2017


Bolivarismen har alltid satt sin prägel på Venezuela

222. – Låt oss presentera Bolívar som har återvänt, utbrister Hugo Chávez medan tevekameran zoomar in på ett förvånansvärt välbehållet skelett. Det är den 16 juli 2010 och Chávez har just låtit avtäcka nationalhjältens lämningar i direktsändning. Simon Bolívar är 1800-talsaristokraten som vigde sitt liv och sin förmögenhet åt att befria nuvarande Venezuela, Colombia, Panama, Ecuador, Peru och Bolivia från spanskt styre. Förutom landet Bolivia är otaliga provinser, städer och torg i Sydamerika döpta efter honom. Men hans många framgångar till trots så misslyckades Bolívars dröm om en enad latinamerikansk federation och i slutet av sitt liv fick han bevittna hur Gran Colombia slets sönder av interna maktstrider. Den 17 december 1830 dör Simon Bolívar av tuberkulos; ensam, desillusionerad och pank. På sin dödsbädd skriver han ett brev till Ecuadors nytillträdde president general Juan José Flores där denne uppmanas att fly den kontinent som Bolívar, efter två årtionden vid makten, anser dömd att misslyckas. Hans slutsats är dyster: “Landet kommer oundvikligen att falla ner i ofattbart kaos för att därefter hamna i händerna på en serie likartade tyranner av alla tänkbara färger. När vi förtärts av all sorts kriminalitet och brutits ned av våldets frenesi kommer ingen, inte ens européerna, att vilja härska över oss.” Så här knappt 200 år senare kan man konstatera att Bolívar har fått rätt i mycket. Men han hade knappast kunnat föreställa sig att han själv skulle bli prototypen för den serie demokratiskt valda ledare som skulle förvandlas till autokrater. Bolívar har gjort avtryck i hela Latinamerika. Både Ecuadors och Bolivias nuvarande presidenter är självutnämnda bolivarianos, men inget land har präglats mer av honom än Venezuela. Under Hugo Chávez kulminerade kulten kring El Libertador, eller befriaren, som Bolívar kallas. Chávez förvandlade honom från ett substantiv till ett adjektiv; från en historisk personlighet till ett karaktärsdrag som alla goda revolutionärer förväntades ha. Men Chávez var varken den förste eller den siste att åkalla Bolívar. Ända sedan 1800-talet har generationer av politiska ledare och deras motståndare manipulerat Bolívars arv för att främja sina egna intressen. Det hela börjar knappt tolv år efter Bolívars död. I november 1842 samlas en grupp dignitärer i Caracas för att fira repatrieringen av Bolívars lämningar till hemlandet Venezuela. Bara hans hjärta finns kvar i Santa Marta-katedralen. Det har Colombia insisterat på att behålla. President José Antonio Páez kämpar för att behålla kontrollen över ett land som plågas av inre stridigheter. Man behöver enas kring något och detta något blir Bolívar. Som död är han inte längre en rival. Nu kan Páez ha överseende med Bolívars brister och överdriva hans styrkor, fast besluten att återupprätta hans fallna ära och därmed sin egen. År 1870 tar diktatorn Antonio Guzmán Blanco makten i Venezuela. Imponerad av den positiva effekt som Páez lyckades uppnå genom att associera sig med Bolívar bestämmer sig Guzmán Blanco för att också han ska gräva upp Bolívars grav och flytta befriarens lämningar till en nybyggd nationell Pantheon. Guzmán Blanco försöker ena landet kring Bolívars nationalistiska ideal och skapar Venezuelas moderna valuta döpt till bolívar efter befriaren. Venezolanska bolívarer. Foto: Shutterstock Och så fortsätter det. Ledare efter ledare hittar sitt sätt att knyta befriarens gärning till sin egen. I slutet av 1930-talet bestämmer sig till och med de utländska oljebolagen Shell och Standard Oil för att inkludera Bolívar i sin lokala PR-strategi i hopp om att blidka de venezolaner som är missnöjda med bolagens dominans i landet. Eftersom Bolívar lämnade efter sig mängder av motstridiga tal och skrifter kan de flesta politiska ståndpunkter finna stöd någonstans i hans kanon. Han var både befriare och tyrann. Han var slavägaren som avskaffade slaveriet. Demokraten som utnämnde sig själv till diktator. “Regelbundna val är nödvändiga för folkligt styre” och “ett land som styrs av en enda man är en nation av slavar,” sa Bolívar i början av sin karriär. Några år senare meddelade han att diktatur var det enda sättet att åstadkomma någonting när man som han ledde ett “obildad och omoget folk”. “Vart jag än vänder mig ser jag bara misär och misstro. En diktatur skulle lösa allt”, skrev han. Strax därefter lanserade Bolívar en ny konstitution som gav honom makten att såväl regera på livstid som att utse sin efterträdare. För Hugo Chávez börjar anknytningen till Bolívar vid militärhögskolan i Caracas där han och en grupp likasinnade kadetter drömmer om ekonomisk och social frigörelse. År 1982, på Bolívars dödsdag den 17 december, bildar de den Bolivarianska revolutionära armén, MBR, och svär samma ed som Bolivar svor 1805 när han lovade att ägna sitt liv åt att befria Venezuela från spanskt förtryck: “Jag kommer inte att låta min arm slappna av eller min själ vila förrän jag har brutit de kedjor som förtrycker oss.” Hädanefter är Bolívar införlivad i allt Chávez gör. Varje kuppförsök, varje tal till nationen, sker i befriarens namn. Den första plats som Chávez besöker efter att ha benådats från fängelset 1994 är Bolívars grav. Och när Chávez väl kommer till makten 1999, låter han skriva en ny, bolivariansk konstitution och döper om landet till den Bolivarianska republiken Venezuela. Chávez på frimärke för den bolivariska republiken Venezuela. Den bolivarianska revolutionen får en bolivariansk säkerhetstjänst, det bildas bolivarianska universitet och på Avenida Bolívar kampanjar Chávez för en ändring av grundlagen som ska ge honom samma rätt som befriaren att förbli president livet ut. Och år 2010 låter alltså även Chávez gräva upp Bolívars skelett. Han har fått för sig att Bolívar inte alls dog av tuberkulos, utan att han i själva verket blev förgiftad av dåtidens oligarker. Utan att invänta resultatet av de vetenskapliga testerna upplyser Chávez det venezolanska folket om att lämningarna i kistan definitivt tillhör Bolívar: – Detta fantastiska skelett måste vara Bolívars för man kan känna hans låga. Min Gud, Bolívar lever. Vi är hans låga! Någon förgiftning lyckas Chávez aldrig bevisa, men han är angelägen om att visa att gravskändningen inte varit förgäves. År 2012, på Bolívars 229:e födelsedag, överraskar Chávez nationen med att presentera ett jättelikt porträtt i 3D av Bolívar. Det har konstruerats med hjälp av teknisk analys av hans lämningar. Nu kan folket äntligen få reda på hur deras befriare faktiskt såg ut.   I mars 2013 går Chávez bort i cancer, men hans efterträdare Nicolás Maduro fortsätter i samma stil. Den magiska realism som präglar regionens litterära traditioner spiller över alltmer på politiken. Nationalhjältarna sägs leva i vinden, i regnet, och i hjärtat på varje revolutionär. Maduro hävdar till och med att inkarnationer av de döda kommer till honom när han ber, bland annat Chávez i formen av en liten fågel. Den 14 maj 2013 inviger Maduro ett nytt mausoleum åt Bolívar. Det är en 54 meter hög byggnad som sägs föreställa de snötäckta Anderna som Bolívar korsade i sin kamp mot spanska förtryckare. Bygget kostar 140 miljoner dollar. Maduros politiska motståndare gör också vad de kan för att knyta an till Bolívar. Den fängslade oppositionsledaren Leopoldo López brukar exempelvis betona sitt avlägsna släktskap med befriaren och förstår väl sitt folks behov av en heroisk ledare. Våren 2014 överlämnar han sig till nationalgardet klädd i vitt, med Venezuelas flagga draperad som en hjältecape och en bukett prästkragar i hand. López är del av den nya generation ledare som nu tävlar om att befria folket från den förre befriaren. Och så rullar det på. Ad infinitum. Som José Martí en gång sammanfattade arvet efter Bolívar: “Så länge Amerika lever ska ekot av hans namn skalla i våra manliga hjärtan.”

Dramatiskt maktskifte i Makedonien

142. Den 17 maj i år fick Makedonien en ny regering för första gången sedan 2006: det nationalistiska, högerpopulistiska, regerande VMRO-DPMNE fick ge vika åt det socialdemokratiska, reformerade kommunistpartiet SDSM efter en lång och hård maktkamp.  Att Makedonien genomlevt en svår politisk kris har stått klart länge: de senaste åren har varit kantade av avslöjanden om bland annat maktmissbruk, valmanipulation, demonstrationer och upplopp. Den kanske mest dramatiska händelsen kom den 27 april i år då bilder från det makedonska parlamentet kablades ut som visade bland annat slagsmål med tillhyggen och en blödande partiledare i samband med att en ny talman skulle väljas fem månader efter nyvalet i december 2016. Den socialdemokratiske ledaren Zoran Zaev tillträdde nyligen som premiärminister. Foto: Shutterstock Bataljen i Skopje denna kväll illustrerade maktstriden väl där VMRO-DPMNE försökte hindra SDSM från att bilda en majoritetsregering tillsammans med partier som representerar den albanska minoriteten i landet. SDSM:s partiledare Zoran Zaev hade redan blivit nekad att bilda regering i mars av president Gjorgje Ivanov (VMRO-DPMNE) med hänvisning till den nya regeringens ”utländska influenser”, som skulle komma från de albanska koalitionspartierna och deras krav på språkrättigheter. Nu tog sig striden till parlamentet. Valet av ny talman var ett viktigt steg i socialdemokraternas försök till maktskifte. Den SDSM-ledda majoriteten hade nominerat Talat Xhaferi från det albanska partiet DUI, som tidigare ingått i VMRO-DPMNE:s regering sedan 2008. Detta kunde inte accepteras av nationalistiska anhängare av det utgående regeringspartiet och de praktiskt taget stormade parlamentet i protest. De kunde helt enkelt inte finna sig i att socialdemokraterna var på väg att ta över makten och att en person ur den albanska minoriteten valdes till detta viktiga ämbete. Maktkampen mellan de två största partierna har flera bottnar, varav en är etnopolitisk. Makedonien är ett etniskt rikt land, där makedonerna är i absolut majoritet och albanerna den största minoriteten på lite drygt 20 procent. Trots detta har det nationalistiska regeringspartiet byggt upp hela sin politiska legitimitet på att försvara den makedonska nationaliteten mot utländska hot samt att den ska vara den enda statsbärande etniciteten i landet. I deras version finns lite eller ingen plats för minoritetsrättigheter, vilket har lett till att minoriteterna känner sig exkluderade. Det var kanske den största faktorn bakom den beväpnade kris 2001 som efter internationell medling resulterade i ett avtal om just förstärkta minoritetsrättigheter. Parlamentet i Skopje, där våldsamma scener utspelades den 27 april. Foto: Shutterstock Inför valet 2016 gjorde socialdemokraterna något så ovanligt som att inkludera albanska kandidater på sina partilistor. Dessutom adresserade de albanska väljare, på albanska, i ett land som är känt för sin etniskt tudelade politiska arena. Traditionellt har partierna hållit sig inom ”sin” sfär, så detta utgjorde något av en revolution. Det verkar ha fungerat som valstrategi, eftersom de gick kraftigt framåt, men det retade samtidigt upp nationalisterna något oerhört. Den andra viktiga dimensionen i denna maktkamp är den faktiska politiska makten. VMRO-DPMNE har regerat i koalition sedan 2006 först med DPA och sedan 2008 med DUI, och har under tiden urholkat den redan sköra demokratin genom att med typiskt populistiska maktmedel attackera pressen och informationsfriheten, stärkt den politiska kontrollen över domstolsväsendet, begränsat civilsamhällets oberoende samt tydligt stärkt politiseringen av anställningar inom den offentliga sektorn. De har dessutom blivit ertappade med att sätta press på offentliganställda att inte bara rösta på VMRO-DPMNE utan även se till att deras vänner och familj gör det, för att inte förlora jobbet eller andra sociala förmåner. Efter 10 år vid makten har funktionärer från det högerpopulistiska, nationalistiska regeringspartiet hunnit bli anklagade för en rad åtalsberättigade brott, inklusive maktmissbruk, hot och korruption. Att förlora den politiska makten innebär därför att de inte bara förlorar sina klientelisitiska nätverk och maktbas, utan även sin åtalsimmunitet. ”Politisk makt betyder att man kan stjäla ifred” sa en gång en makedonsk politiker till mig i en intervju. Det förklarar delvis varför de regerande nationalisterna kämpat hårt för att inte socialdemokraterna ska kunna bilda regering. SDSM har förgäves försökt att vinna över VMRO-DPMNE i val, men allt sedan 2008 har valen varit taktiskt utlysta nyval vid tidpunkter då premiärministern Nicola Gruevski ansett sig ha extra medvind i opinionen. Han har dessutom som sann populist skickligt spelat på nationalistiska strömningar och näst intill utmålat Makedonien som offer i en större internationell komplott att förneka makedonerna existensberättigande som nation och etnicitet. Valen 2016 var ett försök att lösa den politiska kris som började gry under 2014, och förvärrades svårt under 2015. År 2014 hölls nyval tillsammans med det ordinarie presidentvalet, och VMRO-DPMNE vann stort. Valen var kantade med motsättningar, och socialdemokraterna vägrade acceptera resultatet och bojkottade parlamentet, först sex månader, men sedan på obestämd framtid. SDMS:s partiledare Zoran Zaev spädde på krisen genom att publicera utskrifter av ljudupptagningar av telefonsamtal under våren 2015, framförallt mellan VMRO-DPMNE-politiker och domare, journalister, affärsmän och religiösa ledare, som indikerade att det nationalistiska regeringspartiet varit inblandade i maktmissbruk, korruption och försökt styra journalister och nyhetsredaktioner.  Krav på premiärminister Nicola Gruevskis avgång vid en demonstration 2015. Foto: Shutterstock Dessa avslöjanden ledde till kraftiga protester och demonstrationer under lång tid. VMRO-DPMNE försvarade sig genom att hävda att inspelningarna gjorts av främmande makt, och att detta var ett externt försök att destabilisera Makedonien. Andra hävdar att det var säkerhetsorganen som låg bakom, med Gruevskis kusin i ledande position. Krisen blev så akut att EU gick in och medlade fram ett avtal i juli 2015 som stipulerade att Gruevski skulle avgå som statsminister, att SDSM skulle återvända till parlamentet, att en samlingsregering skulle formas, att vallagen skulle reformeras och kanske viktigast av allt: att nyval skulle hållas i april 2016. Avtalet hölls på alla punkter utom en – de var inte redo för val i april, så valet sköts upp hela två gånger innan oppositionen och det internationella samfundet ansåg att landet var redo för nyval i december 2016. Valet blev väldigt jämt. VMRO-DPMNE tog 51 platser, SDSM 49, och DUI 10 (se faktaruta). Jämfört med 2014 års resultat gick alltså nationalisterna bakåt och socialdemokraterna framåt, men ingen fick egen majoritet. SDSM lyckades övertala två albanska minoritetspartier att skapa en koalitionsregering med parlamentariskt stöd av ett tredje. Men den VMRO-DPMNE-anknutna presidenten Gjorgje Ivanov vägrade låta Zoran Zaev bilda regering. Men Zaev gav inte upp. Istället fortsatte han förhandlingarna och de fyra partierna kom överens om att det albanska partiet DUI:s Talat Xhaferi skulle väljas som talman, vilket skedde den 27 april, tumultet och protesterna till trots. En kort tid därefter fick även president Ivanov acceptera valresultatet: Zoran Zaev fick mandat att bilda regering, och maktskiftet är ett faktum. Hans nya regering presenterades den 29 maj. Givet den svåra politiska krisen och de olika politiska avgrunderna som behöver överbryggas har han en svår nära framtid. Men Makedonien har en chans att gå vidare och bygga upp förtroende och demokrati efter den förre premiärministern Nicola Gruevski. Efter tio år av högerpopulistiskt styre kommer Zaev behöva ta itu med domstolsväsendet och polisen, den politiserade statsapparaten, släppa statens grepp om media, stärka korruptionsbekämpande organ, och allmänt stärka meritokrati och professionalitet inom statens institutioner. Premiärminister Zoran Zaev har medvind och det internationella samfundets välvilja i ryggen, men bara tiden kan utvisa om han är rätt man till uppgiften och om han kommer att lyckas. 

Krisen med Qatar kan spränga Gulfstaters samarbete

KAIRO Under den arabiska våren 2011 såg de arabiska monarkierna ut att sitta säkrare än de auktoritära regimer som leddes av presidenter. I Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen föll presidenter som pärlor på ett radband. Ett tag gungade det även under fötterna på kungahuset i Bahrain. Men när saudiska trupper, stödda av polisstyrkor från Förenade Arabemiraten, rullade in i mars 2011 krossades proteströrelsen där. Monarkierna i Gulfstaterna sökte i det läget konsolidera sin ställning. Men arabvärlden är en snabbrörlig region. Felkalkylerna är många. För drygt två år sedan inledde Saudiarabiens vice kronprins och försvarsminister, Mohammed bin Salman, vad han trodde skulle bli ett blixtkrig i Jemen för att återinsätta en störtad president – men detta krig pågår än och har kostat både ohyggligt lidande, förluster i människoliv och ett skadat saudiskt anseende. Och nu har en ny kris seglat upp mellan monarkierna på Arabiska halvön som hotar att spränga det som tidigare såg ut som Arabförbundets enda framgångsexempel: Gulfstaternas samarbetsråd, GCC, mellan Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Kuwait. Det har länge funnits en irritation över Qatars stöd till Muslimska brödraskapets grenar i olika länder och redan 2014 uppstod en kris, men inte lika skarp som nu. Till detta kan läggas rivaliteten mellan Saudiarabien och Qatar om vilket land som ska sitta i förarsätet när det gäller stöd till olika väpnade grupper i Syrien. Men när GCC:s samarbetsplaner smiddes som mest intensivt förutspåddes att GCC skulle bli nära nog som ett arabiskt EU, med en försvarsallians, en gemensam valutaunion och en politisk union. Men av den gemensamma valutan blev intet och genom dessa sex monarkier går nu en djup förkastningsspricka och några mindre sprickbildningar.   – Det här är bara början på krisen, inte slutet på den, säger en välplacerad bedömare i Kairo sedan Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten (UAE) och Egypten har klippt sina förbindelser med Qatar. Av GCC medlemsländer har hälften valt att ge Qatar stryk under förevändning att landet skulle stödja terrorister, något som tillbakavisas i Doha. Två övriga GCC-stater, Oman och Kuwait, har ställt sig vid sidan för att värna sina egna intressen. Kuwait har dessutom försökt medla. Att Qatar har relationer till Iran läggs qatarierna till last. Oman och Kuwait har båda närmare förbindelser med Iran, av historiska och geopolitiska skäl. Ändå straffas inte dessa båda monarkier av Saudiarabien. Förklaringen är Qatars attityd som uppstickare. TV-nätverket Al Jazeera har via sina arabiska sändningar i åratal gett arabiska regimkritiker en plattform – ofta krafter som stått Muslimska brödraskapets olika grenar nära. Hit skickades också på sin tid, via mellanhänder, videoupptagningar med al-Qaidas ledare Usama bin Ladin. Dessutom har Qatar gett regimkritiker från Saudiarabien, UAE och Egypten en fristad. Al Jazeera, ett av världens bäst finansierade mediebolag, har retat gallfeber på de flesta arabregimer, men har sällan stört AKP-regeringen i Turkiet. Foto: Shutterstock I Egypten har istället Al Jazeera-journalister blivit inspärrade. Men även om det finns hundratusentals egyptiska migrantarbetare i Qatar, är det många egyptier som närmast ser skadeglatt på att det lilla emiratet får pisk av sina större arabiska grannar. Här i Kairo kan man möta både intellektuella och vanliga egyptier som hyser en djupt rotad irritation över att den qatariska tv-stationen tidigare lade ned enorma resurser på att hålla sig med en särskild kanal, Al Jazeera Mubasher, som sände live enbart från Egypten – innan egyptierna släckte ned kanalen och kastade ut Al Jazeera. På den lista av 59 terroriststämplade individer i Qatar som Saudiarabien och dess tre arabiska allierade lagt fram märks den egyptiske tv-predikanten sheikh Qaradawi, som fungerat som andlig inspiratör för Muslimska brödraskapet. Men när strypsnaran dras åt mot Qatar tvingas Doha ironiskt nog närmare både Iran och Turkiet. Iran har sänt livsmedelshjälp till emiratet medan Natolandet Turkiet struntar i vad både Trump och saudierna tycker och lovar att skicka trupp. Krisen kan leda till en palatskupp i Doha. Sådana har inträffat tidigare. Den förre emiren Hamad Al Thani störtade sin far Khalifa vid en oblodig kupp 1995. Hamad avgick för några år sedan till förmån för sin son, sheikh Tamim. När en militäranalytiker i Abu Dhabi påpekar att den 37-årige emiren nu satts under enorm press, kan det läsas som en antydan om att en palatskupp kan vara på gång. Annars kan dessa påtryckningar leda till att sheikh Tamim tvingas på knä av sina mäktiga saudiska grannar. Men Qatars enorma gasfyndigheter, i ett land vars inhemska befolkning uppgår till endast en kvarts miljon (migrantarbetarna ej inkluderade), ger detta lilla emirat en ofantlig BNP/capita och ekonomisk uthållighet. I arabvärlden, som här i Kairo, riktas nu blickarna mot USA, där Donald Trump driver en annan utrikespolitik än sin utrikesminister Rex Tillerson. Medan Trump har anklagat Qatar för att stödja terrororganisationer – vilket är ljuv musik för Kairo och Riyadh – har Tillerson uppmanat Gulfstaterna och Egypten att upphöra med sin blockad av Qatar. Blockaden försvårar för USA:s flygräder mot IS-fästen i Irak och Syrien. På Udeid-basen i Qatar finns US Central Command. Basen har varit viktig för USA sedan Saudiarabien bad amerikanerna flytta sitt stridsflyg från saudisk mark, varvid Doha tog emot dem med öppna armar, som en livförsäkring. Från Udeid-basen leddes de amerikanska flyganfallen vid USA:s invasion av Irak 2003, liksom rader av flygräder över Afghanistan. Doha har till skillnad från Saudiarabien också varit förskonat från terroristdåd, vilket har förklarats med att Qatar gått in för att ha tentakler i alla riktningar – återigen i självförsvarssyfte. Detta lilla emirat har också en historisk konflikt med sitt stora grannland Saudiarabien. Det faktum att president Donald Trump valde att göra sin första utlandsresa till Saudiarabien gav huset Saud råg i ryggen. Det ryktas om att den enorma lösensumma som Qatar betalade ut, sedan qatariska prinsar på falkjakt i Irak tagits som gisslan, blev droppen för Riyadh. Enligt Financial Times betalades en lösensumma på en miljard dollar vilket påstås ha hamnat i fickorna på dels Iran och dels en al-Qaidaanknuten grupp. På andra håll heter det att lösensumman kom Iranstödda shiamiliser i Irak till godo. Från officiellt håll i Kairo heter det i sin tur att Qatar skulle ligga bakom finansiering av terroristgrupper på Sinaihalvön och i Libyen – vilket emiratet i Doha tillbakavisar. För att få Trump med på strypgreppet mot Qatar har emiratets motståndare pekat på dess stöd till Hamas i Gaza (något en gång Saudiarabien stod för). Att de afghanska talibanerna har en representation i Doha används också som argument för att slå in en kil mellan Washington och Doha. Men emiratet vid Persiska viken tvår sina händer mot alla anklagelser om stöd till terrorism. ”Vi blev värdar för talibanerna efter USA:s önskemål”, hette det i ett uttalande från Qatars utrikesministerium, där man påpekar att Doha varit mötesplats för samtal mellan USA, regeringen i Kabul och talibanerna. USA skulle ha svårt att flytta sitt Central Command från Qatar under pågående offensiv mot IS. Men Förenade Arabemiraten skulle säkert välkomna en flytt av 10 000 amerikanska soldater till sitt land. Om resultatet av krisen blir att Qatar kastas ut ur GCC kommer ledarna i Doha snart att upptäcka att Turkiet och Iran är ännu besvärligare att ha att göra med än Saudiarabien, hävdar bedömare i Kairo. Men riktigt hur denna kris kan sluta kan ingen säkert förutspå. ”It’s all in the kitchen”, kommenterar en välplacerad källa i Kairo. Men i slutändan kan det komma att avgöras av  vilken politik gentemot Iran som president Trump bestämmer sig för. Ett nytt storkrig mellan Saudiarabien, USA och Israel på ena sidan och Iran med på den andra (och med Qatar som en munsbit mitt emellan) tror dock inte denna källa på. – Men det kan bli ökad konfrontation mot Irans allierade som Hizbollah i Libanon, i Irak, Syrien, Bahrain. Det redan uppenbara är emellertid att en djup spricka mellan sunnistater nu kan fogas till flera andra i Mellanöstern. Detta är en region som inte bara karaktäriseras av hårda motsättningar mellan sunniledda stater och det shiadominerade Iran. Nu går det också en förkastningspricka mellan sunnistater som Turkiet och Qatar på en sida och med Egypten, UAE och Saudiarabien på den andra. 

Nu får Macron och Merkel ny energi driva EU framåt

149. Det är snart ett år sedan britterna chockade världen med att rösta för ett utträde ur EU. Det såg ut som början på slutet för EU, belägrat av kritiker som förutspådde systemkollaps över flyktingströmmar, terrorism och eurokris. Nationalister stormade också framåt i opinionsmätningar över hela Europa. De ledde regeringar i Östeuropa och hade goda chanser i stundande val att välta regeringar i Frankrike, Nederländerna och kanske Italien. Skulle även impopulära Angela Merkel dras med i fallet? Valet till USA:s president av den störste populisten av alla, Donald Trump, förstärkte intrycket att det politiska landskapet hade förändrats för gott. Nu skulle dominobrickorna falla, en efter en. Men brickorna föll inte. Och när britterna gick till val i juni i år igen – än en gång med chockresultat – begränsas skadan till de brittiska öarna. Premiärminister May bad om mandat för en ”hård” brexit, att kunna lämna EU utan något samarbetsavtal om européerna inte ställer upp med vad britter kan önska. Väljarna sa ett tydligt nej.  Protester utanför brittiska parlamentet mot Theresa May efter valet den 8 juni. Foto: Brian Minkoff/Shutterstock Vändningen har skett blygsamt, nästan obemärkt. Kanske borde bedömarna ha noterat att när EU-länderna efter brexitomröstningen omedelbart sa att de tänkte fortsätta sitt samarbete och rentav fördjupa det, så var de ovanligt nog fullständigt eniga. Ett toppmöte i Bratislava några månader senare förseglade beslutsamheten. Också relativt obemärkt valde Österrike ny president i december 2016. Ett land sönderslitet av gräl över massinvandringen valde bort en ung, dynamisk högernationalist och stannade för en judiskättad andragenerationsinvandare och intellektuell EU-vän. Till allmän förvåning vann sedan inte favorittippade högerextremisten Geert Wlders regeringsmakten över Nederländerna i mars 2017. Vad som stoppade honom tycks ha varit att de unga beslöt sig för att rösta på de traditionella partierna för att slippa ett ”nexit”. Det franska presidentvalet i maj 2017 slog spiken i kistan för alla som fortfarande hoppades att europeiska nationalister skulle ta fler länder ut ur EU. Emmanuel Macron gick till val med EU-flagga, ackompanjerad av EU-hymn och fick väljarna med sig. Att hans seger inte bara berodde på avsky för nationalisten Marine Le Pen, demonstrerade söndagens franska parlamentsval när Macrons ”En Marche” gick mot att vinna egen majoritet. Någon har kallat Macron och hans kompisar i EU:s regeringskretsar för Erasmusgenerationen, alltså den generation som uppfattar det som självklart att kunna plugga utomlands, resa, hitta flickvän och jobb i Europa. Att brexit hotar dessa ”självklarheter” kan vara förklaringen till att unga holländare nobbar nexit, urbana britter målar sig blå i ansiktet och sjunger ”Never gonna give EU up” och tyskar att varje söndag sedan ett halvår tillbaka samlas på torg i  cirka 90 tyska städer för att vifta med EU-flaggan. Eramusgenerationen. Foto: View Apart/Shutterstock Emmanuel Macron är ovanlig på fler sätt än att han gick till val på löftet att ge väljarna ”mer” Europa”. Han kommer inte från ett etablerat parti utan har vägrat valet mellan de två stora franska blocken, socialister eller borgerliga. Han lovade just de ting som alla trott skrämmer bort väljare: Åtstramningar, öppna gränser och mer globalisering. Han gick sedan in för optimism när han övertygade väljarna att Frankrike är så bra, så innovativt att landet kan bli en segrare i globalisering istället för en förlorare. Till och med tyskarna sveptes med av hans övertygande tal. När president Macron anlände till Berlin för sitt första statsbesök i maj, samlades tusentals tyskar utanför kansleramt och ropade ut honom på balkongen för hyllningar. Tyska förbundskansler Angela Merkel har länge känt sig ensam i ledningen för EU, men nu är den fransk-tyska axeln lagad igen och hon andas synbarligen ut. Hennes tyska väljare står på hennes sida i alla opinionsmätningar och höstens tyska val förväntas bekräfta det. Merkel kampanjar i medvind. Foto: Shutterstock Även om den spänstige Emmanuel Macron bidrar med välkommen ny energi, så hade EU-maskinen redan arbetat ihärdigt sedan Bratislava-mötet i september 2016. EU:s nya försvarssamarbete kunde beslutas formellt under senvåren 2017 och ett militärt högkvarter i Bryssel har börjat arbeta. Macron lovade också att gå in för  ett ”socialt” Europa och Merkel är enig; det räcker med åtstramningar i Europa nu. EU-kommissionen har därför lagt projektet ”den sociala pelaren” på bordet.   Macron och Merkel gav i Berlin den första veckan i maj dessutom en rivstart åt nästa stora europeiska projekt, en reformerad, tajtare eurozon. Detaljerna var kända, Macron hade lagt fram dem under sin valkampanj. Merkel hade godkänt dem redan 2012 i en fransk-tysk överenskommelse som president Hollande inte vågade ta vidare. EU-kommissionen har nyligen följt upp Macron/Merkels överläggningar med konkreta förslag. Euro-planerna handlar om att dra konsekvensen av att man har en gemensam valuta. För att slippa en upprepad eurokris, måste nationerna helt enkelt ge upp ännu en del av sitt handlingsutrymme för en mer effektiv överordnad kontroll. Att detta sker nu, utan en ny kris i sikte för euron är stabilare än någonsin och eurozonens ekonomi går utmärkt, har en hel del med både brexit och Donald Trump att göra. Efter ett Nato-toppmöte i slutet av maj, uttryckte förbundskansler Merkel på ett chockerande öppet sätt (för att vara henne) att det inte går att lita på de gamla allierade USA och Storbritannien längre. EU måste ta ansvar för sitt eget väl och ve. Angela Merkel talade inte enbart om försvaret. EU är också världens största handelsaktör och kan inte tillåta sig att skakas av eventuella dollarkriser. Euron är världens näst största internationella valuta och den ska stärkas när nu USA drar sig tillbaka från världsscenen och Kina seglar upp som stark utmanare. I det här läget är britternas uttåg ur EU det sista av EU-regeringarnas bekymmer. USA, Vladimir Putin, den turkiske presidenten Erdoğan, flyktingar och Mellanösternkriser toppar listan. För den fransk-tyska axeln väntar den svåraste uppgiften internt i EU, att ta itu med det ”illiberala” blocket i Östeuropa, bestående av EU-medlemmarna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Följer de med eller kan de pressas ut i periferin när euroländerna sluter sig tätare? Vad gäller britterna så har de inte ens kunnat komma till förhandlingarna än, regeringen May har inga färdiga förhandlingspositioner. Hon får det inte lättare i en minoritetsregering, klämd mellan nordirländska DPU och nytillkomna skotska tories som är mot en brexit. Att förhandla med Storbritannien lär bli en mardröm och ta evigheter. EU har allt att vinna på ett bra avtal med Storbritannien – men ganska lite att förlora på inget avtal alls. I väntan på att britterna enas sinsemellan om vad de vill, fortsätter EU-sidan därför att ägna sig åt annat.

Hamas pressas ta mer pragmatisk hållning

142. Det nya dokumentet presenterades den 1 maj av Hamas politiske ledare Khaled Meshaal vid en presskonferens i Doha. De mest uppmärksammade punkterna i dokumentet är i korthet att Hamas säger sig vara berett att temporärt acceptera en palestinsk stat inom 1967 års gränser, förklarar sig oberoende av det Muslimska brödraskapet, ändrar definitionen av sin fiende från ”judarna” till ”den sionistiska enheten” och accepterar även andra former av motstånd än den väpnade kampen. Tidpunkten för offentliggörandet av det nya dokumentet är intressant. Det kom bara två dagar innan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas skulle möta USA:s president Donald Trump i Washington. Den uppenbara tanken bakom detta var att stjäla en del av uppmärksamheten kring detta besök och framförallt att utmana Abbas i rollen som den ende legitime representanten för det palestinska folket. Hamas vill genom att presentera sig som en mer pragmatisk och mindre dogmatisk organisation vinna omvärldens förtroende och bli en accepterad representant för palestinierna. En lastbil kontrolleras vid gränsen mellan Israel och Gaza. Foto: Shutterstock Ett mer akut motiv bakom det nya dokumentet är att Hamas idag, efter tio år som de facto-regering i Gaza, befinner sig i ett mycket trängt läge, inte minst ekonomiskt. Israels blockad av Gazas gränser, som infördes efter Hamas maktövertagande sommaren 2007, har strypt den lokala ekonomin och lett till rekordhög arbetslöshet och djup fattigdom. När general Sisi tog över makten i Egypten 2013 och förbjöd det Muslimska brödraskapet stängdes också Gazas enda förbindelse med omvärlden och de smugglingstunnlar som byggts under gränsen förstördes till stor del. I hopp om bättre förbindelser med Egypten definierar sig Hamas i sitt nya dokument som en palestinsk islamistisk nationell befrielseorganisation, inte som en gren av det Muslimska brödraskapet som det stod i grundstadgan från 1988. Hur realistisk den förhoppningen är går inte att avgöra – hittills har ingen respons från den egyptiska sidan rapporterats. Hamas ledare i Gaza, Ismail Haniyeh, blev i maj ledare för hela organisationen. Foto: Shutterstock En annan orsak till Hamas ekonomiska kris är att stödet från Iran minskade kraftigt när kriget i Syrien bröt ut och Hamas vägrade ställa sig på president Assads sida. Hamas politiske ledare Khaled Meshaal lämnade sitt huvudkontor i Damaskus och flyttade till Doha i Qatar. Men nu, när Meshaal har efterträtts av Ismail Haniyeh, Hamas tidigare ledare i Gaza, rapporteras det att Iran överväger att återuppta sitt stöd. Punkt 20 i det nya dokumentet fastslår att Hamas överväger att acceptera en självständig och oberoende stat inom 1967 års gränser, med Jerusalem som huvudstad. Men detta innebär inte något erkännande av ”den sionistiska enheten” (Israel), tvärtom betonas att det inte finns något alternativ till en ”fullständig befrielse av Palestina, från floden till havet”. Hur ska man tolka denna motsägelsefulla ståndpunkt? Någon månad innan dokumentet blev offentligt ställde jag den frågan till Dr Basem Naim, tidigare hälsovårdsminister i Hamasregeringen i Gaza: — Tanken är att om Israel är berett att helt och hållet dra sig tillbaka från ockuperat område och låta oss bilda en oberoende stat, så kan vi inleda ett vapenstillestånd för de kommande 20-30 åren. Jag tror det är en klok idé, för det skulle ge oss en chans att bygga upp ett fritt och fungerande samhälle. Idag präglas palestiniernas vardag på Västbanken och Gaza av våld och förtryck, men om detta upphör kommer en ny generation att växa upp med en ny syn på tillvaron. Om konfliktens känslor av frustration klingar av kanske våra barn och barnbarn kan finna en helt ny lösning för framtiden. Palestinierna vill, precis som alla andra människor, leva i fred och välstånd och se sina barn växa upp i en god atmosfär. Basem Naim menar att det idag är omöjligt att erkänna staten Israel: — Du kan inte begära att de som oupphörligen dödas, fängslas eller får sina hus förstörda ska erkänna förtryckarmakten för att vinna respekt för sina grundläggande rättigheter. Men vi understryker i dokumentet att det är ockupationsmakten, inte judarna som personer, som är vår fiende. Det är en viktig förändring. Arbetet med det nya policydokumentet har pågått i flera år, och flera av förändringarna har diskuterats under lång tid. Redan 2005 föreslog Hamasledaren Khaled Meshaal ett långt vapenstillestånd i utbyte mot en stat inom -67 års gränser, men Israel förkastade det förslaget. Även det nya policydokumentet har av Netanyahuregeringen avfärdats som en rökridå: ”Vi ser att Hamas fortsätter investera sina resurser inte bara i krigsförberedelser utan också i att indoktrinera barnen att önska krig mot Israel”. Ett nytt krig är dock inte vad Gazaborna önskar, de är starkt oroade inför den tanken. Och tilltron till Hamas förmåga att värna invånarnas trygghet och försörjning har minskat kraftigt, särskilt sedan den palestinska myndigheten i Ramallah för ett par månader sedan beslöt att strypa Gazas elförsörjning och skära ner lönerna till sina drygt 40000 anställda där med en tredjedel. Skälet till detta uppges vara bristande ekonomiska resurser, men det finns ett bakomliggande motiv: Att omintetgöra Hamas försök att vinna stöd med hjälp av sitt nya policydokument och tvinga dem ge upp sin makt och låta den palestinska myndigheten ta över styret av Gaza. Klyftan mellan Hamas och den palestinska myndigheten är idag mycket djup och möjligheten att nå nationell enighet förefaller mer avlägsen än någonsin. — Regeringen i Ramallah vägrar ta ansvar för situationen i Gaza, som är mycket problematisk på flera viktiga samhällsområden. Det är inte acceptabelt att människorna här ska leva under dubbelt förtryck, både från ockupationen och sin egen regering, säger Basem Naim. Han är en av sju medlemmar i en nybildad kommitté som ska hantera de mest akuta problemen, till exempel inom hälsovård, utbildning och sociala frågor. Den palestinska myndigheten betraktar kommittén som en illegal regering. Hamas står i det nya dokumentet fast vid det väpnade motståndet mot ockupationen, men öppnar också för andra former av motstånd, som demonstrationer och kampanjer. Men det innebär knappast att den utbredda, men tysta, kritiken mot Hamas kommer att tillåtas göra sig hörd – tidigare har alla sådana försök slagits ner med stor kraft. Hamas flagga.  Samtidigt som Hamas lanserat sitt nya dokument för att förbättra sin image i omvärldens ögon har man utsett en ny lokal ledare efter Ismail Haniyeh: Yahya Sinwar, en av ledarna för Hamas militära gren al-Qassambrigaderna. Han har suttit mer än tjugo år i israeliskt fängelse för terrorbrott och frigavs 2011 i utbyte mot den israeliske soldaten Gilad Shalit. Valet av Sinwar kan tyckas motsägelsefullt, då han i första hand förväntas satsa på att förstärka det militära motståndet mot ockupationen. Men det finns bedömare som anser att han i sin nya politiska roll också kan ha styrkan att ta tidigare oprövade steg mot en lösning av konflikten. Hittills har han inte signalerat några sådana avsikter. Istället har han satsat på att att förbättra relationerna till Egypten – nyligen reste han till Kairo för ett möte med den egyptiska säkerhetstjänsten.

Korruptionsavslöjare ställer Putin inför ett dilemma

142. Alla utgår ifrån att Vladimir Putin i mars nästa år tänker låta sig omväljas för en ny sexårsperiod som rysk president. Hans maktposition tycks stabil och ohotad, och han har fortfarande mycket höga popularitetssiffror i opinionsmätningarna. Men det finns samtidigt en hel del frågetecken kring Putins framtid. Själv har han ännu inte gett sitt folk något besked om huruvida han tänker kandidera, och förmodligen tänker han vänta in i det längsta. Putin har alltid hållit sina kort tätt in till bröstet. Vad händer om Putin meddelar att han har tröttnat? Han fyller 65 år i oktober, och han har redan lett Ryssland längre än någon annan i modern tid, Brezjnev undantagen. Skulle Putin avgå före nästa presidentval, kommer han att följa Boris Jeltsins exempel, alltså att själv utse vem som ska efterträda honom och kräva garantier för sina tillgångar och skydd mot alla former av ansvarsutkrävande senare. Men just nu tyder det mesta på att Vladimir Putin fortfarande är tillräckligt makthungrig för att vilja ställa upp för omval. Hans seger i det kommande presidentvalet ter sig dock inte lika enkel och betryggande som för bara ett år sedan. Den politiska oppositionen, som verkade krossad efter protesterna 2011-2012, har plötsligt fått nytt liv, och utvecklingen kring Alexej Navalnyj ställer Putin inför ett svårlöst dilemma. En demonstrant grips av kravallpolis i Moskva vid protesterna mot korruptionen i Ryssland den 26 mars. Foto: Shutterstock Några dagars samtal i Moskva med bland andra företrädare för oppositionen mot Putins styre ger en bild av att Putins kritiker har repat nytt mod. Mina intryck bekräftar också det som utmärkte protesterna mot korruptionen bland makthavarna den 26 mars i år, nämligen att det här handlar om en ny ung generation som inte längre är rädd att gå ut på gatorna, trots att de med Putins egna ord ”får räkna med en batong i huvudet”. Jag blev snarast överraskad över att återväxten i den ryska oppositionen tycks så god. I åtminstone storstäderna är det påfallande många unga som är beredda att engagera sig för kraven på ett bättre samhälle. I protesterna i mars, i hundratals städer från Vladivostok till S:t Petersburg, deltog tusentals skolungdomar, många minderåriga. Trots kravallpolisens brutala ingripanden demonstrerade de sitt missnöje med allt som de upplever som fel med det system som Putin och männen runt honom har skapat. De kallas redan för ”Youtubegenerationen”, och deras anförare och inspiratör är Navalnyj som har gjort premiärminister Medvedev till Rysslands mest förlöjligade makthavare och som nu manar till nya protester och demonstrationer den 12 juni, på Rysslands nationaldag. Navalnyj har fått sällskap av förre oljemiljardären Michail Chodorkovskij som från sin exil i väst har dragit igång rörelsen ”Nu är det nog” (Nadojelo). Chodorkovskij vill skapa opinion i Ryssland för kravet att det räcker med 17 år av Putinstyre och att det är dags för Putin att meddela att han inte ställer upp för omval. Även Chodorkovskij kallar till protester den 12 juni. Chodorkovskijs förhoppningar är säkert fåfänga, och hans stöd bland ryssarna är svagt eftersom många minns honom som en hänsynslös oligark. Men hans tio år som politisk fånge skapade respekt, och själv säger Chodorkovskij att han arbetar långsiktigt. Det första målet är att efter Putin få till stånd rättvisa och hederliga president- och parlamentsval. President Putin har styrt Ryssland i 17 år. Foto: Shutterstock  Putin kontrollerar alla maktens institutioner i Ryssland, och han kan med lätthet kväsa alla gatuprotester och demonstrationer den 12 juni, hur omfattande de än blir. Men konsekvenserna av förnyad brutalitet kan bli förödande för honom. Det skulle kunna äventyra den solida seger i nästa års val som Putin tros vilja uppnå. Bedömare i Moskva anser att Putin vill säkra sitt omval med siffrorna 70-70. Det bör bli 70 procents valdeltagande, och 70 procent av rösterna ska läggas för Putin. Det är klart att det går att åstadkomma mycket med ”administrativa metoder”, alltså den sorts valfusk som i Ryssland har förfinats under hela 2000-talet. Men även för det finns en gräns, och det är här Navalnyj kommer in i bilden. Navalnyj reser nu runt i Ryssland och försöker öppna valkontor för sin kandidatur i presidentvalet. Han motarbetas överallt, men han tycks helt inställd på en definitiv konfrontation med den sittande makten. Han ska ställa upp i valet, upprepar han. Putin och hans administration kan hänvisa till formella skäl för att hindra Navalnyj att ställa upp. Navalnyj har en villkorlig dom hängande över sig, och då får han enligt lagen inte kandidera. Putins dilemma är att om Navalnyj inte tillåts ställa upp, riskerar han att många av Navalnyjs anhängare, särskilt de unga väljarna, stannar hemma. Bojkotten av valet kan bli så omfattande att Putins seger inte uppfattas som legitim. Och om Navalnyj tillåts ställa upp, kanske han drar så många röster till sig att Putin inte kommer upp i ett återval runt 70 procent. Tipset är dock fortfarande att Navalnyj inte kommer att tillåtas att delta i presidentvalet. Men Putin har fler problem än Navalnyj. Eftersom någon riktig opposition till Putin eller maktpartiet Enade Ryssland aldrig har fått utvecklas riskerar presidentvalet nästa år att bli en tröttsam upprepning av hur det har sett ut i alla tidigare val. Kommer Putins motkandidater ännu en gång att bestå av kommunisternas Ziuganov, liberaldemokraternas Zjirinovskij och Rättvisa Rysslands Mironov? Hur mycket entusiasm bland väljarna kan en sådan uppställning mobilisera? Går det att få till 70 procents valdeltagande om kandidaterna i stort sett är desamma som förra och förrförra gången? I valet 2012 tilläts affärsmannen Michail Prochorov ställa upp som oberoende kandidat, för att framför allt ”urbana och moderna” väljare skulle få ett alternativ. Prochorov fick 8 procent, Putin 64 procent. Än så länge finns ingen liknande kandidat som får ställa upp med Kremls välsignelse, i sikte. Men det kanske kommer eftersom åtminstone något nytt namn lär behövas för att skapa intresse för valet i mars. I Moskva hörde jag ett namn nämnas som kan verka absurt, men kanske ändå inte. Tänk om Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens omstridde och fruktade ledare, blir kandidat i det ryska presidentvalet! I så fall skulle Kadyrov förmodligen ställa upp bara rent formellt, han skulle rent av kunna uppmana till röstning på Putin. Men han skulle definitivt kunna leverera flera miljoner muslimska röster som Putin kanske annars har svårt att vinna. Ett sådant scenario är naturligtvis långsökt. Men säkert är att männen i Kreml just nu är intensivt sysselsatta med att lösa de dilemman som Vladimir Putin befinner sig i, både med den utomparlamentariska oppositionen och med den icke befintliga oppositionen bland de etablerade partierna.

Östra Jerusalem – en hård och ockuperad plats

142. Jerusalem har kommit i blickfånget genom Donald Trumps presidentskap. Under sin kampanj deklarerade han sin avsikt att flytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till ”det judiska folkets eviga huvudstad” som en av sina första åtgärder som president. Detta skulle bli del av en rad djärva beslut som skulle visa att ”Amerika först” var här, ytterligare understruket genom nomineringen av en ledande bosättaranhängare som USA:s nye ambassadör i Israel. Det Jerusalem som kom i fokus var storpolitikens: de tre monoteistiska religionernas heliga stad, Israels mest vördade erövring under sexdagarskriget för femtio år sedan och ett av de återstående hindren för en fredlig lösning av konflikten mellan Israel och Palestina. Men det finns ett annat, mycket mindre känt Jerusalem – 370 000 palestiniers hem, 40 procent av stadens befolkning, östra Jerusalems invånare – det Jerusalem som turisterna inte kommer att se, med undantag av Gamla stan, en vit fläck på de flesta israelers karta. Det är här vågen av våldsamma palestinska attacker mot israeliska poliser, soldater och civila inleddes i början av oktober 2015. Det är den del av Jerusalem som Israel olagligt annekterade 1967 och platsen för en lång rad brott mot mänskliga rättigheter och mot folkrätten. Annekteringen har aldrig accepterats av det internationella samfundet som därför inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Östra Jerusalem förblir ockuperat, därav den internationella konsensus som råder om att ambassader ska förbli i Tel Aviv och inte flyttas till Jerusalem. Som ockupationsmakt är Israel skyldigt att skydda befolkningen under ockupation och se till dess välfärd. Istället har en rad politiska beslut gjort palestiniernas dagliga tillvaro alltmer osäker. Avskuren från landsbygden och städerna på Västbanken tjänar Jerusalem inte längre som centrum och primär marknad för den palestinska ekonomin. Palestinier från Västbanken och Gaza kan inte besöka staden utan tillstånd vilka utfärdas på ofta oklara grunder och är svåra att erhålla. Att komma in i Jerusalem genom gränskontrollerna är regelmässigt en förödmjukande upplevelse för palestinier som blir föremål för unga israeliska soldaters nyckfullhet. Silwan – en arabisk stadsdel i östra Jerusalem där bosättarna flyttar fram sina positioner. Foto: Leospek/Shutterstock Ockupationspolitiken har lett till svåra socio-ekonomiska förhållanden i östra Jerusalem. Drygt 80 procent av palestinierna lever under den israeliska fattigdomsgränsen, arbetslösheten är hög och kommunens investeringar och service favoriserar det judiska västra Jerusalem trots att palestinierna betalar samma skatter. Avhoppen från det fragmenterade och resurssvaga skolsystemet är många fler än i övriga Palestina. Nära 100 000 av invånarna i östra Jerusalem är avskurna från sin stadskärna genom separationsbarriären – muren – vilket ytterligare hindrar dem att som skattebetalare utnyttja den service de borde vara berättigade till. Palestinier har ingen politisk representation i Jerusalem – PLO:s högkvarter Orient House tvingades stänga under den andra intifadan 2001. Därefter har den palestinska handelskammaren och en rad andra institutioner stängts genom israeliska myndigheters påbud. Idag råder ett i det närmaste fullständigt institutionellt vakuum i östra Jerusalem.   Det begränsade område som avsatts för palestinier i östra Jerusalem, endast 9 procent av stadens yta, leder till en svår bostadssituation. Byggnadstillstånd är svåra att få för den växande befolkningen, många familjer tvingas bygga utan tillstånd efter år av resultatlös väntan. Sedan 1967 har omkring 2000 sådana palestinska hem rivits av de israeliska myndigheterna. Alla dessa manifestationer av ockupationen skapar umbäranden för palestinierna, men för individen är nog deras osäkra personliga status den mest problematiska aspekten. De palestinier som hamnade i den annekterade östra delen av Jerusalem 1967 behandlas som främlingar av de israeliska myndigheterna. Trots att de flesta hade bott i Jerusalem sedan flera generationer fick de bara permanenta uppehållstillstånd vilka kan dras in av en rad olika anledningar. Palestinier kan sändas i exil för handlingar som betraktas som olagliga av myndigheterna, eller som kollektiv bestraffning för handlingar som begåtts av andra familjemedlemmar eller släktingar – i sig en krigsförbrytelse enligt 4:e Genèvekonventionen. Men det finns också en mer diskret procedur för att dra in uppehållstillstånd som är minst lika traumatisk för den drabbade. Palestinier måste kunna visa att Jerusalem är deras ”livscentrum”. Om man inte kan visa att man levt i Jerusalem under de senaste sju åren kan uppehållstillståndet dras in med automatik, utan att man informeras. Palestinier som gör karriär eller studerar utomlands riskerar att förlora rätten att leva i sin födelsestad. Systemet med uppehållstillstånd är ett brott mot palestiniers mänskliga rättigheter och mot folkrätten. Den tyske folkrättsjuristen Michael Bothe skrev nyligen att Israels sätt att dra in permanenta uppehållstillstånd strider mot principen i internationell rätt att individen har en grundläggande rättighet till en plats där han eller hon kan leva under anständiga förhållanden. ”För palestiniern som bor i östra Jerusalem innebär det den säkra rätten att leva i östra Jerusalem”. När International Crisis Group 2012 analyserade situationen i östra Jerusalem kallade man den en vissnande stad, ”en hård och ilsken plats”. Israeliska myndigheter har skyllt de våldsamma händelserna sedan oktober 2015 på ”uppvigling” från den palestinska myndigheten, trots det säkerhetssamarbete som äger rum mellan israeliska och palestinska myndigheter. För de flesta observatörer, inklusive det israeliska säkerhetsetablissemanget, står det klart att vågen av attacker har utförts av enskilda, oftast unga, palestinier som agerar på egen hand, kanske inspirerade eller uppmuntrade genom sociala medier, men utan någon organisation som står bakom. Våldet är en produkt av den vissnande staden – en befolkning som lever i hopplöshet, förödmjukad och traumatiserad. Bilden av Jerusalem som Israels odelade huvudstad fick en svår knäck under de allra våldsammaste veckorna och månaderna nyligen, då dess inre gränser återuppstod genom att israeliska checkpoints spärrade av de palestinska stadsdelarna. Inget israeliskt firande av den snabba segern för femtio år sedan kan dölja att östra Jerusalem är en ockuperad stad.

East Jerusalem – a rough and occupied city

143. Jerusalem has come into focus with Donald Trump’s presidency. During his presidential campaign he declared his intention to move the US embassy from Tel Aviv to “the eternal capital of the Jewish people” as one of the first measures to be taken by the new President. It was to be part of a series of bold policy measures signifying the birth of “America First”, underpinned by the nomination of a leading supporter of settlements as the new US ambassador to Israel.   The Jerusalem that came into focus was the place of high politics, the holy city of the three monotheistic religions, the most treasured Israeli prize seized in the Six-Day War 50 years ago, and one of the remaining obstacles to a solution to the conflict between Israel and Palestine. But there is another, much less known Jerusalem, the home of around 370,000 Palestinians, constituting 40 percent of the city’s population, the inhabitants of East Jerusalem. This is the Jerusalem that tourists will not see, except for the Old City, and a white spot on the map of most Israelis. This is where the wave of violent attacks of Palestinians against Israeli military, police and civilians began in early October, 2015. It is the part of Jerusalem illegally annexed by Israel in 1967 and the stage of a catalogue of violations of human rights and international humanitarian law. The annexation has never been accepted by the international community, which therefore does not recognize Jerusalem as the capital of Israel. East Jerusalem remains occupied, hence the international consensus to maintain embassies in Tel Aviv, not in Jerusalem. Silwan, a Palestinian neighborhood in East Jerusalem, where Israeli settlers are expanding. Photo: Leospek/Shutterstock As the occupying power, Israel is obliged to protect the population under occupation and see to its welfare. Instead, a set of policies has made the daily lives of Palestinians increasingly precarious. Being cut off from its hinterland in the West Bank, Jerusalem no longer serves as the natural center and primary market of the Palestinian economy. Palestinians from the West Bank and Gaza cannot visit Jerusalem without permits which are issued on often unclear grounds and difficult to obtain.  Entering Jerusalem through checkpoints is a regularly humiliating experience with long delays for Palestinians, being subject to the whims of young Israeli soldiers. Occupation policies have led to harsh socio-economic conditions in East Jerusalem. More than 80 percent of Palestinians live under the Israeli poverty line, unemployment is high, municipal investments and services favor West Jerusalem although Palestinians pay the same level of taxes as the Jewish population. Drop-out ratesare much higher than in the rest of Palestine in the fragmented and poorly resourced school system. Close to 100,000 East Jerusalem residents are shut out from their city center by the separation barrier, preventing them from accessing services despite being tax-payers. Palestinians have no political representation in Jerusalem – the Orient House headquarters of PLO was forced to close during the 2nd intifada in 2001. The Chamber of Commerce and other Palestinian institutions were closed during the years after, leaving an institutional vacuum which remains to this day. The limited space reserved for Palestinians in East Jerusalem, only 9 precent is allocated for the use of re than a third of Jerusalem’s citizens, creates serious housing problems. It is very difficult to obtain a building permit and with families growing, many are forced to build without permits after years of waiting, which has led to the demolition of some 2,000 Palestinian homes by the Israeli authorities since 1967. All these manifestations of the occupation create hardship for Palestinians, but for the individual the most problematic aspect is probably the insecurity of residence. Palestinians who ended up in the annexed city in 1967 are treated as aliens by the Israeli government. Although most have lived in Jerusalem for generations, they were only given the status of permanent residents, a status which can be revoked for a variety of reasons by the Israeli authorities. Palestinians may be exiled for acts considered illegal by the Israeli authorities, or as collective punishment – itself a war crime under the 4th Geneva Convention – of families for acts committed not by them but by family members or relatives. There is also a more silent revocation procedure, although equally traumatic for the affected individuals. Palestinians must be able to show that Jerusalem is their “center of life”. If this cannot be proven for the past seven years, residency can be revoked, automatically, without notification. Palestinians pursuing a career or higher studies abroad risk losing their right to live in the city of their birth. The residence regime is a violation of Palestinian’s human rights and of international humanitarian law. In a recent legal opinion, the German IHL professor Michael Bothe stated that Israel’s practice of revoking the right of permanent residency violates the principle in international law that an individual has the fundamental right to a place where he or she can live in decent circumstances. “For the Palestinian living in East Jerusalem, this means a secure right of existence in East Jerusalem”. Analyzing the conditions in East Jerusalem in 2012, the International Crisis Group named it a withering city – “a rough and angry place”. Israeli authorities have blamed the violent events since October 2015 on “incitement” by the Palestinian Authority, despite the security coordination between Israeli and Palestinian authorities. But to most observers, including the Israeli security establishment, it is clear that the wave of attacks has been perpetrated by individual mostly young Palestinians, acting on their own, possibly fuelled on by or inspired through social media, but without any organization orchestrating or equipping the assailants. Violence is the product of the withering city described above – a people living with hopelessness, humiliation and trauma. The notion of the undivided capital of Israel was shattered during the most intense period of the recent violence, when its internal borders reemerged as Palestinian parts of the city were closed off by Israeli roadblocks and checkpoints. No Israeli celebration of the swift victory fifty years ago can shield that East Jerusalem is an occupied city.

Rumäniens romer offer för det korrupta systemet

142. En skara magra barn med stora ögon och framsträckta händer kommer fram till mig på en busstation i Bukarest. De pekar på croissanterna i min påse och ber om att få dem. Tidigare hade en ung rumänsk kvinna varnat mig för att grupper av romska barn skulle omringa mig och stjäla mina värdesaker utan att jag skulle märka det. En annan gång springer en taxichaufför fram till mig och min reskamrat när vi går från en busstation mot centrala Bukarest. – Det är inte säkert här, det här är ett område fullt med zigenare. Jag kör er mot centrum, ropar han. I Sverige pågår en debatt om vad som ska göras åt dem som kommit från bland annat Rumänien för att tigga, oftast romer. Martin Valfridsson, regeringens tidigare samordnare för utsatta EU-medborgare i Sverige, gick nyligen ut med att han är för ett nationellt förbud mot tiggeri. Detta till följd av en dokumentär av NRK som avslöjade ett kriminellt nätverk i Bergen där stöld och prostitution var sammankopplat med tiggeri. Valfridsson menar att ett tiggeriförbud i Sverige skulle skydda de utsatta människor som tigger från att bli utnyttjade och tvingas till kriminalitet. Många av dem som tigger på gatorna i Sverige är romer från Rumänien. Foto: Mikael Damkier/Shutterstock EU-parlamentarikern Soraya Post (FI) och författaren Irka Cederberg svarade att ett förbud inte skulle skydda dem som tigger utan snarare förvärra deras situation genom att frånta dem deras bästa eller enda möjlighet till inkomst. Tiggeriet medför att de som tigger kan återvända till sina hemländer med pengar till att rusta upp sina hem, köpa mediciner och se till att deras barn kan gå i skolan. Thomas Hammarberg och Ulf Bjereld argumenterar också mot ett tiggeriförbud. De menar vidare att svenska myndigheter kan göra mer för de tiggande även i Sverige, som exempelvis att bidra med billiga och säkra boenden. I Rumänien är romer mycket utsatta, en majoritet lever i fattigdom och diskrimineringen mot dem är påtaglig. Den utbredda antiziganismen och politikernas brist på agerande förhindrar att deras situation förbättras. År 2016 sammanställde FN en rapport om fattigdom och mänskliga rättigheter i Rumänien, i vilken romer pekades ut som en särskild utsatt grupp. Fem år tidigare dokumenterades att det fanns 630 000 romer i Rumänien, men de beräknas vara uppemot två miljoner, motsvarande cirka 10 procent av befolkningen. Statistiken gällande den romska befolkningen är otillförlitlig då många rumäner vill inte erkänna sitt romska påbrå på grund av den stigma som finns. Ungefär 78 procent av romerna lever på en tillfällig inkomst under den nationella fattigdomsgränsen. 84 procent av romska hushåll rapporterar brist på vatten, el och avlopp. Utsattheten visar sig också i att mödradödligheten är 15 gånger högre bland romska än andra rumänska kvinnor, och att romer i genomsnitt lever 16 år kortare än andra rumäner. Att arbetslösheten är stor bland romer beror främst på brist på utbildning, och diskriminering på arbetsmarknaden. Andelen romska barn som inte slutför eller tar del av utbildning är hög. Skolgången är officiellt gratis i Rumänien, men ofta tillkommer utgifter för exempelvis måltider, skolskjuts och material som gör det svårt för barn från fattiga familjer att gå i skolan. Detta är kopplat till att skolsystemet är decentraliserat, vilket lägger ett stort ansvar på lokala myndigheter. Fattiga kommuner med små resurser att lägga på skolan kan därför begära att föräldrarna får stå för vissa kostnader. Det är dessutom vanligt att romska föräldrar aldrig har gått i skolan. Även om de gjort det har det inte alltid hjälpt dem få jobb på grund av diskriminering. Risken blir då stor för att romska föräldrar inte tror att skolgång kommer att förbättra barnens framtid och inte uppmuntrar dem att gå i skolan. Istället kanske barnen får hjälpa till hemma eller med att få in pengar. Många av fördomarna om romer, som att de inte jobbar och inte skickar sina barn till skolan, grundar sig därför på verkliga förhållanden. Viktigt att poängtera är dock att detta inte beror på lathet, som fördomarna påstår. Det är snarare en effekt av den diskriminering, försummelse och isolering som det romska folket utsätts för. FN-rapporten från 2016 belägger detta. Korruptionen i Rumänien påverkar även romerna och andra utsatta grupper negativt. Den genomsyrar hela samhället och märks i skola och sjukvård bland annat, där det går att betala sig till ett högre betyg i skolan eller bättre och snabbare vård. Detta leder till svårigheter att få tillgång till välfärden för dem som varken har pengar eller kontakter, vilket de flesta romer inte har. När Rumänien gick med i EU hade det mest korruption av alla EU-länder enligt Transparency International. Under de senaste åren har arbetet mot korruption intensifierats och gett resultat: tusentals korruptionsfall har nu tagits upp i domstolar. Många högt uppsatta personer inom politiken och rättsväsendet har fällts för korruptionsbrott. Men vinterns demonstrationer vittnade om hur korruptionen fortfarande är starkt närvarande i politiken. Romskt bostadsområde i Bukarests utkant. Foto: Gabriel Petrescu / Shutterstock. Att korruptionen fortfarande styr så mycket inom politiken minskar chansen för att politikerna skulle göra något åt romernas situation utan att de själva skulle tjäna på det. Det finns inte heller någon stark opposition som pressar politikerna att göra mer. Flera högt uppsatta politiker har gjort antiziganistiska uttalanden, utan att det har påverkat deras popularitet. Romernas största hopp är om EU skulle öka pressen på de rumänska politikerna. År 2011 tog EU-kommissionen fram ett ramverk för romsk inkludering, och alla medlemsländer antog nationella strategier. För att driva arbetet finns möjlighet att söka bidrag från EU:s strukturfonder, främst den sociala fonden. År 2014 undersökte DN-reportern Josefine Hökerberghur mycket av EU:s strukturfonder som kom fram till romerna i Rumänien. Det visade sig att för budgetperioden 2007- 2014 använde Rumänien endast runt 6,5 miljarder av de 32 miljarder kronor som avsatts från socialfonden och som skulle gå till utbildningsinsatser, arbetsmarknadsinsatser, sjukvårdsinsatser samt insatser för utsatta grupper, såsom romer. Anledningen till att så lite pengar söktes tycks vara politisk ovilja samt brist på resurser hos de myndigheter och organisationer som arbetar med romers rättigheter — de måste själva finansiera fem procent samt lägga ut för hela projekten. Brister i förvaltningen av fonderna av den rumänska staten gör det svårt att avgöra hur mycket av pengarna som sedan kom fram till organisationer som arbetar med romers rättigheter. Det sistnämnda kan sammankopplas till korruptionen. För EU:s budgetperiod 2014-2020 har runt 45 miljarder kronor (4,8 miljarder euro) avsatts för Rumänien från socialfonden, där minst 20 procent (9 miljarder) är öronmärkta till fattigdomsutrotning och inkludering av utsattagrupper, däribland romer. År 2015 rapporterade Expressen att utnyttjandegraden för denna fond endast var 47 procent. Hur mycket av dessa pengar som kommer fram till organisationer som arbetar med romer går inte säkert att fastställa. Sverige och EU måste fortsätta pressa Rumänien att minska romers utsatthet så att de romer, som vill, erbjuds en möjlighet till ett värdigt liv i sitt hemland. Sverige kan hjälpa rumänska myndigheter effektivisera förvaltningen av EU-fonder samt med att driva projekt. Bra början är de samarbeten som Socialdepartementet påbörjat med Rumänien och Bulgarien. Den svenska staten bör även se över hur de kan hjälpa de utsatta som befinner sig i Sverige idag, så att de får humana levnadsvillkor även här. 

Tvådelad strategi behövs mot militant islamism

142. Den våldsbejakande, radikala islamismen är ett av vår tids stora säkerhetshot. Majoriteten av inbördeskrigen i världen utkämpas av eller mot militanta islamister (8 av 11 inbördeskrig vid senaste mätningen, år 2015). Mer än hälften av världens väpnade konflikter inom stater är konflikter där åtminstone en sida har självdefinierade islamistiska politiska mål. Ungefär två tredjedelar av dessa konflikter innehåller grupper med transnationella mål, till exempel att skapa ett kalifat som spänner över etablerade nationsgränser. Det internationella samfundets förmåga att finna långsiktigt hållbara lösningar på islamistiska konflikter är därför avgörande för att finna vägar till en fredligare värld. En långsiktig politisk lösning som ofta diskuteras är att öka det demokratiska spelrummet för den politiska islamismen. Det finns två orsaker till varför detta skulle kunna bidra till en minskning av militant islamism. För det första kan politisk islamism utgöra ett icke-våldsligt alternativ till den militanta islamismen. För de som anser att den muslimska tron har sociala och i längden politiska, inte bara privata, implikationer kan det finnas andra kanaler att uttrycka sin politiska hållning än genom slagfältet. Den muslimska tron, liksom andra religiösa traditioner, kan inte bara ha implikationer för hur individen ska leva sitt liv, den har också publika konsekvenser. Religiös tro är inte nödvändigtvis endast en privatsak utan handlar för många troende om hela livet, också den politiska sfären. En politisk islamism inom ramen för de demokratiska institutionerna visar att det finns alternativa kanaler att framföra den typen av åsikter. För det andra skulle det demokratiska deltagandet av politiska islamismen också kunna förändra och moderera den islamistiska ideologin. Det demokratiska ansvarsutkrävandet skulle innebära justeringar och anpassningar, när religiösa ideal ska implementeras i praktisk politik. Det är lätt att vara radikal i opposition, svårare när man faktiskt ska genomföra de politiska programmen, och i synnerhet om man måste stå till svars inför väljarna efteråt. Utifrån detta perspektiv är det därför avgörande att politisk islamism kan fungera som en långsiktig politisk demokratisk kraft. För att öppenhet för politisk islamism ska fungera som konfliktlösningsmekanism gentemot den militanta islamismen behöver den politiska islamismen vara såväl kraftfull som demokratisk. Utvecklingen i tre stora muslimska länder där politisk islamism fått verka – Turkiet, Egypten, och Indonesien – ger dock här skäl till viss oro. I vårens folkomröstning i Turkiet vann ja-sidan med knapp (och omtvistad) marginal. Folkomröstningen kan ses som en milstolpe i ett längre och mer globalt perspektiv: den minskade potentialen i politisk islamism som demokratisk kraft. Turkiet har länge lyfts fram som en demokratisk arena i den muslimska världen och regeringspartiet AKP visade tidigare att en tolerant, värdekonservativ islamism kunde utgöra en politisk kraft att räkna med. Turkiet och AKP lyftes länge fram som ett föregångsexempel, som visade att politisk islamism kunde vara både politiskt kraftfull och verka som en demokratisk kraft. Detta inspirerade länder bortanför Turkiet som önskade finna fungerande politiska modeller för det demokratiska bygget, som kunde fungera i sin kulturella kontext. Denna form av islamism har dock succesivt gått i riktning mot mer centralstyrning, brist i respekt för mänskliga rättigheter, ett underminerande av de demokratiska institutionerna och medierna. Även om många inom det regeringsbärande AKP i Turkiet också röstade nej i vårens folkomröstning, är det otvetydigt att AKP under Erdoğan utvecklats i mer auktoritär riktning, en process som accelererade med full kraft efter det misslyckade kuppförsöket den 15 juli 2016 (som avvärjdes genom ett folkligt ickevåldsmotstånd). Anhängare till den förre president Muhammed Mursi firar på Kairos gator efter hans segerval i juni 2012. Ett år senare var han störtad av militären – efter massiva folkliga protester. Foto: Senderistas/Shutterstock I Egypten har dragkampen mellan islamismen (företrädesvis Muslimska brödraskapet) och mer sekulärt inriktade politiska krafter pågått i decennier. En transformativ period uppstod i samband med den arabiska våren. I Egypten lyckades ickevåldsrevolutionen 2011 fälla Hosni Mubarak. På Tahirtorget protesterade tusentals demonstranter mot regimen och när regimen slog tillbaka med våld medförde det bara att fler demonstranter anslöt sig till revolten. När militären och omvärlden började dra tillbaka sitt stöd till regimen föll Mubarak, medan militärledningen satt kvar. Efter revolutionsvåren genomfördes ett val, men eftersom de unga och entusiastiska demokratiaktivisterna inte hade någon välorganiserad kampanj kom istället det islamistiska Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Mursi till makten. Efter det att islamisterna förvägrats sina demokratiska vinster på andra håll i regionen – i Algeriet genom militärernas ingripande gentemot FIS och i Gaza genom omvärldens brist på erkännande av Hamas – sågs Egypten av många som en möjlighet för den politiska islamismen att visa sin demokratiska potential. Men Brödraskapets tid vid makten blev kort, delvis också på grund av en serie impopulära politiska beslut. Många egyptier var därför positivt inställda till den militärkupp som fällde den folkvalda regimen och satte general Abd al-Fattah al-Sisi som ny makthavare. Efter kuppen 2013 förbjöds Muslimska brödraskapet och Sisi lät sig väljas i ett presidentval 2014, vilket han vann med 93 procent av rösterna – i ett val som bojkottades av de flesta andra partier. En militärpresident har ersatts av en annan och landet befinner sig i ekonomisk och social kris. Hyllningar till Jakartas förre guvernör "Ahok" efter vårens valförlust. Foto: GeorginaCaptures/Shutterstock  I Indonesien förlorade under våren den tidigare populäre borgmästaren i Jakarta, känd som Ahok, valet. Ahok är etnisk kines och religiöst kristen, men hade ett stort väljarstöd på grund av en effektiv och uppskattad administration av staden, efter det att han tog över borgmästarskapet då Joko Widodo blev Indonesiens president. Indonesien är välkänt som ett exempel på en utbredd moderat och tolerant islamism. Den största islamistiska organisationen i Indonesien, Nahdlatul Ulama (NU) har kampanjat mot extremism och religiös sekterism. Men mer extrema islamistiska rörelser polariserade mot Ahoks religiösa bakgrund. Efter att ha blivit anklagad för hädelser mot Koranen, blev han rättsligt åtalad (och nyligen dömd till två års fängelse) för blasfemi. De extrema islamistiska grupperna – fortfarande en liten minoritet i Indonesien – lyckades mobilisera protester mot Ahok, som förlorade valet, vilket måste ses som en förlust för den demokratiska toleransen i Indonesien. I en kommande studie argumenterar jag tillsammans med min kollega Daniel Finnbogason vid Uppsala Universitet för att Indonesiens och de andra östasiatiska ländernas erfarenhet av att öppna upp demokratiska kanaler för politisk islamism (i kombination med repressiva medel samt avsaknad av internationalisering av pågående väpnade konflikter) har gjort att de varit relativt framgångsrika i kampen mot den militanta islamismen. Östasien är en region vars utveckling skiljer sig från andra regioner med religiöst definierade konflikter. De östasiatiska länderna har upplevt mycket religiöst definierat våld, men ändå lyckats hålla det på en relativt låg nivå. Framförallt har man lyckats med att undvika inbördeskrig mellan regeringar och jihadistiska grupper. De militanta nationalist-islamistiska upproren i framförallt Filippinerna och Thailand har varit långvariga och svårlösliga, men har inte eskalerat till generella inbördeskrig. De extremaste islamistiska grupperna har inte lyckats få fotfäste i regionen. En möjlig förklaring till de relativt låga våldsnivåerna – och detta, vill jag understryka, är en hypotes, snarare än ett vederlagt faktum – kan stå att finna i ländernas relativa öppenhet för politiska islamistiska rörelser. Genom fredsförhandlingar, genom acceptansen för politiska islamistiska partier och för islamistiska organisationer inom civilsamhället, har man tagit udden av de militanta islamisterna. Det är för tidigt att avgöra om detta är en global trend. Gemensamt för de tre länderna Turkiet, Egypten och Indonesien är att de är stora och viktiga i den muslimska världen och samtliga är exempel på att politisk islamism fått chansen att verka inom den parlamentariska demokratin. Det som skett under de senaste åren är alltså att det skett en demokratisk tillbakagång för den politiska islamismen genom två olika, delvis motstridiga, processer. För det första har flera tongivande företrädare för politisk islamism utvecklats i mer auktoritär och intolerant riktning. I Turkiet har den politiska islamismen – manifestaterad av AKP under Erdoğan – avdemokratiserats inifrån: Erdoğan har själv drivit landet i en mer auktoritär riktning. I Indonesien har den gradvisa ökade rollen för politisk islamism nu visat tecken på att gå åt ett mer sekteristiskt och icke-pluralistiskt håll på grund av hur dess företrädare har agerat. Även här tycks den politiska islamismen av egen kraft röra sig bort från de demokratiska spelreglerna och den demokratiska kulturen. För det andra har det demokratiska utrymmet för politisk islamism minskat. I Egypten blev de islamistiska företrädarna bryskt avsatta i en militärkupp. Där skedde alltså, tvärtom, avdemokratiseringen utifrån. Oavsett från vilket håll, har i samtliga de tre länderna den demokratiska manifestationen av politisk islamism minskat. Avdemokratisering beror i dessa fall inte främst på politisk islamism som sådan, utan på hur företrädarna har hanterat det politiska utrymme som de har fått tillgång till. Ska världen långsiktigt och hållbart lyckas vinna kampen mot militant islamism räcker det inte med militära medel, därom är de flesta ense. Även politiska verktyg behövs. Men de senaste årens tecken på ett minskat demokratiskt utrymme eller roll för den politiska islamismen minskar tyvärr våra möjligheter därtill. Omvärlden behöver därför en tvådelad strategi: både verka för ökad demokratisk öppenhet i auktoritära stater och vara tydlig med förväntningarna på företrädarna för den politiska islamismen, att de måste acceptera demokratins institutioner och kultur.