2018


Stor dansk uppslutning bakom förslag om asylstopp

157. Socialdemokraternas förslag om asylstopp i Danmark kombinerat med danska flyktingläger i Afrika är det senaste exemplet på radikala utspel från partierna i flyktingpolitiken. Det är inte en ny tanke i dansk politik. Dansk folkeparti, men också de traditionella borgerliga partierna, har återkommande föreslagit att dansk flyktingpolitik fokuseras på ”närområdet”, alltså bortom Danmarks gränser. Filosofin är att ”utlänningspolitik”, som är det samlade danska begreppet för asyl-, invandring- och integrationsfrågor, med fördel kan förläggas till utlandet. Det nya med Socialdemokraternas utspel är att det i vissa avseenden går längre än vad andra partier har föreslagit, och att det presenteras i ett större sammanhang. Socialdemokraterna föreställer sig danska mottagningsläger i Nordafrika eller Mellanöstern dit spontanflyktingar som dyker upp vid de danska gränserna skall transporteras för utredning av om de har asylskäl. Det har andra partier också talat för. Partiledaren Mette Frederiksen pryder det socialdemokratiska programmets omslag. Men socialdemokraterna föreställer sig därutöver att ett positivt asylbeslut av danska handläggare inte automatiskt skall innebära en rätt till asyl i Danmark. De godkända flyktingarna skall istället placeras i FN-läger, mot dansk betalning. I gengäld vill man lätta på det rådande danska stoppet för kvotflyktingar från FN. Det hör också till bilden att socialdemokraterna inte enbart signalerar åtstramningar och hårdare tag. Till förslaget om uppsamlingsläger kopplar partiet en uppmaning till Danmark, EU och ”världssamfundet” att dra igång ett historiskt stort bidrag till Afrika med den amerikanska Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget som modell. Det danska biståndet skall omfördelas till fördel för en sådan satsning, dock utan att höja den samlade biståndsnivån. FN skall avlasta Danmark Invändningarna har varit flera. De flesta handlar om förslagets bristande realism. S-partiet har självt inga förslag på vilka länder som kan tänkas vilja upprätta danska mottagningsläger på sitt territorium. Partiet har heller inte förklarat hur man skulle kunna övertyga FN att driva läger för att avlasta Danmark som knappast kan sägas vara under större press än Turkiet, Jordanien och Libanon – eller Sverige för den delen. I det stora flyktingåret 2015 när Sverige mottog 162 000 asylansökningar registrerades drygt 20 000 ansökningar i Danmark. Utslaget per 1000 invånare tog Sverige emot fem gånger fler än Danmark. I ett inrikespolitiskt danskt perspektiv är kritiken för bristande realism mindre viktig. Socialdemokraterna har visserligen anklagats för opportunism inför det val till folketinget som skall hållas senast juni 2019. Men få tvivlar på att den klart utstakade kursen inte skulle vara ärligt menad. De som i dansk debatt gärna kallas för flyktingvänner, eller ”halal-hippier", är förmodligen en minoritet bland medlemmar och väljare. Dansk folkepartis ledare Dansk Folkepartis partiledare Kristian Thulesen Dahl ställer upp på en selfie vid ett möte på Bornholm 2015. Foto: News Øresund /Johan Wessman Partiets gruppledare i folketinget, Henrik Sass Larsen, har tidigare sagt att det inte skall gå att pressa ett A4-ark mellan Socialdemokraternas och Dansk folkepartis utlänningspolitik. Det har också blivit allt svårare, men helt identisk är de två partiernas politik ännu inte. Socialdemokraterna säger att man vill respektera internationella konventioner. Det känner sig inte Dansk folkeparti förpliktat att göra. Dansk folkeparti tar nu också direkt avstånd från åtgärder för att integrera flyktingar i det danska samhället. Flyktingar skall förstå att de befinner sig i Danmark på lånad tid. Ju sämre de integreras desto lättare att utvisa dem när omständigheterna så tillåter. Getto-adresser och burkaförbud Samtidigt är det en stor och bred politisk enighet om att begränsa invandrares möjligheter och rättigheter generellt, särskilt för de som kommer från icke-västliga länder. Ett par dagar efter Socialdemokraternas asylutspel enades partiet med den borgerliga trepartiregeringen och Dansk folkeparti om att strama åt rätten till familjeåterförening. För den part som bor i Danmark skärps kraven på språkkunskaper och sysselsättning. Kravet på en ekonomisk garanti för att säkra en anhörigs försörjning fördubblas från 50 000 till 100 000 danska kronor. Därtill stoppas all familjeåterförening i 22 bostadsområden som är uppförda på regeringens så kallade getto-lista. Även om alla andra krav och kriterier är uppfyllda kan en hemadress i ett belastat bostadsområde sätta stopp för återförening med en anhörig. Ishøj har störst andel utomeuropeiska invandrare i Danmark, nästan en tredjedel, men kommunen finns inte med på regeringens så kallade getto-lista. Foto: Creative Commons Ytterligare ett exempel på att dansk ”utlänningspolitik” alltid kan stramas åt ett varv till är förslaget om att förbjuda heltäckande burka och niqab på allmän plats. Det lär högt räknat finnas cirka 150 muslimska kvinnor i Danmark som klär sig i burka eller niqab. Då den danska grundlagen förbjuder särbehandling efter religion omtalas lagförslaget inte som ett burkaförbud utan som ett generellt förbud mot maskering. I princip blir förbudet också tillämpligt mot bland annat stora tomteskägg när det inte är jul, omotiverade maskeraddräkter, halloween-kostymer utanför pumpasäsongen och integralhjälmar om bäraren inte kör motorcykel. Hur det skall upprätthållas i praktiken får polisen hantera. Regeringspartiet Liberal alliance har problem med maskeringsförbudet. Folketingsledamöterna kommer att rösta efter egen övertygelse utan krav på att följa regeringslinjen. Därmed skulle socialdemokraterna kunna fälla förslaget eftersom regeringen har en mycket knapp majoritet. Det kommer med största sannolikhet inte att ske. Socialdemokraterna har inte större problem med att förbjuda burka och niqab än att föreslå 37 timmars arbetsplikt för invandrare som lever på bistånd, och föreslå förbud för barn under 18 år att tolka för sina föräldrar i kontakter med myndigheterna. Dansk folkepartis husvagn vid ett möte på Bornholm 2011. Foto: News Øresund/Johan Wessman En politik som samlar Danmark Ur ett danskt perspektiv behöver de flesta av de här utspelen inte någon närmare motivering. Invandring och flyktingtillströmning har bevisligen medfört spänningar och satt välfärdssystemet under press. Att de utmaningarna är än större i grannländer som Tyskland och Sverige visar bara, att man har haft en naiv verklighetsuppfattning där, anser man i Danmark. Det är tvärtom den svenska flyktingmottagningen som, i varje fall fram till för ett par år sedan, pockar på en förklaring. Det är såväl de danska socialdemokraterna som de borgerliga partierna eniga om. Och det har Dansk folkeparti alltid menat. Socialdemokraterna gör för sin del också en återkoppling till vad som kan kallas för klassiska arbetarrörelsedygder, det som i svensk version brukar sammanfattas med orden ”gör din plikt, kräv din rätt”. I förordet till Socialdemokraternas utspel ”Rättfärdig och realistisk – en utlänningspolitik som samlar Danmark” skriver partiledaren Mette Frederiksen: ”Man är inte en dålig människa för att man inte vill se sitt land förändras i grunden. Och man är inte naiv för att man gärna vill hjälpa andra människor att få en bättre tillvaro. Långt de flesta vill gärna båda delarna: Hjälpa fler och ta hand om Danmark.” I ett avseende är utspelet möjligen redan en framgång: Med undantag för mittenpartiet Radikale venstres och vänsterpartierna Enhedslisten och Socialistisk folkeparti är samlingen kring dansk utlänningspolitik omfattande och bred. Hur det blir med hjälpen till fler återstår att se.

Benådning av expresident förvärrar politisk kris i Peru

142. Peru genomlever för närvarande den djupaste politiska krisen sedan återdemokratiseringen för 17 år sedan. Det politiska systemet är i sönderfall, eroderat av den ständigt närvarande korruptionen. Peru är ett av fem länder i Latinamerika med mest korruption enligt Transparency International rapport 2016. Vad är det för fel på Peru med fyra korrupta presidenter och regeringar efter varandra frågade påve Franciskus när han nyligen besökte Peru. Riskerar den politiska krisen också att bli en kris för Perus demokratiska utveckling? Fujimoris benådning Den 24 december 2017 benådades den 79-årige förre peruanske presidenten Alberto Fujimori. Fujimori hade då avtjänat tolv år av en 25-årig fängelsedom för grova brott mot mänskliga rättigheter och korruption. För mer eller mindre öppen ridå hade en politisk kohandel föregått benådningen. Benådningen var det pris nuvarande presidenten Pedro Pablo Kuczynski fick betala för att vinna en misstroendeomröstning i kongressen och därmed sitta kvar vid makten. Misstroendeomröstningen initierades av Fujimoripartiet Fuerza Populars ledare Keiko Fujimori och gällde Kuczynskis misstänkta inblandning i korruptionsaffärer med den brasilianske finansmagnaten Marcelo Odebrecht, som är dömd till ett 19-årigt fängelsestraff för korruptionsbrott. Fuerza Popular har egen majoritet i kongressen och i misstroendeomröstningen avstod flera av partiets ledamöter från att rösta. Benådningen av Fujimori rev upp djupa sår hos drabbade och anhöriga. Omfattande protester i flera stora städer blev reaktionen, några ministrar och högt uppsatta tjänstemän avgick i protest. Hundratals kulturarbetare protesterade offentligt, bland dem författaren och Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Benådningsbeslutet granskas nu av Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. President Pedro Pablo Kuczynski. Foto: Ministerio de Relaciones Exteriores/Creative Commons Pedro Pablo Kuczynski – ofta kallad PPK – tillträdde som president i Peru efter valet i juni 2016, ett val han vann i andra valomgången med mycket knapp marginal före Keiko Fujimori. Korruptionen uppdagades sedan Odebrecht i förhör i Brasilien förklarat sig villig att samarbeta med åklagaren för att få strafflindring och lämna information om vilka som varit inblandade i korruptionsaffärerna. Sedan valkampanjen 2016 hade Kuczynski upprepade gånger och i olika sammanhang lovat att inte benåda Fujimori. Det gav honom röster även från vänsteroppositionen såväl i andra omgången av presidentvalet som i kongressens misstroendeomröstning i december förra året. Men eftersom Fujimoris parti Fuerza Nueva har majoritet var den allmänna uppfattningen dagarna före omröstningen att Kuczynski skulle förlora, vice-presidenten ta över och nyval utlysas. Kuczynski lovade direkt efter att han hade klarat omröstningen att han skulle fortsätta och fördjupa arbetet med försoning. Bara några dagar senare benådades alltså Fujimori, sviktande hälsa var det skäl som angavs. Den politiska kris som hade lett till misstroendeomröstningen förstärktes därmed. Demokratin försvagas – ekonomin fortsätter växa Vilken är bakgrunden till den i hög grad korruptionsrelaterade politiska krisen och vilka är de mer långsiktiga förutsättningarna för den demokratiska utvecklingen i Peru? Korruption har präglat samtliga regeringar sedan återdemokratiseringen för 17 år sedan. Den nuvarande krisen är samtidigt en del av en regional kris i Latinamerika. Krisens centrum är Brasilien där finansmagnaten Marcelo Odebrecht och koncernen Odebrecht hör hemma. Där riskerar förre presidenten Lula da Silva fängelsestraff och därmed att inte kunna ställa upp i nästa val i Brasilien. Odebrecht-affären kan komma att påverka och rita om den politiska kartan i praktiskt taget hela regionen. Ny information om vilka som tagit emot mutor bland annat för större infrastrukturprojekt men också bidrag till valkampanjer sipprar ut under Odebrecht-processens gång och gäller alltså även Kuczynskis tre senaste företrädare på presidentposten. Marcelo Odebrecht, före detta VD på den brasilianska storkoncernen Odebrecht. Foto: Worldsteel/Creative Commons Den peruanska ekonomin har det senaste decenniet varit en av de starkast växande i Latinamerika även om tillväxttakten mattats av. Samtidigt har inflationen varit relativ låg. Det exportberoende Peru har ökat mineralexporten, ofta till priset av försämrade förhållanden för gruvarbetarna. Ett undantagstillstånd i södra Peru har förlängts för tredje gången och hindrar gruvarbetarna från att protestera mot gruvbolagen och hävda sina rättigheter. Den extrema fattigdomen i landet är relativt omfattande även om den har minskat de senaste åren. Stora infrastrukturprojekt har genomförts och planeras genomföras. Senast beslutade regeringen om tillstånd att bygga en motorväg rakt genom känsliga områden i Amazonas.   Kuczynski vann misstroendeomröstningen men stödet för honom som president och för hans redan flera gånger ombildade regering har avsevärt försvagats. Nu hotas Kuczynski dessutom av en ny misstroendeprocess då misstankarna om korruption stärkts. Ett scenario är att han då avgår på egen begäran. Inom Fujimoriklanen blir sönderfallet allt tydligare för varje dag. Konflikter har präglat Fujimorifamiljen sedan den första regeringsperioden då dåvarande hustrun Susana Higuchi utmanövrerades till förmån för dottern Keiko. Det är ännu oklart hur den benådade Alberto Fujimori själv förhåller sig i denna maktkamp inom familjen. Det senaste decenniet har präglats av sönderfall av de traditionella partierna i Peru. Tre av de fyra senaste presidenterna har varit ledare för rörelser kring ett politiskt och karismatiskt ledarskap snarare än ett politiskt program. Det enda återstående traditionella partiet av någon betydelse är det populistiska Apra som leds av den också korruptionsbehäftade före detta presidenten Alan Garcia. Från vänsterns sida sätts hoppet till Veronica Mendoza. Hon var den tredje kandidaten i presidentvalet 2016 och backades då upp av en bred front, Frente Amplio, där bland annat resterna av några av de historiska vänsterpartierna samlades. Frente Amplio splittrades strax efter valet i två grupper.  Kring Veronica Mendoza har en ny rörelse nu bildats, Nuevo Peru, med sikte på valet 2021. Nuevo Peru definierar sig bland annat som ett feministiskt parti, något som är nytt i Peru. Veronica Mendoza bedöms ha stöd hos den quechua-talande befolkningen i landet. Samtidigt är det på landsbygden som Fujimoripartiet Fuerza Popular har flest röster. Internationella organisationer – däribland OAS, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Human Rights Watch och Amnesty International – har reagerat starkt på benådningen. Om den interamerikanska MR-domstolen underkänner benådningsbeslutet – utslag väntas troligen i mars – kommer det att bidra till nya konflikter i parlamentet.  Fujimoripartiet har redan uttalat att man inte kommer att godta ett underkännande av benådningen i denna instans. Jurister menar att Peru är skyldigt att följa ett sådant domslut.   Keiko Fujimori. Foto: Nestor Soto Maldonado/Creative Commons Vad kan hända fram till nästa val 2021? Flera rättsliga processer väntar som rör massakrer och försvinnanden under 1980- och 90-talet. Nya vittnesmål har klargjort att dåvarande presidenten Alberto Fujimori väl kände till dessa massakrer, vilket han själv förnekat. Benådningen kan i teorin tas upp i landets författningsdomstol som kan underkänna den. Hur kommer Alberto Fujimori själv att agera? Han valde ju att lämna Peru år 2000 när det stod klart att hans regering skulle falla på grund av korruption. Den pågående ledarstriden inom partiet mellan Fujimorisyskonen är en viktig faktor som kan avgöra hur dess popularitet står sig till valet 2021. Partiet fick i valet 2016 knappt hälften av rösterna och anses fortfarande populärt. Den politiska krisen är också demokratins kris Förtroendet för det demokratiska systemet i Peru minskade kraftigt mellan 2016–2017. Förtroendet för rättsväsendet urholkas av den straffrihet som benådningen av Fujimori innebär. Analytiker menar att den politiska krisen också är demokratins kris när förtroendet för de demokratiska institutionerna snabbt sjunker och människor inte längre känner sig representerade av dessa institutioner. Detta är inte unikt för Peru utan drabbar de flesta länderna i Latinamerika. Enligt Latinobarometro 2017 lider Latinamerika av en ”politisk diabetes” som inte förefaller alarmerande vid en ytlig betraktelse men summerar man olika indikatorer så visar det på ett demokratiskt system i kris. Samtidigt fortsätter den latinamerikanska ekonomin att utvecklas i positiv riktning. Utmaningarna för Peru är många. Kommer rättsväsendet att klara av att behålla sitt relativa oberoende i de avgörande processer som står för dörren? Är regeringen beredd att ompröva benådningen av Fujimori om den interamerikanska MR-domstolen bedömer att den var felaktig? Benådningen var ett allvarligt bakslag för den försoningsprocess som pågått i snart 20 år och som långtifrån var avslutad; vad innebär det för förtroendet för och deltagandet i den demokratiska utvecklingen. Det lär visa sig i det kommande kommunalvalet i juni, det kommer att ge en fingervisning om den politiska kartan framöver. Om ett nyval visar sig vara vägen ut ur den nu pågående krisen, vilka politiska krafter kan på kort tid komma att dra nytta av det? Kommer en ny generation politiska ledare klara att hålla den politiska kompassen så att deras rörelser kan konsolideras och driva en politik för demokratisk utveckling?

USA Qatars hopp i konflikt med mäktiga gulfgrannar

142. I Qatar slog en tidning nyligen upp en artikel om amerikanska planer på att bjuda in arabiska Gulfstater till ett toppmöte i Camp David i maj – alltså ett försoningsmöte mellan Qatar och dess arabiska fiender. Tidningen, Al-Sharq (Östern) gav uttryck för statsintresset i Doha. Det lilla stenrika Qatar, som skapat sin förmögenhet på naturgas, gör vad det kan för att förmå president Trump att få den arabiska kvartetten att häva sin bojkott. Kvartetten, ledd av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vid sidan av det lilla Bahrain och Egypten, inledde sin isoleringspolitik i juni förra året. De betraktar Qatar som en finansiär och reträttplats för Muslimska brödraskapets många arabiska förgreningar och som en vän till Iran. De anklagar också Qatar för att understödja terrorism (medan de blånekar till anklagelser om att de själva skulle ha stött olika salafistiska krigare). Att Qatar i juli var det första land på Arabiska halvön med vilket USA tecknat ett avtal om att strypa finansiering av terrorism blundar kvartetten för. Ett av bojkottländernas fåfänga krav på Qatar var en stängning av arabvärldens största tv-bolag, det statsägda Al Jazeera. Qatars ledare emir Tamim bin Hamad Al Thani och USA:s försvarsminister Jim Mattis. Foto: Jette Carr/US Department of Defence Allt sedan krisen uppstod har det stått klart att det finns olika hållningar i synen på Qatar i Trumps administration. USA är starkt beroende av Qatar genom US Central Commands stora bas i al-Udeid, där det finns 10 000 amerikaner i uniform och där ledningen för amerikanskt stridsflyg i regionen sitter. Aldrig någonsin, inte heller under invasionen av Irak 2003 eller under bombningarna i Afghanistan, lär Qatar ha lagt två fingrar emellan för att påverka USA:s bombmål. Trumps första impulsiva handlingar när bojkotten inleddes var att ställa sig villkorslöst på Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens sida – till Qatars förfäran. När han i juni tweetade till stöd för sina vänner i Riyadh och Abu Dhabi väntade sig många i regionen att Qatars ledare, den 37-årige emir Tamim bin Hamad Al Thani, skulle störtas i en palatskupp med Vita husets tysta medgivande. Men ledarna för Qatars stammar och klaner – vilka i många fall har släktingar på andra sidan landgränsen till Saudiarabien – gick inte Saudiarabiens ärenden. De reste sig inte mot Tamim, som man hoppats på i Riyadh och Abu Dhabi. Qatars huvudstad Doha.  Foto: Shutterstock De qatariska stamledarna, gynnade av enorma inkomster av naturgas, förstod att de har det bättre under emir Tamim än om Qatar skulle förvandlas till en lydstat till Saudiarabien, konstaterade källor jag mötte i Doha i höstas. Mäktiga qatarier kunde snart också betrakta den rättsosäkerhet som drabbade saudiska prinsar, oligarker, affärsmän och tidigare toppar inom statsapparaten, som i höstas sattes i arrest i lyxsviterna på Ritz Carlton i Riyadh utan åtal. Ett 90-tal av de fångna slapp ut efter några månader, sedan de betalat ut varierande lösensummor. Allt som allt ska det ha inbringat totalt 100 miljarder dollar till den saudiska statskassan, under förevändning att det var en form av återbetalning av medel som förskingrats genom korruption. Fängslade som inte släppts ur sitt lyxförvar på Ritz-Carlton rapporteras ha blivit flyttade till ett ökänt säkerhetsfängelse, al-Hair, i Riyadh. Det fick håren att resa sig på en känd saudisk publicist, Jamal Khashoggi, som numera lever i exil och är kolumnist i Washington Post. Han skrev förfärad på twitter om den hjälplöshet och förvirring som brett ut sig, ”där det inte finns någon att vända sig till”, och där ingen rättslig prövning sker. ”Gud hjälpe oss”, summerade han, sedan en känd tv-profil flyttats till fängelset i al-Hair. De styrande i Qatar har inte heller dragit sig för att spärra in landsmän som stuckit upp mot makten, men då har det handlat om mer obemärkta, som en ung poet som influerades av den arabiska våren. Landets enorma inkomster i kombination med en inhemsk befolkning på bara en kvarts miljon gör att qatariska medborgare tror sig ha mer att förlora på att bli uppslukade av de större grannländerna. Den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, längst till vänster. Bredvid honom Jared Kushner, Ivanka Trump, USA:s handelsminister Wilbur Ross och  utrikesminister Rex Tillerson. Foto: Shealah Craighead/Vita huset Idag ångrar den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman (MBS) och hans motpart i Abu Dhabi, kronprins Mohammed bin Zayed (MBZ,) säkert att de inte gick in med egna trupper för att störta emir Tamim, resonerar diplomatiska källor i Gulfstaterna. De båda kronprinsarna, till vilka Trumps svärson Jared Kushner har ett gott öga, vill inte veta av Tillersons försök att häva blockaden av Qatar. De har också negligerat Kuwaits medlingsförsök. Men för Qatar brådskar det att lösa krisen inom Gulfstaternas samarbetsråd, GCC. Värdskapet för fotbolls-VM 2022, landets stora prestigeprojekt, ligger bara fyra år bort. Tidtabellen för byggnationen har spruckit. När det skickades ut varningar om att Qatar kanske inte kan klara värdskapet för fotbollsfesten, svarade Doha irriterat med att rapportörerna är knutna till den kvartett som isolerat Qatar. Men frågan är om Doha klarar värdskapet om de inte kan använda sig av arenor i grannländerna? Bojkotten påverkar också det statliga flygbolaget Qatar Airways, som nu bara har en flygrutt och ut ur landet, eftersom bojkottländerna vägrar upplåta luftrum åt det utfrusna emiratet. Det förlänger flygtiderna för Qatar Airways, medan bolagets främsta konkurrenter Emirates och Etihad Airways gynnas. Det sticker samtidigt i ögonen på vanliga qatarier att det betydligt mindre Bahrain har mycket större luftrum än Qatar. Qatar ligger inklämt mellan mäktiga grannar. Bild: Shutterstock En ironisk konsekvens av kvartettens isoleringspolitik är att den lilla Gulfstaten har blivit mer beroende av Teheran. Utan Irans luftrum hade inte Qatar Airways klarat sig; den som flyger från Doha till Europa får ta en omväg över iranska bergsmassiv.  Qatar vill ha kvar sina goda relationer till USA utan att bryta med Iran, med vilket man delar ett enormt gasfält i Persiska viken. Men som en missnöjesyttring mot Washington har Qatars försvarsminister Khaled bin Mohammed al-Attiyah förklarat att landet överväger att köpa in missilförsvar, S-400, från Ryssland. Den potentiella fiende som Qatar behöver försvara sig mot är i första hand de båda mäktigare grannländerna Saudiarabien och UAE. Krisen på Arabiska halvön har spritt sig geografiskt. Det märks i Libyen, där Gulfrivalerna stöder olika sidor. Det märks också i Jemen, där Qatar förra året drog sig ur den saudiledda koalitionen mot houthirebellerna – varmed det statsägda Al Jazeeras bevakning av Jemenkriget har förändrats. ”Nu inser vi krigets konsekvenser på ett helt annat sätt”, förklarade en qatarier för mig i Doha i höstas. Al Jazeera English studio – här med direktsändning om den kurdiska frågan. Foto: Bitte Hammargren Det kalla kriget mellan monarkierna på Arabiska halvön har också spritt sig till Afrikas horn, där alltfler länder ställs inför ett ultimatum: att antingen ta stöd från UAE och Saudiarabien eller från Qatar och deras vänner i Turkiet. Men föreställningen att det skulle finnas en axel Turkiet-Qatar-Iran, som motståndare till Saudi-UAE-Egypten håller inte. I krigets Jemen blottades en motsättning när Förenade Arabemiraten ställt sig på separatisternas sida i Aden, medan saudierna stöder exilpresident Hadis styrkor. Och Egypten har mot bakgrund av sina bittra erfarenheter av 1960-talets krig i Jemen aldrig velat bli så indragit i dagens Jemenkrig som den saudiske kronprinsen hoppats på. Vad beträffar den andra påstådda axeln söker Qatar balansera åt flera håll, både USA och Iran, för att slippa bli en lydstat till Saudiarabien, medan Turkiet med sitt osmanska arv och geografiska läge aldrig kommer bli annat än en taktisk allierad till sitt stora grannland Iran.

Ryska presidentvalet en folkomröstning om Putin

142. Som av en händelse genomförs presidentvalet i Ryssland på samma datum som den formella annekteringen av Krim, alltså den 18 mars 2014. Den dagen undertecknade president Vladimir Putin i Kreml en lag som gjorde ”Republiken Krim” till en del av den Ryska Federationen. Genom att erövra Krim från Ukraina hade Putin rättat till ”en historisk orättvisa”. Naturligtvis är kopplingen mellan presidentvalet och Krim ingen tillfällighet. För Vladimir Putin gäller det att försöka väcka till liv det som i Ryssland kallas för ”Krim-yran” efter annekteringen och som den gången ledde till rekordhöga popularitetssiffror för Putin. Under de fyra år som gått sedan dess, har entusiasmen över Krim hos många ryssar svalnat till följd av oro över sjunkande realinkomster och tilltagande korruption i hela samhället. Ryska soldater står uppställda på flygbasen Hmeimim i Syrien vid president Putins besök i december 2017.  Foto: Kremlin.ru Inrikespolitiskt har Putin inte mycket att skryta med inför sina väljare. Det är i stället som försvarare av ett mäktigt Ryssland på den utrikespolitiska arenan som han vill vinna presidentvalet. Därför påminner han om Krim. Och därför hänvisar han till ingripandet i Syrien som har inneburit att det inte kan bli någon fred där utan att Ryssland får ett tungt inflytande. Överallt har Putin stått upp för Rysslands intressen mot landets yttre fiender, det är det budskap han vill gå till val på. Ryssland är inte isolerat, trots västvärldens sanktioner och frysta relationer, utan Ryssland blir en allt viktigare spelare i Mellanöstern och Asien, på bekostnad av USA. ”En stark ledare är det samma som ett starkt Ryssland”, är det motto som har satts upp över hela Ryssland på tavlor som manar till en röst på Putin. Egentligen är presidentvalet den 18 mars inte något val. Utgången är given. Vladimir Putin kommer att återväljas för en ny mandatperiod på sex år. Snarare handlar det den här gången om en folkomröstning om Putins popularitet. Därför är det endast två faktorer som betyder något för Kreml den här gången, valdeltagandet och antalet röster för Putin. Putin ställer inte upp som kandidat för sitt eget parti, maktpartiet Enade Ryssland, utan som oberoende kandidat. Enade Ryssland har egen majoritet i det ryska parlamentet, duman, men partiet har lågt anseende hos miljoner ryssar. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har döpt Enade Ryssland till ”skurkarnas och tjuvarnas parti”, och den benämningen har klistrat sig fast. Valdeltagandet i förra dumavalet, i september 2016, låg på knappt 48 procent. Att bli förknippad med Enade Ryssland skulle riskera att bli ett sänke för Vladimir Putin. Oppositionspolitikern och korruptionsbekämparen Alexej Navalnyj får inte ställa upp i presidentvalet. Foto:  Shutterstock Aleksej Navalnyj är den ende som i någon mån skulle kunna hota Putin. Men Navalnyj tillåts inte ställa upp som kandidat. Han har ett femårigt villkorligt fängelsestraff hängande över sig. Han är dömd för förskingring i ett fall som han hävdar är konstruerat för att hålla honom borta från presidentvalet. Många menar att Navalnyj är den ende riktige politikern som Ryssland har idag. Hans plattform är kampen mot korruptionen bland den ryska makteliten, och han har de senaste åren byggt upp en organisation med kontor och anställda i alla regioner över hela Ryssland. Hans anhängare är en ung generation, många yngre än tjugo år, som aldrig har upplevt något annat än Putins styre. Nu, manar Navalnyj, är det dags att Ryssland får en ledning som lyssnar på vad moderna unga ryssar vill ha och inte bara slår vakt om sina egna hopsamlade rikedomar. Att Putin fruktar Navalnyj är uppenbart. Han får alltså inte ställa upp i valet, och nyligen stängdes också hans stiftelse som massor med ryssar, anonymt, har kunnat skicka bidrag till. Bara det senaste året har stiftelsen mottagit motsvarande fem miljoner dollar som har använts till bland annat filmer på Youtube om Putins och premiärminister Medvedevs förmögenheter. Dessutom har stiftelsen finansierat Navalnyjs protestmöten och kampanjarrangemang över hela Ryssland. Det är under Putins värdighet att ens nämna Navalnyjs namn. När Putin på sin presskonferens före jul fick en fråga om Navalnyj som presidentkandidat, kallade han honom bara för ”den där dömde individen”. Han jämförde Navalnyj med Georgiens förre president Saakasjvili och ansåg att sådana som Saakasjvili bara är ute efter att åstadkomma statskupper och instabilitet. Makt och inflytande åt Navalnyj skulle bara skapa oordning och kaos, och det vill en absolut majoritet av de ryska medborgarna inte veta av, ansåg Putin, dock utan att uttala namnet Navalnyj. Utanför Ksenija Sobtjaks kampanjhögkvarter i Moskva. Foto: Shutterstock  Med Navalnyj borta har Putin inga motkandidater som kan bli något riktigt hot mot honom. Mest intressant, och mest omdiskuterad, är Ksenija Sobtjak. Hon är en 36-årig TV-programledare som ställer upp som oberoende kandidat. Sobtjak är förmodligen Rysslands mest kända kvinna, särskilt efter att ha lett Rysslands motsvarighet till Big Brother i TV under några år. Men hon deltog också aktivt i proteströrelsen mot fusket i parlaments- och presidentvalen 2011–2012. Ksenija Sobtjak är dotter till Anatolij Sobtjak (död 2000), som var den förste demokratiskt valde borgmästaren i S:t Petersburg 1991–1996. Det var som nära medarbetare till borgmästare Sobtjak som Vladimir Putin inledde sin egen politiska karriär. Putin har Sobtjak att tacka för mycket, och därför anser en del bedömare att Putin nu låter Ksenija Sobtjak hållas, så länge hon inte går för långt i sin kritik av Putins regim. Ksenija Sobtjak har utan tvekan sin familjs närhet till Putin emot sig när hon i kampanjen försöker vinna stöd bland väljare som tröttnat på maktens män i Kreml. Men Sobtjak visar integritet i sin skarpa kritik av hur Putins långa maktinnehav. Hon manar sina anhängare att rösta ”mot alla”, det vill säga mot alla de etablerade kandidaterna, trots att detta alternativ på valsedlarna numera är borttaget i ryska val. Samtidigt är det helt klart att Ksenija Sobtjak inte skulle få kampanja om inte Kreml hade godkänt det. Endast kandidater som har Putins välsignelse tillåts ställa upp. Och motivet för att låta Sobtjak kandidera är att hon kan motivera yngre väljare att gå och rösta och få upp valdeltagandet. Dessutom tjänar Kreml på att den politiska opposition som Sobtjak företräder, är så splittrad. Navalnyj till exempel vägrar uppmana sina anhängare att rösta på Sobtjak. Och det liberala partiet Jabloko ställer upp med sin förre ordförande Grigorij Javlinskij den här gången, precis som Javlinskij kandiderade redan 1996 och 2000. Även om Javlinskij tillåts registrera sig som kandidat, kommer han inte att dra särskilt många väljare. Resultatet blir endast att den så kallade demokratiska oppositionens röster splittras. Övriga kandidater är bland andra det liberaldemokratiska partiets ledare Vladimir Zjirinovskij som är med för femte gången sedan Sovjetunionens upplösning 1991. Kommunistpartiet ställer upp med Pavel Grudinin i stället för partiordföranden Gennadij Ziuganov som har varit med i fyra presidentval tidigare. Den 57-årige Grudinin är inte ens med i kommunistpartiet. Och för att representera kommunistpartiet har han en ovanlig bakgrund. Han är mångmiljonär som ägare till ett stort ryskt jordbruksföretag. Putin behöver inte frukta någon av de här kandidaterna. Ingen annan kandidat väntas komma över 10 procent av de avgivna rösterna. Ändå ska presidentvalet verka som ett val mellan flera kandidater. Det kommer att ge mer legitimitet åt Putins seger. President Putin öppnar en vapenmässa i Kubinka 2015. Foto: Shutterstock  Det har också sagts från Kreml och från Centrala valkommissionen att valet den här gången ska gå korrekt till, med andra ord, inte lika mycket valfusk som tidigare. Samtidigt vet varenda regional och lokal makthavare överallt i Ryssland att det förväntas av dem att de levererar det önskade valresultatet, alltså en betryggande seger för den sittande presidenten. Annars kan deras egen ställning vara hotad. De övriga kandidaterna har också den här gången tillåtits synas mer i de statligt kontrollerade TV-kanalerna än tidigare. Själv kampanjar Putin inte alls. Han står som landets ledare över partipolitiken och debatterandet med motståndarna. Samtidigt dominerar Putin fullständigt det ryska medielandskapet. Alla hans aktiviteter, hans resor och hans möten med landsmän och utländska ledare, följs och rapporteras minutiöst i rysk TV. Ingen rysk väljare kan undgå att se vilken framgångsrik president de har. Men två faktorer är Vladimir Putins stora bekymmer. Det är valdeltagandet och procentsatsen röster på honom. Det sägs att Kremls önskan är ett valresultat på 70/70. Minst 70 procent av de röstberättigade ska gå och rösta, och minst 70 procent av de avgivna rösterna ska gå till Putin. Då kan han hävda ett starkt folkligt mandat och kan de närmaste åren börja förbereda sin egen reträtt. Men med tanke på Navalnyjs maningar till bojkott av valet och den utbredda väljarapati som finns i Ryssland är det nog osäkert om en sådan utgång är möjlig, utan användning av ”administrativa resurser”, alltså manipulation av valresultatet. Att Putin vinner är självklart. Frågan är hur han vinner.

Fem frågor som avgör Syriens framtid

142. Efter en serie genombrott under 2016 och 2017 har president Bashar al-Assads regering nu tydligt övertaget i Syrienkriget. I östra Syriens öknar har extremistgruppen Islamiska staten krossats mellan Assads hammare och det städ som utgörs av den USA-stödda kurdmilisen YPG. En vapenvila mellan armén och YPG råder nu längs floden Eufrat, och striderna har drivit tillbaka till västra Syrien. De omtalade “nedtrappningszoner” som mäklats fram av Moskva har inte gjort mycket för att minska våldet. Värst är läget i nordvästra Syrien. I Idlib-provinsen har förnyade strider drivit mer än 250 000 civila på flykt sedan i december. Nästgårds har Turkiet just invaderat den kurdiska Afrin-enklaven. Någon sorts regeringsseger är nu sannolik, men Assads framgångar kan fortfarande brytas – och även ett Syrien där Assads makt inte längre hotas kan se ut på olika sätt. Nedan följer fem viktiga frågor att hålla ögonen under 2018 för den som vill följa hur Syriens krig och fred utvecklar sig. Demonstration i New York mot avtalet med Iran 2015. Foto: Shutterstock 1. Iran De gatuprotester som rasade i Iran kring årsskiftet kom som en påminnelse om hur viktigt övriga Mellanöstern är för Syriens framtid. Protesterna verkar nu ha klingat av, men om den iranska regeringen hade försvagats skulle det snart ha märkts också i Syrien. Det är inte det enda sätt på vilket denna nyckelspelare på Assads sida skulle kunna råka illa ut under 2018. USA:s president Donald Trump har länge hotat att riva upp 2015 års avtal om Irans kärnteknologiprogram. Den Iranfientliga amerikanska kongressen har utfärdat sanktioner som skulle bryta avtalet, men den 12 januari lät Trump ännu en gång skjuta upp genomförandet. Han varnade dock att detta blir sista gången om inte villkoren omförhandlas. Fler sådana beslut kommer att behöva fattas regelbundet under 2018, nästa gång i april. Det är möjligt att inget särskilt händer om avtalet tillåts gå i graven, men det är också möjligt att de iransk-amerikanska förbindelserna havererar, vilket skulle kunna avspegla sig i Syrien. Samtidigt har Israel trappat upp sina luftangrepp i Syrien, och trycker på för att den iranskstödda libanesiska gruppen Hizbollah ska hållas på avstånd från de israeliskockuperade Golanhöjderna. Israel håller även ett misstänksamt öga på Libanon, som i maj ska hålla sina första parlamentsval på nästan ett årtionde. Ett nytt krig mellan Israel och Hizbollah är osannolikt, men de är ju alltid det tills det ändå händer. Skulle krig bryta ut under 2018 lär Syrien dras in i striderna. 2. Tecken på att upproret går under jorden Syriska rebeller har länge sagt att även om Assad skulle visa sig övermäktig på slagfältet kan de helt enkelt lägga om taktiken och bjuda fortsatt motstånd genom gerillakrig, bombningar och lönnmord. Än så länge är det mest tomma ord. De områden som har återtagits av armén har förblivit mer eller mindre stabila. Det främsta undantaget är Homs, där rebellerna genomför ständiga attentat i stadens alawitiska kvarter. Även i Aleppo har en handfull bombdåd ägt rum sedan Assad återtog den östra stadshalvan i december 2016, och då och då smäller det också i Damaskus. Om våldet inte växer sig värre lär Assad nog enkelt kunna hantera saken, men det är möjligt att den underjordiska motståndskampanjen eskalerar. Efter att ha förlorat kriget i östra Syrien håller Islamiska staten på att återgå till irreguljär krigföring. De Idlib-baserade extremisterna i Tahrir al-Sham kan komma att göra samma sak i framtiden. Och även om de har varit nog så farliga motståndare på slagfältet, är det stadsgerillataktiken som är jihadisternas verkliga styrka. Under 2018 är det alltså viktigt att försöka hålla räkning över bilbomber, lönnmord och självmordsattacker i Syriens regeringskontrollerade städer. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den typ av illdåd mot civila som syftar till att driva fram sekteristiska motreaktioner i religiöst blandade områden som Homs och Tartus – en av Islamiska statens mest beprövade strategier. Staden Homs har drabbats hårt av inbördeskriget. Foto: Shutterstock  3. Kopplingen mellan återuppbyggnad och maktöverlämning Efter sju år ligger Syrien i ruiner. En fjärdedel av befolkningen har flytt utomlands, med 5,5 miljoner FN-registrerade flyktingar kring landets gränser och ytterligare en miljon som sökt asyl i Europa. 6,1 miljoner internflyktingar lever kvar inne i landet under fruktansvärda villkor. Storstäder som Raqqa, Deir al-Zor och östra Aleppo har skövlats. Arbetslösheten är skyhög, löner och pensioner har gröpts ur av inflationen. Totalt 13,1 miljoner människor är beroende av bistånd för att klara sig. Trots att flera delar av Syrien fortfarande befinner sig utanför statens kontroll vill Assads regering nu börja tala om återuppbyggnad. Det är i hög grad ett sätt att kräva pengar och vinna internationell legitimitet, men regimens sändebud pekar också på den förtvivlade humanitära situationen och spelar på omvärldens egenintresse: efter varje krig finns det pengar att tjäna. Om det ska bli någon ordentlig återuppbyggnad måste Assad dock få de rika väst- och Gulfstaterna att öppna — ja, om inte sina hjärtan så i alla fall sina plånböcker. Än så länge är det få som nappat på förslaget. Alla dessa länder avskyr Assad, och de har ägnat sju år åt att försöka störta honom. USA pressar sina allierade att fortsätta isoleringen av Assad tills han lämnar ifrån sig makten, trots att det verkar uppenbart att han aldrig kommer att göra det. En del europeiska länder verkar måttligt övertygade om strategins förtjänster, men än så länge står alla kvar i ledet och ryska diplomaters försök att tjata fram europeiska biståndssatsningar har varit lönlösa. Ett fullskaligt återuppbyggnadsprogram verkar osannolikt. Men ju längre tiden går, och ju fler nitlotter man drar i FN:s fredssamtal, desto fler politiker lär också börja yrka på att den makt väststaterna trots allt har i och med finansieringsfrågan bör användas på ett mer resultatinriktat vis. Även om kraven på en politisk övergång är en återvändsgränd måste ju något göras åt läget – och kanske kan regimen vara mer medgörlig i andra frågor? Den dag den slutsatsen sätter sig lär européerna hitta åtskilliga frågor att schackra med Assad om: underrättelsesamarbete, affärsavtal, fångamnestier, OPCW:s kemvapeninspektioner, återupprättade diplomatiska förbindelser, FN-biståndet från grannländerna, relationen mellan Syrien och Israel, kurdfrågan och flyktingåtervändande – för att bara nämna några. Motståndet mot att samtala med Assad är fortfarande starkt, men det kan så småningom börja luckras upp. Under 2018 är det viktigt att vara uppmärksam på skiftningar i den västliga retorik som villkorar återuppbyggnadsbistånd med en maktöverlämning.  4. Nya ansikten i regimen Om vi antar att den syriske presidenten nu känner sig säkrare är det inte omöjligt att 2018 blir det år han börjar se om sitt hus. Civila ministrar har kommit och gått med viss regelbundenhet, men regimens inre militära och polisiära kärna har inte förändrats mycket de senaste sju åren, utom för att ersätta de ledare som dödats. Den syriska säkerhetseliten håller kort sagt på att bli gammal, även kroppsligen. Samtidigt har ett nytt skikt av affärsmän, milisledare och krigsfixare kapat åt sig makt genom konfliktekonomin, och armén har delvis ersatts av miliser vars lojalitet till Assad må vara oomtvistad, men vars disciplin och respekt för den allmänna ordningen brister desto mer. Det finns inga tecken på något organiserat motstånd mot Assads övergripande kontroll bland dessa grupper, men lojalistsidan lider helt tydligt av oförlösta personliga, finansiella och institutionella spänningar. Statsmakten fungerar illa, vilket gör det svårare för Assad att normalisera läget. Den syriske presidenten lär därför förr eller senare vilja göra något åt saken, i den mån han kan det – och även detta knyter ju an till återuppbyggnadsfrågan. Om Assad vill sända signalen att Syrien har tagit sig igenom det värsta och att en ny era är på väg att börja, då måste han också ingjuta nytt blod i sin regim och visa fram nya ansikten som inte är alltför nersolkade av de gångna sju åren. Under 2018 bör man alltså spetsa öronen och lyssna efter nyheter om militära omorganiseringar, regeringsombildningar och antikorruptionskampanjer som syftar till att göra riktade ingrepp i krigsekonomin. Turkiska soldater på väg in i Syrien 2016. Foto: Shutterstock   5. Kurderna Den 20 januari skickade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan in sin armé i den kurdiskbefolkade Afrin-enklaven i nordvästra Syrien, för att tillsammans med Turkietvänliga syriska rebeller försöka driva ut YPG-milisen från området. Det är ingen slump att kurdfrågan börjar bränna till. I takt med den Assadfientliga oppositionens sönderfall har utländska aktörer flyttat sina spelmarker till syriska Kurdistan. Man skulle till och med kunna säga att kurdfrågan sedan 2017 framstår som Syrienkonfliktens viktigaste front. I hög grad beror det på USA:s val av YPG som huvudallierad i kriget mot Islamiska staten. Kurder och amerikaner knöt an till varandra när USA i september 2014 inledde luftangrepp mot jihadisterna i Kobane, och de har sedan dess drivit ut Islamiska staten ur i stort sett hela nordöstra Syrien. Till saken hör dock att YPG är den syriska grenen av Kurdistans arbetareparti, PKK. Denna kurdiska vänstergerilla, född på sjuttiotalet bland Turkiets hårt förtryckta kurder, har utkämpat ett flera decennier långt uppror mot Ankara. Att hindra PKK/YPG från att få fäste i norra Syrien är den turkiska regeringens allra högsta prioritet. Erdoğan blev följaktligen rasande när USA häromveckan meddelade att man tänker stabilisera nordöstra Syrien under de YPG-ledda styrkornas kontroll, bland annat genom att träna säkerhetsstyrkor. Han anklagade USA för att bygga en “terrorarmé” på Turkiets sydgräns. Sen följde Afrin-krisen som ett brev på posten – men planerna på en intervention hade nog funnits länge. Till skillnad från övriga kurdiskbefolkade områden i Syrien stod det isolerade Afrin-området nämligen inte under amerikanskt beskydd, utan under ryskt. Ryssland tycks ha försökt förmå YPG att acceptera en återgång till Assads regering i Afrin, som ett sätt att avstyra turkisk invasion. Kurderna ska enligt uppgift ha vägrat, vilket ledde till att Ryssland drog sina militärobservatörer åt sidan och lät Turkiet angripa. Det ställde saken på sin spets. Afrins enda kontakt med omvärlden löper just nu genom Aleppo, och YPG blir allt mer beroende av Assads välvilja. Gruppen måste antingen vinna en mirakulös seger mot Turkiet på slagfältet, eller sluta ett avtal med Assad – om ryssarna fortfarande är villiga att stå garant för ett sådant. YPG-soldat. Foto: Creative Commons Krisen i Afrin sätter fingret på kurdfrågans sprängkraft. Samma problem kokar under ytan i nordöstra Syrien. Man kan hävda att kurderna är perfekt placerade för att maximera sitt inflytande – de har ju USA med sig, men kan även sluta avtal med Assad och Ryssland. Men ett annat synsätt är att YPG löper risk att bli ett bondeoffer, eftersom såväl amerikaner som ryssar och Assadanhängare sätter större pris på Turkiets samarbete. Alla parter har in i det längsta försökt hålla sina valmöjligheter öppna och spela på bägge planhalvor samtidigt. Amerikanerna väger sin närvaro i syriska Kurdistan, tänkt att både hålla Islamiska staten stången och påverka spelet om Assads framtid, mot de allt sämre förbindelserna till Nato-landet Turkiet. Moskva försöker fresta Erdoğan med samarbete mot kurderna, och pressar på samma gång Assad och YPG att ingå något slags federalt samarbete som återförenar landet. Assad själv kan antingen nappa på det ryska betet, eller positionera sig som en motvikt till YPG för att på så vis samla arabiskt och till och med turkiskt stöd för sina krav på nordöstra Syrien, där USA:s närvaro hindrar alla andra från att tränga in. Det kan dröja innan maktspelet i norra Syrien får sin lösning. Men under 2018 är det viktigt att hålla ögonen öppna efter varje ledtråd om hur amerikaner, ryssar, turkar och syrier planerar att besvara den kurdiska frågan. Vad som sker i Kurdistan kan forma Syriens framtid – kanske till och med Syriens gränser.

Yttrande- och pressfriheten har försämrats i Burma

142. Årets firande av Burmas (Myanmars) självständighetsdag den 4 januari var lågmält. I huvudstaden Naypyidaw representerades regeringen vid den officiella ceremonin av den lägre rankade vice-presidenten Myint Swe. Inte ens den statskontrollerade tidningen the Global New Light of Myanmar gjorde en stor sak av det faktum att 70 år passerat sedan landet blev självständigt från det brittiska kolonialstyret 1948. Det finns flera skäl till att regeringen håller en låg profil. Fastän Burma och grannlandet Bangladesh kommit överens om att de hundratusentals rohingyer som de senaste två åren flytt undan vad FN beskrivit som ”ett skolboksexempel i etnisk rensning”, ska börja återvända tyder lite på att militärens brutala kampanj avstannat i Rakhine. Stridigheter mellan den burmesiska militären och flera etniska väpnade grupper runtom i landet har dessutom eskalerat vilket underminerat den pågående fredsprocessen. Konstitutionen som militärregimen antog 2008 har cementerat militärens politiska roll, och flera journalister som rapporterat från konfliktområdena har den senaste tiden arresterats. Mycket tyder på att den positiva utveckling som Burma påbörjade 2011 håller på att avstanna. Då frigavs 1100 politiska fångar och i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex klättrade Burma från plats 174, av 178 länder, till 169 på bara ett år. Journalister inbjöds att rapportera från parlamentariska sessioner i Naypyidaw, som TV-sändes för första gången. Kommittén för pressgranskning, som tidigare var tvungen att godkänna all nyhetsrapportering innan publicering, hävde sin direkta censur 2012 och ett pressråd för journalister upprättades under informationsministeriet. För första gången på årtionden tilläts tidningar publicera bilder på Aung San Suu Kyi och benämna henne vid sitt rätta namn, inte bara under pseudonymen the Lady. En ny press- och tryckfrihetslagstiftning 2014 avskaffade formellt stora delar av den statliga censurapparaten och gav rättsligt skydd för tidningars redaktionella oberoende. Vidare innebar en ny TV- och radiosändningslag från 2015 att nya medielicenser gavs ut, också till privata aktörer och till etniska minoriteter som tidigare förbjudits att sända nyheter på sina språk. Statsmonopolet på telefoni och internet hävdes och brandväggar lyftes mot tidigare blockerade nyhetssajter. Utländska journalister som varit svartlistade under militärregimen beviljades visum och exilmedier tilläts öppna kontor i Rangoon (Yangon). Samma år lämnade pressrådet informationsministeriet och bildade en oberoende organisation. Information sprids även i Burma via mobilen. Foto: Genius Studio/Shutterstock   Alla dessa reformer tydde på att yttrande- och pressfriheten faktiskt stod högt på den politiska agendan. År 2017 gav reformerna Burma en betydligt bättre plats ,131 av 180 länder, i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Men att situationen för journalister i Burma har försämrats bekräftas på flera håll. I dagarna anordnades det andra digitala rättighetsforumet i Rangoon, finansierat av svenska staten, och av de 150 deltagarna ansåg majoriteten att både yttrandefriheten på Internet samt nätintegriteten har försämrats under 2017. Redan 2015 varnade rättighetsorganisationen PEN America i en rapport att en tillbakagång skett gällande digitala fri- och rättigheter. Särskilt flitigt har myndigheter och militär använt sig av lagparagraf 66(d) i den telekommunikationslagstiftning som antogs 2013, för att tygla press- och yttrandefriheten på nätet. Brott mot paragraf 66(d) ger upp till tre års fängelse och innebär i en vag formulering att man gjort sig skyldig till ”utpressning, tvång, hindrat, förtalat, stört, orättmätigt influerat eller hotat en person genom att bruka ett telekommunikationsnätverk”.  Enligt organisationen Committee to Protect Journalists har minst 29 journalister arresterats för brott mot paragraf 66(d) sedan 2016. Flera regimkritiska Facebook-inlägg med satiriska anspråk har också lett till åtal. Ett av de mest kända fallen är militärens åtal mot Chaw Sandi Htun för ett inlägg på Facebook 2015 som jämförde militärens nya mintgröna uniformer med en bild av Aung San Suu Kyis gröna kjol. Chaw Sandi Htun kommenterade inlägget med texten ”De har skräddarsytt sitt utseende för att matcha Mor Suu” och gjorde sig skyldig till ytterligare förtal enligt 66(d) genom att lägga ut en bild av överbefälhavare Min Aung Hlaings huvud draperat i en kvinnlig sarong, vilket anses oerhört degraderande i Burma.  Överbefälhavare Min Aung Hlaing med EU:s utrikeschef Federica Mogherini 2016. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons  Facebooks popularitet bland burmeser har möjliggjort socialt nätverkande och spridning av information, men också en ström av falska nyheter, desinformation, näthat och anti-muslimsk propaganda. Detta problem har uppmärksammats av FN, Aung San Suu Kyi samt Facebook självt som sedan 2017 vidtagit kontroversiella åtgärder, bland annat har den nedsättande termen för muslimer, kalar, förbjudits på plattformen. I PEN Americas rapport från 2015 återfinns foton på burmesiska journalister med förtejpade munnar som demonstrerar mot att kolleger fängslats. Ett av fotona visar journalisten Wa Lone, som nu själv står anklagad tillsammans med en kollega från Reuters nyhetsbyrå för att olagligt ha tillskansat sig hemliga dokument från militärens insats i Rakhine. Åtalet ligger under Official Secrets Act, en lag från 1923 som britterna använde för att kväsa burmesisk nationalism. Wa Lone och Kyaw Soe Oos fall är ett tydligt exempel på hur militären, understödd av ett korrupt juridiskt system, fortsätter att kontrollera den politiska agendan. Ett fåtal journalister rapporterar från Burmas konfliktområden och Wa Lone och Kyaw Soe Oos undersökande artiklar om rohingyernas svåra belägenhet har vunnit dem internationella priser och anseende. Enligt informationsministeriet, som publicerade bilder av de två journalisterna i handfängsel, arresterades de för ”innehav av viktiga och hemliga statsdokument relaterade till Rakhine-staten och säkerhetsstyrkorna, olagligt införskaffade och i syfte att delas med utländska media”. Enligt Reuters inbjöds de till en middag med polismän som nyligen tjänstgjort i Rakhine och som gav journalisterna dokumenten. Journalisterna själva hävdar att de inte ens hann se dokumenten innan polisstyrkor ingrep. En högt uppsatt NLD-politiker sa i en intervju att journalisterna gått i en fälla. Rohingyer på flykt vid gränsen till Bangladesh. Foto: Sk Hasan Ali/Shutterstock Kort efter arresteringen av Wa Lone och Kyaw Soe Oo den 12 december 2017 publicerade militärens överbefälhavare Min Aung Hlaing ett inlägg på sin Facebook-sida om att en undersökning inletts efter att flera oidentifierade kroppar upptäckts på en begravningsplats i byn Inn Din i Rakhine. Inlägget är ett av få uttalanden där militären erkänt existensen av massgravar. Reuters har inte gått ut med vad de två journalisterna arbetade med vid tidpunkten för deras gripande, men representanter för Burmas pressråd uttalade sig tidigt om att det kunde finnas ett samband. Många burmesiska journalister uttrycker nu oro för hur rättegången kommer att påverka deras situation. Burma har en lång väg att gå om självständigheten från britterna 1948 ska firas och rapporteras av en oberoende och fri presskår.  

Om diplomatin som den första försvarslinjen

248. I en alltmer osäker omvärld där nyhetsflödet alarmistiskt beskriver hot om kärnvapenkrig, påminner Anders Lidén i sin nyutgivna självbiografi om diplomatin som den ”första försvarslinjen.” I Diplomati och uppriktiga samtal (Carlsson) tar den före detta svenske FN-ambassadören (2004-10) läsaren genom maktens korridorer efter en lång karriär inom Utrikesdepartementet. När Sverige nu åter sitter i FN:s säkerhetsråd ger hans erfarenheter som tidigare tjänsteman nyttig insikt om centrala processer i diplomatis inre liv. I boken skildras den hektiska kampanj som bedrevs på 1990-talet för att Sverige skulle bli invalt i FN:s säkerhetsråd. Anders Lidén deltog i slutspurten för att säkra stöd till en svensk plats i rådet åren 1997­–1998. Med parollen never take a no for an answer lyckades Sverige säkra en plats efter viktiga insatser från bland annat Jan Eliasson, dåvarande kabinettsekreterare samt med de nordiska ländernas stöd i ryggen. Författaren skildrar hur han som andreman till Peter Osvald, dåvarande FN-ambassadör, lade grunderna till stora delar av dagens svenska politik i säkerhetsrådet. Ett exempel är hur utrikesminister Lena Hjelm-Wallén under Sveriges tidigare ordförandeskap i rådet lade fram en resolution om att främja en större roll för poliser, speciellt kvinnliga, i internationella fredsuppdrag. Förslaget antogs enhälligt och idag driver Sverige en liknande linje med fokus på jämställdhet och konfliktförebyggande insatser. Susan Blodgett, en av cheferna för FN-poliserna i Sudan 2006, talar till nyutexaminerade poliser vid en ceremoni. 69 av de nya poliserna var kvinnor. Foto: UN Photo/Tim McKulka  Trots att Sverige är högt skattat i FN-sammanhang och av många ses som ett föregångsland visar boken på ett maktspel som kan vända upp och ned på föreställningar om europeisk samklang och svenskt inflytande. Trots att europeiska länder delar många värderingar, drivs mycket av politiken i FN:s korridorer av egenintressen. Men enligt Anders Lidén kan en del av detta överbryggas och han skildrar hur det är i fikarummen som Jan Eliasson under sin tid i FN skickligt smider konsensus. Där står de personliga mötena i centrum för förhandlingar som kan bygga en personlig tillit beslutsfattare emellan. Men samtidigt drar sig inte författaren för att kritisera delar av svensk utrikespolitik. En hängiven hållning till öppenhet och transparens kan förvandlas till svaghet och ge upphov till en närmast naiv förväntan på ett liknande gensvar från andra länder. Diplomati bedrivs inte alltid enligt reglerna om fair play. Inte sällan är det maktspel mellan länder och personlig prestige-sökande som avgör vem som får eftertraktade FN-befattningar, på bekostnad av mer meriterade kandidater. Vi får en insikt i den kohandel som sker inför FN-omröstningar, där utfästelser om stöd till en kandidat drivs av löften om bistånd och ömsesidigt stöd i andra politikfrågor. Bilateralt och internationellt bistånd är verktyg som givarländer använder för att skaffa sig inflytande. Sveriges relativt sett stora bidrag i biståndssammanhang stärker vårt diplomatiska inflytande men blir också en del i maktspel. Då västvärlden ser FN framförallt som en institution som ska verka för fred och säkerhet ser länder i syd världsorganisationen som ett forum för utveckling och humanitär hjälp. Här har Sverige verkat för att överbrygga skiljelinjer och vårt land kan alltjämt vara en viktig spelare på det området. Men samtidigt får förvaltningen av bistånd inte hanteras lättvindigt och hjälpen till människor måste alltid stå i fokus. Som ambassadör i Zimbabwe mellan åren 2010 till 2012, ser författaren hur den lokala förvaltningen missköts då svenskfinansierade kontor ekar tomma och zimbabwiska tjänstemäns välvilja speglar en törst efter bistånd snarare än uppriktiga reformer. Anders Lidén belyser vikten av personlig integritet, enligt hans mening en bristvara i diplomatkåren. I ett UD som alltmer styrs av processer tar hierarkin över och tjänstemän drar sig för att driva en annan linje än vad deras överordnade kan tänkas ta. Han hyllar integriteten hos Anders Kompass som modigt bröt mot regler och avslöjade att sexuella övergrepp begåtts av FN-soldater i Centralafrikanska republiken. Lidén efterlyser just sådan integritet hos tjänstemännen, men undviker samtidigt att nämna hur Jan Eliasson, som vice generalsekreterare inte tog Kompass i försvar. Anders Lidéns första utlandspostering i krigets Libanon i slutet av 1970-talet blev ett elddop för den unga diplomaten. Baserat på anteckningar och minnesbilder från den tiden skildrar han ärligt hur upplevelserna i krigets Libanon präglat honom som person. Men i andra betraktelser från karriären lämnas läsaren undrande om författarens egna tankar och känslor. Presidenterna Vladimir Putin och Sauli Niinistö ombord på ångbåten Saimaa i Nyslott, juli 2017. Foto: Kremlin.ru Kommentarerna är som mest sakliga i redogörelserna från författarens tid som ambassadör i Helsingfors från år 2012 till han gick i pension 2016. Där framgår diplomatin som den första försvarslinjen tydligast då Rysslands alltmer aggressiva hållning i vårt närområde leder till samtal om djupare försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. Finlands relation till Ryssland är baserat på realpolitiska avvägningar, med regelbundna kontakter på högsta politiska nivå. Ett Nato-medlemskap är för grannen i öst ett hot. För att inte stå ensamma i säkerhetspolitiken ser Finland, enligt Lidén, ett samarbete med Sverige som ett mindre provokativt sätt att i enad front närma sig Nato. Men när debatten om svenskt Nato-medlemskap blossar upp, blir finländarna, som inte själva stödjer ett inträdde, oroliga för att lämnas därhän. Försvarssamarbetet är bara ett av de många starka banden mellan våra länder. Det är inte förvånande att Lidén ser relationen som den starkaste i jämförelse med relationen till andra nordiska länder. Diplomati och uppriktiga samtal ger en bred inblick i Sveriges roll inom internationell politik, en roll som spelas på många fronter, från Rosenbad till FN-skrapan i New York. I Anders Lidéns utförliga exposé ställs de personliga mötena diplomater och politiker emellan i fokus. Ur detta perspektiv framställs ledare som människor med egna svagheter. Erfarenheter från utlandsposteringar och Stockholm väcker också en ärlig kritik mot en miljö som belönar underdånighet inför överordnade. Det gör boken till nyttig läsning för såväl blivande som före detta tjänstemän. Sverige har alltjämt ett diplomatiskt inflytande som överstiger vår storlek och i vår omvälvande nutid skildras den första försvarslinjen som stark. 

Rewriting the rule(s) of law in Poland and Hungary

143. Looking at recent trends in Central Europe, one cannot help but notice the apparent convergence of practices and narratives used by the governments of Poland and Hungary in their shared quest to undo the achievements of nearly three decades of democratic development. Almost as if Hungary’s Viktor Orbán and Poland’s Jarosław Kaczyński were learning from the same handbook on “How to dismantle the checks and balances of a democratic system”. If this was the case indeed, they would certainly deserve to be considered as eminent students of authoritarian practices, being meticulous and determined when it gets to step-by-step undermining democratic institutions from the judiciary to independent media. Accordingly, one of the primary objectives of the authors of the book Hoten mot rättsstaten i Europa (Premiss, 2017) was to unveil this parallelism between the political changes in Poland and Hungary, while at the same time providing a contextual framework for understanding the rule of law principle. The process of anti-democratization in these countries is analyzed through the lens of legal scholars consequently placing legal reforms in the center of the discussion. While looking at concrete legislative measures might seem reductionist at the first sight, having a closer look at a country’s legal norms can be crucial for grasping its political culture and dominant social norms, which make this collection of essays relevant beyond the legal realm as well. Hungarian Prime Minister Viktor Orbán. Photo: Ondrej Deml/Shutterstock The story of illiberalism As the authors of the two chapters dedicated to the events in Poland and Hungary – Ewa Łętowska and Petra Bárd respectively – explain, everything started with the electoral victory of the incumbent governments. After winning the elections, both Orbán and Kaczyński immediately set out to create the proper conditions for the consolidation of their power through rewriting the fundamental rules of liberal democracies. The core idea of their anti-democratic agenda was to efficiently neutralize all forms of internal resistance, starting with the highest level of institutional control, the Constitutional Court, followed by the broadly understood justice system. In the case of Hungary, the two-thirds majority secured by Orbán’s Fidesz party in the 2010 parliamentary elections enabled them to amend the Constitution itself, a rare legal opportunity they did not hesitate to turn into a political advantage. By abusing of the so-called cardinal acts – a set of high-ranking legal norms that can only be altered by two-thirds majority – they enacted laws that further cement their power position, such as the law on granting citizenship to Hungarian minorities living across the borders. Playing the minority card was a jaw-droppingly populistic but extremely successful move, allowing them to substantially widen their voter base by securing the loyalty of the overwhelming part of these groups. Meanwhile they were rewriting the Constitution in accordance with their political interests, the powers of supervisory bodies – i.e. the Courts – had to be curtailed. This was done by decreasing the age of retirement for the judges from 70 to 62 years, which in practice meant instantly getting rid of 27 percent of those in office. Not surprisingly, the gap was quickly filled with judges whose loyalty to the regime was unquestionable. As this case also demonstrates, the consolidation of an informal power structure based on personal loyalties is a major characteristic of the kind of political culture Viktor Orbán intends to build in Hungary. Jarosław Kaczyński, leader of Law and Justice party (PiS). Photo: Praszkiewicz/Shutterstock Following a similar pattern, Kaczyński and his Law and Justice (PiS) party also made the war on the Constitutional Court an essential part of their program. The important distinction was that PiS – as opposed to Fidesz – didn’t have an absolute majority in the Parliament, so they had to come up with an alternative solution to circumvent the otherwise fixed legal boundaries of their political power. They solved this inconvenience by simply flipping the concept of democracy upside-down, and legitimizing their flagrant attempts to concentrate power as a necessary means to better represent the “people’s will”. As this logic dictates, anything that halts the party’s mission to serve the public interest is by definition anti-democratic, be it opposition parties, journalists or law itself. The prevalence of informal over institutionalized power is even more accentuated in the case of Poland, since Kaczyński is running this show from outside of the official state apparatus. In order to convince people of the validity of such dubious concepts, an aggressive government propaganda campaign was needed. Silencing dissident voices was key to conceal the signs of self-interested political machination, therefore independent media has become the second major enemy of the system. The eradication of pluralistic media went by the book in both Poland and Hungary based on the take-over of the public broadcaster, followed by a systematic liquidation of independent media outlets usually through government-related purchases. MEP:s rise a protest against Hungarian media law in the European Parliament during the speech of the Prime Minister Viktor Orbán in january 2011. Photo: EU/EP/Pietro Naj-Oleari After they cleared the market from competitors, they had to make sure that their voice was heard. The Hungarian public service television (MTVA) has been turned into a 24-hours news channel echoing the government’s lines day and night. The favorite news items of the renewed tv-channel were illegal migration always immediately followed by news on terrorist activities in Europe, and of course the indispensable element of “informing” about no. 1. public enemy George Soros’ most recent plotting against the nation. While the Polish state media focused more on discrediting the judges of the Constitutional Court through a personal smear campaign, the underlying logic of using public media as a tool to enhance one’s own political agenda was a common feature in both countries. They also shared the conviction that inaccurate information or even outright fabrications are means justified by the ultimate goal to convey the “right” messages. The long-term ramifications of spreading this authoritarian understanding of information might be the single most damaging effect of the Orban-Kaczyński duo’s government policies. When legal-institutional checks are turned off, and independent media is knocked out, civil organizations remain the last guarantors of a democratic society. In Hungary, the fight against NGO:s also has to be placed in the overarching context of the government’s witch-hunt for Soros. Forcing civil organizations that receive a larger amount of external funding to register as foreign agents reflects the government’s fear that Soros would use his NGO network to overrun the country. The enactment of a law that practically hinders the operation of the Central European University (CEU) in Budapest was intended to be the final blow against the loathed philanthropist. While stepping up against a powerhouse of critical thinking and intellectual spirit seems to be a pragmatic step in any anti-democratic project, there is another, highly personal dimension to this. The prestigious university founded by Soros symbolizes everything Orban is fighting against, from liberal values through intellectual elitism to Western democratic principles. Letter from the Hungarian Government asks the citizens to make a decision on the so-called Soros Plan on migration. Photo: Shutterstock For sure, ringing the alarm about external threats works perfectly to divert attention from what is in effect the systematic dismantling of institutional and societal checks and balances orchestrated by the regime. The meticulous execution of such democratic deconstruction requires an insider’s knowledge, as it is duly demonstrated in the cases such as the meddling with the cardinal acts in Hungary’s new Constitution or the conscious propaganda campaigns tailored to exploit the specific vulnerabilities of their target groups. The authoritarian shift in Hungary and Poland was the result of an internal hacking led by the political elite, turning the inherent weaknesses of the system against its own democratic foundations. How did we get here? Quite reasonably, in her chapter on Hungary Bárd asks the same question that has been long hunting many of those familiar with the post-transition history of Hungarian politics: How did we get here? For Hungary started as a regional pioneer of democratization after the fall of Communism, with József Antall’s first democratically elected government composed of liberal pro-European intellectuals and Orbán’s deeply moving public speech about freedom and democracy at the reburial of 1956 revolutionary leader Imre Nagy. The authors of the book provide some hints as to what might have led to the hijacking of Hungary’s and Poland’s democratic aspirations. Amongst the internal factors mentioned, some are cultural, such as the self-victimizing identity of Poland or the widespread passivity and sense of powerlessness characteristic to all post-communist societies, while others are related to the nature of the transition process and the lack of reckoning with the past. However, most emphasized of all is the immense disappointment with the promises of political transition into democracy, partially a result of the severe underestimation of the task. This is where the responsibility of external actors comes into the picture, since the necessary efforts and engagement to carry out a wholescale system-change were lacking both domestically and on behalf of the international community. The failure of the EU to implement efficient follow-up mechanisms to supervise the proper fulfillment of accession criteria in new Member States is considered as one of the major deficiencies of the integration process. Both Western and Central European elites fell prey to the overwhelming euphoria of the era, naively believing that legislative and economic reforms would suffice to consolidate a democratic political culture after half-a-century of totalitarian rule. Such a severe miscalculation explains the failure of the mission to a large extent, since democracy is not an electoral system, neither does it reside in certain paragraphs of the Constitution. It is an idea that needs to be genuinely internalized and constantly reassured by a continued commitment of all levels of society, with the active support of the international community. As the book suggest, European legal scholars and politicians have an important supportive role by providing a clear definition of the rule of law principle and by reconfirming its inextricable relationship to democracy. This clarification is of utmost importance in times when the concept of democracy is being arbitrarily misinterpreted and forcefully alienated from its original meaning by populist politicians.

The Middle East Needs a Strategic Vision for Peace

143. Before the First World War, the countries of the wider Middle East region, that were included either under the domains of the Ottoman state, Persia or some European colonizers, were living in a general state of peace and tranquility, except for sporadic periods of unrest, skirmishes and conflicts, despite their state of social and economic underdevelopment. Most of their societies were multi-ethnic and multi-religious that coexisted with each other over decades, sometimes even over centuries in a state of inequality but within established and recognized semi-harmonious relationships and structures. In the aftermath of the First World War, with the collapse and division of the Ottoman State, most of the countries that were established in the Arab majority regions and Turkey experienced initial stages of unrest and turbulence. However, most of these states, whether independent or under the League of Nations mandate system, soon started on a path of nation building, institution building and economic development. This positive development of state building institutions and economic advancement with a modernist and secular outlook continued after the Second World War to the 1970’s, despite the First Arab-Israeli War in 1948, the Suez War of 1956, The Yemen war of 1962–1970, The Sand War between Algeria and Morocco in 1963, the Second Arab-Israeli War of 1967 and the Third Arab –Israeli War of Yom Kippur in 1973, and despite all the military coups, and attempted coups, in most of these countries, especially in Iran, Turkey, Syria, Iraq, Egypt, Sudan, Algeria, Libya, Sudan and Yemen.   Suporters of Ayatollah Khomeini in a manifestation in Iran 1978. Photo: Wikimedia Commons The Revolution in Iran 1979, changed the main direction of this modernist and secular outlook of the whole region, by introducing the religious Islamist doctrine into the official political discourse and public life. Hence, the establishment of the “Islamic Republic” the year after. The Moslem Brotherhood had, since the 1920’s, tried to inject such a discourse into the public life of the countries of the region, but were unsuccessful because of the dominance of the leftist ideologies of socialism and secular nationalism. In some states, like Egypt after the revolution of 1952, the Moslem Brothers were also ruthlessly suppressed and some of their leaders executed (including Sayid Qutb – the inspirational figure for most current Jihadi Movements). The Saudi Wahhabi doctrine was at first not successful, either, in exporting its faith and doctrine, despite many efforts in the region. The catalysts for a much more destructive and catastrophic developments in the wider Middle Eastern seem to lie in the Iran-Iraq war (1980–1988), the First Gulf War of 1991, the Second Gulf War of 2003, the different Israeli wars with Hizbollah and Hamas, and the proxy wars in Syria, Yemen and Libya. Furthermore, the wars in Afghanistan, in the 1980’s and after the 9/11 attacks in 2001 gave rise to the recruitment, mobilization and expansion of the Islamic Jihadi Movement. This culminated in the emergence of Al-Qaeda and the so-called Islamic State and their off-shots in the heartland of the Middle East, North Africa, the Arabian Peninsula as well as Nigeria, Somalia and other places. Other factors that have contributed to inflating the consequences of such a development can be attributed to a number of factors: the failure of the socialist and nationalist secular models in providing sufficient solutions to the enormous social, economic and good governance problems of the peoples of the region support of a number of states in the region of extremist and radical Islamist movements for the advancement of their geopolitical interests collapse of the state-centered model of the Soviet Union and its likewise authoritarian and corrupt satellite states that had been emulated in many Middle Eastern states effects of globalization in marginalization, displacement, inequality and rise of insecurity that have influenced more people to turn to religion for salvation the failure of the Arab spring revolutions in changing the established order, except in Tunisia the emergence of the radical Islamist Jihadi movements like Daesh (IS) that have inflamed the divisions and sectarianism within the Islamic countries. These destructive developments have led to far reaching consequences in destabilizing the Middle East, in the form of a number of failed or semi failed states in Libya, Syria, Yemen, Somalia, and to a certain degree in Lebanon, Iraq and Sudan, including ever expanding sectarian wars along the Sunni-Shiite divide, that might engulf other parts of the Islamic World in the Caucasus, Central Asia, South and South East Asia, and Africa. One only has to compare the pictures of daily life and schoolyards of the 1950’s of most of these countries with today’s world, to realize the difference in the influence of Islamization of these societies. The Vision: Europe, prior to the First Word War, went through similar destructive wars and conflicts that finally culminated in the Second World War. The devastating consequences of these World Wars led a number of visionary personalities and politicians in different European countries, like Alcide De Gasperi, Jean Monnet, Robert Schuman, and Paul-Henri Spaak to advocate common European structures, institutions and integration in order to deal with the direct devastating consequences of the War. But more importantly they were in favor of dealing with the historical roots of the conflicts by creating common interests and shared European values. Winston Churchill at his seat in the Cabinet Room at No 10 Downing Street, London. Photo: Cecil Beaton/IWM/Wikimedia Commons Before them, the British Prime Minister Winston Churchill had already – in a speech in on the 19th September 1946, to the Students of Zurich University – proposed what is still considered to be one of the first steps towards European integration. “I wish to speak to you today about the tragedy of Europe (….) Yet all the while there is a remedy which, if it were generally and spontaneously adopted by the great majority of people in many lands, would as if by a miracle transform the whole scene, and would in a few years make all Europe, or the greater part of it, as free as Switzerland is today. What is this sovereign remedy? It is to recreate the European Family, or as much of it as we can, and to provide it with a structure under which it can dwell in peace, in safety and in freedom. We must build a kind of United States of Europe (…) The first step in the recreation of the European Family must be a partnership between France and Germany”.  After World War II , European integration was seen as an antidote to the extreme nationalism which had devastated the continent. The 1948 Hague Congress was a pivotal moment in European federal history, as it led to the creation of the European Movement International and of the College of Europe, where Europe's future leaders would live and study together.1952 saw the creation of the European Coal and Steel Community, which was declared to be "a first step in the federation of Europe."  The EU traces its origins from the European Coal and Steel Community (ECSC) and the European Economic Community (EEC), formed by the Inner Six countries (Belgium, France, Germany, Italy, Luxembourg and the Netherlands) in 1951 and 1958, respectively. The community and its successors have grown in size by the accession of new member states and in power by the addition of policy areas to its remit. The Maastricht Treaty established the European Union in 1993 and introduced European citizenship. The latest major amendment to the constitutional basis of the EU, the Treaty of Lisbon, came into force in 2009.  European visionary leaders had reached this insight after becoming aware of the absurdity that nationalist rivalry had led the continent to. The necessity of some type of European integration in reordering the political map of Europe became evident. President Charles de Gaulle and Chancellor Konrad Adenauer at the airport of Cologne/Bonn,  May 1961. Photo: Egon Steiner/Das Bundesarchiv   Four realities of the post-World Wars had necessitated such a new orientation towards European Integration: First, The European leader’s awareness of their own weakness. Second, the conviction of avoiding future confrontation and war, by all means, among European states. Especially, between France and Germany. Third, that European integration would pave the way for establishing peace. Fourth, the increasing desires to create a freer, fairer and more prosperous continent in an atmosphere of compromise and concord.  As can be observed, despite many hurdles, difficulties and later skepticism this integrational process has, so far, provided Europe with seven decades of peaceful relations and economic development. A Similar Future Project in the Middle East: What is clear from this resumé of the European model of integration is that it can become a useful model of inspiration for some visionary leaders of the countries of the wider Middle East, in order to overcome some of the historical and current causes of conflict, dissension and war in the region. The international community can provide joint help and support for the advancement and encouragement of this integrational process for the wider Middle East. For obvious reasons and in order to find permanent solutions for the outstanding current cleavages and causes of conflict, one of the basic elements for success of such a vision is that Turkey, Iran, and Israel should be included in such common structures for the region, together with the main Arab countries of the area. A traditional local family admire the view of Doha, Qatar. Photo: SeraphP/Shutterstock Other important elements in this proposed vision are: 1- The establishment of A Commission for Energy Sharing. This is necessary for establishing a balance among the haves and the have-nots and for helping in the process of common rebuilding and development of the region, similar to the establishment of the Coal and Steel Community in Europe after World War Two that was vital for the rebuilding process in Europe. This would also help in resolving over-production levels and adjacent border area resources between countries. 2-  The establishment of A Commission for Water Sharing. Water resources are factors of contention and conflict among a number of countries of the region, that have, over decades, led to disputes of various strength among Syria, Turkey, Lebanon, Israel, Iraq, Iran, Jordan and the Palestinian territories. The proposed structure would, instead, help resolve the most burning issues of sharing water resources.  3- The establishment of A Commission for Wealth Sharing. This would include a development bank and other common financial institutions. It is very clear that questions of inequality and disparity of wealth lie at the root of some of the conflicts that have erupted in the region. It is often conceived as one of the factors for radicalization among the increasing number of desperate youth of the region. 4- The establishment of A Customs Union and a Common Market. Historically, increased exchanges of goods and ideas, free travel and movement of people among countries and regions lead to better and more peaceful relations among peoples, ignoring for a moment the temporary upsurge in economic nationalism after the recent presidential election in the United States. Furthermore, the lessons from the European experience indicate a very positive effect for the development of the poorer regions in the Community. 5- The establishment of Common Cultural, Educational and Linguistic Institutions. These would, hopefully, develop common outlooks and shared values and worldviews after decades of prejudices and animosities that have been nourished by destructive wars and conflicts. 6- The establishment of Common Institutions for peaceful resolution of differences and conflicts. The idea envisaged here is that such regional structures would be more effective, more accessible and quicker than international institutions in dealing with such problems. 7- It is hoped that such a process would eventually lead to Common regional political institutions at a later stage. 8- Finally it is envisioned that such an integrational process in the wider Middle East would lead to the establishment of governments that would respect the rule of law, with better governance, and respect the human rights of their citizens and minorities. The advancement of this vision is neither unique nor the first of its kind. Other people like Shimon Peres, Madeline Albright and others have proposed similar visions for the Middle East, but have not been as encompassing as this.

Oroande auktoritär utveckling i Bolivia

142. Den 28 november godkände den bolivianska konstitutionsdomstolen en begäran av regeringspartiet MAS som möjliggör omval av sittande president utan begränsning. Den nuvarande presidenten Evo Morales har varit president sedan 2006 och hittills omvalts två gånger. I beslutet hänvisade domstolen till den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter och gör tolkningen att det skulle innebära en allvarlig kränkning av dessa om man begränsar en presidents möjlighet till omval. Det hör till saken att Bolivias nya konstitution förbjuder omval av sittande president mer än en gång och att konstitution godkändes i en folkomröstning med 60 procents majoritet så sent som 2009.   Inför presidentvalet 2014 gjordes tolkningen att Morales första omgång inte skulle räknas eftersom detta var under den gamla konstitutionen. Dessutom förlorade regeringen en folkomröstning som arrangerades i februari 2016 just för att ändra konstitutionen och möjliggöra omval av Evo Morales. Reaktionen mot dessa uppenbara brott mot gällande konstitution och demokratiskt fattade beslut blev stora demonstrationer i La Paz och landets nästa största stad Santa Cruz. Evo Morales, Bolivias förste president av indiansk härkomst, kom till makten 2006 efter ett presidentval där han fick en betryggande majoritet i ett land där den indianska befolkningen, som utgör ungefär halva befolkningen, har utsatts för ett omfattande förtryck under århundranden. Morales viktigaste åtgärder blev därför att genomföra flera reformer som garanterar indianbefolkningens rättigheter och värdighet för vilket han har fått ett omfattande internationellt erkännande. En undervisningsreform genomfördes för att stärka indianspråkens ställning och öka intaget till primär- och sekundärskolan. En ny konstitution utarbetades för el Estado Plurinacional, den flernationella staten, för att markera att landet rymmer olika kulturer med lika värde. Karnevalsfirande i La Paz. Foto: Woodvillage/Shutterstock Den nationella kontrollen över landets omfattande råvarutillgångar – framför allt naturgas – stärktes och statens och kommunernas inkomster från hanteringen ökade avsevärt. De ökade statliga inkomsterna användes för omfattande infrastrukturinvesteringar och förbättrad samhällelig service. Ett kontantbidragssystem infördes för 40 procent av befolkningen, som ger ekonomisk grundtrygghet för pensionärer, havande mödrar och familjer med barn i skolan. Allt möjliggjordes genom de kraftigt ökade råvarupriserna, förstärkta av den snabbt ökande kinesiska efterfrågan på världsmarknaden, som skapade en omfattande  ekonomisk boom i landet. Vad är det då som har hänt? Varför vidtar en regering som i många avseenden genomfört en internationellt respekterad reformpolitik med omfattande inhemskt stöd så uppenbart antidemokratiska åtgärder? Förklaringen finns delvis i en pågående förändring av landets ekonomiska utveckling. Bolivia har haft ett stark ekonomisk tillväxt med latinamerikanska mått mätt. Löneinkomsterna har vuxit kraftigt och de flesta bolivianer har fått förbättrade levnadsförhållanden (se faktaruta). Denna trend har nu vänt definitivt med de sjunkande naturgaspriserna. Den årliga tillväxten är nu lägre, ca 3,5 procent, och makroekonomin som tidigare sköts exemplariskt ansvarsfullt av regeringen börjar få växande balansproblem. Budgetunderskottet växer liksom underskottet i handels- och bytesbalansen. Exportinkomsterna har nästan halverats jämfört med 2014. Valutan boliviano  är kraftigt övervärderad och som en följd konkurreras den inhemska produktionen ut av billig import. Arbetare i en silvergruva i Potosí. Foto: Shutterstock Strukturellt förklaras utvecklingen av landets historiska gissel, det omfattande beroendet av exporten av råvaror, som inte har brutits. Trots stolta målsättningar i statliga utvecklingsplaner är förädlingsgraden i ekonomin alldeles för låg och den utlovade diversifieringen har i stort sett uteblivit (se faktaruta). Den snabbt växande ekonomin och det ökade välståndet har utan tvekan varit ett av de främsta skälen till Evo Morales valframgångar i tidigare val, men med dessa nya ekonomiska perspektiv och utmaningar är den politiska framtiden för MAS-regeringen mycket mera osäker, vilket säkert bidrar till dess nervositet. Den andra och minst lika viktiga förklaringen står att finna i den politiska ledarstilen, MAS uppbyggnad som politiskt parti och det sätt som den politiska förändringsprocessen under Evo Morales har genomförts sedan 2006. När Evo Morales lyftes fram som en folklig ledare och så småningom också som presidentkandidat var det olika sociala rörelser och fackföreningar i landet som backade upp honom. Det var som ordförande för kokaodlarnas fackförening – ett uppdrag han fortfarande har kvar – som han växte fram som folklig ledare. Indianrörelserna liksom olika NGO:s stöttade honom också som ledare, och delar av medelklassen backade upp honom som presidentkandidat eftersom de såg honom som garant för en mer inkluderande och fredlig utveckling för landet jämfört de konfliktfyllda som rått de tidigare årtiondena. Partiet MAS, Movimento al Socialismo (Rörelsen mot socialism), är egentligen en sammanslutning av olika folkliga och sociala organisationer och mer en valplattform än ett politiskt parti med en välfungerande intern partidemokrati. Och det är denna lösliga partiorganisation som präglat partiet med en stark toppstyrning från ett fåtal ledare vid sidan av Morales själv. Den mest prominente är Álvaro García Linera, en vit intellektuell och före detta gerillaledare, som också varit landets vicepresident sedan 2006. Morales och García Linera är ett radarpar och han framstår för många som den som ständigt finns i Morales bakgrund, drar i de politiska trådarna och verkställer de tyngre och obekväma politiska besluten. En annan är David Choquehuanca, utrikesminister 2006–2017, den främste uttolkaren av partiets filosofi Vivir Bien (attleva väl), i harmoni med naturen och traditionell indiansk livsfilosofi och tradition. Den spekulerades länge i att Choquehuanca skulle vara en naturlig efterträdare till Morales, men han manövrerades överraskande bort och tvingades lämna utrikesministerposten i början av 2017. Företagarna, framför allt i den ekonomiska huvudstaden Santa Cruz, befann sig de första regeringsåren i en totalkonfrontation med regeringen och hotade med att begära autonomi för delstaten Santa Cruz, vilket möjliggörs av den nya författningen. Denna motsättning har nu succesivt förbytts i ett slags ömsesidig förståelse och respekt där flera överenskommelser görs i skymundan mellan de båda. Protestmarsch mot byggplaner i indianreservatet Tipnis. Foto: Foto: Raraoz/Creative Commons   Indianrörelsen är numera splittrad och viktiga delar av låglandsindianerna, som är en minoritet jämfört med höglandsindianerna, är i opposition till Morales sedan flera år tillbaka. Den långvariga konflikten kring utnyttjande av indianreservatet Tipnis i departementet Cochabamba och regeringens planer att bygga en väg tvärs igenom reservatet – vilket många bedömare hävdar främst ligger i kokaodlarnas intresse – är en av anledningarna. Den danska internationella biståndsorganisationen IBIS anklagades år 2013 för att blanda sig i konflikten mellan regeringen och låglandsindianerna och utvisades. Några månader tidigare hade regeringen anklagat den amerikanska statliga biståndsorganisationen USAID för att konspirera i landet och stängt deras verksamhet. Internationella enskilda biståndsorganisationer, som fortfarande är verksamma i landet, bland annat svenska Diakonia, vittnar om en omfattande kontroll och allehanda försök från regeringen att systematiskt försvåra deras och samarbetspartners verksamhet genom nya kontrollåtgärder och förtal i den regeringsvänliga delen av pressen. Självcensuren växer i media och regeringen går ofta till frontalangrepp mot de tidningar som fortfarande vågar kritisera dem. Under parollen vi är inte motståndare till pressfrihet, men vi kan inte acceptera tidningar som ljuger, trappas nu kampen upp ytterligare från regeringen mot regeringskritisk publicitet. I mitten av november genomfördes en uppmärksammad aktion från några höga diplomatiska företrädare från EU-länder, bland andra Sveriges chargé d´affaires, där de uttalade sitt stöd för den kvarvarande oppositionella pressen genom att besöka den regeringskritiska dagstidningen Página Siete. I akademiska kretsar och från företrädare för tankesmedjor och andra som försöker vidmakthålla en kritisk debatt vittnas om växande svårigheter i form av nya kontrollåtgärder och retroaktiv lagstiftning från regeringen för att försvåra och på sikt omöjliggöra denna verksamhet. De få utländska biståndsgivare som fortfarande finns kvar i landet, däribland Sverige, berättar om ökade svårigheter att samarbeta med regeringen. En del väljer att anpassa sig och sväljer förtreten för att kunna fortsätta biståndssamarbete med staten,  andra styr över pengarna till att främst stödja arbetet för att vidmakthålla mänskliga rättigheter och enskilda organisationers verksamhet.      Expresidenten Carlos Mesa har försökt samla oppositionen. Foto:  Inter-American Dialogue/Creative Commons Det tragiska i denna situation är att den politiska oppositionen är försvagad och splittrad och fortfarande inte har återhämtat sig från den stora valförlusten 2005. Någon given kraftfull ledare finns inte. Det senaste året har Carlos Mesa – president under en kortare period innan Morales kom till makten – försökt framstå som ett samlande namn för motståndet mot den allt mer auktoritäre presidenten. När allmänna val till domare genomfördes i landet i början av december förespråkade Mesa blankröstning som en protest mot konstitutionsdomstolens beslut någon vecka innan att ge möjlighet för Morales att ställa upp igen. Resultatet blev ca två tredjedelar blankröster och endast en tredjedel röster för de dommarkandidater som redan tidigare godkänts av senaten där MAS har två tredjedelars majoritet. En kraftfull demonstration av väljarna mot brotten mot landets konstitution och de växande auktoritära tendenserna. Men flera tvekar om Carlos Mesa är tillräckligt stark och samlande – han saknar bland annat ett eget politiskt parti – för att kunna vara en vinnande motkandidat mot Morales i presidentvalet 2019. I de tre presidentval där Morales har vunnit har han segrat med en betydande majoritet på mellan 54 och 61 procent av rösterna. Samtidigt tilltar den internationella isoleringen av Bolivia. Vid sidan av Kuba, Nicaragua och Venezuela – det som återstår av Chávez-vänliga länder på kontinenten – har nu Bolivia enbart Kina, Ryssland och Iran som nära utrikespolitiska bundsförvanter. Vid det toppmöte som Bolivia arrangerade för gasproducerande länder i november hyllades storvulet Ekvatorialguineas president och diktator Teodor Obiang genom att ge honom landets finaste utmärkelse, El Cóndor de los Andes. I anslutning till ceremonin uttalade Morales sin djupa beundran av presidenten och hans förmåga att sedan 1979 lyckas få 90 procent av rösterna i varje presidentval, medan Morales själv enbart brukar få 60. Frågan är om dessa växande auktoritära tendenser och en ekonomi på nedgång är tillräckligt för att stoppa Evo Morales omval i slutet av 2019? Och skulle MAS vara beredda att acceptera en valförlust och förlora sitt maktmonopol eller finns det risk för en utveckling med venezuelanska förtecken även i Bolivia? Kommer Bolivia att bli en alltmer isolerad ö av vänsterpopulism i en latinamerikansk omgivning som politiskt snabbt rört sig högerut de senaste åren? Eller är MAS och de folkliga rörelser som en gång stod bakom partiet förmögna att inse att en fortsättning av deras politiska projekt kräver ett skifte av politisk ledare i tid och ett accepterande av grundläggande demokratiska principer inför framtiden?