Iran – Jordbruk och industri

Endast drygt en tiondel av Irans landyta är uppodlad, trots att kanske en tredjedel skulle kunna användas till jordbruk. Näringsfattiga jordar och vattenbrist försvårar utvecklingen. Vid sidan av oljan domineras Irans industrisektor av petrokemiska produkter, stålverk, fordonsfabriker samt flyg och vapenindustri.

Vete är den vanligaste grödan, följt av korn och ris. Frukt, nötter och kryddor utgör viktiga exportvaror. Iran är världsledande producent av pistagenötter, fikon, saffran, rosvatten och berberisbär. I söder och öster odlas även dadlar. Tomater och potatis är viktiga produkter, liksom sockerrör och -betor.

De bästa jordarna med naturlig bevattning finns i norr och i väster. Totalt sett är knappt hälften av den odlade ytan konstbevattnad. Ändå står jordbruket för över 90 procent av vattenanvändningen i landet och påverkas starkt när torka slår till. Bristen på vatten samt problem med lagring och transportsystem bidrar till att jordbruket är ineffektivt. Iran måste importera vete, ris, majs, kött och andra basprodukter för att täcka sitt livsmedelsbehov.

Inom djurhållningen är får vanligast, men getter, kor, åsnor, hästar och vattenbufflar föds också upp. I landet finns runt en och en halv miljon boskapsskötande nomader som tillhör etniska minoriteter.

Ungefär sju procent av Irans yta är skogbevuxen. De största skogarna finns söder och väster om Kaspiska havet och i Zagrosbergen. Sedan skogarna övergick i statlig ägo 1963 har försök gjorts att hejda avskogning. Skador orsakas av betande boskap och okontrollerad avverkning. Det finns omkring 15 nationalparker och cirka 60 natur­reservat. Gammelskog vid Kaspiska havet har förts upp på FN-organisationen Unescos världsarvslista. 

Iran har flera fiskevatten, men fiskeindustrin har varit svagt utvecklad. Under 1990-talet investerades stora belopp i fisket längs sydkusten, främst räkfiske. Flera nya fiskehamnar byggdes. Den mest utvecklade fiskeindustrin tar hand om den världsberömda kaviaren från Kaspiska havet. Men stören, med den eftertraktade rommen, hotas av utfiskning, tjuvfiske och miljöförstöring, främst utsläpp från Azerbajdzjans olje- och gasanläggningar. Iran anses dock hantera fisket på ett förnuftigt sätt och inkluderades inte i det fiskestopp och tillfälliga exportförbud som FN-organet Cites tvingade på andra länder runt Kaspiska havet efter 2001. Fem år senare beslöts att enbart Iran får sälja den tillåtna mängden kaviar från Kaspiska havet.

Industri

Den petrokemiska industrin började med tillverkning av gödselämnen på 1950- och 1960-talet. I dag förser den andra industrier, som textiltillverkning, med råmaterial. Ett mål är att bli ledande exportör av plaster, konstgödsel och andra oljebaserade produkter, men landet har inte tillräckligt många raffinaderier.

Stålindustrin har vuxit fram tack vare landets stora tillgångar på järnmalm. Både järn och stål är viktiga exportvaror.

Fordonsindustrin är omfattande och sysselsätter normalt över en miljon människor. Bilindustrin skyddades länge från utländsk konkurrens men flera utländska tillverkare kunde så småningom starta sammansättningsfabriker i samarbete med iranska bolag. De största tillverkarna är Iran Khodro, Saipa och Pars Khodro. Sanktioner och ekonomisk kris slår dock hårt mot branschen, och flera av de utländska bolagen har dragit sig ur sina samriskföretag. Svårigheterna för företag i alla möjliga länder att handla med Iran skapar bland annat brist på bildelar i tillverkningsleden. Från en produktion på drygt 1,5 miljoner fordon 2017 halverades tillverkningen 2018, då USA under Donald Trump återinförde stränga sanktioner.

Inom andra viktiga industrisektorer tillverkas verktyg, byggmaterial, textilier och livsmedel.

Iran tillverkar nästan alla de läkemedel som förbrukas, produktionskapaciteten är inte branschens problem utan det faktum att mer än hälften av råvarorna måste importeras. Den inhemska läkemedelsindustrin har också svårt att tillverka avancerade läkemedel mot svårare sjukdomar.

I stort sett alla nyckelindustrier förstatligades vid revolutionen 1979. Fortfarande dominerar ineffektiva statligt kontrollerade företag industrin. Privata intressen och utländskt kapital har tidvis fått mer plats, men de politiska konflikterna med västländer har gjort utvecklingen ryckig. Brist på hårdvaluta och ständig brist på råvaror hämmar produktionen. På 2000-talet genererade ökade oljeinkomster mer kapital att investera i industrisektorn. Dessutom har investeringarna i byggbranschen tidvis varit stora: både statliga pengar till infrastruktur och privatpersoners bostadsbyggande.

Flyg- och vapenindustrin har begränsats av västerländska sanktioner alltsedan revolutionen 1979.  Men Iran utvecklar systematiskt egna vapen, inte minst robotteknik, och har sökt sig andra samarbetspartner. Att Ryssland importerar iransktillverkade vapen har visat sig genom krigshändelser i Ukraina (se Utrikespolitik och försvar).

Tillverkning av mattor är en av de stora exportbranscherna. De handgjorda produkterna har hög status. Även mot mattexporten har sanktioner slagit hårt, särskilt som USA har varit en av de största marknaderna för persiska mattor. 1994 stod Iran för nästan en tredjedel av världshandeln. 2019 hade andelen krympt till under 8 procent. Sanktionerna är inte hela förklaringen. Kina, Indien och Pakistan satsar medvetet på mattproduktion – ofta är det persiska mönster som kopieras.

Knappt en tredjedel av arbetskraften är sysselsatt inom industrin.

Om våra källor