FN – Arbetet för utveckling

Enligt stadgan är en av FN:s mer betydelsefulla uppgifter att ”främja högre levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende ”. Om FN verkar för dessa mål så kan det också bidra till att förhindra konflikter. Idag går den största delen av FN-systemets resurser till arbete för ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna. Arbetet för utveckling är med dess 30-tal olika organ den mest omfattande delen av FN-systemet. 

Det första årtiondet efter att världsorganisationen bildades låg fokus mycket på nödhjälp till europeiska länder efter förödelsen efter andra världskriget. Under kommande årtionden byggdes biståndsgivandet upp till andra delar av världen i takt med att allt fler nya länder i starkt behov av stöd bildades i samband med avkoloniseringen. På 1960-talet blev utvecklingsarbetet mer prioriterat när utvecklingsländerna tillsammans fick en allt starkare röst inom den alliansfria rörelsen och G77 och då många forna kolonier blev nya medlemsstater i FN. Utvecklingsländerna i generalförsamlingen reste vid mitten av 1970-talet krav på ”en ny ekonomisk världsordning ”, som skulle vara jämlik och mer rättvis och baseras på samarbete mellan stater ”oberoende av deras ekonomiska och sociala system”. Trots att en deklaration antogs om den nya världsordningen var en del av de industrialiserade ländernas regeringar negativt inställda till utvecklingsländernas krav.

På 1970-talet befästes uppdelningen av världen i Nord, som var de rika industriländerna, och Syd som var utvecklingsländerna. Från 1980-talet och framåt har den ekonomiska och sociala utvecklingen gått snabbt, inte minst i många länder i Asien medan utvecklingen i Afrika länge sackade efter. Den växande skuldkrisen under 1980-talet tydliggjorde problemen i den internationella ekonomin. Vissa utvecklingsländers utlandsskuld hade då stigit så kraftigt att de inte längre hade råd att ens betala räntan på den. Många svåra konflikter, i sig ofta ett resultat av tidigare kolonialmakters problematiska gränsdragningar, bidrog till underutvecklingen och än idag finns ett 30-tal av de minst utvecklade länderna (så kallade low developed countries, LDC:s) i Afrika (2020 fanns totalt 47 länder i kategorin). 

1997 antog generalförsamlingen en ”dagordning för utveckling”. Enligt den var ekonomisk tillväxt visserligen själva motorn i ett lands utveckling, men det räckte inte. Utvecklingen måste vara hållbar med en fungerande ekonomisk struktur, ett fungerande skydd av miljön, social rättvisa, jämlikhet, respekt för de mänskliga rättigheterna och god samhällsstyrning (good governance). Från mitten av 1990-talet fick utrotandet av fattigdom hög prioritet inom FN-systemet.

Millenniemålen

FN-ländernas ledare enades i september 2000 vid Millennietoppmötet om en rad konkreta mätbara mål för utvecklingsarbetet, millenniemålen (Millennium Development Goals, MDG:s) , varav flera skulle vara uppnådda år 2015. Vid en FN-konferens om biståndsfinansiering i Monterrey i Mexiko 2002 ingick världens ledare ett globalt partnerskap för utveckling. Därigenom lovade de att sträva efter att uppfylla millenniemålen, handlingsplanerna från FN:s världskonferenser och toppmöten på 1990-talet samt FN:s dagordning för utveckling. Medlemsstaterna lovade vid toppmötet 2005 att utarbeta nationella strategier för hur millenniemålen skulle uppnås.

Fler barn skrevs in i skolan, barnadödligheten minskade och förbättringar märktes också i arbetet mot hiv/aids, malaria och tuberkulos. Målet om att halvera andelen människor som lever i extrem fattigdom uppnåddes redan 2010. Medan även delmålen om att nå ökad jämställdhet i grundskolan, förbättrad tillgång till rent vatten och bättre förutsättningar för dem som lever i slummen kunde uppfyllas. Också arbetet med att motverka hunger ledde till framsteg och ännu större framgångar nåddes i arbetet mot fattigdom. Att fattigdomsmålet kunde uppnås var mycket en följd av den ökande ekonomiska tillväxten i Asien och i synnerhet i Kina. I Afrika söder om Sahara gick minskningen av andelen extremt fattiga betydligt långsammare. 

Under början av 2000-talet blev det uppenbart att den gamla uppdelningen mellan Nord och Syd inte längre var relevant på samma sätt som utgångspunkt för FN:s utvecklingsarbete. Flera utvecklingsländer hade tagit stora kliv framåt när det gäller ekonomisk tillväxt. Antalet fattiga länder minskade medan gruppen av medelinkomstländer ökat. Detta blev särskilt tydligt i samband med den globala finanskrisen vid slutet av 00-talet då ekonomierna i utvecklingsländerna fortsatte att tuffa på medan många utvecklade ekonomier drabbades hårt. 
Många av de allra fattigaste människorna kan idag bo i relativt sett rikare länder. Samtidigt behöver mer hänsyn tas till miljöförstöring och klimatförändringar som blivit ett allt större problem som inte minst drabbar de fattigaste i världen. Därtill växer klyftorna i länder mellan rika och fattiga, landsbygd och stad. 

De nya globala utvecklingsmålen

Vid den så kallade Rio+20 konferensen om hållbar utveckling 2012 beslöt medlemsstaterna att nya mål skulle skapas efter 2015 som skulle ha fokus på hållbar utveckling, så kallade Sustainable development goals (SDG). En särskild arbetsgrupp skulle ge förslag till sådana mål liksom en särskild högnivåpanel med politiker och representanter för civilsamhället, näringsliv och forskarvärlden. Dessa underlag gav tillsammans med en uppsjö av analyser och forskningsrapporter inom och utanför FN en grund för förhandlingarna mellan regeringar.

I september 2015 antog generalförsamlingen Agenda 2030 för hållbar utveckling med 17 nya globala mål och 169 delmål. Medan millenniemålen hade mycket fokus på fattigdomsbekämpning så har de nya målen ett bredare anslag. Utveckling uppfattas som en mångfasetterad process och målen ska täcka de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, sociala och miljömässiga.

Till skillnad från millenniemålen, som mer var riktade till låginkomstländer, är hållbarhetsmålen universella, det vill säga de gäller alla länder. Ett viktigt inledande löfte i Agenda 2030 är att ”ingen ska hamna efter ”. Agendan fäster stor betydelse vid social rättvisa och jämlikhet, såväl ekonomisk som när det gäller möjligheter i samhället. Många experter menar att den extrema ojämlikheten har blivit den stora utmaningen för världen, snarare än den extrema fattigdomen.

Även betydelsen av fredsbyggande verksamhet, att förebygga konflikter och att skydda civila och politiska rättigheter är viktiga aspekter för en hållbar utveckling.

Idag dominerar de nya utvecklingsmålen en stor del av FN:s utvecklingsarbete och Agenda 2030 sätter även ramarna för enskilda regeringar, biståndsgivare, frivilligorganisationer och filantroper. Arbetet med att genomföra målen sker nationellt och länderna ska ta fram handlingsplaner. Från FN:s sida framhålls vikten av att såväl enskilda organisationer som näringsliv deltar i genomförandet. En ledningsgrupp där alla FN-organ som arbetar med Agenda 2030 ingår (UNSDG) arbetar med att samordna stöd till länders arbete för att uppnå de globala utvecklingsmålen.

Samtidigt som de nya utvecklingsmålen har berömts för att vara ambitiösa och banbrytande så har de också fått kritik för att vara allt för komplexa, för många och svåra att uppnå och för att många delmål inte är mätbara.

Reformer av FN:s utvecklingsarbete

Arbetet med att förändra och göra FN:s utvecklingsarbete effektivare och mer samordnat har varit ett återkommande inslag under årens lopp.
Det har tidigare funnits en brist på förtroende för vissa av de organ som arbetar med FN:s utvecklingsarbete, speciellt UNDP. För att återskapa förtroende och öka effektivitet och samordning genomförde FN en rad åtgärder under slutet av 1990-talet. En särskild styrgrupp bildades för att stärka samordning och effektivitet. Därtill placerades FN-organ i samma lokaler i de länder där de verkade, under samordning av en särskild landsamordnare, ofta UNDP-chefen i landet. Vid mitten av 00-talet samordnades FN-organens arbete i enskilda länder ytterligare. Dessutom har FN-biståndet till enskilda länder samordnats inom särskilda landstrategier, i ett samarbete mellan FN:s landansvariga och mottagarregeringarna.

António Guterres påbörjade efter han tillträtt som generalsekreterare 2017 en reform av utvecklingsarbetet för att det bättre skulle kunna anpassas till arbetet med att uppnå de nya globala målen för hållbar utveckling. Guterres ansåg att Agenda 2030 krävde en förändring av FN:s utvecklingsarbete så att det bättre kunde möta medlemsstaternas behov och ge mer ”samordnat, ansvarsfullt och effektivt stöd”.

De olika FN-organens arbete skulle integreras bättre och vara mer resultatinriktade och anpassade till nationella behov. Ett system med landrepresentanter (resident coordinator) skulle införas, vilka var separerade från UNDP:s landrepresentanter. Landrepresentanten skulle leda och samordna arbetet och rapportera direkt till generalsekreteraren och till sin hjälp ha administrativ personal med bättre kompetens och större resurser. Samtidigt skulle de särskilda landstrategierna bli mer resultatorienterade och uppdaterade. Planerna skulle utarbetats tillsammans med ländernas regeringar och genomföras under ledning av den oberoende landrepresentanten. Ambitionen är att arbetet för att nå målen på ett tydligare sätt ska genomsyra hela FN-apparaten.

Givarländer har därtill åtagit sig att göra finansieringen mer förutsägbar och att öka stödet till kärnverksamheter för att underlätta arbetet med att snabbare uppnå målen.

En viktig del av reformarbetet är också att stärka samarbetet med civilsamhället och näringslivet för att uppnå de globala målen.

Ekonomiska frågor

Ett antal organ inom FN-systemet sysslar med ekonomiska frågor. De mäktigaste är Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Världsbanken har till uppgift att låna ut kapital till utvecklingsprojekt. IMF lånar ut pengar till sina medlemmar om dessa har betalningsproblem. IMF och Världsbanken har lett så kallade strukturanpassningsprogram för utvecklingsländer, där dessa fått låna pengar mot att de följt organisationernas riktlinjer.

De båda organisationerna har kritiserats för att i för hög grad följa marknadens intressen och inte väga in humanitära skäl i sin utlåningspolitik. Under senare år har institutionerna tagit hänsyn till kritiken och förändrat inriktningen av låneprogrammen. (Läs mer här om IMF och om Världsbanken.)

Det faktum att FN inte har något egentligt inflytande över den internationella ekonomiska politiken har särskilt engagerat utvecklingsländer vilka upplever att de inte har något att säga till om i Världsbanken och IMF.

Utvecklingsländerna har, missnöjda bland annat med hur handelsfrågor har skötts inom FN, tagit initiativ till nya ekonomiska FN-organ. 1964 fick utvecklingsländerna igenom sitt önskemål om en konferens om handel och utveckling (Unctad). Vid konferensen bildades G77, en samarbetsgrupp för utvecklingsländerna. Samma år blev Unctad ett permanent FN-organ. Unctads viktigaste uppgifter är att förbättra villkoren för utvecklingsländernas export och förhållandena för den internationella råvaruhandeln. Utvecklingsländerna lyckades också driva igenom att generalförsamlingen 1966 upprättade en organisation för industriell utveckling (Unido), som blev ett fackorgan inom FN-systemet 1985.

Inom FN spelar de regionala ekonomiska kommissionerna en viktig roll för att sammanställa information om den ekonomiska utvecklingen i varje världsdel.

Idag har konsekvenserna av den ökande globaliseringen inom den internationella ekonomin blivit en central fråga. Bristen på regler för de finansiella marknaderna i kombination med globaliseringen har kommit alltmer i blickpunkten.

Bistånd

Att förmedla bistånd till behövande länder är en betydelsefull del av FN:s ekonomiska och sociala arbete. Men givarländerna kanaliserar idag endast en mindre del av sitt bistånd genom det centrala FN. En stor del av biståndet ges bilateralt eller genom IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP) finansieras helt genom frivilliga bidrag från medlemsländerna. UNDP engagerar andra FN-organ för att utföra olika biståndsprojekt och har till uppgift att samordna FN-systemets biståndsverksamhet. Det har ett nätverk av kontor som omfattar verksamhet i 166 länder. UNDP ger varje år ut Human Development Report med ett index över utvecklingen i världens länder. Syftet är att mäta utvecklingen genom att inte bara se till de ekonomiska inkomster som ett land har.

Några viktiga områden

• FN:s arbete för ekonomisk och social utveckling har genom åren blivit mer specialiserat. En rad biträdande organ och fackorgan har bildats eller fått nya uppgifter. Reformarbetet inom FN har inneburit att olika organ har börjat samarbeta för att uppnå gemensamma utvecklingsmål som rör deras intresseområden. Men på senare år har också konkurrensen mellan olika organ som arbetar med samma frågor vuxit.
  
  
• Befolkningsfrågor. Världens befolkning växte från 2,6 miljarder 1950 till 7,8 miljarder 2020. År 2050 spås världens befolkning ha ökat till över 9 miljarder och närmare en sjättedel beräknas vara äldre än 65 år. FN:s befolkningsfond, UNFPA, sysslar med befolkningsfrågor i utvecklingsländerna. UNFPA stöder så kallad reproduktiv hälsa som innefattar familjeplanering och sexuell hälsa, information om och distribution av preventivmedel, åtgärder mot hiv/aids, stärka mödrars rättigheter och hälsa mm. Fonden hjälper också utvecklingsländer med insamling och analys av befolkningsstatistik. FN har hållit tre befolkningskonferenser: i Bukarest 1974, Mexiko City 1984 och i Kairo 1994. Ett annat organ som arbetar med befolkningsfrågor är UN Population Division som sammanställer information om migration, utveckling, urbanisering och gör FN:s prognoser över befolkningsutveckling samt hjälper stater med strategier.
  
  
• Utbildning. Ett av millenniemålen var att kunna ge alla barn grundskoleutbildning. Andelen barn i grundskolan har ökat betydligt i många länder sedan 1990. År 2015, det år då målen skulle ha uppnåtts, började över 9 av tio barn i utvecklingsländerna i grundskolan. Men fortfarande gick 57 miljoner barn i grundskoleålderna inte i skolan enligt FN:s beräkningar, en stor andel av dessa levde i Afrika söder om Sahara. Det främsta organ som stödjer utbildning inom FN-systemet är fackorganet Unesco.
  
  
• Livsmedelsproblemen. Den ojämna fördelningen av livsmedel i världen är ett stort problem. Andelen undernärda bland världens befolkning halverades nästan mellan 1990 och 2015, vilket var ett av millenniemålen. Men sedan dessa har sifforna åter ökat och 2018 uppgavs över 820 miljoner människor plågas av hunger. Ett av utvecklingsmålen är att utrota fattigdomen till år 2030. Världslivsmedelsprogrammet, WFP, och fackorganet FAO är de främsta organisationerna inom FN-systemet som arbetar för att bekämpa hungersnöd och svält. WFP ger livsmedelsbistånd till utvecklingsländer och ställer upp med livsmedel vid katastrofer. Världslivsmedelsprogrammet tilldelades Nobels fredspris 2020 för att arbetet för att förhindra att svält används som ett vapen i krig och konflikter. 2019 nådde organisationen ut med hjälp och förnödenheter till nära 100 miljoner människor i 83 olika länder. FAO arbetar för att utplåna svälten, bland annat genom stöd till jordbruksprojekt i utvecklingsländerna.

• Boendefrågor. I framför allt utvecklingsländer, men också i industrialiserade länder, saknar många människor bostad. Habitat, eller UNCHS, ett biträdande FN-organ för boende och bebyggelse, arbetar för alla människors rätt till tak över huvudet och en dräglig boendestandard. Habitat har en samordnande funktion för olika typer av FN-insatser på boendeområdet. En viktig fråga är hur man ska ha beredskap för den växande urbaniseringen: redan idag bor lite mer än hälften av världens befolkning i städerna och år 2050 beräknas mer än två tredjedelar av världens befolkning bo i städerna.
  
  
• Sjukdomar och hälsa. Att bekämpa sjukdomar och bygga upp hälsovården i utvecklingsländerna är viktigt för människors och samhällens utveckling. Dessa frågor sköts främst av WHO, även om andra organ inom FN-systemet under 1990-talet börjat arbeta med dessa områden. WHO bedriver en på många vis framgångsrik kamp mot svåra sjukdomar. Smittkoppor är till exempel en utrotad sjukdom sedan 1979. 2020 förklarade Världshälsoorganisationen att polio var officiellt utrotat i Afrika, 32 år efter att WHO:s globala kamp för att utrota sjukdomen inleddes.
  
  Att bekämpa malaria har varit ett prioriterat område sedan slutet av 1990-talet. Distributionen av myggnät för att förhindra malaria räddar många liv. Även kampen mot tuberkulos fortsätter och det märks en långsam minskning av antalet insjuknade och av dem som dör i sjukdomen. Antalet som dog i sjukdomen minskade med 35 procent mellan 2015 och 2020.
  Vid mitten av 2010-talet drabbades Västafrika av det svåraste utbrottet av ebolaviruset hittills i världen.
  
  Den ökande resistensen mot antibiotika ses som ett allvarligt problem. Andra prioriterade områden är kvinnors och barns hälsa. Dödligheten för barn under fem år mer än halverades mellan 1990 och 2015 medan antalet mödrar som dör vid förlossningen minskade kraftigt.
  
  Tillsammans med FN:s barnfond Unicef har WHO organiserat kampanjer för vaccinering av barn mot olika sjukdomar och för att uppmuntra mödrar att amma. UNDP, Unicef, Världsbanken och WHO har framgångsrikt lanserat en socker-saltlösning för att förhindra uttorkning orsakad av diarréer. WHO har under 2000-talets första årtionden särskilt hamnat i fokus i samband med sitt arbete för att förhindra spridningen av lungsjukdomen sars, så kallad fågelinfluensa samt även den så kallade svininfluensan. I början av 2020 drabbades världen av det nya coronaviruset och sjukdomen covid-19 som orsakas av viruset. I mars 2020 förklarade WHO att virusutbrottet var en global pandemi. I slutet av året hade sex vaccin godkänts för tidig eller begränsad användning och några länder inledde vaccinering redan i december 2020. I början av 2021 hade totalt över 2,5 miljoner människor avlidit i sjukdomen covid-19. WHO har mött pandemin genom att fördela mediciner, utbilda vårdpersonal, stödja provtagning och smittspårning och genom att på olika sätt försöka förhindra smittspridning och genom rådgivning till regeringar. FN-organen har bistått i arbetet med att bekämpa pandemins konsekvenser såväl genom att bidra till hälsovård som genom insatser för att skydda företag och förhindra arbetslöshet.
  
  För att garantera att vaccin mot covid-19, när sådana tagits fram, skulle fördelas rättvist mellan världens länder och inte minst även komma utvecklingsländer till godo lanserade WHO under 2020 vaccinsamarbetet kallat Covax tillsammans med Gavi. I vaccinalliansen Gavi ingår bland annat regeringar, FN-organen WHO, Unicef samt Världsbanken, filantroper, läkemedelsindustrin, den finansiella sektorn, forskningsinstitutioner och civilsamhället. Det har som övergripande mål att rädda barns liv och skydda människors hälsa genom att förbättra tillgången till immunisering i fattiga länder.
  
  Unaids är ett samarbete mellan flera FN-organ som försöker bekämpa immunbristsjukdomen aids och dess virus hiv. Omkring 32 miljoner människor hade dött i sjukdomen, medan ca 38 miljoner hade hiv i slutet av 2010-talet. Siffran över antalet människor som lever med aids har ökat under senare år vilket mycket beror på ökad tillgång till mediciner och behandlingar som förlänger livet. Samtidigt smittas mycket färre människor av hiv än tidigare. Omkring 1,7 miljoner människor smittades 2019. Det är en minskning med över en sjättedel sedan 2010. Afrika söder om Sahara har drabbats hårt av sjukdomen.

• Flyktingar. Som flykting räknas, enligt den definition som finns i FN:s flyktingkonvention från 1951, den person ”som av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning, befinner sig utanför det land vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar begagna sig av sagda lands skydd...”.
  
  Flyktingkommissariatet har sedan det bildades 1951 fått allt mer omfattande uppgifter i takt med att antalet människor på flykt ökat. UNHCR, som leds av den så kallade flyktingkommissarien, finansieras nästan helt av frivilliga bidrag från medlemsländerna. Till uppgifterna hör bland annat att bistå människor med tak över huvudet och mat samt att ordna så att de kan återvända till sina hemländer eller hitta nya hem. UNHCR har till uppgift att hjälpa, skydda och finna lösningar för de miljontals människor som i dag befinner sig på flykt.
  
  Under årens lopp har UNHCR:s mandat vuxit till att också inbegripa internflyktingar, som befinner sig på flykt inom sin egen stat, och statslösa människor, som inte har medborgarskap i något land.r
  
  År 2016 ingick FN även en överenskommelse med den mellanstatliga organisationen IOM (International Organization for Migration). Organisationen fick sitt nuvarande namn först 1989 men den bildades redan 1951 och har varit den främsta internationella organisationen som verkar för att migration sker under organiserade former och på ett människovärdigt sätt. Den hjälper både migranter och regeringar med rådgivning och annat stöd i migrationsfrågor. IOM strävar efter att bidra med humanitär hjälp till migranter av alla slag, även flyktingar. och med att verka för migranters rättigheter och rätten att röra sig fritt. Av världens omkring 270 miljoner vid början av 2020-talet beräknades omkring två tredjedelar vara arbetsmigranter.
  
  År 2018 godkände generalförsamlingen i en resolution ett globalt ramverk för säker, ordnad och reguljär migration. Det innehåller en rad vägledande principer för stater men det är inte juridiskt bindande. Det handlar bland annat om att minska grundorsaker som ger upphov till irreguljär migration, om att göra migrationsvägar mer säkra och om att bekämpa människohandel och om att stärka skyddet för migrerande barns och kvinnors rättigheter.
  
  Inom FN finns ytterligare ett flyktingorgan, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, UNRWA. Det upprättades 1949 av generalförsamlingen. Idag hjälper UNRWA omkring 5 miljoner flyktingar, många av dem bosatta i flyktingläger i Jordanien, Libanon, Syrien eller av Israel ockuperade Västbanken.
  
  
• Barn. Flera av FN-systemets organ arbetar med barnrelaterade frågor. FN:s barnfond (Unicef) är ett av de mest kända FN-organen. Det är ett biträdande organ, men har en självständig ställning. Unicef bildades strax efter andra världskrigets slut för att ta hand om de många krigsdrabbade barnen. Idag har organisationen hela världen som arbetsfält men hjälper framför allt barn i utvecklingsländerna. Unicef har till uppgift att verka för barnens väl och ve inom alla upptänkliga områden i samhället. Ofta samarbetar Unicef med andra biträdande organ eller fackorgan inom FN-systemet. Barnfonden ger även hjälp vid katastrofer. Verksamheten finansieras nästan helt genom frivilliga bidrag.
  
  Sedan generalförsamlingen 1989 antog konventionen om barnets rättigheter har UNICEF verkat för dess efterlevnad och informerat om rättigheterna som finns inskrivna i den. Ett världstoppmöte om barn hölls 1990 i New York.
  
  
• Kvinnor. I FN-stadgan lovar medlemsstaterna att främja jämlikhet mellan könen. Trots detta diskrimineras kvinnor ännu inom många områden i samhället, i såväl hög- och medelinkomstländer som i utvecklingsländer. Många FN-organ verkar för att främja kvinnors ställning och rättigheter. Bland annat arbetar FN för att motverka könsstympning, varje år beräknas omkring 3,9 miljoner flickor könsstympas världen över. I början av 2020-talet ledde de landansvariga inom FN ett flerårigt initiativ, med stöd från Europeiska unionen, för att stoppa våld mot kvinnor och flickor fram till år 2030. Syftet var att samordna arbetet bland olika FN-organ och att samarbeta med civilsamhället.
  
  År 2010 bildade generalförsamlingen en helt ny FN-enhet, UN Women, som ett sätt att samordna och samla under ett tak flera tidigare organs arbete med jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors rättigheter. Dessa enheter var bland andra FN-avdelningen (Division for the Advancement of Women), en särskild fond för kvinnor (Unifem) och ett forskningsinstitut för kvinnors utveckling (INSTRAW). UN Women har som mål att verka för att FN:s globala utvecklingsmål (SDG:s) ska uppnås för kvinnor och flickor. UN Women samordnar och verkar för jämställdhet inom FN-systemet och även i allt arbete som rör Agenda 2030. På senare år har det inom FN även varit en prioriterat att öka andelen kvinnliga chefer och fler kvinnor har fått toppositioner inom organisationen.
  
  En viktig uppgift för UN Women är att stödja FN:s kommission för kvinnors ställning, som sedan 1946 utför studier och ger rekommendationer till Ecosoc angående områden som berör kvinnors rättigheter. Därtill ska UN Women stödja medlemsstaterna i deras arbete med att genomföra beslutade FN-mål och regler på området.
  
  År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionen framhåller att kvinnor har en viktig roll i att förebygga och lös konflikter och den betonar vikten av att fler kvinnor medverkar i fredsprocesser och fredsoperationer. Därefter har FN strävat efter att öka kvinnors deltagande i fredsoperationer. Men andelen kvinnor bland militär FN-personal är ännu mycket låg. Bland civil personal finns det betydligt fler kvinnor.
  
  Ett antal FN-konventioner reglerar kvinnors rättigheter. Genom åren har FN också arrangerat kvinnokonferenser, bland annat i Mexico City 1975, i Nairobi 1985 och i Peking 1995.
• Utsatta grupper. FN arbetar också för att hjälpa många utsatta grupper och se till att hänsyn tas till deras rättigheter. Det handlar om bland annat funktionshindrade, urbefolkningar, gamla människor och ungdomar.