2017


Trumps egna misstag förvärrar relation till spionorganen

142. WASHINGTON I slutet av februari, en månad in i Donald Trumps presidentskap, fortplantades chockvågor genom delar av det amerikanska samhället. Chefsstrategen Steve Bannon radade då upp Trumpadministrationens prioriteringar i ett samtal på konservativa CPAC-konferensen med stabschefen Reince Priebus. Bannon inledde med nationens säkerhet och ekonomisk nationalism – och lade sedan till ”arbetet som består i att montera ner den administrativa staten”. Paralleller drogs genast till det turkiska uttrycket ”derin devlet”. Det betyder ”den djupa staten” eller en kropp i samhällskroppen – bestående av militären, rättsväsendet, underrättelsetjänsterna, organiserad brottslighet – som motsätter sig förändringar. Där är man beredd att gå mycket långt för att försvara sina revir. För ett par år sedan utkom en tidigare sakkunnig i kongressen, Mike Lofgren, med en bok som han döpt just till The deep state: The fall of the constitution and the rise of a shadow government. I USA består denna skuggregering av starka intressen inom finanssektorn och näringslivet som tillsammans med den permanenta byråkratin i Washington dikterar in- och utrikespolitik, menar Lofgren. En ideologisk dragkamp om begreppet pågår i USA. I ultrakonservativa kretsar där Bannon verkade fram till förra året anses den djupa staten i första hand bestå av tjänstemän som bekänner sig till avgångne Barack Obama och vänsterjournalister på ledande medier som CNN, New York Times och Washington Post. Den högerextrema sajten Breitbart News hävdade nyligen att folk i den djupa staten medvetet överlämnar material till dessa medier för att sabotera för Trump. InfoWars publicerade en film om den djupa statens ”krig mot Trump”. Men Lofgren själv publicerar artiklar på vänstersajter med konstateranden om att Trump som kampanjade mot eliterna snarast införlivat dem. Alltså Wall Street, det militärindustriella komplexet och direktörer från ”big oil” och andra tunga branscher. Lofgren går så långt som att skoja om att George W Bushs regering i jämförelse ter sig som ”ett arbetarråd under bolsjevikerna”. Och förresten, la han till, har Steve Bannon ett förflutet på investmentbanken Goldman Sachs. Trump uttryckte stor skepsis mot underrättelsetjänsterna i vintras. Han anklagade dem för att härma metoder från Nazityskland och för att ha ”avlyssnat” Trump Tower på order av Obama. ”Hemligstämplat material delas ut som godis av ”underrättelserna”. Mycket oamerikanskt!” twittrade han. Men tonfallet tycks ha mildrats rent generellt nu när han som överbefälhavare fått (i den mån han velat) ta del av information från de massiva spionorganen. Under de två kaotiska månaderna hittills har Donald Trump hamnat i klistret gång på gång och man måste vara mycket konspiratoriskt lagd för att skylla på den djupa staten. Underrättelsetjänsterna fångade upp signaler som tydde på rysk infiltration i presidentvalskampanjen och att folk i Trumps kampanjstab hade ryska kopplingar. Larm utfärdades via gängse kanaler med varningar som Trump valde att strunta i. Det var Trump själv som bestämde sig för att skryta om topphemliga uppgifter som uppges ha kommit från israeliska källor inför ryske utrikesministern. Och, det var Trump, den förre tv-stjärnan med repliken ”You’re fired”, som avskedade FBI-chefen James Comey på klumpigast tänkbara sätt. Om han hade tillkännagett att han ville ha en ny FBI-chef i samband med maktskiftet skulle ingen ha lyft på ögonbrynen. Men mitt i ett flöde av motstridiga uppgifter bekräftade han själv att ”Rysslandsgrejen” spelat in. I det polariserade medielandskapet gror det gamla missnöjet med underrättelseapparaten kvar till vänster. Bland kommentatorer i mitten råder det däremot kompakt enighet om att tillsynsmyndigheterna fungerar i sann demokratisk anda. De anser att det är absolut nödvändigt att gå till botten med det ryska hackandet och att granska ifall Trump gjort sig skyldig till hindrande av rättvisan – eller till något som kan leda till riksrätt. I det amerikanska systemet finns ett glapp mellan väljare och statsmakten. Det beror bland annat på valkretsindelningar som gör att de sittande kongressledamöterna är så gott som garanterade omval. Lofgren noterar för sin del att eliten tillåts sko sig medan människor i delar av landet halkar efter – eller just det som bidrog till Donald Trumps seger. Under tiden är Trumpadministrationen på väg att klämma åt staten på annat och klassiskt republikanskt sätt: genom planerade avregleringar som redan börjat ge avtryck på bland annat miljöområdet; krympningar av budgetmedel till departementen och i just Trumps fall dröjsmål med tillsättningar av hundratals tjänster. En fingervisning om Trump och hans närmaste mäns syn på de civila och militära underrättelsetjänsterna kan komma när den första budgeten analyseras. I väntan på det konstateras att Trump rent allmänt vill ha en starkare militär och har gett generalerna i Pentagon större rörelsefrihet – och också flaggat för skärpt cyberförsvar. Ett tag såg det ut som om Bannon höll på att kuppas ut. Trump ogillade upphöjningen av honom i medierna som den verklige presidenten. Andra i Vita husets inre försökte flytta fram positionerna genom att läcka lämpliga godbitar. Men Bannon var med i Saudiarabien och det var den andre rådgivaren med band till alt-rightrörelsen, Stephen Miller, som stod bakom linjetalet till den muslimska världen i söndags. I ett tiggarmejl från det republikanska partihögkvarteret RNC nyligen framgick att man räknar med att hatet mot Washington, ”the swamp”, kan få sympatisörer att skicka över pengar: ”Du är medveten om att medierna är ute efter oss. Men beklagligt nog är det inte bara de falska nyhetsmedierna… det finns folk i vår egen icke-folkvalda byråkrati som försöker sabotera president Trump och hela vår Amerika först-rörelse.” På tidigare lönsamma Fox News råder lite av ett vakuum. De två profilerna Megyn Kelly och Bill O’Reilly har lämnat kanalen och grundaren Roger Ailes avled nyligen. Både Ailes och O’Reilly hade tvingats ut efter anklagelser om sextrakasserier, framförda av bland andra Kelly. Medieanalytiker noterar att publiken blir äldre och att de saknar både O’Reilly och Kelly. Under tiden bidrar motståndet mot Trump till högre tittarsiffror och fler digitala prenumerationer i det som kallas ”main stream media”.

Putin conspicuously absent from Trump's guest list

143. The rise of Donald Trump’s administration in the United States was supposed to be a boon for Russia. Instead, it has become a source of profound disappointment for the Kremlin. Russia’s expectation was that Trump’s remarkable electoral victory would enable Moscow to achieve a long-standing goal – to be regarded as Washington’s equal as a global player. But geopolitical parity once again has turned out to be elusive for Russian leaders. And now, it is hard to imagine how the United States can engage Russia in any constructive way for the foreseeable future, given that Trump finds himself embroiled in a burgeoning scandal relating to his campaign’s and administration’s dealings with Russian officials, and his firing of FBI Director James Comey amid the agency’s ongoing investigation into those ties. Yet, even before the scandal erupted, the mercurial president did not seem to make Russia a diplomatic priority. Over his first hundred days in office, Trump wined and dined plenty of foreign political leaders. Conspicuously absent from the guest list in Washington or at Mar-a-Lago, Trump’s “Southern White House,” was Russian leader Vladimir Putin. This situation is a far cry from the “pragmatic and respectful relationship of equals” that Kremlin planners had imagined in the immediate aftermath of Trump’s election win. To say that the Russian leadership feels slighted is an understatement. American disinterest in Russia, in the words of Konstantin von Eggert, a prominent Russian foreign policy commentator, “is the worst insult for Moscow. Enmity — no problem, adulation — you are most welcome. There is nothing the Kremlin hates more than indifference.” Of course, the recent course of events swirling around Trump offers up a cautionary tale for the Kremlin. While no one evidently can control what Trump says and does, Russian hubris provided critical fuel for the fire that now burns at the White House, and which has rendered Russia toxic in the eyes of many American political leaders. Specifically, Foreign Minister Sergei Lavrov’s haughty and mocking behavior surrounding an Oval Office visit shortly after Trump dumped Comey represented a major misstep for Moscow. The optics, courtesy of a TASS photographer, along with Lavrov’s needlessly provocative rhetoric, were pivotal points in stoking outrage in Washington, and culminated in the appointment of an independent investigator. Lavrov’s visit to the White House came at the specific request of Putin. Had Russia not released the photos, and Lavrov kept his smugness under wraps, the White House might have kept the brewing scandal from spinning out of control. Historical factors helped to drive Russia to overreach with Trump. Throughout the centuries, Russia has long yearned to be regarded as an equal to Western powers. But insecurity on Russia’s part has driven it to go about trying to gain parity in all the wrong ways. Since the days of Muscovy, Russian rulers have presided over a vast yet peripheral and relatively backward empire. Try as they might, they were able to attain only partial recognition of their empire’s place in the European order, thus perpetuating the seemingly never-ending cycle of “catching up with the West.” Arguably, Russian history is best understood as the process of the adaptation of (relative) backwardness and perceived external threats. Historically, this pervading sense of backwardness vis-à-vis the “developed West” seems to have been (and remains) one of the key elements of Russian self-understanding. In a vast, economically poor and sparsely populated country with long and difficult-to-protect borders, a sense of insecurity and vulnerability developed and inevitably led, over the past half-millennium, to the practice of mobilization of all available resources for the purpose of combating (real or perceived) foreign threats. This specific type of mobilization of economy and society by a highly centralized state bred a paradox best formulated by William Fuller in his work, Strategy and Power in Russia: it was precisely “because Russia was so ‘backward’, according to European standards, that it was so powerful.” Another important paradox is that Russia’s pattern of adaptation to backwardness and perceived threats appears to have been the principal reason why the more advanced Western states regarded it with wariness. “This was not because Russia was an exceptionally aggressive state compared to the other Great Powers,” Columbia University professor Jack Snyder has written. “It was because the distinctive nature of Russia’s power, institutions, and ideologies, arising from the pattern of late development, created a situation in which Russia and the West seemed inherently threatening to each other.” Put another way, what appears, at the first glance, to be a foreign policy problem is, in fact, rooted in Russian domestic developments. What Moscow claims to be primarily a security issue (for example, Russia’s rivalry with the European Union in their shared neighborhood) is rather a problem stemming from Russia’s inability to fully embrace modernity and complete the construction of an enlightened polity—a law-governed state that upholds political and economic pluralism, and which strives to strike a balance between the state’s interests and the individual’s pursuit of happiness. From a European perspective, the key problem that Russia is facing in its quest for recognition as an equal is a social one. Briefly, it boils down to the incompatibility between the Russian and European regime types, and, specifically, between the ways they structure the relationship between state and society. From the viewpoint of many in Washington, meanwhile, a significant barrier to parity is connected with economic achievement. Given that Russia’s GDP roughly equals that of the state of New York, Moscow’s pretence to cast itself as America’s peer is perceived as ridiculous by many American policy players. These days, some leading Russian foreign policy analysts assert that a major paradigm shift is occurring in which the “renationalization of international relations” is trending. The “historic” West has been eclipsed by the non-West, these experts argue. In addition, they maintain, the aspects of Russian conduct that seemed outdated and belonging to the 19th century diplomatic toolkit – policies such as the reliance on hard power, realist geopolitics, privileging national over international, and prioritizing an enhanced role for the state – actually constitute the “post-modern” reality of the 21stcentury. The problem is Russian experts are misreading global events, and are thus making mistaken assumptions about trends: states are not moving backward, they are more accurately having trouble keeping up with the pace of change in the modern world. In this scenario, Russia stands to fall farther behind, if it continues to doggedly adhere to 19th century concepts. Accordingly, the goal of parity with the West will grow ever more distant. 

Irans reformister flyttar fram positionerna

142. Under den korta men intensiva valkampanjen i Iran blev den sittande presidenten Hassan Rouhani, som setts som en klar favorit att vinna, allt mer ifrågasatt. Hans konservativa motkandidater försökte kopiera den populism som fungerat så väl för deras tidigare vapenbroder  Mahmoud Ahmadinejad (president 2005-2013) och sedan koncentrera sina krafter genom att den ena kandidaten, Teherans borgmästare Qalibaf, drog sig ur till förmån för för den andra, Ebrahim Raisi.  Trots dessa politiskt smarta drag vann Rouhani med 57 procent av rösterna, en signifikant ökning från valet 2013 (50,7 procent).  Raisi lyckades endast få ihop 38 procent och det finns flera strukturella skäl till detta magra resultat. Den Högste ledaren Ali Khamenei har inte gratulerat Rouhani till valsegern och det kanske reflekterar den ambivalens som en konservativ politiker i hans position känner. Khamenei är ofta mån om att framhålla vikten av att delta i valen och hur dessa visar på den islamiska republikens legitimitet. Samtidigt vet han att i presidentvalen så gynnar ett högt valdeltagande alltid reformisterna. I detta val deltog 72 procent av de röstberättigade (41 miljoner av 56 miljoner) vilket är högt, men i linje med de senaste 20 åren av presidentval.  De konservativa krafterna i den politiska eliten har, genom den Högste ledarens försorg, kontroll över de flesta utnämnda positionerna i republikens institutioner. Viktiga organ som Väktarrådet används för att undergräva reformister och andra konkurrenters möjligheter att flytta fram sina positioner i de institutioner som väljs direkt av folket. Men de konservativa vill också vinna valen för att få den folkliga uppbackning som gör att deras vision av den islamiska republiken inte bara kan genomföras utan också överleva.  Fadd populismI detta avseende är den populism som Ahmadinejad ägnade sig åt, och som Raisi och Qalibaf försökte efterlikna, ett potentiellt viktigt vapen. Alla vet att ekonomin och kringliggande fenomen som korruption, ekonomisk ojämlikhet och arbetslöshet, är nyckeln till valvinster. Att komma med fantastiska löften och ge mannen på gatan intrycket av att kandidaten kan "fixa" dessa djupt strukturella problem var något som fungerade för Ahmadinejad. Det fungerade i viss mån även för Raisi och Qalibaf i den meningen att de kunde vinna poänger mot Rouhani i debatterna. Men det verkar som den iranska väljarkåren lärt sig läxan från Ahmadinejads era — storvulna löften kommer sig ofta av en oförmåga att förstå problemens vidd, eller ett genuint ointresse. Kontentan är med andra ord att det som genererar den populistiska impulsen, ekonomiska orättvisor, finns det gott om i Iran och alla är smärtsamt medvetna om dem. Men förmågan att lura sig själv att tro att populistiska politiker kan lösa dessa problem finns inte i tillräckligt stor utsträckning bland väljarkåren för att få dem att rösta mot den sittande presidenten. Men detta betyder inte att väljarkåren är en gång för alla vaccinerad mot dylika frestelser eller tror att reformisterna i varje val är de bäst lämpade för att lösa dessa eviga plånboksfrågor. Om fyra år får Rouhani inte ställa upp och då kommer startfältet också att vara en mycket mer öppen fråga.  Rouhani — upp till bevisDärmed kommer vi till de stora förväntningar och utmaningar som Rouhani nu står inför. Att genomföra en mindre strukturomvandling av den iranska ekonomin frivilligt (det vill säga utan den typen av diktat som IMF och Världsbanken brukar ge utfattiga stater) är som att spatsera genom ett minfält. En hel del av den storskaliga korruption och dolda styrning som sker av den iranska ekonomin härrör från staten och den politiska elit som styr den. De smärtsamma reformer som är nödvändiga kommer med andra ord att kräva ett visst mått av självrannsakan. Därtill kommer en närmare integration av den iranska ekonomin med världen utanför också kräva att statens säkerhetsapparat accepterar ett större flöde av människor, information och idéer in och ut ur landet. Det är en grannlaga uppgift men inte omöjlig. Och den Högste ledaren är själv medveten om att ekonomin måste ha en tillväxt som är högre än den man har idag om de cirka 800 000 nyexaminerade ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden varje år ska ha en chans till ett jobb. I ett land med en medianålder på 29 och en ungdomsarbetslöshet på 25–30 procent låter sig detta inte göras utan en mycket öppnare ekonomi.  Även parlamentsvalet 2016 blev en framgång för reformisterna. Foto: Farzad Frames/ Shutterstock Till skillnad från 2013 har Rouhani nu ett parlament som är mycket mera samarbetsvilligt och ett större folkligt mandat genom valvinsten. Om han vill bygga vidare på den tydliga reformistiska retorik han använde sig av i kampanjen kommer han nu att kunna bygga om sin regering och ta in fler reformister utan risk att dessa förkastas av parlamentet. Överhuvudtaget är det intressant att se vilken comeback för reformisterna detta val har utgjort. Efter det kontroversiella valet 2009 och protesterna då gick säkerhetsapparaten och de konservativa in hårt för att marginalisera, kriminalisera och smutskasta reformisterna. Sedan dess har den förra presidenten Khatami till exempel inte visats i bild i statsmedia. Men i kampanjen identifierade sig vice president Jahangiri stolt som reformist och i sitt tacktal i direktsänd stats-tv tackade Rouhani "min bror Seyyed Mohammad Khatami". Detta är inte nödvändigtvis ett tecken på reformisternas inneboende politiska skicklighet så mycket som det faktum att de kanaliserar stora delar av befolkningens ambitioner och aspirationer (mer demokrati och kulturella friheter). Enkelt uttryckt:  hade reformisterna inte funnits så hade folket uppfunnit dem. De konservativa har signalerat att de kommer att bjuda på motstånd. Den polarisering vi såg i kampanjen har funnits där hela tiden och nu kommer de konservativa gör allt för att påminna alla om den institutionella makt de besitter.  Den verkliga skrällenKanske än viktigare än Rouhanis segermarginal är att Hoppets lista (Rouhanis koalitionslista), som vann stort i parlamentsvalet i februari 2016, nu i många iranska storstäder. Lokalval hölls samtidigt som presidentvalet. I Teheran, Mashad, Isfahan, Tabriz och Shiraz ska enligt de senaste uppgifterna listans kandidater tagit alla platser i stadsfullmäktige. Detta skulle innebära att de konservativas 14-åriga dominans i Teheran, där Qalibaf varit borgmästare i 12 år, nu är bruten. Teheran är synnerligen viktigt eftersom det varit en plattform för politiker med nationella ambitioner och som landets huvudstad med en befolkning på över 15 miljoner är det som ett land i sig. Även i städer som Kerman, Yazd och Qazvin ska reformistkandidaterna vunnit en majoritet. Dessa vinster är stora och spelar troligtvis större roll för invånarna i dessa städer än presidentposten eftersom det är stadsfullmäktige  som har domvärjo över alla de beslut som definierar människors vardag.  Iran i världenDen trötta ironin är att medan Irans befolkning gick till val och röstade för en fortsatt reformpolitik, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt, så reste USA:s populistiska president till Saudiarabien för att tala om islam. I sitt tal gjorde Donald Trump några tafatta försök till att sträcka ut en hand men i sedvanlig ordning var det mer riktat mot de autokrater USA är lierat med i arabvärlden än till världens muslimer. Mer signifikant är att han passade på att härma Bush-administrationens retorik om Iran vilket efterfrågats av Riyad. Att tala om regimskifte är den typ av neokonservativ retorik som ger Irans konservativa ammunition i deras försök att hävda att Iran är utsatt för försök från amerikansk sida att störta den islamiska republiken. Det är illa nog, men framförallt visade Trump att han och hans innersta krets vare sig förstår eller är särskilt intresserade att lära sig om Iran bortom de karikatyrer som går hem i Washington och Riyad. Dubbelmoralen i att  kritisera Iran för brott mot de mänskliga rättigheterna från ett podium i Riyadh samtidigt som 72 procent av iranierna gått till valurnorna gick inte heller någon spårlöst förbi.

Kina bestämmer spelreglerna för den nya Sidenvägen

142. Infrastrukturprojektet Obor ska binda ihop Kina med Europa via handelsleder genom Centralasien. Leden till havs sträcker sig från Kinas östkust till Medelhavet via Malackasundet, Pakistan, Afrikas östkust och Röda havet. För finansiering har Kina startat upp utvecklingsbanken Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) som även Sverige är medlem i. Konferensen i Peking var ett tillfälle för president Xi Jinping att visa upp projektet. Men konferensen skapade snarare nya frågetecken än gav svar på gamla frågor. Namnproblematiken illustrerar otydligheten som omger Obor. One Belt One Road går också under namnet BRI, Belt and Road Initiative, där ”Belt” även kallas the 21st Century Maritime Silk Road. På svenska säger man ofta ”den nya Sidenvägen”. Kinas president Xi Jinping. Foto: Shutterstock I sitt öppningstal på konferensen betonade Xi Jinping samarbete där Sidenvägen historiskt sett länkar ihop öst och väst. Obor är inte bara en handelsväg för varor, utan även en plattform för kunskapsutbyte. Enligt Xi står världen inför många utmaningar; den ekonomiska tillväxten behöver ny kraft, fördelas mer rättvist och de ekonomiska klyftorna måste överbyggas. Utveckling är nyckeln till dessa problem och därmed är Obor lösningen, anser Xi. Med dess hjälp vill Kina skapa nya internationella relationer genom samarbete och win-win där dialog istället för konfrontation ligger till grund. Men många frågetecken kvarstår än. Problem #1: Otydlighet Obor lanserades som en infrastruktursatsning, vilken skulle driva på utvecklingen i Kinas västliga provinser. Men på det ekonomiska forumet i Davos tidigare i år lanserade One Belt One Road av president Xi som Kinas bidrag till den globala ekonomin. Så vitt skilda länder som USA, Nordkorea, Sri Lanka och Nepal har bjudits in att arbeta inom Obors ramverk. Projektet har alltså utvecklats från ett konkret infrastrukturprojekt till en världsomspännande multilateral samarbetsplattform. Vad ett ”medlemskap” i Obor innebär, hur samarbetet konkret ser ut och på vilket sätt andra länder kan bidra är fortfarande oklart. Vad för slags kunskapsutbyte och hur Obor ska kunna jämna ut sociala och ekonomiska orättvisor är fortfarande ovisst. Brist på information från Kinas sida har öppnat för spekulationer och kritik. Analytiker och Kinakännare i väst ser Obor som Kinas sätt att mildra den inhemska överproduktionen av glas, stål och betong, ta del av marknaderna utanför Kina och öka den egna ekonomins motståndskraft i händelse av framtida sanktioner mot landet – väsensskilt den altruistiska vision som Xi presenterat. Obor har även stött på kritik för att vara en plattform för en ny Kina-ledd världsordning. Projektets geografiska spännvidd och det faktum att representanter från de ekonomiska stormakterna USA och Japan varken fanns representerade i Kinas utvecklingsbank AIIB eller på konferensen i Peking har knappast mildrat skepsisen. Problem #2: Inkonsekvent lansering av Obor inom EU EU:s medlemsländer har via ett antal bilaterala projekt Obor-kontakter med Kina. Dock verkar det finnas en bristande intern överenskommelse om hur Kina marknadsför Obor-projekt i olika EU-länder. Kinas representationer har i vissa länder gått ut med information om projekt, men i andra länder går aktiviteten på sparlåga och inga officiella initiativ tycks ha skett. Det är tydligt att det finns ett intresse för One Belt One Road inom EU, men otydligheten är ett stort problem för vidare utveckling av samarbetet. Från EU:s håll löper Obor också risk att ses som ännu en extra byråkratisk nivå som tävlar om uppmärksamhet med redan existerande multilaterala och bilaterala samarbeten. Att Bryssel inte har en gemensam röst eller strategisk respons gentemot Obor, bidrar naturligtvis också till att Obor-samarbetet framskrider långsamt. Problem #3: Otydlighet i ord och handling President Xis öppningstal bygger på samma narrativ som hans ekonomiska tal i Davos tidigare i år. Där propagerade han för öppenhet, globalisering och frihandel och framstod som dess tydliga förespråkare. Samma tema återkom i talet på konferensen i Peking. Men den här gången var frågetecknen fler och den traditionella kinesiska utrikespolitiken tydligare. Enligt Xi vilar kinesiskt Obor-samarbete på de fem principerna om fredlig samexistens, vilka är grundvalarna för kinesisk utrikespolitik. Dessa är ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, icke-aggression, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta, samt fredlig samexistens. Att Kina idkar utrikespolitik på sina grundprinciper är inte konstigt, men Obor framstår plötsligt mer som ett kinesiskt projekt, på kinesiska premisser, där Kina bestämmer spelreglerna. Detta rimmar illa med Xis tal om kunskaps- och idéutbyte på en plattform ämnad för samstämmighet och jämlikhet länder emellan. Kameler på den gamla Sidenvägen i nordöstra Kina. Foto: Shutterstock Obor är ett självhjälps-kit för ekonomisk utveckling på kinesiskt vis, utformat för att passa lokala omständigheter. Enligt det dokument som tydligast beskriver Obor ska projektet inneha hög grad av flexibilitet och elasticitet, vilket bekräftar detta. De östeuropeiska länderna har använt sig av Obor på det sättet och verkar ha lyckas bättre, även om samarbetet inte är smärtfritt. President Xis tal om globalisering och frihandel torde vara förenligt med västeuropeiska länders syn på internationella relationer. I detta europeiska supervalår är dock transparens, hållbar miljö och sociala aspekter ledord som Obor saknar. För länder som redan har en fungerande infrastruktur har Obor-plattformen i praktiken visat sig krånglig och svårstartad. Ovan nämnda otydligheter och inkonsekventa lansering har bidragit till detta. I Xis tal framgick att Kina inte ska ingå allianser utan hitta samarbetspartner. Men för att vara en plattform som välkomnar alla länder, gav Obor-konferensen intrycket att Xi mest lyckats attrahera länder vars ledare knappast har någon stor attraktionskraft i Europa, såsom Putin, Erdoğan och Duterte. EU representerades av Greklands Tsipras, Ungerns Orbán och Italiens Gentiloni på högsta nivå. Men var fanns Merkel, Macron, May eller regeringschefer från de nordiska länderna som står för globalisering och frihandel och som borde vara givna ”samarbetspartners” på konferensen? Om Xi vill att Obor ska öka sin attraktionskraft gentemot de västeuropeiska länderna – och vara den öppna plattform han nämner i sitt tal – måste han göra mer för att få Obor att framstå som ett projekt där alla deltagare har medbestämmande. En större samsyn och lyhördhet för andra länder erfordras – och en stor portion tydlighet. Som det är nu framstår Obor alltför mycket som ett projekt i Kinas regi där fokus ligger på kinesiska intressen snarare än på gränsöverskridande samarbete.

Ingen får stå i vägen för Maduros jätteprojekt

142. Den senaste tiden har Venezuelas president Nicolás Maduro låtit lägga ut små videofilmer på internet. Filmerna visar hur han kör bil någonstans i Caracas. Kameramannen sitter i baksätet. Medan Maduro kör kommenterar han något om dagens agenda eller om nödvändigheten att besegra de kriminella fienderna till freden och fäderneslandet eller om den militär-civila enighetens obrytbarhet eller om något möte han har haft. Hans hustru Cilia Flores som sitter i det regerande socialistpartiets ledning och tidigare var talman i parlamentet och som Maduro kallar ”nationens första kämpe” istället för ”första dam”, är också med i bilen. Men hon säger ingenting. Det är bara Nicolás Maduro som talar. Han låter självsäker och trygg. Men Cilia Flores ser lite spänd ut, ler inte ens. Videosnuttarna är mellan en och två minuter långa. Syftet är att visa att allt är som vanligt och att Maduro, presidenten, har allt under kontroll. Men effekten blir den motsatta – istället för en man som har kontroll över läget, visar videosnuttarna en man som verkar alldeles oberörd. Som om ekonomisk kris, ständiga protestdemonstrationer och kriminellt våld av samma dimension som ett inbördeskrig inte hade med honom att göra. Eller som när hälsoministeriet nyligen publicerade statistik som visar att barna- och mödradödligheten ökat dramatiskt och att sjukdomar som sedan länge varit utrotade, som dysenteri och malaria, nu kommit tillbaka, då avsatte Maduro helt resolut ministern, som om det var hon som var problemet. För en dryg månad sedan försökte han på samma sätt göra sig av med problemet med en kongress där oppositionen har majoritet. Redan tidigare hade högsta domstolen, på Maduros order, ogiltigförklarat så många av kongressens beslut att det är svårt att veta vilka lagar som egentligen gäller. Men när HD den här gången helt enkelt upplöste kongressen och övertog dess lagstiftande behörighet, gick den för långt. Riksåklagaren Luisa Ortega Díaz, som stod Hugo Chávez nära och som länge uppfattats som mer lojal med ”chavismen” än med lagarna, gick överraskande ut och förklarade att HD:s beslut var grundlagsvidrigt och Maduro tvingades backa. Men för två veckor sedan, i det tal han höll på första maj medan tårgasen regnade på Caracas gator, meddelade Maduro ett beslut som kan komma att ha samma effekt, nämligen utlysandet av en konstituerande församling i syfte att skriva en ny grundlag. Den konstituerande församlingen ska, förklarade presidenten, inte väljas i allmänna val, utan huvudsakligen av olika ”sektorer”, som regeringen ska definiera. En konstituerande församling som utlyses och väljs på det sättet bryter också mot grundlagen, vilket många, även inom det regerande socialistpartiet, har påpekat. Men det är ett mindre skandalöst brott än att rakt av upplösa kongressen. Maduro har dessutom redan brutit mot grundlagen så många gånger utan att något hänt, som när han blockerade både lokalvalen och en rad fackliga val på de största arbetsplatserna förra året, så vad spelar det för roll att göra det en gång till. Och riksåklagaren Luisa Ortega Díaz kan säkert neutraliseras om det skulle visa sig nödvändigt.   Den gällande författningen har av president Maduro beskrivits som världens bästa. Nu vill han ändra den. Foto: Marcos Salgado/Shutterstock Men Maduros beslut att sammankalla en konstituerande församling är ändå anmärkningsvärt, inte minst i ljuset av att han brukar beskriva den rådande grundlagen, som ju skrevs under Hugo Chávez ledning, av en konstituerande församling 1999, som världens bästa grundlag. Varför ändra på den? Och på vilket sätt skulle en ny grundlag kunna angripa de problem som de vanliga venezuelanerna kämpar med, som till exempel en ekonomi med negativ tillväxt för femte året i rad, världens högsta inflation, akut brist på mat och mediciner, det kriminella våldet... Och även om man skulle acceptera Maduros argument att de problemen är orsakade av ”det ekonomiska kriget”, imperialistiska konspirationer och fascistiska terrorister, så kvarstår frågan hur en ny grundlag ska kunna besegra de fienderna. Men kanske finns det en logik bakom allt. I ett avseende är Nicolás Maduro nästan övernitiskt ansvarsfull; han håller alltid deadlines för betalningarna av Venezuelas utlandsskuld. De senaste sex åren har Venezuela betalat 15 miljarder dollar, lite mindre än Kubas BNP, per år – fram för allt till kinesiska banker. Men i takt med att oljepriserna sjunkit så har kassakistan börjat tömmas och för att kunna betala måste regeringen sälja av guldreserven, pantsätta egendomar utomlands som till exempel bensinmackskedjan Citgo i USA och fram för allt skära ner importen – det är därför det inte finns tillräckligt med mat och mediciner. Det finns heller inte kapital till nödvändiga investeringar i oljeindustrin vars produktionskapacitet har sjunkit kraftigt på grund av bristande underhåll. Venezuela behöver färskt kapital för att lyfta. I och för sig finns det pengar. Enligt undersökningar finns uppemot 400 miljarder dollar, nästan lika mycket som Sveriges BNP, på bankkonton som ägs av venezuelaner i utlandet. Om de pengarna kom tillbaka skulle läget se betydligt ljusare ut. Men att på allvar ta itu med den uppgiften skulle innebära att konfrontera en stor del av den nya — och gamla — elit som står bakom regeringen. Det skulle förmodligen också leda till ett smärre inbördeskrig inom själva regeringen. De nya pengarna måste därför komma från annat håll. Men utländska investerare är tveksamma. Dels på grund den politiska osäkerheten och det kriminella våldet. Men framför allt därför att Venezuela ännu inte betalt flera utländska företag som nationaliserats. Det är intrycket av att vara en opålitlig partner som när som helst kan nationalisera utländska tillgångar och ändra på spelreglerna, som Maduro vill ändra på genom till varje pris sköta utlandsskulden, även om det innebär att människor inte längre har tillräckligt med mat. Och det är för att kunna ge ännu bättre garantier till de utländska investerarna som han vill ha bort kongressen för att den inte ska blockera hans projekt. För ett projekt har han — ett ess i ärmen som mycket väl skulle kunna vända krisen. Även om det skulle ske till ett mycket högt pris. Projektet heter ”el arco minero de Orinoco” – ”Orinocos mineralbåge”, ett nästan poetiskt namn på ett område stort som Kuba söder om Orinocofloden där det finns enastående mineralreserver allt från guld över diamanter till coltan. Här finns också landets rikaste ekosystem. Unik flora och fauna som skyddas i flera naturreservat. Här finns därtill Venezuelas viktigaste vattenreserver – nästan allt dricksvatten kommer härifrån, liksom 65 procent av landets energi som produceras av vattenkraftverk. I det här området har också ett dussintal indiangrupper sitt habitat. Men ”el arco minero de Orinoco” är inte bara rikt, det är också skört och ekologer och miljöaktivister har sagt att en omfattande exploatering av mineraltillgångarna skulle vara en katastrof. Men här finns redan gruvor. De flesta av dem illegala. Över 150 000 människor arbetar i dem och här produceras 20 procent av allt guld i Latinamerika. Men det Nicolas Maduro vill se här har helt andra dimensioner. ”El arco minero de Orinoco” utgör en av de ”strategiska utvecklingszoner” som regeringen bildat i syfte att locka till sig utländska investeringar i joint-venture med statliga bolag. De som investerar inom dessa zoner får enastående fördelar – inga skatter, fritt vinstuttag, strejkförbud; områden där venezuelansk lag inte gäller. I syfte att ta del av dessa nya affärsmöjligheter bildade militären förra året ett eget bolag, Camimpeg, ”Compañia Anónima Militar de Industrias Mineras, Petrolífera y de Gas”, för att exploatera mineraler, olja och gas. ”El arco minero de Orinoco” beskrivs inte bara som Räddningen, utan som Framtiden – en blandning av El Dorado och Silicon Valley. Förra året hölls också ett möte i Caracas där 150 intresserade företag från 35 länder deltog. Nicolás Maduro har vid flera tillfällen antytt att mötet var en succé och att investeringar är på väg att välla in i Venezuela. Men den enda kända investering hittills är det kanadensiska gruvbolaget Barrick Gold Reserves satsning på en guldgruva. Det lustiga i sammanhanget är att Barrick, som funnits länge i Venezuela, sparkades ut ur landet av Hugo Chávez som samtidigt exproprierade bolagets tillgångar. Det krav Barrick ställde för att komma tillbaka var att Venezuela först ersatte den förlorade gruvan och alla extrakostnader som var förknippade med exproprieringen. Det har Venezuela nu gjort och Barrick är alltså därmed det första utländska företag som lovat investera i ”el arco minero de Orinoco”. Om fler ska komma efter beror på om Maduro kan övertyga dem om att deras investeringar är trygga och vinstgivande. Det är här kongressen och grundlagen kommer in. Kongressen kan nämligen, enligt den nu gällande grundlagen, ogiltigförklara kontrakt som berör allmänna intressen och som inte auktoriserats av kongressen. Och vare sig ”el arco minero de Orinoco” eller de ”strategiska utvecklingszonerna” har auktoriserats av kongressen. Tvärtom; under en session röstade kongressen, av miljöskäl, mot bildandet av en strategiska utvecklingszon i ”el arco minero de Orinoco”. Så, för att kunna ge de potentiella utländska investerarna absoluta garantier, vore det säkrast att göra sig av med kongressen. Eller ändra grundlagen. Och det tycks vara det som Nicolás Maduro framför allt sysslar med dessa dagar. Men det är knappast frågor som han behandlar under sina filmade bilturer genom Caracas. I så fall skulle han låta betydligt mindre självsäker.

Medborgarskap kan förebygga hot i Baltikum

142. Under sin presidentvalskampanj ställde sig Donald Trump mycket kritisk till försvarsalliansen Nato, som han bland annat kallat förlegad och inaktuell. Sedan dess har dock tonläget förändrats så till den grad att president Trump, efter ett möte med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, fastslog att Nato utgör ett bålverk för fred och säkerhet. De baltiska staterna bekymrar sig över ökad rysk militär aktivitet i Östersjöområdet och ser till USA och Nato som den avgörande garanten för fortsatt suveränitet. Baltstaternas oro har sin grund i politiska, demografiska och historiska förhållanden. Efter andra världskrigets slut fram till Sovjetunionens upplösning var de baltiska staterna under sovjetisk ockupation. Som en konsekvens av denna ockupation utgörs i dag drygt en fjärdedel av Lettlands och Estlands befolkning av etniska ryssar. Denna grupp överlappar till viss del med de så kallade icke-medborgarna, det vill säga sovjetmedborgare som flyttat till Baltikum under ockupationen, delvis som en konsekvens av Kremls medvetna ”russifiering” av länderna. Dessa individer blev inte automatiskt lettiska eller estniska medborgare efter Sovjets fall eftersom båda dessa länder återupptog medborgarskapslagar från mellankrigstiden då de var självständiga. Icke-medborgarna har möjlighet att genomgå en naturaliseringsprocess och därmed bli lettiska eller estniska medborgare. Denna process inbegriper dock ett antal kunskapstest, bland annat inom historia, samhälle och språk. Språktesten, särskilt i de äldre generationerna, uppfattas som ett stort hinder för dessa personer att naturaliseras eftersom många aldrig lärde sig de lokala språken vid tiden då ryska var lingua franca. Vidare anser många icke-medborgare att de inte borde behöva genomgå denna process eftersom de är födda eller har levt hela eller stora delar av sitt liv i Lettland eller Estland och därmed betraktar dessa som sina hemländer. Frågan rörande icke-medborgarna har varit aktuell sedan Sovjets upplösning. De baltiska staternas hållning i frågan har dessutom varit föremål för internationell kritik från bland annat EU, Europarådet och FN. Ryssland utgör en av de största kritikerna till Estlands och Lettlands behandling av respektive lands icke-medborgare. Moskva menar att begränsningen eller avsaknaden av politiska rättigheter för denna grupp innebär en kränkning av mänskliga rättigheter (även om de innehar sociala rättigheter). Situationen kan utnyttjas av Kreml för att legitimera och möjliggöra ett inflytande i regionen som utövas genom denna grupp på de länder där de är bosatta. En lösning på denna fråga skulle därför kunna utgöra en viktig faktor för ökad regional stabilitet. Ryssland tycks dessutom tala med kluven tunga då de å ena sidan kritiserar Estland och Lettland för den politik de bedriver men å andra sidan skapar incitament för icke-medborgarna att förbli icke-medborgare, bland annat genom att tillåta dem visumfrihet till Ryssland. Denna förmån som upphör vid naturalisering kan vara lockande för många, särskilt för dem som har släkt och vänner på andra sidan gränsen. Utsikten över borgen Ivangorod på den ryska sidan av gränsen är en av turistattrationerna i estniska Narva, där huvuddelen av befolkningen är ryskspråkig. Foto: Shutterstock De senaste åren har även ett flertal icke-medborgarna valt att bli medborgare i Ryssland istället för att bli det i Lettland eller Estland. Detta utgör en ytterligare grund för oro hos dessa länder i och med den ryska doktrinen kring ”skydd av medborgare utomlands” som bland annat användes som ett argument för interventionerna i både Georgien och Ukraina. För Estland och Lettland kan det bästa svaret tyckas vara att ändra medborgarskapslagarna så att de inkluderar även gruppen icke-medborgare, varvid en grundläggande orsak till problemet skulle försvinna. Det politiska läget i Estland och Lettland gör det dock osannolikt att icke-medborgarna på detta sätt skulle tilldelas fullständiga politiska rättigheter. Många ester och letter ser nämligen icke-medborgarna som ett hot mot den inre politiska stabiliteten, och det finns en misstänksamhet kring huruvida dessa personer skulle vara lojala gentemot den egna staten. Vidare skulle även ett sådant beslut kunna betraktas som ett symboliskt erkännande av den sovjetiska ockupationen, vilket ytterligare försvårar möjligheten till en politisk lösning. Vissa steg har tagits i både Estland och Lettland för att liberalisera den naturaliseringsprocess genom vilken icke-medborgarna kan bli medborgare. Trots liberalisering är dock den årliga naturaliseringstakten förhållandevis låg. Detta kan tolkas som ett tecken på att icke-medborgarna är nöjda med sin situation, och att länderna har gjort livet för dessa invånare så pass bekvämt att medborgarskapet inte betraktas som åtråvärt. Om detta är fallet, vilket i så fall skulle bidra till att göra frågan om icke-medborgarna mer långlivad, så har även det internationella samfundet varit en bidragande faktor. Vid Estlands och Lettlands inträde i EU och Nato krävde båda organisationerna lättnader i naturaliseringsprocessen samt att fler rättigheter skulle bli tillgodosedda. Vidare kan även det internationella rättssystemet ha spelat en roll i och med sin strävan efter att skapa ett skyddssystem av mänskliga rättigheter, oavsett om individen har ett medborgarskap eller inte. Dock finns det en potentiell baksida av denna utveckling i och med att drivkrafterna för att genomgå en relativt besvärlig naturaliseringsprocess för att bli fullvärdig medborgare kan minska. Därmed, skulle man kunna hävda, har detta system inte lyckats i sin strävan efter att förbättra förutsättningarna för de människor som saknar medborgarskap. Det har istället skapats en situation där icke-medborgarna har möjlighet att leva i sina respektive hemländer med fulla sociala rättigheter, och har möjlighet att röra sig fritt över ländernas gränser både till Ryssland och EU. Dock saknar de tryggheten av ett fullvärdigt medborgarskap.  De stora grupperna icke-medborgare och ryskspråkiga är något som de baltiska länderna har ärvt till stora delar av den sovjetiska ockupationen. Frågan är minst sagt komplex och får återverkningar på såväl ländernas inrikes-  som utrikespolitik. De baltiska ländernas oro över en tilltagande rysk aggressivitet är till stor del grundad i ländernas historia och därmed är det viktigt att ha en förståelse för att dessa länder, som bara varit självständiga i drygt tjugofem år, har ett behov av att återbygga sina nationella identiteter. Samtidigt går det inte heller att bortse från att denna fråga kan få konsekvenser för den regionala stabiliteten om den lämnas olöst. Även om president Trump har ändrat sin syn på Nato och numera anser att organisationen har en viktig roll att spela i försvaret av Baltikum kvarstår dock möjligheten för Estland och Lettland att förebygga ett potentiellt säkerhetshot genom att ändra sin medborgarskapspolitik, och därmed minska Rysslands möjlighet till fortsatt kritik och inflytande. Nato kommer fortsätta att spela en viktig roll i Baltikum men det är även upp till varje enskilt medlemsland att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för stabilitet och långvarig fred utan att blint förlita sig på försvarsalliansen, vare sig Trump sitter i Vita huset eller inte.

Allierade vill visa ny fasad när Trump besöker Nato

142. BRYSSEL ”Hur ska det gå?” muttras det i Natohögkvarterets långa, slitna korridorer. President Trumps beryktade otålighet och ovana vid multilaterala sammanhang får diplomaterna att darra. Blotta tanken på att fastighetsmagnaten ska sitta och lyssna på 28 (ja, Montenegro sitter med som blivande medlem) olika synsätt kring försvarsutgifter och annat, sänder kalla kårar under de grå kostymerna. Kommer han resa sig upp och gå? Om så blir fallet, kanske är det lika bra? Tvärs över gatan skiner det nya högkvarteret, vars invigning hela tiden har skjutits på framtiden. Men Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har insisterat på att mötet med president Trump ska ske i de nya lokalerna. Så blir det också. Donald Trump får därmed utlopp för sitt intresse för byggnader – och första besöket vid Nato kan förknippas med något nytt och spännande. Överlag gäller det att skapa en så positiv bild som möjligt av alliansen, som Trump vid ett flertal tillfällen har kallat för ”obsolet” (föråldrad). Dessa uttalanden har väckt stor uppståndelse bland övriga allierade. Där är bilden att Nato är mer relevant än på länge på grund av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Därför var det med viss lättnad som européerna lyssnade till president Trump efter möte med Jens Stoltenberg i Washington DC i april. Då konstaterade han plötsligt att Nato inte längre var obsolet. Öppenhjärtigt hänvisade Trump delvis till okunskap om Nato som grund för sin tidigare ståndpunkt. Därtill anser president Trump att han med sin tuffa linje redan har bidragit till förändring. Försvarsutgifterna ökar i flera europeiska länder och Nato ägnar sig åt kampen mot terrorismen. Närmare sanningen är dock att Nato haft terroristbekämpning högt på agendan sedan attacken mot World Trade Center år 2001 och att försvarsutgifterna började öka så smått redan före Trumps tillträde. När Natos stats- och regeringschefer sätter sig till bords den 25 maj kommer diskussionen med all sannolik att bli hård på vissa punkter. Att européerna behöver öka sina försvarsutgifter är inte kontroversiellt. Därom råder konsensus sedan toppmötet i Wales 2014, då länderna förband sig att öka utgifterna till 2 procent av BNP inom loppet av tio år. Ökningen har varit en huvudfråga för Jens Stoltenberg sedan han tillträdde.  Däremot stöter det på patrull att de allierade skulle visa konkreta planer på hur ökningen ska uppnås redan under 2017, vilket den amerikanske försvarsministern James Mattis har antytt. Det är valår i flera europeiska länder och ökade försvarsutgifter ska balanseras med annat som lockar väljare. Därtill har EU sina budgetregler och Kommissionens ordförande Junker har reagerat surt på den hårdföra amerikanska linjen. Européerna menar att det inte bara handlar om siffror i budgeten utan vad man faktiskt bidrar med till fred och säkerhet på olika sätt. Vad gäller att bekämpa terrorism är den stora frågan vad Nato egentligen mer kan göra, och om det finns en vilja att tillföra resurser. Aptiten på stora Natoledda internationella insatser är obefintlig. Däremot vill Jens Stoltenberg gärna se Nato utvecklas som ”träningsallians”, med andra ord att utbilda lokal personal i svaga stater som Irak och Libyen. Det gör Nato till viss del redan, men i liten omfattning. Hittills har främst Frankrike och Italien inte varit sugna på att låta Nato ta större ansvar i terroristbekämpningen, utan sett det som något för enskilda länder eller möjligen EU att ägna sig åt. Ökat samarbete mellan Nato och EU blir därmed centralt. Inför Trumps besök har Frankrike, Turkiet och Storbritannien lagt en rad förslag på bordet, bland annat att tillsätta en hög tjänsteman med samlat ansvar för terroristbekämpning. Från USA har inte hörts mycket konkret, annat än att Nato bör bli en officiell medlem i koalitionen mot IS. En handlingsplan lär ändå klubbas igenom på middagen den 25 maj. Genomgripande kommer mötet på olika sätt att handla om Ryssland. Vad vill egentligen president Trump med Ryssland? Med den positiva retorik gentemot president Putin som präglade Donald Trump under valkampanjen var det få som kunde förutspå att relationen sedan skulle bli rejält kylig, beroende på parternas agerande i kriget i Syrien. Det återstår att se om förra veckans möte mellan president Trump och den ryska utrikesministern Lavrov ger en långvarig upptining. Dessutom jagas Trump av misstankarna på en koppling mellan hans valkampanj och Ryssland, vilket avsevärt begränsar hans handlingsutrymme att framstå som ”mjuk” mot ryssarna. Även om en lättnad av sanktionerna mot Ryssland nu ter sig avlägsen och det utökade amerikanska militära engagemanget i Europa tuffar på under försvarsminister Mattis fasta hand, vill flertalet allierade höra från hästens mun att USA:s Rysslandslinje inte kommer att ändras med mindre än att Rysslands uppförande förbättras. På önskelistan finns också att den amerikanska presidenten bekräftar vikten av den värdegrund av demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och internationell rätt som Nato vilar på. Med det har det hittills varit tunnsått, liksom med uttalat stöd för den europeiska integrationen. De allierade vill kort sagt ha en långsiktig bekräftelse på USA:s engagemang för Europa. Den ska ”cementeras”, som Natos biträdande generalsekreterare Rose Gottemoeller uttryckte det på en säkerhetspolitisk konferens i Tallinn i helgen. De allierade kommer därför att lyssna noga både på vad som sägs, och vad som inte sägs, under middagen. Och när kaffet är uppdrucket är det nog en och annan som snabbt kastar ett öga på president Trumps Twitter-konto.

Macron måste nå ut till globaliseringens förlorare

142. Tusentals hurrande människor intill den mäktiga Louvren-pyramiden, den nyvalde presidenten Emmanuel Macron som ensam kommer gående till tonerna av Beethoven för att möta folkmassan. Bilden är högtidlig, Macrons uttryck allvarligt. Och situationen som Frankrike befinner sig i är på många plan allvarlig  — politiskt, ekonomiskt och socialt. Macron, som blir den 25:e och yngste president som landet har haft, måste nu leda ett splittrat Frankrike. Den första och mest konkreta utmaningen för Macron väntar i juni. Den 39-åriga före detta bankiren har vunnit presidentposten, men för att kunna utnyttja den starka makt som presidentämbetet har i Frankrike och för att få igenom lagstiftning gäller det att lägga vantarna på ett viktigt vapen — parlamentets underhus, nationalförsamlingen. Att få en majoritet i valet till nationalförsamlingen som hålls den 11 och 18 juni är alltså avgörande för hur väl Macron kan lyckas som president. Frankrike har ett politiskt hybridsystem, en blandning av presidentmakt och parlamentarism där den verkställande makten är uppdelad mellan regering och president. Presidenten utser premiärministern, som måste tillhöra majoriteten. Om majoriteten då inte överensstämmer med presidentens politiska läger tenderar samregerandet mellan de två delarna av den exekutiva makten, så kallad ”cohabitation”, bli komplicerat och presidentens manöverutrymme begränsat. Macrons unga rörelse ”En Marche!” som sedan presidentsegern döpts om till ”la République en marche” (ungefär ”republiken på väg”), har kort tid på sig att bygga upp en fungerande valmaskin som effektivt sträcker sig ut i de 577 valkretsarna där de traditionella partierna, Les Républicains (LR) och Parti socialiste (PS), redan är närvarande sedan decennier och har etablerade nätverk. Men båda dessa partier befinner sig i fritt fall sedan presidentvalet sprängt den klassiska uppdelningen mellan vänster och höger. Situationen är unik. Sedan femte republikens födelse har det politiska livet byggts runt de två största partierna, som aldrig förr tillsammans fått så liten andel av rösterna som i årets val. Inom LR finns de som nu vill ha revansch för en katastrofal presidentkampanj där kandidaten François Fillon tidigt körde fast på grund av anklagelserna om att hans fru ska ha avlönats med statliga medel trots att hon inte arbetat, den så kallade ”Penelope Gate”. Samtidigt lockas vissa högt uppsatta inom LR att hoppa på det vinnande tåget genom att ansluta sig till Emmanuel Macrons projekt. Också PS kris är ett faktum, och än värre. Deras officiella kandidat Benoît Hamon kom på femte plats i första valomgången med drygt 6 procent av rösterna — det sämsta resultatet sedan partiet grundades 1969. PS är sedan länge splittrat mellan olika falanger, där den mest högerlutande står relativt nära Emmanuel Macron i vissa frågor. Nu gäller det för PS att förhindra en massflykt från partiet till Macrons rörelse. Före detta premiärminister Manuel Valls har redan flaggat intresse för ”la République en marche”. Samtidigt måste Macron lyckas med en balansakt. Han har byggt en stor del av sitt politiska kapital på bilden av sig själv som förnyaren. Därför är det å ena sidan riskfyllt för honom att plocka upp ”gamla” politiker. Å andra sidan måste han bredda sig för att lyckas. I Macrons läger menar dock vissa att presidentvalet i sig är ett bevis på hur snabbt och brett man är kapabel att mobilisera stöd, och att detta bådar för gott resultat i parlamentsvalet. Samtidigt har Macron inte gjort det lätt för sig då han har satt upp flera kriterier för kandidaterna till nationalförsamlingen, bland annat att hälften ska vara kvinnor och att hälften ska komma från civilsamhället. När väl parlamentsvalet är över börjar allvaret på riktigt. I fransk politik talar man om ”état de grace” för presidenten under en första tid — en sorts smekmånad innan kritiken slår till. Macron riskerar att knappt få någon sådan alls med de reformer han utlovat under valkampanjen. Den mest brådskande för honom gäller arbetslagstiftning. Redan till sommaren vill han börja modifiera denna genom ”ordonnance”, en typ av snabbspår som presidenten enligt fransk grundlag kan använda sig av på vissa områden. Även om lagtextens exakta ändringarna inte är specificerade än är det känt att Macron vill ge mer utrymme åt företagen att förhandla på företagsnivå och enligt sina behov om till exempel arbetstid, och inte på branschnivå. Detta är het fråga i Frankrike, som skapade våldsamma protester från fackföreningsrörelsens sida förra våren i samband med att regeringen då drev igenom den nya arbetsmarknadslagen ”loi el Khomri”, döpt efter sittande arbetsmarknadsminister Myriam el Khomri. Macron vill gå längre än el Khomri, och redan dagen efter valet kom en fingervisning om vilka reaktioner detta kan komma att väcka. Tusentals gick ut på gatorna i Paris på initiativ av flera fackförbund på yttervänsterkanten som bland annat protesterade mot det man ser som Macrons ”ultraliberala” hållning.  Att 7 miljoner fransmän i första valomgången röstade på yttervänsterkandidaten Mélenchon, som är starkt emot Macrons reformidéer, är inte en oviktig detalj. Den nye presidenten kommer att behöva föra en dialog med dessa väljare. Ordet ”reconciliation”, ungefär ”förenande”, har varit återkommande i Macrons tal och nu återstår att se just hur han tänker omsätta detta i praktiken. Presidentvalet har blottlagt tydliga frakturer i det franska samhället. Soffliggandet blev det högsta sedan 1969 — en av fyra fransmän röstade inte. Även om Macron gjorde en relativt stark seger med 66 procent av rösterna var en betydande del av dessa röster snarare en protest emot Le Pen än ett stöd för Macron, enligt opinionsmätningarna som gjordes inför valet. Och även om Macron fick över 80 procent av rösterna i nästan alla stora städer får man inte glömma att nära 11 miljoner väljare röstade på högerpopulistiska Marine Le Pen i andra valomgången. Geografiskt befinner sig hennes väljarkår främst på landsbygden och i mindre städer. Särskilt stark är hon i nordöstra Frankrike som präglas av hög arbetslöshet, haltande jordbruk, döende industri, dåliga kommunikationer med tätorter och en åldrande befolkning. Utbildnings- och inkomstnivå är andra skiljelinjer: Le Pen-väljaren har i regel lägre utbildningsnivå och lägre månadsinkomst än Macron-väljaren. Att nå ut till dessa desillusionerade och EU-kritiska fransmän som ser sig själva som globaliseringens förlorare, och som ser Macron som en direkt produkt av ett verklighetsfrånvänt och maktgirigt etablissemang i huvudstaden, blir den nye presidentens övergripande uppgift kommande fem år. Annars är ett troligt scenario att Nationella fronten gör ett ännu bättre val 2022.

Kan turkisk-kurdiska strider rädda Islamiska staten?

142. Den 25 april dödades och sårades flera dussin kurdiska gerillasoldater av turkiska flygangrepp i Syrien och Irak. Sedan dess har skärmytslingar rasat längs Syriens nordgräns och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan säger att han kan beordra en intervention “när som helst”, utan förvarning. “Mer omfattande turkiska militäroperationer kan komma att kraftigt försvåra en USA-stödd SDF-offensiv mot Raqqa stad, genom att tvinga YPG att omfördela resurser för att försvara sig”, skriver International Crisis Group i en ny rapport. Författarna syftar på den USA-stödda koalitionen Syriens demokratiska styrkor, som kallas SDF på engelska, och dess viktigaste medlemsgrupp Folkets försvarsenheter, vars kurdiska förkortning är YPG. Förenta staterna kallar flygangreppen “oacceptabla” och har sänt specialstyrkor till gränsområdet, men våldet har ännu inte upphört. Växande våld De turkiska flygangreppen den 25 april riktade sig mot PKK-anknutna grupper i både Syrien och Irak, med åtskilliga dödsfall som följd. Syriska YPG har offentliggjort namn och andra detaljer om vad man säger är de tjugo personer som dödades i de egna leden. Hälften tillhörde kvinnogrenen YPJ. – Denna attack var för att skada oss inom YPG, slå till mot oss där det kunde skada mest. Vi förlorade kamrater och vänner. Attacken var även en strategisk sådan, då Erdoğan hoppas att vi ska avbryta Raqqaoperationen, säger SDF-talespersonen Jesper Söder, en svensk frivillig inom YPG och SDF som nu är baserad i nordöstra Syrien.  – Vi har gång på gång försökt förklara för (den amerikanskledda antijihadistiska) koalitionen att Turkiet måste tyglas. Vi har uttalat oss om att vi kommer avbryta operation Raqqa om Turkiet går in i Rojava med en invasionsstyrka, eller om de får hållas med att bomba våra städer och högkvarter, säger Söder. (Rojava är det kurdiska namnet för syriska Kurdistan.) Efter de ursprungliga attackerna den 25 april har våldet och bombningarna i gränsområdet fortsatt. Den turkiska militären meddelade exempelvis att den dödat 11 gerillasoldater när den svarade på YPG:s raketattacker den 28 april, medan YPG sade sig ha dödat 17 turkiska soldater i Efrin en dag tidigare. “Efter detta kommer ingen av den turkiska statens attacker att lämnas utan svar, och attackerna kommer att bemötas med starka svar”, sade den kurdiska gruppen i ett uttalande den 28 april. Turkiet känner sig trängt USA:s krav på att våldet måste upphöra har hittills ignorerats. Problemen har sin grund i Washingtons och Ankaras oförenliga bilder av vad YPG är och hur gruppen bör behandlas. USA vill inte medge det, men YPG och dess politiska motsvarighet Demokratiska unionspartiet, PYD, är i själva verket syriska grenar av Kurdistans arbetareparti, PKK, vars långa och brutala gerillakrig i Turkiet har drivits fram av årtionden av antikurdisk politik hos turkiska regeringar. Turkiet betraktar YPG:s och PYD:s växande inflytande i norra Syrien som ett allvarligt säkerhetshot, men USA vägrar erkänna banden mellan PKK och YPG-PYD. Ur turkisk synvinkel är det bara ett sätt att strö salt i såren.  – PYD grundades på order av (PKK:s grundare Abdullah) Öcalan, säger Bünyamin Keskin, som nyligen utgav en rapport om gruppen hos SETA-stiftelsen, en tankesmedja som står nära den turkiska regeringen.  – Det här är ingen hemlighet och man kan se det i flera av Öcalans egna texter, fortsätter Keskin. – Med tanke på dess PKK-natur kan PYD-YPG varken vara en samarbetspartner för Turkiet, eller en granne, eller en aktör som kontrollerar närliggande regioner vid gränsen. I augusti 2016 skickade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan in arméstyrkor i norra Syrien tillsammans med turkiskstödda arabiska och turkmenska syriska rebeller. Interventionen säkrade ett fotfäste för Turkiet i norra Syrien och har hindrat YPG från att koppla samman sina områden i nordöst med den isolerade enklaven Efrin i nordväst, men Erdoğan märkte snart att den inte gav honom det inflytande han hade hoppats på. Vägen vidare in i Syrien blockerades snabbt av ryska styrkor som samarbetade med den syriska regeringen och av amerikansk trupp som samarbetade med SDF/YPG. Den 30 mars i år förklarade Turkiet att interventionen var över, även om trupperna skulle stanna kvar inne i det erövrade området. Sedan dess Turkiets syn på läget formats av händelseutvecklingen i framförallt två områden. I Irak riktar sig mycket av Turkiets intresse just nu mot Sinjarområdet, som står i centrum för en inomkurdisk tävlan om inflytande mellan lokala PKK-anhängare och Ankaravänliga trupper från Kurdistans demokratiska parti, KDP. Deras fiendskap har sin egen logik, men Turkiet är angeläget om att hjälpa KDP driva bort sina rivaler. Sinjar håller dessutom på att få ökad strategisk betydelse, i och med att den syriska regeringen och YPG sägs vara på väg att använda sina senaste landerövringar för att återöppna vägförbindelserna mellan Aleppo och det YPG-styrda nordöstra Syrien för första gången på fyra år. Om PKK säkrar kontroll över Sinjar och den irakiska regeringen till sist lyckas driva ut Islamiska staten från Mosul och det närliggande Tel Afar, kommer man att ha skapat en landförbindelse som löper hela vägen från den iranska gränsen genom Irak och Syrien och vidare till Libanon och Medelhavet, utan att passera något av de områden där Turkiet har inflytande. PKK kommer att tjäna på detta både genom att man får en säker landrutt för handel och transporter till sina områden i Syrien, och genom att man kan använda sin nyckelposition i vägnätverket för att vinna politiskt inflytande. I Syrien har Erdoğans blick fallit på Raqqa. Det är inte för att han fikar efter denna dammiga och problemtyngda provinsstad med någon särskild hetta, utan för att den har beståtts med orimligt stor symbolisk betydelse av att beskrivas som Islamiska statens “huvudstad”. Att riva ner de svarta fanor som just nu fladdrar över Raqqa är att skriva in sig själv i historieböckerna, och Erdoğan har inte en tanke på att låta sin kurdiske fiende spela rollen som den riddare i glimmande rustning som dräper den jihadistiska draken och räddar den västerländska prinsessan – särskilt inte som han misstänker att detta kan komma att belönas med halva det syriska kungariket. Trots det har YPG obönhörligt marscherat vidare mot Raqqa under hela våren, med stöd från amerikanska flygvapnet. Washington har viftat bort en rad alltmer orealistiska turkiska förslag om hur man ska kunna skaka fram en YPG-fri alternativ styrka att erövra staden med. Vid det här laget verkar Raqqa vara på väg att falla i kurdiska händer närmast nästan oavsett vad som händer; den enda trovärdiga ersättaren vore Assadregimen. I Ankara upplever man att USA har fångat Turkiet i en ohållbar situation. I hjälplöst raseri tvingas man bevittna hur amerikanerna fortsätter att beskydda, göda och utvidga en PKK-vänlig enklav på Turkiets sydgräns. Det är denna strategiska fälla som den turkiske presidenten hoppas kunna bryta sig ur genom att slå till mot PKK-anhängare i Syrien och Irak och genom att hota med ännu en intervention i norra Syrien. Vilken roll spelade folkomröstningen?  Inrikespolitiken tycks ha spelat viss roll för att bestämma tidpunkten för Turkiets upptrappning. Redan i början av april sade Erdoğan att han var redo att beordra nya ingripanden i Syrien och Irak, men han var uppenbart orolig att han skulle irritera väljarna inför den folkomröstning om en ny grundlag som skulle hållas den 16 april, vilken syftade till att utvidga hans befogenheter som president. Trots att han utnyttjade undantagslagar och statliga resurser för att säkra sin seger vann Erdoğan i själva verket bara en knapp seger, med 51.4 procent som röstade för grundlagsreformen. Den förre svenske Ankaraambassadören Michael Sahlin, som nu är knuten till Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, säger att den tunna segermarginalen är en “betydande besvikelse för Erdoğan” och kan tvinga presidenten utlysa nyval för att stärka sin ställning, vilket lär skrämma bort investerare och ytterligare försämra läget för Turkiets sjukliga ekonomi. Erdoğans kurdiska motståndare i Syrien betraktar också resultatet med oro, fast av andra skäl.  – När länder och ledare blir mer diktatoriska blir de farligare för alla, sade PYD:s Sheruan Hassan i en intervju i mitten av april.  – Jag tror att den kommande perioden blir allt farligare för oss alla, på grund av det här diktatoriska sättet på vilket Erdoğan samlar makt, tillade Hassan. – Jag tror inte att folkomröstningen gjorde någon drastisk skillnad för huruvida Erdoğan är fri att agera eller inte, sade den välkände turkiske journalisten och Mellanösternexperten Cengiz Çandar i en intervju före de senaste striderna. Çandar menade dock att det snabba ryska och amerikanska stödet för folkomröstningsresultatet, vilket har förblivit kontroversiellt bland Erdoğans motståndare, kan ha uppmuntrat presidenten att gå på offensiven i Syrien. Erdoğans prioritet, sade han, skulle säkerligen vara att hejda de kurdiska framstegen. Att bygga inflytande genom att skapa problem  Turkiet står under press på flera fronter och dess strategiska läge försämras stadigt. Regeringen i Ankara verkar nu gå till våldsam handling främst för att man inte ser några andra alternativ, i hopp om att tvinga fram förändringar och vidga sitt inflytande, snarare än för att uppnå något specifikt slutmål.  Upptrappningen medför helt egna fördelar. Att turkiska pansarfordon plötsligt rör sig mot gränsen har fått alla krigets parter att haja till och lägga om sina planer för att ta de turkiska hoten om fullskalig intervention med i beräkningen.  – Om inte Erdoğan tyglas och stoppar sina attacker så kommer vi pausa Raqqaoffensiven för att befästa våra gränser mot Turkiet, säger SDF:s Jesper Söder.  Men det är kanske precis vad Erdoğan vill höra. Genom att demonstrera att Turkiet kan hindra SDF från att fungera som USA:s partner i Raqqa, kan han kanske tillskansa sig det inflytande över den amerikanska Syrienpolitiken som han hittills har krävt men nekats. Turkiets allt mer aggressiva militära hållning i Syrien och Irak tycks til syvende og sidst handla mindre om att tillfoga PKK materiella skador, än om att försöka tvinga fram politiska eftergifter från USA. Turkiet vill inte bara stoppa – eller åtminstone minska – det amerikanska stödet för PKK-grupperna, utan försöker också göra sin röst hörd i USA på flera andra punkter. Samtidigt som han ökade trycket längs den syriska gränsen informerade exempelvis Erdoğan en grupp gäster från en amerikansk tankesmedja att hans “krav nummer ett” är att USA ska lämna ut den Pennsylvania-baserade islamiske ledaren Fethullah Gülen, som han anklagar för att ha legat bakom kuppförsöket i juli 2016. Ingen kan vara säker på hur långt han kommer att gå, men den 16 maj ska Erdoğan för första gången möta USA:s president Donald Trump – och till dess hoppas han sannolikt ha kunnat stärka sin förhandlingsposition betydligt i flera av de frågor som ska diskuteras.

Plånboksfrågor präglar valet i klassklyftornas Iran

230. Efter mer än ett halvår av spekulationer är nu det iranska presidentvalet officiellt  igång. Många politiker tippades som potentiella kandidater och total över 1 600 registrerade sig, inklusive ett antal kvinnor. De senare mer som protest mot Väktarrådets vägran att acceptera kvinnor som kvalificerade för posten. Väktarrådet, som med åren självsvåldigt ständigt utökar sin domvärjo, sållade i sedvanlig ordning hårt bland de sökande och kvar blev sex relativt välkända politiker med olika sorters erfarenhet av statlig verksamhet. Förutom den sittande presidenten, Hassan Rouhani, blev det Eshaq Jahangiri (en av Rouhanis vice presidenter), Mostafa Hashemi-Taba (vice president under Rafsanjani och Khatamis ämbetsperioder), Mohammad Baqer Qalibaf (Tehrans borgmästare och tidigare befälhavare i Revolutionsgardets flygvapen), Ebrahim Raisi (rättslärd, nyligen utsedd till ordförande i landets största och rikaste stiftelse, Astan Qods Razavi) och slutligen Mostafa Mirsalim (kulturminister under president Rafsanjani). Eshaq Jashangiri är en reformist och ses som ett stöd för Rouhani. Att han överhuvudtaget ställde upp kan ses som ett försök att gardera sig mot det konservativa Väktarrådets försök att ständigt sabotera reformister och moderata politikers möjlighet att ställa upp i olika val. Om Väktarrådet hade bestämt sig för att förklara totalt och öppet krig mot sina meningsmotståndare inom systemet, genom att diskvalificera den sittande presidenten, så hade Jahangiri ersatt honom som kandidat för reformister och centrister. Mostafa Hashemi-Taba och Mostafa Mirsalim ses som jokrar i leken med liten chans att vinna. Under nomineringsfasen var det många som såg de konservativas nya stjärnskott Ebrahim Raisi som den givna huvudmotståndaren till Rouhani. Raisi har ett mörkt förflutet som en av de åklagare som deltog i beslutet att avrätta tusentals fängslade politiska meningsmotståndare 1988. Han utsågs nyligen till chef för Irans rikaste religiösa stiftelse (skattebefriad och utan insyn från några statliga myndigheter annat än den Högste ledarens egen administration). För de spekulationsbenägna har han setts som en potentiell efterträdare till den nuvarande Högste Ledaren Ali Khamenei. Kontrollerad process – men inte förutsägbar Man brukar säga att iranska presidentval alltid bjuder på överraskningar, men man måste fråga sig om det inte har lite mer att göra med förstå-sig-påarnas skeva bild av det iranska politiska systemet än med valprocessen. Utifrån föreställningen av valen som fejkade, regisserade, eller manipulerade så borde välrenommerade konservativa kandidater vinna dem lätt – och när de inte gör det är således resultatet överraskande. Att systemet i vissa avseenden tydligt favoriserar konservativa kandidater och strömningar är bortom allt tvivel. Men problemet med den här skeva bilden är att den fullständigt bortser från väljarkårens autonomi, att väljarna, trots alla hinder och försök att mota dem i en viss riktning, ändå tar egna beslut. Denna vilja och förmåga till att, när den egna kandidaten diskvalificerats, då välja bort hens motståndare blev tydligt i parlamentsvalet i februari 2016. Följaktligen är det svårt att få ihop föreställningen om att den Högste ledaren utser en favorit som då kommer att ha ett (ointagligt försprång) med de faktiska valresultaten. I presidentvalet 1997 var Ali Akbar Nateq Nouri den konservativa favoriten (vann gjorde reformisten Mohammad Khatami i en jordskredsseger). Khamenei hade nog föredragit Mohammad Baqer Qalibaf eller Ali Larijani vann valet 2005. Istället blev det den relativt okände Mahmoud Ahmadinejad som slog ut den gamle räven och insidern Rafsanjani. I valet 2013 var Saeed Jalili den kandidat som stod Khamenei närmast ideologiskt – han fick bara 11 procent av rösterna. Khamenei har tydliga preferenser men det innebär inte att han eller nezam (systemet, dvs stat och elit) är inbördes så överens att de i förväg kan bestämma vem som ska vinna. För Khameneis del handlar det i mycket större utsträckning om att utöva inflytande på den folkvalde presidenten utan att själv framstå som alltför inblandad i det smutsiga politiska spelet. Det uppstår oundvikligen en spänning mellan den teologiskt legitimerade Högste ledaren och den folkvalda presidenten – oavsett ideologisk kulör och inriktning. Detta blir särskilt tydligt i presidenternas andra mandatperiod när de känner sig lite varmare i kläderna, börjar tänka på sitt eftermäle, och tröttnat på de begränsningar som systemet och Högste ledaren lägger på deras handlingsförmåga. Vinna väljarnas gunstNu har valkampanjen börjat och alla kandidater har påbörjat arbetet med att på olika sätt övertyga väljarna, främst via valmöten och sociala medier. Deras inbördes kamp blir tydligast i de direktsända TV-debatterna. Det är här deras kvalitéer som politiker och valkämpar obönhörligen avslöjas. De måste differentiera sig från varandra och visa att deras position består av något mer än ideologiska floskler, att de har konkreta svar på frågor som rör människors vardag, framförallt plånboksfrågorna. År 2009 var det TV-debatten mellan Ahmadinejad och Mir Hossein Mousavi som gjorde att den senares tidigare rätt slätstrukna kampanj tog fart. I valdebatten mellan de sex kandidaterna 2013 var Rouhani den som gjorde bäst ifrån sig och en av de kandidater som mest övertygande talade om den stora stridsfrågan: hur man ska få igång ekonomin och bekämpa arbetslösheten. Den som var mest ideologiskt motiverad och uppenbarligen inte ägnat ekonomin någon större möda var Jalili. I valet 2017 hålls tre direktsända debatter – den 28 april, den 5 maj och slutligen den 10 maj – inför valet den 19 maj. Den första debatten skulle handla om ekonomin, men istället ändrades det till sociala frågor – som i slutändan ändå blev en diskussion om landets djupa ekonomiska ojämlikheter och orättvisor. Både Rouhani och Raisis insatser som debattörer var en besvikelse. Rouhani, som är en van debattör, var osedvanligt tillbakadragen och tycktes inte riktigt beredd på att försvara sig mot en del av den (ibland grundlösa) kritiken som kom från hans konservativa motståndare. Raisi, som försökte sig på ett populistiskt väljarfrieri à la Ahmadinejad, övertygade inte heller. Han tog upp frågan med subventioner – de infördes på vissa matvaror och bränsle under kriget mot Irak 1980-1988 som ett sätt att hjälpa den mest utsatta delen av befolkningen att överleva. Efter kriget kom subventionerna snarare att växa än minska; det blev för politiskt känsligt att tvinga en relativt stor del av befolkningen att dra åt svångremmen. Under 2010-talet beräknade man att om subventionssystemet inte reformerades skulle de inom loppet av ett par årtionden sluka hela statskassan. Följaktligen försökte Ahmadinejad förändra systemet och fasa ut delar av subventionerna. Det blev som så ofta under hans presidentperiod en halvmesyr utan övertygande resultat – subventioner minskade men ersattes med kontantutbetalningar, vilket bidrog till en redan kraftig inflation. Raisi föreslog att de värsta ekonomiska orättvisorna kunde avvärjas genom att utöka dessa kontantutbetalningar. Förslaget är ogenomtänkt men visar också på en mer strukturell ovilja eller oförståelse för landets ekonomiska problem. Det föll på Jahangiri att dra en lans för den sittande regeringen och dess prestationer, vilket han också kraftfullt gjorde, främst som svar på attacker från Qalibaf. Förutom att attackera regeringen ägnade Qalibaf sig åt en förrädiskt enkel elit-mot-folket strategi. Han talade ofta och länge om landets ekonomiska klyftor som resultatet av att 4 procent av befolkningen (eliten) äger det mesta och drar mest nytta av landets ekonomiska tillväxt medan övriga 96 procent hankar sig fram i bästa fall. Detta är en taktik som delvis fungerade för Ahmadinejad (2005) som ständigt vinnlade sig om att framstå som outsidern och mannen-på-gatans främsta förkämpe. Qalibaf däremot är otvivelaktigt en del av Iran politiska elit och han undvek också nogsamt att identifiera vilka som ingår i denna mystiska skara av 4 procent som behöver näpsas för att minska landets ekonomiska orättvisor. Revolutionens löften – ett dejà-vuEkonomin, arbetslösheten och fattigdomen återkommer ständigt som en vålnad i varje iranskt presidentval. Detta beror delvis på att ekonomisk rättvisa var en av revolutionärernas viktigaste paroller och utgör en del av den islamiska republikens många ideal. Det är också ett av republikens många och tydligast oinfriade löften. Fattigdomsbekämpning har staten ägnat sig åt relativt effektivt, men de ekonomiska orättvisorna är mer seglivade; där krävs en systemisk självrannsakan som per definition kommer att förarga delar av den politiska elit som styr landet. Följaktligen är många kandidater rätt duktiga på att upptäcka symptomen, men diskussionen om lösningar är desto andefattigare. Oavsett övriga ideologiska markörer så tycks de lösningar som ofta föreslås handla om välgörenhetsliknande åtgärder eller en allmänt ekonomiskt-liberal from förhoppning om att tillväxt förr eller senare kommer alla tillgodo. Tveklöst behöver landet mycket högre tillväxt för att generera de miljontals jobb som landets unga välutbildade arbetskraft törstar efter. Men oförmågan att identifiera de strukturella orsaker som gör att klyftorna växer, oavsett tillväxt eller ej, tyder på att stora delar av den politiska eliten inte vill ta till sig vad det innebär att även det revolutionära Iran är ett klassamhälle i ordets djupare och mer deprimerande mening.