Västsahara

Västsahara ligger längs den afrikanska Atlantkusten söder om Marocko, som sedan 1975 ockuperar större delen av området. En femtedel av det forna Spanska Sahara kontrolleras av den västsahariska befrielserörelsen Polisario. En vapenvila ingicks 1991 och övervakas av FN-styrkan Minurso. Den folkomröstning om Västsaharas framtid som planerats sedan dess har inte blivit av. Under 2000-talet har stödet vuxit i omvärlden för att Västsahara ska få självstyre under marockansk överhöghet.

Västsahara är något större än Norrland och består till större delen av platt och ofruktbar sten- och sandöken. Huvudstaden El Aaiún (eller Laâyoune) nära kusten i nordväst är belägen bara ett tiotal mil från Kanarieöarna. Nära kusten övergår det sterila ökenlandskapet i halvsavann med gräs, buskar, förkrympta akacieträd och enstaka pinjer. Dimma som ibland driver in från havet ger välbehövlig fukt.

Sedan 1980-talet delas Västsahara från norr till söder av ett 270 mil långt system av marockanska befästningsverk. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario kontrollerar de i princip obefolkade områdena öster om de marockanska ställningarna. Stora områden i Västsahara är minerade sedan kriget 1975–1991 (se vidare Konflikter: Västsahara).

Befolkning

Västsahara har en liten befolkning på några hundratusen människor, men dess sammansättning är komplicerad. Alla statistiska uppgifter gällande invånarna ifrågasätts från något håll, eftersom befolkningssiffrorna kan komma att avgöra det omstridda territoriets framtida status – som självständig stat eller som del av Marocko. 

Ursprungsbefolkningen är saharier, ett arabiskt-berbiskt beduinfolk nära knutet till de moriska araberna i Mauretanien. Många av dessa ursprungsinvånare lever i dag som flyktingar i Algeriet, medan både sahariska och icke-sahariska marockaner flyttat in i Västsahara sedan 1975.  Saharierna hör till en större nomadkultur i västra Nordafrika vars stammar förenas av beduintraditioner och av den arabiska dialekten hassania, som skiljer sig markant från talspråksarabiskan i Marocko och Algeriet.

Saharierna betraktar sig som araber, men har varierande grad av berbiskt påbrå. Särskilt i söder finns inslag av svarta folkgrupper, haratin. Saharierna är sunnimuslimer. 

En spansk folkräkning 1974 uppskattade antalet invånare i Västsahara till cirka 75 000. De och deras ättlingar utgör den västsahariska ursprungsbefolkningen som i dag är splittrad mellan marockanskkontrollerade Västsahara, Polisarios flyktingläger i Algeriet och Mauretanien.

I samband med Västsaharakrigets utbrott 1975 flydde närmare hälften av västsaharierna till Algeriet och något färre till norra Mauretanien. Sedan 1970-talet och särskilt sedan 1990-talet har tiotusentals marockaner flyttat till territoriet med stöd av Marockos regering. Många av dessa inflyttare är från södra Marocko, talar hassania och ser sig som marockanska saharier. Andra kommer längre norrifrån, talar marockansk arabiska eller något berberspråk, och saknar helt anknytning till den sahariska nomadkulturen. 

I marockanskkontrollerade Västsahara fanns 2024 cirka 600 000 invånare enligt uppskattningar av UNFPA, FN:s befolkningsprogram. I flyktinglägren i Algeriet bor enligt Polisario kring 165 000 västsaharier, men den siffran är omstridd och vissa uppgifter pekar på att antalet snarare är mellan 90 000 och 120 000. I Mauretanien bor ytterligare 20 000–30 000 västsaharier, de flesta av dem utflyttare från lägren i Algeriet. 

FN larmade under 2025 om ökad undernäring bland västsahariska flyktingar som lever i algeriska flyktingläger. Detta som följd av minskade anslag till biståndsorganisationer och FN.

Oklara gränser
Västsahara har under hela sin kända historia befolkats av nomadstammar för vilka inga bestämda gränser existerat. Områdets historia hänger därför nära samman med de angränsande ländernas.

Portugiser lyckades 1434 ta sig förbi de svårforcerade vattnen utanför Cap Bojador på Västsaharas kust och 1502 grundade spanska nybyggare handelsstationen Villa Cisneros (nuvarande Dakhla). Européernas upptäckt av sjövägen till  Afrika söder om Sahara underminerade den stora karavantrafiken av guld och andra varor genom Sahara, vilket försvagade de lokala folken. I slutet av 1800-talet inledde spanjorerna sin kolonisation av området, vars södra del de kallade Río de Oro ("Guldfloden") medan den norra delen var Saguia el-Hamra (av arabiska al-Saqiya al-Hamra', "Röda kanalen"). 

När Frankrike tog kontroll över Mauretanien i början av 1900-talet drevs de sydliga klanerna inom reguibat och andra stammar norrut. De samlades kring den religiöse ledaren Ma al-Aynayn, som byggde ett religiöst lärocentrum i Smara i dagens Västsahara. Efter en rad uppror mot kolonisatörerna krossades deras oberoende 1934 av fransmän och spanjorer i samverkan. 

Efter Marockos självständighet 1956 reste landet territoriella krav på Spanska Sahara (se Modern historia). Men Spanien införlivade 1958 kolonin med moderlandet och sahariska stamledare fick säte i det spanska parlamentet. Samma år slog franska och spanska trupper ned ett marockanskstött uppror i Västsahara, vilket drev många västsaharier på flykt till framför allt södra Marocko. Samtidigt hade fosfatgruvan i Boucraa, en av världens största, givit västsaharierna grund för hoppet om en självständig stat. 

FN:s generalförsamling uttalade sig 1966 för Västsaharas självbestämmanderätt. 1970 höll västsahariska nationalister sin första stora demonstration mot det spanska kolonialväldet. Den slutade i blodbad då polisen öppnade eld. I spåren av detta bildades befrielserörelsen Frente Polisario(Frente Popular para la Liberación de Saguía el Hamra y Río de Oro, Folkfronten för Röda kanalens och Guldflodens befrielse), som i maj 1973 inledde väpnad kamp för självständighet. 

Spanien var på väg att lämna Västsahara när Marocko invaderade territoriet 1975. Året därpå utropade Polisario det självständiga Sahariska arabiska demokratiska republiken, SADR. Ett krig pågick mellan Marocko och Polisario fram till 1991, då en vapenvila ingicks. FN-insatsen Minurso övervakar sedan dess vapenvilan och har till uppgift att anordna en utlovad folkomröstning. Den har inte kunnat hållas, i huvudsak på grund av att parterna inte kan enas om vilka som ska ha rösträtt. 

 Områden som ockuperas av Marocko 

De marockanskockuperade delarna av Västsahara har förändrats mycket sedan 1975, tack vare stora statliga investeringar. Numera är västsaharierna en minoritet i sitt eget land, eftersom de flesta invånare är marockaner som flyttat in efter invasionen. Säkerhetsstyrkorna går betydligt hårdare fram i Västsahara än i det egentliga Marocko, men protester fortsätter att blossa upp oregelbundet. 

Västsahara delas sedan 1980-talet av en minerad sandvall som löper genom hela territoriet från norr till söder. Marocko kontrollerar de tre fjärdedelar av territoriet som ligger väster om muren, inklusive hela kusten och alla städer, men fortsätter att göra anspråk på hela territoriet. 

Västsahara förvaltas enligt marockansk lag, med en guvernör som högsta regeringsrepresentant. I praktiken står området under nära överinseende från säkerhetstjänsterna och militären, på grund av Västsaharakonfliktens betydelse för landet. Västsahara har delats in i tre regioner, av vilka två också omfattar områden i södra Marocko. Gränsdragningen ändrades i och med en stor regionaliseringsreform som kungen sjösatte 2010.

De marockanskkontrollerade delarna av Västsahara är numera öppna för turism och genomresor, men förblir under sträng militär och polisiär kontroll. Omvärldens insyn är begränsad. Flera utländska journalister har utvisats ur området och marockanska journalister som rapporterar om Västsahara råkar illa ut om de inte stödjer regeringens linje.

Den inledande marockanska invasionen 1975 var mycket brutal. Under krigsåren dödades eller ”försvann” ett stort antal saharier, ibland även familjer och släktingar till misstänkta Polisarioanhängare. Hundratals fall av sådana ”försvinnanden” är fortfarande ouppklarade, trots att staten erkänt vissa fall efter Mohammed VI:s makttillträde 1999. De värsta brotten ägde rum under krigsåren 1975–1991 och människorättsläget har förbättrats sedan dess, särskilt efter en våg av sahariska protester 2005. Det förblir ändå betydligt farligare att vara politiskt aktiv i Västsahara än i det egentliga Marocko, och västsahariska människorättsgrupper vägras tillstånd att arbeta från myndigheterna.

På senare år har flera stater erkänt Västsahara som en del av Marocko. Rabat har lanserat en plan som ger västsaharierna självstyre, medan Marocko skulle bland annat kontrollera försvar och utrikespolitik (läs mer i Konflikter: Västsahara).

I arabvärlden är besluten kopplade till de överenskommelser som kallas Abrahamavtalen, en process som USA drev under Donald Trumps första presidentperiod (2017–2021) där diplomatiska förbindelser upprättades mellan Israel och arabiska grannländer.

Hösten 2025 antog FN:s säkerhetsråd en resolution som säger att självstyre för Västsahara under marockansk överhöghet kan vara den mest genomförbara lösningen på tvisten. Elva medlemmar i rådet röstade för, Ryssland, Kina och Pakistan avstod medan Algeriet inte röstade alls. Säkerhetsrådet förnyade också FN-insatsen Minursos uppdrag med ett år.

Polisario och flyktinglägren

Polisario bildades som gerillagrupp, men fungerar i dag också som politisk rörelse och exilregering, med ministrar, domstolar och en lagstiftande församling som styr över tiotusentals saharier i flyktinglägren.

Polisarios exilregering kontrollerar ökenområdena i den östra fjärdedelen av Västsahara, men har sin bas utanför Tindouf i västra Algeriet, där tiotusentals västsaharier levt som flyktingar sedan 1975. Klimatet i Tindoufområdet är mycket ogästvänligt, och flyktinglägren är nästan helt beroende av internationellt stöd. Algeriet, FN och internationella hjälporgan bidrar med mat- och varuleveranser. Flera privata stödorganisationer bedriver också hjälpverksamhet i lägren, främst från Spanien, men även exempelvis svenska Björkåfrihet (tidigare Emmaus Björkå).

Flyktinglägren lyder inte under algerisk lag, utan styrs av Polisario. De anses vara väl organiserade. De totalt fler än 20 mindre lägren indelas i fyra sammanhållna grupper, vilka kallas för ”provinser” (wilayat) och är namngivna efter varsin västsaharisk stad: El Aaiún, Smara, Dakhla och Aouserd. Det finns också ett antal mindre läger för förvaltning, lager, skolverksamhet, med mera. Under krigsåren 1975–1991 var de flesta sahariska män vid fronten, vilket innebar att kvinnorna hade huvudansvar för lägren. Efter eldupphöret har kvinnornas inflytande återigen minskat, men det förblir betydande med regionala mått mätt.

Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR eller RASD) har som mest erkänts av över 80 stater, de flesta i Afrika och Latinamerika. Ungefär 50 står fast vid sitt erkännande i dag. SADR är sedan 1984 fullvärdig medlem i Afrikanska unionen (AU, tidigare OAU), men inte av något FN-organ. 

Polisario betraktar sig som en befrielsefront som ska samla hela folket så länge kampen för självständighet fortgår. Inga politiska partier är tillåtna i flyktinglägren, även om SADR:s grundlag utlovar flerpartisystem i ett framtida självständigt Västsahara. Val av generalsekreterare/president sker vart tredje eller fjärde år genom allmänna folkkongressen, som samlar delegater från flyktinglägren, militären och olika underorganisationer.

Polisario hade ursprungligen en vänsterpräglad retorik men övergav den successivt under 1980- och 1990-talet. 2008 inträdde Polisario som observatörsmedlem i Socialistinternationalen, som organiserar socialdemokratiska partier. 

Under kriget beräknades Polisarios väpnade styrka (Sahariska folkets befrielsearmé, ELPS) uppgå till cirka 20 000 man. Den har i dag minskats till kanske 6 000 aktiva soldater.

Ekonomi 

Västsahara är ett av världens mest ofruktsamma områden, men utanför El Aaiún finns stora fosfatfyndigheter, fiskevattnen är rika, och flera bolag letar efter olja utanför kusten. Marocko har samtidigt satsat stora pengar på bosättningsprogram, subventioner och infrastruktur för att befästa sin närvaro i området, vilket skapat ett slags konstgjord ekonomi knuten till staten och militären. 

Fosfatindustrin har som mest gett arbete direkt eller indirekt åt 30 000 personer. Fiskenäringen producerar fiskmjöl och djupfryst fisk. Frågan om utländsk exploatering av naturresurser som fisk och olja är dock kontroversiell på grund av Västsaharas omstridda status (se Jordbruk och fiske). 

Marocko tar sig rätten att exportera både fisk och jordbruksprodukter från Västsahara. EU godkände 2019 ett nytt avtal om jordbruksprodukter och ett nytt fiskeavtal, trots att Marocko inte hade backat från sina anspråk på Västsahara. Befrielserörelsen Polisario hävdar att befolkningen inte varit representerad eftersom Västsahara är ockuperat. EU-domstolen slog 2024 fast att avtalen var ogiltiga.

Västsahara har inget permanent ytvatten och är sårbart för torka. Huvuddelen av alla livsmedel måste importeras, men marockanska subventioner på många varor håller priserna nere. Marocko har investerat kraftigt i vägar, elnät, fabriker, hamnar, skolor och sjukhus, och subventionerar kostnaderna för bensin och andra varor för att locka bosättare till området. Byggindustrin och handeln har vuxit i betydelse. Stora mängder sand har sålts till Kanarieöarnas stränder. 

I de Polisariokontrollerade ökenområdena öster om vapenstilleståndslinjen finns i princip ingen fast befolkning. En liten lokal ekonomi har växt fram kring flyktinglägren i Tindouf, ofta med hjälp av kapital som skickats hem av västsaharier som arbetar i Europa eller olika biståndsprojekt. De huvudsakliga lokala inkomstkällorna är nomadiserande boskapsskötsel och handel mellan flyktinglägren och Mauretanien. 

Under 2025 kritiserade Polisario att två europeiska lågprisflygbolag hade börjat flyga direkt mellan Madrid och Paris till västasahariska Dakhla. Den ena rutten, Paris-Dakhla, sköts av Transavia, ett dotterbolag till Air France-KLM, medan irländska Ryanair flyger från Madrid.

Marocko planerar också en stor exporthamn som skulle öppna upp för handel med  flera grannländer i Sahel.

Läs mer i Konflikter: Västsahara.