2018


Grönländarna vill lämna Danmark – men oklart när

142. De två största politiska partierna i Grönland, socialdemokratiska Siumut och vänsterpartiet IA (Inuit Atagatigiit – ungefär folkgemenskap) gick bägge två tillbaka i valet den 24 april, men har fortfarande stöd av 52,7 procent av väljarna. Därmed ser Siumuts partiledare Kim Kielsen ut till att kunna fortsätta som ledare för naalakkersuisut, den grönländska regeringen, fram till 2009 kallat landsstyret. Valets enskilt största vinnare blev partiet Demokraterna som gick fram med två mandat. Anförda av affärsmannen Niels Thomsen är Demokraterna nu det dominerade borgerliga partiet i Grönland, en roll som i många år tillföll partiet Atassut. Att stå på egna ben Men valresultatet var inte entydigt. Två utbrytarpartier från Siumut säkrade sig plats i inatsisartut, den grönländska riksdagen med 31 ledamöter, tidigare kallat landstinget. De två vill lösgöra Grönland från Danmark så snart som möjligt. Ivrigast är partiet Nunatta Quitornal som har satt 2021 som ett symbolladdat mål för självständighet. Då har det gått 300 år sedan den norsk-danske missionären Hans Egede inledde den danska koloniseringen av Grönland. Staty över Hans Egede som inledde den danska koloniseringen av Grönland på 1700-talet. Foto: David Stanley/Shutterstock På pappret finns det därmed en massiv majoritet för självständighet. Sex av sju partier i inatsisartut har det som mål. Enbart det nya, men lilla, Samarbetspartiet vill bevara Grönlands nuvarande status som en del av det danska riket. Majoriteten för självständighet är dock mer formell än reell. När, och inte minst hur, Grönland kan bryta sig loss från Danmark är frågor som i hög grad saknar svar. Lite grovt sagt handlar det om Grönland någonsin kan stå på egna ben. Klimatförändring ger möjligheter När självstyret tog form för tio år sedan rådde en mer optimistisk stämning i Grönland än idag.  Visserligen hotade – och hotar – klimatförändringar delar av den traditionella fångstkulturen, men de såg samtidigt ut att bana väg för nya möjligheter. Oljeutvinning till havs, en utvinning av strategiskt viktiga jordartsmetaller och av nickel och järn såg ut att kunna locka till sig utländska investerare. Den danska riksdagen, folketinget, antog en särskilt lag för att motverka social dumpning från kinesiska bygg- och anläggningsföretag som man trodde skulle etablera sig med arbetare från Kina. Ytterligare ett perspektiv var att alltmer isfria vatten kunde möjliggöra kommersiella fartygstransporter till Asien via Nordväst- och Nordostpassagen. Grönländska politiker anade en framtida geopolitisk nyckelposition för sitt land. Riktigt så blev det inte. En finanskris kom emellan. Låga oljepriser gjorde prospektering i vatten fyllda med isberg ointressant. Geologiskt lovande gruvprojekt visade sig inte vara ekonomiskt attraktiva. Efter snart tio år med självstyre är Grönlands ekonomi fortfarande helt beroende av räkfisket och av ekonomiska tillskott från Danmark, med turismen som en försiktigt växande intäktskälla. Inuiter välkomnar en grupp turister i Nanortalik. Foto: Teodor Lazarev/Shutterstock En arktisk stormakt Därtill kommer att vem som helst med investeringsplaner för Grönland möter gigantiska utmaningar i världens mest glesbefolkade land där infrastruktur enbart är fläckvis existerande. Trots att utsikterna till full självständighet har skjutits på framtiden så hann det spridas en oro i den danska statsledningen för att Grönland förr eller senare går sin egen väg. I en försvarsanalys 2016 påpekade diplomaten Peter Taksøe-Jensen att Danmark med Grönland i ”riksgemenskapen” är en arktisk stormakt. Det vill säga att utan Grönland är Danmark varken det ena eller det andra. Kustfiskare i Ilulissat. Foto: Shutterstock I årets valrörelse på Grönland har de här stora framtidsperspektiven spelat en underordnad roll. Valet blev utlöst av en tvist om fiskekvoter fortsatt skall koncentreras till effektiva stortrålare eller fördelas med större hänsyn till lokala fiskare i småbåtar i de små samhällena längs kusten. Den tvisten är olöst. ”Take back control” Lika olöst är problemet med den låga utbildningsnivån, enbart 60 procent av grönländarna har högre utbildning än grundskola. Olösta är också stora sociala problem som hemlöshet och sexuella övergrep mot barn. Det nya är att de här frågorna inte längre är tabu, och förbehållna danska mediers skildringar av grönländsk misär. Ett tidigare omfattande alkoholmissbruk har minskat efter insatser från politiker, myndigheter och inte minst frivilligorganisationer. Utvecklingen kan beskrivas som en variant av Brexit-slagordet ”Take back control”. Nu handlar det i första hand om att ta kontroll över Grönlands ekonomiska och sociala problem, men på längre sikt hägrar kontrollen över en egen och självständig nation. Ovisst är bara hur långt borta det målet ligger.

Nervgiftsattack blev storpolitisk kris

248. Nervgiftsattacken på den före detta ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury den 4 mars ledde till den värsta krisen mellan Ryssland och väst sedan Kriminvasionen 2014 och den största utvisningen av ryska diplomater sedan det kalla kriget. Brittiska kemvapenexperter kom snabbt fram till att giftet var ett avancerat nervgift kallat Novitjok, som utvecklats i Sovjetunionen och som bara kunnat tillverkas av en statlig aktör. Premiärminister Theresa May drog i ett tal till parlamentet den 12 mars slutsatsen att Ryssland högst sannolikt var ansvarigt och krävde en snar förklaring till hur giftet hamnat i Salisbury. Ryssland hade tidigare genomfört sådana mord utomlands och såg vissa avhoppare som lämpliga offer. Om inte Ryssland hade kontroll över sina vapen vore det ännu mer oroande, sade May. Vid senare tillfällen framhöll hon att inget annat land hade förmågan och motivet att genomföra en sådan handling, det vill säga mot en rysk dubbelagent. Mordet på den avhoppade KGB-agenten Aleksandr Litvinenko 2006 utfördes med radioaktivt polonium, som spårades till två ryssar på flyg från Ryssland. Skripal var i stället en överste i militära underrättelsetjänsten GRU, som hade gripits för spioneri, suttit en tid i fängelse men utväxlats mot ryska agenter i USA och blivit brittisk medborgare. President Putin har varit officer i och chef för KGB och fördömt spioner som landsförrädare. Spår av nervgift hittades på restaurang Zizzi i Salisbury. Sergej och Julia Skripal hade besökt restaurangen ett par timmar innan de hittades medvetslösa. Foto: Shutterstock Storbritannien vände sig genast till FN:s Organisation for the Prevention of Chemical Weapons (OPCW), som häromåret fick Nobels fredspris, med en rapport om det ”första offensiva användandet av nervgift i Europa sedan andra världskriget”. Trots att Ryssland var med i organisationens ledning hade det i många år inte rapporterat om sina kemvapenprogram. Normen mot kemvapens användning borde inte få undergrävas som redan skett i Syrien, ansåg man. Utrikesminister Boris Johnson bad Ryssland lämna full information om sitt Novitjok-program till OPCW. Denna organisation bekräftade att det rörde sig om ett nervgift utan att nämna det vid namn och dess ursprungsland. Då Ryssland inte gav nöjaktigt svar på anklagelserna beslöt Storbritannien att utvisa 23 ryska diplomater, avbryta det bilaterala utbytet, låta kungahus och regering utebli från att bevista fotbolls-VM i Ryssland i sommar, och vidta ekonomiska sanktioner. Man tog upp saken i FN:s säkerhetsråd, där Ryssland dock har vetorätt, och vädjade om stöd inom Nato och EU. 29 länder (plus Nato), från Australien till Sverige, satte sin tro till och solidariserade sig med Storbritannien samt beslutade att utvisa tillsammans över 150 ryska diplomater. Längst gick USA, trots att dess president har en positiv syn på Putin och inte trott på rysk inblandning i sin valkampanj 2016. USA utvisade 48 misstänkta underrättelseagenter från ambassaden i Washington, 12 vid FN-delegationen i New York, och stängde konsulatet i Seattle. Som svar på detta utvisade Ryssland som det brukar lika många representanter på de västliga ambassaderna. USA:s konsulat i Sankt Petersburg stängdes, vilket måste ses som värre än Seattle. Ryssland beslöt senare att öka antalet utvisningar till Storbritannien till 50, troligen därför att landet gett upphovet till ”kampanjen” mot Ryssland. Effekterna av dessa utvisningar blir dock ganska olika med tanke på utgångsläget. Ryssland har som stormakt ett mycket stort och kostsamt nät av ambassader (143) och konsulat (87) över hela världen, och bara tre rikare länder (USA, Kina och Frankrike) har fler. Ryssland har som regel fler representanter på sina ambassader i väst än omvänt, så om samma antal utvisas så kan många västambassader bli arbetsodugliga. Ryssland anställer inte västlig personal på sina ambassader av kostnads- och säkerhetsskäl, medan västambassaderna ofta har lokalanställda. Vidare har Ryssland fler underrättelseagenter på sina ambassader än de flesta västländer har i Ryssland. Ambassaden i Prag har 48 ryska anställda, varav hälften misstänks vara agenter. När Tjeckien utvisade tre är det alltså inte så kraftig protest, och man kan kanske förlåta det lilla Island för att inte utvisa någon ryss med tanke på motreaktionen. När västländer vill bli av med ryska agenter, kan Ryssland hämnas med att utvisa kunniga västliga diplomater. Det kan ta tid och resurser att ersätta de utvisade diplomaterna (och agenterna) med nya, och sedan ska de också ackrediteras i värdlandet. Ryska ambassaden i Washington. Foto: Creative Commons Ryssland avvisade i vanlig ordning alla anklagelser, efterlyste bevis och förnekade rentav existensen av Novitjok. Man krävde att få vara med i den brittiska och OPCW:s utredning och att få träffa Julia Skripal som är rysk medborgare. Man startade en desinformationskampanj mot väst och lanserade en rad alternativa förklaringar till händelsen – liksom efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet över ockuperat område i Ukraina i juli 2014. Man påstod att länder som USA, Sverige, Slovakien och Tjeckien lika väl kunde ligga bakom, men stannade slutligen för att det nog var Storbritannien (offret) självt som utförde dådet för att kasta skulden på Ryssland. Man fordrade att Storbritannien skulle bevisa att dess underrättelsetjänst inte genomförde förgiftningen, alltså ett krav på omvänd bevisföring vilket förekom på sovjettiden. I den ryska propagandan ingår också att använda påstådda syften som belägg. Utrikesministeriet har hävdat att Storbritannien och USA genom händelsen vill flytta fotbolls-VM från Ryssland, en turnering som man investerat mycket prestige och resurser på. Utrikesminister Sergej Lavrov nämnde att brittiska underrättelsetjänster (läs agent 007) är kända för att ha rätt att döda. Han påstod att händelsen låg i brittiska regeringens intresse, därför att man misslyckats uppfylla vallöften inför brexit. FN-ambassadören hotade med att britterna leker med elden och skulle få ångra sig. Oberoende rysk press vittnade dock om att ett laboratorium i Sjichany tillverkat Novitjok men förlorade kontrollen över det på 1990-talet, och att det använts vid ett mord i Ryssland 1995. En månad senare överskuggades denna nervgiftshistoria av nyheten om en ny flygattack med kemvapen mot rebeller i Syrien. Ryssland, som stöder Assadregimen i Syrien militärt, förnekade återigen att det rörde sig om kemvapen och att regimen skulle vara var skyldig, och en fördömande västlig resolution i FN:s säkerhetsråd stoppades. Som svar genomförde USA, Storbritannien och Frankrike missilattacker mot kemiska anläggningar i Syrien. Putin fördömde i sin tur dessa på det allvarligaste som ett brott mot folkrättens normer och principer. Nervgiftattacken i Storbritannien, kemvapenbombningen och missilattacken i Syrien har alltså ökat spänningen och den ömsesidiga misstron mellan Ryssland och ledande västmakter, som redan var mycket stark sedan kriget i Ukraina började. Det ser alltmer ut som ett nytt kallt krig.

Dynasti med sovjetiska rötter styr Azerbajdzjan

142. Utvecklingen i Azerbajdzjan tvingar oss att i grunden ändra vår syn på 1900-talets supermakt Sovjetunionen. Den kännetecknades av centralstyrning, en stor kärnvapenarsenal men få kvalitetsprodukter för vanliga konsumenter samt censur. När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov under åren kring 1990 avskaffade begränsningarna i yttrandefriheten kollapsade det statsbärande kommunistpartiet. Det väckte förväntningar på ett radikalt systemskifte när unionen vid ingången till 1992 ersattes av femton nya stater. Nationalistiska strömningar i en del sovjetrepubliker bidrog till upplösningen. Det var dock i första hand kommunistpartiets misskötsel av ekonomin som gjorde att delstaternas parlament och regeringar sent omsider fick utöva den makt som de dittills bara haft på pappret. Men där saknades oftast starka alternativa partier. För att förändra ett samhälle i grunden krävs en organisation med kunskap och resurser att samla människor bakom en konkret idé. Nätverken inom den nomenklatura som berövats sitt kommunistparti förblev däremot en stark kraft bakom kulisserna – de satt kvar på nyckelposter i företag och förvaltning och skaffade sig nya politiska plattformar. Det informella samarbetet mellan dem kunde till en början vara vällovligt – det gällde att försöka rädda landets försörjning i en kaotisk tid som i Azerbajdzjan dessutom förvärrades av ett krig med grannstaten Armenien. Heydar Aliyev i KGB-uniform. Foto: Creative Commons Speciellt för Azerbajdzjan är att en politisk dynasti etablerat sig redan under sovjetepoken och tog kontroll över landets högsta ämbete kort efter att landet blev suveränt. Dynastins förste president Heydar Aliyev hade lagt grunden till sin makt redan på 1960-talet då han avancerade till chef för säkerhetstjänsten KGB i sin hemstat. Michail Gorbatjov har gett sin syn på detta i den av hans memoarböcker som kom ut på svenska 2013 under titeln ”Som jag minns det”. Från posten som KGB-chef befordrades Heydar Aliyev 1969 till den högsta posten i Azerbajdzjan, förstesekreterare i Kommunistpartiet. Han vann sovjetledaren Brezjnevs gillande genom att sparka många korrupta funktionärer i republiken. Men i deras ställe placerade han sina egna förtrogna. För att använda Gorbatjovs ord kom han att bli ”Azerbajdzjans envåldshärskare” eftersom ”släktförbindelserna dominerade nära nog intill tionde led”. När chefen för hela Sovjetunionens KGB, Jurij Andropov, 1982 utsågs till landets politiske ledare upphöjde han sin gamle KGB-kollega Aliyev till fullvärdig medlem av kommunistpartiets politbyrå. Det innebar att han kom att tillhöra den absoluta makteliten. Fem år senare avsattes han av den nye partichefen Gorbatjov. Åren kring Sovjetunionens sönderfall tillbringade Aliyev under klanens beskydd som talman hemma i den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan. Den yttrandefrihet som blev ett särmärke för Gorbatjovs styre överlevde under Azerbajdzjans första år av suveränitet. Partiet Müsavat, som återuppstod 1989, hade spelat en viktig roll redan i den kortlivade Demokratiska republiken Azerbajdzjan 1918–20. Partiet representerade på den tiden en ideologisk blandning av socialdemokrati, panturkism och reformvänlig islam. Nizamigatan i Baku. Foto: Shutterstock För hundra år sedan införde det muslimska Azerbajdzjan allmän rösträtt, alltså även för kvinnor. Landsfadern och Müsavats ledare på den tiden, Mammed Amin Rasulzade, hade spelat en viktig roll i Ryssland 1917. Mellan februarirevolutionen (då tsaren tvingades att abdikera) och oktoberrevolutionen (då bolsjevikerna tog makten) hölls i maj i Moskva en kongress med 800 delegater som representerade de elva procent av det ryska imperiets befolkning som var muslimer. Deltagarna företrädde hela det politiska fältet från höger till vänster utom bolsjevikerna. Som talesman för flera av de närvarande föreslog Rasulzade att Ryssland skulle omvandlas till en förbundsstat. Hans skiss hade stora likheter med den sovjetunion som bolsjevikerna skapade fem år senare för att blidka de nationalistiska strömningarna bland de ickeryska folken. Ledaren för dagens Müsavat, Isa Gambar, erhöll officiellt 15 procent av rösterna vid presidentvalet 2003 men sannolikt hade betydligt fler väljare gett honom sitt stöd. Ett annat framträdande oppositionsparti är Folkfronten, som grundats 1988. Den hade liksom sina systerorganisationer i andra sovjetrepubliker till en början landets suveränitet som främsta mål. Partiet har varit representerat i parlamentet åren 1990–2005 men valde att bojkotta det senaste valet på grund av repression som det länge varit utsatt för. När presidentval hölls första gången i den suveräna staten i juni 1992 vann Folkfrontens kandidat Abulfaz Eltjibej med övertygande 61 procent av rösterna. Eltjibej hade en bakgrund som forskare i orientaliska studier och hade redan på 1970-talet suttit fängslad för att ha agiterat för ett återupprättande av Demokratiska republiken Azerbajdzjan. När jag intervjuade Eltjibej en vecka efter valet sa han att Folkfronten mer sökte sina politiska förebilder från Västeuropa än Turkiet. När jag frågade om han såg Heydar Aliyev som ett hot satt han länge tyst och tittade ut i luften. Sen svarade han ”Jag är den ende av presidentkandidaterna som har en rörelse bakom mig. Vem kan i längden sätta sig emot en sådan kraft?” Men de successiva reträtterna från Karabach, i det krig mot Armenien (för bakgrund läs här) som börjat redan innan staterna blivit självständiga, tog över inrikespolitiken. Det 360-hövdade parlament som valts 1990 ersatte sig själv med ett slags expeditionsparlament som bestod av 25 kommunister och 25 företrädare för de nya partierna. Den siste kommunistledaren som valts till president inför självständigheten tvingades avgå liksom två månader senare talmannen som tog hans plats som tillförordnad statschef. Båda utsågs till syndabockar för förlusterna i kriget. Heydar Aliyev. Foto: Shutterstock När Surat Hüseynov, en affärsman som satt upp en egen armédivision, lämnade fronten i mitten av 1993 för att avsätta Eltjibej kallade parlamentet till sig Heydar Aliyev. Eltjibej accepterade att träda tillbaka för att undvika ytterligare territoriella förluster. Som talman blev Aliyev tillförordnad statschef och valdes några månader senare till president. Därefter har azerisk politik fått en helt annan karaktär. Journalister, oppositionella politiker och demonstranter har trakasserats och misshandlats. Valen har hört till de i Europa som kritiserats hårdast av internationella observatörer. Den första generationen av oppositionspolitiker kom att betraktas som förlorare. Parallellt med den arabiska våren 2011 intogs deras plats delvis av en ny generation oppositionella som ofta stödde sig på sociala medier. Bland dem har Ilgar Mammadov, ledare för det nya Republikanska alternativpartiet, kommit att framstå som frontfigur sedan han dömdes till ett sjuårigt fängelsestraff 2013.  När ett nytt presidentval nalkades 2003 såg ingen tung politiker någon mening i att försöka utmana Heydar Aliyev. Märkligt nog registrerade sig också hans son Ilham som kandidat men denne försäkrade att det bara var ett sätt att bidra till faderns valkampanj. Rykten om den äldre Aliyevs hälsa cirkulerade dock efter att han kollapsat i anslutning till några offentliga framträdanden. Först två veckor före valdagen lät han en statlig TV-kanal läsa upp en appell där han förklarade att han drog tillbaka sin kandidatur och uppmanade väljarna att i stället rösta på sonen. Eftersom ingen tung kandidat fanns bland utmanarna vann Ilham lätt. Heydar Aliyev dog av sin sjukdom två veckor efter valet. För två år sedan ändrades konstitutionen så att presidenten fick rätt att själv utnämna en vicepresident. Aliyev utsåg sin hustru Mehriban. Via olika urkunder, bland annat dokument från panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca som blev kända 2016, har framgått att tillgångar värda miljarder i företag och banker finns registrerade på hustrun och döttrarna. Liksom i Sovjetunionen finns inga barriärer mellan politik och näringsliv. Ägandet är en viktig del av maktutövningen. Med egendom kan man köpa både stöd och tystnad. Genom att begränsa egendom för personer som man inte litar på förebygger man resursstarka utmanare. Heydar Aliyev Center i Baku. Foto: Shutterstock Den politiska kampen i Azerbajdzjan förs i dag alltså av arvtagare till samma krafter som stod emot varandra för hundra år sedan, bolsjeviker och utvecklingsvänliga nationalister. Bolsjevikernas organisation i Azerbajdzjan kapades dock redan för drygt 50 år sedan av en nationell dynasti i spetsen för några klaner som saknade koppling till bolsjevikernas ideologi. Detta stämmer inte med vår gängse bild av Sovjetunionen som ett avslutat kapitel. Men för att förstå vad som händer i dag och agera rationellt inför framtiden måste vi inse att det i realiteten har gått till så här. Det är också en påminnelse om att djupgående förändringar sällan inträffar hastigt men i bästa fall gradvis även om människor utsätts för tvära kast längs vägen. Det är dock värt att notera att ledningen i Azerbajdzjan är lika nervös som kollegorna i andra forna sovjetrepubliker efter Rysslands militära intåg i Ukraina 2014. Därför har den exempelvis försökt blidka Europarådet genom att tillåta ett par tidigare fängslade men mindre framträdande oppositionspolitiker att delta i det senaste presidentvalet. Enligt The Azerbaijani Centre for Protection of Political Prisoners fanns 162 politiska fångar i början av 2018, varav tre fjärdedelar med religiös bakgrund.

Vladimir Putin – a tsar without loyal subjects?

143. The image of a “good and fair Tsar” – a strong, sometimes even harsh father of the nation – is commonly used by Vladimir Putin to justify his authoritarian governance and to generate domestic support for his policies. In his public appearances on Russian television, Putin often acts as a benefactor of ordinary Russians who does everything possible to strengthen the nation and to protect it from internal turmoil and external threats. This strategy seems to be working well – Putin has been enjoying high approval ratings for many years, and has recently won the presidential elections for the fourth time. However, what is behind the popular support for Putin and do ordinary Russians see him as a tsar? “Don’t call me tsar” In one of his interviews with journalists, Putin mentioned that he does not think that the nickname “tsar” fits him. However, this nickname became firmly attached to him. Today, not only Western experts call Putin “the tsar”, but also Russian citizens occasionally refer to him as such. By calling Putin a 21st-century tsar, opposition-minded Russians criticise the president for his authoritarian governance and long time in office. For example, during last year’s “Direct Line with Vladimir Putin” – an annual question and answer TV show – someone wrote the following e-message to the president, which was displayed on the screen: “All of Russia thinks you have sat too long on your throne”. At the same time, Russians who are generally in favour of Putin also ironically call him a “tsar”, albeit with somewhat different intensions. They use the word “tsar” either to jokily comment on Putin’s appearance on TV: “look, the Tsar is speaking…” or to criticise lower authorities: “nothing is done before the Tsar intervenes”. In this case, their irony and sarcasm are not necessarily directed at the president, but rather at the contemporary system of power relations. The old adage “a good tsar – bad boyars [noblemen]” is now used by many Russians to describe the existing order in their country. Uzor weaving plant in Vyritsa. Photo: Shutterstock Naïve monarchist belief in a just president and evil officials The belief in a good tsar and bad boyars is known in Russian history as naïve monarchism. This myth was the backbone of the Tsarist regime, contributing to the regime’s persistence for many years. It portrayed the tsar as a just and benevolent intercessor of ordinary people, whereas all failures were ascribed to officials, who deliberately misrepresented and misinformed the country’s leader. This myth was personally maintained by the tsar to secure his authority and existing order. Symbolic acts such as standing godfather to the child of a poor peasant or public instances of humiliating or executing arrogant nobles and officials were practiced by many Russian tsars, including Ivan the Terrible and Peter the Great. Peasants, in their turn, expressed reverence and devotion to the tsar and asked for his patronage and intervention in their disputes with local powerholders. Some of them truly believed in a good tsar and evil boyars. However, many people purposefully employed this myth in their grievances. By demonstrating their naively and misguided loyalty to the tsar, peasants obtained significant immunity from prosecution and managed to defy noblemen and reduce tributes and taxes. The relations between Putin and ordinary Russians largely follow naïve monarchist principles. During his official visits to the regions, Putin often meets with ordinary Russians, listens to their complaints, and promises to punish misbehaving officials and local elites. Although these meetings are rare and primarily staged, they still provide ordinary Russians with a means to address their problems. People certainly do understand their roles in this play. After one of these meetings with Putin in Kurgan – an industrial city in Central Russia – a local resident commented: “We are khodoki [peasant delegates] appealing to the tsar. I know you are supposed to call Putin the President or Prime Minister these days. But to us, he is the Tsar. Not much has changed”. Pro-Putin meeting in Moscow. Photo: Shutterstock Between genuine and feigned loyalty The fact that Russian people call Putin a tsar and appeal to him as such does not automatically mean that they actually see him as their tsar. In my recent study of naïve monarchist behaviour of contemporary rural Russians, I revealed that some people do believe in the myth of a just president and evil officials. However, the majority of Russians are under no illusion that their president is free of blame. Nevertheless, they chose to support this myth and behave accordingly. An open political protest can be very dangerous in authoritarian regimes, such as in Russia. Political activists are chased, attacked, and even assassinated. Meanwhile, a protest in the name of Putin is a relatively safe means to remedy local injustices. People write petitions to the president and organise pro-Putin demonstrations to attract public attention to their problems and to threaten local authorities with a potential presidential intervention. The recent protest in the small town of Volokolamsk is one of many examples. There, hundreds of people took to the streets to demand a closure of a local landfill that had been releasing toxic fumes. On their posters, they wrote “Putin, help!” and “Dear President, we beg you to help us to close down this landfill”. Such pleas to the president are not the demonstration of people’s loyalty to Putin. In private conversations, protesters are very critical to the president and his policies. However, in their public appeals, people use rhetoric and myths of the regime to avoid accusations of political opposition and make the system accountable for its obligations. The electoral support for Putin is also not necessarily related to Russian people’s loyalty to their president. Certainly, there is a great deal of propaganda that contributes to Putin’s popularity among the ordinary people. However, according to a recent public opinion poll by Levada-Centre, 55 percent of Russians vote for Putin because they do not see any viable alternatives. Real political opposition leaders are banned from participating in elections, while other politicians are unable to generate electoral support among Russian citizens. Putin is free of blame but responsible for everything The naïve monarchist myth helps Putin to ascribe all failures to corrupt elites and officials, thereby preserving his image of a just and benevolent president. However, this myth has another side: by positioning himself as the father of the nation, who stands above all authorities and institutions, Putin automatically becomes responsible for everything that goes on in the country. President Putin meets local activists and family members of those killed and injured in the fire in Kemerovo. Photo: Kremlin.ru Therefore, any local dissent has the potential to become a political protest. By appealing to the president, the Volokolamsk protesters made their apolitical problem very political. Likewise, the people protesting in the Siberian city of Kemerovo – where a shopping mall fire claimed the lives of more than 60 people – demanded that Putin come to them and answer their questions. Certainly, the president is not responsible for the fire or for the toxic landfill, but he created a top-down power structure that makes governmental institutions completely inefficient in solving problems without presidential intervention.   Tragic cases such as Kemerovo and Volokolamsk are very dangerous to the existing regime, as they could prompt ordinary people to abandon the naïve monarchist rhetoric and speak their minds. Being afraid of this, Putin did not meet the protesters; his public appearance in these moments would have endangered the myth of a benevolent president-protector of ordinary Russians, and thus, the basic principles of his regime itself.   Historians argue that naïve monarchism declined on the eve of the Russian Revolution because the Tsarist regime could no longer draw on it. How long will Putin’s regime be able to maintain its own naïve monarchist myths?

Macrons plan: EU ska göra Frankrike stort igen

163. Emmanuel Macron är en ovanlig politiker på många sätt. Ett exempel är hans snabba väg till makten trots att han hotade väljarna med tuffa reformer. Minst lika överraskande är att han faktiskt har inlett alla dessa utlovade reformer. Sticker presidenten näsan utanför Elyséepalatset kan han därför räkna med att möta strejkande järnvägsarbetare, ockuperande studenter, arga pensionärer, upprörda lantbrukare, ilskna statstjänstemän, irriterade kommunpolitiker och besvikna bostadsbolag. Franska presidenter vet att fransk politisk kultur tenderar utspela sig via öppna konflikter. Åtskilliga reformförslag har mött ”gatans parlament” och har stupat på Paris gator. Men när Emmanuel Macron inledde sina arbetsmarknadsreformer förra sommaren (bland annat för att göra det lättare att avskeda) blev svaret en kort våg av demonstrationer där leden snart tunnades ut. Macron fortsatte oförtrutet att lägga fram den ena reformen efter den andra; av asylpolitiken, bostadspolitiken, skatterna, jordbrukspolitiken, konstitutionen, valsystemet, universitetsantagningen… Gare de Lyon i Paris under strejken i mars. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock  När en strejk vid järnvägen inleddes i april hoppades en jublande vänster att detta skulle bli Macrons fall. SNCF betraktas som en fransk nationalklenod och två presidenter har redan misslyckats reformera det statliga järnvägsbolaget. Men strejken efterlevdes som bäst av 48 procent av de järnvägsanställda vilket föll till 25 procent efter bara en vecka. Och för en gångs skull tycks det franska folket ovanligt lite hågat att stötta en strejk. SNCF dras trots allt med 46 miljarder euro i skulder, tåg ställs in för jämnan eller kommer försent och järnvägsarbetarna har högst förmåner av alla arbetare, full pension vid 52 års ålder och kan aldrig sparkas. Detta betyder inte att Emmanuel Macron är en älskad president. Hans stöd i opinionen ligger kring 40 procent. Trump möter sin överman i Paris. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock Fransmän gillar visserligen att deras president uppför sig som en riktig president ska. De älskar när han vinner kampen i handskakning över amerikanske presidenten Donald Trump. De ger honom full poäng för att tyska förbundskanslern behandlar honom som en jämlike. Att han är med i straffräden mot Assadregimen efter gasattackerna i Syrien uppskattas för den roll det ger Frankrike i världspolitiken. Men samtidigt retar Emmanuel Macron fransmännen med sin arrogans (högtidlighet, militärparader och palats), sin fåfänga (alla framträdanden planeras för smickrande framtoning) och sin otåliga besserwissighet (man säger inte till en sjuksköterska att hon talar dumheter). ”Jag gör vad jag har sagt att jag ska göra,” svarar han oberört sina kritiker. Det är svårt att neka till för Emmanuel Macron har en plan för Frankrike, en noga uttänkt och högst detaljerad plan som han gärna talade om under sin valkampanj. Målet är inget mindre än att återställa Frankrikes storhet. Vägen dit går genom en delvis smärtsam modernisering av samhällsekonomin samt stora satsningar på utbildning, forskning och ny teknologi. För arbetsmarknaden sneglar han på Skandinavien – han vill ge företagen flexibilitet men rejält skydd för den som blir arbetslös. Han har på skandinaviskt vis konsulterat fackförbunden innan han gick igång vilket tog lite vinden ur seglen för de fack som hellre ville protestera på gatan. För teknologin ser Macron avundsjukt på USA, lägger motsvarande 15 miljarder kronor i en pott för AI och uppvaktar Silicon Valley. Han har lyckats övertala flera av de stora IT-utvecklarna att etablera sig i Paris. Facklig demonstration mot Macrons reformer i Paris i mars. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock President Macron har råd att uppträda oberört inför protester och kritik för han har svårslagna trumfkort på hand. För det första ska Macron inte upp till omval på många år ännu och han har en stark majoritet i parlamentet. Så medan Frankrikes traditionellt starkaste fackförbund demonstrerar sin makt inför fransmän som försöker ta sig till jobbet, klubbas Macrons järnvägsreformer i parlamentet. För det andra går fransk ekonomi äntligen bra igen. Frankrike har passerat Storbritannien som världens femte största ekonomi, tillväxten har inte varit så hög sedan 2011, arbetslösheten inte så låg sedan 2009 och franska företag gör rekordvinster. Statens budgetunderskott är dessutom för första gången sedan 2007 under EU-kravet på 3 procent av BNP. Det sista är viktigt, faktiskt avgörande i Macrons plan. Han anser att Frankrike bara kan bli stort igen med EU som plattform. Och det måste vara ett starkt och enat EU för att inte lämna öppet till andra att bestämma: USA, Kina och Ryssland. Med Emmanuel Macron har EU därför fått en fransk president som vill se EU svara hårt och beslutsamt mot Trumps hot om ståltullar, gemensamt stoppa Putin från att vinna terräng (Syrienräden hör dit, insatser mot cyberhot likaså) och bromsa Kinas strategiska uppköp i Europa. För en fransk president som vill få EU med sig går vägen via Berlin. Macron gjorde sig tidigt till vän och partner med Angela Merkel. De har offentligt flera gånger lovat att agera som en duo i Bryssel. Numera lägger de fast en gemensam hållning till aktuella frågor före EU:s toppmöten och ger en presskonferens efteråt, sida vid sida. Tyska och franska ministrar överlägger dagligen om försvar, utrikespolitik och ekonomi. Macron kan visa sina franska väljare ett antal infriade vallöften i EU-sammanhang, till exempel en stark satsning på EU-försvar, nytt skydd mot låglönepress från Östeuropa och EU:s skydd mot amerikanska handelshot. Han vill ha mer, till exempel beskattning av (amerikanska) IT-jättar och handelssanktioner mot det land som inte följer FN:s klimatavtal. Men det absolut viktigaste i hans plan återstår – att via en stabil eurozon se till att EU kan agera snabbt och gemensamt inför nästa ekonomiska kris. Macron vill å ena sidan se en tuff ekonomisk disciplin i euroområdet men å andra sidan generöst skydd för de hårt drabbade. Till exempel genom en gemensam fond där ett land kan hämta medel för att investera sig ur en ekonomisk kris. Förbundskansler Merkel lyssnar på president Macron under den gemensam presskonferens i  Bryssel. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock  Den första delen, disciplinen, är någorlunda på plats i nya regler men den andra delen tycks långt borta. Det beror på tyskarna. I Tyskland fruktar många att Macrons förslag mest är ett nytt franskt försök att få tyskarna att betala för att Frankrike ska kunna slippa tuffa reformer av sin egen ekonomi. Macron visste från sin tid som fransk ekonomiminister att han skulle möta denna tyska reflex. Så han ingick tidigt en pakt med förbundskansler Angela Merkel; Frankrike skulle först göra de nödvändiga reformerna, sedan kan Tyskland gå med på till exempel investeringsfonden. Merkel har haft skäl att avvakta. Först hade hon ett val att klara av i september 2017 och därefter har hon fram till för en månad sedan ägnat sig åt att förhandla fram en ny regering. Merkels regeringspartner SPD är entusiastiskt pro-europeiska och pro-Macron vilket syns i det gemensamma regeringsprogrammet. Men det står mycket lite i programmet om euroreform och ingenting om investeringsfond. Berlin tycks på senare tid undvika att prata om saken med Paris. Vid ett möte i mars meddelade det tysk-franska paret Merkel/Macron att deras gemensamma framtidsplaner för europeisk ekonomi kommer först i juni. I dagarna har den nye tyske finansministern Olaf Scholz i tidningsintervjuer börjat låta som sin företrädare på jobbet (Schäuble) och pratar om att EU kan vänta sig att få se hans ”snåla sida”. Hela EU väntar nu på att få se om Angela Merkel tänker uppfylla sin del av pakten. För att Emmanuel Macron har gjort sin del, det tvekar ingen om.

Merkels fjärde regering imponerar inte på tyskarna

174. Redan dag ett efter valet i september hade förbundskanslern Angela Merkel sin analys klar; ”många, många orsaker hade lett till en protesthållning”, nu krävdes det att man löste problemen med ”bra politik”. Merkel framförde sin valanalys på en presskonferens i CDU-högkvarteret på Klingelhöferstrasse i Berlin efter att ha träffat den övriga partiledningen på förmiddagen. CDU och det bayerska systerpartiet CSU hade tappat en miljon röster till högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD) och 1,3 miljoner tidigare CDU-väljare hade gått till liberala FDP. Angela Merkel skulle få vänta i hela 170 dagar innan hon fick chansen att ta itu med de problem hon trodde hade skapat förtroendekrisen. Först i mitten av mars kunde den nya regeringen sväras in. Det blev efter många turer ännu en så kallad stor koalition mellan CDU/CSU och Socialdemokraterna (SPD). Det hade varit en frustrerande tid för de inblandade, inte minst för Angela Merkel själv. Hon, som i tolv års tid varit van vid att regera, fick nöja sig med att leda en expeditionsministär och samtidigt utstå en massiv ”Merkel-bashing” i media och från politiska konkurrenter. Kanslern hade själv bidragit genom att på den redan omtalade presskonferensen dagen efter valet säga att hon inte kunde se hur hon kunde ha gjort något annorlunda i valrörelsen. Det framstod som höjden av självtillräcklighet för en ledare vars parti noterat sitt näst sämsta resultat sedan bildandet. När sedan liberala FDP hoppade av regeringsförhandlingarna i slutet av november sågs det som ett personligt misslyckande för Merkel; hon hade inte förmått skapa ett förhandlingsklimat där både FDP och De gröna kände sig väl till mods. De mer konspiratoriskt lagda trodde att FDP-ledaren Christian Lindner var i maskopi med de konservativa inom CDU och att avhoppet var avsett att framkalla en kris som skulle få Merkel på fall. Tiden mellan valdagen och regeringsbildandet blev dock mest omvälvande för SPD som under sin Canossa-vandring från självvald opposition till regeringen fick byta ordförande.   Annegret Kramp-Karrenbauer på en valaffisch i Saarland 2012. Foto: CDU Saar/Creative Commons Angela Merkel hade för sin del hanterat kritiken i de egna leden med en blandning av offensiva och defensiva åtgärder. Till offensiven hörde utnämningen av hennes förtrogna Annegret Kramp-Karrenbauer till ny generalsekreterare i CDU. Den 55-åriga Karrenbauer, allmänt kallad AKK, hade i nästan sju års tid framgångsrikt lett delstatsregeringen i Saarlandet nere vid den franska gränsen. Hennes opretentiösa, pragmatiska framtoning hade bidragit till epitetet ”Mini-Merkel” och partiet tog emot henne med öppna armar. AKK valdes med 98,9 procent av rösterna på extrakongressen i februari. Kramp-Karrenbauer ska som ny generalsekreterare leda arbetet med att ge CDU ett nytt partiprogram, en bättre position för en blivande partiordförande är svår att tänka sig och rubriken ”Merkels kronprinsessa” var oundviklig efter utnämningen.  Utnämningarna av CSU-ledaren Horst Seehofer till inrikesminister och den konservative utmanaren Jens Spahn till sjukvårdsminister var snarast att betrakta som eftergifter. Att Merkel släppte fram två av sina värsta kritiker är inget uttryck för styrka, hon var så illa tvungen med tanke på det interna opinionsläget efter valnederlaget. Horst Seehofer gjorde under flyktingkrisen hösten 2015 en rad utspel som vore han landets oppositionsledare; han bjöd in den ungerske regeringschefen Viktor Orbán till ett CSU-möte i Bayern, han besökte den ryske presidenten Vladimir Putin i Moskva, han hotade med att få flyktingpolitiken prövad i författningsdomstolen och han kallade tillståndet i landet för ”orättens herravälde”. Horst Seehofer med hustrun Karin vid invigningen av Oktoberfesten i München. Foto: Shutterstock Profileringen till trots gjorde partiet ett med CSU-mått mätt uselt val till förbundsdagen och fick bara 38 procent av rösterna i Bayern. Seehofer tvingades släppa posten som regeringschef i Bayern till sin rival Markus Söder, han är dock kvar som partiordförande och i höst är det delstatsval i Bayern. Det borgar för att Seehofer kommer att låta höra talas om sig och inte sitta still i båten. Seehofer inledde sin ministerbana med att deklarera islam inte hör till Tyskland. Han anknöt till en gammal tvistefråga som inleddes för åtta år sedan med att den förrförre presidenten Christian Wulff förkunnade motsatsen i ett uppmärksammat tal – islam är en del av Tyskland, det finns drygt fyra miljoner muslimer i landet. I sitt installationstal den 14 mars tog inte Merkel någon notis om sin inrikesminister, utan slog fast att islam är en del av Tyskland. Horst Seehofer är ändå den som ska ta itu med de ”många, många orsaker” som enligt Merkel ledde till protestvalet den 24 september. AFD blev näst största parti i Östtyskland, i det forna DDR, och allra störst i delstaten Sachsen. Enligt valanalysen var det följden av rena glesbygdsproblem i de avfolkade landsändarna i öster; kollektivtrafiken är gles liksom läkarförsörjningen, polisen finns inte på plats när den behövs och det saknas en heltäckande bredbandsutbyggnad. En av Seehofers uppgifter är därför att leda en kommission som ska verka för likvärdiga levnadsförhållanden i hela Tyskland. Han blir ”Heimatminister”, den som ska täta sprickorna och hejda den tilltagande polarisering som valresultatet var ett uttryck för. CSU-ledaren får också ansvaret för integrationen och den inre säkerheten, själv tycks han lägga störst vikt vid att få igång avvisningarna av dem som inte har rätt att stanna i landet. Seehofer ersätter Thomas de Maizière, evigt lojal mot Merkel, dock med en teknokrats torra framtoning. Även om han själv kom från Sachsen var han inte mannen att vända det populistiska upproret i Dresden med omgivningar. I Merkels kalkyl ingår förmodligen förhoppningen att den folklige fullblodspolitikern Seehofer ska nå ut på ett annat sätt.  Merkel och Seehofer har känt varandra sedan början av 1990-talet då bägge var ministrar under Helmut Kohl. Den idag 68-årige Horst Seehofer var även minister i Merkels allra första regering. Trots alla meningsskiljaktigheter och stridigheter under åren tycks det finns en ömsesidig respekt dem emellan, det återstår att se om Merkel kan tygla sin nye inrikesminister. Jens Spahn, sjukvårdsminister med ambition att efterträda Merkel. Foto: Shutterstock Jens Spahn är ett politiskt underbarn, redan 2002 valdes han som 22-åring in i förbundsdagen och med åren har han blivit de unga konservativas hopp. Spahn ses av sina anhängare som ett värn mot ”socialdemokratiseringen” av CDU, en utveckling som de konservativa tillskriver Merkel. Spahn har sett till att sakta men säkert stärka sin position och samtidigt i möjligaste mån undvika direkta konfrontationer med partiledaren, det blev därför omöjligt för Merkel att förbigå honom på ministerlistan. Om Spahn har ambitionen att bli ny CDU-ledare någon gång, vilket han sannolikt har, har han fått en sämre utgångsposition än rivalen Annegret Kramp-Karrenbauer. Möjligheterna att profilera sig är begränsade för en sjukvårdsminister. Spahn har dock redan visat att han inte tänker hålla sig inom sitt anvisade revir. Som nyutnämnd minister har han på kort tid gjort uttalanden i helt andra frågor som väckt debatt och det lär han fortsätta med. Jens Spahn är en eftersökt intervjuperson just tack vare positionen som motpol till Angela Merkel. Efter koalitionsförhandlingarna fick Angela Merkel hård kritik, både internt och medialt, för att ha släppt tre tunga ministerposter till SPD. Den mindre koalitionspartnern fick fortsätta att leda arbetet på såväl utrikesdepartementet som arbetsmarknads- och socialdepartementet, till det kom finansministerposten, en lucka som uppstod när CDU-veteranen Wolfgang Schäuble utsågs till talman. Få tycktes tänka tanken att den nye finansministern, socialdemokraten Olaf Scholz, kanske var den bäste kandidaten i Angela Merkels ögon. Scholz, lyckosam borgmästare i Hamburg och tidigare minister i Merkels första regering, är en pragmatiker helt i Merkels stil. Finansminister och socialdemokraten Olaf Scholz med Angela Merkel i förbundsdagen. Foto: Spreefoto/Shutterstock En månad efter höstens valnederlag publicerade han en valanalys som åtminstone delvis var ”merkelsk” i synen på Tysklands roll i världen; en bärande tanke var att landet måste anta de utmaningar som digitaliseringen och globaliseringen innebär, det går inte att stänga världen ute. Den var dessutom skriven med ett anspråksfullt tonfall som kunde tolkas som att Scholz hade ambitionen att ta över som partiledare. På SPD-kongressen i december stod det dock klart att den stele och kylige Scholz inte har det breda stöd i partiet som krävs. Istället för Scholz är det Andrea Nahles som blir partiledare, tillsammans bildar de det tandem som ska restaurera SPD. I regeringsarbetet lär Scholz bereda Merkel mindre svårigheter än herrarna Seehofer och Spahn. En stor och avgörande skillnad gentemot den förra mandatperioden är sammansättningen i förbundsdagen. Den tidigare vänstermajoriteten (SPD, De gröna och Vänstern) har förbytts i en klar högermajoritet. Partierna till höger om mitten – CDU/CSU, FDP och AFD – har 418 av de 709 mandaten. När debatten handlar om flyktingpolitik och integration kommer förbundskanslern för första gången att stöta på en hård opposition från höger, inte bara från AFD utan också från FDP. Den unge FDP-ledaren Christian Lindner tycks vilja positionera sig någonstans mellan AFD och CDU/CSU, kanske inspirerad av de framgångar Sebastian Kurz hade i Österrike när han lösgjorde sig från sitt parti ÖVP och närmade sig högerpopulistiska FPÖ. Tyskland är sig inte likt efter valet i september och det politiska läget försköts snabbt. Så sent som i augusti 2017 hade CDU/CSU sympatisiffror på runt 40 procent hos trovärdiga opinionsinstitut. Nu när förtroendet ska återvinnas ligger opinionssiffrorna för både CDU/CSU och SPD kvar på de rekordusla nivåerna från valdagen. Turerna runt regeringsbildningen har uppenbarligen inte imponerat på väljarna.

En grå generation träder fram ur skuggan på Kuba

220. Den 19 april får Kuba en ny president, någon som för första gången på drygt 40 år inte heter Castro i efternamn (se fotnot). Det mesta tyder på att det blir den 57-årige Miguel Díaz-Canel, en av Raúl Castros sex vicepresidenter. Att dessutom de tre, vid sidan av Raúl Castro, ledande och fortfarande aktiva representanterna för den ”historiska generationen” nyligen belönades med utmärkelsen ”Arbetets hjältar”, som brukar utdelas i slutet av ens karriär, bekräftar att det rör sig om ett genomgripande generationsskifte. Veteranerna från revolutionen, de vars auktoritet och moraliska upphöjdhet vilat på deras roll i den episka berättelsen om revolutionen och som lett Kuba i 60 år, och som nu är en bra bit över 80 år, vandrar äntligen ut. In kommer en ny generation, de som vuxit upp efter segern 1959 och gjort sina karriärer inspirerade av, men i skuggan av de historiska hjältarna. För de flesta kubaner rör det sig om helt okända ansikten. Sådana som stått i den anonyma klungan längst bak på scenen på alla stora möten. En ganska grå generation. Men det är ändå en ny generation. Och bara därför också en förändring. En del menar att förändringen redan skett och hänvisar till att medelåldern i nationalförsamlingen idag till och med ligger under 50 år. En liknande förnyelse har skett inom andra statliga strukturer. Vicepresident Miguel Díaz-Canel och EU:s utrikesansvariga Federica Mogherini 2015. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons Men många menar att generationsskiftet bara är en dimridå. Det viktiga, menar de, är att Raúl Castro fortfarande, åtminstone fram till nästa partikongress 2021, är kommunistpartiets generalsekreterare och dessutom överbefälhavare för de väpnade styrkorna – de två institutioner där den verkliga makten på Kuba finns. Han kommer också att sitta kvar som deputerad i nationalförsamlingen. Dessutom är Raúl Castros son Alejandro, som är överste, chef för det Nationella försvars- och säkerhetsrådet, som samordnar alla säkerhetstjänster på Kuba. En nyckelposition som gör honom till en av landets verkligt mäktiga figurer. Att en ny ung president träder till innebär med andra ord inte att Raúl Castro tar definitivt avsked från makten. Men det är ändå ett steg.   En första förändring är att de nya ledarna inte kan stödja sig mot gamla bedrifter, utan måste kunna visa resultat i samklang med folks förväntningar. De måste arbeta mer kollektivt, fördela och dela ansvar – ingen kan göra anspråk på att spela den roll som ouppnåelig caudillo som samlar all makt i sina händer som Fidel Castro och Raúl Castro gjort. Och ingen kan heller låtsas glömma löften med samma lätthet som de.  Havanna 2016. Foto: Shutterstock Vad kubanerna mest av allt önskar är inte fram för allt politiska förändringar, utan ekonomiska. De inofficiella opinionsmätningar som USA-ägda institutioner regelbundet genomfört på Kuba under ganska lång tid visar att det är ekonomin som främst bekymrar kubanerna. Man vill ha riktiga arbeten med riktig lön, riktiga pensioner man kan leva på, rätt att driva ekonomiska verksamheter på eget initiativ och, inte minst, tillgång till de varor man behöver utan att behöva leta under timmar, stå i kö eller betala rövarpriser. Efter de ekonomiska frågorna kommer frihet – frihet att resa, frihet att röra sig i landet, frihet att bo där man vill, frihet att ge uttryck för sina åsikter, frihet att skriva och läsa och se det man vill... Först längre ner på listan kommer krav på fria val, flerpartisystem och andra politiska reformer. Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de olika kraven, men enkäterna visar att kubanerna är mycket mer anpassade till det politiska systemet än vad kritiker i och utanför Kuba oftast tror. Det är därför inte alls säkert att de kommer att uppfatta ett mer kollektivt styre med större ansvarsfördelning som en självklart positiv förändring. Det viktiga kommer att vara hur den nye presidenten och hans team lyckas ta itu med ekonomin. Raúl Castro och Venezuelas president Nicolás Maduro. Foto: Shutterstock De tio år som Raúl Castro varit president har det hänt mycket inom Kubas ekonomi – mer arbete för egen räkning, ökade möjligheter att bilda företag och kooperativ, fördelning av jord till nya lantbrukare, öppning av fria marknader för bostäder och bilar och en hel del till. Men samtidigt fungerar de statliga företagen allt sämre och i takt med krisen i Venezuela har biståndet därifrån minskat dramatiskt. Rädslan för att de nya egenföretagarna ska förvandlas till en politiskt oppositionell sektor har dessutom fått regeringen att ta steg för att minska den ekonomiska öppningen istället för att öka den. Till det kommer den dubbla valutan som deformerar ekonomin och omöjliggör rationella kalkyler. Just nu ser läget mörkt ut för den kubanska ekonomin. Men även om de ekonomiska reformer som Raúl Castro redan drivit igenom inte har haft de effekter man hoppats, så har de väckt förväntningar om fortsatta förändringar. Kanske är det i själva verket så att förväntningarna på ett bättre liv, efter Sovjetblockets fall, aldrig har varit så höga som nu, samtidigt som ojämlikheten i levnadsstandard aldrig varit så iögonfallande som nu. Ingen vet hur den nye presidenten ska ta itu med situationen. Förmodligen kommer han att försöka förverkliga de reformer som Kommunistpartiet redan beslutat om – ekonomisk och administrativ decentralisering, upphävande av ransoneringsboken, fusionera de dubbla valutorna i en, öppna dörrarna än mer för utländska investeringar... Det är reformer med höga sociala kostnader på kort sikt och förutsättningarna är inte enkla. När Barack Obama och Raúl Castro den 17 december 2014, var och en för sig, offentliggjorde att Kuba och USA skulle återupprätta normala diplomatiska förbindelser så drog ett sus av optimistisk hoppfullhet över Kuba. En normalisering, och så småningom upphävandet av USA:s handelsembargo, skapade förutsättningar för en ny ekonomisk dynamik. Men så kom Donald Trump och påståendena om ”akustisk terrorism” mot USA:s ambassad i Havanna och idag är relationerna mellan Kuba och USA åter på bottennivå.  Affär i Havanna. Foto:  Julian Peters/Shutterstock Hur ska den nye presidenten ta itu med den situationen? Enda gången jag hört Miguel Díaz-Canel live var på ett möte i Caracas. Han såg inte lika grå ut som han lät. Han omgavs av ett visst skimmer och ansågs mer öppen än andra partifunktionärer. Han hade stött gayrörelsen innan det blev riktigt opportunt och han hade försvarat yttrandefriheten på internet. Han visade större villighet att svara på frågor och tala med pressen än vad som var brukligt bland partifunktionärer på hans nivå. Även om han verkade grå, så tycktes han vara av ett annat slag än de andra byråkraterna. Men så, för bara några månader sen, filtrerades en video från ett internt partimöte där Díaz-Canel betonade att det inte kunde bli tal om några förändringar av den kubanska modellen. Vad det handlade om var att aktualisera den och förbättra den. En upprepning av vad Raúl Castro brukade säga, men utan hans löften om hur det skulle gå till. Díaz-Canel lät nästan överdrivet oresonlig, som om syftet med hans inlägg var att förneka alla liberala rykten om honom. Kanske var det ett slags självförsvar. Det har funnits unga kronprinsar tidigare på Kuba men de har alltid förvisats till glömskans kyliga mörker. Kubanerna minns den förre utrikesministern Roberto Robaina, de minns den förre ”premiärministern” Carlos Lage och de minns den förre utrikesministern Felipe Pérez Roque – unga, skärpta, frimodiga, representanter för den nya generationen som skulle modernisera revolutionen. Alla var handplockade av Fidel Castro. Och alla förvisades ut i mörkret när de på något sätt som aldrig riktigt blev klargjort hade förbrukat Fidel Castros förtroende. Var det för att undvika det som Miguel Díaz-Canel förnekade sig själv i den filtrerade videon? Eller var det tvärtom...   Fotnot: Bröderna Fidel och Raúl Castro har i praktiken haft makten på Kuba ända sedan revolutionen 1959. Fidel Castro tog över presidentposten 1976 när Kuba införde en socialistisk författning efter sovjetisk modell. 2008 efterträddes den sjuklige Fidel av brodern Raúl. Fidel Castros företrädare på presidentposten var Osvaldo Dorticós Torrado från Kommunistpartiet.

Trygga väljare och nöjda investerare i Orbáns Ungern

176. Den sedan 2010 styrande partikoalitionen Fidesz-KDNP fick vid valet den 8 april 49 procent av de ungerska väljarnas röster på partilistan, men får ändå 67 procent av parlamentsmandaten. Detta möjliggörs av de modifieringar som samma regering införde under dess första mandatperiod 2010–2014, då den skapade en blandning av det på kontinenten vanliga proportionella valsystemet och den i de anglo-saxiska länderna dominerande icke-proportionella modellen med majoritetsval. Problemet är att majoritetsval lämpar sig bättre i tvåpartisystem än i exempelvis Ungern, där flera partier varit och delvis fortfarande är välrepresenterade. Utöver partilistan får alltså väljaren också rösta på en partikandidat i enmansvalkretsar. Systemet är alltså upplagt för att gynna den starkaste kandidaten och kan dessutom – i likhet med andra viktiga lagar – bara ändras med tvåtredjedelsmajoritet. En ur valets perspektiv något mindre viktig men utrikespolitiskt desto mer intressant nyans i det sedan 2014 tillämpade valsystemet är att ungerska medborgare som bor utanför landets gränser och heller aldrig varit folkbokförda i Ungern också får rösta. Det finns några andra länder som tillåter detta (Italien, Kroatien), men i fallet Ungern – som har knappt tio miljoner invånare – har det tillkommit över en miljon nya medborgare sedan 2010 då lagstiftningen möjliggjorde dubbelt medborgarskap för etniska ungrare i andra länder, inklusive rösträtt. Dessa individer lämnade i årets val 137 015 giltiga röster, varav 95 procent gick till Fidesz-KDNP. Regeringskoalitionen kan tacka den nya medborgarskapslagen och dess tydliga omdefiniering av nationen, som alltmer inkluderar etniska ungrare utanför landets gränser, för sin popularitet i den väljargruppen. Det senare innebär ofta även materiella fördelar för dessa gemenskaper, i form av diverse stödprogram med mera. Ungerska folkdanser i Harghita i Rumänien. Det bor omkring 1,3 miljoner etniska ungrare i landet. Foto: Beata Angyalosi Samtidigt har Fidesz-KDNP befäst sin makt i själva Ungern på flera sätt. Utöver ovan nämnda modifieringar av valsystemet har man kunnat observera allvarliga hot mot rättsstatens institutioner och mekanismer – som en del av en trend i Central- och Östeuropa men där Ungern och Polen är paradexempel. De flesta offentliga institutioner domineras numera av Fidesz-medlemmar eller lojala sympatisörer, inklusive de som är avsedda för att uppehålla kontrollen av makten och utgöra en motvikt. Det bör tilläggas att det inte bara är den nuvarande regeringen som har fyllt offentliga institutioner med lojala tjänstemän, men den har kunnat göra det i ännu större skala på grund av sin tvåtredjedels-majoritet i parlamentet. I alla fall har rättsväsendet hittills förblivit jämförelsevis oberoende, men även det sätts alltmer under press. Regeringskoalitionens dominans är synligast i medielandskapet. Public service tv-kanalernas vinkling av valkampanjen har varit så extrem att Nationella valkommittén bötfällt dem på motsvarande 3 000 euro (kanalernas budget för i år motsvarar 270 miljoner euro). Således har alla partier som ställt upp i valet oavsett popularitet fått fem minuter var för att presentera sig och sina förslag. Trots allt kan man förmoda att Fidesz-KDNP hade vunnit valet även utan ovan nämnda faktorer, om än inte med två tredjedelar. Regeringskoalitionens styrka har flera orsaker. För det första är oppositionen väldigt splittrad – och har varit det i ganska många år nu. En falang bröt sig ur det gamla socialistiska partiet, numera socialdemokratiska, MSZP (som på 2000-talet snarare var nyliberalt) för att bilda ett eget parti 2011, samtidigt som ett antal andra partier strax till vänster om mitten har bildats på senare år. Skillnaden mellan dessa är i mindre grad ideologisk, där några är mer liberala och andra mer socialdemokratiska. Den viktigare skiljelinjen är snarare generationsmässig, där de nya partierna har avvisat samarbete med det gamla gardet. I och med att valet ryckte allt närmare började oppositionspartierna ändå förstå att de måste samarbeta, annars skulle de riskera att hamna utanför parlamentet. Det fanns också tankar om att deras popularitet på så sätt skulle öka. Men endast två partier lyckades bilda koalition: socialdemokratiska MSZP som inte lyckats ställa upp med en stark statsministerkandidat, och ett nyare socialdemokratiskt parti, PM, som hade en populär kandidat men lågt stöd (tröskeln till parlamentet är 5 procent i Ungern). Det samarbetet räckte bara till 12,2 procent av rösterna. Kampanj mot invandring i Budapest inför valet. Foto: Zoltan Galantai/Shutterstock Näst största parti blev istället Jobbik som fick 19,3 procent. Det tidigare starkt extremistiska högerradikala partiet har de senaste fyra-fem åren rört sig mot mitten (framdrivet framför allt av partichef Gábor Vona). Men frågan är då hur Jobbik skiljer sig från Fidesz – förutom att det är andra ansikten. En skillnad är att Jobbik säger sig vara mot all form av invandring, medan Fidesz har bedrivit ett slags dubbelspel. Regeringskoalitionens helt dominerande fråga har nämligen varit invandring. Flyktingkrisen 2015 då flera hundra tusen personer under några få månader ”vandrade” genom Ungern erbjöd ett gyllene tema för den vid denna tidpunkt mindre populära regeringen att mobilisera kring. Många kommentatorer hoppades på att ångan skulle avta innan valet, men den aggressiva och överallt närvarande propagandan mot migranter har uppenbarligen uppskattats av många väljare. Det beror delvis på det fortsatta trycket från en del tunga aktörer inom EU (till exempel Tyskland) att införa gemensamma flyktingkvoter, något som flera medlemsstater i Centraleuropa har satt sig emot. Trots den invandringsfientliga retoriken tog Ungern ändå emot 1300 flyktingar 2017. Den planerade EU-kvoten för Ungern hade satts till 1296. Det finns ändå en viktig skillnad: de 1300 flyktingarna hade Ungern själv bestämt att ta emot, siffran är alltså inte direkt bestämd av någon EU-kvot. På så sätt har regeringen kunnat framstå som en försvarare av landets suveränitet samtidigt som den uppfyller EU:s riktlinjer. Mercedes ställer ut en bil på en jobbmässa i Budapest för att locka arbetare till sin fabrik i Kecskemét. Foto: Peter Csaszar/Shutterstock Detta slags dubbelspel kännetecknar även den ekonomiska politiken. Den officiella retoriken handlar om att försvara den inhemska ekonomin, ungerska entreprenörer, osv. I verklighet gynnas utländska storföretag genom skattelättnader och partnerskapsavtal med regeringen: Ungern har nu ett av EU:s lägsta företagsskatter. Den ekonomi som gynnats mest av de senaste årens expansion i Ungern och Centraleuropa är den tyska – något som i viss mån minskar tyska politikers utrymme att hårt kritisera regeringarna i dessa länder. Enligt den tysk-ungerska handelskammaren är 95 procent av de tyska företagen nöjda med det ekonomiska läget. I samma artikel från i februari citeras chefredaktören för den tyskspråkiga tidningen i Budapest, som säger att 90 procent av tyska företagsledare nog skulle rösta på Orbán. Cirkeln är därmed fullbordad: väljarna kan känna sig trygga samtidigt som de utländska investerarna är nöjda. Det är dock en kortsiktig strategi: 64 procent av den ungerska ekonomin utgörs av utländska direktinvesteringar, och dessa företag stannar nog endast så länge lönerna kan hållas låga. EU:s strukturfonder kommer att minska efter 2020. FoU:s andel i Ungerns BNP har alltid varit lägre än EU-genomsnittet och har minskat på senare år. Det finns en del frågetecken kring Ungerns framtid och om den omvalda regeringen kan ta itu med landets verkliga utmaningar.

To Avoid a Global Collapse Our Thinking Has to Change

143. The new report Come On!, co-authored by the two of us and with contributions from more than 30 members of the Club of Rome, is prepared for the Club’s 50th Anniversary this year. It is a follow-up of the Club of Rome’s landmark report The Limits to Growth, that was published in 1972 and sold more than thirty million copies. The Limits report remains a cornerstone of the Club’s philosophy. But new challenges must be addressed such as climate change, irresponsible financial markets, the digital economy and other disruptive technology trends, an increasingly skewed distribution of income and wealth and the crisis of democracy. In addition we have to question the viability of the ‘Sustainable Development Goals’. Not the goals in themselves. They are worthy. Rather whether they can be attained, based on today’s policies and thinking. In our assessment the environment goals risk being crushed by conventional growth policies. The Club of Rome was always conscious of the philosophical roots of human history. Among the valuable scripts are Kenneth Boulding’s The Meaning of the Twentieth Century saying (in short) that the meaning is the stewardship of Spaceship Earth. His book was labelled one of the five ‘prescient classics that first made sustainability a public issue’[1]. But then many thinkers saw that the stewardship was difficult under the conditions of the full world[2]. That became the chief message of the Club of Rome during its early years, written down in The Limits to Growth.[3] Humans cannot become successful stewards of Spaceship Earth with development ideals, scientific models and value sets that were shaped at a time of the empty world, when the bounty of natural resources on this Earth seemed endless, i.e. during the time when the European Enlightenment unfolded and the Americas looked like places where settlers and entrepreneurs could endlessly find new space. Photo: Shutterstock Today, actually since the mid 20th Century, humanity lives in a full world. The limits are tangible, palpable in almost everything people do. And yet, 45 years after the Limits to Growth became a public issue, the world still tracks along the ‘standard run’ of the 1972 Limits model, representing the business as usual development stemming from the empty world. Recent studies[4] actually support the Limits’ predictive relevance. A new term illustrating the limits phenomenon is that of the planetary boundaries[5]. When Limits was published, many people, notably in the political domain, feared that the message would be that humanity had to give up on prosperity and agreeable life styles. But that was never the idea of the Club of Rome. Our main concern was the growing footprint of mankind and that economic activity has to assume radically different forms. Why it is so hard to change the old trends? Well, changing trends depend on changing minds. That was the experience of the European Enlightenment. That courageous process took roughly two centuries, the 17th and 18th Centuries, and served as a great liberation from authoritarian rules and narratives defined by the Crown and the Church. The Enlightened transformation was successful because it championed human reasoning and rational change through the application of the scientific method. The Enlightenment established the ideals of individual freedom, economic growth and technological innovation that had barely existed previously in European society. The concepts of democracy and the separation of powers brought political influence to many more men (hardly women) or their elected representatives. And innovators, entrepreneurs and merchants were allowed to flourish and to become a new ‘aristocracy’, this time legitimated by their own work, not by royal families. The Enlightenment was experienced by most people in Europe as an extremely welcome development. There were dark sides, too. European colonialism with all its arrogance and cruelty found almost no critique among the intellectuals of the Enlightenment. The misery of the working classes and impoverished peasants, to say nothing of the colonized indigenous peoples all over the world was hardly noticed in bourgeois circles. No comprehension was visible of the equivalent value of women and men. And unrestrained growth was seen as completely legitimate. History continues. Global population rose from one billion in the 18th Century to some 7.6 billion today. In parallel, per capita consumption of energy, water, space and minerals were also growing. This twin development catapulted us into the ‘full world’. Looking at ecological and economic realities, the time has come for demanding some kind of new Enlightenment, one that fits the full world. Growth may no longer be automatically related to living better lives, but can actually be detrimental. This simple but fundamental difference between the 18th and the 21st Centuries is changing our assessment and valuation of technologies, incentives, and rules governing all of society’s values, habits, regulations and institutions. Economic theory therefore has to be updated, so as to adapt to the conditions of the full world. It is insufficient to incorporate environmental and social concerns by translating them into monetary expressions of capital. Nor is it sufficient to simply refer to various forms of pollution and ecosystem decline as ‘externalities’ – the notion being that what is at stake is some marginal disturbance. Humanity’s transition into a full world also has to change the attitudes, priorities and incentive systems of all civilizations on this small planet. Students are teached about the production of solar energy in Jammu and Kashmir, India. Photo: Rahul Ramachandram/Shutterstock Luckily, some (rare) historical evidence confirms that in mature stages of development, human happiness can improve and be maintained while the consumption of energy, water or minerals stays stable or is even reduced. Economic growth and technological progress can be accompanied, if not accelerated by an increase of elegance and efficiency of resource use, possibly in a ‘cradle to cradle’ manner[6]. For example, from the 18th Century candles to the LED, the output of light per input of energy has risen roughly a hundred million-fold[7], allowing much more lighting convenience at much less energy consumption even in the full world. At this moment in time, however, nearly all the trends of resource consumption, climate change, biodiversity losses and soil degradation reflect the inadequacy and misdirection of public policies, business strategies and the underlying social values. At a more basic level, these prevailing trends also reflect the inadequacy of the system of education. The cumulative implications of these trends are forcing us to dramatically change the direction of progress and to work hard on the creation of the new Enlightenment. That new Enlightenment should reinvigorate the spirit of inquiry and bold visioning, and a kind of humanism that is not in a primitive manner anthropocentric but allows also for compassion for other living beings, while incorporating far more attention to the long-term future. Yet, this book Come On! is hard stuff. It will not be easy to digest. Politically, it is very uncomfortable. It both requires and represents fresh and original thought and approaches. It should be seen as an invitation to readers and discussants to “come on”, and to join on a fascinating journey of developing and testing new approaches of making the full world a sustainable and prospering one.   [1] Rome, Adam. 2015. Sustainability: The launch of Spaceship Earth. Nature 527, 443-445.[2] Herman Daly. 2005. Economics in a Full World. Scientific American, September 2005, p. 100-107; see also chapter 1.12[3] Donella Meadows, Denis Meadows, Jørgen Randers and William Behrens 3rd. 1972. The Limits to Growth. Universe Books[4] Graham Turner and Cathy Alexander, 2014. Limits to Growth was right. New research shows we're nearing collapse The Guardian, 2 Sept. 2014. More sources: see Tim Jackson and Robin Webster. 2016. Limits Revisited.  A review of the limits to growth debate. London: Creative Commons, CC BY-NC-ND 4.0.[5] Johan Rockström and Mattias Klum, 2012. The Human Quest: Prospering Within Planetary Boundaries. Princeton University Press.[6] Michael Braungart and William McDonough. 2002. Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things.  New York: North Point Press. William McDonough and Michael Braungart. 2013. The Upcycle. Beyond Sustainability, Designing for Abundance. New York: North Point Press.[7] Jeff Tsao, H D Saunders et al. 2010. Solid-state lighting: an energy-economics perspective. J. Phys. D: Appl. Phys. 43, 354001

Beroendet av utländska makter destabiliserar Syrien

238. Professor Charles Tilly anlägger i sin banbrytande bok ”Coercion, Capital and European States” (1990) ett tusenårigt perspektiv på statsbyggnad i Europa. Han beskriver framväxten av nationalstaten i Europa mot bakgrunden av de otaliga krigen som fördes i Europa. Dessa krig speglade en grundläggande intressekonflikt mellan de makthavare som ville expandera och konsolidera sin maktbas och de grupper i samhället som bidrog med resurser och kapital för att försörja makthavarnas krigsföring. Som framkommer i titeln av boken är två nyckelbegrepp i Tillys analys tvång och kapital. Makthavarna söker vinna krig och underkuva samhället de styr över genom en ökad koncentration av tvångsåtgärder. En ökad grad av tvång kräver i sin tur en högre grad av organisering vilket kräver mer kapital. Detta förhållande gör makthavarna mer beroende av de samhällsgrupper och den organisering som tillhandahåller de resurser som behövs för att makten kan upprätthållas. Med tiden vann de grupper som bidrog med resurser till krigsföringen ett ökat inflytande i styrningen av staten. Från omkring 1850-talet utgjorde den egna befolkningen staters rekryteringsbas istället för inhyrda legosoldater. I och med att militären underställdes civil makt vann befolkningen gradvis medborgerliga rättigheter i samhället. Hafez al-Assad med sönerna Basil och Bashar. Foto: Creative Commons  Tillys teorier är även användbara för att förstå den grundläggande politiska konflikten i Syrien. Då Hafez al-Assad grep makten 1970 ackumulerades och koncentrerades den militära, politiska och ekonomiska makten i ett fåtal händer. Samma person var president, tillika överbefälhavare samt ordförande för det enda tillåtna partiet som enligt konstitutionen spelade en ”ledande roll i staten och samhället” (artikel 8 i 1973 års konstitution). Ramen för yttrandefriheten begränsades till vad som skulle kunna accepteras som ”konstruktiv kritik” (artikel 38 i 1973 års konstitution). I 48 år (1963-2011) styrdes Syrien formellt av undantagslagar vilket gav presidenten obegränsade befogenheter. Den ekonomiska makten koncentrerades till familjemedlemmar och nära allierade grupper i samhället. Koncentrationen av makt i Syrien ledde till en totalitär kontroll över samhället. Enligt Tillys teori möjliggör städer en ohejdad maktdominans. Stadsbor har en begränsad förmåga att mobilisera en motvikt till den koncentration av tvång och kapital som regimen förfogade över i städerna. Eftersom 75 procent av syrierna är stadsbor är regimens förutsättningar till dominans av stora delar av befolkningen mycket omfattande. De processer som Tilly studerat skiljer sig dock på en väsentlig punkt från utvecklingen i Syrien vilket är att den syriska regimens maktkoncentration har till stora delar understötts av resurser utanför Syrien och utan det syriska folkets medverkan. Syrien är en kolonial skapelse som kom till i förhandlingar mellan Storbritannien och Frankrike. Av den anledningen är den syriska staten redan från början skild från folket. Det är en nationalstat till namnet men saknar den folkliga förankringen. Beroendet av externa krafter snarare än inhemska utgör en röd tråd i den moderna syriska historien. Till exempel mellan 1958-1961 bildade Syrien en gemensam stat med Egypten. Under sjuttiotalet blev Syrien en av Sovjetunionens allierade som försåg den syriska statsledningen med krediter, vapen och infrastruktur. 1971 byggde Sovjetunionen en marinbas i Tartus vilken under senare år kompletterats med flera andra militärbaser. Under åttiotalet fram tills idag har Iran varit en av den syriska maktapparatens främsta allierade som försörjer den syriska statsapparaten med olja, kontanter, vapen, militärrådgivare och stridande grupper. Det finns inga exakta uppgifter på volymen av det iranska ekonomiska stödet till den syriska regimen. Medieuppgifter uppskattar det till mellan sex och 12 miljarder dollar per år. Rysslands, Irans och Syriens försvarsministrar vid ett möte i juni 2016. Foto: Mohammad Agah/Creative Commons Idag utgör Syrien, Ryssland och Iran en järntriangel i vilken Iran bidrar med pengar och Ryssland med vapen. Den syriska regimen är vapenbeställare och upplåter sitt territorium och sitt självbestämmande för Rysslands och Irans geopolitiska intressen i regionen. Då de främsta försörjarna i Assad-regimens krigsföring utgör Ryssland och Iran samt utländska miliser är det svårt att tillämpa Tillys i huvudsak positiva tes om att makten med tiden blir civil. Anledningen är att regimen står i skuld till dessa länder och inte till den syriska befolkningen. En annan anledning är att det syriska folket inte är en del av den syriska maktapparaten och saknar därför enligt Tillys resonemang förutsättningar för en mer jämn maktbalans mellan makten och folket. Beroendet av utländska intressen fördjupar klyftan mellan de styrande och befolkningen, destabiliserar landet och bidrar till att förminska värdet av den egna befolkningen. Efter Hafez al-Assads död år 2000 inleddes ett år av en trevande öppning i samhällsklimatet. Damaskus-deklarationen med krav på reformer skrevs under av tusen intellektuella och avslutades i och med att huvudpersonerna bakom initiativet fängslades anklagade för ”sekteristisk uppvigling.” Tio år senare började landsomfattande demonstrationer mot Assad-regimen. Den tändande gnistan uppstod i jordbruksprovinsen Daraa sydväst om huvudstaden Damaskus. Enligt Tillys analysmodell var detta möjligt eftersom resurserna och tvångsapparaten på landsbygden inte var lika sammanflätade som i städerna. Samhället i Daraa har organiserats efter jordbruket, lokala seder och dess lokala stamkultur som regimen inte kunnat underordna med samma effektivitet som i städerna. Samma resonemang gäller landsbygden och förorterna till Damaskus, Homs, Hama och Aleppo i vilka demonstrationerna snabbt fick fäste. En hög koncentration av tvångsåtgärder och kapital gynnar regimens kontroll av dessa städer. Under lång tid av kriget och delvis än i dag slutar regimens kontroll där förorterna och landsbygden tar vid. Kvintessensen i Tillys tes är att medborgarna i nationalstater styrda av civila har ett egenvärde. Detta värde har tillkommit eftersom de har villkorat ett överlämnande av de resurser och kapital som de förfogar över med ett medinflytande över statens styrelse. De främsta resurserna som den syriska regimen har använt för att understödja sin maktapparat har kommit utifrån. Detta beroende av externa istället för interna resurser ger en förklaring till den syriska regimens misslyckande att utveckla en stabil och representativ statsbildning.