2018


Pakistan tvingas balansera mellan Kina och USA

142. Pakistan och Kina har under decennier utvecklat ett nära säkerhetspolitiskt förhållande. Samarbetet mellan Islamabad och Peking grundades på en gemensam rivalitet med Indien, men också från kinesiskt håll för att motverka amerikanskt inflytande i Sydasien. Sedan 2015, då Kina och Pakistan lanserade China-Pakistan Economic Corridor (CPEC), en satsning på olika energi- och transportprojekt som inkluderar hamnen i pakistanska Gwadar, har det bilaterala förhållandet fokuserat alltmer på ekonomi- och handelsfrågor. CPEC inkluderar lån och investeringar på uppemot 60 miljarder amerikanska dollar, som bland annat binder samman Gwadar-hamnen med Kashgar i Xinjiang-provinsen i Kina. Det kan tolkas som ett kinesiskt initiativ för att stärka regional integration, men geopolitiska hänseenden måste också uppmärksammas, speciellt avseende konkurrensen med Washington. Det är viktigt att belysa just dessa geopolitiska spänningar i regionen mellan Kina och USA, samt Pekings egna ambitioner i regionen, eftersom det kommer att påverka den nya regeringen i Pakistan. Röstning vid valet den 25 juli. Foto: The Commonwealth/Creative Commons I slutet av juli gav de pakistanska väljarna den före detta cricketstjärnan Imran Khan och hans parti Pakistans rörelse för rättvisa (PTI) valsegern. Efter dryga två decennier i politiken lyckades Khan nå den politiska toppen. Khan valdes på en plattform som utlovade stora satsningar på att förbättra landets välfärdssystem. En annan anledning till Khans valseger är att Nawaz Sharif, som har varit premiärminister tre gånger (1990–1993, 1997–1999, 2013–2017), har fällts för utbredd korruption, som uppdagats av Panamadokumenten från 2016. Sedan juli i år sitter Sharif i fängelse, och hans bror, Shehbaz Sharif, leder Pakistanska muslimska förbundet-Nawaz (PML-N), det förra styrande partiet. Som nybliven premiärminister har därför Khan lovat att bekämpa korruptionen i landet. PTI lyckades säkra 115 av 270 lediga platser i nationalförsamlingen, vilket inte är tillräckligt för egen majoritet men är fler än PML-N med 64 platser och Pakistanska folkpartiet (PPP) med 43 platser. PML-N och PPP styrs av Sharif respektive Bhutto-familjen, och kan betraktas som de två mest politiskt inflytelserika familjerna i Pakistan. Dock överskuggades Khans seger av anklagelser om valfusk: PML-N har till exempel påstått att militären, som till stor del betraktas som vänligt inställd till Khan, har försvårat för andra politiska partier under valkampanjen och försökt rigga valet. Arméns hedersvakt i Islamabad. Foto: Shutterstock Sedan Pakistan blev självständigt för 71 år sedan har militären styrt i sammanlagt 33 år och dess budget uppgick 2017 till 11 miljarder dollar, en knapp femtedel av statsutgifterna. Den offentliga redovisningen av militärutgifterna anses dock bara visa en mindre del av de verkliga utgifterna. Det är därför ingen överraskning att militären utövar ett stort inflytande. Dess politiska stöd för Khan kan ses utifrån de försök förre premiärministern Nawaz Sharif gjorde att inskränka militärens politiska makt, särskilt över landets utrikespolitik. Sharif försökte under sin senaste mandatperiod närma sig Indien, vilket strider emot militärens strategi att föra en mera hårdför politik gentemot New Delhi. Den militära ledningen ser Indien som ett  existentiellt hot mot Pakistan och anklagar till exempel Indien för att ha gett stöd till ett antal våldsamma protester i landet. Gränsområdet vid den omtvistade Kashmir-regionen, Line of Actual Control, har som ett resultat sett flera aggressiva handlingar av både Indiens och Pakistans arméer under den senaste tiden. Dessutom har anklagelser riktats mot Pakistans armé om att härbärgera terrorister inom landets gränser, och att stödja talibanerna i Afghanistan. President Trump drog  in amerikanskt bistånd till Pakistan i januari på grund av dessa anklagelser, och landet har placerats av det mellanstatliga finansorganet FATF på en ”grå lista” över länder som inte tillräckligt noga kontrollerar pengaflöden till terroristgrupper. Indragningen av det militära biståndet är en del av Trumps politik gentemot Pakistan för att se till att landet bidrar till USA:s försök att föra en fredsdialog i det krigsdrabbade Afghanistan. Khan säger sig vilja reformera Pakistans utrikespolitik, och har sagt att han förespråkar just en dialog med talibanerna. Det finns därmed en öppning för Khan att förbättra relationerna med USA, men det är å andra sidan avhängigt av militärens acceptans för en sådan politik, samt att talibanerna är seriösa med att vilja föra en dialog; den 10 augusti attackerade talibanerna Ghazni, en stad söder om Kabul. Inför mötet mellan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Khan den 5:e september beslutade Washington att ställa in 300 dollar miljoner i bistånd till Pakistan och omfördela det till andra områden. Det ansträngda förhållandet mellan Washington och Islamabad till trots, fastslog Pompeo att länderna ska arbeta tillsammans för att lösa gemensamma utmaningar. Protest mot korruptionen i Peshawar.  Foto: Shutterstock Khan har därtill att bekämpa diverse inhemska problem. Den mest anmärkningsvärda är den valutakris Islamabad står inför: centralbanken har bara 10,2 miljarder dollar i valutareserver som täcker knappt två månaders importkostnader, och beräknas behöva 25 miljarder dollar under återstoden av det finansiella året för att täcka landets utgifter. Den nyvalde premiärministern har utsett Asad Umar till finansminister för att lösa problemen. Umar tjänstgjorde som PTI:s skuggfinansminister under förra mandatperioden. Hittills har Islamabad sökt sig till sina bilaterala partner för att ansöka om lån för att kunna skjuta upp den stundande ekonomiska krisen. Kina har en central roll i detta händelseförlopp. CPEC har av båda länders regeringar hyllats som ett initiativ som kan förbättra investeringsklimatet i landet, men vissa projekt har också ett geopolitiskt syfte. Gwadar-hamnen, till exempel, är viktig för Peking eftersom det ger Kina tillgång till Arabiska havet och på så sätt expanderar dess regionala inflytande. Dock har vissa experter varnat för att hamnen, som ligger i det konfliktdrabbade området Baluchistan, kan förvärra spänningar mellan provinsen och huvudstaden. Hamnprojektet har anklagats för att ignorera lokala ekonomiska förhållanden eftersom provinsen inte kommer att kunna dra direkt nytta av den, vilket därmed kan förstärka känslan av att centralregeringen exploaterar provinsen. Hamnen i Gwadar har byggts ut med kinesisk hjälp. Foto: Creative Commons Trots att Khan har använt CPEC som ett slagträ i sin valkampanj för att kritisera den förra administrationen är han nu mer positiv till CPEC och har konstaterat att projektet kan gynna Pakistans investeringsklimat. Khan har sedan han tillträtt utsett en kommitté för att granska samtliga CPEC-projekt, men måste gå tillväga på ett sätt som inte riskerar att Kina drar tillbaka finansiellt stöd till Islamabad. I sitt segertal hävdade Khan till exempel  att Islamabad ska lära sig av Kina för att lyfta sitt lands befolkning ur fattigdom. Genom dessa uttalanden har Khan signalerat ett närmande till Peking, och verkar visa på att han ser en lösning på landets ekonomiska kris genom ytterligare lån från Kina, trots att det är just de enormt stora skulder Pakistan har ådragit sig för att förverkliga CPEC som till stor del ligger bakom det besvärliga ekonomiska läget. Bara några dagar efter Khans valseger kom det detaljer om ett kinesiskt lån på 2 miljarder dollar till Pakistan. Det kan ses som ett uttryck för President Xi Jinpings stöd för Khan, och ett försök att stabilisera landet för att säkerställa CPEC, vilket utgör en hörnsten i Kinas Belt and Road Initiative (BRI), eller den ”nya Sidenvägen”. Det är dock svårt att se hur enbart Kinas lån ska kunna rädda Khan från den ekonomiska kris landet står inför, vilket sannolikt kommer resultera i ett räddningspaket från Internationella valutafonden (IMF). Ett sådant paket på 12 miljarder dollar har förberetts, men landets ledning söker undvika just denna lösning. Det hade i så fall varit den 13:e gången Pakistan begär ett stödpaket från IMF och därtill det största hittills. IMF skulle villkora stödpaketet på att landets finansminister inför en åtstramningspolitik vilket riskerar underminera Khans popularitet. Till detta kommer att USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, har argumenterat för att IMF-lån inte skall kunna användas för att betala tillbaka kinesiska lån. Ett tänkbart krav för ett IMF-räddningspaket är också att Islamabad gör tillgängligt information om kinesiska lån, något som kan belysa strukturella problem i förhållandet mellan Kina och Pakistan, samt väcka frågor om hur hållbar Pakistans statsskuldssituation är. I en rapport från International Crisis Group i juni 2018 sägs det att landets handelsunderskott med Kina ligger på 12 miljarder dollar. Den nya regeringen kommer att behöva ta itu med dessa problem. Dock är det redan nu tydligt att Khan kommer behöva balansera mellan Peking och Washington i sin utrikespolitik för att till exempel konfrontera de finansiella utmaningar Pakistan står inför. Utgången av valet lär därmed inte bara påverka det inrikespolitiska klimatet i Pakistan, utan också maktbalansen i Sydasien.

Ukraine disrupts the Russian church’s imperial vision

143. In the simmering conflict in eastern Ukraine, Russia maintains the upper hand. But when it comes to the future of the Orthodox Church in Ukraine, Moscow is facing the possibility of geopolitical setback. Disagreements over the past are a major source of acrimony between the Moscow-based Russian Orthodox Church (ROC) and the breakaway Kyiv Patriarchate. The feuding predates the Russian-Ukrainian political conflict, which began in 2014 with the Russian occupation of Crimea, and continues to simmer in eastern Ukraine’s Donbas Region. Since the Soviet collapse in 1991, Ukraine’s political leaders have assiduously worked to secure recognition of the Kyiv Patriarchate’s independence. The ROC establishment, meanwhile, has tried to thwart Kyiv’s efforts at every turn, motivated mainly by a desire to defend its claim to be spiritual guardian of the thousand-year-old Orthodox civilization that originated in “historical Rus’.” Ukraine’s and Russia’s histories have been symbiotically linked since the dawn of eastern Slavdom. Both Ukraine and Russia trace their origins back to Kyivan (Kievan) Rus’, a loose confederation of early medieval eastern Slavic principalities. In recent decades, each country has offered divergent interpretations of their shared history. Patriarch Kirill, left, and President Putin at the ceremony in the Kremlin’s Cathedral Square, July 28.  Photo: Kremlin.ru Two recent commemorative events illustrate the depth of this long-standing controversy, which has only intensified amid the conflict of the past few years. On July 28, liturgies and religious processions took place in both Moscow and Kyiv to mark the 1030th anniversary of the baptism of the Rus’ by Vladimir (Volodymyr) the Great, “a saint equal to the apostles.” While at the center of festivities in both countries was one and same historical figure, Moscow and Kyiv advanced divergent narratives concerning the entity that the ancient Slavic prince ruled over, and who precisely he baptized. Speaking at a ceremony in the Kremlin’s Cathedral Square, Russian leader Vladimir Putin asserted that “the baptism [of Rus’ in 988] was the starting point for the development of Russian statehood.” Ukraine’s President Petro Poroshenko scoffed at Putin’s claim. “Prince Volodymyr of Kyiv baptized not Russia, but Ukraine,” Poroshenko said on the eve of the anniversary in an interview with Serbian television. “Ukraine’s Mother Church – is [the Patriarchate of] Constantinople; historically, Ukraine acted as the mother for the Russian Orthodox Church. It was exactly like this, and not vice versa.” These pronouncements echoed almost verbatim statements made by the two leaders three years before, when on July 28, 2015, the thousandth anniversary of Prince Vladimir’s death was celebrated in both countries. In his address on that occasion, Putin defined Vladimir as the prince who “laid the foundation for the formation of a united Russian nation,” having “baptized the people of Rus’ into Christianity.”  In contrast, the Ukrainian president at the time referred to Vladimir as the “Prince of Kyiv” who Christianized “Kyivan Rus’ – Ukraine.” President Petro Poroshenko attends an Orthodox Easter service in St. Volodymyr Cathedral, the seat of the Kyiv Patriarchate. Photo: Sergei Chuzavkov/ Shutterstock Kyiv’s celebrations of the two anniversaries suggest that the Ukrainian leadership is striving to uphold a historical narrative that dates the split in Ukraine’s and Russia’s historical paths back to the early Middle Ages.  Most professional historians see problems with both versions of history: Kyivan Rus’ was neither a Ukrainian nor a Russian state, and some scholars even doubt whether it was a full-fledged state at all. Ironically, the first scholar who bluntly stated that Kyivan Rus’ was neither Russia nor Ukraine, and that it was not a state but rather a loose federation of principalities, appears to be the 19th-century Russian historian and journalist Nikolai Polevoi. An important geopolitical point is at stake in this Ukrainian-Russian tussle over history – namely, whether the ROC can continue playing the role of a “mega-church,” i.e. a quasi-imperial spiritual organization catering to the needs of Orthodox faithful within the expansive yet vaguely delimited boundaries of the “Russian World.” There is no question that ROC leaders perceive themselves as presiding over precisely such a universal institution. In the aftermath of the collapse of the Russian Empire in 1917, followed by the Soviet breakup in 1991, the ROC can claim to be the sole surviving institution from the imperial era, uniting under its aegis thousands of Orthodox communities on its “canonical territory” – the lands that used to be parts of the sprawling bi-continental Tsarist empire. Patriarch Kirill likes to brag about the global reach of Russian Orthodoxy, “whose boundaries stretch from one end of the earth to the other,” and highlights its primacy in “the lands of the historical Rus’” – a concept that comprises at a minimum the territories of today’s Russia, Belarus, and Ukraine. Parishioners of Moscow patriarchate of Ukrainian orthodox church pray on the Vladimir hill in Kyiv. Photo: Oleksii Chumachenko/Shutterstock Kyiv’s efforts to achieve autocephalous (independent) status for its national church within Orthodoxy directly challenge the ROC’s geopolitical views and ambitions. The Ukrainian leadership is pursuing a two-pronged goal: to drastically curtail Moscow’s ideological influence in Ukraine; and to heal a schism within Ukrainian orthodoxy. Presently, Orthodox believers in Ukraine are divided into three polities – the Ukrainian Orthodox Church under the Moscow Patriarchate, the Ukrainian Orthodox Church under the Kyiv Patriarchate and the tiny Ukrainian Autocephalous Orthodox Church. At the moment, only the first one is considered canonical. Kyiv seems fully aware that it is playing a high-stakes game. “Autocephaly,” Poroshenko asserted in his July 28 speech, “is the issue of our independence. It’s the issue of our national security. It’s the issue of the entire global geopolitics.”  Ukraine’s chances of success hinge to a large extent on historical interpretation. Ukrainian leaders waste no opportunity to point out that it was a Kyivan prince who obtained the light of Christianity directly from Constantinople. They also assert that the transfer of the Kyivan Metropolitan see to Moscow’s jurisdiction in the end of the 17th century was marred by irregularities.  The Moscow Patriarchate dismisses this interpretation and continues to claim that the ROC is Kyiv’s Mother Church, and Ukraine its “canonical territory.” In Patriarch Kirill’s words, from the ROC’s perspective, “Kiev is not an ordinary city among others. … For our Church, Kiev is the same shrine that for all Orthodox Christians are Tsargrad (Constantinople) or Jerusalem.” Patriarch Bartholomew. Photo: Shutterstock Ecumenical Patriarch Bartholomew of Constantinople (based in Istanbul) is a crucial figure in this politico-ecclesiastical intrigue, and he appears to be supportive of Ukrainian claims. In what seemed to be a response to a direct appeal by Poroshenko, who personally asked Bartholomew to grant the Ukrainian national church autocephaly during an audience in Istanbul this spring, the patriarch forcefully asserted Constantinople’s right to independently resolve the Ukrainian church issue. Speaking on September 3 at the Synaxis of Hierarchs (Council of Bishops) of the Ecumenical Throne, Bartholomew said the possession of the Kyiv Metropolis by the Moscow Patriarchate contributed to “illegal elections of bishops and schisms, from which the pious Ukrainian people still suffer.” He added that he decided to intervene only when it became clear that the ROC, which is “responsible for the painful situation in Ukraine […] cannot resolve [the problem of schism] on its own.” Bartholomew then wasted no time announcing, on September 7, that he is sending his two exarchs (special representatives) to Kyiv. The emissaries of the Constantinople Patriarchate are said to be working on completing the process of granting autocephaly to the Ukrainian church. Notably, this statement came on the heels of an August 31 meeting in Istanbul between Bartholomew and Patriarch Kirill, the ROC chief, at which the Russian church leader sought to dissuade Constantinople from supporting Kyiv’s quest for church independence. Needless to say, the ROC leaders are enraged. “The Patriarchate of Constantinople has now openly embarked on the path of war,” said Metropolitan Ilarion, the powerful head of the Moscow Patriarchate’s Department of External Church Relations. “And this war,” he added, “is not only against the Russian Church, not only against the Ukrainian Orthodox people. This is a war, in fact, against the unity of the whole world Orthodoxy.” Ultimately, the achievement of autocephaly within Orthodoxy is a political process that has tended to run parallel to the collapse of empires and the establishment of independent nation-states. That’s how the autocephalous Greek, Rumanian, Bulgarian, and Albanian Orthodox churches emerged in the course of the Ottoman Empire's demise throughout the 19th and early 20th century. If that pattern holds, then, the Kyiv Patriarchate should gain official recognition in the not-so-distant future.

Ingen ljusning för krisande tyska socialdemokrater

174. Åtta siffror illustrerar krisen för de tyska socialdemokraterna – 10 641 888. Så många röster, drygt tio miljoner, har SPD förlorat sedan segervalet 1998. Mer än 20 miljoner röster för 20 år sedan blev till dryga nio miljoner vid valet för ett år sedan. SPD har sedan 1998 tappat både till vänster och höger. Vid valet 2009 var det Die Linke (Vänstern) som utgjorde det stora hotet. Partiet hade fått ett uppsving som följd av arbetsmarknadsreformerna i Agenda 2010 som lanserats av SPD-kanslern Gerhard Schröder. Ironiskt nog leddes Die Linke av Oskar Lafontaine, mannen som 1999 lämnat ordförandeposten i SPD i protest mot Gerhard Schröders nya mittenpolitik. Det mest kontroversiella i Agenda-politiken var den radikala försämringen av arbetslöshetsersättningen och det drabbade SPD:s kärnväljare. Besvikelsen förstärktes ytterligare av att SPD som parti i Angela Merkels första regeringen gick med på att höja pensionsåldern till 67 år. Vid fjolårets val kom hotet från höger. Alternativ för Tyskland (AFD) tog nästan en halv miljon väljare från SPD, dessutom lyckades det högerpopulistiska partiet till skillnad från SPD att mobilisera de många soffliggarna. Agenda-politiken hade lett till ett rekordlågt valdeltagande 2009 på 70,8 procent, och SPD kunde under de kommande valen inte få väljarna att vända tillbaka. Måltavlan för AFD var visserligen i första hand Angela Merkels flyktingpolitik, hennes CDU tappade en miljon väljare till AFD.  Det drabbade också SPD eftersom partiet lojalt ställt sig bakom Merkel, trots tendenser att distansera sig och ställa tyskarnas välfärd mot flyktingmottagandet.     Fjolårets valresultat för SPD – 20,5 procent – var det sämsta under hela efterkrigstiden. Det ledde också till vid det här laget välbekanta konvulsioner. Först sade SPD, anfört av ordföranden Martin Schulz, redan på valkvällen blankt nej till ett fortsatt regeringssamarbete med Angela Merkels CDU. Sedan fick Martin Schulz under förödmjukande former krypa till korset och acceptera ett regeringssamarbete för att därefter tvingas bort från ordförandestolen och avstå från posten som utrikesminister i Merkels stora koalition. Sönderriven valaffisch med Martin Schulz. Foto: Shutterstock På kongressen i april blev Andrea Nahles vald till ny SPD-ordförande, den första kvinnan på posten. Den 48-åriga Nahles är vid det här laget en veteran som började sin bana som ordförande för ungdomsförbundet och galjonsfigur i partiets vänsterflygel. Med åren, och efter en sejour som arbetsmarknadsminister i Angela Merkels förra regering, har Nahles tagit flera steg mot mitten. Det var också hon som med ett redan legendariskt temperamentsfullt inlägg fick stämningen att vända på den kongress som med knapp majoritet röstade för ännu ett regeringssamarbete med CDU. Uppslutningen bakom Nahles var dock generande svag, bara 66 procent av delegaterna röstade på henne som ny ordförande. Den som till äventyrs trodde att hon skulle vända den nedåtgående trenden tog miste. Opinionssiffrorna har fortsatt att dala för SPD jämfört med valresultatet. Det träffsäkra opinionsinstitutet Forsa redovisade den 1 september en mätning som gav SPD 17 procent. AFD och De gröna är hack i häl, bägge fick 16 procent i mätningen. SPD riskerar med andra ord att för första gången under efterkrigstiden hamna på tredje- eller fjärdeplats i den tyska partihierarkin, en position som man redan intagit i östra Tyskland.  Vid valet förra året blev SPD fjärde största parti i det före detta DDR med 13,9 procent av rösterna. Allra sämst gick det i delstaten Sachsen med 11,7 procent, just nu i fokus efter våldsamheterna i staden Chemnitz.  AFD mobiliserade i demonstrationen mot Tysklands invandringspolitik i Chemnitz den 1 september. Foto: Shutterstock CDU har också tappat under året som gått efter valet och hamnade på 30 procent i Forsa-mätningen. CDU och det bayerska systerpartiet CSU har under sommaren varit inbegripna av ett häftigt internt gräl om flyktingpolitiken som säkert kostat en hel del sympatier. SPD har dock inte kunnat slå mynt av rivalernas oenighet. I höst stundar delstatsval i Bayern respektive Hessen som av opinionsmätningarna att döma kan bli nya lågvattenmärken för SPD. Den som vill få inblick i SPD:s interna problem kan med fördel läsa den bok om Martin Schulz valrörelse som skrivits av Spiegel-journalisten Markus Feldenkirchen. ”Die Schulz-story” kom ut tidigt detta år och ger en inblick i vilka kaotiska omständigheter som förvandlade Schulz från att vara partiets hopp till att bli en djupt tragisk hjälte – en ettårig berg- och dalbana som förmodligen saknar motstycke i modern tysk historia. Feldenkirchen fick följa valrörelsen inifrån på villkor att han inte publicerade något förrän efter valet. Intrycken från Schulz-boken bekräftas i den valanalys som SPD offentliggjorde i somras, den är författad av en arbetsgrupp om fem personer och är baserad på intervjuer med 101 personer på olika nivåer inom partiet. I analysen konstaterar författarna att förutsättningarna inför valet egentligen var tämligen goda för SPD. Angela Merkel hade varit kansler i tolv år och hur populär hon än var och vilken respekt hon än åtnjöt i vida kretsar så kunde man ändå utgå från att det i väljarkåren fanns en viss Merkel-trötthet och en längtan efter något nytt. Den potentialen kunde inte utnyttjas men att den fanns bevisades av reaktionerna när Martin Schulz helt oväntat utsågs till kanslerkandidat en tisdag i januari 2017. På kort tid steg SPD:s opinionssiffror i nivå med CDU:s och i direkt jämförelse med Angela Merkel var den nya SPD-kandidaten Schulz populärare än kanslern när det återstod ett halvår till valet. Det visade sig dock vara en kortvarig hajp som snart var förbi och SPD hade ännu en gång gjort misstaget att skjuta från höften vid lanseringen av kanslerkandidat. Detsamma skedde när Peer Steinbrück brådstörtat utsågs till Merkels utmanare inför valet 2012. Sigmar Gabriel, SPD:s ordförande 2009-2017. Foto: Shutterstock Inför valet 2017 var partiordförande Sigmar Gabriel ensam ansvarig för lanseringen av Schulz och endast några få i partiledningen visste vad som var i görningen. Gabriels förkärlek för taktiska manövrar och ad hoc-lösningar var välkänd, enligt valanalysen hade han åter försummat att tänka strategiskt och använda mandatperioden till att skapa ett slagkraftigt socialdemokratiskt program inför valet 2017. Resurserna och expertisen fanns. SPD hade som regeringspartner under mandatperioden ansvar för tunga områden som arbetsmarknaden, näringslivs- och familjepolitiken samt miljön, och ansatsen hade också funnits när partiledningen 2015 lade fram Roadmap 31 – ett utkast till hur partiet i valet 2017 åter skulle hamna ovanför 30-procentsnivån. Sedan hände ingenting de närmaste åren och Martin Schulz stod tomhänt när han skulle utmana Angela Merkel. Såväl boken Die Schulz-story som valanalysen visar hur partiet hoppade från tuva till tuva i hopp om att något av alla utspel skulle ge utslag i opinionsmätningarna. Resultatet blev att till slut visste ingen vad Martin Schulz och SPD egentligen stod för. När sedan Angela Merkel och CDU åter valde att bedriva en valrörelse som framförallt syftade till att inte väcka ont blod så var debaclet ett faktum. Problemen sitter dock, enligt analysen, djupare än så. Valrörelsen var ett exempel på ett oskickligt politiskt hantverk, men det krävs mer än smarta kampanjmakare för att få partiet på fötter. Programmatiskt är SPD på väg att bli ett parti som vill vara alla till lags, även om intressena är motstridiga. Klimatfrågan är ett exempel. SPD står bakom de ambitiösa målen att sänka utsläppen av växthusgaser, samtidigt som man inte vill stöta sig med dem som har sin försörjning i brunkolsregionerna.  Vad partiet egentligen står för blir alltmer diffust. –SPD vill vara både och, men riskerar att bli ett varken-eller-parti, säger en av de 101 intervjuade i analysen. Själv partiorganismen är också skadad efter år av toppstyrning där fotfolket drabbats av ledningens ”top-downpolitik”.  Det började med Gerhard Schröders kontroversiella arbetsmarknadsreformer i Agenda 2010 som avsiktligt inte hade förankrats bland gräsrötterna i tron att de då skulle ha förvanskats och blivit verkningslösa. SPD:s högkvarter i Berlin, Willy-Brandt-Haus. Foto: Marian Dreher/Shutterstock Även under Sigmar Gabriels sju år som ordförande ställdes funktionärer och medlemmar inför oönskade överraskningar. Följden har blivit att kommunikationen inte längre fungerar inom partiet. Det funktionärsskikt på mellannivå som ska fungera som en länk mellan medlemmar och ledning har ställts offside. En tröst för SPD är enligt analysen att sju av landets 16 delstater har en socialdemokratisk regeringschef och att 14 av landets 20 största städer styrs av en SPD-borgmästare. Det visar att partiet fortfarande har en duglig kader som är i stånd att agera praktiskt politiskt. SPD har motgångarna till trots inte heller drabbats av den så kallade pasokisering (efter det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok) som nästan utraderat systerpartierna i Frankrike, Nederländerna och Grekland. Den drygt 100-sidiga analysen avslutas med ett antal slutsatser. Det måste bli ett slut med fraktions- och gruppbildningarna inom partiet liksom med den kollektiva ansvarslöshet som brett ut sig. Partihögkvarteret i Berlin måste omorganiseras och göras kampanjfähigt. Processen som leder fram till nomineringen av en kanslerkandidat kan inte förbli som den varit, i den stund det finns flera kandidater måste avgörandet ligga hos medlemmarna. SPD måste lämna den pragmatiska medelvägen och våga skaffa sig en profil och bli ett parti där konkreta lösningar på vardagliga problem står högt i kurs.

Slutspel i Syrienkriget: Kampen om gränserna

142. President Bashar al-Assads ryskstödda styrkor har ägnat de gångna två åren åt att slå ut isolerade rebellfästen som östra Aleppo och östra Ghuta. De återtog nyligen gränsen mot Jordanien och områden nära Golanhöjderna—men det var också vid den punkten de fick slut på lätta mål. Ryska diplomater tvingades rusa i skytteltrafik mellan israeler, syrier, iranier och amerikaner för att avstyra internationella sammandrabbningar när Assads styrkor närmade sig den gamla vapenstilleståndslinjen från 1967. Israel gav slutligen efter och tillät en ryskövervakad återgång till det läge som rått före 2011, men det är inte självklart att det blir lika lätt i resten av landet. De tre delar av Syrien som fortfarande befinner sig utanför Assads kontroll skyddas nämligen av Natotrupper och komplicerade internationella överenskommelser. Tanfområdet Det minsta området utanför statsmaktens kontroll är Tanf, en 55 kilometer djup bubbla runt en gränsövergång mot Irak. Här arbetar några hundra amerikanska soldater och syriska rebeller sida vid sida för att, säger de, jaga resterna av den så kallade Islamiska staten. Ryssland har förbundit sig att inte utmana den amerikanska närvaron vid Tanf, men vad USA ska göra med området är högst oklart. Tanf har vid det här laget förlorat större delen av sin relevans för kampen mot Islamiska staten, men högljudda röster i Washington insisterar samtidigt på att militären bör hålla fast vid området som ett horn i sidan på Damaskus, Moskva och Teheran. Så länge Vita huset kan intala sig att detta tjänar ett eller annat strategiskt syfte lär Tanf förbli utanför centralregeringens kontroll. Kurdiska soldater i Tell Abyad vid gränsen mot Turkiet. Foto: Shutterstock Nordöstra Syrien Nordöstra Syrien styrs numera av Syriens demokratiska styrkor, en väpnad rörelse som skapat ett halvsjälvständigt socialiststyre med stöd av ungefär 2 000 amerikanska soldater. Syriens demokratiska styrkor har kurdiska, arabiska och syriansk-assyriska medlemmar, men det är en offentlig hemlighet att organisationen domineras av den kurdiska PKK-gerillan, Turkiets ärkefiende. Turkarna är ungefär lika förtjusta i tanken på ett PKK-fäste vid sin södra gräns som amerikanerna en gång i tiden var i sovjetiska missiler på Kuba, och USA:s sändebud har fått ägna en stor del de gångna åren åt att avstyra Ankaras attackplaner. Den amerikanska närvaron håller emellertid inte bara turkarna ute, den hindrar också Assads styrkor från att återinta nordöstra Syrien. Men de kurdiska ledarna lyssnar med oro till USA:s president Donald Trump, som gång på gång sagt att han vill ta hem sina trupper. Kurderna har inget flygvapen, inga stridsvagnar, ingen livskraftig ekonomi och inga mäktiga vänner utöver USA. Lämnas Syriens demokratiska styrkor ensamma kommer de inte ha någon chans att hålla Damaskus och Ankara stången. I valet mellan Assad och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan föredrar de emellertid Assad. Förhandlare från Syriens demokratiska styrkor besökte nyligen Damaskus för att föreslå politisk decentralisering, infogandet av Syriens demokratiska styrkor i den syriska armén, och ett slut på regeringens antikurdiska diskriminering. Assad lär knappast acceptera någon verklig maktdelning, men det är möjligt att han kan tillgodose vissa av kurdernas mindre anspråksfulla krav och hitta någon lagom tvetydig lösning på de andra, samtidigt som han erbjuder dem beskydd mot Turkiet. Syriens demokratiska styrkor skulle i utbyte behöva visa ut de amerikanska trupperna. Den sortens lösning verkar kanske passa väl med Trumps förhoppningar om att kunna lämna Syrien, men amerikanska beslutsfattare oroar sig för att jihadisterna kan göra comeback — och de är måttligt förtjusta i tanken på att supermakten ska tvingas till en förnedrande reträtt av Damaskus. Om inte Trump tar bladet från munnen och beslutar något annat, lär denna växelverkan mellan politisk trögrörlighet och ideologi hålla USA kvar i nordöstra Syrien tills vidare, vilket gör området ointagligt för Assad. Förnödenheter delas ut till invånare i Afrin efter att turkiska armén tagit staden i mars 2018. Foto: Shutterstock Nordvästra Syrien och Idlib Nordvästra Syrien domineras av Turkiet som en del i den så kallade Astanaprocessen, genom vilken Ryssland, Turkiet och Iran har försökt lösa eller frysa konflikten i enlighet med sina egna intressen. Men Turkiet kan inte agera fritt i nordvästra Syrien utan ryskt godkännande. Sommaren 2016 skickade Erdoğan sin armé mot den då Islamiska staten-kontrollerade staden al-Bab nära Aleppo, i spetsen för en syrisk rebellkoalition. Två år senare tog turkiskledda styrkor över den närbelägna kurdiska enklaven Afrin. Moskva underlättade diskret bägge interventionerna, och lät Erdoğan karva ut en gränsenklav på villkor att hans rebellklienter inte skulle angripa Assads regering. Det är ett rätt bekvämt arrangemang för Moskva, eftersom det gör en viktig Natomedlem beroende av Ryssland. Assad verkar mindre entusiastisk. Han har med stigande frustration sett al-Bab och Afrin förvandlas till ett slags turkiska protektorat: elektriciteten dras in över gränsen, skolorna undervisar i turkiska, rebellerna får sina löner betalda av Ankara, turkiska tjänstemän styr polisväsendet och den lokala förvaltningen, och torg döps efter Erdoğan istället för efter Assad. Flyktingar i Idlib. Foto: Shutterstock Söder om Afrin ligger Idlib, den sista provinsen i Syrien som fortfarande är nästan helt i rebellernas händer. Här är det turkiska inflytandet mer utspätt, och även om Erdoğan har försökt ändra på den saken är Idlib ingen lättknäckt nöt. Området är större än Afrin och al-Bab tillsammans och har tagit emot hundratusentals syriska internflyktingar, varav många bussats dit från före detta rebellfästen nära Damaskus, Aleppo, Homs eller Daraa i så kallade evakueringsavtal. FN varnar för att ett regimangrepp på Idlibområdet skulle kunna leda till massflykt. Men samtidigt betraktas de al-Qaida-inspirerade jihadistgrupper som rör sig i regionen som en farlig fiende långt utanför det Assadvänliga lägret. Turkisk-ryska förhandlingar om Idlib Mellan oktober 2017 och maj 2018 flyttade runt 1 300 turkiska soldater in i Idlibregionen för att bygga ett dussin befästa utposter längs frontlinjen. Det skedde sedan Ryssland och Iran givit sitt godkännande åt en plan framförhandlad i Astana, vilken syftade till att frysa striderna mellan rebellerna och regimen medan Ankara arbetade för att föra mer pragmatiska Turkietvänliga islamister till makten i området. Ett viktigt skäl till att Erdoğan vill hindra förnyade strider i Idlib är att han oroar sig för en ny flyktingkris – det finns redan 3,5 miljoner syrier i Turkiet. Sedan Assad börjat vända sina styrkor norrut har turkiska politiker därför sänt signaler till Moskva om att en attack på Idlib vore att överträda en “röd linje” och bryta mot Astanaavtalen. Moskva vill bli av med Idlibs jihadister och pekar ilsket på rapporter om en serie drönarattacker mot den ryska flygbas som ligger söder om Latakia. Men ryssarna har också starka skäl att upprätthålla det status quo som förhandlats fram i Astana. De vet att Assad kan leva utan Idlib, Afrin och al-Bab – och de ryska diplomaterna tycks dessutom inte ha någon brådska att bryta ett dödläge i vilket båda sidor tvingas tävla om Moskvas gunst. En storskalig offensiv mot Idlib “kommer inte på fråga”, sade Rysslands särskilda sändebud för Syrienkonflikten Aleksandr Lavrentiev i slutet av juli, och gick därmed emot sin syriske kollega. Dessa rysk-turkiska överenskommelser är besvärliga för Assad. Hans armé kan inte enkelt att återta området utan ryskt stöd, och det är inte säkert att Assad skulle tjäna på att tvinga Kreml att offentligt välja sida. Vladimir Putin och Bashar al-Assad vid ett möte i maj 2018. Foto: Kremlin.ru Ryssland kan nog ändå vilja hjälpa Assad, och det finns en stor gråzon mellan total återerövring och att låta läget vara som det är. Det är fullt tänkbart att Ryssland skulle kunna stödja en attack på Idlibregionens ytterkantsområden, exempelvis den strategiskt belägna staden Jisr al-Shughur eller andra orter nära Aleppo. Om konsekvenserna tycks hanterbara skulle en begränsad offensiv kanske också kunna tolereras av Turkiet – det lär vi i så fall få veta inom en snar framtid. Samtidigt som syriska stridsvagnar rullat norrut och spänningarna växt, har turkiska och ryska regeringsföreträdare nämligen förhandlat intensivt. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov besökte nyligen Ankara för samtal med sin turkiske kollega, Mevlüt Çavuşoğlu, men verkar inte ha nått några klara resultat. Den 24 augusti fortsatte förhandlingarna när en tung turkisk delegation anlände till Moskva, inklusive Çavuşoğlu, försvarsminister Hulusi Akar och den inflytelserike underrättelsechefen Hakan Fidan. Vad Ryssland och Turkiet till sist kommer fram till kan få en avgörande betydelse för Syriens framtid. En möjlighet är att delar av Idlib överlämnas till Assad, men om Ryssland därefter beslutar att tippa vågskålarna i Turkiets favör kan resten av nordvästra Syrien komma att förbli utanför Assads kontroll för överskådlig framtid. En sådan utveckling skulle lämna kriget utan tydlig avslutning, men är det verkligen något Moskva tycker sig behöva just nu? Kreml har ju tagit för vana att frysa konflikter i oavslutat läge – från Moldavien till Sydossetien och Abchazien till östra Ukraina. Och den som slänger en blick på Cyperns politiska geografi märker nog att även Turkiet har viss erfarenhet av att låta tillfälliga lösningar växa fast i den politiska verkligheten. Efter sju års strider är Syrienkriget nu något annat än det en gång var: det är inte längre en kamp om regimens framtid eller Assads styre, utan om vilken form landet ska ha under Assads fortsatta styre. Och det är utländska intressen som avgör den saken.

Försoningsprocesser blir globala i migrationens spår

142. Namn efter namn rullar upp på en filmduk i det stora auditoriet som långsamt fylls med folk. Celestin, Joseph, Susane, Jeanclaude, Samuel… De hundratals namn som passerar är alla personer som dog under folkmordet i Rwanda 1994, och som nu hedras under den minneshögtid som snart ska starta i ett kulturhus i Bryssel. När Rwanda i april varje år minneshåller folkmordet är det många som inte är på plats i landet. Flykt och flytt har gjort att många rwandier numera bor i grannländerna i Östafrika, eller längre bort i Europa och Nordamerika. Snart 25 år har gått sedan de skräckfyllda hundra dagar då närmare en miljon människor dödades. Men att bevara minnet av det som hänt är viktigare än någonsin. En sorgeperiod inleds varje år den 7 april med att president Paul Kagame tänder en eldslåga som förblir brinnande fram till befrielsedagen den 4 juli. Under denna period hålls ceremonier, konferenser, gudstjänster och minnesvandringar över hela landet. Att behovet av att hantera det förflutna inte stannar vid nationsgränser blir tydligt när hundratals rwandier samlas i Bryssel för att lyssna på vittnesmål, tal och musik, och få möjligheter att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter. Ett fackeltåg som går genom centrala Bryssel varje år till minne av folkmordsoffren lockar över tusen deltagare, de flesta av rwandisk härkomst. ”Det är lättare i Rwanda”, säger en man som är aktiv i en organisation för folkmordets överlevare. ”Folk där har nära till sina anhörigas gravar. De kan gå dit och sörja”. President Paul Kagame tänder tillsammans med hustrun Jeanette Kagame elden som ska inleda sorgeperioden. Bilden är från 20-årsminnet 2014. Foto: Kigali Genocide Memorial/Creative Commons De som befinner sig långt från Rwanda där släktingar, gravar och minnesplatser finns får hitta andra sätt att symboliskt länka ihop sig med hemlandet. På en annan minneshögtid hålls en tyst minut exakt på samma tid i Bryssel som i Rwanda. Allt blir stilla i salen, folk står upp med nedböjda huvuden, och det är lätt att föreställa sig hur också människor och trafik i Rwanda stannar upp för att hedra offren just i denna stund. Att prata om det som hänt och minnas dem som gått förlorade är en viktig del av en personlig sorgeprocess för de som drabbats, men också betydelsefullt av andra anledningar. Genom att lära sig av historien kan man förhoppningsvis förebygga liknande katastrofer i framtiden. I USA intervjuar jag en kvinna som var barn i Rwanda 1994 och enda överlevande i sin familj. Hon har ägnat mycket tid åt att tala om sin erfarenhet. ”Det kändes ofattbart att unga människor här i USA visste så lite om det som hänt i Rwanda. Det var smärtsamt att se, för oss som mist våra familjer. Vi som förlorat så mycket känner att det är vårt ansvar att prata om det som hänt, att dela med oss”.    Rwandas regering har fungerat som en stark drivkraft för att hantera arvet från folkmordet. Förutom det omfattande högtidlighållandet varje år har man gjort stora ansträngningar för att förövarna ska ställas till svars. Att hundra tusentals människor beräknas ha deltagit i dödandet har inneburit stora utmaningar. I Internationella Rwandatribunalen (ICTR) som skapades efter folkmordet har ett mindre antal av de högst ansvariga dömts. Rwandas regering införde samtidigt ett omfattande system med lokala folkdomstolar – gacaca – där misstänkta prövats och straff utmätts i massiv skala. Strävan efter att få fast förövare är något som inte bara berör människor på plats i Rwanda utan också diasporan. När Rwandiska Patriotiska Fronten (RPF) tog makten i Rwanda i juli 1994 flydde många av dem som organiserat och utfört folkmordet utomlands. På senare år har arbetet med att hitta dessa förövare intensifierats. Andra rwandier i diasporan har ibland en avgörande betydelse för att spåra dem. Namnen på offren för folkmordet vid en massgrav i huvudstaden Kigali. Foto: Shutterstock I juni 2018 dömde Stockholms tingsrätt en man som arbetat som busschaufför i Örebro till livstids fängelse för folkmord, bland annat för att ha deltagit i en attack mot en skola där hundratals människor som sökt skydd dödades. Mannen är från Rwanda men har bott i Sverige länge och är svensk medborgare. Hans fall utgör ett exempel på hur rättsskipningsprocesser kring folkmord och andra grova folkrättsbrott genom migration blir en fråga för rättsväsendet i länder långt borta från där brotten en gång begicks.    Rättsprocessen i fallet med örebroaren – den tredje rättegången i Sverige som berör folkmordet i Rwanda – har krävt ett minutiöst arbete. Utredningen bygger på omfattande vittnesmål, då teknisk bevisning saknas. Såväl polisens utredare som tingsrätten har vid flera tillfällen besökt Rwanda och vittnen har också hörts via länk. Även rwandier i diasporan har vittnat. Från svenskt perspektiv har det varit viktigt att lägga resurser på dessa rättegångar, för att undvika att Sverige blir en fristad för grova förbrytare. Samtidigt har kritiska röster höjts mot Rwandas enträgna arbete med att spåra och lagföra folkmordsbrottslingar. Örebroaren och hans försvarsadvokater har överklagat domen och menar att Rwanda ofta använder sig av falska folkmordsanklagelser för att tysta oppositionella. Liknande misstankar finns hos flera exilrwandier jag intervjuat.  ”Om de vet att du var i Rwanda 1994 så kan de fabricera anklagelser, även om du är oskyldig. Alla över 40 kan bli anklagade för att vara en folkmordsförövare. Det gör dem rädda för att prata”, menar en man i Kanada. Även rättsprocesser som går korrekt till och leder till att skyldiga döms, är del i ett projekt för att skipa rättvisa som är ofullständigt och selektivt. Förutom folkmordet finns det nämligen andra mycket grova brott i Rwandas historia som det inte talas om och som inte hanteras av någon rättsinstans. Den 22 april är till exempel årsdagen av massakern i Kibeho där hundratals hutuflyktingar dödades 1995. Några diasporagrupper minneshåller dagen, men annars är det tyst om denna och flera andra storskaliga våldsdåd. Vissa menar att det förutom folkmordet mot tutsier 1994 också förekom systematiskt dödande av hutuer utfört av RPF. Rwandas regering, å sin sida, menar att anklagelser mot RPF om folkmord på hutuer syftar till att förminska och förneka folkmordet mot tutsier. Internationella Rwandatribunalen i Arusha i Tanzania 1998. Foto: Milton Grant/UN Photo Nyligen släpptes Victoire Ingabire, en oppositionsledare som suttit i fängelse sedan 2010. Hon var bland annat anklagad för det regeringen kallar ”folkmordsideologi” och för att skapa splittring mellan etniska grupper efter att hon gjort uttalanden om att också hutuer som mist livet måste få hedras.   Att sätta ljuset på att det finns fler offer än de tutsier som dog i folkmordet och som minneshålls av staten är känsligt. Om det finns fler offer finns det nämligen också fler förövare än de hutuextremister som organiserade och utförde folkmordet. Några av dem som pekas ut för mord på hutuer är högt uppsatta i Rwandas nuvarande regering.  Hur ett samhälle ska hantera sitt våldsamma förflutna diskuteras ofta under rubriken övergångsrättvisa, eller transitional justice. Det är en globalt utbredd uppfattning att länder behöver ta itu med att finna sanningen, ställa skyldiga inför rätta, minnas offren och kompensera anhöriga. Detta för att möjliggöra försoning och signalera att nya människorättsbrott inte accepteras. Men vilka förövare som ska straffas och vilka offer som ska hedras ger ofta upphov till kontroverser. Hur det förflutna ska förstås och hanteras leder därför till fortsatta eller nya konflikter. Övergångsrättvisa är nämligen nära kopplad till frågan om makt. Samhällen där de som var skyldiga till de grövsta brotten har förlorat makten är mer benägna att skipa rättvisa, medan makthavare med ett eget våldsamt förflutet saknar intresse av att granska sig själva.  Vad som gör diaspora-aktörer extra intressanta i strävan mot rättvisa, sanning och försoning är att de befinner sig på platser där maktkonstellationerna ser annorlunda ut än i hemlandet. Ibland är det bara möjligt att utmana hemlandets partiska rättskipande och ensidiga bild av det förflutna om man är utomlands. Minnesmarsch i Bryssel i april 2014. Foto: Kwibuka Rwanda/Creative Commons Förutom det årliga fackeltåget äger en annan marsch rum i Bryssel varje år. Den drar betydligt mindre folk, runt fyrtio personer, och hålls i förorten Saint Pierre. Också i detta minneståg är de flesta deltagarna rwandier i diasporan. De gör tillsammans en stilla vandring genom några av Bryssels fina kvarter med blommor i händerna. Målet är ett monument i en anspråkslös liten rondell. Verket uppfördes av den belgiska skulptören Tom Franzén till minne av folkmordet i Rwanda på dess tioårsdag. Men gruppen som tågar dit kommer inte fram till skulpturen för att lägga ner sina blommor. En polisavspärrning hindrar dem. Poliserna bakom metallstängslet har till uppgift att hindra vad Rwandas ambassadör i Belgien kallat ”folkmordsförenekare” från att använda platsen för sina aktiviteter. “Vi förnekar inte att ett folkmord mot tutsier genomfördes. Men vi vill minnas också andra offer”, säger manifestationens organisatör när han talar till gruppen som samlats framför avspärrningen. De som lägger ner sina blommor framför barriären vill bredda förståelsen kring vad som hände 1994 i Rwanda. De vill minnas inte bara de tutsier som var måltavla i folkmordet, utan också alla hutuer som dödades för att de tillhörde oppositionen eller motsatte sig dödandet. De vill också skapa utrymme för att prata om andra historiska grymheter – och om andra förövare, inklusive Rwandas nuvarande president Kagame. Deras minnesceremoni innebär en utmaning av den offentliga rwandiska versionen av landets våldsamma historia – samtidigt som poliserna som hindrar dem från att komma fram till monumentet påminner om att även i Europa är utrymmet begränsat för rwandier som vill ifrågasätta styret i Kigali. Också i diasporan har oppositionella utsatts för hot och mordförsök. En kamp om hur Rwandas förflutna ska förstås utspelar sig alltså på Bryssels gator, i en domstol i Stockholm och i kyrkor, möteslokaler och på en lång rad andra platser i länder som Kanada, USA och Storbritannien, liksom på nyhetssajter och i sociala medier. Vad som står på spel är inte bara historieskrivningen, utan makten i Rwanda och det rådande styrets legitimitet. Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons Rwanda med sin extremt våldsamma och omtvistade historia må vara ett extra tydligt exempel på hur övergångsrättvisa globaliserats. Men fallet Rwanda är en del av en större trend där allt fler aktörer involveras i processen att söka rättvisa, sanning och försoning, och där diasporagrupper tar en aktiv roll. Väpnade konflikter och repression som pågår idag bidrar till att överlevare, anhöriga och förövare hamnar på olika platser i världen. Syriska förövare har hittills ställts inför rätta i Tyskland och Sverige, medan frivilligorganisationer i Europa samlar dokumentation om krigsbrott för framtida rättegångar mot ännu högre ansvariga. För de människor som samlas i Bryssel för en minneskväll i ett kulturcenter eller för att lägga blommor framför en polisavspärrning, och för andra i förskingring världen över som på olika sätt minns och kräver rättvisa för sina döda, är det förflutna inte något som hör till en avlägsen dåtid. Det är i högsta grad en del av vem de är just nu, som personer och som medlemmar av en diaspora – och en del av kampen om hur framtiden ska se ut, i Rwanda och i andra våldsdrabbade samhällen.  

Ambitiös klimatpolitik en utmaning för demokratier

250. Samma dag som COP24-mötet i Katowice påbörjades marscherade 65 000 demonstranter i Bryssel med budskapen ”Save Our Planet” och ”Sick of Pollution” på egengjorda skyltar. Organisatörerna skriver att de vill att politikerna ska göra tydliga utfästelser om att bekämpa klimatförändringar. Samtidigt sker våldsamma protester i Paris som från början handlade om höjda bensin- och dieselpriser som infördes som en del i Frankrikes arbete för att nå målen angivna i Parisavtalet. Liknande kontraster går att finna världen över och tycks peka på att åsikterna bland väljarna går isär inte minst när det gäller de krav de ställer på sina politiker i klimatfrågan. Inför det svenska riksdagsvalet 2018 talades det om att klimatfrågan skulle påverka valutgången. Trots detta hamnade det parti som starkast profilerar sig som ett parti för den som bryr sig om klimatet bara precis över riksdagsspärren. Det är svårt att slå fast någon trend i den klimatpolitiska rörelsen. Sedan 1980-talet har det funnits en konsensus i den vetenskapliga världen kring att mänsklig aktivitet påverkar planetens klimat och att det krävs en kraftig minskning i användningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser. Allt eftersom åren har gått har forskningen fortsatt att visa på samma slutsats, med allt större betoning på hur allvarligt och akut läget är. Samhällsdebatten och politiken har generellt godtagit slutsatsen att klimatförändringar är ett verkligt problem som kräver handling, även om det inte lett till så stora konkreta åtgärder som man skulle önska. Som ett resultat av den växande vetenskapliga insikten, fick vi se en internationell framväxt av partier som bekände sig till ideologin ekologism. Även traditionella partier integrerade klimatåtgärder i sin politik. Trumpanhängare från West Virginia på Republikanska partiets konvent i juli 2016. Foto: Mark Reinstein/Shutterstock Med Donald Trumps kampanj inför det amerikanska presidentvalet 2016 uppstod det en ny ton i klimatdebatten. I valet 2008 diskuterade kandidaterna för både det demokratiska och republikanska partiet klimatåtgärder under sina kampanjer. Nu har det skett ett skifte; för republikaner finns det inget som tyder på att det skulle finnas någon politisk nackdel med att argumentera emot höjda klimatambitioner. Opinionsundersökningar tyder på att klimatförändringarna inte i någon större grad påverkar hur det amerikanska folket röstar. Den amerikanska presidenten och det republikanska partiet verkar inte ha en gemensam linje i klimatfrågan. Trump har dock varit tydlig med att han nedprioriterar aktioner mot den globala uppvärmningen gentemot omsorg om den amerikanska ekonomin och sysselsättningen. Utöver att meddela att USA ämnar dra sig ur Parisavtalet har Trump under sina snart två år på presidentposten bland annat försvagat landets miljöskyddsmyndighet och öppnat naturreservat för gruvdrift. Det antas att det är viktigt för Trumps väljare att prioritera landets egen industri och att amerikanska arbetare sysselsätts. För Trump har det också varit symboliskt viktigt att alliera sig med landets kolgruvearbetare. USA är inte det enda landet där avfärdande av klimatåtgärder har lett till politisk framgång. Jair Bolsonaro, som vann det brasilianska presidentvalet 2018, är lik den amerikanska presidenten i sin inställning till klimatpolitik. Han hotade under sin valkampanj att dra Brasilien ur Parisavtalet – en ståndpunkt som han dock nu har backat från – och har även han uttryckt sin avsikt att lägga ner eller minska befogenheterna hos flera statliga myndigheter och institutioner som ansvarar för miljö och naturskydd, samt ändra regleringar som ska skydda regnskogen från skövling. Europeiska gröna partiet (EGP) samlades i Berlin i november för att förbereda sig för EU-valet 2019. Foto: European Greens/Creative Commons Trenderna i Europa gällande stöd för gröna partier är blandade. I länder som Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland har de sett en uppgång i nationella så väl som regionala val de senaste åren. Samtidigt åkte det gröna partiet ur parlamentet i Österrike och stödet för partier med en stark klimatpolitisk agenda har varit mycket begränsat i Östeuropa. Den folkliga viljan för en politik som prioriterar ekologisk hållbarhet kan tyckas sval. Journalister pekar på det faktum att gapet mellan vad politiker genomför och vad klimatforskare åberopar som nödvändigt ökar. Ser man på politiken som en förlängning av folkviljan så blir detta möjligtvis mindre uppseendeväckande. Vissa menar på att det demokratiska systemet i sig inte är anpassat för att hantera den slags långsiktig, komplex samhällsutmaning som klimatförändring utgör. Både det mänskliga psyket och det sätt som det politiska systemet är utformat är inriktat på att hantera kortsiktiga problem, exempelvis en ekonomisk kris. De är dock sämre på att mobilisera en folkopinion och generera politiska lösningar på ett problem som global uppvärmning som växer fram under längre tid och får konsekvenser för fler än dem som röstar i ett visst nationellt val. Förre amerikanske vicepresidenten Al Gores klimatdokumentär ”En obekväm sanning” från 2006 summerar kanske i titeln varför det inte finns en större folkopinion som tvingar fram klimatåtgärder. Bekvämligheten som finns i att ignorera problemet är för tilltalande och lätt att intala sig själv att tro på, speciellt när krisen upplevs som abstrakt och framtida. Idag är dock effekterna av klimatförändringarna mer påtagliga än de varit tidigare med värmeböljor, skogsbränder och översvämningar. Detta skulle kunna vara det tillfälle där den globala uppvärmningen har blivit såpass märkbar att väljarna och demokratiska institutioner lättare reagerar medan det fortfarande finns tid kvar att handla. Andra menar att det är missvisande att beskylla demokratiers bristande handlingskraft när det gäller klimatförändringar på det demokratiska systemets eller människans natur. Istället pekar man på utmaningen som ligger i politikens sårbarhet inför grupper med ekonomiska intressen som står i motsättning till skärpta klimatåtgärder. Bland de viktigaste aktörerna här är fossilindustrin som har satsat enorma summor på lobbyism mot politiker och desinformation gällande fossila bränslens påverkan på klimatet. Luftkvaliteten i polska Katowice är bland den sämsta i Europa på grund av koleldningen. Foto: Shutterstock När FN:s klimatpanel IPCC presenterade sin senaste klimatrapport, där de redogjorde för nödvändigheten i att omgående kraftigt reducera användningen av kol, kommenterade Katie Warrick från World Coal Association att man måste fokusera på mängden utsläpp istället för bränslet i sig. Med teknik för att avskilja och lagra koldioxid menar hennes organisation att kolet fortfarande har en viktig roll i framtidens energiproduktion. Trots att detta står i motsättning till vad klimatforskare framför får dessa budskap ändå stor påverkan på politiken. Den maktobalans som finns i vilka aktörer som har resurser för att göra sina röster hörda i det demokratiska samtalet är en faktor som kan påverka vilken slags klimatpolitik som förs. Mycket tyder på att väljare saknar förtroende för att en mer ambitiös klimatpolitik skulle genomföras på ett sätt som inte skulle förstärka orättvisor i deras samhällen. De senaste protesterna i Frankrike är det tydligaste exemplet på detta. Opinionsundersökningar från Pew Research Center visar att 86 procent av Frankrikes befolkning stödjer en begränsning av utsläpp genom internationella avtal. Det är därför fel att se protesterna mot höjda drivmedelspriser som ett avvisande av klimatåtgärder; de kan istället ses som ett uttryck för ett folkligt missnöje med höga levnadskostnader och att de mest utsatta ska behöva bära kostnaden för en klimatomställning. När människor redan upplever att de har en svag ställning i samhället och att staten tar deras pengar genom beskattning är det föga förvånande att det är svårt att sälja in budskapet om att de ska axla en ny börda. En anledning till att gröna partier inte plockar röster från missnöjda arbetare kan därför vara en skepsis mot deras politiska lösningar och allmän misstro mot makthavare. "De gula västarna" demonstrerar i Paris mot president Macron. Foto: Birdog Vasile-Radu/Shutterstock Samtidigt som det redan nu finns gott om svårigheter i den demokratiska processen för att föra en mer ambitiös klimatpolitik, kommer samhällsutmaningarna att fortsätta att växa. Klimatförändringar kommer att orsaka allt ifrån minskade skördar till att städer svämmas över, som i sin tur kommer att leda till brist på mat, människor som tvingas in i fattigdom, konflikter över naturresurser och klimatflyktingar. Klimatforskare menar att det fortfarande går att hejda planetens uppvärmning till 1,5 eller 2 grader. Denna slutsats tar sin grund i vad som är fysiskt möjligt. IPCC:s rapport exemplifierar detta med scenariot där alla utsläpp skulle upphöra idag. För att förstå vad som är politiskt möjligt behöver andra scenarion målas upp och fler faktorer tas hänsyn till. Utmaningar kopplade till det demokratiska systemets korta tidshorisonter, ekonomiska intressens påverkan på det demokratiska samtalet och folklig misstro mot politiker finns bland det som kan stå vägen för demokratiers införande av en mer radikal klimatpolitik.

Zurabisjvili vågar sticka ut i oförsonligt Georgien

142. Som efter en tuppfäktning putsar vinnare och förlorare i det georgiska presidentvalet fjädrar och blessyrer. Valkampanjen har utmärkts av ovanligt många fula nyp. Sponsorerna, oligarken Bidzina Ivanisjvili och oppositionen med den landsförvisade förre presidenten Micheil Saakasjvili i bakgrunden, funderar under tiden på vem man ska ställa upp i nästa match. Bland åtminstone en del av de georgier som gav den nya presidenten Salomé Zurabisjvili sitt stöd finns dock en förhoppning om att hon nu inte bara ska bli Ivanisjvilis trofé utan också kunna bita ifrån sig då och då. För som tidigare utrikesministrar har både hon och förloraren Grigol Vasjadze från Enade nationella rörelsen (Saakasjvilis parti) en egen erfarenhet som skulle kunna ge presidentämbetet integritet i det hätska politiska landskapet i Georgien. Den 66-åriga Zurabisjvili tillträder som president den 16 december. Hon härstammar från en släkt av intellektuella som flydde till Frankrike när Röda armén 1921 invaderade den första kortlivade republiken i Georgien. Hon är kusin till den välkända franska Sovjetexperten Hélène Carrère d'Encausse och deras farfar hade varit deputerad och chef för statsjärnvägarna i Georgien. Efter 30 års karriär i det franska utrikesdepartementet kom hon som fransk ambassadör till Georgien 2003. Det var samma år som Eduard Sjevardnadze tvingades avgå från presidentposten efter att omfattande demonstrationer lamslagit huvudstaden. Den då nye presidenten Saakasjvili värvade följande år Zurabisjvili som sin utrikesminister men hon fortsatte att vara avlönad av franska staten. Zurabisjvili kom snabbt i konflikt med delar av parlamentet om utrikespolitiken, bland annat med talmannen Nino Burjanadze. Som företrädare för en inflytelserik finansfamilj beskylldes denna i sin tur av Zurabisjvili för att driva klanintressen. Efter ett år tvingades Zurabisjvili lämna sin post men i stället för att återvända till sin franska diplomatkarriär valde hon att stanna kvar i Georgien och grunda ett eget politiskt parti. Micheil Saakasjvili talar med media i Kiev, januari 2018. Foto: Shutterstock Det senaste valet i Georgien skulle förmodligen inte ha fått mycket uppmärksamhet hos oss även om det inte hamnat i skuggan av den rysk-ukrainska sammanstötningen vid Kertj. Men intressant är att den kanske mest upprörda diskussionen under valkampanjens inledning handlade om Georgiens eget ansvar för kriget med Ryssland 2008. Ingen politiker i Georgien hävdar annat än att landet var i sin fulla rätt att försvara sitt territorium. Men vad Zurabisjvili sa var att när forna Sovjetrepubliker hamnar i krig med Ryssland finns inget militärt stöd att hämta från andra stater och då blir det ödesdigert att ägna sig åt annat än ett rent defensivt försvar. Därför kritiserade hon att Saakasjvili 2008 lät sig provoceras att skicka in trupper i den georgiska utbrytarregionen Sydossetien i strid mot ett tidigare avtal om eldupphör. För den hållningen beskylldes hon av delar av oppositionen för förräderi. Hon kritiserade också företrädare för den georgiska kyrkan för att inte respektera ett avtal från 2002 där den dåvarande presidenten Sjevardnadze lovat att inte blanda sig i kyrkans affärer i utbyte mot att kyrkan inte la sig i politiken. Zurabisjvili ställde formellt upp i valet som oberoende kandidat men stöddes av valkartellen Georgiska drömmen. Den kontrollerar mer än hälften av platserna i parlamentet och dess starke man är oligarken Ivanisjvili. Han grundade kartellen 2012 för att driva bort Saakasjvili och hans parti Enade nationella rörelsen från makten. Ivanisjvili har lyckats i sin ambition så långt att Saakasjvili både är efterlyst för korruptionsbrott och har berövats sitt medfödda georgiska medborgarskap. Avgörande för valets utgång har först och främst varit att en majoritet av georgierna ser Ivanisjvilis fortsatta inflytande som ett mindre ont än att Saakasjvili skulle få chansen att åter ta plats i det politiska livet i Georgien. Fulspelet i årets valrörelse har blåst upp en atmosfär av oförsonlighet som riskerar att sakfrågorna kommer att hamna i skymundan även i valrörelsen inför parlamentsvalet 2020. Zurabisjvilis seger med 59,52 procent av rösterna mot Vasjadzes 40,48 är tillräckligt stor för att övertyga de flesta. Röstning i presidentvalets första omgång i Tbilisi med valövervakare från OSSE på plats. Foto: OSSE/Creative Commons De internationella valobservatörerna från bland annat Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ansåg att kandidaterna kunnat driva sina kampanjer fritt. Samtidigt pekade de dock ut många oegentligheter. Zurabisjvili fick otillbörligt stöd av statliga befattningshavare. Ett ogenerat försök att köpa röster var ett löfte från regeringen att minska på 600 000 georgiers skuldsättningar. Pengarna kommer från Ivanisjvili genom en av hans fonder. Såväl statliga som privata medier tog i stor utsträckning parti för en av kandidaterna. Kränkande uppgifter spreds. Redan vid tidigare val har företrädare för såväl Enade nationella rörelsen som Georgiska drömmen upprättat listor över personer som skulle sökas upp under valdagen för att man skulle pressa dem att komma till vallokalerna. I år har detta beteende rapporterats i kanske ännu större omfattning än tidigare. Förutom efter Sovjets upplösning för 27 år sedan har dagens Georgien utgjort en enad stat bara under 1100- och 1200-talen. Under resten av den bergiga georgiska nationens minst tretusenåriga historia har den under topografins och omgivande stormakters inflytande varit splittrad i mindre kunga- och hertigdömen. Spänningar mellan regionerna är en av flera förklaringar till motsättningarna i georgisk politik. Exempelvis följdes Rosornas revolution 2003, som öppnade vägen för Saakasjvilis jordskredsseger i presidentvalet följande år, av att regionen Adzjariens diktatoriske ledare tvingades fly. Starkaste oppositionsparti i Adzjarien var då Republikanska partiet som allierat sig med Saakasjvili. Men vid följande lokalval slogs Saakasjvilis parti och republikanerna bittert om mandaten och Saakasjvili anklagades för valfusk. 2004 var jag inbjuden till Georgien för att hålla ett inledningsanförande vid ett seminarium där georgiska politiker och andra befattningshavare skulle diskutera landets relationer till EU. Under min 20 minuter korta föreläsning betonade jag att EU till skillnad från USA inte är en stat och därför inte har en samlad utrikespolitik. Det låg därför, menade jag, i Georgiens intresse att söka samarbete med olika europeiska stater beroende på vilket ärende det gällde. Särskilt i frågor om handel borde man närma sig EU-länder som ligger nära Georgien liksom stater som man redan hade stort ekonomiskt samarbete med. I säkerhetspolitiska frågor kunde man däremot vänta större intresse bland andra stater som delar gräns med Ryssland. Reaktionen från podiet överrumplade mig. Moderatorn, som senare blev partisekreterare i Saakasjvilis parti, liksom ledaren för Republikanska partiet skällde ut mig. De bortsåg från att jag hade bjudits in som en utomstående betraktare av europeisk Kaukasienpolitik. I deras ögon var jag som EU-medborgare ansvarig för unionens politik och de ansåg att den var skyldig att föra en gemensam utrikespolitik. Och därmed punkt. Bidzina Ivanisjvili. Foto: Marco Fieber/Creative Commons Därför får man kanske ändå se det som ett steg framåt att en majoritet av Georgiens väljare nu utsett en person till president trots att hon vågat sticka ut hakan genom att tala om hur den utrikespolitiska omgivningen ser ut i verkligheten. Dessutom är det värt att notera att Georgien, där bara 16 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, nu fått en kvinnlig president. Under tiden kommer förmodligen Europeiska Georgien, som för snart två år sen bröt sig ur Enade nationella rörelsen och nu är det största oppositionspartiet i parlamentet, att inleda sin kampanj inför valet 2020. Ett givet inslag är att lyfta fram Ivanisjvilis stora inflytande i landet och hans flagranta övertramp under presidentvalet. Ivanisjvili har å sin sida inte råd att slå sig till ro. Det här var sista gången som Georgien utsåg en president genom direktval. När ny statschef ska tillsättas om sex år ligger valet i händerna på en elektorsförsamling som utnämns av parlamentet och lokala folkvalda organ. Ändringen av konstitutionen, som drivits fram av Ivanisjvilis block, innebär att partierna i framtiden får gå till val på egen hand i stället för i karteller och att politisk makt flyttas över från presidentämbetet till posten som premiärminister.

Människorättsjurister i Kina grips om de utövar sitt yrke

255. 2014 pågick en livlig debatt i bland annat Kinas kommunistiska ungdomsförbundets organ och på Allkinesiska kvinnoförbundets hemsida där partimedlemmar och akademiker talade om 2015 som året då en förnyelse av rättsväsendet skulle påbörjas i syfte att stärka rättssäkerheten – rättsstaten. Men tvärtemot mångas förhoppningar har statsmaktens grepp om rättsväsendet och våld mot medborgarna ökat sedan 2015, då Xi Jinping suttit halva tiden av sin första mandatperiod på presidentposten. Samma år antog den lagstiftande församlingen landets första antiterroristlag samt en ny nationell säkerhetslag. I den nya säkerhetslagen är kommunistpartiets monopol på den politiska makten explicit omnämnt som del av den nationella säkerheten, och nationens säkerhet likställs med partiets kontroll över medborgarna och nationen. Vad som ryms inom begreppet ”nationell säkerhet” är i princip obegränsat. Enligt säkerhetslagen är till exempel framställning av ”vulgärt och opatriotiskt” innehåll förbjudet. Som en konkretisering av de vaga formuleringarna har Kinas myndighet för multimedia på internet infört nya nationella riktlinjer där framställning av homosexualitet likställs med incest och sexuellt våld, samt listas som ”onormalt sexuellt beteende”. Riktlinjerna har godkänts av civilministeriet men mötts av protester från landets hbtq-rörelse, och kan komma att skrivas om. Allt audiovisuellt innehåll på internet ska, enligt de nya riktlinjerna, ses över av myndigheten före sändning. Därutöver har avtal mellan statsmakten och utländska informations- och kommunikationsteknikföretag som verkar i Kina omförhandlats – företagen måste följa den kinesiska regimens skärpta kontroll och censur samt samarbeta med statsmaktens utredningar. Den 9 juli 2015, endast några veckor efter det att de nya lagarna röstats igenom, frihetsberövades eller försvann över 300 jurister och människorättsaktivister i ett landsomfattande polistillslag. Några av dessa är fortfarande spårlöst försvunna och flera har fått långa fängelsestraff. Andra har släppts men lever under begränsad frihet. President Xi Jingpin. Foto: Alexander Khitrov/Shutterstock Wang Yu var bland de första jurister att bli bortförd av polisen. I över en månad var hon försvunnen utan att någon visste var hon befann sig eller om hon var i livet. Tre månader efter det att Wang hade tagits av polisen blev hennes då 16-åriga son Bao Zhuoxuan gripen och efter förhör förd till den autonoma regionen Inre Mongoliet där han sattes i husarrest hos sin mormor. I början av 2016 hävdade ansvarig polismyndighet i en kommuniké att Wang Yu och några av hennes kolleger på advokatbyrån Fengrui i Peking hade använt byrån för att organisera kriminell verksamhet. Wang Yu åtalades för ”omstörtande verksamhet” och ”uppvigling mot statsmakten”. Samtidigt skrev Stödgruppen för kinesiska människorättsjurister, med bas i Hongkong, i ett pressmeddelande att Wang Yus försvarsadvokater nekats möte med Wang. I augusti 2016 tillkännagav ansvarig domstol att Wang Yu fått villkorlig dom samt att Zhou Shifeng – Wangs kollega, grundare av advokatfirman Fengrui och försvarsadvokat till bland annat anhängare av den i Kina förbjudna rörelsen falungong – dömts till sju års fängelse. Det skedde samtidigt som Wang gjorde en offentlig avbön i statsägd rikstäckande television och sade att hon har begått flera misstag i sitt yrkesutövande samt betett sig olämpligt genom att berätta om och kommentera sina klienter i sin mikroblogg. Hon sade att hon ”egentligen inte har gjort något alls för mänskliga rättigheter, det vill säga att prisutdelarna använder mig för att misskreditera Kinas regering och smutskasta Kina. Därför vill jag varken erkänna eller ta emot priset”. Wangs offentliga avbön sändes kort efter att hon tilldelats det amerikanska advokatsamfundets människorättspris och Ludovic Trarieux-priset för sitt arbete med att försvara mänskliga rättigheter. Wang Yu har åtagit sig några av de tyngsta och sedermera mest uppmärksammade fallen inom områden som rör diskriminering och minoritetsrättigheter. Hon var juridisk företrädare för till exempel Ilham Tohti, uigurisk akademiker som med fredliga medel förespråkade uigurernas ekonomiska, politiska, religiösa och sociala rättigheter. Tohti åtalades för ”separatism” efter att ha startat en webbsida som hade till syfte att öka förståelsen mellan uigurer och han-kineser, och dömdes 2014 till livstids fängelse. Wang var även juridisk företrädare för Li Tingting (även kallad Li Maizi), en av de fem sedermera världskända feministerna som fängslades den 7 mars 2015 för att ha planerat en kampanj – att sätta upp klisterlappar – mot sexuella trakasserier i kollektivtrafiken. Li Tingting släpptes efter 37 dagar, då domstolen hade fastslagit att något brott inte kunde styrkas. Kameraövervakat övergångställe i Shenzhen. Ansiktsigenkänning används så att de som går mot rött får böter och sina porträtt visade på skärmen. Foto: Shutterstock I januari 2018, efter två och ett halvt år i husarrest, fick Wangs son tillåtelse att påbörja de studier i Australien som han skulle ha påbörjat då han greps av polisen. I rapporten Scripted and staged: Behind the scenes of China’s forced TV confessions (Safeguard Defenders, 2018) vittnar Wang om att sonens möjlighet till att studera ingår i den överenskommelse som hon har ingått med statsmakten – en överenskommelse i vilken även ingår att hon erkänner sig skyldig till ”omstörtande verksamhet” och ”uppvigling mot statsmakten”, släpps mot borgen, hålls i husarrest samt gör en TV-sänd avbön. Allt detta som ett avskräckande exempel och del i den förtalskampanj av henne som statsmakten håller vid liv än idag. Enligt polismyndigheten är Wang Yu fri nu. Den Hongkongbaserade Stödgruppen för kinesiska människorättsjurister hävdar å sin sida att hon bevakas och hindras från att utöva sitt yrke, att kommunens juridiska avdelning nyligen drog in verksamhetstillståndet för advokatbyrån Fengrui i Peking samt att andra byråer inte vill, eller vågar, anlita Wang efter den statsmaktsledda förtalskampanjen. Till saken hör att jurister (sedan 1 januari 2016) måste vara anställda vid en advokatbyrå eller juristfirma för att få behålla sin juristlicens samt att licensen dras in efter sex månaders arbetslöshet. Wangs fall följer ett numer välkänt mönster och antalet godtyckligt frihetsberövade jurister, av myndigheterna dikterade erkännanden samt framtvingade och TV-sända avböner har ökat i takt med att statsmaktens våld mot medborgarna har ökat. Denna utveckling har lett till att allt fler jurister avstår från att åta sig fall som är politiskt känsliga och öppet tala å utsatta gruppers vägnar. Men den har även lett till att över 60 advokater i början av 2018, i ett öppet brev till Kinas kommunistiska parti, lyfter frågan om juristers oberoende, samt kräver att förföljelsen av yrkesverksamma jurister upphör och att de frihetsberövade juristerna släpps. Därtill uppmanar de jurister och tjänstemän som arbetar inom rättsväsendet på lokal, regional och nationell nivå att ”ta rationella beslut och återgå till att arbeta inom ramen för en rättsstat”. De skriver också att försvarsadvokater vars klienter står åtalade för det som statsmakten kallar ”hot mot rikets säkerhet” hindras från att träffa sina klienter eller blir utbytta mot juridiska företrädare valda av statsmakten. De nämner också Li Yuhan, Wang Liqian, Zhu Shengwu och Yu Wensheng bland de advokater som 2018 antingen har fått sin licens indragen eller frihetsberövats godtyckligt. Kommunistpartiets 18:e kongress 2012. Foto: Creative Commons Yu Wensheng talade öppet inför Kommunistpartiets kongress 2017 om nödvändigheten av politiska reformer. Året innan lämnade han (tillsammans med några kolleger) in en stämningsansökan mot statsmakten gällande den höga halten av luftföroreningar i landet. Yu greps av polis i januari och fick sin licens indragen, var därefter spårlöst försvunnen i över en månad, blev formellt anhållen den 19 april och står nu åtalad för ”uppvigling mot statsmakten” samt ”obstruerande av offentliga tjänster”. Kort efter det att Yu Wensheng blev anhållen meddelade de två av Yu valda försvarsadvokaterna att de, av ansvarig polismyndighet, informerats att han inte längre ville ha dem som juridiska företrädare. Till skillnad från de hundratal jurister som blev frihetsberövade i juli 2015 – som arbetade utifrån en annan tidsanda och med en förhoppning om större rättssäkerhet – hade Yu Wensheng förberett sig, och det tycks som att censurapparaten inte har fullständig kontroll. Några dagar efter att Yu blev anhållen släpptes nämligen ett videouttalande på Weibo (kinesiska motsvarigheten till Youtube) där Yu Wensheng visar upp sitt pass och säger ”jag kommer inte att acceptera en av statsmakten tilldelad juridisk försvarare annat än som resultat av tortyr”. Efter det att advokaternas öppna brev till Kinas kommunistiska parti uppmärksammats nationellt och internationellt har det kommit rapporter om andra jurister som har fått sin licens indragen och frihetsberövats.

Iraq: From a failed state to the epicenter of change

143. “Iraq is an important strategic hub that joins the Arab world with Iran and Turkey, and I will say to Europe too, and connects the economies of the Gulf and Europe. These projects could connect the countries of the region, and Iraq could hopefully become the heart of a new Silk Road to the Mediterranean. In order for this plan to happen, however, neighboring countries must help and Iraq should not be burdened with further tensions and escalations in our neighborhood. For millennia Iraq has been the catalyst, the precursor for regional order or disorder. I daresay that there is now an opportunity to reorient Iraq’s trajectory and propel the country towards prosperity.” These were words of Iraq’s new President Barham Salih in a keynote speech at the Mediterranean Dialogues in Rome, the annual forum, hosted by Italy’s Ministry of Foreign Affairs and the Italian Institute for International Political Studies (ISPI). While in Rome, he also visited the Vatican, met with Pope Francis and wrote on Twitter: “Honored to have met His Holiness the Pope, he cares deeply for Iraq and prays for our success. I invited him to visit Ur, where Abraham started his mission of peace and unity. Iraq can bring together believers, from all faiths to affirm values of peace, tolerance & confront extremism.” President Barham Salih with Pope Francis. Barham Salih traveled to Rome after finishing a regional tour that saw him visiting Kuwait, the United Arab Emirates, Jordan, Iran, and Saudi Arabia, bringing a message that Iraq wants to work with its neighbors but will not tolerate interference. It was high-profile diplomacy by an Iraqi official in the region, previously unseen in the wake of the regime change in 2003. All this, unmistakably, could be regarded as most unusual coming from an Iraqi personality during this historical epoch. Anything related with Iraq is pertinent to extremism, intolerance, sectarian fighting reminiscent of the Thirty Years’ War of Europe that drowned thousands of people in a bloodbath, disintegration rather than unity, war rather than peace. In this regard, Barham Salih presented an awareness of Iraq’s unique geopolitics and exceptional historical depth, somehow different than his predecessors in post-Saddam Iraq, including his mentor, the late Jalal Talabani. Epicenter of change? Barham Salih’s name may be listed in a chronology of the rulers in the land of Mesopotamia that includes Sargon of Akkad, Hammurabi and Nebuchadnezzar of Babylon, Ashurpanipal of Assyria, Harun Al-Rashid, King Faisal, Saddam Hussein, Jalal Talabani, etc. The new president is also aware of the Herculean tasks ahead in today’s Iraq, no matter what titles those in charge may be holding. Restoring basic services, reconstructing war-devastated cities and towns, helping more than 1.8 million displaced citizens return home and, perhaps the most daunting of all, drying up the swamp of corruption.  ”These are no easy objectives to be obtained in a country that has gone through war, conflict, sanctions, and repression for decades. In the last years Iraq suffered bloodshed, genocide, instability, moving from one war to another. Our community is devastated. It is time to achieve economic regeneration. We have to pursue this agenda. We are the epicenter of change in the Middle East,” he said in Rome, in his keynote. New Iraqi Prime Minister Adil Abdulmehdi, president Barham Salih and outgoing PM Haidar al-Abadi. The new Iraqi government led by Adil Abdulmehdi has an ambitious agenda, Barham Salih confidently explained, which includes the launching of a reconstruction agency to attract Iraqi and international investments in infrastructure projects like deep port facilities in Basra, railway networks, highway networks, airports, industrial cities, dams, and irrigation projects in the Nineveh plains and the Kurdistan region. That is a recipe to bring employment to Iraq’s large youth population and boost the economy of the Middle East. It is important to note that half of the population is below the age of 21. The population is expected to increase to 50 million by 2050.  Iraq’s Central Statistical Organization announced on October 1 that the country’s population reached about 38 million in 2018, and Baghdad’s more than 8 million. Iraq’s high rate of population growth, at 2.6 percent, places tremendous pressure on development and economic resources. The Iraqi president was right in saying “No other country has suffered what Iraq has suffered. Think about it – four decades of a sustained cycle of instability.” Perhaps, only Syria; its neighbor to the west to which it is linked with history, culture, ethnicity, topography, and destiny; could challenge the plight and devastation the people of Iraq witnessed over the last decades. Iraq’s ills were exacerbated by the American-led coalition’s war in 2003. The June, 2014 takeover of the second largest city, Mosul, by the Islamic State (ISIS) furthered revealed the bankruptcy of post-2003 political order. The absence of rule of law, dysfunctional governance, corruption, violent sectarian divisions (Shia versus Sunni), deepening ethnic cleavages (Arab versus Kurd), intra-sectarian and ethnic conflicts (Shia versus Shia, Sunni versus Sunni, Kurd versus Kurd) and fragmentation of the political space, all indicated the destination of an irreparably failed state. Sectarian power-sharing of Iraq akin to Lebanon that intensified the identity politics, sowed the seeds of mistrust among its communities and caused the institutional dysfunction provided the post-2003 political elites the alibi for poor governance, lack of services, and rampant corruption. Balancing act and two best actors Iraq was brought to the brink of collapse too many times during the last two decades. Almost miraculously, the Iraqi state has not collapsed but has proved its resilience. Even the Iraqi identity has asserted itself, despite the characterization of King Faisal I who in 1932 said with bitterness: “There is no Iraqi people inside Iraq.” Iraq is a land of paradoxes, Faisal, the monarch the British installed on the throne in Baghdad by bringing together three diverse Ottoman provinces of Basra, Baghdad, and Mosul, and patching up a country named Iraq, was not Iraqi himself. However, just when there was fear the country would break up and cease to exist, the prime minister installed by majority sect Shia consensus, Adil Abdulmehdi, is pure and deep Iraqi. Barham Salih, a Kurd with his unconcealed orientation toward Baghdad, and the true Iraqi Adil Abdulmehdi could be the best choices in the year 2018 for the posts of the presidency and the prime ministry, to enable the phoenix Iraq to rise from the rubble of two decades with a vision for the future. Kirkuk on Election Day on 12 May 2018.  Photo: Sarbast T. Hameed/Creative Commons A common trait which is most essential to Iraq is that they are perhaps the best names that could play the balancing act between the United States and Iran. Iraq’s survival rests upon that balance to a certain degree. Barham Salih is a true Washington insider with almost ten years of residence in the American capital, which he still feels is a home where he fostered good relations with the elite at the bipartisan level. On the other hand, he would not have been elevated to the post of the Iraqi presidency if Iran, that he managed to forge very good relations with in the last two years, had not use its leverage on the Patriotic Union of Kurdistan (PUK) to nominate him. Barham Salih broke with PUK a year ago and established his own Coalition for Democracy and Justice in fierce opposition against the PUK and the Kurdistan Regional Government’s senior partner, the Kurdistan Democrat Party (KDP). His new party fared poorly in the elections in May 2018, sending only two deputies to the Iraqi parliament. Had it not been for Iranian closed-door machinations, he would never have acquired the post he had coveted for so long. Salih and Abdulmehdi emerged and represented a kind of compromise between Tehran and Washington. That is what Iraq needed at this political juncture. The Kingmakers The leading Shiite cleric, 88-year-old Grand Ayatollah Ali al-Sistani of Najaf, became a decisive voice for the most critical executive post, that of the prime minister, when he released a statement urging “new faces” in the next government, thereby ruling al-Maliki and al-Abadi out and setting the stage for Abdulmehdi. The other de facto “kingmaker” was the young maverick cleric Muqtada al-Sadr, the leader of the Shiite resistance against the U.S. forces in Iraq in 2004 and 2005, who had emerged as a fierce critic of Iranian influence in Iraq. His Sairoon bloc, without whose support the formation of any government would be impossible, consisted of the Iraqi Communist Party and largely secularist and pro-civil society groups, blunt in criticizing the corruption that had become endemic into Baghdad politics. It won 54 seats more than any other coalition, followed by Hadi al-Amiri’s Fath (48), and Haidar al-Abadi’s Nasr (42). Nouri al-Maliki’s State of Law coalition dropped to 25 from 92 that it had won in 2014 elections. After the elections in May, Muqtada al-Sadr formed a new coalition, al-Islah (Reform) and al-Imar (Reconstruction), and came to an agreement with Hadi al-Ameri on nominating Adil Abdulmehdi as the prime minister. The deal came after the unrest in Basra in which Muqtada’s followers played a significant role, and the burning of the Iranian consulate. The political parties felt the urgency and the gravity of the situation that posed a danger to them collectively. Muqtada al-Sadr. Photo: Shutterstock A new chapter The Muqtada al-Sadr/Hadi al-Ameri deal and Abdulmehdi’s designation as prime minister ended the 13-year brazen Shiite sectarian rule of the Islamic Dawa Party and opened a new chapter for Iraq. Adil Abdulmehdi, beyond any doubt, is the most colorful political figure in Iraq, if not in the broader region of the Middle East. For six decades, 76-year-old Abdulmehdi, with an impeccable command of French and English, has been through every episode of Iraq’s recent history. He passed through the torture chambers and prison cells, lived in exile in Beirut and France, and travelled to almost every ideological destination from Baathism to Marxism, to Islamism, finally reaching a stage where can be called an independent. KRG President and KDP Chairman Masoud Barzani visited Baghdad on the day Barham Salih was in Rome and praised Abdulmehdi lavishly, calling the president “a brother and a friend who has his full trust.” A year ago, Barzani was committed to unplug Kurdistan from Baghdad. But the Hashd al-Shaabi (People’s Mobilization) Units commanded by Hadi al-Ameri overran Kirkuk and all the disputed territories between Baghdad and Erbil, putting an end the independence aspirations of the Kurdish national leader. However, it was Hadi al-Ameri, a year later, who greeted Masoud Barzani with a red-carpet welcome at Baghdad airport, indicating the endless margins for flexibility in the Iraqi and the Middle Eastern political equation. Adil Abdulmehdi’s past shows that he is ideologically flexible, very experienced and well-positioned to play the balancing act between Tehran and Washington, and among the different regional power centers and Iraqi groups. Reading the recent developments of Iraq through the lenses of performing arts, with players like Muqtada al-Sadr and Barham Salih, Adil Abdulmehdi on the stage, can infuse optimism for the future of the land of the earliest civilization of human history. If, like T.S. Eliot, one tends to believe that “vast impersonal forces” rather than individuals are the decisive factor in history, it is necessary to discover those “impersonal forces” to explain how an ostensibly failed state named Iraq has begun to navigate to become the epicenter of change in the Middle East. Such “forces” appear to have been in play, since Iraq is offering a hopeful picture to the international system. Iraq as a failed state is not a foregone conclusion anymore. Its resilience and the flexibility and the talent for compromise of its political players proved otherwise, despite the continuing row in forming the government. Whether it will become the epicenter of change in the Middle East remains to be seen. Nonetheless, the hope is there.

Kris i Kertjsundet – konflikt med historiska förtecken

248. I oktober 2003 stod Ryssland och Ukraina inför ländernas svåraste kris på många år. Turbulensen gällde den lilla ön Tuzla i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön. Krisen var så allvarlig att Ukrainas dåvarande president Leonid Kutjma under dramatiska former fick avbryta en längre arbetsresa i Sydamerika för att förhindra en potentiellt eskalerande konflikt länderna emellan. De efterföljande förhandlingarna med den ryska ledningen skedde i vanlig ordning i hemlighet på högsta nivå, först via Ukrainas dåvarande premiärminister Viktor Janukovytj och därefter direkt mellan Kutjma och Rysslands president Vladimir Putin. Denna dispyt uppstod trots att Kutjma och Janukovytj ofta beskrivits som ledare med mycket nära och goda relationer till den ryska ledningen. Det var också Tuzlakrisen som ledde fram till det avtal som det hänvisas till under den nuvarande krisen i Azovska sjön, ett avtal som gav både Ukraina och Ryssland rätt att använda sjövägarna i området. Via ön Tuzla går även den kontroversiella bro som den ryska ledningen nyligen låtit bygga för att knyta samman det annekterade Krim med det ryska fastlandet. Det är bland annat byggandet av bron och ökad rysk militär närvaro i anknytning till detta projekt som ligger till grund för att säkerhetsläget har förvärrats i området under det senaste halvåret. Den nybyggda bron över Kertjsundet mellan Krim och det ryska fastlandet. Foto: Natalia Garmasheva/Shutterstock Tuzlakrisen tillhör idag historien, men det faktum att den ryska ledningen redan för 15 år sedan var beredd att markera så kraftfullt mot Ukraina i ett läge när relationerna mellan Ukraina och Ryssland var förhållandevis goda, och när många i väst fortfarande såg Ryssland som en framtida samarbetspartner, säger något om områdets betydelse för den ryska ledningen. Tuzlakrisen sätter också dagens kris i en historisk kontext. Krim och inloppet till Azovska sjön har alltsedan Sovjetunionens sammanbrott 1991 haft strategisk betydelse för bägge parter och har också skapat spänningar mellan länderna långt innan Rysslands annektering av Krim 2014.   Oavsett exakt orsak till den nuvarande krisen har Ryssland visat sig berett att använda militära maktmedel för att kontrollera det enda inloppet till den strategiskt så viktiga Azovska sjön som ligger söder om konfliktområdena i Donetsk och Luhansk. Här finns också flera viktiga ukrainska hamnstäder. Den situation som nu uppstått är både farlig och svårlöst. Minskavtalet behandlar inte skeenden runt Krim, utan enbart områdena Donetsk och Luhansk. Detta då Ryssland ser Krim som ryskt territorium, och därför inte är intresserat av några förhandlingar om vare sig halvön eller området därikring. FN:s säkerhetsråd har diskuterat frågan, men kan inte göra något substantiellt då Ryssland kan använda sin vetorätt. Ovannämnda avtal från 2003 om reglering av sjöfarten mellan Ukraina och Ryssland är uppenbarligen också satt ur spel, åtminstone tillfälligt. Återstår gör då Normandieformatet med Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike, men även detta forum har hittills visat sig vara högst ineffektivt för att lösa konflikten. Hamnen i ukrainska Mariupol vid Azovska sjön. Foto: Shutterstock I och med den upptrappade konflikten i Kertjsundet har Ukraina sökt stöd från det internationella samfundet. I ett läge där vissa EU-länder börjat tveka om fortsatta ekonomiska sanktioner mot Ryssland kan Ukraina sannolikt inte förvänta sig utökade sanktioner mot Ryssland. Istället får Ukrainas president Petro Porosjenko hoppas på retoriskt stöd, samt en förlängning av de EU-sanktioner som redan är i bruk. I USA har president Donald Trump länge haft en ambivalent linje gällande Ukraina. Å ena sidan har Trump gjort ett antal märkliga uttalanden om Krim och han har dessutom försökt bygga en god personlig relation med Vladimir Putin. Å andra sidan har USA sålt defensiva vapen till Ukraina, vilket Barack Obama inte gick med på under sin presidentperiod. Trump har även utsett Kurt Volker till USA:s särskilda sändebud för Ukraina och Volker driver en betydligt tuffare linje gentemot Ryssland än den Trump själv brukar ge uttryck för. Att Trump plötsligt ställde in det planerade toppmötet i Argentina mellan USA och Ryssland har åtminstone av president Porosjenko tolkats som en tydlig signal att Ukraina har USA:s stöd. Ukrainas president Petro Porosjenko. Foto: Shutterstock Trots att denna typ av symbolhandlingar kan stärka Porosjenko så har han lärt sig den hårda vägen att Ukraina måste vara redo att försvara sig på egen hand, vilket är viktigt att förstå när landet nu mobiliserar. Bland ukrainska experter finns även en oro för vilka inrikespolitiska konsekvenser krisen kan få, då både president- och parlamentsval ska hållas i Ukraina under 2019. Slutligen kvarstår faktum att Rysslands Svartahavsflotta har ett mycket stort militärt övertag över den ukrainska flottan. En eskalering av den nuvarande konflikten – antingen med avsikt eller av misstag – skulle kunna få förödande konsekvenser för såväl Ukraina som för den europeiska säkerheten.