Iran – Modern historia

Efter beslut i parlamentet om att nationalisera oljeindustrin genomfördes en militärkupp där premiärministern avsattes 1953, och shahen blev envåldshärskare. Han satsade på modernisering men de flesta iranier förblev fattiga. En växande opposition samlade vänsteranhängare och religiösa krafter, och 1979 störtades shahen. Ayatolla Ruhollah Khomeini blev därefter ledare för en islamisk ”gudsstat” med liten plats för oliktänkande. Ett förödande krig rasade mot Irak 1980–1988. Under 2000-talet kom sanktioner att riktas mot Iran på grund av misstankarna om att landet försöker utveckla kärnvapen.

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Iran neutralt men ocku­perades av Storbritannien och Sovjetunionen 1941. Härskaren Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son Mohammad Reza. De brittiska trupperna lämnade Iran i mars 1946. Sovjetunionen drog sig tillbaka ett par månader senare efter påtryckningar från FN. Samtidigt hade amerikanska oljeintressen vuxit sig starkare. 1947 slöts ett fördrag mellan Iran och USA om militärt bistånd.

Under en våg av nationalism och oro tvingades shahen 1951 utnäm­na Mohammad Mossadeq till premiärminister. Mossadeq backa­des upp av kommunistpartiet Tudeh och hade brett stöd hos folket. Han bröt det avtal som slutits 1933 med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och förstatligade bolagets oljetillgångar. Mossadeq avsattes 1953 av shahtrogna militärer som fick hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Oljekrisen löstes genom ett avtal som gav iranska staten och ett brittiskt-amerikanskt konsortium hälften var av oljeinkomsterna.

Efter Mossadeqs fall hamnade makten åter hos shahen och den jordägande överklassen. Med hjälp av armén och hemliga polisen, Savak, kuvades Tudehpartiet. Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt samtidigt som han ville omvandla Iran till en modern industrination.

1959 inledde Iran ett militärt och ekonomiskt samarbete med USA, som bidrog till militär upprustning. Men Iran ville även förbättra relationerna med Sovjetunionen i norr och förband sig därför 1962 att inte upplåta sitt område för utländska militärbaser.

Shahen inledde 1962–1963 ett reformprogram, ”den vita revolutionen”. Viktiga inslag var en jordreform och läs- och skrivundervisning. Kvinnor gavs ökade rättigheter, bland annat rösträtt. Fördelning av jord till bönder ledde till att shahen förlorade sitt tidigare starka stöd hos den jordägande klassen. Shahens nära kontakter med USA och hans strävan att reformera Iran efter västerländsk förebild skapade samtidigt motstånd hos religiösa ledare. När reformprogrammet godkändes av parlamentet 1963 utlöste det ett kort men blodigt uppror lett av shiamuslimska skriftlärda. En av dessa var ayatolla Ruhollah Khomeini. Han greps och förvisades ur landet.

Mellan 1965 och 1977 upplevde Iran en till synes stabil period. Från 1973–1974 ökade oljeinkomsterna. Shahen använde pengarna till bland annat industrisatsningar och vapenköp. Tillväxten var hög, det rådde rent av brist på arbetskraft. Men klyftorna ökade. Prestigeprojekt slukade stora summor, samtidigt som det försummade jordbruket inte kunde täcka befolkningens behov. Bönderna drabbades hårt av låga jordbrukspriser, medan våldsam inflation drev andra priser i höjden. I städerna ansåg sig basarernas köpmän och hantverkare missgynnade av industrialiseringen.

Ruhollah Khomeini, som hade de shiamuslimskt lärdas höga rang som ayatolla, blev en samlande kraft för motståndet mot shahen. Det statsskick som råder i Iran i dag utvecklades under Khomeinis ledning. Foto: Thierry Campion/AP/TT

Moskéer blev naturliga samlingspunkter för oppositionen, som förföljdes brutalt. 1975 reagerade shahen med att upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre. Protesterna utvecklades till en landsomfattande revolutionär rörelse. I januari 1979 såg sig den sjuklige shahen tvingad att lämna Iran ”på obestämd tid”.

Ayatolla Khomeini hade från sin exil blivit samlande symbol för både religiös och politisk opposition. Den 1 februari 1979, kort efter shahens flykt, återvände Khomeini till Teheran, där han hälsades av jublande folkmassor. Drygt en vecka senare förklarade sig militären neutral i konflikten mellan shahens anhängare och Khomeini. Vägen låg öppen för en islamisk revolution.

Efter en folkomröstning i april 1979 utropades Iran till islamisk republik och landet styrdes av ett särskilt revolutionsråd, bildat av Khomeini. De som hade arbetat åt den störtade härskaren fängslades. Många avrättades efter summariska rättegångar. Shahens bundsförvant USA, ”den store Satan”, blev föremål för hatpropaganda. I november 1979 stormade iranska studenter USA:s ambassad och tog personalen som gisslan. Först 14 månader senare, efter intensiv diplomatisk aktivitet, återfick de sista 52 amerikanerna i gisslan friheten.

Den revolutionära rörelse som hade drivit bort shahen bestod av olika politiska och religiösa krafter. Men Khomeini och de skriftlärda, mullorna, visade snart att de inte var beredda att dela makten. De undanröjde rivaler som inte helhjärtat stödde en oförsonlig linje mot västvärlden. Liberaler, socialister och marxister angreps liksom skriftlärda som inte delade Khomeinis politiska visioner.

När Khomeini förespråkade att all avgörande makt skulle ligga hos en ”högsta andlig ledare” var det en främmande tanke även för flera ledande ayatollor (shiamuslimska lärda med hög religiös rang) att också ha den världsliga makten. Vissa inflytelserika ayatollor (med många följare) förespråkar fortfarande det förhållningssättet.

Situationen utlöste oro också bland kurderna, som tog till vapen och krävde självstyre. I oljeprovinsen Khuzestan uppstod en gerilla bland den arabiska befolkningen, understödd av Irak. Gränsintermezzon med Irak förekom allt oftare. Samtidigt var Irans krigsmakt i förfall, eftersom den genomgått blodiga utrensningar av officerare som tjänat shahen.

Irak går till anfall

I omvärlden var det många som trodde att den islamiska republiken var nära sammanbrott. En var Iraks diktator Saddam Hussein, som 1980 överraskande gick till anfall norr om gränsfloden Shatt al-Arab. En orsak var rädsla att Iran skulle sprida revolutionen till Iraks shiamuslimska befolkningsmajoritet. Irakiska trupper lyckades erövra en stor del av Khuzestan, men Irans krigsmakt och Revolutionsgardet bjöd hårt motstånd. Efter några veckor hade det uppstått dödläge längs en 48 mil lång front.

Iraks angrepp stärkte den folkliga uppslutningen kring den islamiska republiken. Men ledande politiker började kritisera inslag i revolutionen. Politisk försoning var det inte tal om. Under 1980-talet beräknas cirka 10 000 oppositionella ha avrättats, många var medlemmar av den islamiska vänsterrörelsen Folkets mujahedin.

Kriget mot Irak krävde stora förluster på båda sidor. Irak utsatte dessutom motståndare för kemisk krigföring. Våren 1988 drabbades Iran av bakslag på slagfältet och intresset för att fortsätta kriget avtog. En politisk strid om vem som skulle efterträda den åldrige Kho­meini tog fart. I juli 1988 överraskade Iran omvärlden genom att villkorslöst acceptera en FN-resolution med krav på eldupphör och reträtt från ockuperad mark. Därmed var kriget över. Över en miljon människor beräknas ha dödats eller skadats i striderna, de flesta iranier.

Ayatolla Khomeini agerade samtidigt så att konflikter uppstod med flera länder. Han utfärdade en fatwa (religiös dom) mot författaren Salman Rushdie med verkningar långt efter ayatollans egen död. För Khomeini framstod Rushdies roman Satansverserna som hädisk och ayatollan stormade mot boken. I Japan mördades översättaren. Förläggaren som gett ut boken på norska blev utsatt för mordförsök. Författaren själv blev många år senare svårt skadad när han blev överfallen i USA. Satansverserna är en roman, men uttrycket anspelar på en mycket gammal berättelse om falska koranord som ska ha uppmanat till avgudadyrkan.

Konservativa mot reformsinnade

I juni 1989 avled ayatolla Khomeini. Till ny andlig ledare utsågs presidenten Ali Khamenei, trots att han inte tillhörde de främsta skriftlärda. Presidentposten övertogs av parlamentets talman Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Rafsanjani försökte som president 1989–1997 driva en balanserande politik och uppnå ekonomiska reformer och bättre relationer med västvärlden. Reformerna urvattnades eller stoppades, antingen av konservativa krafter i parlamentet eller av Väktarrådet.

Presidentvalet 1997 blev en jordskredsseger för Mohammad Khatami, som främst varit verksam inom kultur och utbildning. Många lockades av hans löften om ett öppnare och mer demokratiskt samhälle. Men strängt religiösa grupper blockerade misshagliga lagförslag. Khatami beslöt ändå att ställa upp för omval 2001 och vann med 77 procent av rösterna.

Inför parlamentsvalet 2004 underkändes som vid tidigare val ”olämpliga” kandidater, inte minst ledande reformister. Över en tredjedel av ledamöterna avgick i protest. De flesta av reformrörelsens grupper bojkottade valet och de konservativa fick stark dominans i parlamentet. Ett år återstod av Khatamis mandatperiod men reformarbe­tet stannade av.

Khatami var den första sanna reformisten vid makten i Iran men hans förändringsiver skapade spänningar med andra maktinstanser. Khamenei anses ha sett sig tvingad att bromsa reformagendan för att inte systemet skulle kollapsa. Att de kompromisslösa grupperna stärkts sågs också som en följd av USA:s mer aggressiva politik mot Iran från 2002.

I presidentvalet 2005 vann den förhandstippade Rafsanjani i första valomgången. Men i andra omgången besegrades han oväntat av Teherans borgmästare Mahmoud Ahmadinejad som blev den islamiska republikens första president utan religiös utbildning. Den strängt konservative Ahmadinejad stöddes främst av landsbygdens och storstädernas fattiga. Ahmadinejad lovade att sätta stopp för liberaliseringen och återinföra "rena moraliska värderingar” genom återgång till Khomeinis idéer. Han slagord om att landets oljeinkomster skulle hamna på iraniernas matbord blev populärt.

Trycket mot oppositionella skärptes. Ahmadinejad rensade ut ministrar och tjänstemän. Syftet var bland annat att få fart på landets ekonomi. I presidentvalet 2009 ställde tre godkända kandidater upp mot honom. När beskedet kom att Ahmadinejad segrat överlägset var många övertygade om att det var fusk. Snart bröt gatuprotester ut, trots demonstrationsförbud. Journalister greps, oppositionstidningar stängdes och medier förbjöds att rapportera, men tack vare sociala medier kunde internationell publik se brutala scener. Två av de besegrade reformkandidaterna vägrade godta valresultatet. Kanske några hundra människor dog i det som har kallats "den gröna revolutionen" 2009 och oppositionsanhängare blev desillusionerade.

Motsättningar mellan de båda konservativa lägren präglade sedan parlamentsvalet 2012, och under Ahmadinejads tid isolerades Iran från omvärlden. USA:s och EU:s sanktioner slog hårt mot ekonomin. När en efterträdare till Ahmadinejad skulle väljas 2013 var marken förberedd för en mer kompromissinriktad kandidat. Väktarrådet godkände åtta av 686 som försökt registrera sig. Bland de underkända fanns förre presidenten Hashemi Rafsanjani. Han hade haft en ledande roll i politiken sedan 1980-talet, var president 1989–1997 och en av Irans rikaste män samt ordförande i det inflytelserika Medlarrådet. Rafsanjani var också ordförande i Expertförsamlingen men avsattes 2011 på grund av sitt stöd för oppositionen mot Ahmadinejad.

Kärnenergiavtal och nya sanktioner

Säkerheten skärptes inför 2013 års presidentval. Internetöver­vakningen ökade och medier, både inhemska och utländska, var begränsade i sitt rörelseutrymme. Reformistpartier hade förbjudits och de tidigare oppositionskandidaterna Mir Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi satt i husarrest. Men ledande personer agerade för att stärka stärka Hassan Rohanis chanser och han vann med stöd av reformröster. Många konservativa tros också ha röstat för honom, därför att han sågs mer som en mittenkraft än som "äkta" reformist. Han var tidigare främst känd som chefsförhandlare i kärnenergifrågan.

Rohani talade om mer dialog och mindre konfrontation med västvärlden. Han förespråkade kvinnors rättigheter och minskad inblandning från statens sida i dagligt liv. Politiska fångar skulle friges, pressfriheten respekteras och sociala medier kontrolleras mindre. Budskapet om öppnare samhälle och ökat utbyte med omvärlden slog an. Vid Rohanis tillträde 2013 bjöds för första gången utländska gäster in till ceremonin.

I frågan om Irans kärnenergiprogram uppnåddes 2015 ett internationellt avtal, JCPOA, som väckte stora förhoppningar och bättrade på Irans ekonomi. Avtalet handlade om kraftiga neddragningar av Irans kärnenergiprogram, som befarades syfta till att producera kärnvapen. I utbyte vann Iran att de flesta ekonomiska sanktioner mot landet upphävdes, vilket gav medborgarna hopp om ett bättre liv.

I parlamentsvalet 2016 stärkte reformister och anhängare till Rohani sin ställning och fick fler platser än det konservativa lägret. För första gången sedan revolutionen fanns det fler kvinnor än teologer i parlamentet (17–16). Även i det val som samtidigt genomfördes till Expertförsamlingen nådde reformkrafter majoritet. Reformisternas framryckning skedde trots att Väktarrådet hade hindrat ett stort antal reformsinnade att ställa upp.

2017 blev Rohani omvald med bred marginal, trots att hans seger tolkades mer som motstånd mot de konservativt religiösa kretsarnas kandidat än som entusiasm för honom själv. De som röstade på Rohani hoppades ge honom mandat att genomdriva reformer. För trots valframgångarna för reformkrafterna 2016 blev samhällsklimatet inte nämnvärt mildare. En del politiska fångar frigavs, men presidentens försök att göra internet mer tillgängligt stoppades, trakasserier mot medier fortsatte och en minister avsattes efter anklagelser om att han varit för välvilligt inställd till personer som deltagit i protestvågen 2009. Motståndet förblev kompakt hos de konservativa som kontrollerade politik, rättsväsen och säkerhetsstyrkor.

Internationella atomenergiorganet (IAEA) bekräftade 2016 att Iran hade levt upp till sina åtaganden gentemot världens stormakter att rusta ned sitt kärnenergiprogram så att möjligheten att tillverka en atombomb minskat. Men entusiasmen över JCPOA förbyttes i bitterhet sedan Donald Trump tillträtt som president i USA 2017. Trump vägrade bekräfta att Iran respekterade avtalet och överlät på kongressen att ta ställning till om USA skulle återinföra sanktioner. Iran svarade med en demonstrativ satsning på nya robotar och hotade att självt lämna avtalet. 2018 kungjorde Trump USA:s utträde ur JCPOA. Skarpa amerikanska sanktioner mot Iran återinfördes, åtgärder som begränsar importen av varor och hindrar företag i andra länder att samarbeta med Iran, inte minst därför att överföringar av pengar påverkas.

Runt årsskiftet 2017/2018 spred sig demonstrationer mot höga mat- och bränslepriser, mot utbredd korruption och arbetslöshet från staden Mashhad via sociala medier till en ledarlös massprotest och dödsoffer krävdes.

En större protestvåg 2019–2020 möttes med stor brutalitet. Demonstrationerna kom igång i november 2019 efter bensinprishöjningar men utvecklades till en bredare rörelse för demokratiska reformer och ett slut på prästernas styre. Demonstranter möttes med gevärseld. Dödstalen är omtvistade men var av allt att döma höga.

Om våra källor