2017


Parlamentsvalen avgör president Macrons makt

163. Har Marine Le Pen någon chans att vinna presidentvalet i konkurrensen med Emmanuel Macron? Ledaren för Front National (FN, eller Nationella fronten) fick med sina 21,43 procent ett historiskt högt valresultat i den första omgången. Hennes chanser i den andra omgången är dock små. Samtidigt vore det för framtiden ödesdigert  om Macron inte fick mer än 60 procent majoritet. Det skulle nedvärdera hans seger och ge FN ökad styrka. Risken finns. I motsats till vad som var fallet 2002 då Jacques Chirac stod mot Jean-Marie Le Pen (Marine Le Pens pappa), så har inte en enad ”republikansk front” av övriga partier samlats för att stoppa den extrema Nationella fronten. Den politiska kartan i Frankrike har ritats om. På högersidan, inom Les Républicains (Republikanerna) finns djupa klyftor. En flygel inom partiet består av grupper som är hårt konservativa i moral- och samhällsfrågor men som samtidigt vill driva en mycket liberal ekonomisk politik. De konkurrerar med konservativa men mer moderata politiker inom partiet, som ser samarbete i mitten som framtiden för Frankrike. Partiets ledning, som skall samla dessa olika åsikter, uppmanar nu sina väljare att rösta mot Marine Le Pen men undviker att uttryckligen rekommendera röstning för Emmanuel Macron. Ett annat, starkt EU-kritiskt, litet högerparti under en ledare som fick nästan 5 procent stöd i första omgången har förklarat sig vilja ingå i en allians med Nationella fronten. Socialistpartiet har uppmanat till stöd för Macron. Den karismatiske ledaren för ”La France insoumise”, (”Det okuvade Frankrike”), Jean-Louis Mélenchon, som fick 19,6 procent i presidentvalets första omgång, har däremot hittills vägrat att ge någon rekommendation till sina väljare. De många som stött denne extreme, populistiske och EU-fientlige vänsterkandidat, säger sig ofta vilja avstå eller rösta blankt. För dessa är tröskeln hög att stödja den marknadsliberale, EU-engagerade, tidigare bankiren Macron – även om man skulle vilja stoppa Nationella fronten. Om Macron valrörelsens slutspurt lyckas driva en slagkraftig kampanj inför presidentvalets andra omgång och vänder sig till den stora massa av franska medborgare som anser sig ekonomiskt och socialt förfördelade så borde han kunna få omkring 60 procent stöd mot 40 procent för Le Pen. Så har hittills opinionsundersökningarna sagt. Valrörelsens inledning stärkte dock inte ledaren för ”En Marche”. Risken finns att ett stort antal väljare röstar blankt eller avstår från att rösta. Särskilt Mélenchons anhängare kan välja denna utväg. Avståndet mellan Macron och Le Pen kan då minska vid valdagen. Allt tyder ändå på att ledaren för ”En Marche” (På väg) avgår med seger den 7 maj. Men efter det kommer ändå parlamentsvalen i juni att avgöra hur denna seger kan omvandlas i makt och handlingsutrymme. Parlamentsvalen i Frankrike skiljer sig i flera avseenden från presidentvalen. Genomsnittligt deltar två tredjedelar av medborgarna i parlamentsvalen medan valdeltagandet i presidentval brukar ligga på 80 procent. Alla kandidater måste ha hemvist i och vara nära kopplade till sin valkrets. I parlamentsvalens andra omgång får inte bara de två främsta kandidaterna delta utan även de som fått över 12,5 procent i första omgången. Det kan alltså bli förhandlingar om vem som skall stödja vem och komplicerade trekantsförhållanden. Inför parlamentsvalen finns fyra stora frågetecken. Kan Macrons seger i presidentvalet föras vidare i parlamentsvalen? Ledaren för ”En Marche” hoppas få absolut majoritet det vill säga 289 platser av 577 för sitt parti i Nationalförsamlingen. Det finns en tradition i femte republiken enligt vilken det franska folket ger den nyvalde presidenten majoritet i Nationalförsamlingen för att skapa politisk stabilitet. Men Macrons rörelse ”En Marche” är helt ny och har inga rötter i de olika valkretsarna. Att på grundval av presidentvalet då ge legitimitet åt dess representanter faller sig inte lika naturligt. Kommer socialisternas valkollaps i presidentvalets första omgång (6,3 procent) och misslyckandet för FrançoisFillon, kandidat för Republikanerna (19,9 procent) att öppna vägen för ”En Marche” och Nationella fronten? Detta är på intet sätt självklart. Väljarkåren är splittrad. Socialistpartiets framtid efter presidentvalet är osäker. Idag har partiet 287 av 577 platser i Nationalförsamlingen. Partiledningen stöder visserligen Macron i presidentvalet men kommer sedan söka konsolidera partiet och vinna tillbaka så många som möjligt av sina traditionella väljare. Samtidigt vill ett antal socialistiska politiker sluta sig till den framgångsvåg som En Marche kan representera. Kan högerkrafterna mobilisera sina väljare inför parlamentsvalet? De vill ta revansch för det nederlag som de menar bara berodde på presidentkandidatens, François Fillon, personliga svagheter och kan ställa upp ett antal solida, välkända, lokala kandidater. Republikanerna har dock svårt att enas om en gemensam strategi. Det gäller särskilt eftersom de tvingas ta ställning för Macron (åtminstone indirekt genom motstånd mot Le Pen) i presidentvalets andra omgång. Hur skall man sedan genast kunna byta fot och förklara att den nyvalde presidentens program inte kan antas, särskilt som detta har en liberal och centristisk inriktning? Kan Nationella fronten övervinna det handikapp som valsystemet innebär och mot bakgrund av den ”republikanska” tradition som innebär att övriga partier förenas i sitt motstånd mot FN:s kandidater? Partiet hoppas få 60 mandat i Nationalförsamlingen där man nu bara har två. Marine Le Pen fick större stöd än Macron i 216 valkretsar men nådde över 35 procent i bara 21 av dem. Hon kan hoppas att splittringen bland Republikanerna och i Socialistpartiet gör det svårare att nå enighet om en gemensam hållning mot Nationella fronten. Vad kommer då att hända i parlamentsvalet? I ett första tänkbart scenario kan « En Marche » få majoritet i Nationalförsamlingen i en våg av stöd för den nyvalde presidenten. Macron skulle då kunna föra sin politik med de allierade som han själv väljer. Ett andra scenario ger majoritet åt Republikanerna. Presidentens egen makt inskränks då till utrikes- och försvarspolitiken. Stödd på majoritet i Nationalförsamlingen kan då en högerinriktad premiärminister och regering forma politiken. Ett tredje alternativ är att inget parti får egen majoritet i parlamentet. En koalitionsregering, ”une entente républicaine”, bildas och Macron får en huvudroll i att skapa denna med inslag från både centrum och moderata grupper med olika politisk schattering. Socialistpartiet hoppas i detta läge få någon revansch efter nederlaget i presidentvalet och åtminstone partiets moderata falang kan då vilja ingå i en sådan koalition. Intresse för en sådan kombination lär finnas också bland de moderata på högerkanten. I den femte republikens Frankrike skulle det bli en unik företeelse, en nyordning som kanske skulle kunna ta de svåra beslut som krävs för att reformera landets ekonomi och politik.

Serbien – i balansakt mellan Ryssland och västmakter

150. Den 2 april vann premiärminister Aleksandar Vučić, ledare för det moderat nationalistiska partiet SNS, presidentvalet med 55 procent av rösterna, men i flera veckor sedan dess har tusentals människor demonstrerat framför parlamentet i Belgrad och andra större städer. Protesterna har riktats mot Vučić ” diktatur”, valkommissionen och massmedia och demonstranterna har krävt en andra valomgång. Protesterna har huvudsakligen genomförts via sociala medier av studentrörelsen men stötts av den politiska oppositionen, både liberala personer som Saša Janković, före detta rättsombudsman och tvåa i presidentvalet, och radikala nationalister som Vojislav Sešelj. Men det synts mycket få serbiska flaggor och ingen utrikespolitik under protesterna. Dessa har varit fredliga, polisen har inte ingripit och Vučić har tolererat skeendet som tecken på demokrati. "Ned med diktaturen".  Protestplakatet är ett exempel på att det blivit vanligare med latinska bokstäver istället för kyrilliska i Serbien. Foto: Giovanni Vale/Shutterstock Protesterna har också en ekonomisk bakgrund. Under 1990-talet var landet inblandat i krig med grannländerna och genomförde en övergång från socialism till marknadsekonomi, vilket resulterade i en halv miljon flyktingar till Serbien, hög arbetslöshet, budgetunderskott, hög inflation, utbredd korruption och rättsosäkerhet. Natos bombkrig 1999 förstörde viktig infrastruktur och många industrier, och 2014 inträffade svåra översvämningar. Utifrån drabbades landet hårt av den globala finanskrisen 2008 och eurokrisen 2014. Miljontals unga och välutbildade har flyttat utomlands och skickar hem pengar, vilket de många växlingskontoren vittnar om. Samtidigt har tiotusentals krigsflyktingar och arbetsmigranter från bland annat Syrien och Sydasien fastnat i landet. Ändå har Serbien sedan 00-talet stadigt utvecklats och ”västerniserats”. Latinsk skrift har blivit vanligare än kyrillisk och engelska är det första främmande språket. Mobiltelefoner och kreditkort används snart sagt överallt. Tyskland och Italien har blivit de främsta handelspartnerna och EU-medlemskap har varit landets första utrikespolitiska mål, såväl under Vučić sedan 2014 som under den liberale föregångaren Boris Tadić. År 2012 blev Serbien accepterat som kandidatland och sedan 2014 pågår inträdesförhandlingar. Sedan 2009 är visumtvånget gentemot Schengenländerna avskaffat. Landet har fått lån från Världsbanken och IMF på villkor att man genomför ekonomiska reformer. Sålunda har staten på senare år sagt upp anställda i den stora offentliga sektorn, minskat subventioner till statliga företag och sänkt pensionerna. Exporten har gynnats av dinarens låga kurs, importen av sjunkande energipriser. Inflationen är låg och tillväxten relativt god (cirka 3 procent). Landet har också mottagit stora investeringar, främst i arbetsintensiva branscher. Kina investerar i infrastruktur. Företag från Förenade Arabemiraten har köpt det statliga flygbolaget Air Serbia och satsar nu på ett enormt lyxbyggprojekt, Belgrade Waterfront, som väckt protester. Ikea ska öppna ett varuhus i Belgrad i år och fem till planeras i landet. Serbiens största problem är den djuprotade nationalismen, som är knuten till Kosovo och uppmuntras av Ryssland. Man vårdar ömt minnet av nederlaget mot osmanerna vid Kosovo pojle 1389 och ruinerna från Nato-bombningarna 1999, efter vilka Kosovo blev en egen stat. Nationalisterna har en ständig demonstration mot Nato utanför parlamentet och en Natoanslutning är politiskt omöjlig. Enligt Serbiens konstitution från 2006 är Kosovo fortfarande en del av landet och man stöder den serbiska minoriteten i norra Kosovo. I vintras skickades ett tåg dit bemålat med texten ”Kosovo är Serbien” på flera språk och Serbiens dåvarande president hotade med våld om serber kom till skada, men tåget stoppades lyckligtvis före gränsen. De flesta FN-staterna har erkänt Kosovos självständighet och för att bli EU-medlem måste Serbien normalisera relationerna till Kosovo. Nyligen hotade Albaniens premiärminister att det kan bli en union med Kosovo om länderna inte kommer med i EU – varpå en serbisk minister varnade att det då kunde bli ett nytt krig på Balkan, där även Makedonien och Montenegro kunde dras in. Däremot har Serbien något förbättrat relationerna med Kroatien sedan 1990-talet. Belgrad ifrågasätter inte officiellt Bosnien-Hercegovinas gränser och stöder alltså inte öppet en utbrytning av Republika Srpska. Serbien har av tradition nära band med det likaså ortodoxa och nationalistiska Ryssland. Ryssland stödde under 1800-talet Serbiens frihetskamp mot det Osmanska riket och gick 1914 i krig med Österrike-Ungern på Serbiens sida, vilket ledde till första världskriget. Till 100-årsjubileet skänkte Ryssland ett monument över tsar Nikolaj II, som nu står bakom presidentens lilla palats. Statyn över den ryske tsar Nikolaj II, en gåva från Ryssland. Foto: Ingmar Oldberg  Sovjetunionen bidrog till befrielsen från nazitysk ockupation och kommunisternas maktövertagande under andra världskriget och Ryssland stödde under 1990-talet Serbiens misslyckade försök att ansluta serbdominerade delar av Kroatien och Bosnien samt att behålla Kosovo. Ryssland vägrar fortfarande erkänna Kosovo som självständig stat, delvis av principiella skäl (trots att man till exempel erkänner Abchazien), och odlar kontakter med Republika Srpska. I november 2016 var Ryssland inblandat i ett kuppförsök i Montenegro, som står i begrepp att gå med i Nato. Ryssland har en underrättelsebas i södra Serbien, och genomförde tillsammans med Belarus en militärövning i Serbien med udd mot Nato förra året. Nyligen skänkte Ryssland Serbien en mängd pansarfordon och sex MiG-29-jaktplan, vilka gör dess flygvapen till det starkaste i regionen. Serbien planerar nu att köpa S-300 luftvärnsmissiler från Ryssland eller Belarus. Men det ryska inflytandet ska inte överdrivas. Serbien får också vapen från USA och har haft mycket fler övningar med Nato än med Ryssland. I sin säkerhetspolitik balanserar alltså Serbien mellan västmakterna och Ryssland och kallar sig neutralt. På det ekonomiska området har Serbien frihandelsavtal med bland andra Ryssland och anslöt sig aldrig till EU:s sanktioner mot Ryssland med anledning av kriget i Ukraina 2014, vilket ledde till något ökad handel och täta statsbesök. Ryska Gazprom köpte 2009 det statliga energiföretaget NIS, varigenom Serbien skulle få del av den planerade gasledningen South Stream genom Svarta havet. Men detta projekt har stoppats av EU och övriga ryska investeringar är inte så omfattande. Ryssland oroar sig nu för att EU:s planer på ett tullfritt handelsområde på västra Balkan, som integreras med EU:s inre marknad, ska hota frihandelsavtalet med Ryssland.  Souvenirstånd i Belgrad. Foto: Ingmar Oldberg  Även om man kan fråga sig hur lång väg Serbien har till EU-medlemskap, så kan man dra slutsatsen att Ryssland inte kan erbjuda Serbien ekonomisk utveckling så som EU kan. Om Serbiens nationalister skulle satsa på territoriella erövringar med ryskt stöd, blir det en brytning med EU och ekonomisk kris. Protesterna på Belgrads gator skulle då kunna växa så som skedde 2000, då socialistledaren Slobodan Milošević drevs från makten, och 2014 då detsamma hände Ukrainas president Viktor Janukovytj .

A Nordic-Russian Reflection: Still Room for Agreement

241. Russia under Putin has changed considerably and Russia is a middle-income country today. But as PM Dmitri Medvedev responded to complaining Crimean pensioners in 2016: Денег  нет, но вы держитесь, which roughly means, “There’s no money, cope with it.” The PM’s insensitive comment went viral and can only be compared to Viktor Chernomyrdin’s aphorisms of the 1990’s. My favorite Chernomyrdin bon mot remains: Хотели как лучше, аполучилось как всегда, “We wanted the best, but got the usual.” The fact that Russia feels the economic squeeze is reflected in this recent exchange between the principal and the students of a Russian school in Bryansk, a town some 400 km southwest of Moscow. The discussion arose after the posting of Alexei Navalny’s 50-minute YouTube video about the posessions of Dmitri Medvedev. As scandalous perhaps is that Navalny’s use of the patronizing diminutive “Dimon” for the former president was widely appropriated in the social media: Principal: (…) I’ll tell you this straight: right now, our economic situation is very unstable. It’s an economic pit. And why’s all this happening? (…) Student: A crisis. Principal: And what’s causing this crisis? Student : Sanctions, the European Union, this whole blockade. Principal: One more time – what’s the cause? The European Union, right? And our leader is managing a very stable and very strong policy. He has an enormously high rating on the world stage. Due to what? Due to foreign policy. [Russia’s] domestic policy, of course, is rather weak. Why? Well, because there’s no money. And we’re feeling that now, most of all… Student: And what exactly is our foreign policy? America is against us. Europe is against us. (…) So far a Russian school in the provinces. Russia’s economic dilemma could be summed up by noting that Russia is – for several reasons – unwilling to reform and incapable of doing so. The basic issue remains the lack of rule of law. The CEO of Sberbank and former Minister of the Economy German Gref noted recently in a conference in Moscow that the Russian economic crisis is not cyclical, but structural. It should be managed with a standard set of measures. He added jokingly that there are two ways to assure growth in Russia: manipulating the figures of Rosstat (Russian Federal State Statistics Service) or implementing structural reforms. He did also refer to the uncertainties rising out of the presidential elections in March 2018. Today’s Russia is an unsatisfied power. It has problems with most of its neighbors. I used to pause after saying this, and then add with emphasis – except with Finland. But the breach of confidence marked by the border incidents in 2015 with both Norway and Finland showed us that stuff happens. To quote the Finnish report on the Effects of a Possible Finnish Nato Membership from April 2016: “Russia has a propensity to create a problem, then leverage it and offer to manage it without necessarily solving it.” Still, I would maintain that the situation has, at least for now, calmed down. The tension in the Baltic Sea was and is a reflection of the ongoing war in Ukraine. But incidents in the air and the Baltic Sea have all but ceased, which, of course, is good news. The deployment of Nato troops in Poland and the Baltic states has also had an effect. Of course the Russian “Zapad” maneuver next autumn will be followed with great attention. There will also be a number of maneuvers in the Nordic area; among them, Sweden’s “Aurora”, the country’s largest military maneuver since the end of the Cold War. In my view a recurrence of incidents on the Finnish and Norwegian borders seems unlikely, although nothing can be excluded. But to again suddenly start channeling people without proper visas to the Finnish or Norwegian border, and do this with the help of criminal shlepper elements, would be a hostile act and difficult to explain. The Russian point of departure in this part of world remains the security of St. Petersburg and that of its second-strike capability based on the Murmansk coast. The Russian heartland and its vital assets are nowhere as close to the outer border than in Northwest Russia. It is not the Southern Baltic Sea, the Karelian Isthmus, or the road to Smolensk that worries Russia’s General Staff. It is the fear of being technologically surprised and forced to face a new threat to its second-strike capability. This would undermine the basis of Russia’s valued superpower status. Russia, of course, is painfully aware of its military, economic and technological shortcomings relative to the United States. But I am here referring specifically to missile defense. It is still too early to predict if the United States and Russia could in the coming years find their way back to the negation table and talk again about nuclear weapons and missile defense. The only thing I can note from my personal experience is that track two talks on missile defense, which the Finnish MFA facilitated and I hosted in 2010 on an island in the Gulf of Finland with Russian and American arms control experts and retired generals, proved that there is room for agreement even in missile defense. The Russian view on Scandinavia and the Nordics is very traditional, even conservative and deeply anchored in history. This is why Finland for Russia is part of the švetski mir, not the russki mir. My best missed tweet so far – because I was still employed by the Finnish industry and could not tweet freely – remains Carl Bildt’s words in the Swedish Embassy in Moscow 2012: “The most important achievement of Sweden ever was the founding of the Russian state.” In his highly acclaimed book Stalin in the fate of Finland published last autumn Professor Kimmo Rentola of the University of Helsinki notes that before the war Finland for Stalin was a limitrof. This expression not used any more, but it means something like near abroad. But Rentola continues: Molotov alleged in 1940 that the Winter War was actually Sweden’s war. Finland today is the far abroad. St. Petersburg, of course, greatly benefits from the proximity of Finland which is now a little bit farther away than the famous 30 kilometers before the war. Unlike Norway and Finland, Sweden does not have vested bilateral interest with Russia. To paraphrase the old Clinton mantra: It’s the geography stupid! This explains a lot, including the development where Swedish-Russian relations seemed to be losing their bilateral element. Foreign minister Margot Wahlström’s visit to Moscow this winter was in this respect important. Even after the annexation of Crimea and sanctions imposed by the EU – that is, by us, Finland and Sweden, among the 28 – both Finland and Norway have kept up their efforts to keep talking with the Russians. President Niinistö’s trip to Sochi in August 2014 was a calculated move to assure that Finland maintained a dialogue with the Kremlin. The trip had its risks. As a head-of-state of an EU country, Niinistö went to Sochi to talk about the war in Ukraine. Niinistö then continued on from Sochi to Kiev to see President Poroshenko. President Niinistö in Sochi in 2014. Photo: Kremlin.ru Following the Sochi trip, Niinistö has met face-to-face with Putin on several occasions and talks with him regularly on the phone. Putin visited the Finnish President’s summer residence in July 2016. Recently the presidents met at the Arctic Conference in Archangelsk. That meeting included the President of Iceland and the Danish and Norwegian foreign ministers. Putin is scheduled to visit Finland again this summer. The Russian use of force to change borders in Ukraine has had a lasting effect on Europe. Increased defense, especially territorial defense, is again a priority. In the case of Finland, territorial defense was never disregarded. Sweden followed a different path. Like Germany, it suspended conscription and gave up territorial defense, while prioritizing expeditionary capabilities. I would maintain that the development of bilateral Finnish-Swedish military cooperation has surprised us all in both its scope and the speed at which it is happening. Above all, I want to emphasize its success. To quote the Swedish prime minister Stefan Löfven the aim is planering för situationer bortom fredstida förhållanden, that is, “operational planning for situations beyond peacetime conditions.” To press the Swedish or the Finnish Government to elaborate and define the final goal of this cooperation is futile, of course. It is open ended.  Or in another Clintonism: Don’t ask, don’t tell. Although the Finnish and Swedish views are very close, there are noteworthy nuances in their relationship vis-à-vis Nato membership. Both armies are already fully compatible with Nato, and both governments participate in 28+2 Nato Summits and ministerials. Still the Swedish Government has clearly stated that it does not intend to join the Alliance. Finland, for its part reserves the possibility to apply for membership. Despite this apparent paradox, I would maintain that neither Finland nor Sweden is about to join the Alliance. And for another Clinton-borrowing: Yes, it’s smoking, but not inhaling. Recently, I attended a conference at the Kastelholm castle in Mariehamn, Åland. The Russian Consul in Mariehamn in his intervention stressed that his mandate, that is, the presence of a Russian Consulate on Åland, is based on the bilateral Treaty with Finland from 1940, which Molotov imposed on Finland. This prompted the Finnish envoy and later President Paasikivi to advise his Government on avoiding unnecessary legal pedantry because the Kremlin is no district court. The Russian Consul then proceeded to note that the only power that has ever violated the treaty based demilitarization of the Åland Islands is Finland – in the summer of 1941. Somehow he forgot to mention the deployment of forces of the Russian Empire in 1914 because originally the demilitarization of the Åland islands goes back to peace treaty of Paris 1856 that ended the Crimean War. Finland’s responsibility for defending its territory, including the Åland Islands, remains. Nothing threatens the status of this happy archipelago. Gotland is often mentioned in connection with Åland, although the situation is rather different. Strengthening the defense of Gotland is of course an important part of the overall Swedish defense effort. There has been a marked shift in Russian information operations towards the Nordic states. With violations of air space and provocative flight patterns, the propaganda effort went into high gear vis-à-vis Sweden. This was reflected in the Swedish debate, which, mostly due to party politics, is more alarmist than the Finnish discussion. In comparison, the increased Finnish defense effort and the fast-moving cooperation with Sweden, NORDEFCO, NATO and the Unites States has so far only been noted in Russia below government level. On the other hand, the disturbing 2015 violation of the border regime with Finland, was not accompanied by any propaganda blast. It seems that the Russian attention is turning towards Norway and particularly towards the radar stations in Northern Norway. In a way it is back to the future. During the Cold War, Norway adopted self-imposed restrictions concerning allied presence and maneuvers. But Moscow is always good for a surprise. During his visit to Oslo in 2010, then-President Medvedev announced that Russia was ready to sign the treaty delimiting the Barents Sea, something that took fifty years to negotiate. Due to its proximity, Norway has always closely monitored the coast of Murmansk and the Barents Sea. Radar stations in Northern Norway, Norwegian maritime patrol aircraft and electronic intelligence collection vessels mark a Nato presence, which Russia does not ignore. To sum up, Russian current position in this part of the world is largely security-policy-oriented, although natural resources, hydrocarbons and bio-resources also play important roles in the Russian economy. The same applies more and more for the environment, too. Norwegian participation in the dismantling of the nuclear reactors of the scrapped vessels of the Soviet Northern Fleet is an outstanding example. It is comparable to Finnish efforts to improve the safety of the nuclear power stations in Kola and St. Petersburg. The most important Finnish effort in the field of the environment remains its catalytic role in the modernization of St. Petersburg’s waste water treatment facilities. It has been quite an achievement to bring the level of waste water management for St. Pete’s to a western European level. But as throughout Russian history, politics always take precedence over economic and other issues.

Intern maktkamp avgör Kims framtid i Nordkorea

205. CHIANG MAI, THAILAND Läget kring Koreahalvön har inte varit så spänt och kritiskt på flera år som det är nu. President Donald Trump håller krismöte med USA:s senatorer i Vita huset, vicepresident Mike Pence säger att ”alla alternativ är möjliga”, en amerikansk u-båt har anlänt till Sydkorea och hangarfartyget Carl Vinson är på väg. Nordkorea hotar att testa fler robotar efter det misslyckade försöket den 17 april. Det kom bara en dag efter det att Nordkoreas ledare Kim Jong-Un inspekterade en styrkedemonstration där tusentals soldater marscherade i perfekt formation över Kim Il-Sung torget i huvudstaden Pyongyang. De åtföljdes av en imponerande uppvisning av Nordkoreas robotarsenal, inklusive sådana som kan nå USA:s baser i regionen. Kritiska röster, bland annat i en ledare i The Boston Globe den 17 april, antyder att Trump använder sig av ”krisen” på den koreanska halvön för att avleda uppmärksamheten från sina politiska problem på hemmaplan, där hans trovärdighet på många plan ifrågasätts efter otaliga motsägelsefulla uttalanden och åtgärder. Men vapenskramlet från Nordkoreas sida, och då inte bara parader i Pyongyang utan även hot om att använda kärnvapen mot eventuella angripare, kan också ses som ett försök från Kim Jong-Uns sida att stärka sin makt. Han tillhör den tredje generationen i en ledarfamilj som styrt Nordkorea sedan den norra delen av halvön ställdes under en av världens mest totalitära regimer 1948. Tre generationer Kim. Fotomontage: Wikimedia Commons Grundaren, Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung, är fortfarande landets officielle president även om han dog 1994. Han hyllas som ”Den Store Ledaren” och myten om honom som en gerillakämpe som stred mot den japanska kolonialmakten på 1930- och 1940-talen hålls vid liv i en personkult som överträffar den som både Sovjetunionens Josef Stalin och Kinas Mao Zedong omgav sig med på sin tid. Det stämmer att Kim Il-Sung och en grupp koreaner deltog i strider mot den japanska armén i Manchuriet på 1930-talet, och då som en enhet under de kinesiska kommunisternas styrkor. Men bortsett från en räd mot en japansk polisstation i Pochonbo nära gränsen till Manchuriet 1937 förekom inga strider inne i Korea. Tre år senare retirerade Kim Il-Sung och hans koreanska gerillakämpar till Sovjetunionen där de blev kvar fram till krigsslutet i ett läger i byn Vyatskoje norr om Chabarovsk i den ryska Fjärran östern. Det var först i september 1945, efter det att den sovjetiska armén ockuperat den norra delen av Koreahalvön, som han återvände till sitt hemland. Men Kim Il-Sung kunde, trots de officiella överdrifterna, räknas som en gerillaveteran och han styrde landet under Koreakriget 1950–1953, även om det var i huvudsak kinesiska ”volontärer” som då stred mot de USA-ledda FN-styrkorna på andra sidan fronten. Kim Il-Sungs födelsedag den 15 april firas nu som ”solens dag” och 2017 är år 106 enligt den nordkoreanska kalendern. 1912 räknas som år ett, det år då Kim Il-Sung föddes. Sonen Kim Jong-Il, som blev landets ledare – men inte president – vid Kim Il-Sungs död 1994 kunde delvis leva på myten om faderns bravader. Enligt den officiella versionen föddes Kim Jong-Il, ”den Käre Ledaren”, den 16 februari 1942 i ett gerillaläger på den heliga Paektu-bergets sluttningar i nordligaste Korea där hans första leksaker var patronbälten och maskingevär. I själva verket föddes han 1941 i Vyatskoje och återvände inte till Korea förrän tidigast 1946. Men ett timmerhus där han påstås ha fötts har byggts på Paektu-berget och dit vallfärdar folk – även utländska Nordkorea-anhängare – än idag. Kim Jong-Il dog 2011 och vi är nu inne på den tredje generationen Kim – och det gör det svårt för det nordkoreanska propagandamaskineriet att föra över den gamla gerillatraditionen till den nye ledaren Kim Jong–Un. Han föddes 1984 och gick i privatskola i Schweiz. Hans största, privata intresse sägs vara basketball. Kim Jong-Un har vid flera tillfällen bjudit in den amerikanske före detta basketballstjärnan Dennis Rodman att besöka Nordkorea. Kim Jong-Un är en av Kim Jong-Ils tre söner och fyra döttrar med fyra olika fruar och älskarinnor. Enligt den konfucianska traditionen, som i Nordkorea är minst lika stark som den officiella, statsbärande kommunistiska ideologin, borde den äldste sonen Kim Jong-Nam ha efterträtt sin far. Men han hamnade i onåd då han 2011 greps på Tokyos flygplats med ett falskt pass från den Dominikanska Republiken. Han var på väg med en grupp barn till Tokyos Disneyland – och utvisades. Efter den händelsen vistades Kim Jong-Nam mest i den före detta portugisiska besittningen Macau, som 1999 återförenades med Kina som ett ”speciellt administrativ region”, det vill säga samma status som före detta brittiska Hongkong. Där gjorde han ett par kritiska uttalanden om regimen i Pyongyang – och mördades på flygplatsen i Kuala Lumpur i Malaysia den 13 februari i år. Två unga kvinnor, en indonesiska och en vietnamesiska, hade anlitats för att smeta en giftig substans i ansiktet på honom. De två kvinnorna sitter nu i häkte i Malaysia. Mellansonen Kim Jong-Chul borde ha stått näst i tur för ledarskapet, men han anses enligt koreanska källor vara alltför ”feminin”. Liksom sina två bröder utbildades även han i Schweiz och tillbringar nu större delen av sin tid i Europa, där han omgiven av livvakter har setts på flera konserter med den brittiske bluesartisten Eric Clapton. Ett försök från Kim Jong-Chuls sida att få Clapton att uppträda i Pyongyang misslyckades. Så det blev den yngste sonen som fick ta över då Kim Jong-Il gick bort. Alla tänkbara ansträngningar har gjorts för att få honom att passa in i myten om Kim-familjen. Rent utseendemässigt, även med hjälp av frisyren, försöker man få honom att likna farfadern Kim Il-Sung och bristen på militärt ledarskap har uppvägts av historier om hur han ledde en artillerienhet under en skärmytsling med Sydkorea. Men håller den gamla myten verkligen idag? Inte heller fadern Kim Jong-Il åtnjöt inte samma respekt inom landets mäktiga militär som Kim Il-Sung gjorde på sin tid. Mordet på halvbrodern Kim Jong-Nam – de hade olika mödrar – var inte den enda ”utrensningen” inom leden. Chang Song-Thaek, som var gift med Kim Jong-Uns faster Kim Kyong-Hui, greps och avrättades 2013. Han hade gjort misstaget att försöka lägga tonvikten vid ekonomisk utveckling istället för att följa den officiella politiken som ger militären högsta prioritet. Efter avrättningen av Chang följde utrensningar av personer som stått honom nära. Även om sydkoreanska underrättelsekällor inte är de mest tillförlitliga vad det gäller Nordkorea förekommer från det hållet rapporter om mordförsök på Kim Jong-Un. För att konsolidera sin makt har den unge Kim utsett en yngre syster, Kim Yo-Jong, till chef för Nordkoreas organ för propaganda och agitation. Hon börjar ta över den roll som fastern spelade då hennes bror Kom Jong-Il satt vid makten. I liket med sina bröder gick hon också i skola i Schweiz, men utbildning vid västerländska privatskolor tycks inte ha haft någon inverkan på deras syn på hemlandet. Där hålls myten om Kim-familjens överlägsenhet vid liv och varje avvikelse från den officiella politiken skulle stämplas som högförräderi. Men resultatet av det hela blir trots allt en bysantinsk härva där Kim Jong-Un inte sitter lika säkert i sadeln som sin far och absolut inte som sin farfar. En konfrontation med västvärlden passar i det läget honom väl, men det kan också bli förödande om det leder till krig. Kina, Nordkoreas främsta allierade, har uppmanat alla parter till besinning medan väst talar om ytterligare sanktioner för att få landet att ge upp dess robotar och kärnvapen. Besinning är knappast att vänta sig och västvärldens, främst USA:s, scenario är helt orealistiskt. Nordkorea ser massförstörelsevapen som sin enda livförsäkring mot vad dess ledare upplever som ett hot från väst. Efter otaliga, internationella sanktioner finns inte mycket kvar som kan förbjudas vad det gäller handel till och från Nordkorea. Trots familjebanden och myter om heroiska dåd är det intern maktkamp som kommer att avgöra Kim-regimens framtid. Inte omvärldens aktioner.

Politiska låsningar hämmar OSSE:s säkerhetsarbete

149. OSSE har fått en allt viktigare roll i den internationella storpolitiken de senaste fyra åren. Rysslands annektering av Krim och de ryska aggressionerna i östra Ukraina gjorde att man 2014 hamnade i det internationella strålkastarljuset. OSSE är i all väsentligt det internationella samfundets ögon och öron på marken i den pågående rysk-ukrainska konflikten. Samtidigt kanske just insatsen i Ukraina visar på de svårigheter, problem och utmaningar som OSSE måste hantera. Organisationens verksamhet baseras på det breda säkerhetsbegreppet och ett beslutsfattande med konsensus från samtliga 57 deltagande stater. Det senare gör att det finns en inbyggd trögrörlighet i systemet, vilket även medför möjligheter för enskilda stater att obstruera och försvåra processer och beslut. Ett exempel är konflikten i Ukraina, ett annat är det faktum att OSSE:s deltagande stater inte lyckats tillsätta två viktiga chefsfunktioner; posterna som OSSE:s mediefrihetsrepresentant (RFoM) samt Högkommissarien för nationella minoriteter (HCNM) är vakanta. – Med två av fyra chefsstolar inom OSSE tomma, brist på framsteg i den rysk-ukrainska konflikten och med en oklar framtid för missionerna i Kirgizistan, Tadzjikistan och Armenien så har vi ett oförutsägbart och utmanande läge för OSSE för tillfället, konstaterar Fredrik Löjdquist, ambassadör och chef för organisationens svenska delegation i Wien. Han får medhåll av Daniel Baer, fram tills nyligen USA:s OSSE-ambassadör, som också pekar på framför allt Rysslands inblandning i olika beslutsprocesser som en starkt bidragande orsak till de svårigheter som den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen står inför. – Den huvudsakliga utmaningen för OSSE är fortfarande den politiska, med ett Ryssland som i allt högre utsträckning använder organisationen som ett verktyg för att utöva och utöka sin egen makt, säger Daniel Baer. OSSE:s verksamhet baseras på de gemensamma åtaganden som de deltagande staterna kommit överens om. Grundläggande är alla staters rätt till territoriell integritet och rätten till fria säkerhetspolitiskt vägval, som också inkluderar förbud att ändra gränser mer våld. OSSE kopplar dessutom samman individers säkerhet med staters: hur stater behandlar och respekterar mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet påverkar andra staters säkerhet. Men när 57 deltagande stater från Vancouver i väst till Vladivostok i öst ska nå konsensusbeslut i viktiga frågor måste många viljor enas. På senare år, vissa hävdar redan från 2007 då Ryssland började sin säkerhetspolitiska omsvängning, har man fått allt svårare att nå enighet. När sedan Ryssland 2014 annekterade Krim blev situationen än mer prekär. Resultaten från de så kallade ministerrådsmötena, OSSE:s högsta beslutande organ, har också tunnats ut betydligt de senaste åren. Men inom kort måste det nuvarande österrikiska ordförandeskapet få OSSE:s samtliga medlemsstater att enas kring utnämningarna för organisationens fyra topposter. Till sommaren lämnar italienaren Lamberto Zannier posten som generalsekreterare och samtidigt försvinner tysken Michael Link som chef för organisationens Kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR). I och med att chefsstolarna på RFoM och HCNM redan är vakanta kan OSSE ställas inför en rejäl ledningskris. – En kris av det här slaget, med de fyra högsta chefspositionerna obesatta, kan vara den katalysator som skapar den uppmärksamhet det förtjänar på ministernivå i respektive deltagande land, menar Daniel Baer. Hur svåra och politiskt känsliga processerna med chefstillsättningarna är visar försöken att hitta en ny mediefrihetsrepresentant efter bosniskan Dunja Mijatović. Enligt en högt uppsatt anställd inom organisationen förkastade Ryssland 2015 de nio första kandidaterna innan utfrågningarna ens inletts. Förlängningen av finländskan Astrid Thors mandat som Högkommissarie för nationella minoriteter 2016 blockerades enligt samma källa också av Ryssland,  så den stolen har nu stått tom i ett år. Nu när de fyra topptjänsterna ska tillsättas är risken överhängande för en paketlösning där enskilda kandidater och intressen spelas ut mot varandra i långa förhandlingar, något som kan komma att drabba enskilt starka kandidater. En sådan är den socialdemokratiska riksdagsledamoten Kent Härstedt som av Sverige lanserats som kandidat till tjänsten som chef för Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, ODIHR, i Warszawa. Men trots det finns det svenska förhoppningar. – Min bedömning är att Kent Härstedt har mycket goda chanser bli utsedd till chef för ODIHR. Han har en gedigen erfarenhet av att arbeta med OSSE-frågor och en stark profil med fokus på mänskliga rättigheter och demokrati, säger Fredrik Löjdquist och fortsätter: – Dessutom har han som politiker ett brett kontaktnät i OSSE:s alla regioner och har visat att han kan bygga förtroende och arbeta resultatinriktat. Han är därför välkänd och respekterad i alla läger. Kent Härstedt, längst t v, som utsänd från OSSE:s parlamentariska församling i östra Ukraina i april 2014. Foto: OSCE Parliamentary Assembly  Just ODIHR och dess valövervakningsinsatser kallas emellanåt för kronjuvelen i OSSE:s verksamhet. Det är framför allt metodologin för valobservationerna, av många andra internationella organisationoner sedd som den vägledande mallen för valövervakning, som är unik och svår att ifrågasätta. Ändå var det precis detta som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan gjorde när OSSE:s valobservatörer kritiserade folkomröstningen om stärkt presidentmakt i mitten av april. Erdoğan gick så långt som att påstå att OSSE medvetet skulle ha uppgett flera felaktigheter i sin rapport. – Ju högre någon kritiserar ODIHR och dess valobservatörer, desto mer autokratiska och diktatoriska är de. Det här handlar inte om OSSE, det handlar om den tragedi som är den systematiska nedmonteringen av demokratin i Turkiet, säger Daniel Baer. Även om OSSE de senaste åren kritiserats för tandlöshet och senfärdighet, bland annat vad gäller den rysk-ukrainska konflikten, och även om den politiska polariseringen är uppenbar och hämmar beslutsfattandet, spelar den Wien-baserade organisationen en viktig roll i säkerhetspolitiken och den internationella politiken. – OSSE har en väldigt viktig funktion att fylla; organisationens roll för upprätthållandet av den europeiska säkerhetsordningen är kanske viktigare än någonsin, säger Fredrik Löjdquist. – Det faktum att samtal om ökad transparens och riskreducering på det militärpolitiska området, den så kallade strukturerade dialogen, nu inletts är också en möjlighet som det gäller att ta tillvara på, fortsätter han. Behoven att lösa globala problem på ett samfällt sätt i en multilateral kontext, snarare än att försöka sy ihop komplicerade lapptäcken av bilaterala relationer, är både tydliga och växande. Där spelar regionala organisationer som OSSE en viktig roll och kommer så att göra också framgent. – Jag är relativt optimistisk vad gäller OSSE på litet längre sikt eftersom jag är av den uppfattningen att det är i alla länders intresse att öka sin andel av multilateral diplomati. Detta kan inte enkom ske vid FN, konstaterar Daniel Baer.

Le Pen möter Macron efter gamla maktpartiers förlust

163. Denna tid var femte år brukar vara en kamp mellan två parter. Även om första valomgången ofta har en rad kandidater som ställer upp utkristalliseras de två främsta i regel redan veckor, ibland månader, före första omgången. 2012 stod slaget mellan högerpartiet UMP:s Nicolas Sarkozy och socialistpartiet PS:s François Hollande. Gången dessförinnan, 2007, stod UMP:s Nicolas Sarkozy mot PS:s Ségolène Royale. Årets val är annorlunda. “Allt är möjligt” hör man analytiker, journalister och statsvetare säga denna vecka. Duellen har blivit en match mellan fyra som alla bedöms ha en chans att gå vidare till andra valomgången. De två favoriterna, den socialliberale EU-vännen Emmanuel Macron samt den högerpopulistiska EU-motståndaren Marine Le Pen, har enligt opinionsundersökningarna båda gått bakåt något de senaste veckorna.Den förstnämnde å sin sida har en instabil väljarkår som är mindre förankrad i valet av kandidat än Marine Le Pens anhängare. Den sistnämnda å sin sida har sedan den TV-sända valdebatten mellan alla 11 kandidater fått konkurrens från flera mindre kandidater i sin huvudgren – att hävda att hon är folkets representant. Blir det extremhögerns Marine le Len som möter Emmauel Macron i den andra och avgörande valomgången? Frågan kan avgöras av den sista valdebatten den 20 april. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock Samtidigt har den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon knappat in något på de två ledande namnen. Men den som dramatiskt seglat upp under valrörelsen är vänsterns Jean-Luc Mélenchon. Den 65-åriga före detta senatorn och ministern, känd för sin argsinta utstrålning och romantiska retorik, har på några månader gått från att vara en tydlig men oviktig bifigur till att bli en verklig utmanare om presidentposten. Han var under 32 år medlem i socialistpartiet PS tills han bröt sig ur 2008 och kandiderade till presidentposten 2012, där han kom på fjärde plats med 11 procent. Han står för en mer hårdför vänsterlinje än socialistkandidaten Benoît Hamon, och har gått till val med sin nystartade rörelse “la France insoumise”, ungefär “Det okuvade Frankrike”. Målet är att förändra det franska samhället i grunden. Vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon, tidigare helt otippad, har nu plötsligt blivit jokern i leken . Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock En av hans främsta prioriteringar är att reformera demokratin genom institutionella ingrepp, bland annat tillsätta en konstituerande församling av aldrig tidigare valda ledamöter för att skriva en ny grundlag. Därmed skulle Frankrikes gå från sin nuvarande “femte republik”, där tyngdpunkten ligger på den exekutiva makten, till en “sjätte republik”, med större befogenheter åt den lagstiftande församlingen och åt folket som lättare skulle kunna använda sig av folkomröstningar. Mélenchon säger sig också vilja demokratisera EU. Han var en galjonsfigur för “nej”-sidan när Frankrike röstade om EU:s grundlag 2005 och sätter sig emot ett alltför liberalt EU med krav på åtstramning under Angela Merkels inflytande. Som president lovar han att omförhandla EU-fördragen, och om detta inte går är “plan B” att lämna unionen – något som har fått hans kritiker att kalla honom “populist“ och likställa honom med Marine Le Pen. Bakom Mélenchons framgång står bland annat PS:s bakslag. Socialistkandidaten Benoît Hamons kampanj har kontinuerligt tappat fart sedan primärvalet i januari då han såg ut att kunna gå vidare till andra omgången, medan han nu enligt opinionsmätningarna visar upp ett väljarstöd som är lägre än 10 procent. Många franska vänsterväljare känner sig vilsna och Hamon har inte lyckats etablera sig som den givna ledande vänsterkandidaten utan hamnat i skuggan av både Emmanuel Macron och Jean-Luc Mélenchon. Att dessa driver nya rörelser och inte representerar traditionella partier går hem i ett Frankrike där många är missnöjda med “l’alternance” – bollandet av presidentmakten fram och tillbaka mellan det största vänster- och högerpartiet. Ett av Mélenchonkampanjens koncept är “le dégagism” – en referens till Tunisiens arabiska vår där demonstranternas slagord gentemot landets maktelit var “dégage” – stick iväg. På samma sätt vill Mélenchon sopa rent efter den franska makteliten – som han dock själv varit del av sedan decennier. Att presidentvalskampanjerna i stor utsträckning fokuserat på kandidaterna som personer snarare än på politiska sakfrågor har också varit bra för Mélenchon, vars personlighet uppskattas av fransmännen. Genom de TV-sända debatterna där hans talarstil fått utrymme har han vunnit mark, liksom av de mer moderna kommunikationsmetoderna som inte minst tilltalar unga. Mélenchons YouTube-kanal har över 300 000 prenumeranter och i onlinespelet “Fiscal combat” kan spelare vara hjälten Mélenchon som slåss mot oligarker. Dessutom håller han valmöten genom holografi, en tredimensionell teknik som gör att hans person i form av hologram kan framträda på valmöten i flera städer samtidigt. Men även om Mélenchons uppsving bedöms ha mobiliserat vissa soffliggare pekar siffrorna på att rekordmånga ­– uppåt 30 procent – kan komma att låta bli att rösta i årets val. En helt avgörande grupp i valet är dessa icke-röstare och frågan nu är hur de påverkar resultatet i första omgången. En annan fråga är hur Mélenchons nyvunna väljare skulle hantera en andra valomgång mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Många kommer sannolikt inte att rösta alls, vissa kan till och med komma att lägga sin röst på Le Pen. För många Mélenchon-väljare är förändring viktig och även om Marine Le Pens värdegrund står i bjärt kontrast till Jean-Luc Mélenchons är de båda kandidater som vill röra om rejält i grytan. För de fransmän som skyr ytterlighetsrörelser skulle en andra valomgång mellan dessa två kandidater vara ett mardrömsscenario. 

Syrien: Kryssningsrobotar får kosta, men inte matpaket

238. Den 6 april avfyrade amerikanska jagare i Medelhavet 59 kryssningsrobotar av märket Tomahawk mot en militär flygbas öster om Homs i Syrien. Angreppet kom som svar på vad Vita huset sade var en nervgasattack av syriska flygvapnet, som dödat dussintals människor i Idlibområdet i nordvästra Syrien tidigare samma vecka. Det amerikanska tillslaget och uppgifterna om illegalt bruk av kemiska vapen utlöste en intensiv debatt. Som alltid i Syrienkonflikten försökte alla sidor utmåla sig själva som beskyddare av syriska civila gentemot den död och förstörelse som utlösts av deras motståndare. I praktiken verkar det syriska folket ofta bara tjäna som ett retoriskt hjälpmedel för regeringar vars huvudsakliga intresse ligger helt och hållet på den militära sidan av konflikten – ty samtidigt som de lägger oräkneliga miljarder på väpnade insatser varje år, måste FN kämpa för att övertyga samma stater att finansiera hjälpsändningar till flyktingar och lidande civila. Underfinansierade biståndsinsatserDe gångna sex åren av krig har ödelagt Syrien. Hundratusentals människor har förlorat sina liv och närmare 6,3 miljoner civila har drivits på flykt inom Syriens gränser, medan ytterligare fem miljoner har flytt till grannstaterna. Kostnaderna för ekonomisk återuppbyggnad uppskattas nu till runt 200 miljarder dollar. Trots det har internationella hjälporganisationer aldrig lyckats få ihop de pengar de begärt för att hjälpa närmare tretton miljoner civila som är beroende av deras stöd. FN driver två separata men nära besläktade hjälpinsatser för Syrien. Den ena fokuserar på att bistå människor inne i landet, medan den andra syftar till att stötta syriska flyktingar i Mellanösternregionen och stärka de länder som tagit emot dem. Det första av dessa program har bara blivit finansierat till hälften sedan det inleddes 2012, med mellan 43 och 62 procents täckning av de årligen uppskattade behoven. De flyktingfokuserade insatserna har lyckats lite bättre, med mellan 62 och 73 procent av insamlingsmålen nådda sedan 2013. Den ständiga bristen på pengar leder till att biståndet har en tendens att börja sina mot slutet av varje år, vilket leder till nedskärningar i matleveranser och inställda stödprogram, även för gravida kvinnor och andra i desperat behov av hjälpen. Konsekvenserna av det underfinansierade biståndet är med andra ord allvarliga nog på kort sikt, men de mindre synliga långsiktiga effekterna kommer sannolikt att göra ännu mer skada. Mer än 40 procent av de syriska flyktingbarnen i Turkiet får exempelvis ingen skolgång, och situationen är ännu värre i Libanon. Med tanke på att kriget nu är inne på sitt sjunde år och att de flesta av dessa flyktingar inte kommer att kunna återvända de närmaste åren, om ens någonsin, lär detta närmast garantera framtida friktion och instabilitet i värdländerna. Kostnaden för att fullt ut finansiera FN:s biståndsinsatser är lätt inom räckhåll för de länder som slåss i kriget eller stödjer de stridande parterna, men ändå görs det inte. Hittills under 2017 har FN bara fått ihop ungefär en femtedel av vad man säger sig behöva, och året lär med andra ord sluta i ännu en undermålig stödinsats för Syriens civila.  Syriska barn som flytt med sin mamma undan strider på landsbygden utanför Aleppo – här i ett provisoriskt boende i flyktinglägret Shatila utanför Beirut. Foto: Bitte Hammargren BrysselkonferensenDen 4 och 5 april hölls en stor internationell biståndskonferens i Bryssel. Den kom visserligen att överskuggas av rapporterna om giftgasanvändning och de därpå följande amerikanska flygattackerna, men Brysselmötet visade ändå vem som är villig att betala för humanitär hjälp till Syriens civila – och vem som inte är det. Konferensen leddes av Tyskland, Kuwait, Norge, Qatar, Storbritannien, EU och FN, och bland deltagarna fanns sammanlagt ett sjuttiotal stater och internationella organisationer. Av dem förband sig 41 till att ge ett finansiellt bidrag till FN:s biståndsinsatser. Tillsammans nådde de upp till 6 miljarder dollar av de 8 miljarder som FN har begärt för 2017. Att de församlade staterna alltså lovade att skaffa fram pengar till tre fjärdedelar av vad FN hade begärt låter förstås som ett stort steg framåt, men man bör inte förväxla biståndslöften med faktiska utbetalningar. En del stater är ökända för att offentligt lova att finansiera biståndssatsningar, bara för att sedan inte betala ut några pengar. FN:s biståndschef Stephen O’Brien varnade i sitt anförande för just detta och konstaterade att FN “så snart som möjligt måste se dessa utfästelser omsättas i kontanta medel för handling”. Listan över vilka stater som har förbundit sig att bidra visar klart och tydligt att större delen av hjälpen till Syrien kommer från en mycket liten krets. Närmare två tredjedelar av den totala summan på 6 miljarder dollar har utlovats av bara fyra donatorer: Tyskland, EU, Storbritannien och USA. Bland de mest generösa bidragsgivarna fanns även Kanada, Norge, Japan, Nederländerna, Kuwait och Qatar, vilka samtliga lovade att skänka mer än 100 miljoner dollar. I det sammanhanget är det värt att notera att de flesta av dessa regeringar stödjer den syriska oppositionen och att flera av dem också är inblandade i att finansiera väpnade rebellgrupper. Den syriska regeringens allierade har däremot visat mindre intresse för krigets humanitära aspekter. Kina förband sig att donera 29 miljoner till behövande civila, men både Ryssland och Iran lämnade konferensen utan att skänka en enda dollar. Krigets kostnaderDet blir lätt att se skillnaden mellan hur utomstående aktörer frikostigt spenderar pengar på militära insatser i Syrien och hur de samtidigt släpar benen efter sig när det gäller finansieringen av humanitärt stöd, om man jämför biståndslöftena den 5 april med missilangreppen följande dag. En Tomahawkrobot sägs kosta 1,59 miljoner dollar, vilket innebär att prislappen för 59 sådana missiler är närmare 94 miljoner dollar (motsvarande nära 844 miljoner svenska kronor). Då ingår ändå inte kostnaderna för de skepp och den personal som behövs för att få kryssningsrobotarna på plats och avfyra dem. Denna enda salva motsvarade alltså mer än 16 procent av de 566 miljoner dollar i humanitärt bistånd som Förenta staterna utlovade 5 april, trots att man var en av de största donatorerna på Brysselkonferensen. Eller säg såhär: om amerikanska flottan hade spenderat motsvarande summa på bröd och filtar åt flyktingar istället för på kryssningsrobotar, så hade den bara varit några få missiler från att bli världens tionde mest generösa bidragsgivare till Syrien under 2017. Och det på en enda kväll. En kryssningsrobot avfyras från ett amerikanskt krigsfartyg. En enda Tomahawkrobot sägs kosta 1,59 miljoner dollar. Foto: US Navy. Det är nu inte bara den amerikanska regeringen som förtjänar kritik av det slaget. Samma sak skulle kunna sägas om den ryska, turkiska, iranska eller saudiska inblandningen i Syrienkonflikten, och det gör varken till eller från för den kontroversiella frågan om huruvida detta specifika missilangrepp var lagligt, moraliskt riktigt, eller meningsfullt. Men den väldiga skillnaden mellan hur det internationella samfundet hanterar humanitära respektive militära utgifter i Syrien är lika talande som tragisk. Det kommer tydligen alltid att finnas pengar för bomber och kulor, men världens generositet gör halt så snart det handlar om matpaket, skolor, sjukhus eller flyktingmottagande.

Talande tystnad från Turkiets förre president

173. Från Turkiets förre president Abdullah Gül råder en talande tystnad. Det betyder något. Förklaringen är att han inte stöder Erdoğans önskan om en författningsändring. Ja-sidans förslag om ett presidentstyre är skräddarsytt för Recep Tayyip Erdoğan. Men alla inom Erdoğans maktparti AKP stöder inte detta. De som är emot det ligger lågt. Men en talande tystnad, som från Erdoğans gamle politiske vapendragare Gül, innehåller också ett budskap. I dagens Turkiet, där medier har tystats, journalister fängslats, liksom rader av kurdiska parlamentariker och borgmästare, medan oliktänkande har utsatts för häxjakt eller förlorat sina jobb, så måste människor lära sig att tolka tystnad och läsa mellan raderna. Det måste notera även det som inte sägs – som tystnad från tidigare mäktiga personer som Abdullah Gül. Tillsammans med bland andra Erdoğan var han en av AKP:s grundare. Abdullah Gül tjänade sitt parti som premiärminister en kort tid efter AKP:s första segerval i november 2002, då Erdoğan var bannlyst från att kandidera. Han blev därefter utrikesminister sedan Erdoğan tillträtt posten som premiärminister efter ett fyllnadsval 2003. Från 2007 och sju år framåt var Gül opolitisk president med begränsade maktbefogenheter. När Erdoğan tog över posten som statschef efter det första direktvalet till presidentposten i Turkiets historia 2014 såg han snart till att ta sig maktbefogenheter som inte fanns inskrivna i författningen – den verkställande makt han nu vill ha grundlagsfäst.. Under årets kampanj för en ny författning har Abdullah Gül avhållig sig från att uttala sig. Det ska tolkas som att han är emot ett presidentstyre utan inbyggd maktbalans. Så har det varit ända sedan Erdoğan väckte idén 2013, när hans egen tid som premiärminister var på väg att gå mot sitt slut. Så länge Erdoğan själv satt säker som premiärminister hade han inget emot Turkiets parlamentariska system. Men när hans mandattid som regeringschef började närma sig slutet blev han istället en förespråkare för ett presidentstyre. Vid den tiden, i mars 2013, mötte jag president Abdullah Gül för en SvD-intervju i Çankaya-palatset i Ankara, det klassiska gamla presidentpalatset som hade en elegant och modest prägel i jämförelse med det jättelika skrytbygge, Vita palatset, Ak Saray, som president Erdoğan har låtit uppföra åt sig. Gül svarade tillmötesgående på alla frågor. Men när jag ville veta hur han såg på förslaget om att ändra författningen till presidentstyre, svarade han på två sätt: Dels med ett minspel som visade att detta inte var hans melodi. Dels genom att väja för frågan genom att säga att han själv endast hade begränsade maktbefogenheter som president i ett parlamentariskt system och att det viktigaste var att demokratin bibehölls i slutändan. Medan Erdoğan i sin ledarstil ständigt polariserar landet och även använder utfall mot utlandet – som när han förolämpade ledare i Tyskland och Nederländerna och anklagade dem för fascism och nazism – höll sig Gül till presidentämbetets ceremoniella roll, där statschefen ska stå över partipolitiken och representera hela republiken. För detta blev han respekterad också av politiska motståndare. Under Güls presidenttid, när frilansfotografen Stefan Bladh och jag besökte aleviter, en religiös minoritet, i staden Dersim – eller Tunceli som det officiella namnet lyder på turkiska – berättades det med respekt om hur Abdullah Gül besökt deras bönehus, cem evi, som den förste turkiske statschefen i republikens historia. Det hade stor symbolisk betydelse eftersom aleviterna har utstått förföljelser historiskt av sunnimuslimer och är diskriminerande av den statliga myndighet i Turkiet som ger pengar till sunnimuslimernas moskéer och imamer, Diyanet. Denna gest över religionsgränserna från dåvarande president Gül, själv sunnimuslim, vore främmande för Erdoğans polariserande ledarstil. Begravningsceremoni vid aleviternas cem evi i Dersim (Tunceli) som den förre presidenten Abdullah Gül besökte. Foto: Stefan Bladh När Erdoğans nuvarande premiärminister, den lojale Binali Yıldırım, nyligen höll ett kampanjmöte för ja-sidan i Güls gamla hemstad Kayseri så avstod den förre presidenten från att delta i mötet. Det väckte uppmärksamhet i Turkiet. Om det trots ja-sidans massiva dominans – i det offentliga rummet och i de turkiska medier, som i hög grad tvingas gå maktens ärenden – skulle bli en seger för Nej den 16 april, så kommer det att sökas syndabockar. Skuggan kan då falla på det turknationalistiska MHP, vars ledare Devlet Bahçeli brottas med inre splittring och med många nej-sägare, trots att han själv ställt sig bakom Erdoğans önskan om en författningsändring med vida verkställande maktbefogenhetern för presidenten. Bland dem som riskerar att utses som syndabockar märks även Gül och två andra gamla tungviktare inom AKP: den förre talmannen Bülent Arinç liksom den förre utrikesministern och premiärministern Ahmet Davutoğlu, med vilken EU slöt sin omtvistade flyktinguppgörelse. Även Davutoğlu har i stort sett hållit tyst under valkampanjen inför folkomröstningen. Men han bröt mönstret på fredagen när han deltog i ett ja-möte i sin hemstad Konya. I sitt tal nämnde han dock inte ordet ”ja” en enda gång, påpekas det. Det är känt att Davutoğlu är emot författningsändringen, men han vill inte säga det rakt ut, noterar välinformerade källor i Turkiet. Så om det skulle bli en skräll när rösterna räknas, med en seger för nej-sidan, beror det inte så mycket på oppositionen inom CHP och HDP som på det interna, tysta motståndet till presidentstyre inom AKP samt på splittringen inom det turknationalistiska MHP, som inte alls agerar som ett helgjutet stödparti till Erdoğan. Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt i Turkiet. Men även i dessa har ja-sidan länge släpat efter. Först på senare tid har ja-kampanjen fått en smärre övervikt i mätningarna. Men oberoende analytiker tar inte för givet att Ja vinner, även om de utgår från att det är mest sannolikt. Något som har gagnat Erdoğan i hans valkampanj är påhoppen på ledare i Tyskland och Nederländerna. När utlandsröstandes vallokaler stängde häromdagen mättes ett valdeltagande på omkring 40 procent – vilket är en rejäl förändring jämfört med det enda tidigare tillfälle när turkiska medborgare kunnat rösta i utlandet i en folkomröstning, och då valdeltagandet stannade vid endast 8 procent. Bedömare tror att Erdoğan har lyckats mobilisera ja-röster bland turkiska medborgare i utlandet, främst Tyskland. Det har betydelse för ja-sidan, eftersom det vid denna folkomröstning inte finns några uppdelningar i valkretsar utan alla röster hamnar i samma box. En seger för nej-sidan vore en sensation med tanke på hur ja-sidan har dominerat det offentliga rummet, även i storstäder där många är emot presidentens maktfullkomlighet och ledarstil, och med tanke på hur nej-kampanjen har missgynnats, vilket även påpekats av observatörer från OSSE. Men även ett Ja med en knapp marginal, kanske 52 procent, skulle vara ett nålstick mot Erdoğan. Det måste i så fall ses mot bakgrund av att AKP tillsammans med MHP fick nära 61 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet i november 2015. AKP:s nej-läger, de som nu håller låg profil, kan delas upp i tre olika grenar: De som skulle kunna acceptera författningsändringen i sig, men bara inte med Erdoğan som president. De som inte har så mycket emot Erdoğan men som är oroade för att han blir för maktfullkomlig när han får åtalsimmunitet och när parlamentet blir mer av ett transportkompani, genom att det förlorar sin interpellationsrätt, dvs rätten att ställa den verkställande presidenten till svars. De som är emot både Erdoğan som ledare och författningsändringen i sig. Ett uttalat Nej skulle vara ett slag i ansiktet mot Erdoğan och kunna vitalisera de kretsar inom AKP som inte är nöjda med sakernas tillstånd och som nostalgiskt blickar tillbaka till det som var regeringspartiets bästa tid, åren 2002-2011, innan det ännu skakats av korruptionsskandaler. Men oavsett om det blir Ja eller Nej kommer Erdoğan att sitta tämligen säker i sadeln fram till nästa presidentval 2019. Men den fortsatta ritten kommer givetvis inte att vara lika bekväm för honom om det stannar vid ett Nej.

Förtryck i Centralasien blir jordmån för extremister

197. Terrordådet i Stockholm fredagen den 7 april och attentatet i Sankt Petersburgs tunnelbana fyra dagar tidigare har en gemensam näm­nare: i båda fallen är den utpekade gärningsmannen av uzbekiskt ursprung. Akbarjon Jalilov, en 22-årig uzbek född i Kirgizistan men bosatt i Ryssland sedan 2011, har av ryska myndigheter identifierats som den självmordsbombare som i landets näst ­största stad tog livet av 14 människor. Rakhmat Akilov, en 39-årig man från Uzbekistan, misstänks ha mördat fyra människor när han med en stulen lastbil ­mejade ned gångtrafikanter längs med Drottninggatan i Stockholm. De två dåden har ingen direkt koppling mellan varandra, och det är ännu för tidigt att säga vilken eller vilka organisationer som eventuellt kan ligga bakom. Det är emellertid ingen ren slump att de båda gärningsmännen har sitt ursprung i Centralasien. Tusentals ­invånare från regionen har under de senaste åren anslutit sig till militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien. Många av dessa har i sin tur inte rest direkt till Mellanöstern, utan rekryterats i Ryssland, Turkiet eller Europa av nätverk som målmedvetet riktar in sig på migranter från politiskt repressiva hem­länder, däribland via sociala medier.   Problematiken i Centralasien är mångbottnad, men dess kärna handlar om politik: auktoritära styren, ekonomisk vanskötsel och korruption på alla nivåer av samhället. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har stora delar av befolk­ningen inte upplevt någon förbättring i levnadsstandard, samtidigt som de styrande eliterna ackumulerat privata förmögenheter, anskaffat stora tillgångar utomlands (inte minst i västvärlden), och förtryckt inhemsk opposition.  Länderna uppvisar såväl likheter som skillnader. Uzbekistan och Turkmenistan är två av världens mest slutna och auktoritära länder, och Kirgizistan har bevittnat två regimskiften och etniska konflikter. Kazakstan har förblivit stabilt och relativt välmående tack vare internationella investeringar i olja och naturgas, men tillåter ingen demokratisk opposition. Politiskt lutar sig samtliga ledare i regionen av tradition mot Ryssland, även om det i dagsläget är Kina som står för de betydande investeringarna i infrastruktur, jordbruk och industri.    Därtill har arvet från sju årtionden av kommunistiskt styre – då religiösa ledare fängslades och avrättades, och moskéer stängdes ned – skapat en situation med en befolkning som identifierar sig som muslimsk i termer av kulturell tradition, men som i praktiken inte har någon djupare kunskap om sin egen tro. Som en konsekvens har tusentals unga män och kvinnor i Centralasien de senaste 25 åren varit mottagliga för främmande och mer radikala tolkningar av islam, inte sällan med inflytande och stöd från Pakistan och Saudi­arabien.  De fem forna sovjetrepublikerna, Kazakstan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Kirgizistan, har kommit att utgöra lukrativa rekryteringsmarker för Islamiska staten (IS) och andra terrorgrupper. Utöver Stockholm och Sankt Petersburg, utpekades även en uzbek för IS-attacken mot en nattklubb i Istanbul på nyårsnatten 2016. Sex månader tidigare attackerades Atatürkflygplatsen i Istanbul av centralasiatiska attentatsmän. Bombdåden mot Boston marathon 2013 tillskrevs två bröder av kirgizisk härkomst. I Afghanistan, inte minst i trakterna som gränsar till Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan i norr, har säkerhetsläget stadigt försämrats sedan 2014.  Bedömningarna av terrorhotet från Centralasien varierar, men mellan 2 000 och 4 000 personer har de senaste tre åren tagit sig därifrån till stridigheterna i Mellanöstern. Uzbeker bedöms utgöra den största gruppen som från Centralasien anslutit sig till IS, följt av kirgizer, kazaker, turkmener och tadzjiker. IS har lockat sådana som primärt söker krig, men också dem som eftersträvar ett mer tro­ende, meningsfullt och fundamentalistiskt religiöst leverne. Denna situation utgör ett svårlöst dilemma för de centralasiatiska rege­ringarna, som också är angelägna om att utnyttja situationen i syfte att slå ned alla tecken på inhemsk opposition.  Centralasien har inte varit förskonat från konflikt. Situationen är illavarslande i södra Kirgizistan, där en uzbekisk minoritet för­blivit marginaliserad sedan etniska konflikter i Ferganadalen år 2010 tvingade minst 80 000 uzbeker på flykt. I det tadzjikiska inbördes­kriget, 1992 till 1997, anslöt sig stridande från hela regionen till en konflikt som krävde mer än 50 000 dödsfall. År 1999 utfördes en serie sprängdåd i Tasjkent av Uzbekistans isla­miska rörelse (IMU), en gruppering med traditionellt nära kopplingar till al-Qaida.  Den vidare geopolitiska dimensionen ­måste ses mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I det maktvakuum som uppstått sedan västmakternas tillbakadragande förhandlar Ryssland sedan 2016 direkt med olika politiska grupperingar – däribland talibanerna, som enligt Moskvas synsätt är mer effektiva i kampen mot IS än ­regeringen i Kabul. Rysslands mål är att ­stärka sin roll i regionen, samt etablera politisk stabilitet i syfte att hindra spridandet av radikal islam in på eget territorium via Central­asien. Men agerandet stärker även Rysslands relationer till Kina, Pakistan och Iran, vars intressen i regionen i allt väsentligt sammanfaller, medan USA:s position för­svagas. De styrande eliterna i Centralasien har i över 25 års tid underminerat byggandet av demokratiska institutioner, samtidigt som de byggt några av världens mest korrupta och dysfunktionella ekonomier. Mot bakgrund av ett försämrat säkerhetsläge i omvärlden har de stärkt sina egna positioner, och skaffat sig beskydd från regionala stormakter. Åtgär­derna kan förefalla öka säkerheten, men Stockholm och Sankt Petersburg blev i april 2017 varse den förda politikens destabiliserande konsekvenser.

Militär makt mot Nordkorea löser inga säkerhetsproblem

205. En av de største utfordringene for alle nytilsatte, amerikanske presidenter siden Bill Clinton tidlig på 1990-tallet, har vært Nord-Koreas utvikling av atomvåpen. Over de siste 25 årene har nesten alle tilnærmingsmåter blitt prøvd. Clinton forsøkte (etter hvert) forsoning og samarbeid, Bush forsøkte press og sanksjoner, og Obama, gjennom sin såkalte strategiske tålmodighets-policy, forsøkte rett og slett å late som Nord-Korea ikke eksisterte. Kun Clinton hadde et snev av suksess da han lyktes med å fryse Nord-Koreas atomprogram i bytte mot energi- og mathjelp. Så snart USAs strategi ble mindre imøtekommende, gikk Nord-Korea tilbake til utvikling av atomvåpen. Det er derfor naturligvis knyttet stor spenning til Donald Trumps Nord-Korea-strategi. Hva kan han gjøre som ikke har blitt prøvd før? I oppløpet til presidentvalget så det lenge ut som Trump paradoksalt nok ville legge seg på samme linje som Bill Clinton – ektemannen til Trumps forhatte politiske rival, Hillary Clinton. I presidentkampen hintet Trump om at han var villig til å innlede dialog med Nord-Koreas leder Kim Jong-un. ”Hva er så galt med det?” spurte han skeptiske republikanere. Trump foreslo til og med at han kunne ta en hamburger med Kim i Det hvite hus. Nordkoreansk statlig media var likeledes relativt positivt innstilt til Trump. En lederartikkel i DPRK Today gikk så langt som å kalle Trump en ”vis politiker”. Kunne dette være begynnelsen på en ny forsoningsperiode mellom USA og Nord-Korea? I dag vet vi alle svaret på det spørsmålet. Spenningen mellom USA og Nord-Korea har økt betraktelig de siste månedene etter at Nord-Korea har utført en rekke provoserende missiltester. Trump snakker ikke lenger om hamburgere og dialog. I stedet har vi sett flere bekymringsvekkende tegn på at Trump-regjeringen faktisk vurderer militære tiltak mot Nord-Korea. Det første tegnet var en avsløring i New York Times i mars om at Trump-regjeringen tilsynelatende vurderer å utplassere taktiske atomvåpen i Sør-Korea. USA hadde slike atomvåpen i Sør-Korea fra 1958 fram til slutten på Den kalde krigen i 1991. Om atomvåpen skulle gjeninnføres i Sør-Korea, vil dette utvilsomt provosere ikke bare Nord-Korea, men også Kina, som allerede føler seg truet av et nyopprettet amerikansk rakettskjold i Sør-Korea. Trump-regjeringen har hverken bekreftet eller avkreftet disse planene, men den amerikanske nyhetskanalen NBC meldte nylig at utplassering av atomvåpen var et av alternativene i en ny handlingsplan utformet av Det nasjonale sikkerhetsrådet. Et annet forslag i denne handlingsplanen var enda mer kontroversielt. NBC skriver at Trump vurderer et såkalt «halshuggingsangrep». Med andre ord, et angrep rettet direkte mot Kim Jong-un. En regelrett henrettelse av et statsoverhode i et land som betrakter sine ledere nærmest som guder, kan ikke annet enn å bli oppfattet som en krigserklæring. Dette vil nesten garantert lede til militær gjengjeldelse fra Pyongyang. Man kan selvfølgelig si at det bare er naturlig at sikkerhetsrådet tar alle scenarioer i betraktning, og at dette ikke nødvendigvis betyr at regjeringen kommer til å utføre disse hypotetiske scenarioene. Likevel har regjeringens offentlige uttalelser gjort svært lite for å signalisere overfor Nord-Korea at konflikten ikke vil bli løst militært. Utenriksminister Rex Tillerson har eksplisitt sagt at Obamas ”strategisk tålmodighet”-policy er død. Det kan bare bety to ting: forhandlinger eller militær handling. Svært lite tyder på at han mente det første. Da USAs FN-ambassadør Nikki Haley ble spurt om utsiktene for forhandlinger med Nord-Korea, var svaret et avvisende ”been there, done that”. Både Tillerson, Haley og Trump selv har alle sagt at ”alle mulighetene ligger på bordet”, hvilket er en diplomatisk måte å si at militære angrep ikke er utelukket. Trump har videre sagt at USA er beredt til å løse problemet unilateralt dersom Kina ikke legger mer press på Nord-Korea. Da Kinas president Xi Jinping møtte Trump tidligere denne måneden, ga førstnevnte ingen indikasjon på at Kina aktet å gjøre mer enn landet allerede gjør for å få Pyongyang til å avvikle sitt atomprogram. Om vi skal ta Trump seriøst (skal vi?), betyr dette at USA nå vil handle på egen hånd. Hvis både forhandlinger og ”strategisk tålmodighet” er utelukket, hva annet kan dette bety enn militær handling? Trumps uttalelse om unilateral handling kom uten noen konsultasjon med USAs alliansepartnere i Tokyo og Seoul, som utvilsomt vil bli involvert dersom krig skulle bryte ut på Den koreanske halvøy. Trump-regjeringen har altså gjentatte ganger insinuert at militære angrep mot Nord-Korea er aktuelt.   Det klareste signalet Trump har sendt til Pyongyang kom ikke i en oppildnet pressekonferanse eller en nattlig Twitter-melding; det kom i form av et missilangrep mot en militærbase i Syria 7. april. Mye har blitt skrevet om Trumps militære respons på Bashar al-Assads påståtte bruk av kjemiske våpen, men signaleffekten dette har overfor Nord-Korea har ofte blitt oversett. Trump viser tydelig med dette angrepet at han er villig til å ty til våpenbruk mot stater som produserer og bruker masseødeleggelsesvåpen. Han viser også at han er villig til å gjøre dette uten å søke mandat i kongressen og uten en FN-resolusjon. Med andre ord, han har demonstrert at han er kapabel til å innfri sitt løfte om å handle unilateralt. De 59 Tomahawk-missilene som traff flybasen nær Homs sender et umiskjennelig signal til Kim Jong-un: ”neste gang kan det bli deg”. I en maktdemonstrasjon bare noen dager senere sendte Trump en armada av krigsskip ledet av hangarskipet Carl Vinson til Den koreanske halvøy. Bare en måned tidligere hadde Carl Vinson tatt del i en militærøvelse som simulerte angrep mot Nord-Korea. Kim Jong-Un agerar rationellt – utifrån logiken i Pyongyang. Foto: Ojinavi Oyaji/Wikimedia Commons  Det Trump og hans likesinnede ikke later til å forstå er at denne typen retorikk og handlinger ikke gjør annet enn å bekrefte Pyongyangs overbevisning om at atomvåpen er essensielt for overlevelse. Til tross for Nikki Haleys påstand i FNs sikkerhetsråd om at Kim Jong-un ”ikke er en rasjonell person”, handler den unge lederen svært rasjonelt. Kim Jong-un har sett hva som har skjedd med diktatorer som ikke utviklet atomvåpen. Libyas Muammar Gaddafi forhandlet bort sitt atomvåpenprogram i 2004. Sju år senere ble han dratt ut av en kloakk, voldtatt med bajonett og skutt til ellevill jubel. Man kan selvfølgelig diskutere hvorvidt det var en årsakssammenheng mellom disse hendelsene, men Kim Jong-un foretrekker heller å være på den sikre siden. Amerikansk sabelrasling gjør bare valget lettere for det nordkoreanske lederskapet. Atomvåpen betyr overlevelse. En militæraksjon mot Nord-Korea vil kunne få katastrofale følger. Omlag tre millioner mennesker døde i Koreakrigen (1950–1953), og det er liten grunn til å tro at en ny Koreakrig vil bli mindre blodig nå som det finnes atomvåpen på begge sider i konflikten. Enkelte eksperter har tatt til orde for å eliminere Nord-Koreas atomvåpen før de blir operasjonelle. Problemet er at disse atomvåpnene er skjult under bakken, og ingen utenfor Nord-Korea vet nøyaktig hvor de er. Selv om USA mirakuløst skulle klare å ta ut alle atomvåpnene, kan Nord-Koreas konvensjonelle våpen fortsatt gruslegge Seoul, som bare ligger 70 kilometer unna grensen. Det er omtrent 25 millioner mennesker i området rundt Seoul – alle er innenfor rekkevidde av nordkoreansk artilleri.  Det er også en stor fare for at begrensede angrep kan eskalere til en regionskrig. Kina er forpliktet til å beskytte Nord-Korea gjennom en gjensidig forsvarsallianse fra 1961. Forholdet mellom Beijing og Pyongyang har endret seg voldsomt siden den gang, så det er slett ikke sikkert at Kina vil overholde sin del av avtalen, men Kina har også andre insentiver til å involvere seg. Kina ønsker å unngå store nordkoreanske flyktningstrømmer inn i Kina, samt å forhindre et gjenforent Korea under amerikansk militær beskyttelse, da dette vil bety at amerikanske soldater kan bli plassert helt inntil den kinesiske grensen. Dramatiske endringer i japansk sikkerhetspolitikk de siste årene gjør det også sannsynlig at Japan vil involvere seg på amerikansk side i en eventuell ny Koreakrig. Med andre ord, militære angrep mot Nord-Korea kan fort eskalere til en regional krig. Nord-Koreas utvikling av atomvåpen er et alvorlig problem, men Kim Jong-un er rasjonell nok til å forstå at atomvåpen kun er et avskrekkingsmiddel. Han vet utmerket godt at dersom han bruker disse våpnene signerer han sin egen dødsdom. Det er derfor viktig ikke å presse Nord-Korea inn i et hjørne der landet føler at det har ingenting å tape.      Med mindre Trump er villig til å ofre millioner av menneskeliv, finnes det ingen militære løsninger på atomproblemet. Det er skremmende å se hvor lett Trump truer med militær handling utenlands for å lede oppmerksomheten bort fra sin egen administrasjons fullstendige inkompetanse på hjemmebane. For Nord-Korea bekrefter disse truslene bare at atomvåpen var et riktig valg. Så lenge nordkoreanerne føler seg eksistensielt truet, kommer de aldri til å oppgi sine atomvåpen. Det eneste verdenssamfunnet kan gjøre for å overbevise Nord-Korea om at landet er best tjent med å avvikle sitt atomvåpenprogram, er tillitsbygging gjennom dialog, forhandling og samarbeid. Nord-Korea er riktignok en samarbeidspartner fra helvete, men forsoningspolitikk har hatt positive resultater før. Vi må imidlertid belage oss på at dette vil være en langvarig prosess over mange år, og vi kan ikke begynne på null hver gang Nord-Korea gjennomfører en missiltest. I mellomtiden må vi, som Nord-Korea-eksperten Andrei Lankov skrev i fjor, ”lære oss å leve med et atomrustet Nord-Korea”.