FN – Internationell rätt

I Haag i Nederländerna finns två viktiga internationella rättsinstanser, Internationella domstolen (ICJ), den FN-domstol som beslutar i tvister mellan stater, samt den kompletterande Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som prövar ledande personers individuella ansvar för brott mot folkrätten. Det har också bildats en rad tillfälliga internationella tribunaler för bland annat före detta Jugoslavien och Rwanda. FN spelar också en viktig roll för att utveckla internationella regler för relationerna mellan stater och andra internationella organ. 

Genom åren har flera så kallade konventioner, det vill säga bindande internationella avtal, upprättats inom FN. Stater kan ansluta sig till dessa genom undertecknande och därefter ratificering.

Konventioner skiljer sig från deklarationer genom att de är bindande för de stater som ratificerar dem. Deklarationer är uttalanden som talar om hur stater bör agera på vissa områden och har främst en moralisk betydelse. FN har antagit ett stort antal konventioner som ska styra staters agerande i olika situationer. Hit räknas till exempel regler om diplomatiska förbindelser (Wienkonventionen från 1961), konventioner om miljöfrågor, rymdrätt, terrorism och de redan nämnda konventionerna om mänskliga rättigheter.

För att utarbeta konventioner, det vill säga kodifiera internationell rätt, finns en särskild folkrättskommission (ILC). Den består av 34 jurister, som inte representerar regeringar och utses av generalförsamlingen.

I tvister mellan stater har Internationella domstolen i Haag en viktig funktion (se Uppbyggnaden). 1998 beslutade 120 länder vid en konferens i Rom att inrätta ytterligare en internationell domstol i Haag, nämligen en brottmålsdomstol (International Criminal Court, ICC) med behörighet att ta upp fall som rör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ända sedan andra världskriget har det internationella samfundet diskuterat frågan om att inrätta en domstol för dessa områden som hittills endast reglerats i konventioner utan möjlighet till rättslig påföljd. I juli 2002 trädde domstolens stadga i kraft sedan den ratificerats av 60 stater och knappt ett år senare invigdes ICC. År 2024 hade 124 stater ratificerat stadgan.

ICC kan döma i fall där antingen staten där brotten har begåtts eller det land som den misstänkte kommer från har erkänt domstolens rätt att döma. Det finns också möjlighet att komma åt krigsförbrytare i stater som ej anslutit sig till stadgan genom säkerhetsrådets rätt att hänvisa fall till ICC. Säkerhetsrådet använde sig av denna möjlighet i 2005 då ICC-åklagaren ombads undersöka misstänkta fall av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur i västra Sudan. I samband med inbördeskriget i Libyen 2011 lyckades säkerhetsrådet också enas om att be ICC utreda frågan om brott mot mänskligheten hade begåtts mot civilbefolkningen (se Libyen). Men försök att i säkerhetsrådet att be ICC granska Syrien har sedan 2014 stoppats av Ryssland och Kina. Syrien har inte anslutit sig till ICC.

2016 tillsatte generalförsamlingen en oberoende, internationell grupp IIIM (the International, Impartial and Independent Mechanism) vars mandat är att samla in, analysera och bevara bevis om kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Syrien. Syftet är att underlätta för att ansvariga för sådana brott ska kunna ställas inför rätta.

År 2014 försökte även den FN-kommission som utrett människorättsbrott i Nordkorea uppmana rådet att hänvisa frågan till ICC utan resultat. Senare har diskussioner förekommit i säkerhetsrådet om att även rohingyiernas situation i Myanmar skulle granskas av ICC, något som dock i synnerhet Kina ska ha satt sig emot.

ICC startade dock under i slutet av 2019 ändå en utredning för att bedöma om rohyngierna hade utsatts för tvångsdeportering och förföljelse eller andra brott som faller inom ICC:s område. Detta kunde ske genom att ICC-åklagaren använde sig av rätten att själv ta initiativ till en utredning. Trots att Myanmar står utanför ICC kunde frågan tas upp eftersom Bangladesh, dit rohyngierna flytt och där de nu befinner sig i läger utan att ha fått återvända, har anslutit sig till ICC.

Ett 40-tal inflytelserika politiker, krigsherrar och statschefer har ställts inför rätta för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser under årens lopp.

Den första krigsförbrytare som dömdes av ICC var den kongolesiske rebelledaren Thomas Lubanga. I mars 2012 dömdes han till 14 års fängelse för att ha rekryterat barnsoldater till sin milis. Bosco Ntaganda från tutsimilsen M23 fälldes 2019 för krigsbrott och brott mot mänskligheten, och dömdes till 30 års fängelse.

År 2009 utfärdade ICC en internationell häktningsorder för Sudans president Omar al-Bashir. Det var första gången domstolen agerade mot ett statsöverhuvud. ICC har kommit med ytterligare en häktningsorder för al-Bashir, som anklagas för att vara ansvarig för brott mot mänskligheten och folkmord som utförts av sudanesiska regeringstrupper och Janjaweedmilisen i Darfur, Sudan. 2020 kunde en misstänkt krigsförbrytare i Darfur gripas i Centralafrikanska republiken och föras till ICC:s förvar i väntan på rättegång.

ICC har av en del länder upplevts som ett hot mot deras nationella suveränitet. Vid Romkonferensen röstade bland andra Kina och USA emot domstolens stadga. Senare undertecknade den amerikanske presidenten Bill Clinton stadgan, men när George W Bush tog över presidentposten 2001 gjorde han klart att USA inte tänkte ansluta sig till domstolen. USA befarade att amerikanska soldater skulle riskera att åtalas av ICC av politiska skäl. Under 2000-talet strävade USA – bland annat genom att driva igenom resolutioner om åtalsimmunitet för FN-soldater från länder utanför ICC – efter att skydda amerikaner från risken att ställas inför rätta vid domstolen. Men Barack Obamas administration hade ett relativt nära samarbete med ICC. Under president Donald Trump förändrades situationen radikalt. När ICC började undersöka om krigsförbrytelser begåtts av amerikanska soldater i Afghanistan och av Israel i de ockuperade Västbanken och Östra Jerusalem reagerade USA under 2020 med att införa sanktioner mot höga företrädare för ICC.

Särskilda krigsförbrytartribunaler och specialdomstolar

Säkerhetsrådet har upprättat två särskilda kortvariga internationella brottmålsdomstolar för krigsförbrytare: en för före detta Jugoslavien 1993 (ICTY) och en för Rwanda 1994 (ICTR). 

Jugoslavientribunalen stängdes 2017. Då hade över 160 personer åtalats vid tribunalen. Åtalen hade lett till 90 fällande domar, däribland mot den tidigare presidenten för den bosnienserbiska utbrytarrepubliken, Biljana Plavšić, som dömdes till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. Den uppmärksammade fyra år långa rättegången mot den förre serbiske presidenten Slobodan Milosevic för folkmord och brott mot mänskligheten, fick avbrytas sedan Milosevic dött av en hjärtinfarkt i sin cell i Haag i mars 2006.

Den bosnienserbiske förre presidenten Radovan Karadžić  greps 2008 och den bosnienserbiske tidigare generalen Ratko Mladić utlämnades 2011 till tribunalen. Karadžić dömdes 2016 till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, terror mot befolkningen i Sarajevo 1992–1995, gisslantagande av personal i FN:s fredsbevarande styrkor samt förföljelse och utrotning av bosniaker och kroater i 20 samhällen runtom i Bosnien-Hercegovina under krigen på Balkan.  I sitt sista stora domslut i november 2017 dömde ICTY Ratko Mladić till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten.  Mladić  befanns skyldig till folkmordet i Srebrenica. Såväl Karadžić  som Mladić överklagade sina domar. Karadžić fick straffet skärpt till livstid i mars 2019 av MICT, som skulle slutföra ICTY:s arbete (se nedan).

Rwandatribunalen hade när den stängdes 2015 åtalat 93 personer för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Ett 60-tal av de åtalade förklarades skyldiga av domstolen. Den före detta borgmästaren Jean-Paul Akayesu blev 1998 den förste i historien som dömdes för folkmord av en internationell domstol. Andra som dömdes i Arusha var den förre rwandiske premiärministern Jean Kambanda, som erkände sig skyldig och dömdes 1998 till livstids fängelse för folkmord och den tidigare ministern Jean de Dieu Kamuhanda som 2004 fälldes för folkmord och brott mot mänskligheten. Ännu vid början av 2020-talet befann sig sex misstänkta krigsförbrytare på fri fot. 

År 2010 bildade FN:s säkerhetsråd den Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (”Mechanism for International Criminal Tribunals, MICT) ” som skulle hjälpa till att slutföra Rwanda- och Jugoslavientribunalernas arbete. MICT består av två avdelningar: en i Arusha i Tanzania som inledde sin verksamhet i juli 2012 och en i Haag som började sitt arbete i juli 2013. Medan de bägge tribunalerna avslutade överklagandeprocesser och annat arbete blev det en period av överlappning mellan verksamheterna. MICT:s huvudprioriteringar var att arrestera och ställa inför rätta misstänkta krigsförbrytare som fortfarande är på fri fot samt att hantera överklaganden av domar och om rättegångar. 

Det har också under 2000-talet upprättats särskilda specialdomstolar för att utreda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. En specialdomstol i Freetown, som bildats av FN och Sierra Leones regering, inledde 2004 rättegångar mot personer misstänkta för krigsförbrytelser som begåtts under inbördeskriget i landet sedan 1996. Åtal väcktes mot de tolv högsta ledarna för tre väpnade rörelser som var inblandade i inbördeskriget. Åtta av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff. Bland de övriga hade tre avlidit och en var försvunnen. 2012 föll domen mot Charles Taylor, Liberias tidigare president, för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Rättegången hölls av säkerhetsskäl i den Internationella brottmålsdomstolens lokaler i Haag. Specialdomstolen för Sierra Leone avslutade sin verksamhet 2012, de rättegångar och annan uppföljning som återstod skulle tas upp i ”Residual special court for Sierra Leone”, baserad i Nederländerna.

FN har under många år fört samtal med Kambodjas regering om samarbete för att ställa ledare för röda khmererna inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten som begicks i mitten av 1970-talet. En överenskommelse om samarbete ingicks 2005 och domare och åklagare anlitades. FN har lovat att stå för huvuddelen av kostnaden för rättegångarna. Men rättegångarna mot Röda khmererna är en nationell process till skillnad från Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, med en majoritet nationella domare tillsammans med såväl internationella domare som åklagare. Processen har gått långsamt på grund av problem med finansiering, korruption och politisk inblandning från Kambodjas regering. 

Den första rättegången inleddes 2009 mot Kang Kek Ieu (eller Duch), som under Röda khmerernas styre var chef för det ökända fängelset S21 i Phnom Penh. Han åtalades för tortyr och mord i 16 000 fall samt brott mot mänskligheten. När domen föll 2010 befanns Duch skyldig till mord, tortyr och brott mot mänskligheten. Han dömdes till 35 års fängelse. Efter att domen överklagats höjdes Duchs straff 2012 till livstids fängelse. 2011 inleddes formellt rättegången mot ytterligare tre höga ledare inom Röda khmererna: Khieu Samphan, Ieng Sary och Nuon Chea. 2013 avled Ieng Sary. Hans hustru Ieng Thirith, som också haft en hög position i Röda khmerernas styre bedömdes 2011 vara för sjuk för att delta i en rättegång. 2014 dömdes Nuon Chea och Khieu Samphan till livstids fängelse för brott mot mänskligheten (se även Kambodja). 

I början av 2020-talet rådde oenighet i tribunalen om rättsprocesser som pågått sedan 2015 mot tre forna röda khmerer som haft något lägre befattningar.  Den kambodjanska domaren ville inte delta i utredningen eftersom de åtalade inte hörde till de högst ansvariga inom röda khmererna. Samtidigt hade den kambodjanska regeringen förklarat att man inte vill att rättegångarna fortsätter eftersom de hotade att rubba den politiska stabiliteten i landet.

Hariritribunalen, eller specialdomstolen för Libanon, inrättades 2007 av den libanesiska regeringen och FN. Domstolen, som är baserad i Leidchendam, Nederländerna skulle ställa inför rätta de ansvariga för mordet 2005 på Libanons tidigare premiärminister Rafik al-Hariri. Han dödades tillsammans med ytterligare ett 20-tal människor i ett bombdåd i Beirut.Tribunalen bestod av libanesiska och internationella domare som utsetts av FN:s generalsekreterare i samråd med Libanons regering. Domstolen var den första internationella domstol som prövar brott endast mot nationell rätt. 2011 åtalade FN-tribunalen fyra medlemmar av militanta shiamuslimska rörelsen Hezbollah i Libanon och utfärdade en arresteringsorder mot dessa. 2020 dömde Libanontribunalen Hizbollahmedlemmen Salim Jamil Ayyash för mordet på Hariri. Han dömdes i sin frånvaro liksom de övriga tre åtalade som frikändes av domstolen.

FN har även stött upprättandet av en specialdomstol i Centralafrikanska republiken som ska ta upp fall som rör de många övergrepp som begåtts i landet sedan 2003. Den inledde sitt arbete 2018 och består av domare såväl från Centralafrikanska republiken som från andra länder. Åklagarna ska alltid komma från utlandet. Den särskilda domstolen ska samarbeta med ICC.