Iran – Ekonomisk översikt

Två omständigheter präglar Irans ekonomi. Dels oljan, landets viktigaste exportvara, som gör samhället känsligt för svängande världsmarknadspris. Dels motsättningar med andra länder, främst USA, som har lett till sanktioner. Staten är starkt närvarande i både industri och finanssektor. Priskontroller och statliga subventioner bidrar till ineffektivitet. Den informella, "svarta" sektorn är relativt stor och korruptionen utbredd.

Den iranska ekonomin hamnade under 2025/2026 i svår kris som resulterade i stora demonstrationer. Valutan rialen hade då fallit till rekordlåga nivåer och inflationen skjutit i höjden, bland annat på grund av USA:s hårda sanktioner (mer om dessa problem nedan).

Oljan har länge varit Irans ekonomiska bas och svarar tillsammans med gruvnäringen och tillverkningsindustrin för nära halva bruttonationalprodukten (BNP). Jordbruket står för runt en tiondel och tjänstesektorn står för resten. Oljan står för runt 80 procent av exportintäkterna, halva statsbudgeten och ungefär en fjärdedel av BNP.

Iran är också känt för vissa lyxvaror som kaviar och handknutna mattor, där man tidigare, före sanktionerna, var världens största exportör.

Iran är ett övre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder, normalt för regionen och den näst högsta av de inkomstkategorier som banken har (se alla länder här).

Ekonomin beskrivs likväl som krisartad med hög inflation, stort budgetunderskott, utbredd undernäring, arbetslöshet och fattigdom, men exakta och tillförlitliga siffror är svåra att hitta. Valutan rialen beskrivs som världens minst värdefulla (i början av 2025 hade rialen rasat till 900 000 på en amerikansk dollar på svarta marknaden). Trots Irans stora oljefyndigheter producerar inte landet tillräckligt med energi. Stora planerade strömavbrott är vanliga vilket slår mot såväl vanligt folk som ekonomin i stort.

Iran har varit föremål för sanktioner från USA alltsedan 1980-talet (se Modern historia). Under 2000-talets första cirka 15 år drabbades Irans ekonomi hårt av sanktionerna, i synnerhet de från väst. Sanktionerna utformades för att stoppa Irans kärnenergiprogram, vilket såg ut att syfta till utveckling av kärnvapen. Bank- och finanssektorn blev hårt kringskurna. Oljeexporten störtdök och det blev svårt för industrin att få tag i reservdelar. Valutan, rialen, rasade i värde och arbetslösheten skenade. Inflatio­nen sköt i höjden och hamnade över 50 procent. Statens kistor hade sinat snabbt i det uppkomna läget. Enligt bedömare var Irans ekonomi så övergödd av oljan och så ineffektiv och korrupt att den var på väg mot kollaps även utan sanktioner.

Men 2016 upphävdes de flesta sanktioner sedan Iran slutit det så kallade JCPOA-avtalet med världens stormakter om att avbryta sitt kärnenergiprogram. Avtalet väckte hopp om stärkt ekonomi. Det var en välkommen förändring efter flera års kräftgång: efter att årligen ha växt med runt 5 procent i ett årtionde hade ekonomin backat med mer än så flera år i rad. Både företag och privatpersoner hade drabbats.

USA:s avhopp krympte ekonomin

När president Donald Trump 2018 meddelade att USA skulle lämna avtalet om Irans kärnenergiprogram vände det upp och ned på villkoren igen – för regeringen i Teheran, för iranier i gemen, för amerikanska bolag och för exempelvis företag i EU-länder som var beroende av eller kopplade till USA.

Irans ekonomi krympte på nytt. Effekterna för vanliga medborgare tilltog, bland annat prisökningar och brist på viktiga importvaror. Värdet på Irans valuta rasade. Exporten av iranska varor försvårades. De flesta länder, med Kina som det största undantaget, undviker att göra affärer med Iran av rädsla för att drabbas av amerikansk bestraffning.

Sanktionerna mot Iran bestod under president Joe Bidens tid i Vita huset (2017–2021), och skärptes ytterligare sedan Donald Trump återkommit som president 2025.

Men det är inte bara sanktioner som har stört Irans ekonomi, utan även misslyckad ekonomisk politik och att alltför ensidigt beroende av oljan.

Det utländska kapitalets roll i landets utveckling har hela tiden varit ett tvisteämne bland de religiösa ledarna, liksom frågan om huruvida ekonomin ska liberaliseras. Fortfarande kontrolleras den allra största delen av ekonomin av statsföretag, de flesta olönsamma, eller av de islamiska välgörenhetsstiftelserna, bonyad. Dessa bildades efter revolutionen och övertog shahfamiljens stora ekonomiska tillgångar. De fick ansvar för att hjälpa landets fattiga och anhöriga till offren för kriget mot Irak på 1980-talet. Bonyaderna har med regimens hjälp vuxit till företagsimperier, kontrollerade av mullor. Revolutionsgardet är en ännu mer inflytelserik ekonomisk aktör, med intressen i mobilnätverk, oljebolag, biltillverkare och byggföretag. Merparten har gardet – eller enskilda företrädare för det – tillskansat sig genom en privatiseringsvåg som inleddes i slutet av 1990-talet.

Irans storlek och oländiga terräng gör det svårt att upprätthålla effektiva kommunikationer, men transportnätet har byggts ut, inte minst järnvägar. Järnvägsförbindelser finns med såväl Turkiet som genom Turkmenistan till Kazakstan. Båda förstärker förbindelserna till Central- och Sydasien. Det går också direkt godstrafik från Kina till Iran. I Teheran finns tunnelbana.

Vid den långa kusten i söder finns fyra större hamnar. Genom den största, Bandar Abbas vid Hormuzsundet, går 90 procent av containertrafiken.

Pandemin

I början av 2020 fick Iran ytterligare ett problem på halsen med covid-19-pandemin. Landet var ett av dem som tidigt drabbades värst av smittspridningen. Det skedde i ett läge då drastiska förändringar redan hade skett i kölvattnet av de nya sanktionerna. Enligt Världsbankens bedömning 2021 hade ekonomin krympt med 12 procent på två år. Pandemin hade fått regeringen att utlova stöd till fattigare medborgare. Inflationen sköt på nytt i höjden.

Import och export

De internationella sanktionerna gjorde att Iran under många år inte kunde förnya sin flygplansflotta eller importera reservdelar. Först 2016 kunde Iran Air skriva kontrakt med amerikanska Boeing om att köpa 80 plan. Kontraktet var det första i sitt slag sedan revolutionen 1979. Sanktionerna som återinfördes under president Trumps första mandatperiod (2017–2021) stoppade fortsatta affärer med både tillverkare och trafikbolag som trafikerat Iran.

Sanktioner har hållit Irans export nere, om än inte alltid med så stor framgång som avsetts. Under många år med tuffa ekonomiska sanktioner från västvärlden, inte bara USA, tappade Iran sin ställning som ett av de ledande oljeexportländerna. 2005 var Iran världens tredje största exportör (efter Saudiarabien och Ryssland). 2020 fanns Iran inte ens bland de 15 största och produktionen sjönk till sin lägsta nivå på 40 år, under två miljoner fat per dag.

Kina är numera den ojämförligt största köparen av iransk olja.

Sanktionerna gör också att bankföretag avstår från att hantera betalningar till och från Iran till följd av amerikanska företags centrala roll i det internationella finanssystemet.

Fordonstillverkare i väst, som svenska Scania och Europas näst största bilproducent PSA (med märken som Peugeot, Citroën och Opel) har tvingats sluta göra affärer i landet. British Airways flyger inte till Teheran längre. Franska oljebolaget Total tvingades backa från en affär till förmån för ett kinesiskt företag.

Sanktioner kringgås

Men det förekommer också uppfinningsrikedom i konsten att kringgå sanktioner. Ett sätt är omlastning av olja i tredje land. Ett annat är fusk med fraktsedlar, så att laster märks med annat innehåll än det verkliga. Ett tredje är oljehandel med kryptovaluta.

Sanktionerna har lett till flera former av kreativa lösningar för att Iran inte ska tvingas förbruka sin valutareserv. Med Sri Lanka har man flera gånger slutit avtal om att acceptera te som betalning.

Iran har slutit kontrakt med ryska och kinesiska bolag. Det faktum att såväl Iran som Ryssland är föremål för sanktioner, och västländernas vilja att handla med Kina har minskat, ökar deras benägenhet att samarbeta. Kina var emot att USA återinförde sanktioner mot Iran. 2021 slöt Kina avtal med Iran som tar in landet i projektet med "nya sidenvägar" som säkrar kinesiska samarbeten i flera världsdelar.

För år 2023 rapporterades att Irans export av råolja ökade med ungefär 50 procent trots sanktionerna. Samarbetsorganisationen IEA, som är knuten till OECD, uppger att produktionen steg till 3 miljoner fat per dag.

Undantag, särskilt för Irak

USA gjorde, tills Trump tillträdde på nytt 2025, vissa undantag från sanktionerna. Ett sådant var försäljningen till det importberoende Irak, där USA inte ville riskera en protestvåg orsakad av elbrist. Enligt IEA sjönk Irans export av råolja till mindre än en tredjedel av vad den var ett år tidigare när USA återinförde sanktionerna.

Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som var parter i kärnenergiavtalet 2015, har försökt rädda uppgörelsen. De tog också tagit initiativ till en bytesmekanism kallad Instex för att underlätta för Iran att få tillgång till bland annat sjukvårdsutrustning. Detta var inte minst viktigt under coronapandemin då Iran tidigt var svårt drabbat.

Turismpotential

Iran är medlem av de oljeproducerande ländernas organisation Opec. Men på grund av sanktionerna är Iran undantaget från överenskommelser om produktionsneddragningar som görs inom Opec.

Iran har observatörsstatus i Världshandelsorganisationen (WTO) sedan 2005 men är inte medlem. 2017 meddelade Teheran att målet att uppnå medlemskap prioriterats ned och att landet skulle gå in för att utveckla utbytet med grannländer.

Iran har i teorin potential för turism med sina många världsarv, där ruinstaden Persepolis är den mest kända. Landet har också höga berg, skidorter, artrika naturskyddsområden, stränder, ökentrakter och saltgrottor. Med revolutionen 1979, kriget mot Irak på 1980-talet och motsättningarna med stora delar av omvärlden, samt iranska kidnappningar av utlänningar, sätter stopp för turismen.

Från grannländer kommer dock shiamuslimska pilgrimer som besöker de heliga städerna Qom och Mashhad.