North Korean threat tests US-Chinese relations

143. BEIJING: With the threat from North Korea’s nuclear breakout growing daily, repair of Sino-US relations has assumed new urgency. The planned meeting in Florida between the US and Chinese presidents, Donald Trump and Xi Jinping, on 6-7 April could bring their relations and the security situation in Northeast Asia to a new crossroads. The gravity of the threat was highlighted when North Korea fired a rocket engine, with the capacity to propel an intercontinental ballistic missile, on March 18 while US Secretary of State Rex Tillerson visited Beijing. In a short time, North Korea has become a de facto nuclear power conducting, just in 2016, two nuclear tests and 21 missile tests and this year at least six increasingly advanced missile tests. Within a few years, the regime is expected to have missiles with nuclear warheads that could reach not only Seoul, 55 kilometers from the North Korean border, and Tokyo, but also American bases in Japan, Guam and, ultimately, the west coast of the United States. Trump has tweeted that this won’t happen and on route to Beijing, Tillerson declared that the time of “strategic patience has ended” and that military action is an option. Later he also suggested, though, that China and the United States are at “somewhat of a historic moment” in their relationship. East Asia is facing its most acute and trying security challenge in many years, and established major powers may not have viable solutions. Nothing less than a grand bargain is needed. The international community has failed to contain a failed state, one as poor, backward and isolated as North Korea, and allowed a grave security dilemma to emerge. North Korea’s nuclear development has, in fact, been on the international agenda for more than 20 years. After the collapse of the Soviet Union, on which the country was deeply dependent for its subsistence, substantial international humanitarian assistance staved off mass starvation. An ambitious Western initiative was launched in 1995 when the Korean Peninsula Energy Development Organization, or KEDO, was founded by the United States, South Korea and Japan to implement the 1994 US-North Korea Agreed Framework intended to freeze North Korea’s indigenous nuclear power plant development centered at the Yongbyon Nuclear Scientific Research Center, suspected of being a step in a nuclear weapons program. KEDO’s principal activity was to construct two light-water reactor nuclear-power plants in North Korea to replace planned reactors. The project was ultimately terminated, primarily because of North Korea’s continued and extended failure to perform required steps in the project agreement.   During the last year of the Clinton administration, North Korea’s Kim Jong-il had an opportunity to put his country on a new path as the United States and North Korea reached an advanced stage in their bilateral negotiations. Secretary of State Madeleine Albright made an historic visit to Pyongyang and President Bill Clinton stood ready to fly to Pyongyang to sign an agreement. But Kim dragged his feet and the opportunity was lost as President George Bush rather than Al Gore entered the White House and labeled the country part of an axis of evil along with Iran and Iraq. All this happened in the era of comprehensive inter-Korean dialogue driven by the “sunshine policy” of South Korea’s President Kim Dae-jung, the 2000 Nobel Peace Prize laureate. Kim was determined to make history, and in 1999 even went to Pyongyang for an inter-Korean summit. As chairman of the European Council, then Swedish Prime Minister Göran Persson went to Pyongyang in the spring of 2001, heading a troika including EU High Representative for Foreign and Security Policy Javier Solana and EU Commissioner Chris Patten. They held five hours of talks with Kim and a two-year moratorium on missile tests was agreed, but in late 2002 it became evident that North Korea still pursued its nuclear development program. A less than predictable and promising period abruptly ended. Prayer ribbons attached to a barbed wire fence near the DMZ between North and South Korea, symbolizing the messages of hope, dreams and wishes for unification between North and South. Photo: Shutterstock As a way out of the impasse, the Six-Party talks were launched in 2003 with China as the convener and Japan, North Korea, South Korea, Russia and the United States participating. Certain results were achieved, but none lasted. North Korea went ahead with its nuclear program and in 2006 undertook its first nuclear test. No talks have been held since 2009. Instead, the UN Security Council agreed to a sequence of sanctions, with Chinese consent. Sanctions have not, however, had the intended effects, as North Korea has since pursued its nuclear ambitions with increased single-mindedness. Beijing and Washington have each accused the other of being the main cause for the lack of results. Beijing blames Washington’s unwillingness to enter into serious direct talks with Pyongyang, and Washington criticizes Beijing for failing to use its influence as North Korea’s economic life line. Steps have been taken, each too small and too late. Beijing contends that its ability to influence Pyongyang is much smaller than generally assumed. In the meantime, Beijing–Pyongyang relations have become increasingly strained. Even while Beijing strives to maintain the status quo, it would prefer that North Korea undertake economic reforms of the kind that China and Vietnam have pursued. Mutual distrust has grown, and Kim Jong-un has not visited Beijing since assuming power in December 2011. A string of North Korean missiles and tests, combined with Trump’s ascent to power, has created a new sense of urgency. Beijing does not want tensions to escalate on the Korean Peninsula, instead urging all parties to cool down. Signaling its preparedness to take further steps, Beijing has halted coal imports from North Korea, which generate close to one third of the nation’s foreign-exchange earnings. Sinuiju, North Korean border town, on the Yalu river, as seen from Dandong, on the Chinese side of the Sino-Korean Friendship Brigde. Photo: Shutterstock From Beijing’s perspective, US plans to install a Terminal High Altitude Area Defense missile shield, THAAD, in South Korea constitutes a serious escalation, and as a consequence, relations between Beijing and Seoul have deteriorated. South Korea’s internal politics with the exit of President Park Geun-hye’s, fresh elections in early May and a likely victory for liberal Moon Jae-in and his Minjoo Party may leave THAAD on the drawing board. The party’s longstanding view is that cooperation and active engagement, not military deterrence, is key to resolving North Korea’s nuclear ambitions. Washington wants firm actions against Pyongyang, and Beijing wants talks that could produce a North Korean moratorium on tests, an end to annual US-South Korean military exercises and cancellation of THAAD. The Six-Party talks should be resumed, a non-option for the US. Some form of Three-Party talks – including the United States, China and North Korea – may be an alternative. The meeting of the US and Chinese presidents in Florida in April may be more likely to produce tangible results than just a few weeks ago. While in Beijing, Rex Tillerson vowed that the United States is ready to develop relations with China “based on the principles of non-confrontation, no conflict, mutual respect and win-win cooperation,” wording from a Chinese songbook. North Korea will be high on the agenda during the meeting between leaders of the world’s two largest economies. Perhaps history can lay the foundation for a surprise grand bargain on Korea, making the East Asian Peace less fragile. Clearly, there is no military option – it could cost more than a million lives and do irreparable damage to US-Chinese relations.

EU@60 – Five issues shaping the celebratory agenda

268.  1. It’s not about Brexit: it’s all about Brexit. After the UK voted to leave the EU, the remaining 27 member states decided to insert a new dynamism into cooperation and to try to establish a positive agenda. The show must go on and the celebrations in Rome were meant to signal just that. For this reason, EU diplomats  warned the UK’s Prime Minister, Theresa May, not to signal the start of formal Brexit negotiations – the article 50 procedure – in direct competition with the meeting. Despite this request, it is clear that the meeting of the 27, in all its ceremonial grandeur, will take place in the shadow of the absent and soon to be departing member. First, Theresa May has finally communicated that she will notify the EU of the start of the exit procedure on 29 March, effectively putting the EU’s negotiation machinery on high alert. Expect EU leaders to use the pauses between ceremonies to fine-tune their positions in advance of the negotiations. Second, the UK’s intention to leave has left its mark on the agenda. Divisive issues such as migration and economic reform have been left out in order to demonstrate unity among the 27. Paradoxically, the previously controversial issue of security cooperation (see below) has been moved centre stage as presidents Vladimir Putin and Donald Trump as well as the challenges of the Middle East increase European cohesion in this area. 2. The year of national politics Even without Brexit, it is clear that national elections will set the framework for any ambition to renew European cooperation in 2017. The populist politician Geert Wilders created headlines with his controversial and highly Eurosceptic opinions but failed to take a firm grip on Dutch politics. However, the lessons to be drawn from the relative success of the mainstream parties in the Netherlands – with the Social Democrats as a striking exception – will determine political strategy elsewhere. Should populist parties be challenged on their own playing field – with a focus on immigration and EU critiques – or with a more open, liberal agenda? Which strategy will define European political discourse in the coming year, particularly in France if Marine Le Pen makes it to the second round of the presidential election? The German election in September casts an equally stark shadow over the EU’s agenda. Until it is settled, little will be promised and even less delivered on issues ranging from the eurozone to migration. The aim is for the declaration that will be presented this weekend to cover the legacy of the EU, its common values and the future of integration. Given the domestic situation in key member states, expect more about the past, the benefits of cooperation and the need to listen to citizens – and few concrete proposals about the future.  3. (In)security on the agenda Several factors have pushed security high up the European agenda and it is likely that it will be further highlighted in the Rome declaration, especially since other prominent issues such as migration and monetary questions are currently more divisive. First, the security situation has deteriorated with Russia’s resurgence, the ongoing war in Syria and terrorism in Europe – as demonstrated in London this week. Second, long-term institutional developments culminated last year in the publication of the European Union Global Strategy, which finally replaced the 14-year old European Security Strategy. This has spurred an implementation phase, with much focus on security and defence integration. Third, Brexit has worked as a catalyst for these ambitions, partly due to the need to show cooperative dynamism but also since the UK had blocked earlier attempts to strengthen such cooperation. Finally, the election of Donald Trump and his general disdain for European institutions as well as specific European countries has strengthened the idea that Europe must produce a more autonomous strategic capacity to be used within an EU, NATO or UN framework. Thus, somewhat paradoxically, one of the traditionally most controversial policy issues – security and defence integration – has become a priority area for the EU to display its unity. However, here also the politics of differentiation are hampering progress. The chosen formula on Permanent Structured Cooperation (PESCO), which would allow a small number of resourceful states to move further and faster in the defence arena, now seems to have attracted so many member states that the original idea of an avant-garde has been somewhat diluted. Regardless of the cooperative format, however, security – of citizens, member states and borders – is likely to figure prominently in the Rome declaration. 4. Differentiation among member states The fundamental issue of how the integration of the European Union should develop was one of the big topics of debate as the 60th anniversary approached. That a few committed EU member states must form an avant-garde has been suggested in areas such as the eurozone, the Schengen Area and the Common Security and Defence Policy. The idea of a union with multiple speeds has been up for debate for many years and is one of the options presented in the European Commission’s white paper on the future of the European Union. France, Germany, Spain and Italy have openly declared their preference for a multi-speed Europe since their meeting of 6 March. The idea of such differentiation has upset the Visegrád countries (the Czech Republic, Hungary, Poland and Slovakia), which spoke out against it in their joint declaration on the future of the European Union. The fear is that this would push them further from the centre of power and leave them behind in an EU that has been economically favourable for them. This ‘eastern resistance’ to member state differentiation is perhaps driven in part by other more concrete policy differences, such as on the issue of migration with Hungary, the Polish attempt to prevent the re-election of Donald Tusk as the President of the European Council and the ongoing discussions on the rule of law in both these countries. The polarization and current politicization of the issue make it questionable whether it will surface in the declaration, particularly as unity is the main message of the day. Regardless of the wording of the declaration, the idea of an EU that moves at different speeds, and perhaps even in different directions, is part of several countries’ plans for future integration.   5. The role of the institutions Years of crisis management driven by the Council of Ministers and the European Council, and of cooperation initiatives outside of the treaties, have challenged the role of the EU institutions – and the European Commission in particular – in European integration. To this could be added the tendency of member states to scapegoat Brussels rather than take responsibility for the decisions made, a matter that has frustrated the Commission’s President, Jean-Claude Juncker. Perhaps in response, and to force member states to take a position, the newly published Commission White Paper sets out five possible scenarios for EU-27 without naming any preferred option – a process in stark contrast to the feared politicization of the Commission that many argued would be the consequence of the ‘Spitzenkandidat’ process that helped Juncker win his seat. While EU policymaking in recent years has been marked by ‘new intergovernmentalism’ and even renationalization, the historical role of the institutions in driving EU integration cannot be overestimated. Hence, one of the defining discussions on the integrative path forward will be on the balance between member states and institutions. This balance will be even more complex if more differentiation is introduced between member states. All these issues will shape the agenda on the Treaty of Rome ’s 60th anniversary. This weekend, differences will be downplayed for the benefit of unity. On Monday morning they will be on full display once again. 

Kan en tradition av konsensus överleva Nedeländernas val?

244. Aldrig förut har det internationella intresset för ett val i Nederländerna varit så stort. Det är lätt att förstå varför. Parallellerna mellan Geert Wilders och Donald Trump är lätta att se; i allt ifrån åsikter om islam till förkärlek till Twitter liknar de varandra. Dessutom har det här valet framställts som en temperaturmätning inför andra kommande val i Europa i år. Skulle den populistiske kandidaten vinna över etablissemanget även här? Nu vet vi att valet inte blev någon succé för Geert Wilders och hans Frihetsparti (PVV). PVV brukar backa i opinionsmätningarna ju närmare valet kommer och så skedde även i år. Även om partiet får fler mandat än 2012 når det inte upp till 2010 års rekordnotering. Valets stora vinnare är istället det gröna partiet (GL) som nästan fyrdubblade sitt stöd. GL:s ledare Jesse Klavers har också liknats vid nordamerikanska politiker, som Bernie Sanders och Justin Trudeau. Partiets ”meet-ups” har samlat tusentals deltagare och vallokalsundersökningen tyder på att GL lockat många unga och välutbildade väljare. Klavers hade under valkampanjen en uttalad ambition att föra in GL i regeringsställning för första gången, gärna med honom själv som premiärminister. En annan vinnare i onsdagens val är premiärministern Mark Rutte och det liberala partiet VVD som han leder. Trots att partiet backade rejält och tappade åtta mandat jublades det på valvakan när resultaten rapporterades. För det första var tillbakagången betydligt mindre än väntat och partiet blev med god marginal det största. Länge var det osäkert om VVD eller PVV skulle bli största partiet och så sent som dagen före valet förutspådde opinionsmätningarna en förlust på ungefär 15 mandat. För det andra pekar allt på att Rutte kommer att kunna fortsätta som premiärminister ännu en mandatperiod. Nederländerna styrs i princip alltid av en koalitionsregering. Traditionellt brukar det största partiet alltid ingå i regeringen och ofta inneha premiärministerposten. Den stora frågan är vilka partier utöver Ruttes parti som ska ingå i regeringen. VVD-ministern Edith Schippers fick dagen efter valet uppdraget att sondera terrängen och ska på onsdag presentera tänkbara koalitionsförslag för parlamentet. För att bilda en majoritetsregering krävs 76 av parlamentets 150 mandat. Det faktum att inget av de andra partierna vill samarbeta med PVV begränsar möjligheterna. Den kommande koalitionen behöver politisk bredd och att förhandla fram ett gemensamt politiskt program kan ta tid. Socialliberala D66 och kristdemokratiska CDA är sannolika koalitionspartners till VVD, men de har bara sammanlagt 71 mandat. Ett alternativ är att även bjuda in GL, ett annat att ta med ett eller två av de mindre kristna partierna. Eftersom båda de alternativen är problematiska spekulerar nederländska medier i att det kanske kommer att sluta med en minoritetsregering som får söka stöd hos olika partier i parlamentet.  Och partier finns det gott om i parlamentet, hela 13 partier har fått mandat. Det största partiet har inte fått mer än 21 procent; sex partier har mellan fem och tretton procent vardera och ytterligare sex partier är mycket små med någon procent av rösterna och några få mandat. De traditionellt stora partierna har gått bakåt kraftigt de senaste valen. Socialdemokratiska PvdA:s resultat kan inte beskrivas som annat än katastrofalt. Inget parti har någonsin förlorat så många mandat i ett nederländskt val, och PvdA är nu markant mindre än såväl de gröna GL som socialistpartiet SP. Kristdemokratiska partiet CDA gick visserligen framåt jämfört med 2012, men gårdagens resultat var ändå det näst sämsta i partiets historia. På ett sätt är detta inte något nytt. Nederländerna har ett av världens mest proportionella valsystem och har alltid haft många småpartier. Det fungerar eftersom det finns en stark tradition av konsensuspolitik och kompromiss. Enstaka partier som vägrat förhandla utan istället sett det som sin roll att föra fram sina principer i parlamentet har ofta funnits, men de har alltid varit små. Det som förändrats de senaste mandatperioderna är att de partier, som inte är med och kompromissar om regeringsbildning eller lagstiftning, ökat i både antal och mandat. I årets val finns många exempel. Förutom PVV som är isolerat av de andra partierna har SP uteslutit att sitta i en regering tillsammans med VVD, seniorpartiet 50+ tänker inte stödja en regering som inte lovar att sänka pensionsåldern och djurrättspartiet PvdD har traditionellt inte velat delta i kompromisser om sina hjärtefrågor, för att nämna några exempel. Det ökar pressen på de återstående partierna att kompromissa och kanske sätta sig i en regering med partier vars ideologi de inte egentligen gillar. Partier, som väljer att ingå sådana kompromisser, brukar argumentera att detta är det ansvarsfulla sättet att agera. Landet måste regeras på något sätt och genom att delta i kompromisser kan man flytta politiken i sin egen riktning. Men de senaste valresultaten antyder att väljarna inte är övertygade av det argumentet. Paradexemplet är PvdA som 2012 gick i koalition med VVD och blev tvungna att gå med på tuffa och impopulära nedskärningar. När de kritiserats av andra vänsterpartier under valrörelsen har försvaret varit att nedskärningarna ändå skulle kommit och att PvdA minsann tog ansvar under den ekonomiska krisen till skillnad från oppositionspartierna. Väljarna delade uppenbarligen inte denna uppfattning. Och kanske är det minskade utrymmet för omhuldandet av kompromisser och konsensus den viktigaste trenden i nederländsk politik. För det går inte i längden att ha så många partier om de inte vågar ta risken att sätta sig i en koalitionsregering eller vika en tum från det egna partiprogrammet. Ständiga regeringskriser och handlingsförlamning är en uppenbar risk. Inom partiforskningen diskuteras ofta risken av att allt för nära samarbete mellan de etablerade partierna skapar utrymme för missnöjesröstning och populism. Och visst går det att se spår av det i Nederländerna – inte bara i rösterna på den ständige outsidern Wilders, utan också på att det nya partiet Forum för Demokrati (FvD) fått mandat genom att lova att bryta upp ”partikartellen”. Men de flesta mandat som de traditionella regeringspartierna tappat har gått till partier som inte är lika svåra att se som tänkbara koalitionspartner, även om några av dem i dagsläget ställer tuffa krav. Huruvida den nederländska konsensusmodellen i längden kommer att överleva beror till stor del på hur de partier, som nu vuxit, ställer till frågan om regeringssamverkan och policykompromisser – och givetvis på hur väljarna reagerar. 

Klasshat och korruption präglar Brasilien

251. I början av februari i år fick Brasiliens tidigare president Lulas livskamrat och fru Marisa Letícia da Silva en hjärnblödning. Under några dagar svävande hon mellan liv och död innan hon tragiskt avled. Några av de läkare som behandlade henne publicerade datortomografibilder av hennes skadade hjärna på internet och några representanter från en extrem högergrupp sägs också ha samlats utanför sjukhuset där hon behandlades och skanderat: Måtte hon dö! I ett av begravningstalen sade Lula att hans fru dog i djup sorg på grund av de orättvisa korruptionsanklagelserna mot dem båda. I sociala medier cirkulerade istället olika historier kring Lulas utomäktenskapliga affärer vilka påstods vara den egentliga anledningen till hennes hjärnblödning. Händelserna i samband med Marisa Letícias död är ett ogenerat uttryck för det klasshat som alltid funnits i skymundan i Brasilien. Lula da Silva hoppas göra comeback i presidentvalet 2018. Foto: Gero Rodrigues/Shutterstock Efter att president Dilma Rousseff avsattes i en uppmärksammad riksrättsprocess i slutet av augusti förra året har motsättningarna i landet skärpts och klasshatet visas nu öppet. När Dilma avsattes övertogs makten av hennes vicepresident Michel Temer från det traditionella center-högerpartiet PMDB, som var en del av den gamla regeringskoalitionen med Dilmas parti Arbetarpartiet, PT. Det var Lula da Silva, PT:s legendariske ledare, och sedan Dilma Rousseff som under mer än 13 år ledde Brasilien som presidenter och med en omfattande tillväxt av ekonomin i ryggen genomförde omfattande sociala reformer och förbättrade levnadsförhållandena för stora grupper fattiga i landet. Processen uppmärksammades inte bara i Sydamerika utan Lula blev en respekterad politisk ledare i stora delar av tredje världen. Det var när den ekonomiska tillväxten avstannade som ett resultat av vikande råvarupriser i världsekonomin och när en omfattande korruptionshärva, finansierad med resurser från det halvstatliga oljebolaget Petrobras, avslöjades 2014 som stödet för Dilmas regering kraftigt minskade. (För en närmare beskrivning av detta se min tidigare artikel i Utrikesmagasinet: Svåra utmaningar för Brasilien efter Rousseff). Mer än ett halvår efter avsättningen av Dilma är Brasilien ett politiskt synnerligen polariserat land. Klassklyftorna har alltid varit omfattande även om de minskade under de år som PT satt vid regeringsmakten. Med den ekonomiska recessionen har arbetslösheten vuxit kraftigt och antalet fattiga under den nationella fattigdomsgränsen förväntas öka med 2,5 miljoner i år enligt en nyligen publicerad studie av Världsbanken. Under de ekonomiska framgångsåren och de olika sociala reformer som ökade den sociala integrationen var samhällsklimatet ett annat. Nu kan överklassen ogenerat utrycka det klasshat som alltid funnits i skymundan. Officiellt anser PT att avsättningen av Dilma Rousseff i själva verket var en statskupp som berövade PT den presidentmakt som man vunnit i legitima val. Alla försök till politisk dialog mellan regeringen och PT har i stort sett varit omöjliga efter detta. PT är nu helt ointresserat av några som helst kompromisser i den brasilianska kongressen inför de stora ekonomiska utmaningar som landet står inför. Resultatet i kommunalvalen i oktober förra året blev en katastrof för PT med ett röstetal för hela landet som bara motsvarande 40 procent av det man fick vid kommunalvalet 2012. Detta kommenteras emellertid knappast offentligt och anses inte vara en bekräftelse på att stora grupper vänt partiet ryggen som en följd av den ekonomiska krisen och PT:s inblandning i den stora politiska korruptionshärvan. Hittills har det gjorts mycket få försök till offentlig självkritik, där PT tagit ansvar för sina misstag i den ekonomiska politiken eller sin del av ansvaret för den omfattande politiska korruptionen. Istället har man iklätt sig en ganska bekväm offerroll, där försvarslinjen är att alla anklagelser mot Lula i de fem olika rättegångsprocesser, som nu pågår mot honom, enbart skulle vara utryck för politisk förföljelse. Lula ska istället lanseras som kandidat i presidentvalet 2018 redan vid den planerade partikongressen i april i år. Internt inom partiet förlorar de mer socialdemokratiskt inriktade krafterna terräng medan vänsterfalangen stärker sin ställning. Vänsterkritiken går ut på att det brasilianska folket inte mobiliserats tillräckligt och samarbetet med folkliga organisationer inte getts tillräcklig prioritet. Lula har hittills stått ovanför de interna ideologiska motsättningarna trots att han de facto i den praktiska regeringspolitiken under 2003–2010 i många avseenden förde en resultatinriktad socialdemokratisk politik, som innebar många kompromisser både med kapitalet och oppositionen. Dilma förespråkade under sina två regeringsperioder kanske något mera statlig intervensionism än Lula, men hennes personlighet och ointresse för dialog och kompromisser bidrog ännu mer till ett intryck av att hon stod mer till vänster. Inför perspektivet att Lula ska lanseras som presidentkandidat har det hittills offentligt förts väldigt lite diskussion om vilka lärdomar som ska dras av PT:s tid vid makten och vilket program som nu ska vara utgångspunkten för denna kandidatur. Dilma Rousseff – mer vänster än Lula? Foto: Senado Federal/Shuttestock  Sedan 2014 domineras det politiska livet i Brasilien av den stora och växande politiska korruptionsskandal som går under namnet Lava Jato, på svenska biltvätten, vilken utan tvekan är den största korruptionsskandalen i Latinamerikas historia. Då avslöjades att landets stora byggföretag systematiskt saltat räkningar, som betalats av det halvstatliga oljeföretaget Petrobras under många år. Mutorna fördes genom ett antal personer i Petrobras ledning och i byggbolagen vidare till enskilda politiker i central ställning i både PT och de flesta av de stora partier som idag utgör regeringskoalitionen under Temers ledning. Pengarna har både hamnat i enskilda fickor, förstärkt partikassorna och finansierat valrörelser. De högsta cheferna för de stora byggnadsföretagen sitter i fängelse sedan en tid tillbaka och företagen är förhindrade att utföra nya uppdrag åt staten innan brottsutredningen avslutats, vilket ytterligare förstärkt lågkonjunkturen. Utredningarna leds av domaren Sérgio Moro i delstaten Curitiba, men anklagelser mot sittande politiker, som har konstitutionellt skydd, måste behandlas av Högsta domstolen. Flera av de politiker och företagschefer som är under förundersökning eller redan är dömda till långa fängelsestraff väljer att ändra sina vittnesmål och berätta hela sanningen mot att deras straff reduceras. Enligt denna speciella juridiska möjlighet, på portugisiska delacões premiadas, vittnade senast de 77 högsta cheferna i det jättelika byggföretaget Odebrecht med över 120 000 anställda med en omfattande utlandsverksamhet. Vittnesmålen är fortfarande hemligstämplade men många av uppgifterna har läckt till pressen. Enligt några av dessa betalade företaget under åren 2006–2014 motsvarande nära 40 miljarder kronor i mutor varav 60 procent i Brasilien och resten i ett tiotal andra länder. Tre av de ministrar som Temer utnämnt till sin regering har redan tvingats avgå sedan det framkommit att de varit inblandade i korruptionshärvan och förundersökningar startas nu mot ytterligare fem ministrar som en följd av de nya vittnesmålen. Förundersökningar inleds också i flera andra länder mot politiker i mycket central ställning, som nämnts i vittnesmålen, bland annat före detta eller sittande presidenter. Dilmas valkampanj 2014 finansierades av omfattande bidrag från Odebrecht enligt flera olika vittnesmål. Temer och Dilma ställde dessutom upp på samma valsedel vilket i detta sammanhang har stor politisk sprängkraft. Temer nämns i flera utredningar som mottagare eller förmedlare av partibidrag. Mot denna bakgrund pågår samtidigt en utredning i Högsta valdomstolen, vilket kan leda till att 2014 års valresultat ogiltigförklaras samt tvinga Temer att lämna presidentposten. Som ett resultat av de nya vittnesmålen kommer totalt över hundra politiker att vara föremål för förundersökning!  Att denna politiska dynamit upptar det mesta av de idag ledande politikernas tid är lättförståeligt. De långsiktiga perspektiven försvinner lätt och all kraft ägnas åt kortsiktig politisk överlevnad. Parallellt med detta pågår försök att hantera en del av landets större strukturella politiska problem. Genom beslut i HD begränsades den externa finansieringen av partiernas valrörelser markant redan i kommunalvalet i oktober 2016, men mycket återstår fortfarande att göra för att minska beroendet av externa bidrag genom att bland annat minska kostnaderna för valrörelser och partiernas verksamhet överlag. Förslag har också presenterats av de större partierna i kongressen för att avsevärt minska antalet partier som är representerade där och som idag uppgår till hela 29 stycken. Målet är att försöka få ned antalet till färre än tio för att på så sätt förbättra förutsättningar att skapa hanterbara majoriteter till stöd för sittande regeringar. Men någon majoritet finns ännu inte för dessa förslag. Mycket politiskt kohandlande återstår och frågan är vad som är möjligt att genomföra före kongress- och presidentvalet nästa år. I olika politiska läger reses också frågan om hur oberoende rättsväsendet egentligen är mot bakgrund av dess centrala betydelse i dagens politiska situation. Att det under utredningens gång har gjorts flera övertramp mot Lula av Sergio Moro och hans medarbetare  framstår som klart. Men samtidigt har HD också markerat sin självständighet vid flera tillfällen både mot regeringen Temer och kongressen. Frågan är snarare om HD medvetet skulle försätta i landet i en situation där den nye presidenten också tvingas att avgå, vilket skulle skapa ekonomisk och politisk osäkerhet, eller om man istället väljer att försena förundersökningar och domslut så att de anpassas mer i tid till president- och kongressvalet nästa år. En minst lika stor fråga är vilka kandidater som de olika partierna kommer att lansera i nästa val på grund av Lava Jato. De flesta ledande politikerna i de större partierna är idag föremål för förundersökningar eller hotas av sådana. Om de döms är de förhindrade att kandidera i val. Trots den stora osäkerheten om vilka politiker som kan ska ställa upp i presidentvalet 2018 är det fortfarande Lula som leder de opinionsundersökningar som redan nu görs inför valet. I den senaste mätningen i februari fick han 30 procents stöd. Mot denna bakgrund är det mer än naturligt att politiker och politik inte står högt i kurs idag hos den vanlige brasilianaren. Det drabbar speciellt PT, som bildades 1980 för att göra politik på ett annorlunda och hederligt sätt. Den stora frågan är hur det kommer att påverka den politiska kulturen i landet på sikt. Kan Lava Jato bli ett politiskt reningsbad för Brasilien, startpunkten för politik på ett hederligt sätt utan stora mutor och företagsbidrag? Eller kommer den omfattande politiska korruptionen istället att utnyttjas av en brasiliansk Trump som vinner en jordskredsseger, men som inte förändrar förutsättningarna för hur brasiliansk politik ha bedrivits i modern tid? Att Temers impopulära regering enbart är en övergångsregering framstår som klart. Men frågan är vad den är en övergång till istället. 

Republikansk strid på kniven mot Obamacare

211. President Obamas viktigaste inrikespolitiska reform är Obamacare som antogs 2010. USA är den enda utvecklade industristat som inte har ett heltäckande sjukförsäkringssystem. Syftet med reformen var att minska antalet medborgare utan sjukförsäkring. Enligt många bedömare är detta den största inrikespolitiska reformen i USA på 50 år. Den är omstridd: inte en enda republikan i vare sig senaten eller representanthuset röstade för. Under presidentvalskampanjen och valkampanjerna till en tredjedel av senatens platser och hela representanthuset 2016 drev alla republikaner att Obamacare skulle bli repealed and replaced ”upphävd och ersatt.” Detta är en utomordentligt viktig politisk process av flera skäl. Ett är att politikområdet är av stor betydelse i USA, såväl ekonomiskt – hälsosektorn motsvarar 17 procent av USA:s BNP – som socialt. Det andra är att upphävandet och ersättandet av Obamacare av Republikanerna själva angivits som det första nödvändiga politiska steget i en process följd av en omfattande skattereform och av ett stort infrastrukturprojekt. Enligt den logik varigenom lagstiftningsprocessen i USA fungerar är det första steget för en ny administration och ny kongress vitalt. Om president och kongressen inte kan enas minskar chanserna rejält för att de kommande stegen skall kunna genomföras. Partierna i USA har inte den partidisciplin som partier i de flesta europeiska demokratier har: om det Republikanska partiet är oförmöget att ersätta Obamacare ökar sannolikheten för att liknande oenighet skall försvåra genomförandet av andra stora reformer. Nu i mars arbetar kongressen i Washington med projektet. För att förstå hur svårt det är politiskt att ersätta Obamacare krävs en översikt över sjukförsäkringssystemet i USA. Förenklat hade 300 miljoner amerikaner en sjukförsäkring 2015, varav 50 procent var försäkrade av sin arbetsgivare. De två stora federala systemen Medicare och Medicaid svarade för 35 procent tillsammans, medan 15 procent fått sin sjukförsäkring på andra vis. År 2010, då Obamacare antogs, saknade 49 miljoner amerikaner all form av sjukförsäkring, medan motsvarande siffra för 2015 var 29 míljoner. Om Obamacare utvärderas enbart utifrån denna siffra är reformen en stor framgång. Emellertid är reformen oerhört komplicerad och svår att enkelt förklara. Republikanernas totala motstånd har också gjort det svårt att genomföra de tekniska förändringar i kongressen som stora reformer av detta slag alltid kräver. Om vi förenklar är Demokraternas strategi för sjukförsäkringar att det är den federala statens uppgift att se till att så många medborgare som möjligt får en rimlig sjukförsäkring. För att kunna nå detta anser Demokraterna att den federala staten skall garantera systemets fortlevnad och expansion. För Republikanerna är det viktigaste att se till att sjukförsäkringen fungerar som en god marknad där många medborgare kan få tillgång till den vård de själva väljer. Den federala staten skall lämna visst stöd för att nå detta, men det måste sättas tak för utgifterna. Förenklat bygger Obamacare på sju grundpelare: 1) Alla medborgare måste skaffa sig en sjukförsäkring, annars får de böta 2) Delstatsbaserademarknader skapas där medborgarna kan köpa sjukförsäkring 3) Stora företag tvingas se till att deras anställda får en acceptabel sjukförsäkring 4) Försäkringsbolagen förbjuds att neka försäkring till dem som redan är sjuka 5) Ungdomar tillåts att vara täckta av sina föräldrars försäkring tills de är 26 år 6) Skattekrediter ges baserade på försäkringstagarnas inkomster och på de försäkringsavgifter som gäller i respektive delstat 7) Den federala staten ersätter delstaterna för expansionen av Medicaid – försäkringssystemet för de fattiga – upp till inkomster motsvarande 138 procent av den federala fattigdomsgränsen. Obamacares skapare anser att punkt 1 är absolut nödvändig, annars riskerar systemet att resultera i att bara sjuka människor tecknar sjukförsäkring, med drastisk ökning av avgifterna som följd. Republikanernas American Health Care Act innehåller följande punkter: 1) Tvånget att teckna sjukförsäkring avskaffas; en person som inte har sjukförsäkring under en period får en ökad premie med 30 procent när ny försäkring tecknas 2) Stora företag slipper tvånget att ordna sjukförsäkring 3) Skattekrediterna, och annat finansiellt stöd, till de försäkringstagare som tecknar egen försäkring minskar 4) Tak sätts för det federala stödet av expansionen av Medicaid från 2020 5) Försäkringsbolagen får alltjämt inte neka sjuka människor att teckna försäkring 6) Ungdomar upp till 26 år får alltjämt vara försäkrade på föräldrarnas försäkringar Den allra mest trovärdiga bedömningen av vilka konsekvenser den nya lagstiftningen skulle få om den genomförs har gjorts av the Congressional Budget Office (CBO), ett organ som syftar till att ge kongressens medlemmar oberoende analyser som skall hjälpa dem att fatta beslut baserat på ett rationellt underlag. I detta fall har CBO kommit fram till att 14 miljoner medborgare förlorar sin sjukförsäkring 2018, jämfört med nuvarande lagstiftning, medan motsvarande siffra för år 2026 blir att 24 miljoner förlorar sin sjukförsäkring. Samtidigt gör CBO bedömningen att det federala budgetunderskottet minskar med 337 miljarder dollar under perioden 2017–2026, återigen jämfört med Obamacare. Bland republikanska kongressmedlemmar finns tre åsikter. Huvuddelen av dem stöder det nya lagförslaget. En andra uppfattning är att reformen är alltför snål, varmed alltför många medborgare riskerar att förlora sin sjukförsäkring. En tredje linje är att förslaget är för omfattande och kostar för mycket. Striden om reformen har inte blivit mindre efter det att CBO den 13 mars lade fram sin bedömning. För att få igenom reformen krävs enkel majoritet i båda husen. Genom en teknikalitet går Republikanerna förbi det normala kravet att en lag kräver 60 röster i senaten för att gå igenom. I skrivande stund har tre republikanska senatorer uttalat att de anser att reformen är för kostsam och de kan inte rösta för den som den nu ser ut. Om den republikanska ledningen modifierar reformen så att den blir mindre kostsam riskerar den däremot att förlora röster bland de republikaner som anser att den redan är för snål. President Trump deltar nu i försöken att övertala Republikanernas kongressmedlemmar att stödja reformen. Misslyckas detta riskerar president Trump och Republikanerna i kongressen att förlora kontrollen över hela det reformprojekt de tagit fram.

Kina erbjuder sig att medla mellan Riyadh och Teheran

248. Kina erbjuder sig att medla mellan Iran och Saudiarabien. Det förklarade Kinas utrikesminister Wang Yi bara dagar innan den åldrige saudiske kung Salman och hans stora följe väntas till Peking. – Vi hoppas att Saudiarabien och Iran kan lösa sina problem genom ömsesidiga och vänskapliga konsultationer, sade Wang enligt den arabiska nättidningen Al-Araby och betonade att Kina har vänskapliga relationer till både Saudiarabien och Iran. Om så önskas är Kina villigt att spela den medlarroll som behövs, löd budskapet från Peking. Det kinesiska erbjudandet välkomnades genast av Irans utrikesminister Mohammed Javad Zarif. Noteras kan att också houthirebellerna i Jemen har besökt Peking i hopp om att kinesiska medlare ska träda in. Nyligen förklarade president Rouhani att mer än tio länder har erbjudit sig att medla mellan Iran och Saudiarabien, sedan länderna bröt sina diplomatiska förbindelser förra året. Rouhani och Zarif har i detta ärende inlett en diplomatisk offensiv riktad till de mindre arabiska Gulfstaterna Kuwait, Oman och Qatar. Emiren av Kuwait har svarat positivt, vilket välkomnas i Tehran Times.   Kuwait, strategiskt beläget i Persiska viken och med en stor inhemsk shiitisk minoritet, kan liksom stormakten Kina, med sina länkar till både Teheran och Riyadh, spela nyckelroller som medlare. Ett energitörstande Kina är Saudiarabiens största importör av olja, följt av Japan och USA.  I januari gjorde Kinas Xi Jinping det första kinesiska presidentbesöket i Teheran på 14 år, vilket ska bana väg för handelskontrakt till ett värde av 600 miljarder dollar på ett årtionde. För Kinas stora infrastrukturprojekt genom Centralasien, One Belt, One Road, spelar Iran en viktig roll. Förra året invigdes en järnvägslinje för godstransporter mellan Teheran och Peking. Kina står också bakom det internationella kärnenergiavtalet med Iran, vilket Trump på sitt bombastiska sätt har kallat det värsta avtal som har slutits. Kinas utspel om medling kommer samtidigt som Saudiarabiens vice kronprins, den 31-årige försvarsministern och kungasonen Mohammed bin Salman, i dagarna besöker Washington för att utverka mer stöd från Trumpadministrationen för sin krigföring i Jemen – i syfte att det ska slå mot Iran också. Men det är knappast troligt att amerikanska drönarattacker mot houthirebellerna skulle orsaka allvarlig skada för Iran. Den jemenitiska upprorsrörelse som körde ut president Abd Rabbu Mansur Hadi från huvudstaden Sanaa 2014 har visserligen band till Iran, men dessa är inte så starka att houthierna kan ses som en  jemenitisk motsvarighet till Hizbollah i Libanon. I mars 2015 inledde Saudiarabiens unge försvarsminister sitt krig mot houthirebellerna, i syfte att få president Hadi återinsatt. Ett delmål för Mohammed bin Salman, ofta kallad MbS, var att stärka sina egna kort till tronskiftet den dag hans far, kung Salman, är borta. Som ett hinder för MbS trontillträde står hans kusin, den mer än 20 år äldre Mohammed bin Nayef, som är kronprins och inrikesminister. Kronprinsen har sedan gammalt goda försäkningar i Washington, som gillat hans jakt på al-Qaida. Kronprinsen sägs vara måttligt förtjust i kriget i Jemen. Men han kan nu bida sin tid och hoppas att den unge kusinen, den otålige vice kronprinsen, ska gå ned sig rejält i Jemenkriget. Det kostar människoliv även på den saudiska sidan, dränerar en ansträngd statskassa och fräter på kungarikets anseende. Minnesgoda saudier kan erinra sig hur president Nasser skickade soldater till Jemen inbördeskrig på 1960-talet, under det kalla kriget. De egyptiska soldaterna slogs på det republikanska Syd-Jemens sida mot dåtidens kungamakt i Nord-Jemen, imamatet. Detta krig brukar kallas för Egyptens Vietnam, eftersom det blev tusentals egyptiska soldaters grav. Till saken hör att den jemenitiska kungamakt som Nasser bekrigade, ledd av Imam Yahya, tillhör zayditerna, samma gren av shiaislam som dagens houthirebeller. Imam Yahya stöddes på sin tid av Saudiarabien, medan dagens houthier har lösare band till Iran. Vanliga saudier vågar inte kritisera landets ledande prinsar öppet. Men under mitt besök i kungariket i februari såg jag hur den saudiska statstelevisionen försökte höja moralen genom att föra ut ett budskap om att landets medborgare bör hylla minnet av sina martyrer bättre – underförstått de saudier som stupat i detta krig. Även civila saudier i gränstrakterna har fått sätta livet till efter raketbeskjutningar från houthiernas sida. Kung Salmans satsning på en resa till Asiens största ekonomier, inklusive Japan, innan han möter president Trump kan ses som saudiernas Pivot to Asia.  Den åldrige monarken färdas knappast med lätt bagage. I hans delegation ingår 1 500 personer, däribland 25 högt rankade prinsar, 10 ministrar och över 100 säkerhetsansvariga. Delegation flygs runt i Asien i sex Boeingplan och ett Herculesplan, som kan lasta 506 ton, inklusive två lyx-Mercedes och två elektriska hissar för kungens personliga bruk, berättas det målande i New York Times. För att lossa bagaget krävdes mer än 570 man i markpersonalen i Indonesien. Några svångremmar vill inte denna kungamakt känna av. Vanliga saudiska medborgare får däremot,  till följd av en ansträngd statskassa, känna av minskade löner för statsanställda, sänkta subventioner för vatten och bensin. Samtidigt ska Saudiarabien liksom andra monarkier på Arabiska halvön, sammanlänkade genom GCC, för första gången införa moms. Hos dessa vanliga saudier, som nu känner  kostnaden för kriget i Jemen svida i plånböckerna, finns med all säkerhet många som hoppas på att en medlarinsats från Kina, eller andra, ska ge resultat. 

Saudisk försvarsminister söker Trumps stöd

142. President Trumps nyckfullhet och okunnighet om Mellanöstern påverkar regionen. Än vet ingen säkert vilken Mellanösternpolitik han kommer att föra. Han har inte gjort slag i saken och flyttat USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Kanske tog hans rådgivare till sig varningarna från Jordaniens kung Abdullah, väktare över islams heliga plats Haram al-Sharif i östra Jerusalem, om att det kan tända nya farliga eldar i Mellanöstern? Däremot har Trump gjort ett nytt försök att få igenom sitt tidigare stoppade inreseförbud. I reviderad form drabbas medborgare i sex länder: Iran, Jemen, Libyen, Syrien, Sudan och Somalia. Men däremot påverkas inte medborgare i länder som är gamla allierade till USA, som Pakistan och Saudiarabien – trots att individer från dessa länder utmärkt sig i rader av blodiga terrordåd. Också Irak stryks nu från Trumps lista över dem som ska nekas inresa. Inreseförbudet, som är överklagat i flera amerikanska delstater, har inget med effektiv terroristbekämpning att göra. Våldsbejakande extremism bekämpas inte genom att hela nationer straffas. Inga medborgare från de sex utpekade länderna har begått några terrordåd mot amerikaner i USA. Däremot var som bekant femton av nitton självmordsbombare i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 saudiska medborgare. Saudierna vill ha ökat amerikanskt stöd Medborgare i de islamiska länder som inte drabbades av Trumps banbulla kan dra en lättnadens suck. Det gör man i Saudiarabien, där de styrande önskar sig större uppbackning från Trump i kriget mot houthirebellerna i Jemen. Sett med saudiska glasögon utgör houthirebellerna Irans förlängda arm i Jemen. Det råder inga tvivel om att den iranska statsapparatens mest profilerade hökar gärna skulle se att houthirebellerna utvecklades till en jemenitisk motsvarighet till Hizbollah, Libanons i särklass starkaste militära kraft. Under ett besök i Teheran för två år sedan råkade jag – vid ett besök på den ockuperade amerikanska ambassaden, sedan årtionden är omvandlat till museum – bli vittne till hur en delegation från Jemen fick en föreläsning om hur Iran har stärkt Hizbollahs militära kapacitet, vilket bland annat lett till att Hizbollah kunnat skicka en drönare med övervakningskamera över Israel. Men det är knappast troligt att houthierna kan utvecklas till en jemenitisk motsvarighet av Hizbollah. Houthierna tillhör inte, likt Hizbollah, samma tolvsekt av shiaislam som det iranska majoritetssamhället utan de har som zayditer flera likheter med sunniislam. Jemen har dessutom en helt annan struktur och historia än det libanesiska samhället. Den amerikanske presidenten har, enligt Wall Street Journal, gett CIA befogenheter att utföra drönarattacker i Jemen – utöver den amerikanska militärens. Saudiarabiens försvarsminister, den unge otålige vice kronprinsen Mohammed bin Salman, har just rest till USA. Högt upp på hans önskelista inför mötet med försvarsminister James Mattis, chefstrategen Stephen Bannon samt med Trumps rådgivare och svärson Jared Kushner står en hårdare amerikansk attityd mot Iran och, kan vi förmoda, ökade insatser i krigföringen i Jemen.  Vice kronprins Mohammed bin Salman i Ovala rummet hos Trump. T h vicepresident Mike Pence och rådgivaren Jared Kushner (tillika svärson till Trump). Foto: White House Press Pool Den saudiska interventionen i Jemen blev inte det blixtkrig som prins Mohammed bin Salman, världens yngste försvarsminister, föreställt sig när han inledde det för två år sedan. Istället bedrivs utnötningskriget i arabvärldens fattigaste land, där en akut svältkatastrof förvärras av kriget. Även houthirebeller har begått dokumenterade övergrepp, men det är Saudiarabien och dess allierade som står för flygbombningarna. Detta krig behöver inte en upptrappning utan djärva medlarinsatser – och sådana finns i regionen. Oman på Arabiska halvöns sydöstra strand har tidigare visat sin förmåga som medlare mellan Iran och USA. Föreställningen att amerikanska drönarattacker mot houthirebellerna i Jemen skulle vara som ett slag mot Iran är en vanföreställning. Teheran har knappast något att förlora på om amerikanska drönare attackerar zayditiska rebeller i Sanaa, medan däremot USA riskerar att gå ner sig i det krig som inte Saudiarabien lyckas avsluta. De regionala jättarnas kamp Iskylan mellan Saudiarabien och Iran sätter sin prägel på regionen. Dessa båda regionala jättar har inga diplomatiska relationer sedan förra året, efter det att Saudiarabien avrättade en inhemsk saudisk shialedare, Nimr al-Nimr, varefter uppretade iranier stormade den saudiska ambassaden i Teheran. Rivaliteten mellan Riyadh och Teheran är maktpolitisk, men genom att Iran är shiaislams viktigaste land och Saudiarabien en dominerande sunnikonservativ stat, underblåses sekterismen från respektive sida, som i Syrien. Det gör att stämningarna mellan sunni och shia nu blivit infekterade på ett sällan skådat sätt. Saudiarabiens förre kung Abdullah och den gamle iranske maktspelaren Akbar Hashemi Rafsanjani kunde tidigare gjuta olja på sekterismens värsta vågor. Men de är båda avlidna och idag saknas sådana dämpande krafter. – Saudiernas attityd är så oförsonlig. Och hur tror USA att kampen mot IS kan vinnas i Irak och Syrien utan oss?, säger en iransk källa till mig. Från Teheran meddelar president Hassan Rouhani att mer än tio länder har erbjudit sig att medla i konflikten med Saudiarabien. Rouhani har själv nyligen besökt Kuwait och Oman, två monarkier i GCC, Gulfstaternas samarbetsråd, medan utrikesminister Zarif gästat Qatar. Det ger en vink om att dessa tre monarkier på Arabiska halvön finns bland de potentiella medlarna. Men Riyadh fäster mindre vikt vid vad Rouhani säger. Saudierna är inte heller säkra på om han blir omvald vid vårens iranska presidentval. De som följer iransk politik noterar hur medier i Teheran har vridit på kranen och släppt fram kritik mot Rouhani inför Irans, som alltid, korta valrörelse. Det hade inte kunnat ske utan den högste ledaren Ali Khameneis medgivande, resonerar bedömare, som tar det till intäkt för att Irans mäktigaste ledare vill se en ny vinnare i presidentvalet. Iran, med sitt intrikata maktspel, har många ansikten. Men det som syns i arabvärlden är Khameneis, snarare än den pragmatiske Rouhanis. Vem som kommer att ersätta Khamenei den dag posten som högste ledare blir vakant i Teheran spelar större roll för strategerna i Mellanösterns huvudstäder än ett iranskt presidentval. Dessutom tror inte saudierna att en pragmatiker kan få den iranska statens viktigaste ämbete. Så här uttryckte en saudier saken för mig: ”Rouhani har inte svart turban som Khamenei utan vit turban. Vi tycker bättre om de vita turbanerna, men någon med vit turban kan aldrig bli högste ledare.” Källan syftade på att de iranska shiapräster som bär svart turban räknar sig som ättlingar till profetens hus och bär hederstiteln sayed. USA:s invasion av Irak gynnade Iran Inget amerikanskt drag har öppnat vägen för Iran så som president Bushs invasion av Irak 2003, när Saddam Hussein störtades. Denna invasion gjorde Gulfstaterna både skräckslagna och rasande, och deras skräck har förstärkts av att Iran blivit en nyckelspelare i Syrien och samtidigt har säkrat Libanon som sitt intresseområde. Det dramatiska maktskiftet i Bagdad för 14 år sedan sågs av arabvärldens ledare som bevis för att ett arrogant Washington inte begriper sig på Mellanöstern och inte ens lyssnar på sina allierade i ett skarpt läge. Det i sin tur banade väg för den obskyra finansiering av sunniterror i Irak och sedermera Syrien som härrör från Arabiska halvöns oljeinkomster. Kristen president vän till Iran Libanons president heter numera Michel Aoun, en kristen maronit så som författningen föreskriver. Trumpadministrationen vill värna de kristnas intressen i Mellanöstern, men Trumps ekvation går inte ihop när regionens enda kristna statschef råkar vara lierad med Hizbollah och därmed Iran. Michel Aoun, själv gammal general, förklarade i en intervju i Egypten tidigare i år att han betraktar Hizbollah som en väsentlig del av Libanons försvar mot Israel. Det väckte inte bara ont blod i Israel utan betyder också att Libanon är förlorat för saudiskt inflytande för lång tid framöver. Skulle det bli ett storkrig i regionen med Israel och USA mot Iran kan man räkna med att Hizbollah kommer att fungera som Irans första försvarslinje. Israel hävdar att Hizbollah har byggt upp en arsenal med 120 000 raketer, alltså mer än tio gånger så många som denna milis förfogade över i början av Libanonkriget 2006. Vi kan utgå från att Hizbollahs missiler har längre räckvidd och bättre precision än vid Libanonkriget, när de slog ned mitt i Haifa, nära en israelisk marinbas, för att ta ett exempel. Krig måste vinnas på marken I Syrien håller Ryssland, Iran och Assadregimen i taktpinnen. Men kan den Putinvänlige Trump slå in en kil mellan Ryssland och Iran? Det är tveksamt med tanke på att Moskvas handel med Iran vuxit väsentligt. I Assadregimens offensiv mot olika typer av rebeller håller Ryssland herraväldet i luften. Men krig måste vinnas på marken och Assadregimens hade inte klarat sin offensiv i inbördeskriget utan uppbackning från Iran och Hizbollah. Assads libanesiska allierade har dessutom lidit stora förluster på det syriska slagfältet. Sunnirebeller och drabbade syriska civila ser Hizbollah som krigsförbrytare i Syrien, men en syrier från Qalamounbergen, nära den gräns mot Libanon som Hizbollah håller, säger till mig att dessa libanesiska milismän visat större disciplin gentemot civila än Assadregimens trupper. Synen på Hizbollah Det är trots allt inte så länge sedan Hizbollah sågs som folkhjältar i arabvärlden. Under Libanonkriget 2006 höll Hizbollah stånd mot Israel i 34 dagar, längre än vad någon statlig arabisk armé förmått. Det gjorde Hizbollahledaren Hassan Nasrallah till en folkhjälte på arabiska gator. För de sunnitiska kungahusen var det ett skrämskott. Jordaniens kung Abdullah hade redan före detta Libanonkrig varnat för framväxten av en shiitisk halvmåne i Mellanöstern – varmed han hällde mer bränsle på den sekteristiska brasan. Om Hizbollah åter skulle vända sina vapen mot Israel, istället för mot sunnirebeller i Syrien, kan stämningsläget åter svänga på den arabiska gatan. En av Mellanösterns paradoxer är att medan Irans högste ledare Ali Khamenei bygger sin maktbas på en antiamerikansk och antiisraelisk hållning, så är den vanliga iraniern på Teherans gator långt mindre Israel- eller USA-fientlig än vad mannen och kvinnan på den arabiska gatan är. Det är pusselbitar som måste tas med i spelet om Mellanöstern. Kärnenergiavtalet och Trump Om Trump försöker riva upp USA:s del av det internationella kärnenergiavtalet med Iran (hela avtalet kan han inte skrota) riskerar han att hamna i öppen konfrontation med Iran. Det kan stärka de iranska hökar som tyckte att Iran gav efter för mycket när avtalet skrevs under. I så fall måste man ta med i riskkalkylen att Iran gör som Nordkorea: drar sig ur ickespridningsavtalet NPT och blir en kärnvapenmakt. Trots att Israels premiärminister Netanyahu gjort inrikespolitik av att hålla garden uppe mot Iran (därtill indirekt hjälpt av den förre iranske presidenten Ahmadinejads retorik och av Khamenei som kallat Israel för en cancersvulst) vill inte det israeliska säkerhetsetablissemanget att stormakternas kärnenergiavtal med Iran skrotas. Samma hållning har, av allt att döma, även Saudiarabien. Men vad Trump gör när han sitter med fingret på sitt twitterkonto vet ingen säkert. Att han dessutom har koderna till USA:s kärnvapenarsenal gör inte saken bättre. 

Vem ska betala för Syriens återuppbyggnad?

238. Striderna har inte ens börjat närma sig slutet, men det internationella samfundet funderar redan över hur Syrien ska kunna återuppbyggas efter kriget – eller snarare, under kriget. Även om landet även fortsättningsvis kommer att plågas av våldsamheter under lång tid framöver, tycker sig omvärlden redan skymta konturerna av det framtida Syrien, och det är ett land där president Bashar al-Assad fortsätter att stå i centrum. Frågan är bara vem som kommer att vilja skaka fram återuppbyggnadspengar för ett så kontroversiellt politiskt projekt.Under 2016 vann Assad en serie militära och politiska segrar, vilka sammantaget verkar ha bränt oppositionens alla chanser att vända krigslyckan. Dit hörde förstås Turkiets falnande intresse för ett regimskifte i Syrien, Donald Trumps valseger i Förenta staterna och fördrivningen av de sunnitiska rebellstyrkorna från östra Aleppo.Assads styrkor är glest spridda över landet och de har också mött motgångar, men det verkar nu troligt att motståndet mot regeringen kommer att börja trappas ner till mer hanterbara nivåer. Det betyder inte att regimstyrkorna kommer att kunna marschera tillbaka in i Idlib, Qamishli eller Raqqa hur som helst, eller att Syriens splittring kommer att upphöra inom överskådlig tid. Men det betyder att Assad sannolikt kommer att behålla makten över Syrien på de sätt som verkligen spelar någon roll. Han håller Damaskus och andra viktiga städer och han kontrollerar den centrala statsapparaten, större delen av ekonomin, större delen av befolkningen och Syriens plats i FN:s generalförsamling. Detta samtidigt som hans tidigare politiska rivaler börjar nedvärderas till att beskrivas som lokala uppror eller utnyttjas som gränsvakter av oppositionens utländska sponsorer.Striderna och fredssamtalen fortsätter, men även om Assads fiender på hemmaplan och utomlands vägrar att tala öppet om saken har de flesta av dem nu börjat överge idén om ett politiskt maktskifte. Blicken vänds istället mot frågor om stabilisering, flyktingåtervändande, kontraterrorism och återuppbyggnad. Det återstår dock att se hur omvärlden tänker hantera det faktum att den syriska regimen varken har genomfört meningsfulla reformer eller visat någon ånger över vad som skett i landet. Assad förblir politiskt radioaktiv för västländerna och de arabiska staterna vid Persiska viken och han är frustrerande svår att samarbeta med även för de som är villiga att försöka – men samtidigt håller han vakt över vägen mot ekonomisk återhämtning.Pengar kan inte köpa alltAtt återuppbygga Syrien är en närmast oöverskådligt stor uppgift. Hundratusentals människor har dödats och halva befolkningen har drivits från sina hem. Oräkneliga hem, fabriker och företag ligger i ruiner. Kostnaden för att återställa landets ekonomi och infrastruktur tros ligga kring 200 miljarder US-dollar. Vissa uppskattningar når så högt som 350 miljarder. Jämför det med att Syriens statsbudget år 2017 stannade på ungefär 5 miljarder dollar.  Krigsruiner i Homs. Foto:  IOM/Batoul Ibrahim 2016 Ryssland och Iran kommer säkerligen att stödja Assad även fortsättningsvis, precis som de gjort under hela kriget, men de kommer inte att vilja bära hela kostnaden för ett återuppbyggnadsprogram. Det kommer inte heller Kina att göra – de styrande i Peking är vida beryktade för sin krasst ekonomiska inställning till utrikespolitik. Rysslands president Vladimir Putin har istället låtit meddela att han vill se “en sorts Marshallplan” för Syrien, vilket nog bör begripas som ett taktfullt sätt att kräva USA och Europa på notan för deras eget nederlag. Biträdande utrikesminister Mikhail Bogdanov lär ha varit lite mindre finkänslig när han mötte en grupp EU-diplomater tidigare i år och upplyste dem om att Syriens återuppbyggnad kommer att kosta “tiotals miljarder dollar” och att Ryssland inte tänker betala “någonting alls”.Detta låter ju inte som ett särskilt frestande anbud, men det är klart att Putin och Bogdanov vet vad de gör. Många av den syriska oppositionens allierade i utlandet lider mycket mer av kaoset i Syrien än vad ryssarna gör. Med eller utan Assad kommer de att tvingas bära konsekvenserna av ett fortsatt krig, i form av extremism, religiösa och etniska fientligheter, flyktingströmmar och instabilitet. Europa, Turkiet och arabvärlden “har inte råd med ett svart hål där”, som EU:s utrikeschef Federica Mogherini uttryckte saken.  Syriska arbetare lastar ombord förnödenheter som ska köras in i Syrien från den turkiska gränsstaden Reyhanli. Foto: IOM/Muse Mohammed Vissa av Assads mer välbärgade motståndare hoppas också kunna använda sin kontroll över sanktioner och bistånd som piska och morot, för att på så vis öka sitt eget inflytande. USA:s förre utrikesminister John Kerry prövade den vägen när Assad marscherade mot östra Aleppo i slutet av förra året genom att öppet varna för att det aldrig kommer att ges något bistånd till återuppbyggnad så länge det inte sker en politisk överenskommelse. Huruvida detta fortfarande är USA:s inställning under Donald Trump, det vete fåglarna, men den 15 december beslöt även EU att inte ge något återuppbyggnadsstöd till Syrien förrän “en trovärdig politisk övergångsprocess nått en bra bit på vägen”.Men saken är den att det inte blir någon övergångsprocess i Syrien. Det är möjligt att Assad kommer att erbjuda EU-länderna vissa smärre eftergifter, men om han inte gav upp presidentposten efter att ha förlorat tiotusentals soldater och större delen av Syriens territorium så kommer han naturligtvis inte att lämna makten i utbyte mot en biståndsfond. Att EU och USA ändå säger sig hoppas på den saken är ett bekvämt självbedrägeri som mer avspeglar västvärldens ovilja att erkänna sitt nederlag än någon egentlig insikt i Syriens realiteter. Brandtal och bister verklighetNär Syriens ekonomi- och handelsminister Adib Mayale intervjuades av den libanesiska tv-kanalen al-Mayadin förra månaden insisterade han på att framtida återuppbyggnadskontrakt främst kommer att gå till ryska, iranska och kinesiska företag. Han tycktes förbluffad och förolämpad av tanken på att amerikanska, europeiska, turkiska eller arabiska företag skulle kunna återvända till Syrien och bidra till återuppbyggnadsinsatserna. Dessa regeringar kommer att stå inför “tydliga politiska villkor”, sade Mayale:– Först och främst måste de be om ursäkt till det syriska folket. Sen måste det syriska folket godta deras ursäkter. Därefter ska de också be sina egna folk om ursäkt. Slutligen måste de ställas till svars i politiska val. Med andra ord: hellre än att välkomna utländska investeringar i sin sönderskjutna ekonomi har den syriska regeringen nu bestämt sig för att kräva ett maktskifte i alla de länder som tidigare krävde maktskiften i Syrien. Det låter som själva definitionen av att gapa efter så mycket att man mister hela stycket, men Adib Mayales utbrott ska kanske inte tas på alltför blodigt allvar. Det är nog snarare det slags nationalistiska gormande man kan förvänta sig från en regering som har dåliga kort på handen och som hoppas kunna nöta ner sina kvarvarande fiender genom att visa sig helt omedgörlig. Flexibiliteten kommer senare, när eller om det uppstår en rimlig chans att vinna konkreta sanktionslättnader eller biståndspengar.Många i den syriska ledningen tycks dessutom redo för en utdragen konflikt som fortfarande kan ta oförutsägbara vändningar. De har inga illusioner om framtiden.I ett möte med författaren i Damaskus i november 2016 lade en välunderrättad person från den regeringsvänliga eliten fram en bister bild av Syriens framtid. Han var helt säker på att Assad skulle behålla makten, men konstaterade med ett resignerat tonfall att det fanns betydligt färre skäl att vara optimistisk kring landets ekonomiska framtid. Västligt och arabiskt kapital kommer att bli svårt att vinna tillbaka, sade han. Även om staten kan halta vidare tack vare ryskt och iranskt stöd lär den inte ha någon vidare förmåga att återställa infrastrukturen, bygga nya bostäder och skapa jobb, ta emot återvändande flyktingar, locka till sig investeringar, eller dämpa de sociala och religiösa spänningarna. Snarare trodde han att Syrien för överskådlig framtid kommer att förbli ett trasigt och fattigt land, övergivet av sin utbildade medelklass och med en befolkning beroende av FN-bistånd och pengar som skickats hem från diasporan. Och då fick det väl vara så.Näringslivet håller avståndEn del syriska regeringsföreträdare har försökt vifta bort allt prat om ekonomiska återvändsgränder genom att hävda att landsflyktiga företagare ivrigt väntar på en chans att återvända och investera i sitt hemland, så snart sanktionerna lyfts, säkerheten återställts och amnestier delats ut till alla och envar. – Du har de utlandsboende och flyktingarna som lämnade Syrien, många av dem är i bra form och vill återvända, sade Assad till den japanska tv-kanalen TBS tidigare i år. Men det är inte rimligt att anta att återvändande syriskt kapital och kunnande kan leda återuppbyggnadsinsatserna, om det inte samtidigt sker en stor internationell biståndsinsats, säger Samer Abboud, associerad professor i internationella studier vid Arcadia University, vars specialområde är syrisk kapitalflykt. – I dagsläget försöker [de syriska myndigheterna] locka tillbaka företagsägare, men för bara några år sedan krävde regimföreträdare att de skulle svartlistas och förbjudas att återvända, säger Abboud. Visst, saker och ting förändras, men det finns inga skäl att tro att näringslivet skulle lita på regimen.Abboud påpekar att många tidigare inflytelserika syriska företagsledare redan för länge sedan flyttade sina pengar utomlands och nu har vant sig vid livet i ett nytt land. Den som vill återuppta sin verksamhet i Syrien står inför en hög tröskel, inte bara på grund av gamla efterlysningsorder. En stor del av den syriska ekonomin är uppbunden i politiskt kontrollerade och korrupta klientnätverk, vilka blir svåra att komma in i för investerare i diasporan och återvändande flyktingar. – De som betraktas som lojala får förtur, säger Abboud. Hur skulle en företagare som har varit i Turkiet i fem år kunna komma åt dessa kontrakt?Det finns naturligtvis fortfarande rika regimlojala företagare i Syrien, men Abboud påpekar att många av dem tjänade sina pengar som politiska fixare eller genom att smuggla varor förbi sanktionerna, snarare än genom tillverkningsindustrin eller produktiva investeringar. De “har inte samma produktiva potential eller kapital som de eliter som fanns före konflikten”, säger Abboud. – Det gör dem mer parasitära och det blir mindre sannolikt att de ska kunna stimulera produktionen. De skulle behöva kapital. Den syriska regeringen tycks fast besluten att behålla kontrollen över återuppbyggnadsprocessen, och dess framtidsvision påminner mer om gamla dagars Baath-socialism än om någon strategi för att locka till sig investerare. Ett framtida Syrien “kommer inte att ha starka företag eller finansinstitutioner utan tvärtom”, sade Mayale i sin libanesiska tv-intervju, i vilken han tycktes betrakta utländska investeringar och lån som liktydigt med politiska intrång.Att döma av sådana uttalanden har Assads en gång marknadsinriktade ekonomiska elit kanhända accepterat att Syrien nu måste finna sig i rollen som ett Medelhavets Myanmar: en isolerad och dysfunktionell militärstat som hankar sig fram på en knaper diet av humanitärt bistånd och finansiellt stöd, fången i en evig dragkamp med utländska stater och utbrytarregioner om vem som ska dra nytta av investeringar, bistånd och resurser.Olösta konflikter färgar återuppbyggnadsplanernaI brist på politiska överenskommelser eller renodlade militära segrar lär de internationella återuppbyggnadssatsningarna i Syrien bli långsamma, röriga och splittrade.Bristen på enighet kring hur och var man ska hjälpa till kan komma att användas av vissa nationer som en ursäkt för att att slippa ifrån deltagande i återuppbyggnaden. De skilda internationella prioriteringarna kan också skapa nya typer av konflikter och ytterligare bidra till Syriens sönderfall. Många delar av landet står idag i praktiken under internationellt militärt beskydd. Amerikanska flygvapnet patrullerar kurdiskstyrda norra Syrien, Turkiet kontrollerar gränsområdet öster om Aleppo, och Ryssland stödjer Assadregeringen. Om denna splittring kvarstår och kompletteras med skilda finansieringsströmmar och separata ekonomiska satsningar på att utveckla områdena i isolation från varandra, så är det sannolika utfallet en långsiktig uppdelning av landet.Försåvitt det finns en gemensam internationell strävan efter att stabilisera Syrien har Assadregimen tveklöst övertaget, genom sin kontroll över majoriteten av befolkningen, över den centrala byråkratin och över ett nätverk av statliga institutioner som sträcker sig djupt in i de upproriska regionerna.Det är tänkbart att europeiska och amerikanska beslutsfattare kommer att lockas av återuppbyggnadsplaner som kringgår de regeringskontrollerade områdena för att istället rikta sina biståndsinsatser mot de sparsamt befolkade landsbygdsområden som har förblivit under rebellkontroll. Problemet är att en sådan plan skulle ha mycket begränsad inverkan på Syriens allmänna ekonomiska återhämtning. Om tanken är att Syrien ska stabiliseras och civilbefolkningens liv göras någorlunda drägligt, genom att man skapar jobb, återuppbygger infrastrukturen, återställer hälso- och sjukvården och utbildningsväsendet, och underlättar återvändande eller nybosättning av fördrivna medborgare, då blir det i praktiken omöjligt för utländska biståndsgivare att ignorera Assads centralregering och de områden den kontrollerar.Hur man tänker hantera den saken är förstås ett politiskt beslut. Var och en av de möjligheter som står till buds kan verka frånstötande på sitt eget sätt, men den som bara vill handskas med behagliga alternativ har nog kommit till fel inbördeskrig. 

Ilsket tonläge mot brittiska kritiker av brexit

171. ”Men vad är ni brexiters så arga över – ni har ju vunnit?”, kan man ibland läsa på twitter. Det är faktiskt svårt att förstå den kokande grad av aggressivitet som dessa brexiters, anhängarna av att Storbritannien ska lämna EU, har utvecklat i den brittiska debatten. De vann folkomröstningen, de fick en premiärminister som ägnar sig helhjärtat åt att ta sitt land ur EU med idel brexit-anhängare i sin regering. De har garanterats en ”hård” brexit istället för någon mesig variant och har fått parlamentet att avstå från sin rätt att ha en åsikt om ett utträdesavtal. Ändå argumenterar dessa brexiters med höga röster, svängande armar och knutna nävar så snart någon nämner en komplikation eller ett problem som följer av att faktiskt lämna EU. ”Sluta svartmåla Storbritannien!”, angrips centralbankschefen, finansdepartementet, tankesmedjor och alla andra som som tar upp att det kan påverka ekonomin att avstå från fullt tillträde till världens största konsumentmarknad. ”Trotsa  inte folkets vilja!” varnar premiärminister Theresa May parlamentet som har frågor om utträdesförhandlingarna. Överhusets lorder hotades av ministrar (anonymt) med politiskt blodbad på lorder och nedläggning av hela överhuset inför en brexitomröstning. ”Folkets fiende” fick brittiska High Court heta i rubrikerna, när domstolen förklarade att konstitutionen gav parlamentet  rätt att höras om ett så avgörande beslut som EU-utträde (folkomröstningenvar rådgivande). De enskilda domarna hängdes ut med bild och namn i pressen (liksom sexuell preferens och religionstillhörighet) samt skälldes för att vara ”unelected” och EU-älskare. Den högljutt uttryckta ilskan har haft konsekvenser. Med mediernas behandling av jurister och domare i åtanke, är det lättare att förstå hur det brittiska parlamentet kunde välja att avstå från sin konstitutionella rätt att kontrollera hur regeringen hanterar ett EU-utträde. Röstsiffrorna 498 mot 114 visar att även många parlamentariker, som inte vill se ett utträde, ändå böjde sig. ”Expert” har varit ett skällsord sedan före folkomröstningen och betyder numera ”malliga typer som tror de kan sätta sig på folket”, varför sådana har oerhört svårt att få gehör. Regeringen May bytte ut sin mest erfarne EU-ambassadör och förklarade övriga statstjänstemän med EU-erfarenhet för ovälkomna i regeringsapparaten. Statstjänstemän rapporterar att de avkrävs en lojalitetsförklaring till brexit innan de tilldelas arbetsuppgifter. Det får nog också räknas som en konsekvens av det extrema tonläget att regeringen Mays ministrar kan leverera de mest häpnadsväckande orealistiska planer för ett Storbritannien-efter-EU, utan att bli utskrattade. Brittiska ministrar påstår utan att rodna att EU förlorar mer på att Storbritannien lämnar, än tvärtom. Enkla fakta som att EU har 444 miljoner konsumenter mot 64 miljoner brittiska – eller att Storbritannien utgör bara 12 procent av EUs ekonomi, går inte att framföra. Dessa siffror är numera opatriotiska. Regeringen kan i stort sett oemotsagt påstå att tyska bilproducenter kräver fullt brittiskt tillträde till EU-marknaden även som icke-medlem, utrikesminister Boris Johnson kan hävda att Storbritannien inte behöver betala pengar man är skyldig via EU-avtal och handelsminister Liam Fox kan kalla 52 Commonwealth-länderna för ”desperata efter exklusiva avtal med Storbritannien”. Det brittiska regeringskansliet drar sig inte ens för att döpa sitt arbete med nya handelsavtal för ”Empire 2.0” utan att någon i London tycks uppfatta förolämpningen mot dessa 52 brittiska ex-kolonier. Kanske gör regeringen May här en dygd av nödvändigheten. Theresa Mays löfte till sitt konservativa parti att hon ska ”ta tillbaka kontrollen” har hon själv uttolkat som att Storbritannien ska kunna stoppa invandringen samt inte underställas en utländsk domstol. Hon har själv dragit slutsatsen att detta utesluter ett brittiskt hängavtal för den inre marknaden, vilket Norge och Schweiz har (fri rörlighet är en av fyra friheter och EU-domstolen är tvistlösande instans) liksom att ingå i tullunionen, vilket Turkiet gör (EU-domstolen, återigen). Den slutsatsen har vållat stora sprickor i den brittiska unionen. Såväl Skottland som Nordirland anser sig inte ha råd eller lust att utestängas från EU-marknaden. I Skottland växer kravet på att få folkomrösta om ett utträde ur den brittiska unionen. På Nordirland har de partier som vill återförena sig med Irland fler röster än de som vill bli kvar i Storbritannien sedan valet i mars. Theresa May har två svar som förväntas lugna eventuell oro. Dels lovar hon skaffa sitt land ett ”skräddarsytt” avtal med EU, dels ska hon göra Great Britain till Global Britain med hjälp av en flora av internationella handelsavtal. Handelsminister Liam Fox talar sålunda lyriskt om att de 52 ex-kolonierna ska ersätta EU-handeln, något av en uppförsbacke eftersom de idag tar in cirka 9 procent av brittisk export mot 44 procent som går till EU. Deras andel skulle självklart kunna öka och för att så ska ske vill Fox erbjuda de 52 särskilt gynnsamma avtal.  Haken är att i stort sett alla dessa 52 har handelsavtal med EU och redan handlar med Storbritannien den vägen. Hittills har många använt Storbritannien som sin väg in på den större EU-marknaden så den delen av deras export faller nu bort. Sedan säger WTO-reglerna att om Storbritannien erbjuder ett land gynnsammare handelsvillkor, måste detta erbjudas alla länder i WTO. Även alla EU-länder. Om regeringen May står fast vid planen för sitt ”Empire 2.0” står det alltså klart från start att brittisk handel med världen efter EU garanterat får sämre handelsvillkor än de har idag. Theresa May har stolt visat upp löften från några av de större länderna i Commonwealth om kommande handelsavtal, från Nya Zeeland, Australien och Indien. Hon nämner inte baksidorna:   Nya Zeelands ekonomi är så liten att den bara utgör två tredejdelar av grekisk ekonomi. Australien och Indien har bägge ställt motkrav på May, nämligen en ökad invandring för sina medborgare till Storbritannien – precis motsatsen till vad  premiärminister May lovat väljarna att EU-utträdet ska ge. Återstår då för Theresa May att leverera det ”skräddarsydda” avtal med EU som ska lösa allt. Regeringen May tänker sig bland annat att man ska övertala EU att ha ”mjuka” gränsövergångar. Det är lite svårt att föreställa sig. En gränskontroll är en gränskontroll, alltså extra pappersarbete, fysiskt stopp och tidsförlust. Dessutom spelar det ingen roll hur mjuk gränsen är; britterna måste kunna ge EU garantier att illegalt eller okontrollerat gods inte slinker in på EU-territoriet via brittisk import. EU måste till exempel ges rätten att själv se med egna ögon att så inte sker. Det hjälper då inte alls att britterna de senaste åren har blundat för kinesisk illegal handel in i Europa för många miljarder, via Storbritannien. Brittiiska myndigheter har trots påstötningar inte visat intresse för att ingripa eftersom varorna fortsatte ut från Storbritannien för att dumpas på kontinenten. Trots argumenten mot ett EU-avtal med gränsfrihet har premiärministern vågat ge det japanska bilföretaget Nissan skriftliga garantier för att ett EU-utträde inte ska påverka bolaget negativt. Nissan importerar bildelar från många länder, främst EU-länder som monteras ihop till bilar i Sunderland. Dessa går på export, mest till EU. Tullar, avgifter eller enbart gränskontroller skulle definitivt försämra Nissans konkurrenskraft och göra det meningslöst för bolaget att stanna i Storbritannien. Det enda avtal som kan hjälpa Nissan, vore ett avtal om att slippa gränshinder och kontroller för bilindustrin.   Ett sådant avtal duger dock för regeringen May som vi sett, bara om det kommer utan två hörnstenar som alla andra länder tillämpar: fri rörlighet och EU:s tvistlösningsinstans. Inga EU-regeringar – inte ens den svenska – kan acceptera att ge britterna detta. EU:s bilindustri är en av världens största och skapar cirka 12 miljoner jobb. Men säg för diskussionens skull att det ändå vore tänkbart. Då skulle WTO-reglerna träda i kraft och 164 länder i världen måste beviljas samma villkor på EUs inre marknad. Och där blev det verkligen otänkbart. Det finns européer som vågat sig in i den brittiska debatten för att påpeka motsägelserna. De anklagas som regel för att de ”vill straffa det brittiska folket”. (Intressant nog är det en tankegång som många svenska politiker gärna upprepar, senast moderaternas Ulf Kristersson efter en London-resa: ”Vi får inte straffa Storbritannien”.) Det är ändå ett av de vänligare mothugg som européer fått för att de yttrat sig. Lika ofta har till och med ministrar i Mays regering tillåtit sig att dra paralleller med nazi-Tyskland när en europeisk minister kommenterat brittiska exit-önskemål. På senare tid har Theresa May vandrat ut på extremen i diskussionen om vilka existerande finansiella EU-åtaganden som Storbritannien blir skyldigt innan man går. Inga alls, säger utrikesminister Boris Johnson och hetsar May med att kalla henne en ny Margaret Thatcher, vilken som bekant hotade och bråkade sig till en brittisk rabatt en gång i tiden. Frågan är om Johnson inser att allt som britterna åtagit sig men vägrar betala i så fall måste betalas av de andra som kommer möta honom vid förhandlingsbordet. Bara i dagarna innan premiärministern lämnar in skilsmässopappren har May dessutom, liksom samtliga övriga brexitministrar, deklarerat högt att får de inte ett ”bra” avtal så lämnar de förhandlingsbordet utan avtal. Det liknar alltså vad Donald Trump hotar med från Vita huset, en vägran att acceptera existerande avtal och att kräva bättre villkor för att sluta nya. Hur tänker sig regeringen May att EU såväl som övriga världen ska betrakta Storbritannien som framtida handelspartner om avtalsbrott är utgångspunkten? Därför är det med stor nyfikenhet och inte så lite bävan som EU-länderna nu till slut ser fram emot att möta den brittiska regeringen i förhandlingar om ett utträde. Kommer de vara lika oförskämda ansikte mot ansikte? Tänker de på fullt allvar ställa samma orimliga krav som de fört ut i brittisk press?

Förklara vad som menas med modeordet populism

142. Under 2016 talade alla om populism. Brexit och Trump, Ungern och Polen, Front National, Femstjärnerörelsen , Podemos, Syriza och Alternative für Deutschland – detta och mer sades vara uttryck för en populistisk våg. Det var som om begreppet populism hade en tydlig och för alla uppenbar mening. Även i Sverige blev populism begreppet på modet. Enligt databasen Mediearkivet förekom ordet populism med böjningsformer och sammansättningar ungefär två gånger per dag i storstadspressen år efter år fram till och med 2015, men nästan fem gånger per dag under 2016. Om min bok Femton politiska begrepp, som kom ut 2013, hade skrivits 2016 hade populism varit ett av de femton begreppen, eller ett sextonde. Begreppen i boken är dubbelt politiska på det sättet att de används både för att undersöka politiken och för att bedriva den – både analytiskt och övertalande. Det finns gott om sådana begrepp: välfärd, extremism, realpolitik, rasism, ansvar, kultur, många. För självständig åsiktsbildning, ett ideal i demokratin, är sådana begrepp problematiska. I politikens språk är begreppens innebörd flexibel så att de i skilda lägen ska passa användaren. I det analytiska språket eftersträvas tydlighet och precision så att systematisk undersökning ska bli möjlig. I politiken används begrepp för att få oss att gilla och ogilla, i forskning för att problematisera. Typiskt för det politiska språket är att bedömningsproblem och målkonflikter sopas under mattan. Typiskt för analytiskt språk att osäkerheter och svårigheter framhävs. När ett begrepp används både för att göra politik och för att analysera politiken är det klokt att vara försiktig, om man självständigt vill ta ställning till sakfrågorna. Populism är ett sådant begrepp. För att få en uppfattning om hur begreppet används i svensk politik har jag sökt i riksdagen.se för 2016. Förekomsterna är många. Det är lätt att hitta exempel på att ordet använts nedsättande om andra partiers förslag samt, på vanligt sätt, för att beteckna en negativ tendens i världen. Det är mindre klart exakt vad hos politiska förslag eller tendenser som anses göra dem populistiska. De antydningar som finns gäller dels innehållet i den politik som kallas populistisk, dels den politiska metod som tillskrivs dem som kallas populister. Det som antyds om populismens innehåll är de andra begrepp som talare från skilda partier nämner tillsammans med populism i uppräkningar av sådant som de anser negativt. Sådana retoriska kompanjoner till populism är extremism, främlingsfientlighet, rasism, nationalism och protektionism. När det gäller den politiska metoden tycks det vedertaget att populister är sådana som bara är ute för att vinna röster, som är ”för allt som är bra och mot allt som är dålig”, som ”lovar allt till alla och inte har täckning för det”. Populister ger enkla svar på komplexa frågor; deras politik är illa underbyggd eller irrationell; de präglas av faktaresistens och lyssnar till pseudovetenskap; de ”firar segrar på förnuftets bekostnad”; de tar inte ”någon form av ansvar”. I dessa föreställningar om populism saknas det som är huvudsaken i akademisk litteratur. Den nederländske statsvetaren Cas Mudde definierar populism som en ideologi enligt vilken samhället är uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, det ”rena folket” och den ”korrupta eliten” (Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge University Press 2007). Ronald Inglehart och Pippa Norris ser det som utmärkande för det de kallar populistiska partier att sätta vanligt folks klokhet och moral i motsättning till en ohederlig elit av politiker, storföretagare, medier, intellektuella och experter (Trump, Brexit, and the Rise of Populism: Economic Have-Nots and Cultural Backlash, Kennedy School, Harvard University 2016). Från detta utgår också det senaste bidraget till litteraturen, Jan-Werner Müllers uppmärksammade What Is Populism (University of Pennsylvania Press, 2016). Müller definierar populism som en idé om politik med två komponenter. Den ena är att det föreligger en motsättning mellan ett moraliskt folk och en omoralisk elit. Den andra, ett viktigt tillägg, är att populisten är ensam om att representera detta folk. Müller betonar att det första kriteriet inte räcker för att skilja mellan populister och andra; det är många som talar positivt om folket och negativt om eliten. För att det ska vara fråga om populism krävs anspråk på att vara ensam om att företräda folket i denna konfrontation. En populist i Müllers mening är inte bara anti-elitist utan också anti-pluralist. Populismens grund, om man utgår från Müllers definition, är påståendet om ett enhetligt folk med en gemensam vilja. Det är folket i denna mening som populister säger sig vara ensamma om att företräda. Populister i opposition hävdar att deras konkurrenter om makten utgör just den elit som struntar i folket. Populister vid makten underkänner oppositionens legitimitet enligt samma logik: populisterna företräder folket gentemot den alltjämt intrigerande eliten. Liberal demokrati är motsatsen till populism med sin idé om individuell åsiktsbildning, sina återkommande val, sina växlingar vid makten, sina opolitiska tjänstemän, sina självständiga domstolar, sina granskande medier. För populister, som anser sig ensamma om att representera det de kallar folket, är allt detta komplikationer som det gäller att neutralisera. Eventuellt med en och annan folkomröstning för att bekräfta deras i och för sig självklara demokratiska legitimitet. Det knepigaste i populismens idévärld är premissen om det enhetliga folk till vilket populisten har en unik närhet. Logiken kräver att de som tänker annorlunda inte hör till det ”äkta” eller ”genuina” folk vars samlade vilja populisten säger sig uttrycka. Gränsdragningen mellan det ”egentliga” folket och de andra människorna är populismens ömmaste punkt. Steget är kort till isolationism, etnisk nationalism och främlingsfientlighet. Mindre knepig är den populistiska föreställningen att folklig intuition är värd mer än elitens expertis och kunskap, ja, att elitens påstådda kunskap i själva verket är godtycklig. När Donald Trumps medarbetare Kellyanne Conway gjorde uttrycket ”alternativa fakta” bevingat log vi igenkännande, vi som var med på universitetet för några decennier sedan. Vid den tiden började en tankegång i Jean-François Lyotards arbete Det postmoderna tillståndet bli allmängods i en del humaniora, samhällsvetenskap och kulturdebatt: vetenskapen kan inte göra anspråk på att hävda någon legitim sanning, de sanningar som finns är partiella, subjektiva och individuella. Lyotard lär ha börjat som trotskist och hans relativistiska kunskapssyn lockade en del vänsterorienterade forskare och skribenter, men den passar bättre för populister. Ansvarslösa krav i syfte att vinna röster samt retoriska hänvisningar till folket i en eller annan mening ligger liksom främlingsfientlighet och kunskapsrelativism bra till för populister men förekommer även hos andra. Det populister är ensamma om, ifall man följer Müller, är anspråket på att vara den enda företrädaren för folket, eller det ”egentliga” folket, mot dettas samlade fiende, eliten. Därav följer, enligt populistisk logik, att den liberala demokratins institutioner står i vägen för folkviljan, att folket – det ”genuina” folket – måste skyddas mot det främmande samt att akademisk kunskap, självständiga domstolar och fria medier är folkfiender. Frågan är om alla de som politiker och journalister kallar populister företräder en sådan åskådning. Donald Trump och hans medarbetare uppvisar slående populistiska drag. Men alla de andra? Visst kan man definiera populism på andra sätt än de forskare jag citerat, men jag tror det vore bra om de som ser som sin uppgift att informera och analysera lät detta begrepp vara för att i stället uppehålla sig vid den ideologiska innebörden i den tendens som är i färd med att förändra politiken inom länder och internationellt: nationalism i stället för internationalism, partikularism i stället för universalism, slutenhet i stället för öppenhet. Eller, som opinionsforskarna säger: en allt viktigare politisk dimension korsar den från vänster till höger, nämligen GAL-TAN (Green-Alternative-Libertarian mot Traditionalist-Authoritarian-Nationalist). Det som pågår är en kamp mellan dessa ideologiska tendenser, inte mellan billig populism och ansvarsfull politik.