Irak första testet efter Iranavtalets sammanbrott

Farväl, Iranavtal — vi hann knappt lära känna varandra. På kvällen den 8 maj undertecknade president Donald Trump en order om att lämna det “multnande och ruttna” kärnteknologiavtalet med Iran, vilket USA undertecknat 2015.

Avtalet, vars engelska titel är Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), innebar att Iran fryste sitt kärnteknologiska program och underkastade sig internationella inspektioner i utbyte mot sanktionslättnader. Det var kulmen av många år av multilateral diplomati under Trumps föregångare Barack Obama, som nu kallar Trumps besked ett “allvarligt misstag”.

Utöver USA och Iran hade även Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Tyskland undertecknat JCPOA. De kritiserar allihop det amerikanska beslutet. Teoretiskt sett kan JCPOA förstås leva vidare även utan USA, vilket den franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian insisterat på. Men de direkta och indirekta effekterna av att USA återupptar sina sanktioner mot Iran lär bli så kraftfulla att Iran antagligen ser begränsade fördelar med ett sådant arrangemang.

Uppställning för fotografering efter undertecknandet av Iranavtalet den 14 juli 2015. Foto: US Department of State

Irans president Hassan Rouhani gick som väntat till angrepp mot Trump och hävdade att han nu har beordrat iranska myndigheter att förbereda sig för att “återuppta anrikningen på industriell nivå”, men han tillade att han först ska ägna några veckor åt att konsultera de EU-länder som också undertecknat avtalet. Det är möjligt att Rouhani helt enkelt avvaktar för att se hur saken utvecklar sig, men att på detta vis gardera sig inför alla eventualiteter är också en logisk reaktion för en president som väl hoppas kunna bevara åtminstone några av sitt lands nya handelsmöjligheter och vill vinna internationella sympatier, vad som än händer härnäst.

Trump har antytt att man kan förhandla fram ett nytt och mer “konstruktivt” avtal, vilket i så fall skulle behöva innehålla “insatser för att eliminera hotet från Irans utveckling av ballistiska robotar, stoppa dess världsomspännande terroraktiviteter, och sätta stopp för dess hotfulla aktiviteter runtom i Mellanöstern”. Men han sade också att han utgår från att Iran kommer att avvisa tanken på en omförhandling och tillade: “Jag skulle förmodligen säga samma sak om jag befann mig i deras situation”.

Det är en klen tröst för Rouhani, men man kan likafullt utgå från att europeiska ledare kommer att kasta sig efter idén om ett nygammalt JCPOA-avtal.

Utställning med iranska raketer på försvarsmuseet i Hamadan. Foto: Shutterstock

Regional upptrappning?

Med tanke på att ingen ännu verkar redo för ett nytt och omförhandlat avtal kan Trumps beslut istället inleda en ny omgång eskalation och konflikt i Mellanöstern. USA är nära lierat med Teherans fiender i Israel, Saudiarabien och Förenade arabemiraten, vilka allihop hyllar Trumps beslut. De har under senare år gått i clinch med Iran runtom i Mellanöstern, vilket efterlämnat en mängd olika snubbeltrådar som skulle kunna utlösa en regional upptrappning.

Exempelvis skickade de arabiska Gulfstaterna år 2015 truppstyrkor till Jemen för att slåss mot den Iranstödda Houthirörelsen. USA gav inledningsvis njuggt stöd till insatsen, men kan nu vara på väg att vada djupare in i kriget. New York Times avslöjade nyligen att amerikanska marinkårsstyrkor har börjat operera på marken längs den saudisk-jemenitiska gränsen.

Den iransk-israeliska konflikten skulle också kunna blossa upp snabbare när det saknas en politisk horisont och internationella krav på återhållsamhet. Samtidigt som Trump drog sig ur kärnteknologiavtalet rapporterade CNN att israeliska och amerikanska tjänstemän fruktar att Iran kan vara på väg att organisera attacker i Israel. Den syriska militären rapporterade strax därpå att israeliska missiler hade avfyrats mot mål i Damaskusområdet. Och senare genomförde Israel omfattande flyganfall mot, enligt israelisk militär, iranska militära installationer i Syrien efter raketbeskjutning mot de ockuperade Golanhöjderna.  

Den israeliska ockupationen av Palestina är en arena för denna rivalitet. Israel är en nära allierad till USA och Washington har dessutom band till palestinska grupper på Västbanken, medan Iran har ett starkare fäste på den islamistkontrollerade Gazaremsan. Under de gångna åren har Teheran i stort sett återuppbyggt sina förbindelser till Hamas efter ett par kyliga år orsakade av kriget i Syrien, och man har också band till mindre islamistgrupper som Islamiska djihad och Sabirin.

President Trump med Israel spremiärminister Benjamin Netanyahu. Foto: US Embassy Tel Aviv/Creative Commons

Rivaliserande grupper inom ramen för Palestinska befrielseorganisationen PLO —inklusive Fatah, som leds av Palestinas åldrande och icke-valde president Mahmoud Abbas — befinner sig i en strategisk återvändsgränd på grund av fredsprocessens misslyckande. De blev offentligen förnedrade av Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad (men inte samtidigt Palestinas), och det kommer snart mer av den varan när Trumps svärson Jared Kushner ska lansera sin nya fredsplan.

I dagsläget har 82-årige Abbas varken något att erbjuda sitt folk politiskt sett eller någon överenskommen efterträdare, medan de palestinska flyktinglägren riskerar att falla sönder ekonomiskt på grund av USA:s nedskärningar i UNRWA-finansieringen. Guldläge för iransk exploatering.

Iransk-israeliska spänningar i Libanon och Syrien

Iran och Israel utmanar också varandra i två av Israels grannländer, Libanon och Syrien.

I Libanon representeras Iran av Hizbollah, som stärkte sitt inflytande över landets politik i valen 6 maj. Spänningarna mellan Israel och Hizbollah sjunker och stiger hela tiden, men även om Israel lyckades genomdriva en lugn period på sin norra gräns genom det korta och brutala kriget 2006, som ledde till omfattande skador i Libanon, så har krigsretoriken krupit tillbaka in i talen på senare år.

Situationen i Libanon är förstås oupplösligt förenad med det inbördeskrig som rasar på andra sidan gränsen i Syrien, där Iran, Hizbollah och andra lydmiliser till det iranska revolutionsgardet slåss på president Bashar al-Assads sida. Den iranska regeringen har också stöttat Assads regering genom generösa lån och krediter.

Om de amerikanska sanktionerna återupptas lär kostnaderna för Teherans militära investeringar framstå i ett mindre förlåtande ljus för kritiker inom Irans regering och den iranska allmänheten. Det finns utan tvekan ett visst missnöje i Iran över hur många miljarder som spenderats i Syrien när man samtidigt lider av en inhemsk ekonomisk kris. Samtidigt stred ju Iran kompromisslöst för Assads räkning även före Iranavtalet, och den syriske ledarens position är betydligt starkare nu, inte minst som Ryssland gått in i kriget på hans sida. Men marginaliseringen av Syriens oppositionsstyrkor har samtidigt fört in konflikten i en ny fas kännetecknad av växande direkt internationell intervention. Israeliska och iranska intressen skaver mot varandra i synnerhet i södra Syrien, där Israel har ockuperat Golanhöjderna sedan 1967.

Spansk Unifil-styrka patrullerar vid gränsen till Israel i södra Libanon. Foto: EMAD/Creative Commons

I Libanon har UNIFIL:s övervakningsstyrkor tjänat som en kanal för indirekt informationsutbyte, men bristen på ömsesidigt godtagna spelregler och buffertar i Syrien gör landet till en oprövad och särskilt riskabel arena för iransk-israelisk eskalation. International Crisis Group-medarbetaren Joost Hilterman argumenterade nyligen i en New York Times-artikel för att Ryssland, som ju talar med alla sidor, borde ta ledningen för uppbyggandet av konfliktnedtrappande institutioner i södra Syrien. Huruvida Moskva har kapacitet och ork nog att ta sig an en så otacksam uppgift, det är förstås en annan fråga.

Prövning nummer ett: Irak

Det första ställe där en förnyad amerikansk-iransk kraftmätning lär utveckla sig är Irak, vars val den 12 maj kommer att bestämma landets kurs efter Islamiska statens krossande.

Iran har stärkt sin ställning i Irak sedan 2014 genom att bygga upp lydstyrkor inom milisalliansen al-Hashd al-shaabi. Den mäktige Hashdledaren Hadi al-Ameri har samlat många befälhavare bakom en valplattform med ett Iranvänligt och antiamerikanskt budskap. Washington och Riyadh stödjer istället premiärminister Heidar al-Abedi, en pragmatisk figur som i egenskap av sittande premiärminister kan räkna med institutionellt stöd och som dessutom åtnjuter ett visst stöd över religionsgränserna. Men Abadi kommer nästan säkert att behöva göra eftergifter till hökaktigt proiranska krafter och andra shiaislamister om han vill säkra en andra mandatperiod.

Ett av Saddam Husseins gamla palats i den inhängnade så kallade gröna zonen i Bagdad. Foto: Robert Smith/Creative Commons

Iran kan göra livet i Irak svårt för USA och dess allierade på tusen och ett sätt, men till skillnad från i Syrien och Libanon kan USA också ge betalt i samma mynt. Bägge staterna lär betrakta eftervalsförhandlingarna som ett nollsummespel, vilket kan fresta dem att ta till hårdföra påtryckningsmetoder och andra fulknep.

Även om Iranavtalet inte gjorde mycket för att dämpa spänningarna mellan USA och Iran i Bagdad kan dess kollaps alltså komma att avspeglas i intensifierad kamp om Iraks framtid.

Dags för skademinimering

De olika regionala och internationella aktörerna i Mellanöstern håller fortfarande på och försöker lista ut vad Trumps beslut egentligen innebär, och det är för tidigt för att spekulera i hur JCPOA-undertecknarna kan reagera framöver, när de allihop börjar justera kursen med varandra som riktmärken. Men förr eller senare måste avtalets försvarare antagligen acceptera att de har förlorat den här striden.

Även om européer, ryssar, kineser och iranier kan vilja utforska sätt att återuppliva avtalet, eller i alla fall ge det konstgjord andning fram till de amerikanska presidentvalen 2020, kommer det vara mer brådskande att hantera sidoeffekterna av dess sammanbrott. De amerikansk-iranska relationerna har redan tagit ett språng in i det okända, och de släpar resten av Mellanöstern efter sig.