Kompromiss i sikte efter långt nervkrig i Armenien

Efter tre veckors nervkrig mellan Armeniens oligarkkontrollerade regering och oppositionspolitikern Nikol Pashinyan, som backas upp av tiotusentals demonstranter, finns tecken på en möjlig kompromiss. Båda parter fruktar att grannlandet Azerbajdzjan kan göra ett blixtanfall för att återta delar av Höga Karabach (på ryska Nagorno-Karabach) om det egna landets ledning paralyseras av en utdragen maktkamp. För bara två år sedan gjorde Azerbajdzjan efter att ha rustat upp under flera år ett försök som resulterade i flera hundra dödsoffer på båda sidor.

I tjugo år attackerade Nikol Pashinyan Armeniens styrande krigsherrar från sin tidning med en upplaga på några tusen och deltog samtidigt i planeringen av flera kampanjer mot dem. I mitten av april i år tog han steget fullt ut genom att kräva att Serzj Sargsian efter tio år som president inte skulle tillåtas att fortsätta att styra landet, nu som premiärminister med stärkta befogenheter. Pashinyans krav backades upp av stora skaror av disciplinerade demonstranter.

Armeniens för detta president Serzj Sargsian. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Det republikanska partiet tvingade sin ledare Sargsian att böja sig för Pashinyan för att undvika en upprepning av händelseförloppet 2008. Polisen hade då använt betydande våld mot demonstranter som anklagat Sargsian för att ha vunnit presidentvalet genom fusk. Tio personer dödades, media censurerades, massmöten förbjöds och flera protestledare greps. Pashinyan hörde till dem som fängslades men gavs amnesti 2011. Republikanerna ser i dag i stället förhalningstaktik som sin bästa chans att klamra sig fast vid den politiska och ekonomiska makt som de tillskansat sig.

Konflikten om Höga Karabach (för bakgrund läs här) har sedan den blossade upp inför upplösningen av Sovjetunionen spelat en betydande roll också för inrikespolitiken i Armenien. I maj 1990, mer än ett och ett halvt år före upplösningen av Sovjetunionen, förlorade kommunistpartiet i Armenien sitt monopol på platserna i parlamentet. Väljarna röstade in ett 60-tal deputerade från den Pan-armeniska nationalrörelsen. Dess främsta mål var att förena Karabach, en region med stor armenisk befolkning i grannrepubliken Azerbajdzjan, med Armenien. Rörelsens ledare Levon Ter-Petrosyan, en litteraturvetare född i syriska Aleppo, blev det självständiga Armeniens förste president.

Ungefär samtidigt inledde Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov en operation för att beslagta illegala vapen i Armenien. Det var inte bara militanta nationalister som bröt sig in i militärförråden för att beväpna sig för Karabachkriget. De fick sällskap av Armeniens bankrånare, som blev de bäst beväpnade i Sovjetunionen, och av skumma affärsmän och deras anställda gorillor som hotade politiker och även genomförde mord. Till och med den nyvalde presidenten Ter-Petrosyan råkade ut för att hans bil prejades av fyra beväpnade män som misshandlade hans hustru, son och livvakt.

En stridsvagn står som minnemärke över en armenisk seger i kriget mot Azerbajdzjan om Karabach i början av 1990-talet.  Foto: Ezio Hsu/Shutterstock

Presidentvalet 1996 som gav Ter-Petrosyan en andra mandatperiod kritiserades hårt av internationella observatörer. Två år senare tvingades han avgå efter rykten om att han under fredsförhandlingar varit beredd att avstå från en del av det territorium som erövrats från Azerbajdzjan. Ryktena underblåstes av hans två efterträdare på presidentposten, Robert Kotjarjan och Serzj Sargsian, som också byggt sina politiska karriärer på Karabachkriget. Båda var födda i Karabach och hade ledande politiska poster där när konflikten drevs till sin spets. De hade dessutom till skillnad från Ter-Petrosyan bakom sig en karriär i det sovjetiska kommunistpartiet.

Det fuskades friskt också när Kotjarjan valdes till president först 1998 och en andra gång 2003 medan de följande valen av Sargsian fått något mildare kritik. I gengäld råder ett brett missnöje med den politik som båda fört med hjälp av Republikanska partiet. Som krigsherrar tog de med sin klan steget från Karabach till den högsta politiska makten i Armenien. Där har de på kort tid gjort sig till några av landets mest förmögna medborgare. För affärsmän som inte velat hamna i onåd har det varit klokt att ansluta sig till Republikanska partiet. Det kontrollerar i dag 55 procent av platserna i parlamentet.

När den tidigare försvarsministern Sargsian 2008 nominerades som Kotjarjans efterträdare som president saknade civilsamhället ännu ett samlande namn som kunde utmana honom. Därför vädjade många, inklusive Pashinyan, till Ter-Petrosyan att ställa upp på nytt. Denne hamnade dock på andra plats med bara drygt 20 procent av rösterna. Även om det förekom oegentligheter i valet så såg en majoritet av väljarna inte längre Ter-Petrosyan som en möjlig förnyare. Protestvågen som följde var ett uttryck för en besvikelse över att korruptionen kunde fortsätta som förut.

Demonstration i Jerevan den 22 april mot regeringen. Foto: Kacper Kawecki/Shutterstock

Dagens opinionsundersökningar visar att armenierna har ett förödande lågt förtroende för sina domstolar och politiker. Arbetslöshet och fattigdom är det som i dag bekymrar mest och Karabach har fallit tillbaka på agendan. 2014 marscherade unga demonstranter mot en pensionsreform. Ungdomarna ville inte tvingas göra betalningar till pensionsfonder för de var övertygade om att regeringen skulle försnilla besparingarna. Demonstrationerna ett år senare kallades Electric Yerevan därför att de vände sig mot den Rysslandsägda eldistributörens höjda tariffer.

2015 godkändes genom en folkomröstning att presidenten i fortsättningen utses av parlamentet i stället för som tidigare genom allmänna val. Omröstningen var enligt internationella observatörer behäftad med brister, om än inte lika omfattande som vid flera tidigare val. Enligt opinionsundersökningarna gav en tredjedel av armenierna tummen upp för förändringen medan en nästan lika stor andel var negativ.

En del av oppositionen motsatte sig förslaget eftersom man misstänkte att det var skräddarsytt för Sargsian. Hans mandatperiod som statschef löpte ut i början av april i år. Han skulle då kunna ta klivet över till posten som premiärminister och samtidigt ta med sig många av sina tidigare befogenheter som flyttats över från presidentposten till regeringschefen. Det var när misstankarna besannades som den senaste tidens omfattande demonstrationer inleddes.

Uppenbarligen har Nikol Pashinyans strategi varit att hålla protesterna vid liv för att driva fram en spricka bland oligarkerna. Efter en sju timmar lång debatt i parlamentet den 1 maj lyckades republikanerna fortfarande hålla en enad front genom att anklaga Pashinyan för att föra en farlig in- och utrikespolitik och därefter rösta emot att han valdes till tillfällig premiärminister. Samma dag bekräftade emellertid republikanernas vice talman Eduard Sharmazanov för den ryska nyhetsbyrån Sputnik att det finns deputerade i hans parti som är villiga att acceptera Pashinyan för att komma över den akuta krisen.

Pashinyan har också vunnit stöd hos det näst största partiet, Blomstrande Armenien, som byggts upp och finansieras av Gagik Tsarukian som är en av Armeniens förmögnaste affärsmän och tävlar med Sargsian och Kotjarjan i både politik och affärer. Inför förra årets parlamentsval hade både Armeniens ledande opinionsinstitut och ryska statliga VTsIOM förutspått jämnt lopp mellan Republikanska partiet och Blomstrande Armenien.

Souvenirer på en marknad i huvudstaden Jerevan.  Foto: Shutterstock

Om Pashinyan väljs till tillfällig premiärminister kommer han att försöka revidera vallagen och därefter utlysa nyval. Även om han säkert vunnit mångas sympatier under de senaste veckorna och fick ett lysande tillfälle att visa upp sig för väljarna i parlamentets maratondebatt som direktsändes i TV kommer han att behöva många oligarkers stöd för att bilda en regering efter valet. Då kommer det i bästa fall att leda till en kompromiss som begränsar korruptionen men ändå inte hotar många av dagens affärsintressenter. Och till att Ryssland försäkras om att Armenien inte byter utrikespolitisk kurs.

I själva verket bekräftar opinionsmätningar också att de flesta armenier ser Rysslands engagemang som särskilt viktigt med tanke på konflikten med Azerbajdzjan. Armenien deltar i det Rysslandsledda försvarssamarbetet och det finns en rysk militärbas utanför landets näst största stad.  Samtidigt vill armenierna balansera både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt mellan EU och Ryssland.