2017


The Kremlin’s Praetorian Guard

143. As the crisis in relations between Russia and the West deepens, the Kremlin’s threat assessments appear to have grown more alarmist. Simultaneously, a highly personalized political regime forged over President Putin’s seventeen-year long rule has prompted Kremlin strategists to directly identify Russia’s national interest with that of its supreme leader. Growing authoritarianism and threat perceptions shaped by both external pressure and the specter of domestic unrest are behind the decision to massively overhaul Russia’s sprawling law enforcement and security apparatus. “Western politicians do not understand the essence of Russia and its basic principles,” lamented Vyacheslav Volodin, Putin’s deputy chief of staff, in his remarks at one of the closed sessions of the Valdai Club, a discussion platform bringing together Russia’s top policymakers and Western opinion makers, in late October 2014. The thing is, he went on, that Russian people perceive Western criticism of Russian president as a direct attack against their country. Volodin concluded his presentation with a seemingly preposterous suggestion: “If there’s Putin there’s Russia. If there’s no Putin there’s no Russia.” President Vladimir Putin attending a ceremony in Kiev, Ukraine,  2013. Photo: Shutterstock No matter how ridiculous this statement appears to be, it would be unwise to simply dismiss it as a farcical effort on the part of a Kremlin courtier to suck up to his boss. It would appear that Volodin’s political imaginary whereby Putin is cast as a physical embodiment of Russia is shared widely among the broad segments of Russian policy elite. More important, it seems to be shared by President Putin himself who came to see his own destiny and that of Russia as tightly intertwined. Yet such kind of optics is bound to blur the lines between Russia’s national security and the security of its leader. In Russia, the boundary between protecting public good and safeguarding present-day political regime and the person who presides over it became ominously indistinct with the Kremlin’s decision to create Rosgvardiia – Russia’s National Guard.   On April 5, 2016, President Putin signed an Executive Order no. 157 “On the Federal National Guard Service of the Russian Federation.” In accordance with presidential decree, “the internal troops of the Russian Federation Interior Ministry shall be transformed into National Guard troops, to be part of the Federal National Guard Service of the Russian Federation.” With another executive order signed on the same day Putin appointed Viktor Zolotov the Director of the Federal National Guard Service and Commander of National Guard troops who would report directly to him. At first blush, the move seemed to be a kind of routine reorganization. In fact, this was Russia’s biggest and potentially most consequential reform of law-enforcement agencies over the last decade. There is much more to these two decrees than initially meets the eye. First, with its 170 000 former Ministry of Interior troops reinforced with the units of riot police, special-forces and police security guards, the newly formed National Guard constitutes a separate army in its own right. General Viktor Zolotov, director of the National Guard of Russia. Photo: Shutterstock Second, the appointment of General Zolotov as its commander is highly significant. Zolotov used to be Putin’s bodyguard and then served as longstanding head of Presidential Secret Service, a subdivision of Federal Protection Service (FSO). The fact that he was moved from that position to become commander of Ministry of Interior troops in 2013 likely suggests that the ambitious law-enforcement reform has long been in the making. Under Zolotov’s command, the Ministry of Interior troops have undergone a thorough revamp: since 2013, the number of servicemen serving on contractual basis rose dramatically, while the number of those who were drafted was brought down to 10 percent. This means that at the moment of its creation the National Guard had been the most professional military structure whose strength was roughly comparable with Russia’s land forces, with its units deployed in all of Russia’s seven military districts. Finally, a fact that the new formidable security service is headed by a former bodyguard is very symbolic. Russian commentators have highlighted a difference in training and modus operandi between Russia’s other siloviki (military top brass, police officers, and spymasters) and members of top leadership’s security detail. While the former are trained to protect the state and are supposed to be guided by raison d’état, the latter are solely focused on physical security of a person they are assigned to protect. With the creation of the National Guard, the construction of Putin’s “security vertical” appears to have been completed. In addition to FSO, Russian president can now rely on a fearsome military machine headed by an individual who is unquestionably loyal to him. In late May, Rosgvardiia’s command reported that the number of its servicemen was twice as large as that of former Ministry of Interior troops. According to the estimate of Alexander Golts, a highly respected Moscow-based military analyst, this means that its overall strength is now something to the tune of 360 000 ‑ 380 000 men, which in fact exceeds the number of the Land forces troops. In parallel with this announcement, yet another executive order has been issued, which decrees that “units and military formations of the Armed Forces of the Russian Federation, other military formations and services can be transferred to the operational subordination of the district commander [of the National Guard] to carry out the tasks assigned to the National Guard troops.” The upshot of this consequential move is crystal clear: if need be, the National Guard will be reinforced by the Armed Forces units. Significantly, if this ever takes place, it is the latter that will be subordinated to the former. Following the publication of this decree, Nezavisimoe Voennoe Obozrenie (Independent Military Review) ran, on May 26, a wide-ranging programmatic article penned by Yury Baluyevsky, former Chief of Russian General Staff and currently General Zolotov’s top aide. This is a remarkable document that has explained, in no uncertain terms, the reasons behind the Russian leadership’s decision to create Rosgvardiia. General Baluyevsky opened his disquisition by stating that “the goal of wars in the 21st century will not be the seizure of territories, but the subordination of the state apparatus and the formation of a system of external governance over peoples residing on these territories.” He then grimly noted that “in the late 20th - early 21st centuries, more than 30 color revolutions took place. They brought nothing good to the peoples of those countries that were subjected to the monstrous experiments of transatlantic strategists.” Baluyevsky went on to point out that Western military planners consider fomenting domestic nonviolent protests in the enemy’s territory to be a legitimate type of warfare. “If this is so,” he argued, “then it is also necessary to defend ourselves against mass riots in the streets of our cities and see such defense in terms of war. The coup d’état in Kiev [in February 2014], of course, became one of the reasons for the creation of the National Guard troops in Russia… The emergence of National Guard troops is the answer to the challenge to our society, to the threat posed by the technology of so-called non-violent resistance, which nevertheless is more accurately called a color revolution.” Protest in Kiev in December 2013 againt the suspension of  the Ukraine-EU Association Agreement. Photo: Shutterstock With an amazing bluntness, General Baluyevsky has stated that Rosgvardiia’s ultimate objective is to suppress domestic unrest. “The centuries-old history has proved that Russia cannot be defeated from the outside,” he contended. “The main threats to Russia may lie not outside it, but inside. We must be prepared to prevent threats from within.” It would appear that when creating the National Guard, the Kremlin leader took a leaf out of a history book on ancient Rome. In the imperial period, the Praetorian Guard (cohortes praetoriae) constituted an elite force assigned to protect the emperor. In the run up to Russia’s potentially turbulent electoral cycle in 2018, President Putin appears to have decided to take no chances. Yet if history is any judge, the Kremlin “emperor” may well have committed a faux pas: in imperial Rome a number of emperors were murdered with Praetorian Guard involvement. This was a sad irony of ancient Roman history: the body specifically created to protect the emperor’s person had become his greatest liability.  

FN i Elfenbenskusten – en lyckad fredsoperation

142. Ett historiskt beslut Den 30 juni i år fastslog ett enigt säkerhetsråd att fredsoperationen UNOCI hade uppnått sitt mål att bistå Elfenbenskusten att återupprätta fred och stabilitet, förbättra den ekonomiska tillväxten (se fotnot) och genomföra fria parlaments- och presidentval under 2015 och 2016. Efter 15 år av blodiga konflikter, som hade tudelat landet, kunde UNOCI nu avvecklas, efter att ha skyddat civila i inbördeskriget, medverkat till att stärka statliga institutioner och samhällsservice, främja politisk dialog och mänskliga rättigheter samt att få kontroll över och reformera försvarsmakt och polis. Säkerhetsrådet underströk dock att ”viktigt arbete återstod” för att bibehålla försoning och sammanhållning. För detta behövdes alltjämt omvärldens uthålliga stöd. Sammantaget ansåg rådet att UNOCI var ”en milstolpe i FN:s fredsbevarande verksamhet” och uppmanade generalsekreteraren att genomföra en studie av UNOCI:s insats i syfte att ”främja den allmänna effektiviteten av FN:s fredsbevarande ansträngningar”. Konflikten var politisk, inte etniskt grundad Inbördeskriget bröt ut 2002 då ”rebellsidan” tog till vapen efter att stora delar av befolkningen i norr hade förvägrats delta i de då aktuella valen. ”Norrsidan” bestod huvudsakligen av invandrade från grannländerna som i generationer erbjudits uppehållstillstånd, mark, arbete, tillgång till samhällelig service. Men medborgarskap och rösträtt kunde endast de få som var ”riktiga etniska ivorianer”, med två ivorianska föräldrar. Denna princip, ”l´ivoirité”, utnyttjades av den år 2000 folkvalde presidenten Laurent Gbagbo för att länge hindra konkurrenten från norr, Alasanne Ouattara, att delta i kampen om makten. Gbagbo agerade här på samma sätt som Slobodan Milosevic gjorde i forna Jugoslavien. Det var med andra ord inte en etnisk konflikt utan en politisk maktkamp. När inbördeskriget hotade också miljontals gästarbetare från grannländerna intervenerade den regionala ekonomiska organisationen ECOWAS militärt 2003. Men hela civilbefolkningen drabbades av kriget: sexuella övergrepp florerade, ett otal milisgrupper härjade fritt, politiskt arrangerade massakrer med etniska förtecken tvingade fram uppskjutande av val, alltmedan korruption, kidnappningar och smuggling av blodsdiamanter tillhörde vardagen. Soldater i UNOCI-styrkan samlar ihop vapen från milisgrupper. Foto: Basile Zoma/FN  Genom ett säkerhetsrådsbeslut 2004 övertog FN skyddsrollen med en initial styrka på 6000 man. När jag tillträdde som UNOCI-chef 2005 var vi uppe i 10 000 soldater och poliser. Gbagbo satt kvar på presidentposten, utan att ha valts om, ända till riktiga val kunde genomföras år 2010, med Ouattara som legitim kandidat.  Då hade kampen om presidentposten kostat över 3000 människor livet. Förloraren tvingades acceptera valen på grund av en gemensam aktion av ECOWAS, Afrikanska unionen (AU) och FN:s säkerhetsråd. Sannolikt gick Gbagbo med på val, då han in i det sista tvivlade på att oppositionen skulle kunna ena sig kring Ouattara, och att han själv hade tillräckligt stöd. Den 28 november 2010 kunde Ouattara som samlad kandidat för hela opposition, ta hem segern med 54 procent av rösterna, en seger som certifierades av de internationella övervakarna som inkluderade FN, AU, ECOWAS och EU. Men en chockad Gbagbo svarade med att belägra sig i sitt befästa residens, stänga gränserna, utvisa utländska journalister, medan hans lojala styrkor började beskjuta områden i Abidjan som beboddes av Ouattara-sympatisörer. Den 19 januari 2011 uttryckte säkerhetsrådet sin djupa oro över det fortsatta våldet mot civilbefolkningen och FN:s fredsbevarande styrkor. Den 16 februari beslutade rådet om en tre månaders förlängning av omplaceringen av tre infanterikompanier och fem helikoptrar från FN-missionen i Liberia till Elfenbenskusten.  Personal från UNOCI lastar röstlängder ombord på en helikopter inför de val som var tänkta att hållas i november 2009 men fick skjutas upp: Foto: Ky Chung/FN Den 24 mars krävde ECOWAS:s toppmöte att säkerhetsrådet skulle ge mandat åt UNOCI att ”använda alla nödvändiga medel för att försvara liv och egendom och att underlätta den omedelbara maktöverföringen till Alassane Ouattara och samtidigt stärka sanktionerna mot Gbagbo-regimen”. Den 30 mars krävde rådet Gbagbos avgång och uppdrog år UNOCI att skydda civila. Efter fortsatta beskjutningar av civila områden arresterades Gbagbo den 11 april i en gemensam militär operation av trupper lojala med den nyvalde presidenten, UNOCI och den i landet stationerade franska Licorne-styrkan. Den 6 maj 2011 svors Alassane Ouattara in som president. Stridigheterna efter valet 2010 hade enligt UNOCI kostat över 1000 människor livet. I oktober 2011 utfärdade den internationella brottsdomstolen ICC en arresteringsorder för Gbagbo, misstänkt för brott mot mänskligheten i fyra punkter: ”mord, våldtäkt och andra former av sexuellt våld, förföljelse och andra inhumana aktioner” under perioden 16 december 2010 och 12 april 2011. Gbagbo fördes till ICC den 29 november. I skrivande stund sitter han fortfarande kvar i sin cell i Haag då målet har skjutits flera gånger på grund av ny information och åtalades sviktande hälsa. UNOCI som modell för framtida fredsoperationer Som chef för UNOCI upplevde jag direkt den stora skillnaden mellan en Nato-ledd militär operation och en FN-ledd sådan. Parallellt med eftervalskrisen i Elfenbenskusten outsourcades till Nato under 2011 en militär insats i Libyen på grund av oenighet i säkerhetsrådet. Detta ledde till bombkrig (där Sverige deltog med JAS-plan) och regimskifte, vilket inte fanns med i mandatet från FN. Det är uppenbart att det inte hade gjorts någon analys av konsekvenserna av den utländska militärintervention. Hela Afrikanska unionen var emot den Nato- ledda insatsen och resultatet blev katastrofalt.  Libyen blev ett laglöst land med klanstrider, maffior, flyktingsmugglare samtidigt som mängder av vapen och jihadister spreds över Afrika. Barn på ett barnhem i staden Man som renoverades av UNOCI. Foto: Hien Macline/FN I Elfenbenskusten såg jag hoppet i människornas ögon när de mötte de blå baskrarna. Operationen hade stöd från både ECOWAS och Afrikanska unionen. Den hade föregåtts av en omfattande analys och följdes ytterst noga av säkerhetsrådet, där jag rapporterade var tredje månad under mina två år. UNOCI stod under civil ledning och hade till sitt förfogande hela FN-familjens verktygslåda. Varje utvidgning av mandatet hade föregåtts av toppmöten i ECOWAS och AU. UNOCI-operationen utvecklades sålunda först genom regionala initiativ och förslag, vilka sedan skickades vidare till den kontinentala Afrikanska unionen som i sin tur endosserade förslagen och skickade dem vidare till FN:s säkerhetsråd för global legitimitet.  I min slutrapport 2007 till generalsekreterare Ban Ki-Moon, hävdade jag, att det sätt på vilket både rådet och de berörda regionala organisationerna ECOWAS och Afrikanska unionen agerade, under mina konfliktfyllda år i landet och därefter, borde kunna tjäna som modell för framtida fredsoperationer i Afrika, där ju huvuddelen av FN-insatserna sker. Gbagbo och hans anhängare hade demagogiskt påstått att UNOCI var ett neokolonialt verktyg, styrt från New York och Paris. Därför var det en styrka att mandatet under kapitel VII i FN-stadgan om att ingripa militärt mot ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” kunde kombineras med ett agerande under kapitel VIII, som handlar om möjligheten av att delegera säkerhetsinsatser till regionala organisationer. Från kapitel VII till kapitel VIII? Min uppfattning om UNOCI som förebild har stärkts av den globala maktförskjutning som ägt rum sedan min tid i Elfenbenskusten. Legitimiteten i Kapitel VII-aktioner ökar om de föregås av en kapitel VIII-process. I UNOCI-fallet blev det omöjligt att hävda annat än att säkerhetsrådet agerade med tvingande åtgärder först efter stadgeegenliga beslut hade fattats på toppnivå i ECOWAS och AU. År 2006, då krisen i landet var som värst och Gbagbos chocktrupper i form av påtända vildhjärnor ur de så kallade Jeunes Patriotes under fyra dagar attackerade FN-högkvarteret, uppmanade Gbagbo mig att lämna landet med FN-trupperna. Men säkerhetsrådet sviktade inte, och vi höll ut utan att svara med dödlig verkanseld mot provokatörerna.  När jag återbesökte landet 2015 hade läget förändrats dramatiskt. FN-trupperna fanns kvar, men president Ouattara sa mig att han hoppades att de skulle kunna lämna år 2017 efter ett väl utfört arbete. Så skedde också.   Fotnot: Elfenbenskusten är nu med en tillväxt på 9 procent en av Afrikas starkaste ekonomier. 

Även händelserna i Asien 1947 påverkar vår tid

196. Elisabeth Åsbrinks ”1947” kom nyligen ut i en rikt illustrerad utgåva och den 1 juli lanserade Dagens Nyheter boken som en av sommarens e-böcker. Björn Wiman utropade i sin lovprisande introduktion av e-boken att ”Man önskar att `1947’ aldrig tog slut”. Det är lätt att instämma, och reflektera över möjliga fortsättningar. Elisabeth Åsbrinks har skrivet en djupt personlig bok om 1947. I efterordet tackar hon sin pappa, en av dem som överlevde judeförföljelserna, för att hon fick skriva om honom. Israels våldsamma tillkomst är ett centralt tema. Den svenske nazisten Per Engdahl återkommer på flera ställen i hennes berättelse. Tidsfärgen är en viktig dimension av boken, liksom slagskuggan på vår tid. Hon har inte, som Ian Buruma i sin omfattande ”År noll. Historien om 1945” försökt fånga året i hela dess vidd, men i en mening i efterordet påpekar hon att det ”år 1947 sker fler avgörande förändringar inom världsekonomin – till exempel påbörjar Internationella valutafonden sin verksamhet och GATT-avtalet formuleras, men detta har jag valt att inte ta upp”.  En något förbluffande mening i denna personliga bok. Vilka val gjorde då Elisabeth Åsbrink? Vad annat valde hon medvetet bort? Genom den korta meningen om världsekonomin öppnar hon upp för frågan om vilka händelser och skeenden som verkligen präglade året – och vår tid. I Asien, djupt drabbat av det andra världskriget, var 1947 ett dramatiskt år. Indiens tragiska delning det året med Lord Mountbatten i en destruktiv nyckelroll, är ett återkommande tema i ”1947”, men annars lyser Asien med sin frånvaro trots en utveckling det året som präglat vår tid. Nazismen är ett huvudtema och Nürnbergrättegångarna får med rätta stort utrymme, men inte Tokyorättegångarna mot de värsta japanska krigsförbrytarna. Det andra världskrigets början dateras till september 1939 då Hitlertyskland invaderade Polen, men redan 1937 invaderade Japan stora delar av Kina och under de följande åren lade Japan Sydostasien under sig. Kriget i Asien tog inte heller slut i maj 1945 utan först i september 1945 efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Bara i Kina, en ofta bortglömd allierad i kriget mot nazismen och den japanska expansionismen, hade då uppskattningsvis 14 miljoner dött i krig och umbäranden. Ur ett sönderslaget Kina kunde Mao gå segrande och Folkrepubliken Kina några år senare utropas. Historien finns närvarande när Japans premiärminister Shinzo Abe och Kinas president Xi Jingping möts, också genom de bådas familjehistoria. Foto: Shutterstock 1947 pågick Tokyorättegångarna. Premiärminister Shinzo Abes morfar hade varit krigsminister och satt under åren 1945–48 i amerikansk krigsfångenskap men blev i mitten av 1950-talet premiärminister i ett Japan allierat med USA. I Kina gick inbördeskriget år 1947 in i en avgörande fas. I folkarmén fanns fadern till Kinas nuvarande ledare Xi Jinping, som ser som sin mission att förverkliga drömmen om Kinas pånyttfödelse. Under kriget mot japanerna hade fadern fått allt viktigare uppgifter. På 1980-talet blev han en av folkrepublikens vice premiärministrar. Den tungt belastade sino-japanska historien är i högsta grad närvarande i de båda ledarnas identiteter. Också Vietnam hade ockuperats. Efter Japans nederlag utropade Ho Chi Minh landets självständighet. Redan 1918 hade Ho Chin Minh, inspirerad av Woodrow Wilsons 14 punkter, vid Versaillesförhandlingarna ställt frågan när hans land skulle bli självständigt. Frankrike var emellertid i full färd med att bygga sitt kolonialvälde och inte heller efter andra världskriget var man, i likhet med de andra kolonialmakterna, berett att ge upp sitt imperium. I december 1946 utbröt det första, åtta år långa, Indokinakriget då Frankrike försökte återta sin koloni. 1947 var ett krigets år. Vietnam delades efter Frankrikes nederlag i Dien Bien Phu och USA:s Vietnamkrig tog snart sin början. Inte heller holländarna var beredda att ge upp sitt kolonialvälde och efter Japans nederlag och Sukarnos utropande av Indonesiens självständighet följde också där en blodigt, om än kortare inbördeskrig. Korea hade sedan 1910 varit en del av det växande japanska väldet. Målet var att japanisera landet. Efter Japans fall intogs den södra delen av USA, medan sovjetiska styrkor intog den norra delen. Landet delades vid den 38:e breddgraden och 1947 pågick i det kalla krigets anda uppbyggnaden av två väsensskilda stater. Delningen bestod också efter Koreakriget (1950–53). Nordkoreas Kim Jong-Un utmanar idag Donald Trump med sin växande kärnvapenarsenal. 1947 kastar sin slagskugga!

Hot får Japan att skärpa politik mot Nordkorea

142. På en del japanska orter längs kusten av Japanska sjön ordnar man denna sommar civilförsvarsövningar. Äldre invånare minns andra världskriget. Då var Korea en japansk koloni. Idag oroar Nordkoreas långdistansrobotar och kärnvapenprov. Det är mindre än 100 mil fågelvägen mellan Nordkorea och Japan. Vid minneshögtiden för atombombens offer i Hiroshima den 6 augusti sa premiärminister Shinzo Abe apropå Nordkorea att det för närvarande inte finns några planer på att tillåta försvarsstyrkorna att utveckla anfallskapacitet. Japan har ända sedan den grundlag som antogs efter kapitulationen 1945 under den amerikanska ockupationen hyllats för den unika så kallade fredsparagrafen, paragraf 9. Där avsäger sig Japan rätten att bedriva anfallskrig. Att Abe fann sig föranledd att uttrycka sig så beror på att hans nye försvarsminister Itsunori Onodera sagt att han kommer att ta under övervägande om Japans självförsvarsstyrkor (armé) ska tillåtas att utveckla just anfallsförmåga för att kunna gå till attack mot nordkoreanska raketbaser. Förvarsministern uttalar sig givetvis inte på eget bevåg. Enligt den nuvarande regeringens tolkning av grundlagen är anfall under vissa omständigheter tillåtet men man hävdar att armén inte är utrustad för detta. Abe har dock drivit igenom en lagändring som tillåter ”kollektivt självförsvar”. Det innebär att Japan kan komma sin allierade USA till hjälp utanför sina egna gränser, i princip föra krig som inte direkt gäller Japan. Det är en del av det mycket nära militära samarbetet mellan USA och Japan. Det sker inom ramen för säkerhetsavtalet, i kraft sedan 1951. Det innebär bland annat att Japan befinner sig under det amerikanska så kallade kärnvapenparaplyet. Ett ytterligare tecken på en hårdnad japansk attityd mot Nordkorea gavs i samband med det stora mötet med samarbetsorganisationen Asean i Manila förra veckan då den nye utrikesministern Taro Kono framhöll att tiden för dialog inte är nu. Istället bör ”effektiva påtryckningar” öka. Men Japans relation till Nordkorea är mycket komplicerad. Ett konkret exempel är de internationella sanktionerna. Japan har varit pådrivande trots att det finns nära kopplingar mellan de två staterna av ett unikt slag. Både före och under andra världskriget befann sig många koreaner i Japan, en del frivilligt, andra som tvångsarbetare. Många stannade efter krigsslutet. I samband med Koreakriget 1950-53 splittrades denna koreanska diaspora i en del, lojal mot Sydkorea, och en annan, lojal mot Nordkorea. De upprättade skolor, företag, organisationer, media var för sig. Ungefär en fjärdedel av de omkring 600 000 personer som har koreanskt ursprung, sympatiserar med Chongryon, den organisation som har mycket nära relationer med Nordkorea. Det inkluderar fyra representanter som sitter i Nordkoreas ”parlament”. För Nordkorea har dessa relationer via Chongryon inneburit stora inkomster, dels genom direkt handel, dels genom nordkoreanska företag av många slag i Japan, inte minst pachinko, spelindustrin. En del japanska politiker har också haft kontakter med Nordkorea, bland annat resultatlösa förhandlingar om 17 personer som kidnappades till Nordkorea på 1970- och 1980-talen, troligen för att utbilda spioner som skulle utge sig för att vara japaner. Men på grund av nordkoreanska uppskjutningar av robotar som tros kunna nå Japan har japanska staten inte bara otvetydigt anslutit sig till internationella sanktioner utan också vidtagit egna. En stor fråga när det gäller internationella sanktioner är ju om de genomförs effektivt. Då talar man inte enbart om att vissa länder, kanske Kina, inte till fullo skulle följa bestämmelserna. Enligt en FN-rapport har Nordkorea blivit alltmer skickligt på att undvika sanktioner genom att gå via tredje och fjärde land. Så upptäcktes till exempel ett kambodjanskt fartyg i Egypten med den största last ammunition från Nordkorea som någonsin avslöjats sedan sanktioner infördes. De japanska självförsvarstyrkorna är välutrustade med moderna vapen. Bild från flottbasen Yokosuka. Foto: Shutterstock Japan har redan tidigare vidtagit extra åtgärder som ska hindra sådant, bland annat genom ”sekundärsanktioner” mot företag och finansinstitutioner i tredje land som transporterar gods och tvättar pengar för Nordkoreas räkning. En annan metod kallas ”catch-all controls” och innebär att alla slags produkter relaterade till Nordkoreas utveckling av missiler och kärnvapen som påträffas på fartyg i japanska vatten beslagtas. Grupper och enskilda med anknytning till dessa program får reseförbud och sina tillgångar frysta i Japan. En lag som är på väg ska också göra det möjligt att beslagta nordkoreanska fartyg inom japanska gränser. Men i ett vidare perspektiv verkar det ofrånkomligt att hotet från Nordkorea gynnar premiärminister Abes målmedvetna politik att förändra Japans pacifistiska linje som varit förhärskande i över sjuttio år. Ytterligare indirekt stöd får denna politik av president Trumps uttalade linje att länder som Japan och Sydkorea ska ersätta den amerikanska massiva militära närvaron i högre grad än hittills. Det betyder inte att de för den skull gör sig mera självständiga från sitt strategiska samarbete med USA. Abes försvarspolitik har lett till större folkligt motstånd än någon fråga på mången dag. Men i och med att nordkoreanska robotar allt oftare störtar i Japans ekonomiska zon och man ser civilförsvarsövningar av typ ”Om kriget kommer”, kommer Abe förmodligen att få mera stöd från väljarna. På grund av en misstänkt korruptionsskandal är Abes popularitetssiffror mycket låga just nu. Ett yttre hot är ju en klassisk väg till bättre opinionssiffror för en makthavare. I det här fallet är det ett hot som inte bara Japans premiärminister utan största delen av världen upplever.

USA and China on a collision course for war – unless painful actions are taken

259. China’s rise and the relative decline of the United States have produced a plethora of books. Among the most prominent is Graham Allison’s Destined for War: Can America and China Escape Thucydides’s Trap? While far from flawless, the book has undoubtedly succeeded in sharpening our focus. Thucydides was a general and historian in Ancient Greece, and his History of the Peloponnesian War is regarded as the first major historical work. He maintains that the 27-year war, from 431 to 403 BC, was a consequence of the anxiety that Athens’s rise caused in Sparta, an ascending power challenging an established power: it was “the rise of Athens and the fear that this instilled in Sparta that made war inevitable." This sentence inspired the term “Thucydides's trap,” launching Allison’s project at Harvard’s Belfer Center for Science and International Affairs – identifying 16 major power rivalries during the last 500 years between a ruling and emerging power, 12 of which led to war. A comforting fact may be that of the two cases since World War II – the Cold War and Germany’s reunification – neither led to war. Germany’s reunification was successfully achieved within the framework of the European Union. The Cuban Missile Crisis in 1962 is, as Allison sees it, “the most dangerous confrontation in human history,” presenting “the starkest counterfactuals of all – and the lessons most relevant for the current US-Chinese dilemma.” Today the idea of winning a world war seems truly insane. The nuclear threat is real, and as Allison notes, major powers could irrevocably destroy one another. The book analyzes all 16 cases, but the focus is on the risk of war between the United States and an ascending China. Allison’s main thesis is that the two nations are “on a collision course for war – unless both parties take difficult and painful actions to avert it.” China wants, says Allison, to "regain its rightful place," and the return to the prominence of a 5000-year civilization is "not a problem to fix but a condition." Among his concerns is that “many Americans are still in denial about what China’s transformation from an agrarian backwater to ‘the biggest player in the history of the world’ means for the United States.” The United States lacks a coherent strategy for dealing with a rising China. Allison devotes considerable space to describing China's dramatic development, ranging from GDP growth to top rankings for Chinese universities. Like Kissinger, who served as US secretary of state during the Nixon administration, Allison is seduced by the country. He is impressed not least, by how President Xi Jinping consolidates his power, making himself "chairman of everything." Allison does not problematize China's situation with regard to challenges posed by either the party-state or the economy driven by investment and credit, generating surpluses in steel and other commodities threatening the global economy. Xi's great nightmare is to meet the fate of the Soviet Communist Party, and he is not taking any risks, strengthening the party's control over the administration and armed forces, the ultimate guarantor of power. China, embracing the engine of globalization, has moved beyond demanding what the late Lee Kuan Yew referred to as “being accepted as China, not as an honorary member of the Western world.” No other country has profited as much from globalization as China. At the same time, the country has, despite 730 million internet users, remained a party-state. Thus, a key concept in Xi’s arsenal is “internet sovereignty.” Rather than undermine the party-state, the internet has become an indispensable tool of China’s “controlocracy,” to quote Stein Ringen, with glaring absence of a true civil society and human rights, China’s proposed “social credit system” for monitoring and rating citizens as soon as 2020 is a logical development. Germany’s rise in the beginning of the 20th century is alone among the 16 cases that Allison addresses in detail. The rapid expansion of German naval forces, the potential challenge to Britain's hegemony, is a major theme in his analysis of the origins of World War I – with significant bearing on the growing Chinese navy and prevailing US presence in the Pacific. A salient illustration of China’s growing notion of its own global role is the 2014 military strategy stating that “the traditional mentality that land outweighs sea must be abandoned and great importance must be attached to managing the seas and oceans, and protecting maritime rights and interests.” China – an ascending naval power in the Pacific. Photo: Peng tianli/Shutterstock Almost 600 years have passed since China was a naval power. Today, naval power is a major objective for China. During the Obama administration, the US defense budget shrank, but still amounted to one third of global defense expenditure. US President Donald Trump is determined to reverse that trend, and naval power could be the epicenter of the emerging great power rivalry. China naturally wants to see itself as hegemon in a Sinocentric East Asia. Xi has explained that the Pacific is big enough for both nations, but the US forward defense line in Pacific Asia runs near China – manifested through key alliances and naval presence. In his impressive By More than Providence – Grand Strategy and American Power in the Asia Pacific Since 1783, Michael Green reconstructs the history of the United States as a Pacific power. His conviction is that “if there is one central theme in American strategic culture that has applied to the Far East over time, it is that the United States will not tolerate any other power establishing exclusive hegemonic control over Asia or the Pacific.” National interests necessitate that the Pacific “remains a conduit for American ideas and goods to flow westward, and not for threats to flow eastward toward the homeland.” The dynamics identified by Thucydides will intensify. Preserving the status quo is impossible. Under Xi's leadership, China has in a short time moved from Deng Xiaoping's cautious maxim that the nation should “hide its power and bide its time” to an increasingly assertive role, taking advantage of strategic opportunities and embarking on major initiatives. And Trump contributes to “making China great” by turning his back on the liberal economic order, scrapping the Trans-Pacific Partnership and rejecting the Paris climate agreement. While each personifies his country’s deep aspirations for national greatness, the two leaders differ – Trump is a narcissist with scant knowledge of crucial issues on his watch; Xi spent his life in the Communist Party, the last decade at its innermost power center. Allison’s ultimate ambition is to raise awareness and prevent collision between the United States and China. He identifies four core ideas based on “structural realities”: clarifying vital interests, understanding the aims of the other, crafting strategy and addressing national challenges. Predictability is crucial. Barack Obama was deeply aware of the value in developing predictable US-Chinese mechanisms for managing the power rivalry. He also showed that the two countries could contribute to a better world, as with the Paris agreement. It’s hard to envision such efforts during the Trump era. The world is in the midst of a drama with many hard-to-predict scenes. “Economic Asia” prevailed for a long time, but today “security Asia” is reemerging and East Asia is not short of serious unresolved conflicts. “East Asian Peace,” as explained in the book by Stein Tönnesson in 2017, served the region well in recent decades, but is increasingly fragile. A major war is hardly inevitable, but confrontations are an ever-present risk. Strategic distrust will define an increasingly complex US-Chinese relationship, but there is ample scope for joint efforts beyond distrust. 

Tvång det enda språk Israel och palestinierna förstår

142. Sommarens rapporter från Palestina och Israel är variationer på ett tema: nya uttryck för samma konflikt, längre än någonsin från en lösning. Vi påmindes om dess religiösa dimension i juli när Israel installerade metalldetektorer och övervakningskameror vid portarna till Klippdomen och Al Aqsa-moskén i Jerusalem, sedan palestinier från norra Israel dödat två israeliska poliser i kvarteren intill. Efter omfattande och fredliga protester av palestinier som vägrade gå in på det heliga området Haram Al-Sharif, och påtryckningar från jordanska myndigheter som förvaltar området, tog israeliska myndigheter bort alla installationer. Vi påmindes om den inompalestinska splittringen när eltillförseln till Gaza under den heta sommaren så gott som strypts. Gazaborna går igenom sin djupaste kris – bortsett från det senaste årtiondets tre krig – sedan den israeliska blockadens strypgrepp inleddes för tio år sedan. Den hårt prövade civilbefolkningen offras åter när den Palestinska myndigheten och Hamas strider om kontrollen innanför de israeliska avspärrningarna. Och vi har påmints om konfliktens historiska dimension då Palestina i år ser tillbaka till femtio år av israelisk ockupation, och det som många palestinier ser som början på sin olycka, den brittiska kolonialismens arrogans för hundra år sedan, då judar och araber genom Balfour-deklarationen 1917 samtidigt gavs rätt till det historiska Palestina. Palestinier kontrolleras av israeliska soldater när de ska passera en checkpoint  mellan Betlehem och Jerusalem. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock Men temat är detsamma – konflikten och den israeliska ockupationen fortsätter, fryst i sin interimistiska form sedan Oslo-avtalet 1994. Nya förhandlingsförsök, senast från USA och Frankrike, har varit fruktlösa. Palestiniernas uppgivenhet och hopplöshet blir allt djupare. Varför fortsätter då konflikten? Borde det inte ligga i parternas intresse att undvika en framtid som bara kan te sig värre än idag och bidra till stabilitet i den krisdrabbade regionen? Förstår inte Israel, som den starkare parten, [BH3] att fortsatt ockupation med demografisk obönhörlighet leder till apartheid eller den judiska statens upphörande? I en nyutkommen och mycket uppmärksammad bok – The Only Language They Understand: Forcing Compromise in Israel and Palestine (Metropolitan Books) – gör Nathan Thrall, analytiker vid International Crisis Group och bosatt i Jerusalem, en skarpsinnig, övertygande och väl underbygd analys av varför konflikten och ockupationen fortsätter. (Thrall sammanfattar boken i en artikel i The Guardian). Hans tes är att kompromisser mellan parterna under den långa konflikten alltid krävt våld eller starkt yttre eller inre tryck. De har valt att göra eftergifter för att undvika stor skada snarare än för att uppnå fred. För att underbygga sin tes visar Thrall i en inledande analys av USA:s Mellanösternpolitik att endast två amerikanska presidenter lyckats åstadkomma ett israeliskt territoriellt tillbakadragande. Under Suezkrisen 1956 hotade Dwight Eisenhower med att dra in amerikanskt bistånd och inte motsätta sig Israels uteslutning ur FN om Ben Gurion inte beordrade israeliska styrkor att dra sig tillbaka från erövrat egyptiskt territorium i Sinai. Eisenhowers ultimatum fick omedelbar effekt. President Jimmy Carter pressade premiärminister Menachem Begin till israeliska eftergifter. Foto: Jimmy Carter Library  Men den president som haft störst påverkan på konflikten är Jimmy Carter. Den bibeltrogne baptisten intog under första året av sitt presidentskap 1977 den för många överraskande ståndpunkten att fred i Mellanöstern inte kunde uppnås utan palestinskt självbestämmande, erkännande av PLO som deras legitima representant och israeliskt tillbakadragande till de gränser som rådde före sexdagarskriget 1967. För Carter var rättvisa för palestinierna en central del av en utrikespolitik grundad på främjandet av mänskliga rättigheter. Han var beredd att sätta mycket starkt tryck på den israeliske premiärministern Menachem Begin för att uppnå detta mål, ett kraftigt minskat ekonomiskt och militärt bistånd och en nedgradering av de diplomatiska förbindelserna med Israel. Samma tryck riktat också mot den egyptiske presidenten Anwar Sadat under Camp David-förhandlingarna ledde till fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1978. Ramavtalet bestod av två delar, dels mellan Israel och Egypten men också en israelisk-palestinsk del, i grunden Begins motförslag till det Sadat förde fram vid sitt tal i det israeliska knesset i november 1977. Denna del kom inte att genomföras, men i praktiken låg det till grund för Osloavtalet om partiellt palestinskt självstyre 1994. Amerikanska presidenter efter Carter har i enskildheter utövat tryck på Israel, men inte som strategi för att uppnå ett slut på ockupationen och konflikten. Istället menar Thrall att amerikanskt agerande präglats av innehållet i det brev som president Gerald Ford i september 1975 tillställde premiärminister Yitzhak Rabin, och som utlovade att USA ”på allt sätt skulle söka samordna sina förslag med Israel” och avstå från att lägga fram planer ”som Israel skulle finna otillfredsställande”, dvs i praktiken ett löfte om att ge Israel veto. Så har heller ingen av de USA-ledda förhandlingsomgångarna lett till verkliga framsteg. Konfrontation mellan palestinier och israeliska säkerhetssyrkor nära el Arrub på den ockuperade Västbanken 2011. Foto: Israel Defence Forces  Men det finns andra exempel på när yttre och inre tryck lett till israeliska eftergifter och tillbakadraganden. Det första palestinska upproret – intifadan - med början i december 1987 gjorde Västbanken omöjlig att styra med militärmakt och ökade Israels kostnader för ockupationen till det oacceptabla. I Thralls analys var detta upprinnelsen till Osloavtalet med bildandet av den palestinska myndigheten och dess partiella självstyre på Västbanken och i Gaza. Den betydligt våldsammare andra intifadan ledde till det ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza men också byggandet av muren mot Palestina, delvis i strid med folkrätten inne på palestinskt territorium. Fyra gånger har Israel invaderat och dragit sig tillbaka från Libanon; vid två tillfällen på grund av oavvisliga amerikanska och internationella påtryckningar, vid de två andra då israeliska förluster blev alltför höga och den inhemska opinionens motstånd för stort. Som den allt svagare parten har Palestina inte haft något territorium att ge upp. Istället har palestinierna gång på gång tvingats kompromissa om sina mest grundläggande krav på en fredlig lösning och ett slut på ockupationen. Skälen har varit militära nederlag, ekonomisk utarmning och risken att vägen till en egen stat skulle skäras av. Från att ha kämpat för ett återupprättande av det historiska Palestina mellan Jordanfloden och Medelhavet, har palestinska företrädare accepterat FN:s delningsresolution 181, erkänt staten Israel och satt som sitt mål en egen stat på bara 22 procent av det ursprungliga territoriet. ”Vi har övergett en rättvis lösning för en fredlig sådan”, konstaterar en bedrövad PLO-företrädare som Thrall citerar. ”Det enda språk dom förstår” är alltså våld eller att priset för att hålla kvar territorium och ståndpunkter blir alltför högt. Förhandlingar har misslyckats inte för att taktiken har brustit, omständigheterna varit olyckliga eller förtroendet mellan parterna obefintligt. Nej, de misslyckas för att åtminstone en av partnerna föredrar dödläget och status quo. För palestiniernas del i fruktan att en uppgörelse inte skulle möta de minimivillkor som folkrätten och nästan alla stater har ställt upp: en sammanhängande stat inom 1967 års gränser, med eventuella mindre, överenskomna byten av mark, östra Jerusalem som huvudstad, tillbakadragande av bosättningarna och en pragmatisk lösning av flyktingfrågan. I den israeliska kalkylen är enligt Thrall dödläget att föredra då en uppgörelse som innebär en självständig palestinsk riskerar leda till politiskt uppror i Israel, en blodig evakuering av bosättningarna, förlusten av ett strategiskt djup med palestinska vapen inom skotthåll från Ben Gurion-flygplatsen och med det potentiella hot en fysisk förbindelse mellan Gaza och Västbanken skulle innebära. Israel skulle inte längre kontrollera vem som tillåts besöka eller lämna det palestinska territoriet. Man skulle förlora dess naturresurser, inklusive grundvattnet. Och man skulle bli av med inkomsterna från uppbörd av tull och avgifter å Palestinas vägnar och få axla kostnaderna för att flytta hundratusentals bosättare. Fredens vinster kan i den israeliska analysen inte tillnärmelsevis uppväga dessa kostnader, särskilt som Israel utmärkt väl hanterar internationell kritik och en svag inhemsk opposition mot ockupationen. Ett annat agerande vore irrationellt ur israelisk synpunkt enligt Thrall. Det kan väntas först om kostnaderna för status quo blir alltför höga. Israels premiärminister Benyamin Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas skakar hand vid ett möte 2010 tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton och det amerikanska Mellanösternsändebudet George Mitchell. Foto: State Department Istället för att öka ockupationens kostnader menar Thrall att särskilt USA bidrar till dödläget genom att minska särskilt Israels incitament för att avsluta konflikten. Finansiering av den palestinska myndigheten PA, så att Israel slipper förvalta Västbanken, utbildning av palestinska säkerhetsstyrkor som undertrycker palestinsk opposition, tryck mot PLO att inte konfrontera Israel i internationella institutioner, inklusive Haag-domstolen, veto mot israelkritiska resolutioner i säkerhetsrådet, och ett militärt bistånd på över tre miljarder dollar per år leder till ett israeliskt engagemang i förhandlingar för syns skull snarare än för att uppnå fred. Dessutom skyddar USA konsekvent Israel från ansvarsutkrävande genom ”en fasad av opposition mot bosättningarna som i praktiken är ett bålverk mot ett verkligt tryck att nedmontera dem”. Både USA och EU gör åtskillnad mellan staten Israel och det ockuperade området, där man inte erkänner israelisk överhöghet och kräver märkning av produkter från bosättningarna. Trots att Israel protesterar mot differentieringspolitiken för att den kan leda till bojkotter och sanktioner, är effekten är den rakt motsatta enligt Thrall. Den gör det möjligt att inta den bekväma ståndpunkten att samtidigt vara för Israel och mot ockupationen. I verkligheten är den ett substitut för ansvarsutkrävande som inte kommer att ändra Israels agerande. Differentieringspolitikens förespråkare kräver inte sanktioner mot den regering som i strid med folkrätten bygger bosättningarna och flyttar dit sina medborgare, eller bestraffning av de företag och myndigheter som har ekonomisk nytta av den olagliga verksamheten på det ockuperade området. Sanktioner mot ockupationens administratörer och profitörer skulle öka dess pris till oacceptabel nivå och omedelbart ändra israelisk politik, hävdar Thrall. Det är det vi bör ha lärt av Eisenhowers och Carters framgångar och en följsam Mellanösternpolitiks misslyckanden. Genom att vidmakthålla en illusion av kritik bär USA och EU ett stort ansvar för att ockupationen och våldet fortsätter. Frågan är vilka slutsatser USA, EU och Sverige är beredda att dra av Thralls bestickande analys.  

Reformer på basnivå ska stärka Libyens rättsväsende

142. EU har dragit igång ett nytt program för att skapa förtroende för den FN-stödda regeringsadministrationen i Tripoli. Alla försök att stoppa migrationsströmmen från Libyen över Medelhavet har misslyckats, så nya tag ses som nödvändiga.  Enligt FN:s migrationsorganisation IOM hade 65 450 migranter ankommit till Italien hittills under året fram till mitten av juni, en uppgång med nästan 10 000 jämfört med samma tid förra året. Sammanlagt har drygt 1800 människor hittills i år drunknat på väg över Medelhavet efter att ha skickats ut på öppet hav av flyktingsmugglarna, sammanpackade i sjöovärdiga gummibåtar. De allra flesta på väg från Libyens kust till Italien. Den tyske utrikesministern Sigmar Gabriel drog i början av maj tillbaka sitt stöd till Italien och landets överenskommelse med regeringen i Tripoli om att kunna skicka tillbaka migranter till Libyen, eftersom landet håller tusentals migranter fångna i läger “under katastrofala förhållanden”. Libyens stats- och regeringschef Fayez al-Sarraj och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Foto: Europeiska rådet Parallellt försöker EU nu åter kickstarta ett nygammalt program som det återuppblossande inbördeskriget 2014 satte stopp för. Det går ut på att med den FN-stödda regeringen i Tripoli inleda små, men tydliga reformer på basnivå för att få igång landets avsomnade rättsväsende och tillhörande polisiära funktioner. Det handlar för EU om att hjälpa regeringen i Tripoli att skapa intresse för transparens och demokrati inom den bräckliga statsapparaten. Dryga 90 miljoner kronor (9 miljoner euro) har avsatts, där förutom EU också Tyskland, Storbritannien och Holland pytsar in pengar i separata projekt som FN:s särskilda kommission för Libyen (UNSMIL) enats om med den FN-stödda regeringen i Tripoli. Formellt sett leds de internationella insatserna av UNSMIL, där de olika FN-organisationerna som flyktingorganet UNHCR, migrationsorganisationen  IOM, Unicef och Världsbanken är på gång att skicka in personal till Libyen igen. –Vi står redo att expandera och öka vår närvaro i alla delar av landet. De humanitära aktörerna, inklusive FN och icke-statliga organisationer, har hela tiden hjälpt utsatta libyer, liksom flyktingar och migranter, säger Kathleen Maes, chef för FN:s råd för mänskliga rättigheter i Libyen. Medan FN främst håller sig till humanitär hjälp är EU:s roll att bland annat hantera polisiärt samarbete. Det har dock blivit tydligt att EU:s utbildning av libyska gränspoliser och försök att skicka tillbaka flyktingar till Libyens miserabla migrantcentra som skett inte räcker för att flyktingars och migranters rättigheter ska tillgodoses. Så fort det går finns en plan att öka exponentiellt. En minutiös genomgång över den libyska statens skrymslen och vrår har gjorts i en EU-kartläggning publicerad i februari. Det handlar om att ta små små steg med enskilda väldefinierade projekt. Målet är att höja moralen hos libyer genom att stärka mänskliga rättigheter, få myndigheter att följa internationell regelverk och behandla fängslade mer humant. –Vi har samarbete med Libyens kriminalvårdsinstitution (Judicial Police). Vi identifierar med dem hur de nära 8 000 fängslade i landet, nästan alla utan att ha dömts i rättegång, ska få bättre villkor och att bland annat tortyr ska upptäckas och minskas.  Vi samarbetar också med en frivilligorganisation (NGO) och utbildar  läkare i att hitta spår av tortyr, säger Andrea Cellino, ansvarig för Nordafrikadesken på Geneva Institute for Democratic Reform of Armed Forces (DCAF). Genève-baserade DCAF får stöd av bland andra Tyskland och Nederländerna för sitt arbete i Libyen. Sverige är ett av 62 medlemsländer. DCAF driver också webbsidor som samlar det mesta som skrivs om säkerhetsläget i Libyen samt har en juridisk databas där all säkerhetslagstiftning publiceras. EU:s mediestöd i Libyen, för att få igång en demokratisk utveckling och debatt, hanteras av tyska public servicebolaget Deutsche Welle där den tyska staten skjuter till 10 procent. Också BBC World Action har medieprojekt i Libyen. Sverige stöder båda dessa initiativ åtminstone indirekt via Sidabistånd. Den statliga förvaltningen i Libyen behöver en fullständig omstöpning. Några processer att bygga på efter Gaddafi-tiden fanns knappast. Statsanställda tog inga initiativ, transparent planering saknades, ingen vågade ställa frågor. EU:s kartläggning konstaterar bland annat att två tredjedelar av de offentliganställda, 1,6 miljoner, är dubbelbokförda, dvs de får ut dubbel lön. Detta tynger förstås på statskassan som nästan helt är beroende av oljeintäkter. För att få grepp om korruptionen har Världsbanken fått i uppgift att få ordning på räkenskaperna – också det delvis med EU-pengar. Libyen har en 150 mil lång kust. Foto: Shutterstock Även om en breddad strategi kan skönjas är det tveklöst så att mycket av EUs politik vis-a-vi Libyen är påhejad av den kontroversiella migrationsfrågan. EU sitter fast i ett två decennier gammalt dilemma: det kan inte få bukt med smugglingen av människor från Libyens 150 mil långa kust. Och det kan inte få stopp på migrationen till Libyen främst via Sahel. Så var det på diktatorn Muammar Gaddafis tid och så är det nu. Smugglingen av människor var omfattande även på Gaddafis tid och han använde även migrationsfrågan för att pressa pengar från EU. Trots en stor iver från EU att få ordning på flyktingströmmen, med löften om mångmiljardbelopp till Libyen för att återuppbygga landet, har vare sig Libyens FN-stödda regering eller konkurrerande makthavare sett sig tillräckligt motiverade att samarbeta. Den springande punkten är att Libyens olika ”regeringar” måste komma överens först.  Det är omöjligt i nuvarande säkerhetsläge. Enligt UNSMIL dödades nära 100 personer runt om i Libyen under maj månad, en stark uppgång på månadsbasis. Men totalt sett bedöms läget likväl något stabilare hittills i år. FN:s migrationsorganisation IOM ser en strimma ljus i horisonten. IOM redovisar att antalet internflyktingar, dvs libyer som flytt inbördeskriget, fallit till en kvarts miljon. Det är en nedgång med 74 procent från när det var som värst 2014. IOM uppger att internflyktingarna helt sonika har begett sig hem till städer som tidigare var för osäkra, inklusive Sirte, förre diktatorn Gaddafis hemstad. IOM påpekar också att runt hälften av de som tar sig till Libyen från Nigeria, Sudan, Somalia och långväga som Bangladesh, inte nödvändigtvis planerat att ge sig till Europa. Många söker sig till Libyen med förhoppningen att få arbete inom oljeindustrin eller sektorer som servar den.

Flyktingström utmaning i mångkulturella Kanada

142. Både Kanada och USA är byggda av invandrare, men deras regeringars syn på invandring har kanske aldrig tidigare varit så väsensskilda. När president Trump föreslog ett invandringsstopp från ett antal utvalda länder, klargjorde Kanadas premiärminister Justin Trudeau att människor från dessa länder var mer än välkomna till Kanada. När Trump beskriver flyktingar från Syrien och andra krigshärdar som potentiella terrorister, markerar Trudeau att dessa människor måste få skydd. Drottning Elizabeth II är Kanadas statsöverhuvud, ett arv från den brittiska koloniseringen av landet. Foto: Påhl Ruin Men bilden är inte svart-vit. Även i Kanada oroar sig människor för de potentiella farorna med stor invandring – eller i synnerhet farorna med en okontrollerad invandring. När en stor mängd experter på invandring och integration samlades i huvudstaden Ottawa härom månaden var det många som konstaterade geografins avgörande betydelse: vi kan kontrollera invandringen eftersom vi omgärdas av tre hav (Atlanten, Norra Ishavet och Stilla havet) och en enda granne varifrån ytterst få människor har valt att fly. Tills nu. Sedan i januari har över 12 000 människor olagligen tagit sig över gränsen från USA. De flesta är latinamerikaner som känner en ökad fruktan att bli deporterade till följd av Trump-administrationens tuffa retorik mot dem. Chanserna att få stanna i Kanada är emellertid små; landet har ett avtal med USA om att det land där asylansökan har gjorts också ska behandla densamma. Flera av flyktingarna har nu gått under jorden i Kanada. – Detta innebär ett problem för regeringen, säger statsvetaren Keith Banting vid Queens University. Frågan om att bryta avtalet med USA har berörts, men det vore oerhört känsligt. Strömmen av flyktingar söderifrån är en påminnelse om att Kanada faktiskt inte kan ha full kontroll över sin invandring längre. Även de ökade flyktingströmmarna på andra Atlanten har påverkat landet på ett sätt som kanadensarna själva inte inte riktigt kunde förutse. Den djupt tragiska bilden på den lille drunknade pojken Alan Kurdi, som sköljdes upp på en turkisk strand i september 2015, fick en större betydelse i Kanada än i kanske något annat land. Lille Alans faster bodde i Vancouver och hade ansökt om att få ta emot pojken – och hade till och med ordnat en dagisplats åt honom. Demonstration utanför USA:s konsulat i Toronto efter Donald Trumps tillträde som president. Foto: Shutterstock Historien om Alan Kurdi hamnade mitt i den kanadensiska valrörelsen, en valrörelse där den sittande konservativa premiärministern Stephen Harper hade lanserat sig själv som garanten för att IS-krigare inte skulle kunna sig in i Kanada. På några timmar förändrades själva diskursen kring Syrienkriget, från att främst ha handlat om riskerna med att ta emot många asylsökande till plikten att ställa upp när flyende människor dör inför våra ögon. Harper ändrade inställning, men bara halvhjärtat, medan den unga liberala uppstickaren Trudeau bättre förstod vad som rörde sig i folkdjupet – och snabbt lovade att mer än fördubbla mottagandet av kvotflyktingar från kriget. Flyktingfrågan avgjorde inte valet, men den bidrog definitivt till att ge Trudeau segern. Att öka andelen flyktingar i den totala mängden invandrare som bjuds in till Kanada är inte oproblematiskt. Kanada har även tidigare ökat den andelen, som på 1970-talet med båtflyktingarna från Vietnam, på 1990-talet med flyktingarna från krigets Jugoslavien och några år senare med somalierna från den sönderfallande staten på Afrikas horn. Gemensamt för dessa grupper, och det gäller i synnerhet somalierna, är att det har tagit längre tid för dem att få jobb och integreras i Kanada än vad gäller gruppen arbetskraftsinvandrare. Om andelen flyktingar bland samtliga invandrare ökar, så ökar också risken att fler hamnar utanför arbetsmarknaden eller ännu värre i utanförskap och kriminalitet. Här finns den avgörande skillnaden mellan invandrarländerna Sverige och Kanada (som bägge har cirka 20 procent utlandsfödda): andelen arbetskraftsinvandrare i den totala gruppen invandrare i Sverige utgör idag en mindre del, medan den i Kanada alltid utgjort den dominerande delen. Ja, Kanada har sedan 1960-talet vuxit fram som förebilden framför andra vad gäller kontrollerad och minutiöst utformad arbetskraftsinvandring. Landet har inte stuckit under stol med att man har försökt hitta "the best and the brightest". Landet har utvecklat ett poängsystem för att bedöma vilka som har störst chans att få jobb och integreras i Kanada. Eller kanske ännu viktigare: vilka som bäst kan bidra till att utveckla och berika det kanadensiska samhället. Bland annat bedömer och betygsätter man deras yrkeskunskaper, utbildningsnivå, arbetserfarenhet och kunskaper i engelska och franska. En familj från Latinamerika blir kanadensiska medborgare vid en ceremoni i Toronto. Foto: Shutterstock Alla arbetskraftsinvandrare har inte lyckats lika väl, en del har jobb under sin utbildningsnivå. Men sammantaget har det gått bra för dessa "nya kanadensare"; efter tio år i landet har de i snitt bättre levnadsvillkor än de som är födda i landet. Och de är klart överrepresenterade bland landets framgångsrika innovatörer och nyföretagare. Arbetskraftsinvandrarnas framgångar har fått följdeffekter för de invandrare som kommit till landet som flyktingar, de har i viss mån kunnat rida på den här framgångsvågen. Det tar förvisso längre tid för flyktingarna att bli självförsörjande, men det tar kortare tid än i exempelvis Sverige – mycket beroende på att arbetsgivare över lag har en mer positiv inställning till att anställa invandrare, eftersom det stora flertalet är arbetskraftsinvandrare och väl rustade att möta den kanadensiska arbetsmarknaden. På invandringskonferensen i Ottawa i maj underströk den ena talaren efter den andra invandringens positiva effekter, det hölls lovtal till det mångkulturella samhället. Flera av talarna hade nyligen varit i USA eller i Europa och slagits av hur ensamma deras röster varit, hur de chockats av allt tal om våld och misär i invandringens spår. – Jag vet att stämningarna är annorlunda i Europa, men de var mer annorlunda än jag kunnat föreställa mig, sade bland annat Craig Alexander, chefekonom vid den ideella organisationen Conference Board of Canada. – Den negativa inställningen till invandrare i USA och stora delar av Europa kan gynna oss i den globala jakten på talanger. Det är lättare att locka dem till ett land som omhuldar det mångkulturella! Bland de mest entusiastiska kanadensarna finns idéer om att mångdubbla invandringen under de kommande decennierna. Kate Subak, vd för Century Initiative, menar att landet skulle kunna växa från dagens 36 miljoner invånare till över 100 miljoner invånare vid nästa sekelskifte. – Vi har utrymmet och vi har kapaciteten, sade hon till en fylld kongresshall. Att någon helt seriöst kan driva en sådan linje vittnar om hur annorlunda Kanada betraktar invandring jämfört med exempelvis Sverige. I Sverige ses ofta invandringen som ett hot mot ett färdigbyggt samhälle, i Kanada är invandring tvärtom en förutsättning för landets utveckling och välstånd. "Populate or perish" är devisen (ungefär: utan fler invånare tynar landet bort), man talar om invandring som en del av sin "nation building”. Flyktingvänlig demonstration i Toronto. Foto: Shutterstock Journalisten John Ibbitson vid den ansedda dagstidningen Globe and Mail har följt invandringsfrågan i många år och konstaterar att en kraftig majoritet är positiv till den starkt reglerade invandringspolitiken som alla regeringar drivit i decennier. Men om man frågar vad folk tycker om det mångkulturella samhället är opinionen nu delad i tre ungefär lika stora läger: – En tredjedel älskar det mångkulturella, en tredjedel accepterar det mångkulturella om det bidrar till att utveckla samhället och en tredjedel är kritisk. Den sista tredjedelen kan lätta växa till hälften om den ökade invandringen leder till ökade sociala problem. Opinionsläget är inte så stabilt som regeringen vill få omvärlden att tro. Statsvetaren Keith Banting håller med: – Kanada har fått bra press nyligen som "öppenhetens sista bastion" och Trudeau som "the last liberal standing" (intervjun gjordes före Macrons segertåg i Frankrike). Men situationen är mer komplicerad än så. Vårt samhälle lider också av ökade klyftor och 37 procent av invånarna anser att vi tar emot för många invandrare. Vi är inte immuna mot den främlingsfientliga opinion som ökat i andra länder. Den känsliga frågan är invandringens sammansättning. Ända sedan 1970-talet har fördelningen varit rätt så stabil (bortsett från några toppar i flyktinginvandringen): 60 procent arbetskraftsinvandring, 20 procent familjeåterförening och 20 procent flyktingar. Ett litet fåtal flyktingar har självmant lyckats ta sig till Kanada, det stora flertalet är så kallade kvotflyktingar som Kanada väljer ut tillsammans med FN:s flyktingkommissariat. Själva urvalet av kvotflyktingar har lett till kontroverser, i vissa fall av en art som aldrig nått offentligheten. En tidigare chef vid migrationsmyndigheterna, historikern Robert Vineberg, avslöjar för utrikesmagasinet.se att Sverige, Nederländerna och ytterligare några länder i FN kring sekelskiftet satte press på Kanada efter att det framkommit att landet tenderade att handplocka de mest lättintegrerade individerna i FN:s flyktingläger. – Det blev pinsamt för regeringen och rutinerna förändrades i tysthet, säger Robert Vineberg. Numera kommer de humanitärt mest ömmande fallen till Kanada, vi tar i första hand hit folk som annars skulle bli kvar i lägren i åratal. När den nyvalde premiärministern Justin Trudeau hösten 2015 beslutade att landet skulle ta emot 25 000 syriska flyktingar före årsskiftet följde man just denna strategi. Men med ett viktigt tillägg: man undvek ensamma män och fokuserade på familjer, i synnerhet på ensamstående kvinnor med barn. Paris-attentaten hade precis ägt rum, det handlade om att minimera risken för terrorattentat. Skulle ett sådant äga rum så kunde opinionen mot en ökad flyktinginvandring skjuta fart. Den globala flyktingkrisen har inte mattats sedan den dramatiska hösten 2015, FN-lägren i Syriens grannländer fortsätter at fyllas. Här måste Trudeau, en av världens mest flyktingvänliga regeringschefer, gå balansgång mellan olika grupperingar i det kanadensiska samhället. Från vänster kommer påtryckningar om att landet borde öka andelen flyktingar i det totala antal invandrare som släpps in i landet. Från mer näringslivsvänliga kretsar finns tvärtom åsikterna att andelen arbetskraftsinvandrare måste återgå till den nivå som rådde före 2015. En annan uppmärksammad del av invandringspolitiken är den avgörande roll som ideella organisationer och vanliga kanadensare spelar som privata sponsorer för invandrarna. I många mindre samhällen, med stora behov av nya invånare, står människor idag i kö för att få sponsra "nya kanadensare", även de som kommer som flyktingar. Cirka 15 000 av de 56 000 flyktingar som landet tog emot 2016 var privatsponsrade. Kanada är ett av få rika länder som saknar ett populistiskt och invandringkritiskt parti på nationell nivå. Det multikulturella Kanada stoltserar gärna med detta när man nu fyller 150 år som självständig nation. De problem som samhället har att tackla förknippas sällan med invandring, till skillnad från i många andra länder. Kritiker varnar emellertid för överdriven självgodhet; situationen kan snabbt förändras.

Inga alternativ kan leva i Syriens ruiner

142. Den syriska statsledningens förstörelse av det egna landet är unik och bör analyseras i ett historiskt perspektiv. Hälften av Syriens befolkning har drivits på flykt, vilket till stor del har orsakats av det syriska flygvapnets bombkampanjer. Hälften av landets infrastruktur såsom bostadshus, skolor, sjukhus och administration har bombats bort från Syriens jord. Frågan uppstår varför ett lands suveräna ledning frivilligt kan bomba sitt eget land sönder och samman? En förklaring till varför den syriska statsledningen är beredd till det står att finna i de omständigheter under vilka landet uppstod ­ och mer speciellt på den ojämna maktfördelningen mellan den alawitiska minoriteten och den sunnitiska majoriteten. I det franska mandatet över Syrien (1922-46), uppmuntrades och befordrades olika minoritetsgrupper till samhällets maktpositioner. En nationell syrisk rörelse som var grundad i dess sunnitiska majoritetsbefolkning upplevdes som ett hot mot franska intressen. Av den anledningen valde Frankrike att liera sig med olika minoriteter. Den alawitiska minoriteten fick en framträdande position inom framförallt militärapparaten. Greppet om säkerhetsstrukturerna blev den alawitiska sektens garanti för sin egen överlevnad, i synnerhet efter det att Hafez al-Assad tog makten genom en kupp 1970. Landet fördes i en hegemonistisk riktning i vilken ledaren, säkerhetsapparaten och Bathpartiet utövade fullständig dominans över samhället. Assadregimens betoning på pan-arabism och sekularisering dolde det faktum att Syrien inte är sprunget ur de 70 till 80 procent av befolkningen som utgörs av sunnimuslimer. Detta medverkade till en politisk schizofreni i vilken statsmakten var fientligt inställd till stora delar av befolkningen. Timothy Snyder har i sin bok Den svarta jorden  –  Förintelsen som historia och varning (Albert Bonniers förlag, 2016) skrivit övertygande om vad som händer då banden mellan människan och det organiserade samhället klipps av. Den rättslöshet och anarki som skapas blir en politisk tillgång som dåvarande Nazi-Tyskland och Sovjetunionen kunde utnyttja för att driva genom sin politik av söndring, befolkningsfördrivningar och massmord.  Anarkin var en tillgång, så länge makthavarna kunde styra den och hålla den utanför sina egna domäner. Assadregimen opererar på ett liknande sätt. Flygbombandet av befolkningscentra och den civila infrastrukturen skapar en rättslöshet och en djungelns lag som i sin tur omöjliggör uppkomsten av en alternativ politisk struktur utanför regimens kontroll. Det är i det rättsliga och politiska tomrummet som den syriska oppositionen befinner sig. Ömsom försöker den upprätta något slags struktur för den befolkning som finns kvar, ömsom försvarar den sig mot regimtrogna styrkor och ömsom strider den sinsemellan om makt och inflytande. Den civila befolkningen lämnas i stort sätt vind för våg, utan något rättsligt skydd från någon part. Denna skeva balans mellan makt och demografi kom upp till ytan i samband med demonstrationerna 2011. Flera av de mekanismer som kan leda till massmord är relevanta i det syriska fallet. Klas-Göran Karlsson redogör i en artikel om forskningsläget kring några av dessa mekanismer som finns i situationer av folkmord.[1] Det handlar till exempel om en maktelit som utvecklar konspiratoriska förklaringsmodeller, en svart-vit världsbild som beskriver världen i termer av vi och dem och som avhumaniserar motståndaren. Timothy Snyder har beskrivit Nazi-och Stalinregimens demolering av staten i Polen som en första väg mot Förintelsen. Då den polska staten upplöstes, förlorade medborgarna sitt politiska existensberättigande vilket i sin tur möjliggjorde massmord, befolkningsfördrivningar och slutligen Förintelsen. Det går att spåra en liknande mekanism som Timothy Snyder beskrivit vad gäller Assadregimens demolering av landet. I många avseenden ser vi tecken på ett organiserat statsmord. En schizofren maktelit ser förekomsten av den demografiska majoriteten som ett existentiellt hot och riktar statens eldkraft inåt för att förändra den syriska demografin. Då den egna befolkningen drivs på flykt flyttar regimen över ansvaret för sina egna medborgare till omvärlden. På så sätt blir de flyktingvågor som regimen själv har iscensatt ett politiskt påtryckningsmedel gentemot grannländerna och Europa för att klamra sig fast vid makten. På ett sätt går Syrien tillbaka till ruta ett. Under det franska mandatet var Syrien uppdelad i fyra olika kantoner längs etniska och sekteristiska gränsdragningar. Syftet var att hålla den sunnitiska majoritetsbefolkningen i schack. Nu när den syriska statsledningen har visat sig oförmögen att hålla ihop landet och förvalta dess självständighet blir landet återigen uppdelad i fyra så kallade ”de-eskaleringszoner”. Under mandatperioden förvaltades Syrien av Frankrike. Nu är det Ryssland, Turkiet och Iran som trätt in som förvaltare av landet, som ger vapen, pengar och politiskt stöd för att hålla regimen under armarna. Under mandatperioden odlades en syn att araberna var fanatiska och intellektuellt underutvecklade och att Frankrike ansåg sig ha en civilisatorisk uppgift att tygla dem.[2] Det går att spåra ett liknande synsätt i den ryska och syriska regimens retorik. I den stämplas alla motståndare som terrorister. Kombinationen av den trefaldiga politiken att demolera det egna landet, att frånta motståndarna ett politiskt existensberättigande genom att stämpla dem som terrorister och att dela in landet i vaga och icke-förpliktande ”de-eskaleringszoner” bidrar till att avpolitisera konflikten och skapa det rättsliga tomrum som Snyder varnat för i sin bok.   [1] Stat, Nation, Konflikt, Klas-Göran Karlsson, ”Folkmordets etiologi,” ss 127-154. [2] Khoury, Philip S. (1987). ”Syria and the French mandate: the politics of Arab nationalism, 1920-1945”, sid 28.

Varningar när May bjuder in nordirländska unionister

142. Det nordirländska provinsstyret föll i slutet av förra året, då Sinn Féins Martin McGuinness avgick som biträdande försteminister. Det skedde efter en längre tid av tilltagande motsättningar mellan de två regeringspartierna DUP och det nationalistiska Sinn Féin. Den brittiska regeringens sparkrav bidrog till spänningarna, men också symboliska frågor som iriskans ställning i Nordirland skapade problem. I St Andrewsavtalet 2006 utlovades en lag som skulle stärka det iriska språkets ställning, något som DUP motsatte sig. Ett annan känsligt ämne rörde hur historieskrivningen om konfliktåren ska se ut. McGuinness avgick vid en tidpunkt då DUP:s ledare Arlene Foster var i blåsväder efter avslöjanden om att kostnaderna för ett program för förnyelsebar energi skenat, bland annat rapporterade medier att en bonde hade fått en miljon pund för att värma upp en annars tom lada. Programmet hade initierats av Foster under hennes tid som näringsminister. Foster, som bara hade varit DUP-ledare och försteminister i ungefär ett år, vägrade att tillfälligt kliva åt sidan medan hennes inblandning i den så kallade cash-for-ash-skandalen utreddes. McGuinness motiverade sitt beslut med att han tappat förtroendet för Foster. McGuinness och Foster lär dock redan innan ha haft svårt att komma överens, medan Sinn Féin-politikern och DUP:s grundare, den stridbare pastorn Ian Paisley, mot alla odds hade blivit vänner. McGuinness hade även ett fungerande samarbete med Paisleys efterträdare Peter Robinson. Fruktlösa försök gjordes för att bryta dödläget. Att McGuinness avled i början av 2017 hjälpte inte heller till. Det nyval som hölls i mars, bara tio månader efter det ordinarie valet, blev en kalldusch för unionistsidan. DUP blev visserligen största parti, men Sinn Féin var bara ett mandat efter. Och tillsammans fick de nationalistiska partierna Sinn Féin och SDLP fler röster än unionistpartierna. Fosters dagar vid makten tycktes räknade. Den pampiga parlamentsbyggnaden i Belfast. Foto: Shutterstock Nya försök inleddes för att lösa krisen, men som så många gånger tidigare i Nordirland passerades alla tidsfrister som den brittiska regeringen satt upp utan att något hände. På grund av det brittiska parlamentsvalet utsträckte Nordirlandsminister James Brokenshire fristen till den 29 juni, annars finns hotet att London övertar styret av Nordirland. Få hade kunnat tänka sig den scenförändring som det valet skapade: att Theresa May behöver DUP:s stöd för att kunna bilda en ny konservativ regering. DUP gjorde ett oväntat bra val den 8 juni, och ökade från 8 mandat till 10 (Sinn Féin gick också fram, från 4 mandat till 7). De mer moderata partierna, Ulsters unionistparti (UUP) och det nationalistiska SDLP, åkte ur det brittiska parlamentet. Resultatet i provinsvalet i mars hade skärrat upp många unionister, och med hjälp av bland annat Oranienorden lyckades partiet få många att rösta i fattigare protestantiska områden där valdeltagandet vanligtvis är lågt. Arlene Foster sitter nu med trumf på handen. Samtidigt förfasar sig engelska medier, och stora delar av det engelska politiska etablissemanget, över det parti som det konservativa partiet tänker samarbeta med. DUP beskrivs som homofobt (DUP har lagt in sitt veto mot att införa samkönade äktenskap i Nordirland), kvinnofientligt och klimatförnekande. En halv miljon människor har skrivit under en namnlista som motsätter sig Tories samarbete med DUP. Demokratiska unionistpartiets ledare Arlene Foster. Foto: DUP Labours tidigare Nordirlandsministern Peter Hain, och den förre konservativa premiärministern John Major, är bara några av de framträdande före detta politiker som har varnat för att samarbetet skulle riskera fredsprocessen. Konservativa parlamentsledamöter ska också ha oroat sig för att DUP-samarbetet ska skada partiets image på det brittiska fastlandet. Röster har också höjts för att en ”opartisk medlare” ska ersätta Brokenshire vid de pågående samtalen. Samtidigt noterar man i Nordirland den nedlåtande ton som medier med bas i London använder när de rapporterar om DUP och nordirländsk politik. Och att många av dem saknar kunskaper, eller har för gamla sådana. Alf McCreary skriver i The Belfast Telegraph att han aldrig stött DUP, men att han reagerar på de hånfulla kommentarerna, där Nordirland beskrivs ”som ett land av bondlurkar och politiska knäppskallar… men de flesta av människorna här är varma, generösa och vänliga, och de förtjänar mer än så”.  Gerry Moriarty riktar en del av udden mot Sinn Féins ledare Gerry Adams, och undrar hur han, som slår ner på alla tecken på anti-irländska stämningar, inte reagerar på det hån som nu riktas mot nordirländska unionister.  Än så länge vet vi inte vad Tories och DUP diskuterar. Få tror att unionistpartiet kommer att driva på för att ändra abortlagstiftningen (abort är förbjudet i Nordirland om inte moderns liv eller hälsa är i allvarlig fara) eller inskränka homosexuellas rättigheter. Istället lär det handla om att försöka skaffa mer pengar till Nordirland, något även Sinn Féin skulle välkomna, men det brittiska finansdepartementet ska ha protesterat. En annan punkt som det talas om är att stärka unionen mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Den brittiska flaggan och drottningen är viktiga symboler för de nordirländska unionisterna, men de är samtidigt medvetna om att utanför Nordirland brukar det inte vara särskilt många britter som bryr sig om dem. DUP har också motsatt sig den konservativa regeringens nedskärningspolitik, och även om partiet stödde ett EU-utträde, sägs det, åtminstone från en del håll, vilja ha en mjukare brexit än den som May förespråkat. I folkomröstningen förra året röstade dock en majoritet av de nordirländska väljarna, även många unionister, för Storbritannien skulle stanna kvar inom EU. Theresa May lär trycka på för att få till stånd en snabb uppgörelse. Det sista hon behöver är ett stödparti som kräver nya saker inför varje viktig omröstning, hävdar en del bedömare. Åter andra hävdar att DUP knappast skulle fälla en konservativ regering, eftersom man då skulle riskera att Labour skulle ta över med Jeremy Corbyn som ny premiärminister. Oranienorden marscherar i Belfast. Foto: Shutterstock DUP:s gräsrötter lär dessutom förvänta sig en belöning för att så många röstade på partiet i junivalet. Att häva förbudet mot den protestantiska Oranienordens parad genom ett katolskt område i Portadown skulle till exempel vara populärt bland dem, men skulle knappast godtas av Sinn Féin. Enligt en del medieuppgifter har Sinn Féin-ledaren Gerry Adams börjat förbereda sina gräsrötter på en uppgörelse mellan Sinn Féin och DUP. Den tidigare försteministern i Nordirland, David Trimble från Ulsters unionistparti (UUP), som också blandat sig i leken, har dock sagt han inte tror att det blir en ny nordirländsk uppgörelse just nu. Enligt Trimble kommer partiet istället att försöka använda sin position för att kritisera den brittiska regeringens brexitpolitik. Som opinionen ser ut idag har partiet en lång väg att gå för att kunna uppfylla sitt långsiktiga mål om ett enat Irland.