Invasionen 1968 het potatis för Moskvavänliga politiker
En sovjetisk stridsvagn ställdes ut på det centrala torget i staden Liberec i samband med 50-årsminnet av invasionen i augusti 1968. Foto: Jiri Igaz/Shutterstock

Invasionen 1968 het potatis för Moskvavänliga politiker

Fred & konflikt. 50-årsminnet av den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien och krossandet av Pragvåren högtidlighölls i både Tjeckien och Slovakien. I båda länderna finns ledande politiker som odlat kontakterna med Vladimir Putins Ryssland och höll en låg profil på årsdagen den 21 augusti. Tjeckiens president Miloš Zeman avstod från att hålla minnestal, något som tolkades som att han inte ville stöta sig med Putin. UI:s Ingmar Oldberg skriver om reaktionerna och den politiska utvecklingen i Tjeckien och Slovakien.

Publicerad: 2018-08-30

Den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 var en ödesdiger händelse som fick vittgående konsekvenser. Den blev början till slutet för den reformprocess (”Pragvåren”) som Alexander Dubček påbörjat i januari, och inledningen till en ”normalisering”, som innebar fortsatt politisk och kulturell diktatur och planekonomisk stagnation efter känt sovjetiskt mönster.

Hundratals människor dödades, hundratusentals flydde landet och lika många förlorade sina jobb. Hoppet om en reformerad kommunism, en socialism med mänskligt ansikte, krossades. Folks inställning till Sovjetunionen, som varit relativt positiv sedan andra världskriget, blev fientlig. Sovjetunionens anseende i väst, som skadats genom krossandet av Ungernrevolten 1956, fick ännu en allvarlig törn.

praginvasion
De sovjetiska trupperna mötte på Prags gator ett starkt civilt motstånd.
Foto: CIA

Det sovjetkommunistiska systemet i östra Europa bestod sedan ända till 1989, då kommunisterna först förlorade makten i Polen och Ungern; sedan föll Berlinmuren i november och i Tjeckoslovakien kom Sammetsrevolutionen. Detta blev en övergång till demokrati och marknadsekonomi och slut på den sovjetryska kontrollen i Centraleuropa. Den enda reform från Pragvåren som genomfördes var federaliseringen av landet i oktober 1968, som innebar att Slovakien fick en likaberättigad ställning vid sidan av Tjeckien, men också denna reform skrotades då Slovakien blev en självständig stat 1993.

Sedan dess har Tjeckien och Slovakien förändrats i grunden. Båda staterna har blivit medlemmar av Nato och EU och utvecklats starkt ekonomiskt, medan inrikespolitiken uppvisar en splittrad och omväxlande bild. I Tjeckien omvaldes den före detta socialdemokraten Miloš Zeman till president 2018. Han har visat sympati för auktoritära ledare som Rysslands president Putin, har uppträtt tillsammans med högerextrema ledare, och har kritiserat EU:s flyktingpolitik och sanktionerna mot Ryssland angående Ukraina. I juni 2018 utnämnde han mediemiljardären och ledaren för populistpartiet ANO (Ja) Andrej Babiš till premiärminister i koalition med socialdemokraterna och med stöd från kommunistpartiet.

I Slovakien har socialdemokraten Robert Fico, premiärminister från 2006 (sedermera i koalition med två högerextrema partier), intagit liknande invandrarfientliga och EU-kritiska ståndpunkter som Zeman. Han tvingades avgå i mars 2018 på grund av massprotester mot mordet på en undersökande journalist men behöll stort inflytande genom att efterträdas av en partikollega.

zeman
Tjeckiens president Miloš Zeman. Foto: Shutterstock

Både i Tjeckien och Slovakien högtidlighölls jubileet i politiken, massmedier och kulturliv. Tjeckiska radion hade en 13 timmar lång sändning under motsvarande period då invasionen genomfördes, med arkivmaterial och intervjuer, och organiserade en konsert där sångerskan Marta Kubišová, som blivit en symbol för Pragvåren, framträdde. Konst, film och fotografier visades med namn som Jan Němec och Josef Koudelka. Premiärminister Babiš och parlamentets ledare fördömde invasionen vid en ceremoni vid radiohuset, där några av de blodigaste sammanstötningarna ägde rum mellan ockupanter och Pragbor, men Babiš tal dränktes av protester för att hans regering stöder sig mot det ryssvänliga kommunistpartiet och hans påstådda förflutna som agent för säkerhetspolisen och partimedlem.

President Zeman deltog dock inte i ceremonin och vägrade att hålla ett tal, vilket kunde tolkas som ett sätt att inte stöta sig med Putin. Hans presstalesman förklarade att Zeman tidigare kritiserat invasionen och därför förlorat sitt jobb och inte såg skäl att upprepa sig 50 år senare.

Tjeckiska kommunistpartiets ledare Vojtěch Filip har tidigare sagt att hela historien om 1968 förfalskats till rysk nackdel. Han hävdade att den sovjetiska politbyrån bara hade en rysk medlem och att denne röstat mot beslutet, och framhöll att partichefen Brezjnev och huvuddelen av de sovjetiska trupperna var ukrainska. Till de främsta förespråkarna hörde, hävdade Filip, DDR, Polen och Ungern (det sistnämnda felaktigt), vilka såg Pragvåren som ett hot mot sin egen makt.

dubcek2
Alexander Dubček, Tjeckoslovakiska kommunistpartiets generalsekreterare 1968-69. Dubček försökte införa en "socialism med mänskligt ansikte". Foto: National Archive

Filip påstod också att Dubček kände till invasionsbeslutet två dagar i förväg och att Filips (nuvarande) parti inte hade något ansvar. Det kan dock invändas att de sovjetiska politbyråmedlemmarna företrädde hela staten, inte olika sovjetrepubliker, och att de var mycket eniga i beslutet till skillnad från fallet Ungern 1956, vilket otaliga vittnesbörd och öppnade arkiv senare visat. [1] Det kan inte beläggas att Dubček visste om det sovjetiska beslutet, men han var medveten om att några konservativa i partitoppen konspirerade med den sovjetiska ledningen för att avsätta honom den 20 augusti och utfärda en inbjudan till att genomföra invasionen. Detta misslyckades som bekant och konspiratörerna vågade aldrig framträda.

Inför jubileet planerade myndigheter i Prag också att ändra på texten på ett monument till den sovjetiske generalen Konev, där det står att Konev i maj 1945 räddade Prag från att förstöras av de nazistiska ockupanterna. I själva verket befriades staden av ett tjeckiskt uppror. Texten ska ändras till att också nämna att Konev var med och krossade upproren i DDR 1953 och Ungern 1956 samt deltog i planeringen av invasionen i Tjeckoslovakien. Detta beslut kritiserades av ryska ambassaden som en ”farlig eftergift till fascismen”, och det tjeckiska kommunistpartiet instämde i kritiken.

bratislava
Det berömda fotografiet av Ladislav Bielik, där en man ställer sig i vägen för ockupanternas stridsvagnar, ställdes ut i Bratislava i samband med 50-årsminnet. Foto: Shutterstock 

Också i Slovakien, som Dubček kom ifrån, uppmärksammades som nämnts 50-årsminnet av invasionen. Rádio Slovensko hade en serie minnesprogram om reformerna, ockupationen och dess tragiska följder för vanligt folk. Utrikesminister Lukáš Parízek fördömde invasionen som en ”oacceptabel aggression”. President Andrej Kiska, som vann presidentvalet som oberoende kandidat mot Fico 2014 och till skillnad från denne gillar sanktionerna mot Ryssland, kritiserade de så kallade allierade ländernas invasion och det följande förtrycket. Han manade dagens demokratiska politiker att skydda friheten från fruktan att förstöras med brutalt våld. Därför behövs allierade med samma värderingar och sådana har Slovakien i EU och Nato, som är dess garanter för välstånd och säkerhet, sade Kiska. Intressant nog sändes detta tal både i slovakisk och tjeckisk TV, vilket kanske generade både Zeman och Fico.

I Ryssland har man dock alltmer börjat försvara invasionen efter att tidigare ha tagit avstånd från den. 2015 visade den statliga TV:n ett program som hävdade att Nato planerade en väpnad kupp under Pragvårens täckmantel. Enligt en aktuell opinionsundersökning av Levada-centret anser 40 procent av ryssarna att invasionen var en nödvändig försvarsåtgärd, och andelen som fördömer invasionen har sjunkit från 23 procent år 2013 till 19 procent nu. Levada-centrets chef Lev Gudkov förklarar detta som en effekt av propaganda i Brezjnev-tidens anda.

Det är uppenbart att krossandet av Pragvåren fortfarande är ett smärtsamt minne för nästan alla tjecker och slovaker och en het potatis för Rysslandsvänliga makthavare. I Ryssland är synen på 1968 ett exempel på avsaknaden av uppgörelse med Sovjetunionens förtryck av och aggression mot sina grannländer.

 


[1] Se till exempel Kieran Williams, The Prague Spring and its aftermath. Czechoslovak politics 1968-1970, Cambridge University Press 1997. Williams intervjuades av Radio Praha den 21 augusti.


Ingmar Oldberg
Associerad forskare vid UI:s Rysslands- och Eurasienprogram.