Marocko – Inrikespolitik och författning

Marocko är en monarki  med ett parlament och en premiärminister, men kungen har i allt väsentligt makten. Under kung Mohammed VI  har landet genomgått en viss liberalisering och demokratisering, men hoppet om långtgående förändringar har bleknat. Kungen, som styr sedan 1999, fortsätter att dominera det folkvalda parlamentet genom ”palatspartier”. Särskilt i Rifbergen finns berbiskt missnöje som ibland leder till protestvågor.

Formellt är Marocko en konstitutionell monarki, men parlamentet kan inte på allvar utmana kungens inflytande. Ändå stärktes parlamentets ställning något när en ny grundlag antogs 2011 som svar på de stora demonstrationerna i Nordafrika och Mellanöstern under den så kallade den arabiska våren (se vidare under Författning nedan). Demonstrationer förekom då även i Marocko, med krav på demokratiska reformer och bättre levnadsvillkor.

Kungen behöll dock inflytande över parlament och regeringsbildningar genom partier som bildats av kungatrogna personer. Moderata islamister har också ingått i regeringsunderlagen men Mohammed VI har aldrig släppt greppet om makten.

Kung Mohammed VI vinkar till ledamöterna vid parlamentets öppning 2022. På hovets bild syns också kronprinsen Moulay Hassan till vänster. Foto: AP/TT

I parlamentsvalet 2021 rasade det moderata islamistpartiet PJD från första till åttonde plats. Det var sannolikt en konsekvens av en ny vallag, men kan också ha berott på väljarmissnöje med att islamisterna i regeringsställning inte hade lyckats gå emot omstridda beslut som legalisering av cannabis och politiskt närmande till Israel.

Det liberala och kungavänliga RNI blev största parti, följt av ett annat palatsparti, PAM. Kungen utsåg RNI:s ledare Aziz Akhannouch till regeringsbildare. Akhannouch är miljardär, grunden till hans förmögenhet är affärer med bensin och gas. Han sitter därför på dubbla stolar när bränslepriserna (och eventuella statliga subventioner på dem) ska avgöras politiskt.

Islamistiska PJD anklagade sina politiska rivaler för valfusk, något som tillbakavisades av RNI. Också inom PJD var många besvikna, vilket har befarats leda till att en del av partiets anhängare ska söka sig till islamistgrupperingar som för fram mer långtgående krav.

Viktiga frågor

Korruptionen är ett utbrett problem som emellanåt väcker folkliga protester. Demonstrationer och strejker av bland annat lärare är vanligt förekommande.

En lag mot korruption, som förhalats i flera år, trädde i kraft 2021. Syftet med lagen är att ge domstolarna större möjlighet att ingripa mot statsanställdas mygel. För kungahuset och dess närstående liksom för landets näringslivstoppar har lagen hittills inte skapat problem.

För Marockos berber (se Befolkning och språk), som upplever sig som missgynnade, kvarstår problem som utbredd fattigdom och sämre tillgång till utbildning och samhällstjänster. Staten har tagit udden av organiserat missnöje genom att gripa och fängsla aktivister. Ett besked med starkt symbolvärde kom dock 2023: undervisningen i berbiska ska byggas ut i grundskolan (se Utbildning).

Hösten 2025 drabbade ungdomar samman med polis i minst elva städer. Hundratals grips och flera hundra skadas. Tre döda rapporteras när demonstranter försöker storma en polisstation. Protesterna utlöstes sedan flera kvinnor dog i samband med kejsarsnitt på ett statligt sjukhus i staden Agadir. Demonstranterna kritiserar att stora satsningar görs på Marockos värdskap för fotbolls-VM 2030 medan hälsovården och utbildningssektorn är eftersatt. En grupp som kallar sig GenZ 212 sprider ett upprop på sociala medier  och samlar 200 000 följare online. De krävde senare att regeringen avgår och frigivning av över 600 gripna. Kungen manar regeringen att driva på förbättringar. I oktober dömdes 17 personer till fängelse i mellan tre och femton år för upplopp (läs mer  i  Utrikesmagasinet). 

Efter en jordbävningskatastrof i september 2023, som krävde flera tusen liv och vållade stora skador, förekom kritik mot sena och otillräckliga räddningsinsatser. Hovet utlovade nya bostäder och kontantstöd till de cirka 50 000 hushåll som blev hemlösa i Atlasbergen och i trakten av Marrakech. På tvåårsdagen av katastrofen samlades människor utanför parlamentet för att protestera mot att de uteslutits ur återuppbyggnadsprogrammet. Drygt 11,7 miljarder dollar har avsatts till det femåriga återuppbyggnadsprogrammet.

De senaste åren har Marocko flyttat fram positionerna på kontroversiella områden, inte minst gällande Västsahara. Marocko håller Västsahara under ockupation och knyter området allt närmare till sig. En utlovad folkomröstning för att låta den sahariska befolkningen komma till tals har inte hållits. EU gynnar Marocko genom handelsavtal, som den sahariska befrielserörelsen Polisario försöker stoppa genom att gå till domstol. Allt fler länder godkänner Marockos kontroll över området.

Ett annat omstritt beslut kom 2020 då Marocko upprättade diplomatiska förbindelser med Israel och satsade på handelsutbyte (se även Utrikespolitik och försvar, samt Västsahara och Konflikter: Västsahara).

FÖRFATTNING

Marocko är formellt en konstitutionell monarki, men parlamentet kan inte på allvar utmana kungens inflytande.

En ny grundlag antogs 2011 som svar på de stora demonstrationerna i Nordafrika och Mellanöstern, som rullade under den så kallade den arabiska våren. Den nya författningen stärkte parlamentets ställning något. Kungen måste nu utse en premiärminister från parlamentets största parti. Grundlagen betonar också respekt för mänskliga rättigheter och slår fast att jämställdhet mellan könen ska råda.

Den verkliga makten ligger ändå kvar hos kungen som fortfarande utser många ministrar samt statssekreterare, guvernörer, chefer för myndigheter och statliga företag samt domare. Att ha direkt förbindelse till kungafamiljen är nästan alltid en pålitligare källa till makt än en hög post i staten – det förra leder dessutom ofta till det senare.

Manlig tronföljd tillämpas inom den alaouitiska ätten som har styrt Marocko sedan 1600-talet. Kungen anses härstamma från profeten Muhammed och bär den gamla religiösa titeln amir al-mu'minin, ”de troendes härförare”. Grundlagen beskriver hans person som ”okränkbar” och det är olagligt att kritisera honom eller hans beslut. Han är överbefälhavare, leder det nationella säkerhetsrådet, tillsätter militära poster och ansvarar för att godkänna internationella fördrag och överenskommelser. Kungen kan avskeda ministrar efter att ha rådgjort med premiärministern. Kungen leder också personligen regeringen när den ska besluta i ärenden av stor betydelse och kan också styra genom personliga dekret, upplösa parlamentet, utfärda amnestier och utlysa undantagstillstånd.

Parlamentet har två kammare. Representanthuset har 395 ledamöter som väljs proportionellt i direkta allmänna val vart femte år. Sextio platser är reserverade för kvinnor och 30 för män under 40 års ålder. Ett parti måste få minst 6 procent av rösterna för att få representation i kammaren. Rådgivarkammaren har 120 ledamöter, som väljs på sex år av representanter för kommuner, handelskammare och fackföreningar.

Rösträttsåldern är 18 år.

Marocko är sedan 2015 indelat i tolv regioner. Samma år hölls för första gången val till folkvalda församlingar på regional nivå. En region ligger helt i Västsahara och två omfattar delvis det omstridda territoriet. Regionerna är indelade i 75 prefekturer och provinser som i sin tur är uppdelade i distrikt och kommuner med valda rådsförsamlingar.

Läs mer om Marockos rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Sedan Mohammed VI tillträdde 1999 har valen blivit mer trovärdiga än under hans far och företrädare, Hassan II. Kungahuset kan ändå kontrollera parlamentet med hjälp av rojalistpartier. 

Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna enligt en lag från 2005. Sedan 2011 är det förbjudet för sittande parlamentariker att byta parti, vilket tidigare var ganska vanligt. ”Palatspartier” eller ”administrativa partier” som skapats med stöd av monarkin uppträder lojalt mot kungahuset och har sällan tydlig ideologisk profil.

Oberoende nationell samling (Rassemblement National des Indépendents, RNI, al-Tajammu al-Watani lil-Ahrar) är ett kungavänligt parti. Det kallar sig socialdemokratiskt men betraktas som ett mittenhögerorienterat liberalt parti. RNI leds sedan 2016 av affärsmannen Aziz Akhannouch, som blev premiärminister 2021.

Partiet för autenticitet och modernitet (Parti Authenticité et Modernité, PAM, på arabiska Hizb al-Asala wa al-Mu'asira) bildades 2008 genom att flera småpartier och regimvänliga parlamentariker sammanfördes. Det beskrivs ibland som socialliberalt men har enligt kritiker stöd för kungen som huvudideologi.

Under många år var – trots avsaknaden av demokratiska val – Självständighetspartiet (Hizb al-Istiqlal) och Folkliga styrkornas socialistiska union (Union Socialiste des Forces Populaires, USFP; al-Ittihad al-Ishtiraki lil-Quwat al-Shabiyya) ledande oppositionspartier (se Modern historia). USFP är närmast socialdemokratiskt och Istiqlal är konservativt nationalistiskt med rötter i självständighetsrörelsen. Under Mohammed VI har bägge partierna närmat sig kungahuset och lett regeringar tillsammans med regimvänliga partier.

Folkliga rörelsen (Mouvement Populaire, MP, al-Haraka al-Shabiyya) är ett liberalt/konservativt parti med rötter på den berbiska landsbygden.

Det tidigare kommunistiska Partiet för framsteg och socialism (Parti du Progrès et du Socialisme, PPS, Hizb al-Taqaddum wa al-Ishtirakiyya), har liksom Istiqlal och USFP närmat sig kungahuset och ingått i flera regeringar. 

Konstitutionella unionen (Union Constitutionelle, UC, al-Ittihad al-Dusturi), är vagt liberalt.

Rättvise- och utvecklingspartiet (Parti de la Justice et du Développement, PJD; Hizb al-Adala wa al-Tanmiyya) är det viktigaste islamistpartiet. Det står ideologiskt nära den internationella rörelsen Muslimska brödraskapet. PJD bildades 1997, men hölls länge på avstånd från regeringen. Partiet tonade snart ned sin ganska försiktiga oppositionsretorik. PJD gjorde ett katastrofval 2021 och rasade från 125 till 12 mandat i parlamentet.

Landets troligen största oppositionsrörelse är islamistiska Rättvisa och barmhärtighet (al-Adl wa al-Ihsan, ibland kallat Rättvisa och andlighet). Den får inte ställa upp i val men tolereras av regeringen. Rörelsen har vunnit bred popularitet som social hjälporganisation. Partiledaren dömdes 2023 till ett års fängelse på anklagelser om sexuella trakasserier, men hävdade själv att domen bottnade i politisk förföljelse.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Marocko i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Symbolisk seger tystar inte Marockos arga unga (2025-11-18)