärtsamt minne för nästan alla tjecker och slovaker och en het potatis för Rysslandsvänliga makthavare. I Ryssland är synen på 1968 ett exempel på avsaknaden av uppgörelse med Sovjetunionens förtryck av och aggression mot sina grannländer.   [1] Se till exempel Kieran Williams, The Prague Spring and its aftermath. Czechoslovak politics 1968-1970, Cambridge University Press 1997. Williams intervjuades av Radio Praha den 21 augusti.

Slag mot FN-organ förvärrar palestinsk flyktingkris

236. Det är nu 70 år sedan en majoritet av den palestinska befolkningen – drygt 700 000 män, kvinnor och barn – fördrevs eller flydde från sina hem i Palestina. Flyktingskapet har sedan dess förblivit många palestiniers öde. De som en gång flydde och deras ättlingar har konsekvent förvägrats möjligheten att återvända. Detta är en avgörande orsak till den konflikt mellan palestinier och israeler som förblivit olöst decennium efter decennium och som nu förvärrats såväl humanitärt som politiskt. Katastrofal situation i Gaza Det var själva ”återvändandet” som var det symboliska målet för demonstrationerna under försommaren i Gaza (March of the Return). Men i praktiken handlade det också om den misär som fördjupats som följd av den långvariga israelisk-egyptiska blockaden. Blockaden och de upprepade bombräderna har gjort området närmast obeboeligt. De tunnlar som tidigare möjliggjorde viss handel har sprängts och mycket av den lokala produktionen har slagits sönder. Vatten- och avloppsystemen har brakat samman, också i brist på dieselolja att driva pumpanläggningarna. Dricksvattnet blir alltmer förorenat och risken för epidemier är nu överhängande. Arbetslösheten är skyhög. Bland de unga uppskattas den till över 50 procent. Värst är den bland unga kvinnor där den beräknas uppgå till 88 procent. Gazabor räddar ägodelar efter ett israeliskt bombanfall mot ett bostadshus i augusti 2014. Foto: Shareef Sarhan/UN Photo/Creative Commons Omkring halva befolkningen, 900 000, beräknas nu leva under fattigdomsgränsen och en tredjedel av dem i en misär som även drabbar deras tillgång till mat och andra basala förnödenheter. Vi som besökt Gaza under senare tid kan vittna om verkligt lidande och desperat förtvivlan. Inte minst barnen är svårt utsatta, fysiskt och psykiskt. Dråpslag mot FN:s biståndsorganisation UNRWA I denna situation har FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, UNRWA, varit en livlina, bräcklig men enormt viktig. Utan dess program för nödbistånd, utbildning och hälsovård skulle situationen varit ännu värre. Det är därför som de amerikanska utspelen på senare tid mot detta FN-organ är särskilt alarmerande. Tidigare var USA dess största bidragsgivare. Skälet var att UNRWA:s stödinsatser bland flyktingarna skulle dämpa risken för spänningar och våldsutbrott. Och allt tyder på att detta faktiskt varit en sidoeffekt av hjälpen. Men president Donald Trump beslöt att sänka bidraget i år från 350 till 60 miljoner dollar och kastade därmed UNRWA ned i en svår finansiell kris. Några andra regeringar, inklusive den svenska, har försökt täcka en del av gapet men det har inte räckt. Alla program har påverkats, även de i Libanon, Syrien, Jordanien och på Västbanken. Drygt 100 medarbetare har redan sagts upp och 500 andra fått sina arbetstider reducerade. Trots allt kunde samtliga UNRWA-skolor öppna som planerat häromveckan, men det finns inte finansiering längre än till slutet av september. Fortsättning av de mest prioriterade programmen till årets slut skulle kräva bidrag på 270 miljoner dollar, uppgav FN häromdagen. Donald Trump gjorde ingen hemlighet av motivet för den dramatiska nedskärningen, det var hans svar på de palestinska protesterna mot hans ensidiga beslut att lyfta frågan om Jerusalems status bort från förhandlingsbordet. Donald Trump, Jared Kushner och Benjamin Netanyahu i Jerusalem 2017. Foto: Kobi Gideon/GPO/Creative Commons Ytterligare nedskärningar av amerikanskt bistånd Det har senare framkommit att Trumpregimens negativa hållning till UNRWA är mer djupgående. Det har avslöjats att svärsonen Jared Kushner – en huvudperson i Trumps projekt för ”århundradets uppgörelse”– uppmanat den jordanska regeringen att bryta med hjälporganet och själv ta det sociala ansvaret för palestinska flyktingar. I gengäld skulle kungariket få amerikanska dollar som ursprungligen budgeterats för UNRWA. Detta är i linje med vad premiärminister Benjamin Netanyahu argumenterat för sedan tidigare: UNRWA skulle läggas ned och frågan om palestinska flyktingar överföras till ett annat FN-organ, UNHCR. Avsikten var förstås inte bara att göra en omflyttning mellan organisationerna utan att under en sådan process eliminera aspekter av UNRWA:s program. En av Netanyahus irritationer har gällt själva flyktingbegreppet, att de ursprungliga flyktingarnas barn och senare ättlingar också får denna status när de lever i en flyktingtillvaro. Att detta inte är unikt för palestinierna utan är förhållandet även i andra större flyktingkolonier (i de fallen under UNHCR:s beskydd) har inte hindrat amerikanska förslag om att alla utom de ursprungliga flyktingarna skulle berövas sin flyktingstatus. Häromdagen rapporterade israelisk TV att Vita huset förbereder ett beslut om att UNRWA skulle pressas att avföra alla utom en halv miljon personer från listan av personer med rätt till stöd. Nittio procent av flyktingarna skulle således inte längre få FN-hjälp. Israeliska regeringen skulle också ha uppmanats av den amerikanska administrationen att stoppa UNRWA:s verksamhet på Västbanken, där behoven skulle täckas via andra kanaler. Netanyahu har tidigare vädjat om fortsatt internationellt bistånd till det ockuperade området; det avlastar ansvar från hans regering från de skyldigheter den egentligen har enligt folkrätten att garantera befolkningens välfärd. Samtidigt har Donald Trump nu beslutat att hålla tillbaka större delen av det bilaterala biståndet på 250 miljoner dollar för de ockuperade områdena som kongressen beslutat för detta år. De enda utbetalningar som godkänts av presidenten har varit till palestiniernas säkerhetssamarbete mellan Israel. Hur det övriga anslaget ska användas är fortfarande oklart. Resultatet är att projekten för utbildning, sjukvård, institutionsbyggande och för att stärka civilsamhället nu är frysta. Det palestinska flyktinglägret Sabra och Shatila i Beirut, Libanon. Foto: Shutterstock Planer om att avföra också flyktingfrågan från förhandlingsbordet Den palestinska flyktingkrisen har varit en av de frågor vars konkreta lösning har bordlagts gång efter gång. Andra ”slut-status”-frågor har varit Jerusalems status, dragningen av de slutliga gränserna och åtgärder för att garantera säkerheten i området. På den palestinska sidan har uttryckts oro för att den ”lösning” som Israel och USA siktar mot är att också flyktingfrågan ska lyftas bort från förhandlingsbordet, precis som frågan om Jerusalems status. Läckor från det amerikanska arbetet med ”århundrades uppgörelse” bekräftar att Trumpregimen kommer att ta avstånd från den rätt till återvändande som FN-resolution 194 från 1948 slog fast och som därefter bekräftats gång på gång av Förenta Nationernas generalförsamling. Den resolutionen säger att de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas göra så vid tidigast möjliga datum, och att kompensation ska betalas för tillgångar ägda av dem som väljer att inte återvända och för förlusten av eller skadan på tillgångar som enligt folkrätten ska gottgöras av vederbörande regering eller myndighet. Resolutionen antogs av generalförsamlingen samma månad som deklarationen om mänskliga rättigheter, som bland annat i en artikel fastställde rätten att återvända till sitt land. Förhandlingsviljan saknas Tolkningen av resolution 194 har utvecklats och fördjupats vid otaliga möten och förhandlingar genom åren, men kvar har stått att orättvisan av den påtvingade exilen måste få en lösning som är godtagbar för de drabbade. Ordet kompensation har varit viktig i de diskussionerna. Under försöken att finna en möjlighet till kompromiss har förslag lagts fram om att flyktingarna skulle kunna välkomnas i den framtida palestinska staten, även för flyktingar vars ursprungliga hemort låg på israelisk mark. Israelisk bosättning på Västbanken. Foto: Shutterstock Vid den tid då det faktiskt pågick försök till fredsförhandlingar presenterades seriösa trevare som byggde på en kombination av skälig kompensation, återvändande i vissa begränsade fall till hemorter i Israel, och en öppning för alla andra att komma till den framtida palestinska staten. En förutsättning har också varit att israeliska företrädare medgav ett ansvar för flyktingarnas öde. Men några verkliga förhandlingar kring sådana möjligheter har inte hållits, det israeliska motståndet har utgjort ett hinder. Som en del av den så kallade Madridprocessen i början av 90-talet tillsattes en särskild arbetsgrupp om just flyktingfrågan under ledning av kanadensiska diplomater. Jag representerade Sverige och kunde notera hur verkligt seriösa försök till slut stöp på de israeliska delegaternas ovilja att medverka. Mitt intryck var att de ville undvika varje medgivande som skulle kunna uppfattas som ett erkännande av ansvar för flyktingkrisen. Sådana diplomatiska misslyckanden har hittills maskerats av en föreställning om att flyktingfrågan är bordlagd fram till ett läge då de slutgiltiga förhandlingarna skulle kunna börja. Allt tyder på att detta numera är en illusion utan fotfäste. Västbanken, som skulle vara dit de flesta flyktingar skulle kunna komma, annekteras nu steg för steg av Netanyahus regering. Bosättningspolitiken har intensifierats och palestinierna – flyktingarna och andra – utsätts för ett tryck att lämna.   Nedmonteringen av FN-biståndet och förnekandet av flyktingarnas mänskliga rättigheter bäddar knappast för en stabil fred.

Mass detention in Belarus highlights growing tensions

143. How it happened The detention of Belarusian journalists on suspicion of hacking the computer systems of state-run news agency BelTA started on August 7. By August 9, around two dozen of them had been detained and brought in for questioning by the Belarus Investigative Committee – the country’s main investigative law-enforcement agency, similar to the FBI in the US or the Bundesnachrichtendienst (BND) in Germany. Tut.by, one of Belarus’s largest online news outlets, became the primary target of mass detentions, along with the only privately run news agency, BelaPan, the academic newspaper Nauka, the real-estate news website Realt.by, and even the state-owned newspaper Kultura. Law-enforcement agents raided their newsrooms: at some (like Tut.by) they confiscated computers and laptops and detained staff; they allowed others (such as Kultura) to continue their work after the search. Overall, 18 journalists were detained, including Marina Zolotova, Tut.by’s editor-in-chief, and Irina Levshiba, editor-in-chief of BelaPan. Additionally, the Investigative Committee detained Pavlyuk Bykovsky, correspondent for German broadcaster Deutsche Welle. Authorities seized his private and work equipment, including computers, his wife, Olga Bykovskaya, told Deutsche Welle. According to the Belarusian Association of Journalists, at least six apartments belonging to journalists were also searched as part of the operation. By August 10, all detainees had been released and the Investigative Committee publicly promised to continue its investigation following the sweep. Photo: Shutterstock Yury Zisser, founder of Tut.by, confirmed that all his employees had been released, adding that the detentions were only a prelude, as the committee plans to take some journalists to court. The crackdown provoked a wide range of international condemnation. The EU High Representative for Foreign Affairs and Security Policy, Federica Mogherini, warned that “such actions contradict Belarus’ stated policy of democratization and its international commitments.” In a more muted response, the US embassy in Minsk also expressed its “concerns.” In the US, the pushback from Congress was more vocal: the US Helsinki Commission Chair, Senator Roger Wicker, strongly condemned the journalists’ detention: “Lukashenka’s deliberate targeting of independent news outlets is an affront to the rights of the whole population,” Wicker said, calling on Belarusian authorities to “cease harassing those who dedicate their lives to uncovering and sharing the truth.” German broadcaster Deutsche Welle said it had lodged a protest with the Belarusian ambassador in Berlin, Dzyanis Sidarenka, and demanded the immediate release of their detained reporter on August 8, the day he was taken into custody. The broadcaster stressed that the rule of law must apply to accredited journalists. Svetlana Alexievich. Photo: Shutterstock “This is an attempt to intimidate us all,” Belarusian Nobel laureate Svetlana Alexievich told RFE/RL. “There is a test: whether we exist as a society that is capable of offering civil resistance.” Reporters Without Borders (RSF) urged Belarusian authorities to stop the “harassment of critical journalists.” “Raiding newsrooms, detaining reporters, searching their apartments, and seizing their equipment are clear signs of a government crackdown on independent reporting, whatever the pretense,” the Committee to Protect Journalists (CPJ), another global media watchdog, said in a statement.  “They showed me a search warrant and said that it’s linked to the case about illegal access to BelTA. They demanded that we switch off our phones. They didn’t specify who the search warrant was for and raided the whole apartment, including our daughter’s room.”Olga Bykovskaya, a journalist and wife of Pavlyuk Bykovsky, a DW correspondent. Interview with Euroradio, August 10, 2018.  “After the search, they read me the indictment and we drove to Minsk. I was insisting on my right to a call, but they said I would be allowed to do it only after the search. However, I was denied the right even after that.”Tatyana Korovenkova, BelaPAN journalist. Interview with Euroradio, August 10, 2018. What are detained journalists accused of? The Belarusian authorities accuse the journalists of illegally obtaining content from the paywalled services of BelTA. The Investigative Committee opened a criminal inquiry after an Interior Ministry investigation uncovered “15,000 cases of unauthorized access” to BelTA’s content. The committee claimed that “the crime inflicted considerable damage, leading to the illegal procurement and use of information protected from unauthorized access, as well as to the erosion of the enterprise’s business reputation,” a criminal offense punishable by a fine, a ban from certain professions, arrest, or up to two years in prison. Authorities claim that the investigation was launched following a complaint from Irina Akulovych, BelTA’s editor-in-chief. “We have more than 30 subscribers among other newsrooms and I know them all. But there are those who didn’t subscribe, but still use others’ passwords to bypass the paywall. Naturally, we wouldn’t be able to investigate it alone. That’s why we filed a complaint with the police,” Akulovych told the local press. Hours after the first detentions and searches, SB-Belarus Today, the presidential administration’s mouthpiece, published a detailed report exposing “the mass stealing of content from BelTA’s paid subscription.” It included a wiretap recording of Tut.by journalists acknowledging illegal access. Later they confirmed its authenticity. However, detailed content of the indictment has been published in violation of Belarusian law warning against disclosing the details of ongoing investigations. Five signs exposing the intent to intimidate with this sweep Amid a torrent of accusations from local civil society and human rights groups, the Belarusian government denies a political motivation for the recent raids and arrests. “The situation does not lie in the political dimension and has nothing to do with freedom of speech or journalists’ activities in Belarus,” the spokesperson for the Belarusian Foreign Ministry, Anatoliy Glaz, said in an official statement. However, there are at least five clear signs leading us to believe that this is an organized intimidation campaign by the government against the free press in Belarus. Sign #1: The content of the case doesn’t hold up. There is a huge gap between the content of the criminal code article used for the indictment and the alleged crime itself. To justify the recent wave of journalist detentions, Belarusian authorities referenced article 349 of the country’s criminal code: “unauthorized access to information stored in a computer system, a network or on any other device, which is accompanied by a violation of the system’s protection, resulting in inadvertent modification, destruction, blocking of information or destruction of computer equipment, or causing other significant harm.” To put it simply, the article describes a hacker attack. Judging from the available evidence, law-enforcement statements and the testimonies of the detained, the BelTA case shows no signs of being a hacker attack. Instead, journalists are accused of accessing paywalled BelTA content using logins and passwords illegally shared with them. “If indeed they just used someone else’s login credentials to access paid newswires, this does not constitute a hacker attack and is not a good body of evidence for a criminal act,” Sergey Zikratskiy, a Belarusian lawyer, confirmed in an interview with Euroradio, the country’s largest independent radio station. Sign #2: The wiretapping of accused journalists started before the official investigation was launched. The accused journalists featured in the aforementioned wiretap, in which they admit that they are at fault, confirm that it dates from no later than March 2018. But according to an investigation by local independent journalists, the official probe into the case was launched no earlier than April 2018 – weeks later. Authorities did not disclose exactly when they started wiretapping the journalists, and on what legal grounds, raising concerns that the whole operation might have been a trap.   Sign #3: The accused journalists didn’t do anything new or unusual, similar practices can be found around the world. Although indeed questionable, circulating one set of login credentials for paid subscription newswires among multiple non-subscribers is a widespread practice, not only in Belarus or Eastern Europe, but among many journalists all around the globe. In countries with restricted press freedom or an underpaid newsroom workforce, there is an additional element to it: a monopoly of state- or oligarch-owned news agencies on information coming from government officials and institutions. When I started working as a young journalist in Ukraine in the early 2000s, my colleagues and I, often harassed by the authorities and underpaid by employers, would use newswires with exclusive access to the ruling elites in the same way. Belarusian journalists face the same choice in 2018: the state-owned BelTA has exclusive access to the Belarusian authorities and a monopoly on breaking news or reporting on government activity. “In this situation local non-state media have no other choice than quoting state-owned agencies that work closest to officials. This is a completely abnormal situation, causing distortions in our media market and leading to incidents like the BelTA case,” warnsLeonid Fridkin, a Belarusian media observer.  “It’s a shame that the authorities are using BelTA to prevent our independent news agency from doing its work. BelaPAN has legally used BelTA open-access information and always cited it with references and hyperlinks to the state agency’s original reports. We had to do it, because we don’t have the same access to official news about the president and governmental agencies.” Iryna Lewshyna, BelaPAN editor-in-chief, one of the detained journalists. August 7, 2018. Sign #4: Extra-long detentions are unusual for this kind of criminal offense. At least eight of the 18 targeted journalists were detained for 72 hours. Belarusian authorities reserve this kind of extra-long detention only for criminal cases where jail terms of longer than two years are likely. However, article 349 of the criminal code used for indictment in this case indicates a maximum jail term of two years. This additional procedural element exposes the political nature of the BelTA sweep. Sign #5: Increasing competition between state-run and independent newsrooms in Belarus. Mass detentions and searches at independent Belarusian newsrooms coincide with the expansion of their audience compared to BelTA. At the moment, the online audience of Tut.by is 46 times bigger than that of BelTA. Another targeted newsroom, BelaPAN, is a privately-owned direct competitor of BelTA. Unlike both independent newsrooms, BelTA often reports favorably and uncritically on President Lukashenka. The ongoing case will seriously disrupt the work of BelTA’s independent competitors.  “I knew what a shock it must have been for them. But when you’re a journalist and you don’t work for government media, you should still always be ready, even though it’s hard to comprehend that you can be arrested for just being a journalist simply reporting what is going on, reporting reality.” Natalia Radzina, editor-in-chief of the banned independent news website Belarusian Partizan. RFE/RL, August 8th, 2018. Why it matters Reason #1: Independent Belarusian journalism is getting louder and the authorities’ attempts to quash it is yielding diminishing returns. Since its independence in 1992, Belarus has been one of the most hostile places for journalists in the world: it ranked 155th out of 180 countries in RSF’s 2018 World Press Freedom Index. In recent years, President Lukashenka has been emulating many censorship tactics from the neighboring regime of Vladimir Putin in Russia. For example, since December 2014 Belarusian websites can be blocked without a court order. The legal definition of “mass media” was expanded and liability for content was widened to include user comments. A state commission was established in August 2014 to evaluate whether media outlets contain “extremist” materials that could be banned under a 2007 counter-extremism law – a popular security framework cover-up for suppressing press freedom among autocratic regimes in the region and around the world. Anti-government protests in Minsk, March 2017. Photo: Shutterstock However, rising public discontent in the last year provoked mass demand for unbiased reporting. In the spring of 2017, President Lukashenka introduced a tax on those who are not employed full-time in an attempt to boost the country’s faltering, largely unreformed economy. Rarely seen anti-government protests filled public spaces across the country. Major anti-government demonstrations expanded the pool of independent journalism in the country, fueled by opportunities provided by still-accessible social media platforms. The Belarusian authorities have stepped up their pushback, blocking leading news websites, adopting an even more draconian media law and subjecting independent journalists to unprecedented wave of fines. In June 2018, Belarus’s parliament passed amendments to the country’s media laws to combat “fake news.” CPJ said the amendments are likely to lead to further censorship of the press in Belarus. Earlier this year, a prominent Belarusian journalist was sentenced to four years of forced labor for critical coverage of the government and four journalists from Belsat, the only independent TV station, went on trial and were heavily fined for the same “offense.” However, the 2017 crackdown failed to reach the level of the previous one in 2011. A record number of people tuned in to live streams of the protests, with some of the journalists managing to broadcast during detention, even from within police stations. This was the first time that Belarusian journalists managed to be so audacious, working in the same way that journalists in democratic countries do, admitsViktar Malishevsky, editor-in-chief of the country’s biggest independent radio station. Reason #2: The ruling regime in Belarus cannot afford harsh crackdowns on the free press anymore. This is where neighboring Russia comes into focus. President Lukashenka’s Belarusian regime is forced to use local media space to counter increasing Russian propaganda warfare against the country. Following intensifying Russian aggression against former colonial territories that resulted in the invasion of Georgia in 2008 and Ukraine in 2014, a petrified Minsk decided to rein in its economic and political dependence on Moscow and take a friendlier approach not only to Ukraine, but to the West and China. In response, Russia has revved up its notorious propaganda and disinformation machine to ensure Belarus keeps its distance with regard to the outside world. It forced President Lukashenka into a “necessary evil” compromise: Zisser says that authorities tolerate Tut.by’s moderately critical coverage because they know readers would turn to more radical foreign-based sources if the site were not allowed to operate. This tolerance, however, does not fully protect Tut.by’s journalists, as the recent intimidation campaign suggests. At the same time, in 2017 the authorities allowed the return of several independent print newspapers to state-owned newsstands. Almost two dozen newspapers were banned from state-owned press distribution networks just before the presidential election 11 years ago. Their successful return is attributed to a meeting between President Lukashenka and the editor-in-chief of the pro-opposition newspaper Narodnaya Volya in February 2017. State distribution networks are now openly cooperating with both Narodnaya Volya and Nasha Niva, the country’s leading opposition print publications. Reason #3: The recent crackdown suggests the Lukashenka regime feels freedom of speech is developing too quickly amid unprecedented pro-market reforms. The growing voices of independent journalism and civil society do not exist in isolation from other profound changes occurring in Belarus. Following a geopolitical shift away from total dependence on Russia, the government also embarked on bold pro-market reforms. The Soviet-era economy had run its course by the early 2010s. Falling oil prices and economic turmoil in Russia, exacerbated by the country’s aggressive military advances, forced Belarus to look elsewhere for aid – the IMF bailout talks were restarted in exchange for economic reforms. The liberalization of the Belarusian economy in the last three years ended a deep recession, resulted in the historic cancelation of short-term visas for citizens of 80 countries, started one of the biggest IT industry booms in Europe, pushed the country into the top 40 of the World Bank’s Doing Business index, where it occupies the sixth position among former Soviet states. Minsk is changing fast too – there’s a boom of hipster cafes, restaurants, and art spaces. However, calling Belarus “Europe’s Singapore” would be premature for now, many analysts warn. The pace and depth of reforms are not yet sufficient, and economic dependence on Russia remains substantial. How the recent crackdown on Belarusian journalists corresponds with regional trends The crackdown on independent journalists in Belarus fits the regional trend neatly. With a tightening “authoritarian belt” around Europe, reinforced by illiberal or authoritarian regimes in Russia, Turkey, Azerbaijan, and Hungary, press freedom is under increasing pressure. International hunts for dissidents by the Turkish and Azerbaijani governments compromised the law-enforcement and justice systems of many emerging democracies in the region. Ukraine violated international law by extraditing Turkish or detaining Azeri dissident journalists. A prominent Azeri journalist in exile was recently kidnapped in Georgia and shipped back to Baku to face a politically motivated trial. In Ukraine, journalists are beaten every four days, with violence against them becoming normalized and going totally unpunished. There has been zero progress in the investigation of the murder of prominent Belarusian journalist Pavel Sheremet in Kyiv in 2016. During Putin’s 18-year rule, press freedom in Russia has sunk to its lowest level since the fall of the Soviet Union. Being a journalist in Eastern Europe in 2018 is increasingly an act of everyday life-endangering bravery, regardless of whether a country is democratic. Belarussian President Alexander Lukashenka  shakes hands with EU High Representative for Foreign Affairs Catherine Ashton in Minsk, August 2014. Photo: Viktor Drachev/EEAS/Creative Commons Leverage the EU and European democratic states have in pushing back against crackdowns on liberties in Belarus Unprecedented. President Lukashenka’s ongoing economic reforms and geopolitical shift away from Russia is not a choice, but a necessity allowing the regime to survive and adapt to growing expectations from regular Belarusians. The following months will only exacerbate growing tensions between Russia, which compensates for economic turmoil with doubling down on aggressive colonial rhetoric, and the Belarussian regime trying to reclaim more autonomy from Moscow. “We are going through a difficult period now – Russians are acting in a barbaric way towards us. I say that publicly,” BelTA quoted Lukashenka on August 10. “They make demands like we are their vassals.” The row creates a unique opportunity for EU states to enter into a strategic alliance with Belarus to counter Russia’s increasing political and economic meddling in European democracies. This alliance won’t bring an overnight change to autocratic Belarus, but it will reinforce those positive steps that Belarusian civil society has already taken towards a more open country. Economic reforms, a stronger voice for the independent press and civil society, even the fact that the ongoing intimidation campaign against journalists is much less harsh than in 2011, are signs that Belarus is moving in a promising direction. The BelTA crackdown is a simple reaction of an authoritarian government to the speed of positive transformations, but it doesn’t have the capacity to reverse them at the moment. None of it would be possible without the recent rapprochement with the EU that lifted harsh economic and political sanctions against Minsk in 2016. Some EU states amplified it with additional friendly steps towards Belarus: after a six-year hiatus, Minsk reappointed the ambassador to Sweden, noting that “the Ice Age in relations between Belarus and Sweden has officially ended.” Now is the time for the EU to double down on the carrot approach, while also rolling out the stick element: the increase of further political and economic support (including through the IMF framework) must go hand in hand with more forceful corrective measures in case of pushback from the entrenched elites against pro-democratic changes. In light of deteriorating relations with Russia, Belarus might easily become a new ally of European countries guarding themselves from increasingly aggressive meddling from Moscow. But this alliance cannot compromise the foreign policy values shared by the European community of states and must be based on smart conditionality: President Lukashenka must allow further pro-democratic changes in Belarus if he wants more EU support.  “What is happening at the moment is not a regular conflict of two business enterprises. These actions have an effect on freedom of speech in Belarus, they spread fear. Belarusian journalists have a sad joke: editorial freedom in Belarus extends to the number of minutes needed for the police to get to a newsroom. And this is the reality we live in: at any point they can storm through your door and do anything they like.”Pavlyuk Bykovsky, detained DW correspondent in Belarus. August 7, 2018.

Buddistiskt extremistvåld mot muslimer i Sri Lanka

257. ”Det är vårt ansvar att stoppa denna blodsutgjutelse som sker om och om igen”.  I en Youtube-video från den 7 mars i år uppmanar en orangeklädd Galkande Dhammananda Thero befolkningen i Sri Lanka att sätta stopp för det våld som brutit ut mot muslimer i det mångreligiösa landet. Bara ett par dagar tidigare hade hundratals män dragit runt i områdena kring Kandy i centrala Sri Lanka, satt eld på butiker och slagit sönder bostäder och moskéer. Ett bråk om en trafikförseelse blev upprinnelsen till en ny våg av attacker mot landets muslimska minoritet. Resultatet blev två dödsfall samt hundratals affärer och hus och ett tjugotal moskéer som vandaliserats eller bränts ner. Våldsutbrottet – liksom det våld mot muslimer som ägde rum i Aluthgama i juni 2014 – förde tankarna till de brutala attacker mot landets tamiler som 1983 blev upptakten till ett 26 år långt inbördeskrig mellan den singalesdominerade staten och tamilska separatister. Nu när kriget är slut oroas många över att muslimerna är nästa minoritetsgrupp att bli måltavla för våld och diskriminering i den singalesiska nationalismens och buddistiska religionens namn. Incidenterna följer ett liknande mönster: det som från början är en mindre konflikt mellan individer ges en religiös dimension när extremistiska organisationer och rykten på sociala medier gör gällande att muslimer våldfört sig på eller på andra sätt utgjort en fara för buddister. Mobbar av män utifrån mobiliseras och angriper muslimsk egendom och religiösa byggnader, alltmedan polisens passivitet gör att förödelsen tillåts fortsätta. Buddistiska munkar i Polonnaruwa i Sri Lanka. Foto: Cortyn/Shutterstock Att buddistmunken Dhammananda Thero i sin Youtube-inspelning manade till lugn kan se ut som en självklar reaktion för en företrädare för en religion som blivit känd i världen för att vara icke-våldslig och fridsam. Men faktum är att han var en av bara ett fåtal buddistmunkar som offentligt försökte bekämpa våldet och hatpropagandan – samtidigt som de våldsamma männen faktiskt leddes eller inspirerades av andra buddistmunkar. Hur det kommer sig att buddismens företrädare kan mana till våld är en fråga som hamnat i fokus sedan buddistiska extremistgrupper växt sig starka i Sri Lanka de senaste sex åren. En liknande utveckling har också skett i Myanmar. Det var år 2012 som en ny politisk organisation föddes i Sri Lanka: Bodu Bala Sena, BBS, ”den buddistiska maktstyrkan”. Ledd av munken Galagoda Aththe Gnanasara Thero säger sig organisationen värna om den buddistiska religionen och om Sri Lankas buddistiska och singalesiska majoritetsbefolkning. BBS kan förstås som en huvudaktör i en större rörelse, som också innefattar organisationer som Sinhala Ravaya och Ravana Balaya. Själv är BBS en utbrytargrupp från det politiska partiet Jathika Hela Urumaya (Nationella Kulturarvspartiet) som bestående av buddistmunkar valdes in i parlamentet 2004.  Gemensamt för dessa grupper är deras uppfattning att buddismen är hotad. De ser ett minskat intresse för religionen hos vanligt folk, men bekymrar sig också för att singaleserna (landets buddistiska majoritetsbefolkning) hamnar alltmer i underläge i jämförelse med kristna och muslimska minoriteter i landet som anses dominera ekonomiskt, föda många barn och därmed ta över befolkningsmässigt. Att se till att singalesiska kvinnor reproducerar sig och att bekämpa konvertering av buddister till kristendom och islam har därför varit centrala frågor för BBS och de andra grupperna. Jami Ul-Alfar-moskén i Colombo. Foto: Shutterstock Framförallt muslimerna – i Sri Lanka och globalt – har målats upp som ett hot. Till exempel fick falska uppgifter som visade att det kommer att finnas fler muslimer än buddister i Sri Lanka år 2050 (idag utgör muslimerna omkring nio procent av befolkningen) stor spridning på Facebook. Muslimskägda klädkedjor har också hamnat i skottlinjen. I mars 2013 vandaliserade en mobb ledd av buddistmunkar en av kedjan Fashion Bugs butiker utanför Colombo, och BBS har manat singaleser att bojkotta muslimska klädföretag. I samband med attacken mot Fashion Bug spreds falska uppgifter på sociala medier att en ung singalesisk anställd blivit våldtagen där. Rykten har också spridits om att muslimska företagare lurar i kunder substanser som gör dem oförmögna att få barn. Till exempel användes påståenden om att en muslimsk restaurangägare smusslade infertilitetstabletter i maten för att mobilisera en singalesisk mobb som gick till attack mot en moské och fyra muslimskägda affärer i Ampara i östra Sri Lanka i februari i år. En annan fråga som engagerar de buddistiska grupperna är områden av historiskt värde. I en  långdragen konflikt kring den historiskt viktiga buddistiska helgedomen Dighavapi, också i östra Sri Lanka, som Buddha själv ska ha besökt, har muslimer anklagats för att ha förstört värdefulla ruiner. Här liksom på flera andra håll har buddistiska organisationer startat kampanjer för att avhysa muslimer från landområden som de anser har buddistiskt värde. Samtidigt har de religiösa minoriteterna uttryckt missnöje över att buddastatyer och tempel placerats i områden som traditionellt inte är buddistiska. Helgedomen Dighavapi. Foto: Wikimedia Commons Ytterligare en konfliktpunkt har varit den halal-certifiering som en central muslimsk organisation stått för, där märken på varor indikerar för muslimer vad som är tillåtet inom islam. BBS menade att halal-märkningen gav uttryck för en islamisering av samhället och användes för muslimsk propaganda. Muslimska ledare fick backa i frågan och halal-certifieringen organiserades om.  Även om värnandet om buddismen är central i BBS och de andra gruppernas retorik är det tydligt att det inte är Buddhas lära som står i centrum. De buddistiska skrifterna, historierna från Buddhas liv och hans föreskrifter refereras så gott som aldrig till i BBS propaganda. I stället måste de buddistiska rörelserna förstås framför allt som nationalistiska. Det är det singalesiska folket som står i centrum, och buddismen är en viktig del av deras identitet. Själva ser sig BBS och de andra grupperna inte sig som extremister, utan snarare som en sund och nödvändig reaktion mot islamistisk radikalisering, både i Sri Lanka och i världen i stort. Nyhetsförmedlingen om Islamiska staten och al-Qaida, terrordåd och den globala kampen mot terrorism förmedlar starka bilder av muslimer som hot. Samtidigt har islam blivit allt synligare i Sri Lanka. Muslimska kvinnor bär nu i ökad utsträckning täckande slöjor av olika slag. Nya moskéer, byggda med pengar från Saudiarabien, har konstruerats. Med pengarna från Saudiarabien kommer också ett uppsving för en mer strikt islam, wahabismen, som manar följarna att strängt lyda Koranen och förkastar helgondyrkan och andra seder som varit accepterade inom andra riktningar av islam i Sri Lanka. För att förstå den radikala buddismens uppsving i Sri Lanka måste vi titta både på elitintressen och på de farhågor och fördomar som finns bland vanligt folk. Även om det inte är officiellt belagt så pekar många på att BBS har kopplingar långt in i maktens korridorer. Det har till och med spekulerats i att politiska ledare ska ha uppmuntrat de anti-muslimska stämningarna för att skapa en ny gemensam fiende och därmed kunna behålla sin makt efter krigsslutet. Sri Lankas president Maithripala Sirisena. Foto: UN Women/Sarah Stacke Samtidigt får BBS muslimskfientliga propaganda en hel del gehör hos de bredare folklagren. Många har fördomar mot muslimerna som anses isolera sig och vara annorlunda. Också många buddistmunkar ger uttryck för en känsla av sårbarhet och anser muslimernas befolkningsökning och ekonomiska dominans vara ett problem. Som lokala ledare spelar dessa munkar en avgörande roll för att forma opinionen.    Uppmärksamheten som våldet mot muslimer fått har bidragit till en ny bild av buddismen i Sri Lanka som intolerant och våldsbejakande. Samtidigt är det viktigt att visa att detta förstås inte är hela sanningen. Faktum är att det sedan länge pågår en inom-buddistisk debatt både om munkars roll i politiken och om hur buddismen bäst efterlevs och värnas. Flera munkar har gått ut och ifrågasatt den anti-muslimska propagandan. I samband med oroligheterna i centrala Sri Lanka i mars i år tog munken Vaturukumbure Dhammaratana Thero initiativ till att organiserade en grupp buddister som ställde sig framför moskéer och muslimska hem när mobben kom för att vandalisera, och lyckades på så sätt minska förödelsen. Staden Kandys Interreligiösa kommitté var också snabb att samlas. Redan samma kväll som våldsamheterna bröt ut anordnade gruppen en presskonferens där de manade till lugn. När den utlovade statliga utredningen kring vad som hände runt Kandy i mars lät dröja tog samma kommitté saken i egna händer och anordnade en sanningskommission som samlade in information och lyssnade till vittnesmål. Detta är bara ett par exempel på initiativ för att motverka buddistisk extremism och anti-muslimskt våld. I samband med hatkampanjen mot muslimer har organisationer som Sri Lankas Muslimska råd och Sekretariatet för muslimer spelat en viktig roll. Rådet fungerar som en paraplyorganisation för muslimska organisationer i landet, och har såväl vädjat om lugn hos muslimer, och använt sina kontakter med makthavare i Sri Lanka till att motarbeta de extrema buddistorganisationerna. Sekretariatet har dokumenterat attackerna mot muslimer och utövat påtryckningar på internationella aktörer. Ytterligare andra muslimska organisationer har bidragit med rättshjälp efter attacker eller vid hot om att bönecenter ska stängas ner.   I Sri Lanka finns också sedan kriget en rad icke-statliga organisationer som engagerat sig för förståelse mellan folkgrupper. I samband med uppsvinget för extrem buddism har flera av dessa organisationer intensifierat sitt arbete med interreligiös dialog. Det kan handla om dialog mellan ledare för olika religioner – organisationen Congress of Religions har funnits i över 25 år och utgör ett forum för ledande figurer från Sri Lankas alla religioner – eller aktiviteter bland gräsrötter, såsom ungdomsläger där man tillsammans lär sig om varandras religioner. I byar och städer finns också samarbeten lokala religiösa ledare emellan. Vid spänningar mellan grupper kan ledarna komma samman och försöka förhindra att rykten sprids och att missförstånd och ilska leder till våldshandlingar. Ofta håller de som står bakom de här initiativen en ganska låg profil. Det är inte alltid lätt att protestera öppet. En munk jag pratade med beklagade att det är mycket få buddistmunkar som tar ställning mot BBS och de andra grupperna. En del vågar inte av rädsla för att förlora anhängare. Andra vill inte, därför de håller med BBS om att muslimerna är ett problem, även om de inte stödjer BBS konfrontativa metoder. "Rally for Unity", demonstration mot hatpropagandan, i Mathara 2013. Foto: Vikalpa/Creative Commons Vid några tillfällen har demonstrationer hållits på gatorna i protest mot hatpropagandan och bristen på tolerans. I april 2013 ordnade gruppen Buddister som ifrågasätter Bodu Bala Sena en ljusmanifestation i Colombo och senare samma månad ordnade Rally for Unity en större demonstration i Colombo och därefter flera mindre protester på andra håll i landet. När jag intervjuade en av organisatörerna sa han: ”Vi var fem personer som samlades och sa: Om BBS kan sätta upp scener överallt i landet och gå upp så scen och prata om hat… Om de kan skaffa tillstånd och polisskydd för sina möten, kan inte vi göra samma sak men prata om enighet och förståelse?”. Men mer än på gator och torg står kampen om vad buddismen ska vara och vem som hör hemma i Sri Lanka på sociala medier. BBS och andra nationalistiska grupper har strategiskt använt sociala medier för att sprida sina budskap. ”Också en liten grupp kan få stort inflytande via sociala medier”, kommenterade en fredsaktivist jag pratade med. Spridandet av anti-muslimsk propaganda har exploderat i ett land där tillgången till internet ökat lavinartat de senaste åren, inte minst med hjälp av billiga smarttelefoner. Facebook är den stora plattformen, med 5,5 miljoner användare i december 2017. Facebook själva har varit långsamma att agera med hatpropaganda och brott mot deras regler, och har saknat personal som kan singalesiska. Här har motrörelsen legat i underläge. Många traditionella fredsorganisationer saknar kunskap om hur man använder sociala medier på ett effektivt sätt. Men samtidigt växer nya aktivistgrupper fram som strategiskt skapar motbudskap och sätter press på Facebook att ta ansvar för de budskap som sprids och bidrar till våldsam mobilisering. Vi ser alltså en mångfald av olika grupper inom civilsamhället som mobiliserar mot det religiöst motiverade våldet och för minoriteter rättigheter. I ett klimat där hatpropaganda lätt sprids utgör deras budskap och aktiviteter viktiga motkrafter.

Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

173. En sällsynt ojämlik och på många sätt egendomlig turkisk valrörelse går mot sin upplösning. Förutom att regeringspartiet AKP dominerar det turkiska medielandskapet totalt förekommer inga officiella debatter mellan presidentkandidaterna, av vilka en dessutom kandiderar från sin fängelsecell. Turkiets väljare har med andra ord fått anstränga sig för att ställa kandidaternas argument mot varandra. Press- och yttrandefriheten har aldrig varit någon självklarhet i den snart hundraåriga turkiska republiken. Men AKP:s dominans i medielandskapet är anmärkningsvärd också med turkiska mått mätt. Den redan negativa utvecklingen ifråga om press- och yttrandefriheten har de senaste åren tilltagit i intensitet. Exempelvis såldes flera av de få kvarvarande oberoende medierna, tillhörande det redan fogliga Doğan Holding, till det AKP-nära konglomeratet Demirören Holding i mars. Ett stort antal medier, däribland flera tidningar och tv-kanaler, har antingen satts under statlig tvångsförvaltning eller stängts de senaste åren. Enligt Committee to Protect Journalistsfanns 28 procent av världens fängslade journalister 2017 i Turkiet. Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex rankar Turkiet på plats 157 av totalt 180 länder och landet tappar placeringar successivt år för år. Recep Tayyip Erdoğan. Foto: OCHA/Berk Özkan Fiender överallt Det politiska klimatet kännetecknas av att i princip vem som helst riskerar att anklagas för nästan vad som helst. Kort efter att det stod klart att kuppförsöket sommaren 2016 slagits ned beskrev president Recep Tayyip Erdoğan händelserna som en “skänk från ovan” och utlyste undantagstillstånd kort därefter. I takt med att rättssäkerheten försvagats ytterligare och godtyckligheten blivit härskande princip har emellertid kritiska röster höjts mot regeringen. Rıza Türmen, före detta domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter tillika CHP-parlamentariker, är en av många som menar att undantagstillståndet har skapat ett skräcksamhälle. Oron kan ses som en politisk tillgång. Erdoğan har flaggat för att undantagstillståndet kan komma att hävas efter valet, något som implicerar att det skulle finnas ett direkt samband mellan Erdoğan och landets stabilitet och säkerhet. Vidare fungerade den turkiska militära offensiven tidigare i år mot den huvudsakligen kurdiska enklaven Afrin i norra Syrien som ett inrikespolitiskt trumfkort för AKP i syfte att piska upp nationalistiska stämningar i hopp om att säkra röster. Den nyligen deklarerade offensiven mot PKK:s baser i Qandil-bergen i Irak bör ses i samma ljus. Greppet om medierna ger regeringen goda möjligheter att etablera sin bild av att kaos och konspirationer väntar om AKP förlorar valet. Metoden att generalisera och misstänkliggöra med hjälp av terroranklagelser har en lång historia då strategin har tillämpats sedan flera decennier. Vad som är särskilt utmärkande idag är dock att anklagelserna ofta gränsar till det absurda. Få tror att de över 100 000 offentliganställda som blivit av med sina jobb eller de mer än 50 000 som satts i fängsligt förvar sedan sommaren 2016 verkligen har kopplingar till kuppförsöket samma år. Tidningskiosk i Istanbul. Foto: Shutterstock Godtyckligheten kan exemplifieras med att ett hundratal medlemmar av det progressiva och sekulära lärarfacket Eğitim Sen stängdes av från sina tjänster, samtliga beskyllda för samröre med den religiösa Gülen-rörelsen. Lika godtyckliga var anklagelserna mot den prisbelönte journalisten Ahmet Şık som fängslades anklagad för att ha bedrivit “terrorpropaganda” för väpnade vänsterorganisationer som PKK och DHKP-C, men även Gülen-rörelsen som snarare ligger på den politiska högerkanten. Ironiskt nog fängslades han 2011 under ett år för ett outgivet bokmanus som tvärtom var kritiskt mot Gülen-rörelsen. Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen. Valsedel med presidentkandidaterna. Foto: Shutterstock Risk för kriser Även om de flesta opinionsmätningar ger president Recep Tayyip Erdoğan ett försprång förefaller han emellertid inte vara nära de 50 procent som krävs för seger i den första omgången av presidentvalet, ens med stöd av sin allianspartner, det ultranationalistiska MHP. Klart står dock att sprickan i den turkiska väljarkåren är avgrundsdjup. Erdoğans ställning hos de egna anhängare är alltjämt stark, medan samarbeten mellan oppositionspartier som för ett par månader hade varit otänkbara plötsligt framstår som fullt realistiska alternativ. Stora delar av oppositionen står i nuläget enade i sina ambitioner att sätta käppar i hjulet för Erdoğan, som är trängd av Turkiets just nu flera krisande politikområden. En taktlös utrikespolitik har resulterat i att Turkiet inte längre vill befattas med den tidigare deklarerade ”nollproblemspolitiken” (sıfır sorun). Istället har landet mer eller mindre konfliktfyllda relationer med praktiskt taget samtliga grannländer, liksom EU och USA. Ekonomin, som var en viktig del av AKP:s ursprungliga framgångar, är i gungning. Landet har svårt att locka utländskt kapital och bytesbalansen dras med ett stort underskott. Inflationen är hög och valutan tappar snabbt i värde. I kombination med att Erdoğan tycks vilja styra riksbankens arbete på egen hand finns det en sammantagen risk för en djup och allvarlig ekonomisk kris. Vice premiärminister Bekir Bozdağ försökte nyligen lugna medborgarna med att ”de som tror” (oklart vilka) att valutasituationen kommer att påverka valet misstar sig medan energiministern Berat Albayrak mer öppenhjärtigt talade om en ”externt planerad operation”. Regeringens företrädare kan med lätthet avfärda kritik genom att utmåla politiska motståndare som inhemska och utländska konspiratörer som vill destabilisera Turkiet. Metoden är utstuderad och har varit ett ofta brukat narrativ från regeringen i denna valrörelse. Vice premiärminister Hakan Çavuşoğlus uttalande om att ett oppositionellt samarbete innefattande flera etablerade partier (se faktaruta) bör betecknas som en “allians av förrädare” är typiskt. Med ett stadigt grepp om landets medier kan AKP etablera myter som får stå oemotsagda, som när president Erdoğan i ett valtal i det kurdiskdominerade Diyarbakir häromveckan hävdade att ”kurdfrågan är löst”, trots att minoriteters politiska och kulturella rättigheter lyser med sin frånvaro. HDP:s fängslade presidentkandidat Selahattin Demirtaş framför ett av två tal som han enligt vallagen har rätt till i den statliga tv-kanalen TRT. Talet är inspelat i fängelset i Edirne. Skärmdump från HDP:s Twitterkanal. Ett parti i fokus I en valrörelse där undantagstillstånd råder, huvudkandidaterna inte möts i debatter, det prokurdiska vänsterpartiet HDP:s kandidat Selahattin Demirtaş sitter i fängelse sedan november 2016 och journalister riskerar såväl sitt jobb som sin frihet när de gör sitt jobb är det svårt att nyansera den bild som förmedlas av regeringen. Hur tillgängliga verktyg för att forma opinionen används har varit relativt tydligt i valrörelsen. Det finns exempelvis ett mönster i hur det statliga mediebolaget TRT behandlar partier och kandidater. I en sammanställning av antalet minuter som presidentkandidaterna syntes i TRT:s huvudsakliga nyhetssändningar kom organisationen Transparency International Turkey fram till att Erdoğan sändes i 105 minuter, medan huvudmotståndaren İnce bara syntes i 37 minuter under perioden 4-31 maj. De resterande fyra kandidaterna, däribland den rutinerade politikern Meral Akşener som nominerats av sitt nystartade İyi Parti, fick dela på totalt 21 minuter, av vilka Selahattin Demirtaş fick nöja sig med tre sekunder. Även om kandidaterna har rätt till två tiominuterssändningar i ett tal-till-nationen-liknande format är siffrorna talande för vilket utrymme oppositionen får i det politiska samtalet. Fördelningen är ungefär densamma i de privata kanalerna. Bland åtta av Turkiets större nyhetskanaler, exponerades AKP i totalt 354 timmar, CHP 79 timmar och HDP 0 timmar mellan 30 april och 3 juni. Flera kanaler har uteslutit oppositionen helt och hållet, enligt sammanställningen gjord av CHP-representanter i TV- och radio-överstyrelsen RTÜK. En väg ut Nya arenor skapas för att konkurrera med de alltmer likriktade traditionella medierna. Sedan det nedslagna kuppförsöket 2016 och folkomröstningen om att ge presidentämbetet utökade befogenheter ifjol har nätbaserade medier fått allt centralare roll för AKP-kritiska opinionsbildare, konstaterar Reuters Institute for the Study of Journalism. Finansiella svårigheter, ett krångligt regelverk och politiska påtryckningar gör dock att nya aktörer har svårt att etablera sig på nätet. Trots hårda tag mot internetanvändare, där regeringskritiska delningar kan leda till frihetsberövanden, är sociala medier ett av få forum för att uttrycka sig relativt fritt, även om det finns exempel på att flera av de större sociala plattformarna har gått turkiska censurkrav till mötes. Oppositionspartierna har med andra ord fått navigera i en snårig terräng för att nå ut med sina budskap. Det finns givetvis stora väljargrupper som kommer att rösta emot Erdoğan just av de skäl som nämns ovan. När propagandan inte får fäste är den knappast någon politisk fördel för AKP. De väljare som följt de få återstående oberoende medierna, som tidningarna BirGün och Cumhuriyet eller nätpublikationen Medyascope.tv, har kunnat åtnjuta en balanserad rapportering oaktat svaga resurser. Dessa kommer dock inte i närheten av de mer etablerade och resursstarka mediebolagens räckvidd. Oppositionen kan mycket väl utmana AKP och MHP trots att valrörelsen gör att proceduren knappast kan sägas ha varit fri och rättvis. I parlamentsvalen har bittra rivaler kunnat enas för ett valtekniskt samarbete (se faktaruta). Mycket tyder på att CHP:s karismatiske kandidat Muharrem İnce, fysikläraren som gått från att vara en relativt marginaliserad kemalist till att bli en folklig politiker med en inkluderande politisk profil, kan locka AKP-kritiker från många läger vid en eventuell andra valomgång. Därför håller Turkiet andan på båda sidor av regeringsmakten. CHP:s kandidat Muharrem İnce har chans att gå till andra valomgången i presidentvalet. Foto: Shutterstock Enad opposition? Valrörelsen har visat att yttrandefriheten vid sidan av sitt egenvärde fyller en instrumentell funktion som är direkt avgörande för att motverka ytterligare splittring i Turkiet. Det är denna insikt som har gjort att flera stora oppositionella rörelser nu kunnat enas om en minsta gemensam nämnare: att bygga upp rättssäkra institutioner utifrån en maktdelningsprincip, återställa en bräcklig men ur demokratisynpunkt mer pålitlig parlamentarism och respektera yttrandefriheten. AKP:s alltmer auktoritära inriktning har därmed skapat en starkare motståndare, som trots all motvind tror sig ha chansen att avbryta det sextonåriga AKP-styret. Om presidentvalet går till en andra valomgång pekar mycket på att oppositionen fortsatt håller samman den ideologiskt brokiga skaran av sekulära, islamister, socialdemokrater, liberaler, konservativa, nationalister och möjligen även socialister och HDP-nära kurder bakom Muharrem İnce. Anhängare till president Erdoğan och AKP på ett valmöte den 17 juni i Istanbul. foto: Shutterstock Frågan är emellertid hur Erdoğan skulle förhålla sig till en valförlust. AKP hade hoppats på kvalificerad majoritet men kunde inte bilda regering på egen hand efter parlamentsvalet i juni 2015. Istället utlyste man nyval samma år och gav upp de knackiga fredssamtalen med PKK, varpå intensiva väpnade strider följde. Den återupptagna konflikten ledde enligt FN till att cirka 2 000 dödades och uppemot 500 000 fördrevs från sina hem. En konkret farhåga rör hur pålitlig valproceduren blir. Den viktiga och jämna folkomröstningen ifjol kantades av anklagelser om oegentligheter under valdagen. Att en av få synliga effekter av de landsomfattande Gezi-protesterna 2013 är det snabbt växande frivillignätverket för valobservation, Oy ve Ötesi, är knappast någon slump då många medborgare känner låg tillit till valprocedurer. Alldeles oavsett valresultaten den 24 juni väntar sannolikt en turbulent framtid, även om en ekonomisk kris kan undvikas, utrikespolitiken bli mindre konfrontativ och den parlamentariska demokratin på sikt återupprättas. Ingen bedömare hyser illusioner om att vägen bort från den negativa utvecklingen de senaste åren kan åtgärdas på kort tid eller att den spretiga oppositionen kan hålla samman och lösa utmaningar på systemnivå, något som krävs för att skapa en varaktig fred, rättssäkra institutioner och utjämna politiska och ekonomiska ojämlikheter. Mycket talar också för att ett regeringsskifte framöver kommer att bli besvärligt då det offentliga samtalet har präglats av misstänkliggöranden – och i vissa fall en avhumanisering – av oppositionen. Detta understryker åter värdet av att skydda yttrandefriheten, för att samhället inte ska polariseras ytterligare.

Nicaragua börjar få nog av Daniel Ortegas styre

142. Helgen den 16-17 juni skulle, var det meningen, bli början till slutet på den allt mer våldsamma konflikten i Nicaragua. Efter flera veckors arbete i det tysta och efter en generalstrejk utlyst av företagarorganisationen Cosep som paralyserat hela landet, hade biskopsmötet kallat till en ny Nationell dialog mellan regeringen och ”Medborgaralliansen för rättvisa och fred”, där företagare, talesmän för det civila samhället, bondeorganisationer och studentrörelsen är representerade. Det gick trögt. Men efter elva timmars förhandlingar den första dagen lyckades parterna ändå enas om att bjuda in FN, EU och den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter för att bilda en sanningskommission i syfte att fastslå ansvaret för de över 170 dödsoffer som registrerats de senaste två månaderna. Man enades också om ett upprop till alla parter att upphöra med våldet. Det var en framgång, om än hittills enbart på papperet. Och hur bräcklig situationen är visades bara några timmar senare. Strax innan andra dagens sammankomst, då den Nationella dialogen skulle ta itu med de tunga punkterna på förhandlingsagendan, bland annat en tidtabell för president Daniel Ortegas och hans hustru och vice-president Rosario Murillos avgång, som biskoparna föreslagit, kom rapporter att en familj med fyra vuxna och två barn, åtta månader och två år gamla, bränts inne när deras trevåningshus, som hyser en madrassfabrik på första våningen, satts i brand. Regeringen hävdar att det var oppositionsaktivister som kommit för att be om madrasser som satt eld sedan de fått nekande svar. Men andra vittnesmål hävdar att det var regeringstrogna paramilitärer, stödda av uniformerad polis, som kommit och begärt att få placera en krypskytt på taket. När de fick nej låste de in familjen i ett rum och satte sedan eld på huset. Filmer som grannar tagit med sina mobilkameror, liksom en övervakningskamera en bit längre bort stöder det påståendet. Två familjemedlemmar som överlevde genom att hoppa från andra våningen säger samma sak och förbannar Daniel Ortega för att ha dödat hela deras familj. Strax efter mordbranden dödades två män inte långt därifrån när de höll på att montera ner en barrikad. Angriparna satte sedan eld på en av dem mitt på gatan. Offret var en veteran från sandinistgerillan som arbetade för regeringen. Över 170 människor har dödats i oroligheterna i Nicaragua. Foto: VOA Det har förekommit många våldsamma övergrepp sedan upproret överraskande bröt ut den 19 april. Men inga enskilda aktioner har varit så utstuderat grymma som dessa. Man skulle kunna vänta sig att en delad avsky inför dåden skulle underlätta den fortsatta dialogen. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Visserligen slutade den andra, och sista dagen, av den Nationella dialogen med att det tillsattes ett par arbetsgrupper för att fortsätta förhandla. Men det är ingen garanti för att en lösning är nära. Och det har fram för allt att göra med att Daniel Ortega och Rosario Murillo vägrar att erkänna det minsta ansvar för vad som hänt. I deras ögon är det de som är offer. De protesterande studenterna består, hävdar Daniel Ortega, egentligen av kriminella gäng som dödar varandra. Rosario Murillo har en annan beskrivning: ”små själar, ynkliga, tarvliga, mediokra varelser fyllda av hat – vampyrer som behöver blod”. Det hela började med att ”las turbas” – till en del medlemmar av det sandinistiska ungdomsförbundet, till en del betalda paramilitärer – gick till attack mot en grupp pensionärer och studenter som protesterade mot en reform av pensionssystemet. När sedan polisen började skjuta och de första dödsoffren rapporterades och Daniel Ortega samtidigt gav order om att stänga ner de TV-kanaler han själv inte kontrollerar, och till på köpet påstod att demonstranterna var ligister som dödade varandra, så var det som om sociala medier exploderade. Varje gång som det förekommit någon form av protestdemonstration, har Daniel Ortega skickat ”las turbas”. Och det har alltid fungerat. ”Las turbas” har visat musklerna, slagit med sina batonger, viftat med sina pistoler och polisen har stått vid sidan om utan att ingripa. Resultatet har alltid varit att demonstranterna flytt hals över huvud. Protest mot förändringarna i pensionssystemet i staden Granada den 29 maj. Foto: Riderfoot/Shutterstock Men inte den här gången. Den här gången strömmade ungdomar till från alla håll och kanter, ockuperade universitet, byggde barrikader och gick till motattack med slangbellor, molotovcocktails, hemmagjorda fyrverkeriraketer men framför allt genom att mobilisera till stora demonstrationer, större än någonsin tidigare i Nicaraguas historia. Enligt en Gallup-undersökning vill idag 70 procent av nicaraguanerna att Daniel Ortega och Rosario Murillo avgår. Författaren Sergio Ramírez, som var vicepresident till Daniel Ortega under de första tio åren efter revolutionens seger 1979, säger att det som nu händer är uttryck för att den rädsla som under lång tid förlamat nicaraguanerna har släppt. Andra äldre nicaraguaner påpekar att upproret idag liknar det uppror som för 40 år sen drev bort Somoza från makten. Enda skillnaden är att rebellerna den här gången inte har vapen. De gamla revolutionärernas barnbarn misstror vapnen. Daniel Ortega svär presidenteden 1985. Foto: Creative Commons Men att det finns likheter mellan då och nu kan man se på det enda museet i Managua som handlar om sandinisternas revolution. Det är slitet och illa underhållet och ligger i en rondell strax intill den gamla basebollstadion och består egentligen bara av en del fotografier med lite text uppsatta på cementpaneler. Men det är ändå tillräckligt för att en motiverad lärare ska kunna levandegöra revolutionens olika etapper för sina elever. Sol, regn och vind har dock gjort att de flesta bilderna grånat och lossnat och det kommer inte längre särskilt många skolklasser hit. Men mitt i den lite deprimerade grå slitenheten finns ett foto som står ut. Det är i färg och är taget av den amerikanska fotografen Susan Meiselas och visar en ung man med basker som står vid en barrikad och just ska till att vräka iväg en brinnande molotovcocktail. Det var över 40 år sen bilden togs. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara igår. Till och med barrikaderna ser likadana ut, byggda av en speciell slags gatsten som började tillverkas på en av Somozas cementfabriker strax efter jordbävningen 1972. Men även om det ser likadant ut, så är det inte likadant. 1979 fanns en välorganiserad gerillaarmé och en organisation, FSLN, som styrde hela processen. Idag finns inga självklara ledare och nästan ingen organisation. Men den stora skillnaden är ändå vem man slåss emot. 1979 slogs man mot en familjedynasti, Somoza, som suttit vid makten i nära 50 år och som kontrollerade såväl politiken, ekonomin som militären. Vad kampen i grunden handlade om var att erövra en demokrati som aldrig funnits i Nicaragua. Idag handlar kampen om att försvara den demokrati som erövrades då. Det som gör kampen så dramatisk och kanske också episk på ett lite tragikomiskt sätt är att den som står i vägen idag är densamme som lyftes till makten 1979. Att en av de vanligaste parollerna de senaste veckorna har varit ”Ortega y Somoza -– la misma cosa” (”Ortega och Somoza – samma jävla sak”) är därför inte särskilt svårt att förstå. Daniel Ortega med hustrun och vicepresidenten Rosario Murillo vid sin sida. Foto: Fernanda Le Marie - Cancillería del Ecuador Biskoparnas förslag till hur konflikten ska lösas är att hitta en metod inom konstitutionens ramar för att tidigarelägga nästa val och på det sättet få slut på Daniel Ortegas och Rosario Murillos maktinnehav. Enligt rykten från USA:s ambassad i Managua har Daniel Ortega sagt att han kan tänka sig att gå med på att tidigarelägga valet, men absolut inte att avgå. Många nicaraguaner som är trötta på kaoset menar att det bästa vore att ”de tog sina pengar och stack”. Precis som Somoza. Vilket dock är lättare sagt än gjort. Det finns många skäl till att Daniel Ortega och Rosario Murillo klamrar sig kvar vid makten. Men det avgörande är kanske att de upplever sig som utvalda att styra Nicaragua. Murillos övertygelse har sina rötter i hennes esoteriskt färgade religiositet som kan ta sig ganska bisarra uttryck som detta att ha tre ringar på varje finger, inklusive tummarna, men som fram för allt manifesteras i hennes dagliga budskap i radio där hon behandlar allt från högt till lågt som vore det Guds budskap. Daniel Ortegas övertygelse har under åren också kommit att präglas av Murillos religiositet, men har sin grund i en grovhuggen deterministisk marxism. Det var den som var drivkraften när han efter det omskakande valnederlaget mot Violeta Chamorro 1990 bestämde att det var hans plikt att inte bara återta presidentposten, utan att fram till dess styra Nicaragua ”underifrån”. Att ha förlorat valet var, i Ortegas ögon, ett historiskt misstag – det var helt enkelt omöjligt att ett kapitalistiskt projekt kunde segra över ett socialistiskt. Det gick emot all historisk logik. På det mer handfasta planet blev han en av de ivrigaste tillskyndarna av ”la piñata”, omskrivningen av processen mellan valnederlaget och den nya presidentens tillträde 1990, då tusentals förstatligade egendomar privatiserades och skrevs över på enskilda sandinister på olika nivåer. ”La piñata” lade grunden till en lojalitet gentemot Daniel Ortega som mer hade att göra med tacksamhetsskuld än med någon slags ideologisk identifikation. Tack vare den kunde han organisera otaliga strejker, demonstrationer och protester av olika slag. Men stödet räckte inte till att segra i val. Hans uttryckliga mål var därför att organisera en tillräckligt stor mobilisering för att tvinga bort den sittande presidenten. Han brukade berätta om hur den ecuadorianske presidenten hade tvingats bort på det sättet. –Och, betonade han, det skedde utan att ett enda liv gick till spillo. Men han lyckades aldrig få till stånd en mobilisering av den digniteten i Nicaragua. Det hade också att göra med att både armén och polisen under 1990-talet förvandlades från partiorganisationer, som de varit under sandinisternas tid vid makten, till professionella organisationer som följde lagarna men inte tog ställning för någon politisk ståndpunkt i övrigt. Både den nya armén och den nya poliskåren hölls fram som exempel på hur demokratin hade förankrats i Nicaragua. Lösningen på dilemmat blev en cynisk kohandel med Andrés Aleman, en av de mest korrupta presidenter som Nicaragua haft. I utbyte mot att hjälpa Aleman undgå fängelse, gick han med på Ortegas krav att förändra vallagen så att det räckte med 35 procent av rösterna för att vinna ett presidentval i Nicaragua, ungefär det stöd Ortega kunde räkna med. I valet 2006 fick Ortega 38 procent av rösterna, tre procent mer än nödvändigt. Han tog effektivt itu med några av de katastrofala privatiseringsreformer hans liberala föregångare genomfört inom utbildningsväsendet och hälsovården. Han startade också en rad sociala program riktade mot de fattigaste grupperna i samhället. Hyllning till Venezuelas förre president Hugo Chávez i Managua. Foto: Shutterstock En stor del av reformerna finansierades via olika slags bistånd från Venezuela. Den jättebild av Hugo Chávez som är uppsatt på vad som kallas Hugo Chávez-rondellen i Managuas gamla centrum visar de starka banden mellan Ortega-Murillo och Chávez. Men trots det intog Daniel Ortega, till skillnad mot Chávez, en mycket pragmatisk hållning gentemot landets stora företagare, som fick olika former av skatteförmåner, förutom att presidenten hjälpte dem att etablera sig på den venezuelanska marknaden vars efterfrågan på jordbruksprodukter ökade i takt med att det venezuelanska jordbruket kördes i sank. Denna ”praktiska populism”, som den kom att kallas, kombinerades med att familjen Ortega-Murillo kanaliserade resurser från det venezuelanska biståndet för att bygga upp ett eget företagsimperium. Men i takt med att krisen i Venezuela har fördjupats har biståndet upphört och Nicaraguas kassakistor är tomma. Där finns orsaken till den reform av pensionssystemet som utlöste krisen. Men det som gjort konflikten så brutal beror på att Ortega steg för steg skaffade total kontroll över statliga institutioner och återpolitiserade polisen. Idag står återigen sandinisternas svart-röda fana bredvid den blå-vita nicaraguanska fanan vid alla polisstationer. En grundlagsreform 2014 bekräftade Ortegas makt – förutom att den gör det möjligt för honom att ställa upp i val så ofta han vill, så innebär reformen att han är högste befälhavare både för polisen och militären. Men de order att slå ner demonstranterna som han gett polisen har också haft konsekvenser; polischefen har avgått, flera poliser har vägrat lyda order och många har deserterat. Granada, januari 2018. Foto: Susan M Jackson/Shutterstock Med armén är situationen annorlunda. Den har inte deltagit i repressionen och dess överbefälhavare har också klarlagt att den inte kommer att delta. Men många misstänker att den gör det på ett kamouflerat sätt och att många krypskyttar och maskerade paramilitärer i själva verket är elitsoldater. Kritiker menar också att om armén verkligen vill agera i konstitutionens anda, så borde den avväpna de paramilitära grupperna. Men trots skepsisen så verkar de flesta kritiker vara ense om att arméns hållning är avgörande för hur den fortsatta dialogen kan komma att utvecklas. Biskoparna förslag att tidigarelägga valet skulle kunna få stöd av armén och i så fall kanske också accepteras av Ortega-Murillo. Men i takt med att repressionen har blivit värre har oppositionen radikaliserats. Och idag är det många som kräver inte bara att Ortega-Murillo måste avgå inom de närmaste månaderna, utan också att de måste stå till svars både för de senaste månadernas våld och de ekonomiska transaktioner där statens pengar varit inblandade. Många menar att vad Nicaragua behöver är en Cicig, den oberoende med FN-sponsrade juridiska och polisiära organisation mot korruption och straffrihet som finns i Guatemala och som bland annat bidragit till att den förre presidenten och hans vicepresident nu sitter bakom lås och bom (Läs: Guatemala visar att korruption kan bekämpas). Att Ortega-Murillos främsta, mest radikala och artikulerade kritiker utgörs av deras tidigare kamrater i FSLN:s historiska ledning är ännu ett uttryck för den metamorfos som många beskriver som en reproduktion av somocismen. Och som kanske, om inte biskoparna lyckas i sina strävanden, går samma öde till mötes.

Sydafrikanerna hoppas på Ramaphosas superkrafter

190. Det finns anledning att vara försiktigt optimistisk då det gäller den socio-ekonomiska utvecklingen i Sydafrika. Hoppet står till landets nye president, Cyril Ramaphosa. Han tog över i februari i år efter att den djupt korrumperade Jacob Zuma tvingades att avgå. Redan första dagen vid makten, tecknades Ramaphosa iklädd superhjältedräkt. Den internationellt erkände sydafrikanska politiska satirtecknaren Zapiro, leker med tanken att enbart övernaturliga krafter kan rädda den djupt splittrade nationen. Efter Zumas drygt nio år av vanstyre, korruption och nepotism är Ramaphosas uppgift minst sagt svår men den tidigare fackföreningsledaren, frihetskämpen och sedermera näringslivsmagnaten har en rad trumfkort förutom superhjältestatus; utmärkta kontakter med näringsliv och utländska investerare samt att han bär med sig Nelson Mandels arv. Han är djupt präglad av Mandelas idé om försoningens och kompromissernas möjlighet att skapa ett rättvist och hållbart samhällsbygge. Dessutom är han listig och snabb, ovärderliga egenskaper om Sydafrika ska få en nystart. Frustrationen är enorm, både bland miljontals djupt fattiga som länge blivit lovade ett bättre liv av regeringspartiet ANC och bland medelklassen. Rädslan att våld och social oro ska få ett allt hårdare grepp om Sydafrika, är inte obefogad. Klyftan mellan rik och fattig är den största i världen. Nästan 20 miljoner av drygt 50 miljoner invånare överlever nu på ett statligt stöd, så kallad social grant. Skulle den lilla pengen, på i snitt 700 kr per person i månaden försvinna, vilket det finns risk för på grund av att skattekistan är så gott som tom, kan oron i landet öka ytterligare. Förre presidenten Jacob Zuma. Foto: GCIS/Creative Commons Det största hotet för Sydafrikas framtid utgör Jacob Zuma. I hans hemprovins KwaZulu-Natal har antalet politiska mord ökat lavinartat i takt med att han sår splittring inom ANC. Han kräver total lojalitet av dem som suttit vid köttgrytorna under hans styre och de i sin tur är beredda att gå till ytterligheter för att försvara sin privilegier. Nyligen tvingades partiet ställa in en regional kongress eftersom de olika fraktionerna, pro-Zuma och pro-Ramaphosa, inte ens kan vara i samma rum. Det ryktas också att Zuma funderar på att starta ett nytt parti. Till varje pris vill Zuma undvika att ställas inför rätta åtalad för korruption i samband med den stora försvarsupphandlingen 1999 där Jas-Gripen ingick. Domstolsförhandlingar är återigen uppskjutna efter att Zuma begärt att staten ska betala hans rättegångskostnader.    Lite i skymundan har Ramaphosa tillsatt en mycket viktig kommission vars uppdrag är att genomlysa skattemyndighetens bristande rutiner och arbete. Redan i september i år ska den erfarne domaren Robert Nugent lägga fram preliminära resultat. Det bör få Jacob Zuma och hans kumpaner att bäva. De sista åren av Zumas styre har getts namnet State-capture, vilket beskriver hur Zuma tog för sig av skattekistan och statens tillgångar som om det vore hans privata domän att förfoga över. Han delade ut lukrativa kontrakt till honom närstående personer som i sin tur kunde ge kicks-backs till Zuma och hans familj. Han ska dessutom ha gett sig själv minst en miljon rand i månaden förutom sin presidentlön. En härva där myndigheten står i centrum men med många förgreningar som försänkt landet i djup kris. I takt med att förtroendet för staten minskat har både företag och privatpersoner undanhållit skatt. Dessutom har stora pengaflöden lämnat Sydafrika de senaste åren, vilket ökat på budgetunderskottet ytterligare. Cyril Ramaphosa svär presidenteden den 15 februari 2018. Foto: GCIS/Creative Commons Om Ramaphosas skattekommission lyckas, slås flera flugor i en smäll. Medborgarna ser att staten ( ANC ) är berett att ta itu med ”smutsen” i statsapparaten, behövliga skatteintäkter kan början rulla in igen och Zuma och hans medhjälpares (även ANC-ministrar som fortfarande har inflytande) brottslighet kan bortom tvivel exponeras.   Precis som amerikanska myndigheter på 1930-talet hade svårt att fälla Al Capone för våld och mord men till slut fick gangstern på fall för skattebrott, kan gangstern Zuma gå samma öde tillmötes. Då finns det en chans att Zumas anhängare ser vilken skada han åsamkat nationen och väljer att stödja Ramaphosa. I år skulle Nelson Mandela ha fyllt 100 år. Ramaphosa som ledde arbetet med att skriva Sydafrikas enastående författning, antagen 1996, var den person som Mandela helst hade sett som sin kronprins. Uppgiften att styra och förändra en av världens mest orättvisa stater har visat vara så mycket svårare än många förutspådde i den eufori som präglade synen på Sydafrika efter att murarna fallit runt rasismens högborg i början på 1990-talet. Bortom miraklet från de första fria och demokratiska valen 1994 väntar fortsatt stor ovisshet men som en av Sydafrikas främsta journalister, Allister Sparks, skrev i sin utmärkta nutidshistoriska svit Beyond the Miracle, Inside the New South Africa från 2004: ”Mandels vision om Regnbågsnationen kommer att uppnås. Det kommer inte vara lätt och den kommer inte snart. Men en dag ska den bli verklighet, det är jag säker på, så säker man kan vara i en osäker värld. När du just räddats undan Armageddon finns det ingen plats för pessimism.” Superhjälte eller inte, ingen är bättre lämpad än Cyril Ramaphosa att leda Sydafrika just nu trots att förtroendet för honom är naggat i kanterna efter polisens dödsskjutning av 34 strejkande gruvarbetare 2012, vid ett företag där Ramaphosa satt i styrelsen. Siya Kolisi är kapten i Sydafrikas rugbylandslag. Här i en match mot Nya Zeeland i oktober 2017. Foto: Roger Sedres/Shutterstock Ska Ramaphosa lyckas behöver superhjälten sin Robin , vilket han just fått. Den sportälskande nationen har för första gången en svart kapten i rugbylandslaget. En sport som tidigare ansetts vara den vita befolknings sport. Lägg Siya Kolisis namn på minnet. För nu vinner Sydafrika igen, senast mot England och det betyder att nationens skam över Zumas vanstyre kan börja att blekna. Siya Kolisi är 26 år, han växte upp i en kåkstad och fick ofta gå till sängs hungrig. Hans motto till sitt lag är följande och det går hem hos fler än landslagsspelarna. –Jag säger till mitt lag, du ska aldrig spela för att representera en grupp. Du ska inte spela för att bli den bästa svarta spelaren eller den bästa vita, för att bli accepterad. Du ska spela ditt bästa för varje sydafrikan. Vi representerar något mycket större än vi kan föreställa oss.

Rethinking the “Russian World” concept

143. The concept of Russkii Mir (the Russian World) has been one of the key drivers of the Kremlin’s foreign policy in recent years, especially in Ukraine and elsewhere in the former Soviet space. But now some Russian strategic thinkers are calling for the concept to undergo a facelift so that it can help resolve a domestic dilemma over the nature of the state. More than a quarter century after the collapse of the Soviet Union, there is still no consensus in Russia on what kind of polity it is. Various strands of Russian nationalism – civic nationalists, ethnonationalists, imperialists, Eurasianists and others – appear to find themselves in the Hobbesian-like state of war “of all against all” over how to define the Russian state. The Kremlin under these conditions is pragmatically cherry-picking and embracing various nationalist tropes in pursuit of its policy goals. A panoply of opinions on the nature of the Russian state was on full display at several events co-organized by Russia’s Council on Foreign and Defense Policy and Moscow’s Higher School of Economics in late 2016. The general theme for the discussions was: “Empire in the ‘Post-Empire’ Era, and Nation in the Post-National World.” The exchange of views, largely overlooked by domestic and international observers at the time, was summed up in the survey “Between Empire and Nation”, published in 2017. Symbol of the Russian Empire on the Palace Square in St. Petersburg. Photo: Shutterstock At the center of the debates was a crucial question: What is Russia today: is it a nation or an empire? One group of experts participating in the discussions argued that the present-day Russian Federation is not an empire because, for Russia, the “imperial stage” is already history. But neither is it a nation because Russian political realities militate against building a viable nation-state. The most vexing problem is the Soviet legacy in the form of institutionalization and territorialization of ethnicity – i.e. the existence of a number of ethnically defined autonomous republics. Another intellectual challenge is the lack of political participation: When there is not democracy, any talk of a civic nation is simply empty rhetoric. Russia, experts in the first group contended, is not even a genuine federation as that presupposes the presence of regional political actors enjoying a high degree of autonomy. Such characteristics are lacking and they don’t appear likely to emerge any time soon. An opposing group of experts in the debates suggested that Russia continues to be an empire – one without fixed or clearly delimited borders. Russia, they argued, is forced to act like an empire – both within its own territory, such as in the North Caucasus, and beyond its international boundaries. In the emerging new world order, these experts claimed, Russia is doomed to “imperial solitude.” Under present conditions, Russia’s sense of strategic solitude, which is, of course, a feature of an imperial outlook, appears unavoidable. Whereas “regular” nation-states tend to join various broader blocs and alliances, Russia at present doesn’t fit well into any of existing supranational organization. A big reason for this is the fact that most international institutions would require Russia to embrace the idea of genuinely collective decision-making, as well as give up a measure of sovereignty as a condition for membership – something the Kremlin seems unwilling to do. As Vladislav Surkov, a top Putin aide, put it in his recent essay in a leading foreign policy journal, Rossiia v globalnoi politike, “From 2014 onward, a new period of unknown length spreads before us – the ‘[20]14+’ era, in which we face one hundred (two hundred? three hundred?) years of geopolitical solitude.” The third, and seemingly largest, group of experts present at the events sought to bridge the gap between the two opposing views. They advanced the vision of Russia as a unique “civilization.” The notion of a “state-civilization,” they argued, solves the riddle of Russia’s future that is embodied in the rigid empire-nation dichotomy. It highlights both the importance of national identity, especially the primacy of Russian culture, along with tolerance for other, non-Russian cultures. Also, unlike the idea of empire, the notion of “civilization” appears devoid of expansionist connotations.  Adherents of the third group suggested that a combination of the vision of Russia as a distinct civilization with a revamped notion of a Russian World – one thoroughly cleansed of ethnonationalist irredentism and imperial revanchist ambition – could help build Russia’s new “state project.” It would be both “post-imperial” and supranational. School in Podol village, Tver region. Photo: Shutterstock An immediate task these days, argue a number of Russia’s prominent political thinkers like Fyodor Lukyanov and Alexey Miller, is to reformulate the Russian World concept to better frame its cultural, constructive and non-aggressive aspects. At the heart of the new-look Russkii Mir should be the Russian language and culture as the most effective instrument of Moscow’s soft power. According to Aleksei Chesnakov, a Kremlin-connected political analyst, “the support and strengthening of the Russian World as a world of Russian language, Russian culture and the world of politics conducted in the Russian language will undoubtedly remain a long-term priority of Russian foreign policy.” Russian imperial instincts, however, die hard. It would appear that even in its most benign form, the Russian World concept would retain some sharp edges. Whatever the importance of soft power tools, Chesnakov asserted, “Russia will have to take a much tougher stance in protecting the borders of this real Russian World, which was created and expanded first by the Russian Empire, and then by the Soviet Union.” As he and other like-minded analysts see it, a Russian supranational “civilization” faces multiple challenges in post-Soviet Eurasia, such as that posed by Ukraine with its new law on the language of instruction in educational institutions that curtails the Russophone sphere. There’s also the challenge offered up by Kazakhstan’s decision to switch from Cyrillic to Latin script. It is precisely because Russia is a supranational “civilization”, and not a national state, some Russian strategists argue, that it will always oppose nation-states in its neighborhood that take steps to check the influence of Russian and Russian culture. In this sense, Russkii Mir is destined to be in constant conflict with any “nationalist project” across Russia’s borders. Russian soldiers marching on March 5, 2014 in Perevalne, Crimea. Photo: Shutterstock The Russian World concept’s potential to stoke tension is clearly sensed among Russia’s neighbors. Remarkably, even many ethnic Russians and Russophones residing in ex-Soviet states seem to be suspicious of a “special” Russian World, which they suspect would be designed to act as a top-down hierarchical structure intent on subordinating Russian diaspora populations to Kremlin policies. The attitudes of Russians living beyond Russia’s borders cannot be shaped by Moscow, argued Janis Urbanovics, a Latvian lawmaker. Rather, he suggested, it should be a bottom up process whereby centers of Russian culture spring up spontaneously all over the world with Moscow playing the role of a helper, not that of a boss. A more serious challenge for those hoping to give the concept a make-over is the amount of bad press that Russkii Mir has received. For example, Anna Gusarova, a research fellow at the Kazakhstan Institute of Strategic Studies, contended that Moscow’s land grab in Crimea cemented in place an image of Russia as an aggressor. Thus, in the medium-term perspective, Gusarova asserted in this year's special issue of Rossiia v globalnoi politike, the “Russian World concept is doomed.”

Sánchez överraskar både anhängare och motståndare

142. Spanien har fått en ny socialdemokratisk regering under ledning av Pedro Sánchez utan att det politiska läget i det spanska parlamentet egentligen har förändrats nämnvärt. Den nya regeringen är på många sätt historisk. Det är första gången sedan demokratins återinförande på 1970-talet som en regering tillträder till följd av en misstroendeomröstning i parlamentet (omröstningen hölls den 1 juni 2018) och aldrig tidigare har ett parti bildat regeringen med så pass tunt, eget parlamentariskt stöd (endast 84 mandat av 350). Därtill är 11 av 17 ministrar kvinnor, vilket är rekord i Spaniens demokratiska historia. Regeringsskiftet kom till stånd efter flera domar avkunnats i de korruptionsmål som pågått under lång tid och där det konservativa Partido Popular stått i blickfånget. När det stod klart att höga företrädare för partiet dömdes till långa fängelsestraff och därtill att domstolen ifrågasatte den dåvarande statsministern Mariano Rajoys trovärdighet som vittne var uppenbarligen måttet rågat för oppositionen. Mariano Rajoy och vice premiärminister Soraya Sáenz de Santamaría under budgetdebatten i kongressen den 23 maj. Foto: Pool Moncloa/Diego Crespo I förstone var det osäkert om Sánchez och socialdemokratiska PSOE skulle lyckas uppbåda tillräckligt med stöd i parlamentet för att få igenom misstroendeförklaringen men efterhand sällade sig fler och fler partier till förslaget. Det nya vänsterpartiet Podemos var tidigt ute och stödde förslaget. När det baskiska PNV förstod att de katalanska partierna skulle stödja Sánchez förslag kunde de i sin tur helt enkelt inte riskera att framstå som det parti som ”räddade” kvar Rajoy vid makten. Sánchez hade också försäkrat sig om PNV:s stöd genom att erbjuda att regera på PP:s nyligen framtagna statsbudget (som PP hade förhandlat med PNV). Det är något av ödets ironi att Rajoys politisk ledarstil till slut tvingade honom bort från makten medan Sánchez risktagande lönade sig. Rajoys stoicism har varit ett av hans utmärkande karaktärsdrag som förundrat många bedömare men som tjänat honom väl i partiet, som oppositionsledare och sedermera som premiärminister. Denna uppvisade orubblighet har delvis dolt en skicklig politisk taktiker men till sist blev det ohållbart för Rajoy att framhärda likt en sfinx mot bakgrund av korruptionsskandaler och den politiska krisen i Katalonien, även om den spanska ekonomin nu går bättre än på länge. Sánchez däremot var uträknad efter att han tvingats bort från partiledarposten i PSOE till följd av sitt hårdnackade motstånd mot att släppa fram en PP-regering efter valet 2016. Men Sánchez lyckades trots allt bli återvald som partiledare av partiets medlemmar i maj 2017 och han satte sin politiska prestige på spel inför misstroendeomröstningen – och vann. Demonstration mot nedskärningar i Madrid. Foto: Shutterstock Vad kan då Sánchez och PSOE tänkas kunna göra i regeringsställning? Det saknas inte saker att ta tag i, för att uttrycka sig milt. Alltifrån ökad ekonomisk jämlikhet till pensioner och finansieringen av Spaniens självstyrande regioner står på agendan, men det är inte helt lätt att se hur regeringen ska kunna driva sin politik med så pass svagt parlamentariskt stöd. PP har sagt att man ska driva ”stenhård” opposition, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på hur partiet hamnade i opposition. Baskiska och katalanska partier förväntar sig säkert något som tack för att hjälpen, men det är osäkert vad PSOE egentligen kan erbjuda dem. Katalansk självständighet är tabu för PSOE (liksom för PP). Podemos kommer med största sannolikhet kräva vänsterpräglade ekonomiska reformer medan det nya mitten-höger partiet Ciudadanos snarare vill se ett ökat inslag av marknadsliberala lösningar i Spanien. Ciudadanos stödde inte heller förslaget om misstroendeomröstning utan hade nog hellre sett att Rajoy avgått och utlyst nyval istället i och med att partiet gör så pass bra ifrån sig i opinionsundersökningarna. Mycket tyder dock på att Ciudadanos är tämligen ensamma om att vilja ha nyval vilket delvis förklarar varför Sánchez lyckades få igenom en misstroendeförklaring. Det verkar inte heller alltför långsökt att tänka sig att Sánchez och PSOE försöker hålla sig kvar i regeringsställning så länge som möjligt i syfte att uppvisa regeringsdugligt och ansvarstagande inför nästa val. Men få skulle nog våga satsa några större summor pengar på att man lyckas sitta kvar hela mandatperioden. Frågan är väl om man lyckas sitta året ut. Parlamentets underhus, kongressen, i Madrid. Foto: Shutterstock Dilemmat för PSOE är att man inte kan härda ut ”för länge” då det kan riskera att få Sánchez och partiet att framstå som maktfullkomligt och arrogant. Trots det kniviga parlamentariska läget har Sánchez lyckats få till en till synes mycket kompetent regering med bland andra Nadia Calviño som ekonomiminister (hon kommer direkt från en hög post i EU-kommissionen) och flera ”tunga” namn inom PSOE såsom Carmen Calvo (vice statsminister), Josep Borrell (utrikesminister) och José Luís Ábalos (infrastrukturminister) samt även personer utanför partiet (till exempel astronauten Pedro Duque som forskningsminister). Iñaki Gabilondo på El País beskriver detta som en ”häpnadsväckande” bedrift och Enric Juliana på La Vanguardia menar att Sánchez regering bär tydliga liberal-progressiva särdrag à la Kanadas Justin Trudeau. Möjligen kan detta borga för att den splittrade oppositionen får svårare att blockera regeringens politik. Sánchez ställning kanske faktiskt på så vis är starkare än vad den ser ut att vara. Men PSOE måste nog ändå utlysa nyval i en inte alltför avlägsen framtid, inte minst för att värja sig för argumentet att partiet regerar trots att man inte ”vunnit” väljarnas förtroende utan enbart dragit nytta av att parlamentet inte längre kunde tolerera Rajoy.             På ett symboliskt plan kan Spaniens nya regering på många sätt sägas knyta an till grundläggande teman i spansk politik alltsedan demokratiseringen. Social och ekonomisk modernisering har varit ledstjärnor för många spanska regeringar och det höga antalet kvinnliga ministrar samt Sánchez fokus på ekonomisk jämlikhet ligger helt klart i linje med målsättningen om att säkerställa att det spanska samhället fortsätter att moderniseras. Europeisering är ett annat grundläggande tema och den spanska regeringen har en utpräglat EU-vänlig framtoning. Detta har man så klart redan lagt märke till i Bryssel, Berlin och Paris och till skillnad från det nu populist-styrda Italien, som framstår som alltmer av ett problem för EU, vill PSOE och Sánchez framhålla att Spanien vill bidra konstruktivt till att lösa EU:s många och komplicerade kriser. Men om Mariano Rajoy främst ville visa för Tyskland och Angela Merkel att Spanien var förmöget att upprätthålla budgetdisciplin och reformera sin ekonomi så kan man tänka sig att Sánchez snarare vill stödja Frankrike och Emmanuel Macrons vision om reformer av euron och ett mer socialt ansvarstagande EU.   Demonstration för katalansk självständighet i Barcelona, mars 2018. Foto: Shutterstock                 Förutom det kniviga parlamentariska läget kommer krisen i Katalonien att vara en av de största utmaningarna för regeringen Sánchez. Redan har tonläget mellan Madrid och Barcelona förbättrats något i jämförelse med de oerhört låsta positioner som intagits mellan parterna efter den illegala folkomröstningen i oktober förra året och Madrids direktstyre av Katalonien som följde på den katalanska självständighetsförklaringen. PSOE och Sánchez har tidigare sagt att man är öppna för att diskutera en författningsreform samt finansieringen av Spaniens självstyrande regioner men man kan inte acceptera katalansk självständighet. Förhandlingsutrymmet för den spanska regeringen är också som sagt mycket begränsat på grund av det parlamentariska läget. Men nu är Madrids direktstyre hävt och en ny regering på plats i Barcelona. Splittringen inom det läger som förespråkar självständighet ser ut att tillta mellan dem som vill förhandla med Madrid och de som vill framhärda med konfrontation. Inom PDeCAT (den avsatte regionpresidentens Carles Puigdemonts parti) växer dessa motsättningar. De som vill återgå till förhandlingar med Madrid vill gärna ha något konkret att peka på innan partikongressen i sommar men det är svårt att se vad Sánchez kan göra innan domarna avkunnas mot de katalanska politiker som frihetsberövats i väntan på rättegång anklagade bland annat för uppror mot spanska staten. Dessa fängslade politiker eller politiska fångar (beroende på hur man ser på saken) försvårar helt klart alla ansträngningar att återgå till förhandlingsbordet. Tiden är knapp och om Puigdemont därtill utelämnas till Spanien från sin arrest i Tyskland är det inte otänkbart att positionerna återigen snabbt låses i ömsesidigt uteslutande positioner. Men Sánchez har hittills överraskat både anhängare och motståndare. Låt oss hoppas att parterna i den katalanska krisen lyckas över förväntan väl att hitta vägar framåt och ut ur den låsta situation som rått fram tills nu. Politik är ju det möjligas konst, sägs det ju. Det som var omöjligt igår i spansk politik kanske är något mer möjligt idag.

Försiktig optimism efter det irakiska parlamentsvalet

229. Efter fyra händelserika år gick det irakiska folket åter till val den 12 maj. Valdeltagandet var lågt i jämförelse med tidigare val, knappt 45 procent. Flera orsaker kan anges, däribland de nästan två miljoner internflyktingarna vars deltagande försvårades av bristande tillgänglighet till vallokaler. En annan anledning är den stora skaran förstagångsväljare som hyser djup misstro till det korrupta politiska etablissemanget. Slutligen kan det låga valdeltagandet också bero på ett utbrett valfusk som rapporterades på valdagen. Det gäller särskilt provinser som Anbar, Duhok, Erbil, Kirkuk, Ninawa och Sulaymaniyya. Detta ledde bland annat till att en stor andel röster diskvalificerades eller inte räknades i flera provinser. Trots det låga valdeltagandet finns flera indikationer på en hägrande förändring i det politiska landskapet i Irak. Sommaren 2014 deklarerade Islamiska staten (IS) att man hade etablerat ett kalifat i Irak och Syrien. Det tog tre år att besegra IS militärt. Kvar finns miljoner internflyktingar som ännu inte kunnat flytta hem. Kriget skapade också dussintals beväpnade grupper, främst under paraplyorganisationen Hasdh al-Shaabi eller Popular Mobilization Forces (PMF). Denna styrka formades efter en fatwa av ayatolla Sistani som kallade till ett försvar av landet mot IS. Gamla väpnade grupperingar så som den Iranlojala Badr-organisationen och den av USA terrorstämplade Asaib Ahl al-Haq kom till liv igen med stora leveranser av  vapen från Iran. Samtidigt bildades nya grupper. En shiafraktion som följer ayatolla Sistani i Najaf och motsätter sig Irans inblandning i Irak organiserade sig militärt och minoritetsgrupper i de omstridda områdena, däribland kristna, yezidier, turkmener och shabaker formade egna miliser till sitt försvar. Människor på flykt undan striderna om Mosul i december 2016. Foto: Shutterstock Nu när kriget mot IS är över utgör denna mångfald av milisgrupper en stor utmaning för den irakiska staten. Trots att den irakiska försvarsmakten, inkluderat peshmerga-styrkorna i irakiska Kurdistan (KRG), har professionaliserats med hjälp av stöd från länder i den USA-ledda koalitionen består lojaliteter till utomstatliga institutioner, partier och regionala makter. Enbart specialenheten ICTS (Iraqi Counter Terrorism Service) anses vara en helt professionell styrka under statlig kontroll. Flera av dessa milisgrupper har positionerat sig inför valet och skapat lojala partigrupper (officiellt får dessa väpnade grupper inte organisera sig politiskt). Oron har varit stor att det nyskapade koalitionspartiet Fateh, som är en sammanslagning av flera Irantrogna milisgrupper associerade med PMF, skulle komma vinnande ur valet. Ett annat orosmoln var att förre premiärministern Nuri al-Maliki, som styrde Irak 2006–2014, skulle få ett stort antal röster och alliera sig med Fateh. Malikis parti gjorde dåligt ifrån sig med enbart 26 av 329 parlamentsplatser. Fateh blev näst största parti med 47 platser. De kommer alltså behöva stöd av flera andra partier för att kunna bilda en koalitionsregering. Den valkoalition som vann flest röster (54) blev Sa’irun, som gick till val på en sekulär politisk plattform med en lista av kandidater från olika etno-religiösa inriktningar och olika ideologiska bakgrunder. Koalitionen leds av den sedan länge kontroversielle religiösa ledaren Muqtada al-Sadr. Sadr gjorde sig känd för sin väpnade styrka Mahdimilisen som under den amerikanska ockupationen attackerade koalitionsstyrkor i Irak med stöd av Iran. Sadr har dock gjort en helomsvängning under de senaste åren. Han har vänt Iran ryggen till förmån för ett irakiskt nationalistiskt projekt med målet att skapa en teknokratisk stat skild från det religiösa etablissemanget och öppet för landets mångfald av etno-religiösa grupper. Denna utveckling nådde en höjdpunkt under 2015 års proteströrelse då miljontals irakier gick ut på gatorna för att demonstrera mot regeringens dåliga elförsörjning under sommarmånadernas hetta. Fler missnöjesfrågor började engagera en bred massa av medborgare vilket resulterade i att Sadrs parti, som alltid haft en stark bas bland Iraks fattiga shiitiska befolkning, började närma sig sekulära partier, bland annat Kommunistpartiet, flera liberala partier, sunnitiska partier som marginaliserats sedan Saddamregimens fall, samt minoritetsgrupper som lidit starkt under IS ockupation. Detta är första gången ett alternativ till det sekteristiska systemet som växte fram efter den amerikanska ockupationen visat sig i irakisk politik, något som många invånare är försiktigt hoppfulla inför. Premiärminister Haider al-Abadis parti Nasr förväntades vinna valet men hamnade på en tredjeplats med 42 platser. I samma anda som Sadr, gick Abadi till val på en bred politisk plattform med flera kandidater från den sunnitiska minoriteten, däribland den före detta försvarsministern Khaled al-Obeidi som ledde till att Nasr blev största parti i provinsen Ninewa med Mosul som huvudort. Valdeltagande i den IS-härjade provinsen var det högsta i hela landet, nära 60 procent. Abadis parti hade dessutom flera kandidater i de kurdiska provinserna. Resultatet var dock en besvikelse för många, särskilt USA som stöttat Abadi-regeringen under kriget mot IS. Folkomröstning om självständighet i irakiska Kurdistan, september 2017. Vallokal i Erbil. foto: Thomas Koch/Shutterstock Oväntat valresultat i den kurdiska regionen En liknande utveckling med ett brett engagemang av civilsamhället i politiken har också visat sig i den autonoma kurdiska regionen i norr, där särskilt unga och statsanställda demonstrerat mot de etablerade partierna, KDP (Kurdistan Democratic Party) som styrs av Barzani-familjen, med säte i Erbil, och PUK (Patriotic Union of Kurdistan) som styrs av Talabani-familjen med säte i Sulaymaniyya. Dessa två familjer har dominerat Kurdistans politik i årtionden. Nya partier har vuxit fram ur frustrationen över de gamla, bland annat Gorran (Förändring), en utbrytargrupp från PUK. Inför årets val kandiderade en annan före detta PUK-medlem, Barham Salih, under ett nytt parti, Coalition for Democracy and Justice (CDJ). Det yngsta tillskottet, New Generation Movement, leds av affärsmannen Shaswar Abdulhamid, och förde kampanjer i provinser långt utanför den kurdiska regionens gränser. Spänningarna i Kurdistan nådde sin kulmen efter folkomröstningen om självständighet i september 2017.  Över 90 procent röstade ja, men samtidigt ledde omröstningen till protester i omvärlden, särskilt från grannländerna Iran och Turkiet, men även USA som anses vara en nära allierad till KRG. Folkomröstningen hölls också i provinser som inte officiellt tillhör den kurdiska autonoma regionen, och som fortfarande har en omstridd status. Det provocerade centralmakten i Bagdad att med hjälp av armén återta delar av de omstridda områdena som kurdiska styrkor kontrollerat sedan kriget mot IS, däribland Kirkuk, samt delar av provinserna Diyala och Ninewa. Peshmerga-trupperna retirerade inom några timmar och det visade sig snart efter att det funnits en överenskommelse mellan delar av de kurdiska styrkorna och centralregeringen att peshmerga skulle dra sig undan. Sanktioner mot KRG infördes med bland annat frysta löner till statsanställda, samt ett stopp för trafik till flygplatserna i Erbil och Sulaymaniah. Detta bakslag för KRG triggade till en början starka reaktioner mot centralregeringen som ansågs använda bestraffningsmetoder vilka påminde om diktaturen under Saddam. Frustrationen vändes dock snabbt mot de egna ledarna. Korruption i de styrande partierna, bristande arbetsmöjligheter och dålig elförsörjning är bara några av frågorna som civilbefolkningen protesterat mot. Flera demonstrationer i både Sulaymaniyah och Erbil blev blodiga då polisen använde våld och arresterade demonstranter. Särskilt i Erbil är detta en ovanlig syn då stadens befolkning vanligtvis är mer vänligt inställda till den kurdiska regeringen. Många förväntade sig därmed att de nytillkomna partierna skulle ta hem en storseger i valet samtidigt som KDP och PUK skulle förlora flera parlamentsledamöter. Men KDP och PUK behöll sina ställningar medan nykomlingarna gjorde sämre ifrån sig än väntat. En orsak kan vara det utbredda valfusk som rapporterades, och som i fallen Kirkuk och Sulaymaniah tros ha tippat vågskålen till PUK:s fördel. En annan orsak är att de etablerade partierna trots medlemstapp har starka lojala medlemsbaser. Även Gorran, som bildades 2009, förlorade flera parlamentsledamöter till fördel för PUK. Trots denna förlust för de mindre kurdiska partierna i det irakiska parlamentsvalet kan man anta att de kommer göra bättre ifrån sig i det kommande valet till det kurdiska parlamentet som planeras till september i år. Premiärminister Haider al-Abadi besöker president Trump i mars 2017. Foto: Ben Appelbaum/Vita huset Svår regeringsbildning På grund av det osäkra parlamentariska läget, där inget parti lyckats få tydlig majoritet, kan regeringsbildningen komma att dröja flera månader. Intensiva förhandlingar pågår just nu. Troligen kommer en bred koalitionsregering bildas där det vinnande partiet Sa’irun får föreslå premiärministerkandidat. Denna koalition skulle innefatta Abadis parti, ett eller flera kurdiska partier samt mindre shiitiska partier. Det osäkra kortet är Hadi al-Ameris parti Fateh, som inte kommer nöja sig med att gå i opposition. Vissa faktioner av Fateh, så som den relativt moderata Badr-organisationen kan tolereras av de övriga partierna. Däremot skulle både Sadr och Abadi motsätta sig en inkludering av Asaib ahl al-Haq som anses vara för Iranlojal och som dessutom är terrorstämplade av USA. Det är allmänt känt att både Iran och USA lagt sig i tidigare regeringsbildningar i Irak. Det alternativ som båda kan acceptera kommer i slutändan att vinna, vilket alla irakiska politiker är väl medvetna om när de förhandlar om ministerposter och andra viktiga institutioner såsom presidentskapet. Trots främmande makters inblandning, det osäkra parlamentariska läget och det låga valdeltagandet, finns en glimt av optimism att Irak går mot en mer pluralistisk och mindre sekteristisk politik i framtiden.