2018


Kinas expansion förändrar livet vid Mekongfloden

246. Kinas ekonomiska tillväxt de senaste decennierna har satt en stor press på landets naturresurser. Trots att Världsbanken förutspår att ekonomin väntas växa med en för Kina relativt långsam takt på 6,4 procent under 2018 kommer, till exempel, urbaniseringsgraden att vara fortsatt hög de kommande åren. Det innebär att Kina fortsatt behöver överutnyttja resurser, för att tillgodose befolkningens behov och för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten. Kopplat till detta är beslut om att minska landets koldioxidutsläpp. Målsättningarna har lett till en utbyggnad av vattenkraft, som förvisso leder till minskande koldioxidutsläpp men som, genom de många nybyggda vattendammarna, ofta har förödande konsekvenser för den närliggande naturen och de samhällen som livnär sig av vattendrag. Peking drar sig inte heller ifrån att dämma upp floder som andra länder är beroende av; främst Mekongfloden, eller Lancang jiang (澜沧江) på kinesiska. Peking lanserade 2016 Lancang-Mekong Cooperation (LMC) tillsammans med Kambodja, Laos, Burma (Myanmar), Thailand och Vietnam. LMC har i syfte att främja samarbete mellan länderna i frågor relaterade till Mekongfloden. Men oavsett detta initiativ och graden av samförstånd som kan nås, kommer Kinas dammprojekt och satsningar på vattenkraft att medföra stora konsekvenser för Sydöstasien. Underhåll av kanalen i staden Suzhou. Foto: Shutterstock Det är viktigt att poängtera att det inte bara är under det senaste decenniet som det har blivit aktuellt med denna typ av infrastrukturprojekt. Vatten har alltid spelat en viktig roll i Kina; som historikern Philip Ball redovisar i sin bok The Water Kingdom (2016), har kontroll över och utnyttjandet av vatten varit ett återkommande centralt tema hos landets styrande alltsedan Kinas första dynasti, Qindynastin 221–206 f.Kr. Det beror delvis på den ojämna vattentillgången mellan norra och södra Kina:  i norr finns bara 19,6 procent av landets vattenresurser, men hela 46,5 procent av landets befolkning och 64,8 procent av jordbruket. Situationen förvärras av att tillgången till vatten i Kina generellt sett är extremt låg. 2007 var tillgången per capita 2 156 kubikmeter om året, jämfört med det globala genomsnittet på 8 549 kubikmeter. Ett omdiskuterat, och kontroversiellt, resultat av dessa utmaningar är South-North Water Transfer Project (南水北调工程), som påbörjades 2002 och när det är fullbordat är tänkt att årligen omdirigera 45 miljarder kubikmeter vatten från landets södra halva till den norra genom tre rutter: den östra, centrala och den västra. Den östra rutten blev klar 2013 och förflyttar 14,8 miljarder kubikmeter vatten per år från Yangtzefloden (扬子江) till städer som Tianjin. Den centrala rutten blev klar 2014, och omplacerar 9,5 miljarder kubikmeter vatten från Danjiangkou-reservoaren (丹江口水库) vid Hanfloden (汉江) till städer som Peking. Den västra rutten diskuteras fortfarande, och det är i nuläget oklart om den blir verklighet. Water Transfer Project påverkar inte specifikt Mekongfloden, men är ett tydligt tecken på hur allvarligt den kinesiska regeringen ser på den nationella vattenbristen och hur vatten kan komma att utforma en del av Kinas utrikespolitik. För att förstå relationen mellan Kina och länderna i Mekongregionen bör man ta ett avstamp i president Jiang Zemins (江泽民) och premiärminister Zhu Rongjis (朱镕基) inhemska satsning från 1999, Great Western Development Strategy (西部大开发). Nuozhadudammen, den största i den kinesiska delen av Mekonfloden i provinsen Yunnan. Foto: International Rivers/Creative Commons Strategin var tänkt att utjämna de ekonomiska skillnader mellan provinserna på ostkusten som hade gagnats av Deng Xiaopings ekonomiska reformer (邓小平) , och landets västra provinser, som halkat efter i den ekonomiska utvecklingen. Strategin ledde till att provinsen Yunnan, som gränsar till Laos, Burma och Vietnam, började bygga fler dammar i sin del av Mekongfloden, dels för att ge arbetstillfällen till lokalbefolkningen, men också för att generera elektricitet för export till andra kinesiska provinser eller till grannländerna i söder. Yunnans vattentillgångar har ofta belysts som nyckeln till att minska fattigdomen i provinsen, och Manwandammen (满万大坝), som blev klar redan 1995, är ett tydligt exempel på hur provinsen använder sig av infrastrukturprojekt för att öka den ekonomiska tillväxten. Det följdes av bland annat Dachaoshandammen (大朝山坝) 2002. De hittills två största dammarna är dock Xiaowandammen (小湾坝) och Nuozhadudammen (糯扎渡大坝), som blev klara 2010 respektive 2014. Protest mot dammbygge i Chiang Khong i norra Thailand. Foto: Creative Commons Det är inte bara Yunnans provinsregering och Peking som har finansierat dessa projekt: Thailand har till exempel bidragit med 4 miljarder US dollar till konstruktionen av Nuozhadudammen, som delvis genererar elektricitet för Thailand, enligt professor Evelyn Goh i boken Developing the Mekong. Yunnan har exporterat elektricitet till Burma sedan 1995, Laos sedan 2002 och Thailand och Vietnam har både importerat energi sedan 2004. Sedan 1992 ingår provinsen Yunnan i Greater Mekong Subregion, ett ekonomiskt samarbetsprogram som stöddes av Asian Development Bank (ADB). Nio år senare slöts Lancang-Upper Mekong River Commercial Navigation Agreement mellan Kina, Laos, Burma och Thailand, för att främja handel mellan länderna. Det är just ekonomiska intressen som traditionellt har definierat Kinas engagemang i regionen. Peking har undvikit att bli fullvärdig medlem i Mekong River Commission (MRC) som sedan 1995 är den huvudsakliga regionala institutionen som har hand om utnyttjandet av Mekongflodens vatten. Anledning till det är att Kina föredrar att upprätthålla bilaterala relationer med länderna i området, men också för att MRC skulle kunna kräva att Kina för en öppen och transparent dialog med de andra medlemsländerna om vilka vattenprojekt som planeras i Mekongfloden, ett krav som regeringen anser inskränker dess suveränitet. Det är därför intressant att Kina har initierat LMC eftersom samarbetet innehåller artiklar som styr det gemensamma användandet av Mekongfloden. LMC kan tolkas som ett försök att skapa multilaterala institutioner på Kinas villkor, likt det som har skett med Asian Infrastructure Bank (AIIB). LMC skall också ses mot bakgrunden av en rad investeringar i dammprojekt i Mekongregionen. Pak Beng i Laos. Här vill Kina och Thailand bygga en damm. Foto: Shutterstock Sinohydro, ett av de största statliga företagen i Kina, investerade 280 miljoner US dollar år 2006 i Kamchay vattenkraftverk i Kambodja. Sinohydro har också fått kontrakt att bygga en rad dammar i Burma, bland annat Yeywa och Hutgyu vattenkraftverk i södra delen av landet. I Laos har China Datang Overseas Investment blivit en nyckelaktör i den framtida Pak Beng-dammen, som också finansieras av Thailand. Dammen ska när den väl är i bruk, exportera majoriteten av genererad el till Thailand. Frauke Urban, verksam vid School of Oriental and African Studies (SOAS) i London, och hennes medarbetare har kommit fram till att Kina är involverat i 280 olika vattenkraftprojekt i Sydostasien (inklusive Indonesien och Filippinerna), och i 50 olika konstruktionsprojekt vid Mekongfloden. Kinas djupgående inblandning i utnyttjandet av Mekongfloden lär ha viktiga konsekvenser för relationerna mellan regionens länder. Ett starkare ekonomiskt förhållande mellan Kina och Sydöstasien bör underlätta för Peking att etablera Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), vilket ses som Kinas svar på den numera avsomnade Trans-Pacific Partnership (TPP), som USA lämnade när Donald Trump blev president. Samtidigt kan LMC underminera USA:s Lower Mekong Initiative från 2009, ett avtal som slöts mellan USA, Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam för att främja samarbete i frågor som vattenresurser och hälsopolitik. LMC utgör en regional plattform för Kina och Mekongländerna att samarbeta kring vattenresurser och främja handel, vilket många välkomnar. Men Kinas president Xi Jinping (习近平) har förklarat att samtidigt som man vill fördjupa samarbete med omvärlden, så är man inte beredd att kompromissa när det gäller landets kärnintressen. Man bör därmed vara varse de strukturella ojämlikheter som samarbetet också innefattar.

Maktkamp på Maldiverna med storpolitiska insatser

248. Maldivernas högsta domstol beslutade oväntat i början av februari att expresidenten och oppositionsledaren Mohamed Nashid samt åtta andra oppositionspolitiker skulle frikännas. Högsta domstolen ansåg att domarna mot politikerna, för bland annat terrorism och korruption, stridit mot författningen och varit politiskt motiverade. Frikännandena blev startskottet för den senaste vändningen i den politiska och konstitutionella kris som landet befinner sig i. President Abdulla Yamin vägrade frige oppositionspolitikerna och svarade istället med att utlysa undantagstillstånd. Han har sedan dess tagit i med hårdhandskarna för att slå ner oppositionella krafter. Två av högsta domstolens fem medlemmar har gripits, parlamentet har hindrats från att sammanträda och oppositionella trakasseras och fängslas av säkerhetsstyrkor. Undantagstillståndet förlängdes nyligen med 30 dagar och några förhandlingar mellan Yamin och oppositionen verkar långt borta. Presidentval ska hållas senare i år och Yamin väntas segra. Han verkar ändå angelägen om att göra det så svårt som möjligt för oppositionen, med Nashid i spetsen, att organisera sig eller dra igång protester. President Abdulla Yamin. Foto: Creative Commons Abdulla Yamins autokratiska styre har fått omvärlden att reagera. FN har fördömt Yamins krafttag mot oppositionella och ifrågasätter regeringens förmåga att upprätthålla konstitutionen och medborgarnas mänskliga rättigheter. USA och Storbritannien har krävt att undantagstillståndet upphör. Indien, som länge var Maldivernas närmsta bundsförvant, har kritiserat president Yamin och krävt att demokratiska rättigheter måste respekteras. År av politiska oroligheter och religiös polarisering Den nuvarande krisen är kulmen på en stadig försämring av det politiska klimatet i landet som pågått i flera år. Vid Maldivernas första demokratiska val 2008 vann Mohamed Nashid, men hans tid som president blev kortvarig och präglades av oroligheter. 2012 tvingades han bort från makten efter att han avsatt en chefsdomare som Nashid ansåg förhindra korruptionsutredningar. Detta ledde till en protestvåg och till slut avgick Nashid. Han själv hävdar att han blev tvingad att avgå efter hot från polis och militär. Yamin tog sedan makten efter ett omtvistat val 2013. Nashid stod segrande efter första valomgången, men då ogiltigförklarades valet. När det efter många förseningar blev omval lyckades Yamin vinna med knapp majoritet. Sedan dess har Yamin kämpat för att befästa sin makt. Statliga tjänstemän och oppositionella politiker har fängslats och trakasserats. Pressen är hårt kontrollerad av regeringen. Nashid, Yamins främsta politiska motståndare, har tvingats leva i exil efter att ha blivit dömd till 15 års fängelse. De politiska konflikterna har på senare år också präglats av religiösa undertoner. Maldiverna är en islamsk republik och mer konservativa och hårdföra tolkningarna av islam har vuxit sig starkare. Andreas Johansson är religionshistoriker och leder Swedish South Asia Studies Network vid Lunds Universitet. Han besökte nyligen Maldiverna. – Religion är inte den avgörande faktorn i de problem man har med den demokratiska processen, men det används som ett retoriskt slagträ för att vinna stöd hos olika grupper, säger Johansson. – Den sittande regimen använder konservativa element av islam i kritiken av oppositionen och expresidenten Nashid. Demonstration för sharialagar i huvudstaden Male. Foto: Creative Commons  En faktor i den religiösa polariseringen har varit Saudiarabiens stöd till Maldiverna, både till staten och till wahhabistiska rörelser och moskéer i landet. – Frågar du oppositionen varför en mer konservativ tolkning av islam vuxit fram på Maldiverna kommer de peka på Saudiarabien som huvudsaklig faktor, säger Johansson. Han menar dock att det inte är hela sanningen. – Saudiarabien har visserligen spelat en roll för framväxten av konservativ islam. Men det finns också en större trend i hela Sydasien där flera missionerande rörelser förespråkar konservativ islam vilket gjort att polariseringen mellan olika islamska inriktningar har ökat.   Närmare band till Kina Sedan Yamin kom till makten har han ställt sig på god fot med Kina. Genom ett omfattande frihandelsavtal och engagemang i Pekings ”Nya Sidenväg” har Maldiverna fått ett stort inflöde av kinesiska investeringar i nya infrastrukturprojekt. Kritiker har varnat för att de stora skulderna till Kina kan användas av Peking för att påverka Maldiverna. Detta har oroat Indien, som sett hur Kina flyttat fram sina strategiska positioner runt om Indiska oceanen. I både Pakistan och på Sri Lanka har Kina etablerat stora infrastrukturprojekt under ”Nya Sidenvägen”-banderollen. I Indien oroar man sig för att dessa satsningar handlar mer om geopolitik än infrastruktur och utveckling. Efter problem med att återbetala lån för utbyggnaden av djuphamnen Gadawar blev Pakistan tvungna att överlåta driften av hamnen till Kina i ett avtal som sträcker sig till 2059. Sri Lanka hamnade i en liknande situation, vilket ledde till ett avtal där Kina får kontroll över hamnen Hambantota i 99 år.  Även USA är oroliga över Kinas allt mer framträdande position i Indiska oceanen. Oro för att Kina och Indien ska dras in i krisen Maldiverna är till ytan Asiens minsta land, men landets 1192 öar ligger utspridda över ett stort område. De norra delarna av ögruppen ligger bara 120 mil från det indiska fastlandet. Dessutom går några av världens viktigaste sjörutter genom Maldivernas territorium. Landets geografiska position gör det därför till en strategisk viktig punkt i Indiska oceanen. Kina har ett intresse av att kunna kontrollera de viktiga oljetransporterna som går genom Maldiverna. Indierna skulle däremot inte vara bekväma med att Peking får ett allt för starkt inflytande så nära Indiens territorium. Mohamad Nashid presenterar en rapport om klimatförändringarnas konsekvenser i London 2010. Foto: Wikimedia Commons Mohamed Nashid har varnat för att Kina håller president Yamin om ryggen för att kunna fånga Maldiverna i en skuldfälla. ”Vi saknar demokratisk översikt och transparens, vi vet inte i hur stor skuld vi sätter oss. Vi vet inte vad vi ger upp.” säger Nashid i en intervju med New York Times. ”Ofta leder detta till att staten urholkas, och att land kan tas av andra stater”. Uppmaning till Indien att intervenera militärt Kina ser gärna att den välvilliga Yamin sitter kvar vid makten. Peking har uppmanat omvärlden att respektera Maldivernas suveränitet och låta maldivierna lösa sina angelägenheter själva. ”Vi tror att Maldivernas regering och politiska partier har visheten och förmågan att hantera den nuvarande situationen på egen hand” säger Geng Shuang, representant för kinesiska utrikesministeriet. Att Kina framhåller en inhemsk lösning på krisen kommer delvis som svar på att Nashid uppmanat Indien att gå in militärt på Maldiverna för att få slut på krisen. Detta har lett till en debatt i Indien om huruvida man bör göra en militär intervention för att få bort Yamin. Förespråkarna menar att Indien måste visa omvärlden att de är den ledande regionala makten och har kontroll över sitt närområde. Man är också oroliga för att ett för vekt agerande mot Maldiverna gör att Indien tappar i trovärdighet som stormakt bland andra mindre länder i Syd- och Sydostasien. Visar inte Indien att man är beredda att stå upp mot Kina i Maldivernafrågan, riskerar man att andra små länder i regionen inte ser något annat val än att söka sig till Kina. Mandvendra Singh, en politiker från regeringspartiet Bharatiya Janata Party, argumenterar för en militär intervention i en debattartikel i den indiska tidningen The Print. Han beskriver krisen på Maldiverna som en möjlighet för Indien att visa omvärlden ”att man är en global spelare”. Enligt Singh är det nödvändigt att Indien intervenerar då ”någon form av global roll beror främst på ett lands prestationer i dess grannskap.” Det verkar dock i nuläget mindre troligt att Indien faktiskt skulle gå in militärt på Maldiverna. Reaktionerna från regeringen i New Delhi har hittills begränsats till uttalanden om att undantagstillståndet bör avslutas och att demokratiska institutioner bör respekteras. Även om Indien med framgång militärt intervenerat på Maldiverna tidigare, är läget idag mycket annorlunda. När man 1988 hindrade en statskupp var det på dåvarande presidentens begäran. Kuppmakarna var inte fler än 100 personer och Indien kunde enkelt utmanövrera dem och återställa ordningen. Idag skulle en intervention istället gå emot den sittande regeringen, och det är osäkert hur Maldivernas befolkning skulle reagera på närvaron av indiska soldater. Motståndare till en indisk intervention menar att Indien riskerar att dras in långdragen och komplicerad närvaro på Maldiverna.   Maldivernas huvudstad Male. Foto: Timo Newton-Syms/Creative Commons Osäker framtid De politiska problem som nu kulminerar är inte de enda problem Maldiverna står inför. Klimatförändringar kan komma att bli ett existentiellt hot för landet. Maldivernas många öar reser sig inte mer än ett par meter ur havet. Fortsatt stigande havsnivåer kan i värsta fall göra Maldiverna obeboeligt inom några generationer. Islamistisk extremism är också ett problem. Enligt vissa rapporter har Maldiverna per capita flest medborgare som anslutit sig till IS i Irak och Syrien. Indien och Kina vill båda att oroligheterna på Maldiverna skall lägga sig, men i övrigt har de olika intressen i landet. Oavsett hur stormakterna väljer att agera, och hur krisen slutar, har Maldiverna stora problem att ta tag i. Vad gäller den politiska situationen ser Andreas Johansson ändå skäl att vara optimistisk.  – Oppositionen har trots allt en ganska stark röst. Folk är ute och protesterar. Det finns en tydlig vilja hos delar av befolkningen att etablera ett demokratiskt samhälle.  I nuläget ser det dock ut som om de mörka molnen som tornar upp sig ovanför Maldivernas vackra vita stränderna kommer ligga kvar ett tag till.

Historical Revisionism in Russia and Turkey

143. In September 2016, speaking at a symposium commemorating Abdulhamid II's birth, Ismail Kahraman, a ranking member of the ruling Justice and Development Party (AKP) and speaker of the Turkish parliament, described the sultan's reign "as a mariner’s compass [for Turkey] to give us direction and enlighten our future.”  Arguably, Abdulhamid is one of the most controversial rulers out of all 36 Ottoman sultans. Turkey’s Islamists hail him as Ulu Hakan (Sublime Khan) – a pious autocrat who ruled the vast empire with an iron fist, standing up to infidels and keeping the Ottoman domains together through the skillful deployment of pan-Islamist ideology. For Turkey’s secularists and Westernizers, Abdulhamid is Kizil Sultan (Red Sultan) decried for his tyrannical ways, obscurantism and bloody suppression of Ottoman Armenians.   Not unlike President Putin, who clearly identifies with Tsar Alexander III, Recep Tayyip Erdogan seems keen to emphasize similarities between his policies and those pursued by Sultan Abdulhamid II at the turn of the 20th century. Referring to Payitaht—Abdulhamid (Capital City—Abdulhamid), a popular TV series that tells the story of the sultan’s last years on the throne, Erdogan noted that “the same schemes are carried out today in exactly the same manner. The West’s moves against us are the same. Only the era and the actors are different.”   Payitaht, which has been broadcasting for almost a year on the state broadcaster TRT, is a classic example of historical revisionism, under which the past is shamelessly manipulated to meet the current political needs of incumbent authorities. The series portrays Abdulhamid II as a virtuous ruler who was going out of his way to preserve law and order in his sprawling realm. His main adversaries were the predatory European great powers pursuing their nefarious designs through the Ottoman Empire’s “fifth columnists” – liberal intellectuals, Freemasons, and Zionists. It was those unpatriotic Western proxies, the TV show appears to suggest, who were largely responsible for the empire’s disintegration.   The mausoleum of Sultans Mahmud II, Abdulaziz and Abdulhamid II in Istanbul. Photo: Shutterstock   The present-day official glorification of Abdulhamid II is one outcome of a decades-long process of history rewriting by Turkey’s Islamist authors. Most prominent among them was Necip Fazil Kisakurek (1904-1983), an anti-Semitic poet, novelist and Islamist thinker who sought to replace the Kemalist secular notion of nationalism with an Islamist one.   Kisakurek considered Abdulhamid as his “historical friend,” who, as caliph, struggled to keep the empire intact. Conversely, Kisakurek had no love for secularist republicans, who, in his view, accepted the loss of empire, abolished the caliphate, and suppressed pious Muslims as part of a ruthless program of social engineering. Kisakurek contended that “understanding Abdulhamid is the key to understanding everything.” The implication is that one’s stance toward the late Ottoman sultan is a defining factor in that particular individual’s political and religious orientation.   It would appear that Erdogan has been deeply influenced by Kisakurek’s writings and, in particular, by his interpretation of Abdulhamid’s reign. Some analysts even called Kisakurek “Erdogan’s muse.” The Turkish president, who met Kisakurek and attended his funeral at the dawn of his political career, has himself acknowledged the Islamist poet’s intellectual influence on his personal development. Speaking on the occasion of the 30th anniversary of Kisakurek’s death in 2013, Erdogan described his life and work as a “guide for himself and future generations,” adding that the writer “helped us, like no other, to make sense of history and the present.” The monument to Alexander III in Livadia, Crimea. Photo: Shutterstock   Both Putin’s Russia and Erdogan’s Turkey appear to be particularly attentive to matters pertaining to what might be termed the “sacred geographies” of empire. After the 2014 annexation, Crimea has become one of the most important sites in Russia’s symbolic geography. It was designated as a holy place where Rus’ was baptized when its ruler had accepted the light of Orthodox Christianity from Byzantium. Chersonesus on the outskirts of Sevastopol has now eclipsed Kyiv and the Dnieper River where generations of historians had previously located Russia’s principal “baptismal font.” The Livadia monument to Alexander III is meant to highlight the Romanov dynasty’s connection to the peninsula and further underscore Crimea’s symbolic significance for Russia.   Likewise, it is impossible to understand Erdogan’s interest in Syria (and especially in its capital Damascus) without taking into account the current Turkish leadership’s neo-Ottomanist ideas and its reverence of Abdulhamid II, who happened to be particularly sentimental about Damascus as a symbolically important transit point on the hajj route to Mecca.  Istanbul, circa 1900. Photo: Shutterstock   It is not unusual for present-day leaders to look for a “Golden Age” in their nations’ past and then use it as a template and/or a kind of allegory of their own times. It is also quite understandable why Putin and Erdogan look wistfully at the late imperial period in the history of their countries. Given both leaders’ authoritarian tendencies, they find quite appealing what they believe were the most characteristic features of the reigns of their respective royal role models – Alexander III and Abdulhamid II: the unchallenged authority of an autocratic sovereign, the transformation of a multi-ethnic realm into a “national empire,” and a state exuding proud nationalism with highly pronounced anti-Western connotations.   Yet this is an oversimplified vision of Russia’s and Turkey’s respective pasts. Ultimately, both the Romanovs and the Ottomans failed to meet the challenges of modernity. Historical revisionism that produces the idealized images of late imperial periods will hardly help these two countries to cope with the challenges of the globalized world of the 21th century.      

EU:s stängda gräns göder den libyska slavhandeln

253. CNN:s reportage från en så kallad slavmarknad i Libyen gav i november ifjol starka reaktioner runtom i världen. Dolda inspelningar visade hur afrikanska män säljs på auktion i en mörk lokal, och hur andra migranter i ett flyktingläger har misshandlats. De bönar och ber framför kameran att få åka hem. När mediestormen lagt sig i början av december försvann frågan om migranternas öde från både mediers och politikers prioriteringslistor. Men problemen i Libyen återstår. Hur ska vi förstå grundorsakerna till att afrikanska migranter i Libyen misshandlas och säljs som slavar? Och vad kan Sverige göra? Statsminister Stefan Löfven var i november förra året på toppmötet i Abidjan mellan EU och Afrikanska Unionen (AU). Mötet skulle handla om att tänka nytt och långsiktigt kring Afrikas ungdom men kom istället att fokusera på CNN-reportaget från Libyen. Diskussionerna visade än en gång hur EU och AU ändå sedan flyktingkrisen 2015 står många mil ifrån varandra i hur man ska hantera den irreguljära migrationen från Afrika söder om Sahara. Positionsskillnaderna beror på olika syn på grundorsakerna till den olagliga migrationen. Ur EU:s perspektiv måste man komma åt unga afrikaners migrationsdrömmar, så att de inte lämnar sina hemorter och riskerar sina liv på Medelhavet. Ur ett AU-perspektiv är unga afrikaners migrationsdrömmar i sig inte grundproblemet, utan här uppfattar man till stor del utvandring till Europa, USA och andra rika delar av världen, som en resurs, vilket bland annat hämtar stöd i de enorma summor som afrikanska migranter skickar hem till sina familjer varje år. Grundproblemet ur detta perspektiv är bristen på lagliga migrationsalternativ samt den strukturella ojämlikheten mellan Afrika och västvärlden. Flyktingläger vid gränsen mellan Tunisien och Libyen. Foto: Guerric/Creative Commons  Oavsett grundsyn borde det stå klart för de flesta att den libyska slavhandelns grundorsaker, på samma sätt som den nordafrikanska smugglarindustrin i bredare bemärkelse, varken kan reduceras till migranternas motiv för att lämna sina hem, eller till en övergripande ojämlikhet mellan nord och syd. För att förstå den libyska slavhandeln måste fokus i debatten flyttas tillbaka till EU:s invandringspolitik som ensidigt bygger på att hålla migranter kvar på den afrikanska kontinenten, främst inom och runtom Libyen. Strategin har varit effektiv i att minska antalet anlända migranter till Europa. År 2016 kom cirka 360 000 personer över Medelhavet. Året därpå hade antalet enligt UNHCR mer än halverats till drygt 175 000. Det minskade antalet migranter sedan 2015 beror först och främst på att konflikten i Syrien inte längre genererar lika många flyktingar. Minskningen beror också på att allt fler migranter fastnar i Libyen eller andra delar av Nordafrika och aldrig lyckas ta sig över havet. EU:s okritiska samarbete med libyska myndigheter har på så sätt lyckats exportera en stor del av problemen runt EU:s södra gräns till andra sidan Medelhavet. Men samtidigt som färre migranter anländer till Europa, försämras deras villkor i Libyen. Ett liknande mönster – dock i en annan skala och utan samma systematiska misshandel av migranter – återfinns vid EU:s östra gräns där avtalet med Turkiet har bromsat inströmningen av irreguljära migranter, men inte heller där kan flyktingars och andra migranters villkor säkerställas av EU. En ny rapport påpekar dessutom att Turkiet ägnat betydliga resurser åt att uppföra en 911 km lång och tungt bevakat gränsmur mot Syrien, vilket i praktiken exporterar EU:s invandringskris än längre österut. Turkiets nya gränsmur mot Syrien kan mycket väl uppfattas som en symbol för grundtanken i EU:s invandringspolitik: syns dom inte, finns dom inte. Demonstraration utanför EU i Bryssel mot samarbetet mellan unionen och Libyen och mot slavhandeln. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock EU samarbetar också med myndigheterna i Libyen och Niger för att öka gränsbevakningen och hindra migranter att ta sig till Libyens kust. Dessa samarbeten är precis som EU:s patrullering och deportering väldigt kostsamma operationer men samtidigt ytliga och kortsiktiga. Svensk biståndspolitik har insett detta och riktas numera mot vad man inom EU kallar root causes, grundorsaker, till den irreguljära migrationen från Afrika söder om Sahara. Resonemanget bygger på en logik som säger att bättre livsvillkor i migranternas hemländer motverkar deras motivation att migrera. Men, som den inflytelserika migrationsforskaren Hein de Haas skrev i Der Spiegel, finns det inget belägg inom migrationsforskningen för ett sådant samband. Tvärtom är det sannolikt att ökad ekonomisk förmåga kommer att öka utvandringen snarare än att minska den, åtminstone på kort och mellanlång sikt. Detta eftersom ökad utveckling ger möjlighet till dem som inte hade råd tidigare att ge sig av. Skuldkrisen som många afrikanska länder sitter fast i är heller inget som plötsligt kommer att försvinna. Fortfarande betalar många länder mer till västvärlden än vad de får genom bistånd, investeringar eller lån, som ekonomiprofessor Patrick Bond nyligen har redovisat. Skuldkrisen bidrar därmed till att upprätthålla en makro-ekonomisk ojämlikhet som fortfarande gör det attraktivt, även för mer resursstarka migranter, att söka sig mot Europa. Migranter från Afrika i ett av Röda korsets mottagningscenter i Italien. Foto: Mike Dotta/Shutterstock Slutligen får vi inte underskatta innebörden av Afrikas förväntade befolkningsökning under kommande decennier. Enligt FN:s senaste befolkningsanalys förväntas Afrikas befolkning öka från drygt 1,2 miljarder till runt 2,5 miljarder 2050. Även om knappt tre procent av Afrikas befolkning räknades som internationella migranter 2017 var det största antalet migranter, enligt FN:s årliga migrationsrapport för 2017, födda i Asien (106 miljoner); följt av Europa (61 miljoner), Latinamerika och Karibien (vardera 38 miljoner). Av 36 miljonerna registrerade afrikanska migranter som befinner sig utanför sina egna hemländer, vistades 25 miljoner i andra afrikanska länder. Även om samtliga 172 000 migranter som korsade Medelhavet 2017 hade haft sitt ursprung i Afrika söder om Sahara motsvarar det endast drygt 1 procent av samtliga afrikanska migranter utanför kontinenten. Oron för en ökande afrikansk invandring handlar alltså inte i första hand om antalet migranter i sig. Om så vore fallet borde de större migrantgrupperna från andra delar av världen ha orsakat ännu större oro och problem. Den europeiska synen på afrikanska migranter handlar till dels om ett politiskt klimat, där ursprungsland, påbrå och/eller hudfärg sedan början av 1990-talet har tilldelats en alltmer negativ och stereotyp roll i invandringsdebatten. Men oron närs även av de juridiska, politiska och samhällsmässiga strukturer och institutioner som bestämmer afrikanska medborgares migrationsmöjligheter. Så länge det inte finns bättre möjligheter kommer afrikanska migranter, både de som har akuta humanitära behov och de som har attraktiva universitetsutbildningar och andra kompetenser, att förlita sig på olagliga vägar till Europa. Flyktingläger i norra Uganda dit flyktingar från Sydsudan sökt sig undan inbördeskriget och svält. Foto: EU/ECHO/Edward Echwalu Borde man då minska biståndet till afrikanska länder för att inte bidra till utveckling som i sin tur leder till ökad migration? Självklart inte. Det är uppenbarligen varken möjligt eller önskvärt att skapa en värld där ingen i Afrika söder om Sahara har möjlighet att flytta på sig. Tanken uppstår när man uppfattar tragedin runt Medelhavet som en konsekvens av att folk flyttar på sig, snarare än att förstå de specifika situationer och strukturer som skapar tragedin. Fattigdom, krig, svält, och naturkatastrofer i migranternas hemländer, och de underliggande brister i politiskt ledarskap och god förvaltning, är visserligen en viktig bakgrund för varför så många är redo att riskera sina liv i farliga migrationsrutter. Men migrationsdrömmen i sig skapar varken den traffickingindustri som utnyttjar sårbara migranter eller bristen på andra, säkrare, vägar mot Europa som tvingar migranterna i klorna på dessa mellanhänder. Det räcker alltså inte att investera i att bekämpa migrationens grundorsaker, och inte heller att prioritera bekämpningen av smugglarnätverk och patrulleringen av EU:s yttre gräns. Det samlade invandringsscenariot i EU idag är ett resultat av en lång rad andra faktorer. Det är enbart genom en mer pragmatisk och holistisk hantering av alla dessa faktorer, att vi kan ta till oss den livsfarliga migrationen över Medelhavet och i samma anda få ett slut på de strandade migranternas stadigt mer desperata situation i Libyen, och den potentiella humanitära katastrofen i och runt Turkiet. De viktigaste komponenter i en sådan hantering finns redan på EU-nivå. EU-kommissionen sammanfattar till exempel sin övergripande strategi i fyra punkter: 1) begränsa drivkrafterna bakom irreguljär migration, med fokus på bekämpning av smugglarnätverk 2) effektivisera gränspatrullering och humanitära insatser på havet 3) genomföra den planerade reformen av EU:s asylsystem 4) göra EU mer attraktivt och tillgängligt för laglig invandring. Man skulle självklart kunna komplettera och utveckla denna lista avsevärt, men det är viktigt att se att en holistisk syn på hur problemen kring irreguljär invandring redan finns på kommissionsnivå, och utan tvekan i en rad andra fora. Varför fastnar EU:s konkreta åtgärder då ständigt i ett oproportionerligt stort och ineffektivt fokus på deportationer och export av gränskontroll till länder som Libyen, Turkiet och Niger där flyktingar och andra migranter lever under omänskliga förhållanden? Människor köar för att förnya sitt uppehållstillstånd i Italien: Foto: Mike Dotta/Shutterstock Tendensen att uppfatta all invandring som problematisk och oönskad skapar allvarliga hinder för en långsiktig politisk strategi. Den invandringsfientliga politiska agendan i de flesta EU-länder medför press på snabba resultat som i sin tur ytterligare spär på idén om invandring som problematisk. Bilden präglar inte längre bara extremhögerns politiska idéer, utan finns nu i hela det politiska spektret. Ett upprop mot slavhandeln i Libyen var och är fortfarande berättigat och viktigt, men risken finns att det moraliska ansvaret för att så många migranter från Afrika söder om Sahara fastnar i Libyen flyttas bort från Europa. Så länge man inte kommer åt anledningarna till att det finns en så överväldigande efterfrågan på olagliga vägar till Europa, bidrar EU:s invandringspolitik till att upprätthålla de strukturer som möjliggör det skrupellösa utnyttjandet av afrikanska migranter i Libyen. I sin iver att skicka tillbaka irreguljära afrikanska migranter, och hålla nya undan, har EU alltför snabbt och okritiskt inlett samarbete med en sönderfallande libysk stat, som inte kan garantera deras säkerhet. Svensk utrikes- och biståndspolitik står inför ett vägskäl: att antingen följa med i den allmänna EU-strömmen som bara skapar tillfälliga, kortsiktiga lösningar på migrationsfrågan, eller att stå upp för en mer ansvarstagande, forskningsbaserad och långsiktig politik vars enda logiska slutsats måste vara att skapa fler lagliga vägar in i Europa för unga afrikaner som en del av den övergripande invandringsform som alltså redan har skissats på EU-nivå, men som än så länge till stor del ligger kvar på ritbordet.

Franciskus fem år efter valet – reformpåve i blåsväder

142. Det kunde knappast ha börjat bättre. Ett enkelt ”Buona sera” från Peterskyrkans balkong den där regniga marskvällen 2013 vann på en sekund allas hjärtan. Både hos romarna, som trängdes som sardiner på Petersplatsen, och hos världspressen, vars kameror i dagar fixerat en skorsten. Ur den bolmade äntligen vit rök. Alla påvar är, med eller mot sin vilja, mediala, men få har fått en så flygande start som Franciskus. Hans första gester gick rakt genom tv-rutorna. En påve som åker buss, som betalar sin egen hotellräkning, som själv bokar av sitt tandläkarbesök (”sorry, jag har flyttat till Rom”), som föredrar en enkel tvåa framför den påvliga paradvåningen. Som vägrar bära röda skor, guldkors och specialsmidd guldring. Som själv bär sin matbricka i lunchkön! Media vill ha kontraster. Ju mer folklig den nye påven verkade, dess mer unik blev han, genom kontrasten till ämbetet: upphöjt, hemlighetsfullt, rökelsedoftande och otidsenligt. Kombinationen gick inte att motstå. Gesterna var också en programförklaring. En signal till världen, särskilt dess rika delar, från den förste påven någonsin från den fattiga södra hemisfären. En signal till den påvliga kurian, renässanshovet som vant sig vid att spinna in påvar i osynliga silkeskokonger och usurpera en god del av deras absoluta makt: tro inte att ni kan styra mig! Franciskus färdas gärna i mindre enklare bilar, som här vid ett besök i Ecuadors huvudstad Quito 2015. Foto: Shutterstock   Franciskus är idag 81 år. År 2015, på den andra årsdagen av valet, sade han sig tro att hans tid som påve skulle bli kort. Kanske fyra-fem år. Nu är vi där. Några tecken på att han tänker abdikera märks inte. Men mänskligt att döma kan matchen – en alls inte orimlig metafor för ett påveskap – ha nått åtminstone halvtid (förre påven Benedictus XVI var 86 år då han avgick). Kanske närmar den sig slutet. Vad har uppnåtts på fem år? Franciskus kommer utan tvekan att gå till historien som en påve som gjort avtryck i sin samtid. Att han höjt taket för debatt i sin kyrka, genom att uppmuntra parrhesia, fri och kritisk diskussion, är obestridligt. Många katoliker vittnar om ett friare klimat och om en hoppfull stämning som påminner om den vid tiden för Andra Vatikankonciliet, kyrkomötet 1962–1965 som blev katolska kyrkans steg bort från en stelnad 1800-talsteologi, mot försoning med moderniteten. Franciskus har modigt gått i clinch med flera av de kvarvarande smärtpunkterna i kyrkans möte med det moderna samhället, som synen på sexualitet, äktenskap och familj. I skrivelsen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) öppnar han för att frånskilda och omgifta katoliker ”under vissa omständigheter” ska kunna ta nattvarden. I ett katolskt perspektiv är det ett stort steg, och ett uttryck för att denne påve betonar det enskilda samvetet och människors faktiska livssituation mer än abstrakta regler. I väntan på påvens ankomst i Chile 2017. Foto: Francisco Osorio/Creative Commons  En röd tråd i Franciskus påveskap hittills har varit strävan att flytta katolska kyrkans tyngdpunkt från centrum, Rom och kurian, till periferin, fältet. Lokala kyrkor har fått större befogenheter. Franciskus visar en vilja att nå ut till de katolska gräsrötterna och, på gott och ont, en brist på respekt för etablerade strukturer och traditioner. Det märks i hans kardinalsutnämningar, där länder som Tonga och Burkina Faso (och Sverige!) prioriterats framför ärevördiga italienska stift vars ärkebiskopar av hävd haft kardinalstitel. Asien och Afrika kommer att vara bättre representerade vid nästa påveval än någonsin tidigare i historien. Franciskus strävan att nå ut märks också i intresset för ekumenik. En milstolpe var hans deltagande, som den förste påven någonsin, i högtidlighållandet av reformationsminnet i Lund den 31 oktober 2016. Franciskus intresse för katolska kyrkans kontaktytor med omvärlden gör honom också till en utpräglat politisk påve. Hans budskap om kärlek och barmhärtighet har fått resonans långt utanför hans kyrka. Han har kunnat appellera till människors längtan efter moraliskt trovärdiga ledare att kunna se upp till. Att hans första resa som påve gick till den italienska flyktingön Lampedusa var en stark symbolhandling, liksom den senare resan till den grekiska ön Lesbos, varifrån han tog med sig ett antal flyktingfamiljer till Rom. Att han i det upphetsade stämningsläget efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel av en extrem islamist undvek korstågsretoriken och istället fördömde religiöst våld överhuvudtaget väckte beundran. Franciskus har visat att han vill påverka världen i det han ser som vår tids globala ödesfrågor: social rättvisa, fred och nedrustning, omsorg om klimat och miljö. Här skriver han in sig i traditionen från en rad andra brobyggarpåvar i modern tid: Benedictus XV, som (förgäves) vädjade om fred till parterna i första världskriget, Johannes XXIII som under Kubakrisen 1962 uppmanade USA:s president John Kennedy och sovjetledaren Nikita Chrusjtjov att inte kasta världen in i kärnvapenkrig och Paulus VI, den förste påven som talade i FN:s generalförsamling. Franciskus miljöencyklika Laudato sii (Lovad vare du) är en länk i en kedja av stora påvliga samtidsdokument, från Johannes XXIII:s Pacem in terris (Fred på jorden) från 1963 till Paulus VI:s Populorum progressio (Folkens framsteg) från 1967. Franciskus är den förste påve som uttryckligen tagit avstånd från kärnvapen. Han har också fått med sig den amerikanska katolska biskopskonferensen, som hittills sett nukleär avskräckning som ett nödvändigt ont, på denna linje. Vatikanen har ratificerat FN:s kärnvapenförbudskonvention. Donald och Melania Trump besöker Vatikanen i maj 2017. Foto: Vita huset/Creative Commons Men detta innebär inte att Vatikanen under Franciskus upphört med intressepolitik och diplomati. Ett exempel är tendensen att i uttalanden om Ukraina referera till krisen som ett ”inbördeskrig”, det vill säga förtiga den ryska inblandningen i östra Ukraina. Ett skäl till det är sannolikt omsorgen om relationerna till den stora rysk-ortodoxa kyrkan, som står nära president Putin. Ett annat exempel är besöket nyligen i Burma, då påven fick kritik för att inte offentligt ha nämnt de fördrivna rohingyas vid namn. Här vägde risken för repressalier mot den lilla burmesiska katolska kyrkan tyngre. Nu, efter fem år, är det tydligt att Franciskus politik gentemot kyrka och värld också möter motstånd. När det gäller utrikespolitiken fokuserar hans kritiker på ryktena om en förestående öppning (oklart i vilken form) i den segslitna frågan om Vatikanens relationer med Kina. Vatikanen är en av de få stater som fortfarande (sedan 1951) har diplomatiska relationer med Taiwan och inte med Folkrepubliken. Representationen i Taipei hålls dock sedan många år på låg nivå och strävan har länge varit att skifta till Peking. Det främsta hindret har varit oenighet om rätten att utnämna biskopar, alltså om ledningen för den lokala kyrkan. Enligt Rom har endast påven denna rätt, medan den kinesiska staten insisterar på att den katolska kyrkan, liksom andra samfund, ska stå under statlig kontroll och biskopar utnämnas av myndigheterna. Antalet katoliker i Kina beräknas till mellan fem miljoner (enligt officiell statistik) och tolv (enligt den katolska sajten China Source). I Kina har länge funnits en ”underjordisk” kyrka, i kommunion med påven, och vid sidan av den en ”patriotisk”, det vill säga regimstödd, vars biskopar inte erkänts av Rom. I praktiken har avståndet mellan de båda lokala kyrkorna minskat och Vatikanen visade redan under Benedictus XVI beredskap att kompromissa när det gällde biskopsutnämningar. Enligt uppgift har Vatikanen nu uppmanat två ”underjordiska” biskopar att träda tillbaka till förmån för två regimstödda. Kritikerna ser detta som kryperi för Peking och ett svek mot en liten kämpande kyrka som i åratal levt under totalitärt tryck. De jämför med den polske påven Johannes Paulus II:s utmaning av sovjetkommunismen. Andra påpekar att det handlar om att göra det bästa av en svår situation och, liksom i Paulus VI:s så kallade Ostpolitik på 1970-talet i förhållande till de totalitära regimerna i Östeuropa, hitta ett sätt att hindra kyrkan från att helt utplånas i ett av ateism präglat samhälle. I grunden handlar det om en gammal politisk skiljelinje mellan två linjer i katolska kyrkan. Den uttrycks också i Franciskus avsikt att i år helgonförklara den salvadoranske ärkebiskopen Oscar Romero, som mördades framför altaret 1980 av regimens dödspatruller. Romeros helgonförklaringsprocess har stått och stampat under Johannes Paulus och Benedictus, som båda förknippas med antikommunism i Latinamerika. Men det finns också en djupare undertext. Enligt den italienske kyrkohistorikern Andrea Riccardi har få påvar i modern tid varit så illa omtyckta av kyrkohierarkin. Franciskus anklagas för ”doktrinförvirring”. Fyra kardinaler och ett sextiotal teologer har offentligt kallat hans politik för kätteri. Att krafter i den romerska kurian aktivt motarbetar hans administrativa reformprogram är ingen hemlighet. Det gäller inte minst arbetet att stävja ekonomiska oegentligheter, en process som påbörjades av företrädaren Benedictus. George Pell, den hårdföre australiske kardinal som av Franciskus utsetts till finansminister, står idag under åtal i hemlandet för mörkande och eventuell delaktighet i sexuella övergrepp. Att han inte fått en ersättare ger intryck av att denna viktiga del av reformprocessen gått i stå. I en anonymt publicerad e-bok, The Dictator Pope, beskylls Franciskus för autokratisk maktutövning och för att trakassera personer i sin närmaste omgivning som har avvikande uppfattningar. Katoliker från Kina hoppas få en skymt av påven vid dennes besök i Turin 2015. Foto: Diego Barberi/Shutterstock Att Franciskus har ett auktoritärt drag i sin personlighet, ett koleriskt temperament och en traditionell kvinnosyn har, när det första årets mediaeufori klingat av, blivit tydligt. Förväntningarna när det gällde ökad delaktighet för kvinnor i kyrkan har hittills knappast infriats (men om Franciskus skulle öppna för kvinnliga diakoner, vilket är möjligt, skulle det vara ett stort steg framåt). Idag kritiseras han ”vänsterifrån” framför allt för brist på beslutsamhet när det gäller att få bukt med tystnadskulturen kring prästers sexuella övergrepp mot barn.  Kritiken nådde stormstyrka i samband med ett besök i Chile i februari, där påven högdraget och, visade det sig, mot bättre vetande förnekade att bevis fanns mot en anklagad biskop. Krisen är långtifrån utagerad. Frågan återkommer säkert vid Franciskus besök i Irland i augusti, ett land vars kyrka också skakats av avslöjanden om en mångårig övergreppskultur.  Vill det sig illa kan den kasta en skugga över de återstående åren av ett påveskap som i många avseenden lagt grunden till förnyelse av den katolska kyrkan och dess roll i världen. Att, som Franciskus konservativa kritiker vill, vrida klockan tillbaka till en tid då lära, kyrkohierarki och tradition inte ifrågasattes, är inte vägen framåt. Men om hans goda visioner och initiativ ska bli bestående, krävs att de konsolideras och rotar sig i kyrkan som organism, på många nivåer. Historien visar att sådana processer tar tid. Kanske blir det en uppgift för hans efterträdare.

President Putin has found his Royal Role Model

143. An anomalous facet of Russia’s authoritarian political system is that presidential elections are held on a regular basis. As Russian leader Vladimir Putin prepares for a ballot exercise on March 18, he has searched for a usable past that can help him legitimize his quasi-monarchical leadership style.  In his quest for historical legitimation, Putin has skipped over Russia’s revolutionary and republican era and zeroed in on the late imperial period. It is there that he seems to have found a role model – Tsar Alexander III (r. 1881-1894).  These days, modern-day Kremlin courtiers seem hell-bent on casting the Romanovs’ twilight years as a glorious period – a time when the empire was ruled by an assertive monarch who successfully managed to modernize a vast realm, while suppressing domestic dissent and keeping Western rivals at bay.  On November 18, shortly after the centennial of the 1917 Russian Revolution was all but ignored by the Kremlin, President Putin made a quick trip to Crimea – the Black Sea peninsula Russia annexed from Ukraine – to unveil the monument to Alexander III. The opening ceremony occurred at the picturesque seaside resort of Livadia, where the tsar’s bronze four-meter-tall seated statue was placed on the grounds of the former imperial palace – the beloved summer retreat of several generations of the Romanovs.  The monument to Alexander III in St. Petersburg by sculptor Pavel Trubetskoy (1866-1938). Photo: Shutterstock  Russian commentators were quick to note numerous similarities between the newest depiction of the famously nationalist Alexander III and an earlier monument to him created in the beginning of the 20th century by the Russo-Italian sculptor Pavel (Paolo) Trubetskoy. However, while Trubetskoy’s massive equestrian statue was a masterpiece that conveyed a sense of brute force to an extent that some members of the Romanov royal family believed the monument was a caricature of the late monarch, some observers characterize the Crimean bronze figure as banal glorification of a conservative-minded Russian autocrat, lacking in artistic value.  The Crimea monument’s creator, Andrei Kovalchuk, said that he took his inspiration largely from a recent biography of Alexander III penned by the historian Aleksandr Myasnikov. The book, which came out in 2016 in a popular series “Life of Remarkable Individuals” is a hagiographic account of the “Tsar-Peacemaker’s” 13-year reign. It is noteworthy that a foreword to the volume was written by Bishop Tikhon (Shevkunov), a Russian church leader who is rumored to have Putin’s ear, and who reputedly exerts considerable influence in top-level internal debates on how to define Russia’s official symbolic politics.   Tsar Alexander III and president Vladimir Putin. Photo: Shutterstock Putin’s short address at the Crimean ceremony was revealing: when the Kremlin leader was heaping praise on Russia’s next-to-last tsar, it seemed as if he was talking about his own tenure. Alexander III, Putin said, “always felt a tremendous personal responsibility for the country’s destiny,” and “did everything possible for the progress and strengthening of the nation, to protect it from turmoil, internal and external threats.”  Under this tsar, Russia’s influence and authority in the world was achieved “not by yielding but by a fair and unwavering firmness,” Putin added. Also, Putin commended Alexander III for his championing of Russian national traditions: the tsar believed “that it is crucial for a great nation to preserve its identity, whereas any movement forward is impossible without respect for one’s own history, culture and spiritual values.”  Some commentators have argued that Putin’s affinity for Alexander III is a relatively recent phenomenon – a move aimed to further strengthen the ideological foundations of Russia’s assertive international conduct and conservative domestic politics following Ukraine’s Euromaidan revolution, an event that greatly widened Russia’s rift with the West.   Yet the basic principles of Putin’s political philosophy have remained pretty consistent since the time they were first formulated in late December 1999 in what came to be known as the “Millennium Manifesto.” In that programmatic document, Putin famously proclaimed the need to revive the sense of Russian patriotism and uphold the ideal of strong state. In addition, Putin asserted that Russia would never become a “second edition” of the United States or Great Britain, given the chasm between the two differing political traditions – Western liberalism and Russian étatisme. If anything, the core principles of “Putinism” appear to mesh nicely with one of Alexander III’s famous utterances: “We can have no policy except one that is purely Russian and national.”  In the sphere of Russian popular culture, the reign of Alexander III started coming into vogue also in the late 1990s with the release of Nikita Mikhalkov’s 1998 film The Barber of Siberia, in which the Kremlin-connected and national-minded director played the bear-like Russian autocrat. The idea to commemorate Alexander III in Crimea appears to signify a symbolic victory of one Kremlin faction over the other. Until very recently the favored artistic project seemed to be the one promoted by Russian Minister of Culture and chairman of Russian Historical-Military Society Vladimir Medinsky, who was pushing for the erection, also in Crimea, of a “Monument of Reconciliation.” The latter was meant to symbolize the “spiritual healing” of Russian society that has finally managed to overcome deep divisions created by the Civil War between the Reds and the Whites. Ironically, the “reconciliation monument” was commissioned to the same Andrei Kovalchuk who produced the tsar’s statue. Ultimately, however, the Kremlin leadership decided to avoid even a slightest reference to the 1917 political upheaval and subsequent civil strife, and chose to play it safe, opting for the seemingly uncontroversial monument to the Russian monarch who, in the words of the pro-Kremlin historian Vladimir Rudakov, “became the symbol of order, stability, and Russia’s economic and military might.” 

Korruptionen spär på de ungas missnöje i Tunisien

239. Tanken slog henne – ska jag ge efter? Det kommer gå så smidigt då. Men nej, Dorra Fayech höll emot. Jag ska inte vara en del av det där systemet, tänkte hon. Så gick tankarna när den unga egenföretagaren för första gången ställdes öga mot öga med den tunisiska tullen. Hennes nystartade företag importerar kläder från olika europeiska länder som hon sedan säljer på nätet. Dorra Fayech hade inför den första leveransen hört om den ökänt korrupta myndigheten men nu bevittnade hon själv hur administrationen fungerade på ett sätt som uppenbart främjade att sticka pengar under bordet. Om hon betalade tjänstemannen extra skulle hon få ut sina varor inom ett par dagar, förstod hon.  Det var frestande. Att låta alltihop ligga kvar skulle kosta henne förlorade intäkter, energi och tid. Men att ge efter skulle stödja ett brottsligt system som hon är starkt emot. Så hon lät bli. Därför tog det henne flera månader, ständiga återbesök i tullen och betydande kostnader för firman, innan hon tilläts ta in varorna i landet. Dorra Fayechs import är ett exempel på hur korruptionen kan visa sig i det tunisiska vardagslivet. Många tunisier bär på liknande exempel.  Diktatorn Zine al-Abidin Ben Ali som störtades av ett folkligt uppror i januari 2011. Foto: Creative Commons I nuläget, drygt sju år efter den folkliga revolution som fick diktatorn Ben Ali på flykt, uppfattas denna destabiliserande kraft vara mer utbredd än under diktaturen. Då var korruptionen centraliserad och i stor utsträckning koncentrerad till diktatorns och hans fru Leila Trabelsis närmaste krets som kontrollerade mängder av företag i olika sektorer, till exempel flygbolag, internetleverantörer och bilfirmor. Företagen utgjorde mindre än 1 procent av alla privata företag i Tunisien men stod för hela 16 procent av den privata sektorns nettovinst. Flera av dem som berikade sig själva genom stöld och ekonomiska brott i olika former i den förre diktatorns närmaste krets har åtalats och dömts, antingen i sin frånvaro (som är fallet med Ben Ali själv och hans fru) eller i Tunisien (som är fallet med bland annat Leila Trabelsis brorson, Imed Trabelsi). Tunisien har vidtagit en rad åtgärder för att bekämpa korruption – nya lagar och institutioner finns på plats, och premiärminister Youssef Chahed har sedan sitt tillträde i augusti 2016 beskrivit korruptionsbekämpning som sin prioritering. Samtidigt finns ett tvivel inte minst i civilsamhället på den exekutiva maktens politiska vilja att ta itu med korruption på djupet. Idag är korruptionen i mindre utsträckning koncentrerad till en begränsad krets, men präglar det tunisiska samhället på alla olika nivåer, i olika sektorer. Detta får omfattande och komplexa konsekvenser, dels i direkt ekonomisk form men också säkerhetsmässigt och socialt, inte minst genom den växande informella handeln i landets utsatta gränsområden med Libyen och Algeriet. Tunisiens premiärminister Youssef Chahed möter media. Foto:  ITU/J Marchand Fenomenet är inte nytt. Redan under Ben Alis tid verkade smuggelnätverk i dessa områden men i kontrollerad form. Statens hade sitt finger med i spelet. Att låta handeln fortgå var ett sätt att köpa sig socialt lugn. Sedan revolutionen har gränshandeln exploderat, till viss del ändrat karaktär och fått både nya aktörer och produkter. Allt från livsmedelsprodukter som yoghurt, till bensin och vapen byter händer där, genom nätverk på båda sidor om gränserna. Den svarta marknaden uppskattas utgöra så mycket som hälften av den tunisiska ekonomin. En region som är särskilt utsatt är Kasserine i sydvästra Tunisien som har en gräns på 220 km mot Algeriet. Här lever idag många familjer på den informella handeln, men här finns också terrorister. Sedan revolutionen har jihadistgrupperingar hållit till i bergstrakterna (Chaambi, Semmama, Salloum) där de dragit fördel av det säkerhetsvakuum som uppstod under åren som följde upproret.  Men att blint slå till mot den svarta marknaden är inte okomplicerat för staten. Det skulle innebära att slå till mot det enda ekonomiska system som många invånare har, vilket den politiska klassen i Tunis är väl medveten om. Arbetslösheten i Kasserine är skriande hög, särskilt bland unga högutbildade och kvinnor utanför tätorterna. De privata företagen är få, både inom jordbruk och industri. Under decennier har regionen varit ekonomiskt eftersatt till fördel för den rikare kustremsan och de nordostliga regionerna nära huvudstaden. Nepotismen var under diktaturen utbredd i den lokala administrationen, som i stort sett erbjöd de enda möjligheterna till anställning, något som många Kasserine-bor menar fortfarande är fallet även om de politiska partierna har bytt namn. Det var i Kasserine som missnöjet mot den förra regimen märktes som starkast. Här dödades flest personer under revolutionen 2011 i blodiga sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor, många unga, i jämförelse med andra regioner.  Demonstration mot regeringen utanför parlamentet 2013. Foto: Amine Ghrabi/Creative Commons Gapet mellan den tunisiska staten och de medborgare som var revolutionens tydligaste ansikten blir djupare. De ungas besvikelse över bristen på socioekonomiska förändringar särskilt i de inre regionerna, i kombination med ett fortsatt korrupt system där nepotismen är utbredd, är ett allvarligt hinder för Tunisiens utveckling mot demokrati och äventyrar statsbygget på sikt. Ett konkret exempel på det sköra läget är fallet med den unge högutbildade Ridha Yahyaoui som i januari 2016 dog genom en elstöt när han klättrade upp i en elanläggning under en protestaktion mot arbetslösheten. Han hade just blivit meddelad att han inte skulle få anställning i den lokala administrationen som han lovats av makthavarna, efter år av arbetslöshet. Men hans namn hade plötsligt strukits från listan med anställda personer och ersatts utan förklaring. Dödsfallet tolkades omedelbart som ett uttryck för nepotism och utlöste omfattande våldsamma demonstrationer i Kasserine, som sedan spred sig och utegångsförbud nattetid infördes över hela landet under en tid. Händelsen för onekligen tankarna till Mohamed Bouazizi som satte eld på sig själv i protest mot en lokal polis godtyckliga nedslag på hans frukthandel i december 2010 – händelsen som tände gnistan till den arabiska våren.

Demokratiseringsvågen har kommit av sig i Afrika

142. De till syntes oändliga korruptionsskandalerna kring Jacob Zumas styre i Sydafrika har i åratal skapat rubriker och många har frågat sig hur ett av Afrikas mest framgångsrika länder inte lyckas få ordning på situationen. Hur går det egentligen med demokratin på kontinenten? Nyhetsrapporteringen från den politiska scenen i de olika länderna i Afrika tecknar en oklar bild av läget och utvecklingen den senaste tiden. Den långdragna kampen om maktskiftet i Sydafrika, ledde till att Zuma till sist tvingades avgå. I Kenya kulminerade efterspelet kring den kontroversiella valprocessen i slutet av januari när landets president Uhuru Kenyatta släckte ner en rad tv-kanaler och radiostationer i samband med att oppositionsledaren Raila Odinga symboliskt svors in som "folkets president". Kenyas president Uhuru Kenyatta med sin sydafrikanske kollega Jacob Zuma vid ett möte i Durban i janauri. Foto: GCIS/Creative Commons Osäkerhet präglar situationen i Kongo-Kinshasa där nya val ska organiseras den 23 december i år – drygt två år efter att Joseph Kabilas mandatperiod tog slut. Tiden fram till valet – under en regim som förra året avrättade över tusen oppositionella – kan komma bli kaosartad och våldsam. Ständiga rubriker om krympande utrymme för journalister och det civila samhällets verksamhet samt rutinmässiga trakasserier av oppositionspolitiker och aktivister kantar rapporterna från Magufulis Tanzania, Musevenis Uganda och Sisis Egypten – för att nämna några. Samtidigt fick nyligen Afrikas första kvinnliga president, Ellen Sirleaf Johnson, ta emot Mo Ibrahim pris för förtjänstfullt ledarskap i Afrika för sitt arbete med att leda Liberias demokratiska process framåt. I Zimbabwe har avsättningen av Robert Mugabe efter hans 37 år vid makten skapat förväntningar på landets demokratiska framtid. Gambia har hyllats som en modell för en "demokratisk kupp" där man, med stöd från samarbetsorganisationen Ecowas, lyckades byta ut en auktoritär regim vid valurnorna. Efter ett år vid makten har Adama Barrow påbörjat det långsiktiga arbetet med att bygga upp landet från grunden. Ellen Johnson Sirleaf. Foto: UN Women/Ryan Brown Men hur ser egentligen trenden ut på kontinenten, när det gäller demokratiseringen i Afrika? Economist Intelligence Unit (EIU) mäter årligen tillståndet för demokratin i världens länder. Fokus för mätningen, som i sin tur ger ett så kallat demokratiindex, ligger på fem nyckelfrågor: valprocesser och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionsduglighet, politiskt deltagande och sist, men inte minst, politisk kultur. Om man jämför demokrati på en skala från 0 (auktoritär regim) till 10 (fullständig demokrati) under de senaste tolv åren har demokratin i Afrika i genomsnitt ökat från 4,11 till 4,28 enligt EIU. Matchande globala siffror är 5,52 och 5,48. Den goda nyheten är att demokratiutvecklingen över tid visserligen gått i rätt riktning. Den dåliga nyheten är att utvecklingen inte bara gått mycket sakta men också mattats av rejält. Medan ökningen under åren 2006–2011 var på 0,15 sjönk den till bara 0,02 under 2011–2017. Framgång i nord och i väst – tillbakagång i öst De största framstegen har man sett i Nord- och Västafrika där mer än hälften av länderna har visat på avsevärda förbättringar. Inte överraskande ligger Tunisien i topp där den arabiska våren ledde till regimbyte och nya demokratiska institutioner är på god väg att bli etablerade. Utöver Tunisien har bara sex andra länder avancerat med mer än en poäng på EIU:s demokratiindex under perioden. Fem av dessa ligger i Västafrika: Ghana, Togo, Guinea, Sierra Leone och Burkina Faso. Det råder visserligen stora olikheter dem emellan – Ghana har till stor del lyckas stärka existerande demokratiliknande institutioner och räknas som en av de få stabila demokratierna, medan Togo och Guinea trots mödosamma framsteg fortfarande är att betrakta som två av (för) många auktoritära regimer på kontinenten. Av de tio länderna där demokratiutvecklingen har märkbart försämrats ligger fyra i Östafrika. Den nära på totala avsaknaden av trovärdiga val och politisk pluralism är huvudorsaken till de dåliga resultaten i Etiopien, Sudan och Rwanda medan Madagaskar efter kuppen i 2009 och den påföljande politiska krisen i landet har påbörjat en långsam process tillbaka till ett mer demokratiskt samhälle. I botten finner vi dock Burundi som efter mer gradvisa nedgångar rasade på EIU:s mätningar i efterdyningarna av det oroliga och mycket kontroversiella valet i 2015 där den sittande presidenten Pierre Nkurunziza kandiderade för en tredje mandatperiod, och slutligen vann en överlägsen seger. Men mest av allt: same old, same old Nära hälften av kontinenten brottas emellertid med demokratisk stagnation. Värst är situationen i Centralafrika där demokratiprojektet ser ut att ha hamnat i totalt dödläge i fem av åtta länder. Centralafrikanska Republiken, Tchad och Ekvatorialguinea har dock inte bara stillestånd – de är också de tre länderna som, tillsammans med Kongo-Kinshasa till följd av Kabilas politik de senaste åren, ligger sämst till vad gäller demokrati på hela kontinenten.    Protest mot rivningen av ett bostadsområde tanför Lagos i Nigeria. Foto: Creative Commons Fyra byggstenar för demokratiska framsteg Man ska vara försiktig med att generalisera – Africa is not a country. När det är sagt så finns en hel del jämförbara problem som länderna på kontinenten måste få kontroll på för att demokratiprojektet ska lyckas. Här är en sammanfattning av fyra byggstenar som demokratiförkämparna måste gripa tag i för att skapa en positiv utveckling. 1. Främja social sammanhållning Ett av huvudsyftena bakom staten som konstruktion är att verka för att medborgarna kan bo och leva tillsammans. Statens förmåga att hantera olikheter och bygga broar mellan folk är särskilt viktigt i länder där man definierar sig själva utifrån till exempel etnisk eller religiös tillhörighet – som så ofta är tillfället i Afrika. Samtidigt tenderar det politiska spelet i många länder att istället påkalla och skärpa dessa motsättningar. Den framträdande roll som etnicitet spelar på den politiska scenen i Kenya utgör bara ett exempel. Framöver kommer det bli viktigt att hålla ögonen på nya potentiella grupper inom samhället. Med ökande urbanisering kommer politikernas förmåga att säkerställa samspelet mellan stadsbor och landsbygdsbor bli allt viktigare. Detsamma gäller för generationsklyftan. Ett misslyckande på det här området skulle fortsätta ge näring till extremism och terrorism som i sin tur kommer att undergräva demokratiutvecklingen ytterligare. 2. Bekämpa korruption Korruption bland eliten påverkar utsikterna för demokrati på två sett. Först undergrävs trovärdigheten och legitimiteten till inte bara politikerna själva men också hela systemet inom vilket de är verksamma. De många korruptionsskandalerna som kantat Zumas presidentskap i Sydafrika har dock visat sig inte bara ge Zuma möjlighet att utforska alla möjliga gråzoner för att berika sin familj och sina vänner, utan samtidigt också öppnat för mäktiga individer, institutioner och företag att påverka landets politik och lagstiftning i syfte att tjäna privata intressen. Utbredd korruption har lett till att Sydafrika bedöms av allt flera som en ”captured state.” Vad är poängen med fria och rättfärdiga val om de folkvalda använder skattebetalarnas pengar till att berika sig själva och även låter andra intressen styra politiska prioriteringar? Demonstration i Kapstaden mot president Jacob Zuma i april 2017. Foto: Shutterstock För det andra har korruption självklart en mer praktisk konsekvens: den skadar demokratins möjlighet att leverera produkten som väljarna har ”köpt” via rösturnorna. Pengarna som skulle gått till utveckling på landsbygden, utbildning, och hälsa försvinner helt enkelt långt innan de var tänkta att komma fram. Bekämpningen av korruption behöver samtidigt anta en ”bottom-up approach”. I en undersökning från 2015 i 28 länder på kontinenten rapporterade Transparency International att i snitt en av fem betalt mutor till representanter för den offentliga förvaltningen. I Liberia var antalet så högt som sju av tio. Organisationen har också påpekat den starka länken mellan korruption och val i Afrika. Fadumo Dayib, som kandiderade i presidentvalet i Somalia i fjol resonerade så här i efterdyningarna av valet: Corruption was the biggest challenge. Whenever I spoke to people in politics or power the first thing they would ask was “What do you have for us?”, “How much money do you have?” or “How much can you pay?” They were not interested in my vision for Somalia. This was very frustrating. How can you come into elected office through unconstitutional means and then demand that the citizens adhere to the rule of law when you yourself have not done so? 3. Uppvisa resultat Biståndsretoriken om demokratifrämjande fokuserar ofta på politiska och civila rättigheter – men man blir inte mätt på att delta vid val, behandlas rättvist eller bemötas som en jämlik: Demokratin måste visa resultat. System måste byggas och resurser och kapacitet måste tillföras för att effektivisera förvaltningen som skall tillhandahålla offentliga tjänster – nationellt, men också på regional och lokal nivå. Med ökande befolkning och pressade resurser handlar det också om att engagera den privata sfären och genomföra reformer som kan ge nödvändig ekonomisk utveckling – inklusive arbetstillfällen. Hur detta ska genomföras beror givetvis på den lokala kontexten i varje land, men fokus på maktfördelning samt mekanismer för utövande av ansvarsskyldighet kommer vara A och O i sammanhanget. En ung aktivist talar på ett oppositiosnmöte i Mbale i Uganda 2011. Foto: Gaborbasch/Shutterstock 4. Öka engagemanget bland unga Afrika är värdens yngsta kontinent. Hela 19 av värdens 20 yngsta länder mätt efter genomsnittsålder ligger här och omkring 65 procent av befolkning är under 35 år. I detta ligger otroliga socio-ekonomiska utmaningar – hur skaffar man jobb till alla? – men samtidigt också fantastiska möjligheter – mängden utbildad, energisk, teknologikunnig och kreativ arbetskraft. Avgörande för den demokratiska utvecklingen är att få dessa unga med på tåget. Utan de ungas stöd – som bara kan säkras genom deras deltagande och inflytande – kommer de spirande demokratiska institutionerna och processerna i många länder att fallera. Unga måste få tillgång till den politiska scenen. Lagarna måste ses över för att unga ska ha möjlighet att bli invalda i beslutsfattande organ och politiska partier måste ta ett mycket större ansvar för att unga ges möjligheter att verka och driva sina frågor in på lokala och nationella politiska agendor. Vidare har politikerna skyldighet att söka unga där de finns. Intrycket av att unga är ointresserade av poliska frågor kan snabbt  vederläggas med till exempel några tangenttryckningar på Facebook och Twitter. Kampanjerna #FeesMustFall och #MyFlag i Sydafrika och Zimbabwe är några av bevisen på detta. Ungas frustration med dagens styresätt handlar framför allt om uppfattningen om ett otillräckligt politiskt ledarskap. Åtgärder som skulle reducera politisk korruption och öka demokratisk utdelning kommer samtidigt locka fler unga att engagera sig på den demokratiska spelplanen. Vägen framåt                                                                             En sak är säker: demokratin har en lång väg att gå och farten på utvecklingen lämnar mycket att önska. Under det senaste decenniet har framgångar varvats med bakslag och stagnation. De komplexa och rejäla utmaningarna länkad till sammanhållning, korruption, resultat och ungas inflytande utgör bara några av byggstenarna som måste på plats för att fler länder i Afrika ska lyckas hamna i samma klass som Mauritius, det enda landet som enligt EIU i nuläget kvalar in som en full demokrati på kontinenten.

Vardagsliv och dramatiska livsöden i Sankt Petersburg

241. Som komplement till alla fjolårets böcker och konferenser om den ryska revolutionen 1917 och dess politiska följder skildrar Kalle Kniiviläs Tanjas gata – Rysk vardag 1917–2017 (Atlas) vardagslivet för vanliga människor i Sankt Petersburg där revolutionen började. Kniivilä, journalist vid Sydsvenskan och författare till tre uppmärksammade reportageböcker om dagens Ryssland och dess grannar, gör det genom att fokusera på några boende vid Andra linjen, en gata nära universitetet på Vasilij-ön. Ursprungligen skulle boken handla om de boende i bara ett hus där flickan Tanja Savitjeva bodde under belägringen under andra världskriget. Tanja efterlämnade dagboksanteckningar om sin familjs tragiska öde, och huset blev sedermera en minnesplats. Vid en parallellgata växte förresten Vladimir Putin upp. Boken bygger huvudsakligen på intervjuer med ett drygt tiotal personer som bott eller arbetat vid Tanjas gata, men också på rysk och västlig forskning om vardagslivet i Ryssland, samt ögonvittnesskildringar, dagböcker och ryska tidningsartiklar ända från 1917. Intervjuer, kommentarer och bakgrundsinformation varvas på ett smidigt och distanserat sätt. När Kniivilä till exempel vid en demonstration på den före detta revolutionsdagen den 7 november 2016 talar med en kommunist, som liksom fordom Mao inte har något emot ett tredje världskrig med Nato, där två tredjedelar av världens befolkning dödas, om bara kommunismen segrar, avhåller sig Kniivilä från kritik och låter åsikten tala för sig själv. Boken är kronologiskt upplagd med nedslag i varje decennium efter 1917 och med tillbaka- och framåtblickar, vilket kan resumeras på följande sätt: Under tilltagande kaos genomför bolsjevikerna sin statskupp i oktober 1917 (enligt dåvarande tidräkning), men enligt konstnären Alexandre Benois’ dagbok märks det mest i stradens centrum och nöjeslivet fortsätter i stort sett som vanligt. Visserligen råder alkoholförbud sedan 1914 men under hösten 1917 tilltar i stället plundringarna av överklassens vin- och spritförråd. Lenin ger order om att förråden ska förstöras, och enligt en källa dör fler i strider om tsarens vinförråd än i stormningen av Vinterpalatset. Under november genomförs det första demokratiska valet till en lagstiftande församling i Ryssland, men bolsjevikerna förlorar och upplöser församlingen i januari 1918. Privata företag förbjuds och böndernas spannmål beslagtas. Savitjevs bageri stängs. Under det följande inbördeskriget inträder hyperinflation och pengar förlorar allt värde, industrin står stilla, och hungersnöden breder ut sig. Folk flyttar ut från staden, så att bara en tredjedel är kvar 1920. Men efter strejker och soldatuppror inför Lenin en ny ekonomisk politik (NEP) 1921, som tillåter privat handel med livsmedel, småföretagande och fastighetsköp. Spritförsäljning blir en av statens viktigaste inkomstkällor. På Tanjas gata får familjen Savitjev öppna sitt gamla bageri igen, och den lutheranska församlingen i Mikaelskyrkan tillåts stanna kvar. 1927 är enligt Kniivilä frihetens höjdpunkt i Sovjetunionen, men samma höst krossar Stalin all opposition inom partiet och slutet för NEP börjar. Savitjev förlorar sitt bageri och även sina medborgerliga rättigheter. 1929 intensifieras den antireligiösa kampanjen, Mikaelskyrkans präst grips och döms till tio års arbetsläger. Veckodagar och söndagar ersätts med fyra arbetsdagar och en vilodag. Ungefär en miljon av stadens invånare dog under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad. Foto: RIA Novosti Archive/Boris Kudoyarov/CC-BY-SA 3.0 1937 har kollektiviseringen av jordbruket genomdrivits, femårsplanernas industrialisering pågår, och den stora terrorn börjat. Enbart på Tanjas gata, drygt en kilometer lång, döms minst 79 personer till döden och, i genomsnitt en person per hus avrättas åren 1936–1938. Först drabbas de med estnisk börd, sedan de med polsk och tysk. Inte ens en handikappad pensionär undkommer en dödsdom för landsförräderi. De flesta bor nu trångt i kommunalki och det råder ständig brist på olika matvaror och bränsle. Under den 900 dagar långa nazityska belägringen av Leningrad dör ungefär en miljon av 2,5 miljoner invånare av svält, relaterade sjukdomar och stridshandlingar. Kannibalism förekommer. I januari 1942 är det över 20 grader kallt och folk fryser ihjäl i brist på bränsle. Tanjas dagbok skildrar hur familjemedlemmarna dör en efter en och själv dör hon 1944, 14 år gammal. Tanjas överlevande kamrat Natalja Soboleva berättar för Kniivilä att det inte fanns någon elström, alla måste gå till fots, och vatten kunde bara hämtas i floden Neva. I augusti 1942 evakuerades hon och hamnade i en by nära gränsen till Mongoliet. 1945 fick hon återvända till sin förstörda lilla lägenhet och tilldelades ett par stora herrskor. En evakuerad grannflicka, Korina Klodt, vars föräldrar avrättats 1937, fick inte komma tillbaka till staden. Fyrtio år efter revolutionen, när Sovjetunionen lagt under sig halva Europa och blivit en supermakt med kärnvapen, blir landet först i rymden med Sputnik. Efter Stalins död och Koreakriget inleder Chrusjtjov en avstalinisering och avspänning mot väst. Byggandet av enkla bostäder kommer igång. Aleksandr Uralov, vars familj övertagit Savitjevs lägenhet, berättar att det ännu saknades centralvärme men de hade vatten, toalett och gasspis. Natalja Soboleva bor kvar och deltar i byggandet av en tunnelbana, Korinas Klodts föräldrar rehabiliteras och efter några år får hon en kommunalka i närheten. Det finns bara fyra kaféer i hela tre-miljonerstaden. På 1960-talet, när Chrusjtjov avsatts, förvärvar folk teve, kylskåp och tvättmaskin, så även på Tanjas gata. Det politiska tövädret är slut men nu utvecklas samizdat (självpublicering) och piratkopierad musik. Vissångaren Vladimir Vysotskij börjar framträda i staden, och poeten Iosif Brodskij blir stamgäst på det nya kaféet Saigon. I slutet av 1970-talet fortsätter livet ännu att förbättras. Lägenheter byggs och renoveras, löner höjs och alltfler varor, om än av dålig kvalitet, finns att tillgå, särskilt om man har kontakter. Aleksandr Uralov engagerar sig i bostadsaffärer och politisk undervisning och kan som en av få ryssar köpa bil. Sovjetunionen är på höjden av sin makt och får hålla 1980 års olympiad. Alltfler västturister kommer till staden och med dem konsumtionsvaror och kulturpåverkan. Aleksandr Uralov bor i lägenheten där Tanja bodde. Foto: Kalle Kniivilä Men 1979 invaderar Sovjet Afghanistan och ett långt ockupationskrig börjar. Landet får en ledarkris, då tre senila ledare dör efter varandra, vilket öppnar dörren för Michail Gorbatjovs tillträde 1985. Sjunkande världsmarknadspris på olja och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl banar vägen för politiska och ekonomiska reformer, slut på kriget 1989 och avspänning med väst. Men Gorbatjov blir inte populär. Uralov berättar att omkring 1986 började det bli brist på allt möjligt och köerna allt längre. Gorbatjovs kampanj mot alkohol vållar stort folkligt missnöje. 1991 faller Sovjetunionen sönder, Jeltsin blir Rysslands president och en kaotisk övergång från kommunism till marknadsekonomi börjar med galopperande inflation, fattigdom och brottslighet. Samtidigt ökar varutillgång och reklam. Censuren avskaffas och 1990-talet blir den friaste tiden i Rysslands historia. Fastigheter på Tanjas gata privatiseras och moderniseras. Dåvarande vice borgmästare Putin köper en lägenhet vid gatan. Fysikern Aleksandr Dymnikov blir fastighetsmäklare där och kan köpa en dyr BMW för pengar han tjänat på att förmedla sovjetisk konst i väst. Mobiler och datorer blir vanliga. Men 1998 drabbas ryssarna av ett nytt dråpslag, då staten pga. stora utlandslån och fallande oljepris går i bankrutt. Rubeln, som nyss devalverats, förlorar två tredjedelar av sitt värde mot dollarn, och bankerna faller som käglor, varför sparare åter förlorar insatta pengar. Ryssarna förlorar sin tro på marknadsekonomi och demokrati.   2007 är Vladimir Putin president och Ryssland har under hans sju år vid makten en ekonomisk tillväxt och stigande standard som aldrig tidigare tack vare stigande oljepris och rubelkraschen 1998. På Tanjas gata blandas lyxlägenheter med trånga kommunalkor, som är fler än i andra städer. Mikaelskyrkan har lämnats tillbaka till den ryskspråkiga lutheranska församlingen och ett barnsjukhus har åter öppnat en lokal för den ortodoxa kyrkan, som håller på att bli den nya statsideologin. I närheten uppstår samtidigt Vkontakte, den ryska motsvarigheten till Facebook. 2008 drabbas även Ryssland av den internationella finanskrisen och fastighetsbubblan spricker, men nu har staten reserver. Ryssland invaderar Georgien. Foto: Kalle Kniivilä Hundra år efter revolutionen har Ryssland erövrat Krim, stöder separatister i östra Ukraina och för krig i Syrien, vilket lett till kris i västrelationerna, och oljepriset har åter sjunkit. Inte bara kommunisterna hyllar Stalin, och sovjetnostalgin breder ut sig. Korina Klodt, vars föräldrar mördades, har goda minnen från sovjettiden, och barnsjukhuschefen talar med Kniivilä om behovet av en stark ledare. Som avslutande bild av Ryssland väljer Kniivilä de gåtfulla sfinxerna som står kvar nere vid Nevas strand. För hela perioden visar Kniivilä en klar blick för både väsentliga och absurda inslag i folks vardagsliv, som speglar det storpolitiska skeendet. Han påvisar både kontinuitet och förändring. Till skillnad från tidigare böcker saknas foton, men sådana finns på författarens webbplats. Boken rekommenderas som en lättläst guide till Rysslands tragiska och komplicerade historia.

No matter what: Denmark embraces US Security Policy

143. When Sweden in 2014 decided to recognize Palestine, Denmark declined and said, as an echo of the US government, that it supported a negotiated two-state solution between Israel and the Palestinians. At that time, Denmark had a Social Democratic prime minister, Helle Thorning-Schmidt, and the Minister for Foreign Affairs, Martin Lidegaard, was from the Social-Liberal Party (Radikale Venstre). When the US President Donald Trump in January 2018 declared he would cut aid to the Palestinians, including aid to the UN program UNRWA (which was established in 1949 to provide humanitarian relief to refugees such as housing, primary health and schools) punishing them for their anger with his decision to move the US Embassy to Jerusalem, Sweden immediately stepped in to disburse 58.5 million USD to UNRWA. EU is supporting UNRWA's humanitarian work for Palestinian refugees. Photo: European Commission DG ECHO   In Denmark three parties, representing a majority in the Parliament expressed support for Trump’s decision and argued for a dissolving of the Palestinian refugee camps and UNRWA in interviews in the Danish daily Berlingske. The interviews – with the spokespersons from the Social Democrats, Nick Hækkerup, the Liberal Party Venstre, Michael Aastrup Jensen, Danish People’s Party, Søren Espersen – were a follow-up on an op-ed by the conservative politician Naser Khader. In a praise for Trump he had proposed a stop for UNRWA. Khader argued that there are only 20.000 Palestinians refugees, and that the more than five million registered by UNRWA just could move out of the camps to the West Bank, East Jerusalem or elsewhere. They only stayed in the camps with the sole purpose of claiming their Right of Return, he wrote. The spokespersons of the two governing parties, The Liberal Party Venstre and the Conservative, as well as from the biggest parties in opposition, the Social Democrats and Danish People’s Party, expressed support for Naser Khader’s proposal. None of them suggested solutions to the Palestinian refugee problem and none of them had any ideas of what to do with the 2 million Palestinians living in Gaza and hundreds of thousands in the West Bank and Lebanon. These examples demonstrate huge political differences between Sweden’s and Denmark’s Middle East policies. Denmark is faithfully, almost submissively, following Washington, while Sweden has a policy of its own. The Danish faithfulness to the US policy shows no difference between Danish governments headed by a Social Democrat or by one from the Liberal-Conservative bloc. While in opposition during the Iraq war, the Social Democrats were hard critiques of the government’s support to the George W. Bush administration, saying it sent Denmark to war without a UN mandate. But when the Social Democrats got to power themselves they became almost more supportive of the US Middle East policy than the Liberal-Conservative government had been. Anders Fogh Rasmussen, former danish PM and Secretary General of NATO. Photo: Slavko Sereda/Shutterstock This became particularly apparent in connection with the debate on how to react to Syria’s use of chemical weapons against Syrian rebels in August 2013. As early as in 2002, with its National Security Strategy, the Bush administration argued for the legitimate right of the US to conduct so-called pre-emptive military strikes without a UN mandate. Initially, the Danish Prime Minister from the Liberal Party, Anders Fogh Rasmussen, and his government maintained that the UN Security Council based the war in Iraq on resolutions. But in 2005 he argued that he was impelled to go to war without a UN mandate; a statement that was met with massive criticism from the opposition. In 2013, when Denmark had a Social Democratic government, the chair of the Danish Foreign Policy Committee, the Social Democrat Mette Gjerskov, said that, “Danes will just have to get used to going to war without a UN mandate”, and got support from a majority of the Danish parliament. The Prime Minister Helle Thorning-Schmidt declared that Denmark would respect a US appeal for support for a military operation against Bashar al-Assad, even if the UN Security Council did not sanction this appeal. The trend is crystal clear: In 2003, the Social Democrats, then in opposition, required a UN mandate to go to war. In 2005, the Prime Minister argued that it could be necessary for Denmark to enter a war without a mandate, to be met with massive criticism from the opposition. In 2013, the new Social Democratic government and a majority of the opposition agreed that war without a mandate from the UN could be both legitimate and necessary. This process demonstrates clearly that the Social Democrats in government prioritize support of a US policy as much as the Liberal-Conservatives do, even if it means entering a war without a UN mandate, if only the US asks for it. Danish soldiers meet with local Afghans living in a village in Helmand Province 2009. Photo: Aramis X. Ramirez/ISAF There are many examples of Denmark just following the US foreign and security policy. When Trump travelled to NATO demanding substantial increase in the European member states’ Defense budgets, Denmark responded by doing that, as seen in the new agreement on Defense just reached in January. When the US Secretary of Defense James Mattis asked for Danish troops to Afghanistan, Denmark reacted almost immediately by deploying them. The tiny state of Denmark is now involved with troops in Mali, Special Forces in Syria and Iraq, training personal in Iraq, troops in Afghanistan, and other military operations and support missions in the fight against jihadism. Denmark is so complying to the US policy, that the former US ambassador Rufus Gifford in an interview with the Danish daily Jyllands-Posten (2014/09/29) said: “In Foreign Policy, Denmark and USA is on the same line to a degree that when I show up to ask for something in the Ministry of Foreign Affairs or Ministry of Defense, they are already working on it. The same happens in NATO and UN. Denmark does really what the US wishes”.  Apparently, this “same line” includes the Danish policies towards Israel, the Palestinians, Iraq, Syria, and the Middle East in general. What is the background for this very close Danish relationship to the US? Some argue that we owe this to the US salvation of Denmark and Europe from the Nazis during the World War II, others that it was the Prime Minister Anders Fogh Rasmussen, later Secretary General of NATO, who made Denmark such a close ally to Washington. It is true that Rasmussen developed very close ties to George W. Bush and it is also true that Denmark since WW II has followed the US, e.g. letting USA have the air base in Greenland. Still, the almost submissive attitude in the last decades’ security policy is remarkable compared to Sweden and Norway. Probably one reason is to be found in the geopolitical situation that Denmark ended up in after the Cold War: with the breakdown of USSR and the Warsaw Pact, Denmark found itself without serious military threats against its sovereignty. The door was open for a safe and secure future protected as a member of the European Union as well, of course, as of NATO. But instead the Danes to a big surprise voted no to the Maastricht Treaty in 1992. In order to keep Denmark in the Union still respecting the result of the Maastricht Treaty referendum, the so-called Edinburgh Treaty was negotiated resulting in four exemptions for the Danish membership, among one was on the Union’s defense and security policy. The Danes accepted the new treaty at another referendum later in 1992, but was left without influence on the Union’s decision process on security policy. Hence, the tiny state was forced to look for another security umbrella and that was of course the US. A veteran event in Kastellet, Copenhagen, May 2017. Photo: Shutterstock Already in the 1990’s the Social Democrat government with Poul Nyrup Rasmussen as Prime Minister cultivated Danish security policy in close coordination with Washington. This was clearly seen in the support of the Clinton administration’s Iraq sanctions policy and military strikes on Iraq in December 1998 as well as in the Danish military contingent to the NATO organized Kosovo war against Serbia in 1999, which was exempt of a UN mandate. Thus, it is fair to say that Denmark’s close ties to USA improved long before Anders Fogh Rasmussen came in office in November 2001, but it is also fair to say that these ties were boosted tremendously during his leadership.   Ever since, has Denmark with few exceptions (it has not left UNESCO in protest of its Israel policy as the US has done twice, and in the UN General Assembly vote on Jerusalem against Trump’s decision, Denmark voted with the majority) followed US in all matters when it comes to security policy, including the Middle East, irrespective of what party is in charge of the Danish government, be it a Social Democrat or a Liberal, and irrespective of who has the power in the White House in Washington, be it Clinton, Bush, Obama or Trump. That makes it quite easy analyzing Danish security policy, because one can just look at what they do in Washington – which is increasingly not so easy to grasp, but that is another story. The most particular matter in the Danish closeness to the US line is that it is almost not questioned in the Danish foreign policy debate. After Trump took office, there has been a lot of debate, critique and questioning of his policy, but when it comes to security policy, Denmark has embraced him as much as previous Danish governments embraced his predecessors.